Ny sida: Gunde Johansson-statyns allmänna ideella förening

Rune Pettersson om Gunde, Algot och Jonas

Åke Beme om sin forne spelkamrat Gunde

Text och musiksidor. MP3-filer med Gunde

Insända bidrag och frågor  Personliga minnen.

Några bilder

Om mig sjäv.  Ny CD! Mina speluppdrag.

Länkar till trevliga webbsidor

Gunde Johansson priset 2001: Bosse Landberg
Gunde Johansson priset 2003: Janne Lindqvist
Gunde Johansson priset 2004: Tommy Pettersson
Gunde Johansson priset 2005: Stig Torstensson
Gunde Johansson priset 2006: Ingrid Johansson

Tommy Rådberg, Haninge, berättar att hans far och farbröder handlade i Gundes Johanssons handelsbod i Kärvingeborn på 1940-talet.  Tommys far och farbröder var granne med torparen i  "Torparvisan".   Tommy skriver vidare: Tycker att Gunde är en värdig representant  för visans spridning i Sverige - tillsammans med Gunnar Turesson och Karl-Erik Forslund. 

Saimy Larsson, Älvestorp utanför Grythyttan:
"I Domvik bodde vi granne med Backman, han som Gunde skrev om i Tôrparvisan."
"Är det sant att Backman inte tog illa upp för visan?" 
"Nej då, han tyckte bara det var roligt! Men det var farligt att säga nå’t så Gunde hörde, för han snappade upp allting, och så kunde det bli en visa av det."

Olle Blomgren, Haninge: Jag är med i ett gubbrockgäng,  Big Bear Band. Vi sjunger Torparvisan som jag tror att Sven-Ingvars har sjungit den. Jag gillar verkligen texten: Hå hå ja ja, hå hå ja ja, hör va dä blåser osv. Skulle vilja tänka så själv ibland. 
Gundes "Torparvisa" är aktuell fortfarande. Vi är inte skapta för alla snabba förändringar som sker. Många drömmer om att få ha det som tôrparn i visan, ha ro att lyssna te trädens sus å ta dä lugnt

Michael Wilhelmsson, Lakene i Hagfors kommun: Kan du hjälpa mig att få fram text och noter till Gunde Johanssons "Kalabaliken i Kallkällan" och "Bussvisan"? 
Den förstnämnda visan handlar om ett  femtioårskalas:  "De talas i byn båd ôm krig å ôm fest, men ôm kalabaliken i Kallkälla mest." Byn som åsyftas är Kärvingeborn, där Gunde hade sin handelsbod. Genom samma by körde en buss på linjen Hällefors - Nora, och den något argsinte busschauffören fick sin egen visa, "Bussvisan".

Ivan Andersson, Hällefors, växte upp i Tomsjön i nordvästra Västmanland, nära gränsen till Dalarna och Värmland, och hade Gunde som lärare i Pantsartorp: Gunde ställde i ordning en liten butik i ett hörn av klassrummet. Där fanns hans kassaapparat från handelsboden, och på så vis lärde vi oss räkna. Rätt var det var kom lutan eller dragspelet fram, och så fick vi sjunga. Det var sång och musik nästan varje dag. 

Åsa Pettersson från Silvergruvan norr om  Hällefors, berättar följande: I slutet  av 50-talet vikarierade Gunde  i Silvergruvans skola. Tillsammans med barnen  skrev han "Sommarhambo". för Gunde skrev hela texten på svarta tavlan, och arbetade med den under flera veckor. Under den  perioden fick de som städade  skolan, Britta Andersson och min svärmor Dagny Andersson, högtidligen lova att inte sudda. 
"Sommarhambo" skrev Gunde i skuggan av atombombsprovningar. Liksom Evert Taubes "Änglamark" visar den på den vackra värld vi trots allt har. 

Kent Nordqvist, Hällefors: På tal om Gunde så hade jag honom som vikarie i folkskolan, när vår ordinarie lärare var sjuk. Detta var ungefär 1959-60 och jag kommer ihåg att han kunde avbryta matte-lektionen och ta fram gitarren och så lärde han oss "Nu är det jul i stôga igen, jula ä bra, bra te å ha". Vi barn tyckte mycket om Gunde för detta.

Annica Lindeblad, Karlstad, och Lisbeth Persson, Nora, hade bägge Gunde som vikarierande mattelärare på realskolan i Hällefors i början på 1960-talet. De berättar att ofta kom lutan fram även på mattelektionerna. 
När Gunde gav klassen tre tal att räkna hemma, en mycket lindrig hemläxa, så  bad klassen att de bara ville ha ett tal, och det gick genast Gunde med på.

Kjell Åberg, Mellerud i Dalsland: Jag bodde i Hällefors 1950 -72 och hade Gunde i skolan ibland. Det blev ju inte så långa stunder med Gunde då han var vikarie, men han hade alltid något av sina instrument med sig: gitarr, luta eller dragspel och efter en stund antingen tröttnade han på att undervisa eller så blev han kanske provocerad av oss elever så att han började att sjunga någon sång av Dan Andersson, Evert Taube eller någon som han själv hade gjort!  Särskilt kommer jag ihåg "Omkring tiggarn från Luossa", till hans egen melodi.

Gunnel Testad, Insjön, hade Gunde som lärare:  Gunde var LJUSET under min uppväxt och skoltid i Hällefors under 1950 och 60-talen. Min själ törstade efter den generositet, humor och värme som omgav honom. 
Många av Gundes elever kan stämma in i Gunnels ord. En annan elev: Jag var inte så bra i skolan, men när jag hade Gunde, så kände jag att jag dög jag också.

Inger Thorsell från Örbyhus: Det är synd att jag vet så lite om Gunde Johansson. Jag har läst om Gundes Mexikaner och undrar vad det var för några. Hade aldrig hört om dem förut. Var det några han spelade och sjöng med någon längre tid? JAG ÄR NYFIKEN. 
Jag såg också Gunde Johansson när han var med i Hylands hörna. Jag vet inte vilket år det var men minns att Gunde pratade väldigt mycket och att han var rolig. 
Gunde Johansson, 1922 - 1995, var i mitt tycke en av våra främsta Dan Andersson-tolkare. Två av hans LP-skivor finns överförda till en CD-skiva, "Laolands uggla". 1988 gav Gunde ut en biografi: "Dan Andersson - Finnmarkens spelman." Både CD-skiva och bok finns på Dan Andersson museum. 
Gundes Mexicaner var en ren underhållnings och dansorkester, som Gunde drog i gång på 40-talet. De var mest verksamma då och en bit in på 50-talet, men spelade sporadiskt ända in på 90-talet.  Gunde var med i Hylands Hörna 14 februari 1970. 

Saimy Larsson, Älvestorp utanför Grythyttan:  "Min pappa, Karl Wesslund , brukade köra Gundes Mexicaner i sin lastbil. Dom hade gjort i ordning som en hytt på flaket, där det gick att övernatta. Dom var runt lite överallt, i Norge också.
"Gundes Mexicaner" uppstod på 1940-talet. De var mest verksamma då och en bit in på 50-talet, men spelade sporadiskt ända in på 90-talet, även i radio och TV-program.

I  Lasse Holmqvists TV-program "Här är ditt liv", representerades "Gundes Mexicaner" av K.G. Norström, Bredsjö, Lasse Haraldsson, Trollhättan, och Ingvar Eriksson, Hällefors, och så Gunde själv förstås! I programmet fick Gunde låna ett dragspel, och sade efteråt: Dragspelet va' så tungt, så ja' tror ja' blev plattfotad. 

Sven-Erik Sunesson, Horndal, såg Café Solstad för en hel del år sedan: Där medverkade Gunde Johansson och hans Mexikanare. Han sjöng och spelade dragspel bl.a. en bit som han kallade "Skogsbusars bo". Har sökt i olika skivdiskografier men inte hittat den. Däremot fann jag på ett antikvariat ett sånghäfte som heter "Viskväll med Gunde". Där fanns texten till samma melodi som Gunde sjöng i TV-programmet.  Men då heter melodin  "Anläggarevals". Vet du något om nämnda melodi? 
Gunde skrev visan under handelsbodtiden i Kärvingeborn på slutet av 40-talet. Den gavs ut i tryck 1961 på Walter Kejvings förlag i ett häfte som heter "Knotige bröder, Hej å hå och andra visor av Gunde Johansson". 1994, året  innan Gunde avled, spelades den in på CD:n "Hällefors 1994", under namnet "Skogsbusars bo". 

Per Saxin, Grythyttan, berättar: På 1940-talet  tillverkade Gunde själv en instrumentmikrofon. Han tog en magnetspole från en gammal högtalare och satte fast den i själva instrumentet, och kopplade se'n in det hela till en 10 watts förstärkare.   Det var ett rent hemmabygge, men  det fungerade.
Det är många som vittnat om Gundes tekniska intresse. I Kärvingeborn lär han byggt någon slags bil, som han körde ut varor med.

Åke Beme, som spelade i Gundes Mexicaner, skriver om sin forna spelkamrat:  "Gunde kunde ha varit på vilken befattning som helst i samhället. Han kunde tala med vem som helst om vad som helst. Filosofi kunde han sitta och prata hela natten. Mitt i skogen byggde han ett fullt fungerande vindkraftverk, utan att veta något om elektricitet."

Ingrid Palm från Ramsö utanför Vaxholm spelade klarinett i Gundes Älvdalssaga på 1970 och 80-talet: Jag minns Gunde Johansson mest som Gullfallingen i Älvdalssagan. Hur han drog roliga historier under bröllopsmiddagen, medan han slevade i sig kalvdans. Gullfallingen hade inget vidare bordsskick - dansare och musiker fick huka sig för att inte få sig en dusch av kalvdansen när han skojade med dem som höll bröllopstal! 

Kontrasten var viskvällen på tisdagarna under Klar-Häljaveckan. Då var han den samlande personen för alla vissångare. Själv sjöng han "Jag väntar vid min mila" och "Omkring Tiggar’n från Luossa" och pratade allvarligt om viktiga ting i världen. Det var kvällar att minnas, även för en tonåring som jag. 

Rolf Landberg, musikhögskolan i Piteå: Jag spelade "Lille Gustav" 1980 – 84 i Gundes bygdespel "Älvdalssagan". Senare var jag med som flottare och dragspelare. Gunde brukade alltid ta sig tid att hälsa och fråga hur det var, trots att man bara var en liten spoling. Han var omtyckt bland oss barn, som busade mycket med honom, och han busade tillbaka också. Minns att han såg till att det var god stämning i ensemblen genom att alltid vara glad och bjuda på sig själv. 
Om nå’n ber mig att spela något vackert spelar jag Dan Anderssons "Jag skall gå genom tysta skyar" med Gundes musik. 
(Rolf som "Lille Gustav" på bilden mellan gärdesgården och Gunde.)

Ingrid Palm från Ramsö utanför Vaxholm spelade klarinett i Gundes Älvdalssaga på 1970 och 80-talet: Jag minns Gunde Johansson mest som Gullfallingen i Älvdalssagan. Hur han drog roliga historier under bröllopsmiddagen, medan han slevade i sig kalvdans. Gullfallingen hade inget vidare bordsskick  - dansare och musiker fick huka sig för att inte få sig en dusch av kalvdansen när han skojade med dem som höll bröllopstal! 
Kontrasten var viskvällen på tisdagarna under Klar-Häljaveckan. Då var han den samlande personen för alla vissångare. Själv sjöng han "Jag väntar vid min mila" och "Omkring Tiggar’n från Luossa" och pratade allvarligt om viktiga ting i världen. Det var kvällar att minnas, även för en tonåring som jag. 

Åsa Jägermyr, Uddeholm: När jag som 14-åring fick min första gitarr och gick på Filipstads kommunala musikskola för att lära mej spela, var bland det första jag lärde mej  "Tiggar’n från Luossa" som är en av mina favoriter än idag. Andra favoriter var "Hemlängtan", "Briggen San Antonio" och "Gunnar Vägman". En dikt som jag idag är mycket förtjust i heter : "God natt - God sömn". 

Åsa berättar vidare: Jag har faktiskt "uppträtt" tillsammans med Gunde. Under min gymnasietid i Filipstad var jag med i skolans teatergrupp som leddes av min far (Jan Wikner) och då anordnades bl.a. en Ferlinafton. Gunde och pappa uppträdde och vi i teatergruppen var statister.  Jag föreställde Rallar-Anton. 
Dessutom har jag vid några tillfällen varit på tillställningar där Gunde engagerats som underhållare vilket vid samtliga tillfällen innebar en helafton! Ju mer uppskattning han fick desto mer inspirerad blev han. 
Tack Åsa för ögonvittnesskildringen! Rallar-Anton förekommer i Nils Ferlins dikt "Syner i Lövsprickningen" tonsatt av bl.a. Gunde. 

I Uppsala hittade Inger Thorsell från Örbyhus en signerad LP-skiva: "Gunde Johansson sjunger visor av Nils Ferlin" med följande dikter tonsatta av Gunde: "Kan du höra honom komma", "Skymning", "På källaren Fimmelstången", "Gammal poet", "Desperados", "Syner i lövsprickningen".  På baksidan av skivkonvolutet skriver Gunde: "Henny och Nils Ferlin tog alltid vänligt emot mig. Jag hade en orolig tid i vagabonderiets tecken. Reste med teater hösten 1956. När vi befann oss i Uppland fick jag kinesa hos dem." 
Nils Ferlins syster Rut bekräftade i "Här är ditt liv" att det alltid fanns ett rum reserverat för Gunde på Norrboda "styckegods", som Nils kallade sitt lilla hemman i Roslagen.

Frideborg i Vingåker: Detta hände mig på Gotland 1980. Familjen var samlad  och vi hade en visstund i köket. Min man sjöng  Dan Anderssons "Gunnar Vägman".  Den sången tycker jag mycket om och vid "Har du lyssnat när topparna gunga i förhöststormarnas sus?" började jag att gråta hejdlöst. Jag kan inte redogöra för vad som hände. 
Det är Gundes tonsättning av Gunnar Vägman, som nämns här. 

Mona Schagerström, Skövde: Dikten skriven av Gunde, som du  på kvällen deklamerade i Gunnars koja, gjorde starkt intryck. Jag skulle bli glad om du ville skicka den till mej. 
I Gunnar Karlssons hemtrevliga koja i Dan Anderssons skogar kurade Gunnar, Mona, min fru Irene och jag skymning, och dikten jag deklamerade var "Den gamle och djävulen". Den visar Gundes ljusa tro på människan, och avslutas med orden: "Aldrig jag mötte en enda ond ändå, fast många förvirrade trodde så. Det onda bland oss som på jorden vandra, är det onda vi tro om varandra." 
Dikten i sin helhet har Mona fått, och jag skickar den gärna till andra, som är intresserade. Den finns annars i Gundes diktsamling "Lanthandlarrim - och andra", som finns att köpa på Dan Andersson Museum.

Siv Andersson på Dan Andersson Museum i Ludvika: Vad jag saknar Gunde! Man kunde alltid ringa honom och fråga saker och ting om Dan Andersson. Han var som ett levande uppslagsverk. Och jag minns hans svar på frågan vad Dan hade menat i en viss dikt: "Man behöver inte förstå allting." 

Monika Sedell, Dan Anderssons dotter, från "Här är ditt liv" med Lasse Holmqvist, när Gunde Johansson var "offret": Jag har känt Gunde se’n mer än trettio år. Lasse Holmqvist: Vad har Gunde betytt för dej? Monika: Glädje! Att jag har fördjupat mig i en del av dikterna mer än tidigare.

Gunde om kärnvapen: Människan är den enda varelse som arbetar på att utrota sig själv. Så vitt jag vet har inte råttorna börjat tillverka råttgift, vilket tyder på en viss överlägsenhet i intelligens. 

"Aldrig jag mötte en enda ond ändå, fast många förvirrade trodde så. Det onda bland oss som på jorden vandra, är det onda vi tro om varandra."  Ur dikten "Den gamle och djävulen", som visar Gundes ljusa tro på människan.