|
Det
här är en synnerligen intressant runsten på mer än
ett sätt. Dels är texten lite längre än
vanligt och dels är den föremål för äldre
tolkningar
som väl får sorteras under stormaktstidens rudbeckianska
villfarelser!
Stenen låg ursprungligen inmurad i Ärja kyrka, men när
sten och grus bortfördes från ruinen på 1800-talet var
det nära att stenen helt försvann. Bland annat ska en bonde
ha
tagit stenen och lagt in den i sin spis, och när Dybeck var
här
1863 var den insatt i en grundmur till ett uthus. Två år
senare
restes den på den plats där den fortfarande står. Se
även Sö335 intill.
Muren i bakgrunden på bilden är allt som finns kvar av
Ärja gamla kyrka. Bilden här nedanför är en
rekonstruktion av
hur den kan ha sett ut. Foto från infoskylt.
|
: amuit · rsti · sina
· þina · yti · suna ·
sina · rnulfu · aku ·
hrenki bruþur ·
sena ·
uarþi · uti · terbina · i
· kalmarna · sutuma · furu · afu ·
skani x //
x eski · rsti · runa · þasi x
"Amunde reste denna sten efter sin son
Runulv och Hring, sin broder.
(Han) blev dräpt ute i Kalmarsund, (då de) foro från
Skåne.
Eskil ristade dessa runor."
|
Ärja kyrka som den kan ha sett ut under medeltiden.
|
De
flesta av n- och a-runorna är av kortkvistvarianten, men det mest
anmärkningsvärda är annars de många konstiga
stavningarna av orden och namnen. Det förekommer utelämnade
runor (rsti), extrarunor i slutet av ord (sutuma), omkastning av runor
(aku) samt inskott av runor (terebina). På grund av denna egenhet
hos ristaren blir namnen något osäkra. Vissa runologer
hävdar att det är
ett medvetet sätt hos ristaren för att få en
ålderdomligare stil, men Wessén påpekar att det
låter orimligt - varför skulle någon vilja att stenen
verkade äldre än den var?
Det finns en uppfattning om att de flesta av Ingvarsstenarna har
fått denna stil just på grund av att Eskil var
normbildande, efersom han bevisligen kom från Ingvars egen
hemtrakt. Kanske har man kvar den äldre stilen för att
markera att man är av gammal ätt? Se även Sö202 på Selaön.
|
|
När
Peringskiöld var här 1680 skrev han att kyrkan var "omsider af ålder förfallen, och nu
yttermera för 100 åhr sedan aldeles ödelagd och
förstörder, så att allenast nedersta muren med sin
grundwal till effterdöme behållen är". Vidare
omnämner han runstenen, som då
fortfarande var inmurad i kyrkväggen, samt låter rita av
den.
Den gode Johan P. tolkar sedan inskriften på följande
sätt:
"Amwit reeste dessa Stenar
åt alla sina Söner samt åt Unulf, Åke och Renge
sina Bröder, (som woro) Wårdhållare uthe i Tyribina
(alltså
Tyrus) i Galileiske hafwet och Sodom; hwilke
foro ifrån Skåne. Eske ristade thesse Runer."
Andra forskare såg givetvis denna sten som ett bevis på att
de forntida svenskarna varit med i och påverkat den bibliska
historien.
|