Text Anneli Tiainen Björkebo Allehanda 1997
För respektive raser hålls exteriördomarkonferenser vart femte år inom SBK. I år var det belgisk vallhund, holländsk herdehund, beauceron, bouvier des flandres samt briards tur. Detta innebär ett mastodontarbete för rasklubben. Ett domarkompendium ska framställas, en föreläsare utses och ett antal hundar ska plockas ut för demonstration såväl som bedömning.
För egen del deltog jag 1992 första gången på en domarkonferens. Då var det Vinthundklubben som var arrangör och "min" uppfödare Annica Kroon och jag stod för kunskaperna om rasen podenco ibicenco. En stor ära. Söndagen den 26 oktober 1997 skulle beauceron avhandlas och både Annica och jag var på plats i Stockholm för vår klubb, Svenska Beauceronklubben. Förberedelserna började redan tidigt på lördag morgon då jag tog emot vår finska gäst, Heljä Saarinen som ställt upp med en av sina hundar. Nästa punkt på dagordningen var att fixa hämtning av vår rasspecialist och föreläsare från Arlanda. En av världens mest namnkunniga beaucerondomare hade tackat ja till vår inbjudan, och när så Salvatore Giannone anlände till högkvarteret hotell Ariadne drog jag en lättnadens suck. Allt gick vår väg denna helg. De två tolkarna var på plats, två ringsekreterare som pratade och skrev franska. Nu var det bara att köra igång med hundarna.
SBK hade tydligt gjort klart att de gärna ville ha hundar av olika kvalitéer, helst från cert till diskvalifikation. Visst har vi "diskar" i Sverige men vem som helst kan ju se om det fattas en baksporre eller om en vit bröstfläck är större än 5 cm2. Vi var nöjda med cert till 3:a. Ingen i Sverige kan kalla sig beauceronexpert utan att ljuga så vad skulle domaren tycka?
Han gick igenom de sju hundarna och tolkarna skrev för allt vad tygeln höll. Det visade sig att Giannone var begåvad med vad som kallas "hundöga", mycket säkert plockade han snabbt fram hundarnas fel och förtjänster. Han hade bett om en overhead innan han kom och hade med sig massor av bilder. En bild föreställde en maffig men ändå smidig hane och han frågade oss:
-Vilket fel har den här hunden?
-Trop long, sa jag, för lång. Det var inte bara det att allt det praktiska klaffade, jag förstod det mesta av vad han sa och kunde tydligen uttala ett och annat på franska också. Det var 15 år sedan sist men skolfranskan hade bitit sig fast. Vilken lycka!
Dock var Giannone inte nöjd, nu skulle det springas. En beauceron kan inte bedömas enbart i stillastående, det är en vallhund och rörelserna är av yttersta vikt. Vi gick ut i samlad tropp och här fick jag mig en duvning...ack,ack,ack. Ska sanningen fram tog han till slut den hund som visade de bästa rörelserna och visade hur det skulle se ut. Han visade hunden framför sig i långt koppel och den bara flöt fram i ett långt vägvinnande trav. När det gällde konkurrensbedömning åker först hundar som passar ut, sedan är det dags för dom som höjer svansen, den får inte höjas över rygglinjen. Tredje kategorin som man säger adjö till är dom som släpper i ryggen. Snabbt insåg jag att en beauceonbedömning ska göras i en ring modell större för att komma till sin rätt.
Så var han klar och till vår glädje stämde hans prisvalörer med våra. Gudarna var med oss denna helg. Hundarna stuvades in i bilar och på hotellrum och vi styrde stegen mot baren i väntan på middagen som blev både lång och minnesvärd.
Beauceron skulle gå först på söndag morgon men med hjälp av ändringen till vintertid fick vi en timmes extra sömn och kunde komma utvilade trots den sena lördagen. Först blev det föreläsning om hur en beauceron ska se ut, sen förevisades detta "live" av två hundar av certkvalitet. De övriga fem bedömdes av domarna i smågrupper och till sist gick man igenom hundarna gemensamt. Hundpresentatörerna fick även redovisa för vad hunden fått för pris "i verkliga livet". Slutligen gjorde Giannone en slutsummering genom att plocka fram det sämsta och det bästa hos varje hund.
Det var en oförglömlig helg tack vare vår mycket kunniga och trevliga gäst från Belgien.