Det har alltid funnits hund i mitt liv. Mina föräldrar hade hund innan jag fanns. Efter att jag flyttat hemifrån tog det något år sedan kom den första hunden, en Old English Sheepdog. Han var tyvärr resultatet av vad jag kallar hund-produktion-AB. Han var bara rädd. Som tur var så försökte han aldrig försvara sig utan han ville bara fly. Efter att ha jobbat stenhårt och konsulterat flera hundpsykologer tog jag det svåra beslutet att låta honom somna in endast två och ett halvt år gammal.

Nästa hund var en Bearded Collie. Då hade även mitt utställningsintresse väckts så mina förhoppningar var att denna Beardis, en blå hane (Such Nuch Easy Rythm´n Blues) en dag skulle kunna bli champion. Vår utställningskarriär började lite skakigt. Jag ville så mycket och vara så nervös inför varje utställning så det var nästan mer en plåga än ett nöje. Jag kunde inte sova natten innan, inte äta och jag var bara nervös. Bedömningen gick så fort att jag aldrig hann förstå vad som hände innan allt var över och vi var färdiga för dagen. En ofärdig hund, en matte som skakade av nervositet var inte direkt ett vinnande koncept. Hur som efter många kloka ord från Maine Lundell, kennel Farmarens så lade vi om strategien. Vi började åka på driv-inutställningar för att öva. Till en början behövde vi öva både han och jag men så småningom hade han förstått vad saken gällde men jag behövde mer övning. Vi åkte på officiella utställningar och satt vi ringside och studerade några som jag alltid tyckte hade fint presenterade hundar. Sen hem och öva, öva öva.

Maine sa den gången hon tittade på Snobben som han kallades att den dagen han fyllde tre år skulle han ta sitt championat, tidigare skulle han inte vara färdigvuxen. Snobben var då ett år fyllda, en gänglig outvecklad mager junior. Vare sig jag ville det eller inte, så det år han fyllt tre i februari tog han tre raka cert. På den tiden var en segrarklass med 25-30 hanar inget ovanligt. Erfarenhet kommer man långt med och jag trots min vilja fick böja mig och inse att Maine hade haft rätt. Snobben blev så småningom även norsk utställninschampion.

Det var genom Snobben som jag kom i kontakt med Anna-Lena och Niklas Munkvall, kennel Easy. Jag och Anna-Lena fick redan från början en väldigt bra kontakt och hon tillhör idag en av mina absoluta bästa vänner. Kennel Easy är mest kända för sina Norfolkterrier. En och annan Norfolkterrier träffade jag väl på vägen men jag gjorde mitt bästa för att undvika dom. Jag avskydde allt vad terrier hette, jag hade en kompis när jag var liten vars familj hade en West Highland White Terrier som var absolut vidrig men det är en helt annan historia.

Hur som helst så dom terrier jag träffade på hos kennel Easy var väldigt trevliga och framför allt så var en gammal tik som hette Easy Diamonds Are Forever som jag bara inte kunde låta bli att älska. Hon och hennes husse kom dock inte allt för bra överens så när jag blev erbjuden att ta hem henne tvekade jag bara över att flytta en så pass gammal hund. Hon var i alla fall 10 år när hon flyttade. Detta var 1997.

Hur som Mitzy flyttade in och acklimatiserade sig alldeles förträffligt. Hon som alltid väckt sin gamla matte klockan halv åtta började sova längre på mornarna till Anna-Lenas stora förtret. Hon stormtrivdes från första dagen! Inte en enda gång som jag ångrade att jag tog henne.

Det var så det började och jag är såld!!!

I mitt tycke har Norfolkterrier allt vad jag önskar hos en hund. Den är tuff nog att tro att den är minst i storlek med en Rottweiler. Samtidigt är den liten nog att ta under armen. Den har ett underbart självförtroende vilket gör att den gladeligen hänger med på allt, var som helst. Den är mångsidig men inte krävande. Den tycker om att vara ute och promenera men är det en dag när det kanske regnar och matte och husse inte känner för att vara ute i flera timmar och

promenera utan hällre spenderar dagen på soffan är det också helt OK bara den får vara med!!!

En tänkande ras som tittar på TV och har mycket i huvudet och som är stora individer med mycket stor personlighet, ibland på gott och ont!

Så efter att ha haft hund i hela mitt liv och mycket aktivt ställt ut hundar under tio år tid så har jag låtit en dröm som jag haft sedan jag var lite gå i uppfyllelse. Att själv få förmånen att följa utvecklingen från nyfödd valp till vuxen individ. Mitt kennelnamn registrerades 2002. Mina förhoppningar är att i första hand föda upp friska och sunda Norfolkterrier. Om dom sedan gör bra ifrån sig på utställning är det bara grädden på moset.

Detta om mig nu kommer vi till väsentligheterna HUNDARNA…