av G Bohamn. Källa: "A propos du double ergots" i Le Bas Rouge mars-86. Dubbelsporren sep 93. Fotot har jag lagt till. Lägg märke till att sporrparen kan se olika ut, dom kan hänga löst eller så är dom mer fast med en framåt och en bakåt
"De hundar som endast har en sporre, eller har en sporre med två klor men endast en fastsättning i benet, godkännes inte", börjar en artikel i franska beauceronklubbens tidskrift Le Bas Rouge. Artikeln bygger på ett utdrag från ett möte med domarkommittén i Frankrike och visar vilken vikt man lägger vid beauceronens dubbla sporrar.

I den franska rasbeskrivningen står uttryckligen att sporrarna skall vara placerade så nära baktassen som möjligt för att därigenom ge en så stor bäryta som möjligt för tassen. Det finns självklart många teorier om varför vår ras skall ha dubbla sporrar. Utan att för den skull förorda den ena teorin framför den andra skall vi här försöka beskriva några av dem och då i möjligaste mån försöka hitta en förklaring även till varför de skall bäras så lågt som möjligt.
Dubbla sporrar ger extra stöd för hunden då den vistas i träskmarker.
Dubbla sporrar ger extra stöd för hunden i snö och tjänar som snöskor.
Den moderna hundens ursprung sägs vara från träskmarkerna och då troligtvis även beauceronen. Som vallhund kan då tänkas att den fått röra sig mycket i träskmarker och därför behövt så stor trampyta som möjligt för att inte sjunka ner i gyttja och sumpmark. Beauceronen tjänar också ofta som vallhund i bergstrakter och där kan givetvis behövas stor trampyta vid djup och lös snö.
Det som talar emot dessa två nämnda teorier är den viktfördelning som dessa dubbla sporrar verkligen skulle kunna ge. Om man studerar en baktass på beauceronen, kan man konstatera att den har en yta av 52 cm2 och att de dubbla sporrarna skulle kunna ge ytterligare 4 cm2 om de nuddade marken. Om bakkroppen på hunden väger 25 kg, blir skillnaden på vikt/cm2 endast 10 gram om sporrarna nuddar marken kontra sporrar som inte nuddar marken d v s 560g/baktass. Det verkar därför inte sannolikt att de dubbla sporrarna har en funktion att fylla då hunden vistas i träskmarker eller i snö eftersom 10g/cm2 ger så liten effekt.
De dubbla sporrarna skulle vara till nytta då hunden skall ta sig över från en flodstrand till andra med sin fårhjord:
Beauceronen skulle då gripa tag med sporrarna i ryggpälsen på ett får som en rovfågel använder sina klor. Verkar detta särskilt troligt?
Dubbla sporrar karaktärisera en bra vallhund.
Franska Beauceronklubbens ordförande, René Sauvignac, intervjuade 25 bergsbönder från Cenralmassivet, Landes och Savojen i mitten på 70-talet beträffande de urvalsprinciper de använde för att välja ut de bästa hundarna för att vakta sin boskap. De bönder han frågade hade då sällskap av blandrashundar. De svarade då att de valde valpar som hade dubbla sporrar på bakbenen! Av de 25 personer han intervjuade fick han detta svar av 15 st oavsett varifrån de kom, d v s i 60% av fallen.
Den reflektion René Sauvignac själv gör här, är att i slutet på förra seklet användes intuitionen mer vid uppfödning än de genetiska aspekterna. Det var då lättare att använda ett yttre fysiskt tecken såsom dubbla sporrar för att tidigt välja ut en valp som vallhund.
Trots många teorier kvarstår alltjämt det definitiva svaret på frågan vad de dubbla sporrarna har varit till för, liksom svaret på varför de skall bäras så lågt som möjligt. Det verkar ju rimligt att den dubbla sporren någon gång verkligen haft en praktisk funktion att fylla, men det kan ju också vara så att man idag anser sig tvungen att finna en praktisk förklaring vilket egentligen inte finns.
Rasbeskrivningens tydliga krav på att sporrarna skall vara placerade så lågt som möjligt för att ge så bra markstöd som möjligt, skall självklart följas. Men vi kan lätt konstatera att sporrarna idag är placerade en bit upp på benet. På avbildningar och beskrivningar på rasen runt sekelskiftet gäller samma placering som idag, så något extra markstöd är det knappast tal om.
Men oavsett orsaken till varför beauceronen skall ha dubbla sporrar, och oavsett om de ger ett extra markstöd eller inte, så gäller rasbeskrivningen. Och den säger att en beauceron skall ha dubbla sporrar, placerade så nära tassen som möjligt, sen må det vara ett yttre tecken på en bra vallhund eller endast en estetisk symbol.