Text Anneli Tiainen Dubbelsporren 1997
Tidigare har jag berättat om Morris möte med Eva Bodfäldt. Ett möte som var helt avgörande för hans fortsatta existens. Här kommer ett annat möte med en för Morris ytterst viktig person, Magnus.
.... Morris börjar morra åt folk igen ....
Historien börjar vårvintern 1996. Morris och jag hade precis börjat dressyrkursen och allt verkade gå åt rätt håll men så händer det som inte får hända. Morris börjar morra åt folk igen. Jag deppar ihop och tror att det är "den gamla dåliga" Morris som dykt upp igen men för att vara på den säkra sidan börjar jag studera honom intensivt. Efter någon veckas intensivstudie inser jag att mina farhågor varit helt felaktiga. Det mönster som han visar upp är i själva verket det motsatta mot det tidigare. Där riktade han sig mot främlingar nu är det de som han känner som råkar ut för hans humör. En dag gör han något mycket märkligt. Han är sedan länge portförbjuden i sängen och har aldrig ifrågasatt detta. Denna märkliga dag formligen krälar han upp i sängen, trycker sin nos så nära min hals som det bara går. Han lägger sig ner, tätt, tätt intill mig och blir stilla. Jag lyfter min hand för att smeka honom men när handen nuddar hans päls morrar han dovt. Tämligen obehagligt men det väcker också en fråga: VARFÖR?
Jag gör som jag alltid har gjort, ringer kamrat Anki. Vi dryftar detta fram och tillbaka och hon undrar om det inte kan vara så att Morris faktiskt har ont någonstans. Hon kommenderar mig att trycka fingrarna längs efter hans ryggrad. Släpper han ryggen har han ont. Morris släpper ryggen och Anki börjar prata om Magnus. Hennes ordförråd räcker knappt till för att beskriva denne fantastiske Magnus. Magnus är utbildad kiropraktor och har arbetat med människor, hästar och hundar.
Vi bestämmer att nästa gång Anki ska åka till Magnus så ska Morris och jag följa med. Han bor ju en bit bort, i den kungliga huvudstaden. Anki harklar sig lite och tvekar.
-Jo du, Magnus är inte direkt någon "hundmänniska" så om du, ja, kanske, munkorg alltså, vore nog bra, får hon ur sig till slut.
Så står vi där i centrala Stockholm och möter denne Magnus. Mycket riktigt blir han lite ställd inför denna stora hund och inte blir det bättre när jag på hans fråga om vad som är fel säger:
-Han morrar så fort man tar i honom.
Anki slätar över det hela och jag ställer Morris framför honom. Anki lägger fram sin teori om ryggont men Magnus nonchalerar hennes råd och känner på Morris nacke. Nacken sitter tydligen snett och han försöker räta till det men lyckas inte, det sitter allt för hårt. Han masserar nacken och Morris ser ut att falla i trans. Han knäpper till och säger att det är klart men återkom om ett halvår igen, det har varit snett under en längre tid och återbesök behövs för bästa resultat. Anki har sett hur Morris slappnade av i hela kroppen, själv såg jag inte ett smack. Jag går ut med honom till bilen och han hoppar glatt och villigt upp, utan problem. Något har hänt! Morris sover hela vägen hem, ingen orolig sömn ut lugnt och harmoniskt. Han kan hoppa ur och i bilen utan att stöna och kravla, han kan äta ur en matskål som står på golvet, hans steglängd ökar markant, han ler glatt när man tar i honom, han blir en glad hund helt enkelt! Allt tack vare den fantastiske Magnus som har en speciell plats i både Morris och mitt hjärta. Vi lyder hans råd utan att blinka, använder sele istället för stryphalsband.