|
Detta är ännu ett fragment av en
trolig Ingvarssten, eftersom
Emunds söner omnämns, och även Särkland. Dessutom
är ornamentiken den typiska för de stenar som
förmodligen är resta av Ingvars egna släktingar. Liksom
de andra fragmenten i kyrkan är detta ett tämligen
välbevarat mittstycke av en ganska stor runsten. Se även
övriga Ingvarsstenar.
På 1600-talet ska stenen ha funnits "i jorden wijdh
Strengnäs Gymnasii Trappa", men när den omnämns
från 1700-talets
mitt fanns den "i rådman Brunos trädgårdsmur".
Därefter glömdes den bort, men återfanns 1871 "liggande
nederst i en
trädgårdsmur långt bort i staden". Efter ytterligare
några år i en brukspatron Mannerstråles personliga
ägo
hamnade fragmentet här vid domkyrkan år 1905.
Den här stenen har fått en ansiktslyftning nyligen, vilket
var välbehövligt, då det växte lavar över
hela ytan. Bra jobbat Riksantikvarieämbetet! (juli-05)
|
ai
··· ua : --a- ··· uni :
aimunt ··· sunarla : a : serk // l
···
"E-... (hug)ga (st)e(nen) ... Emund(s) (s)öner ... söderut i
Särkl(and)"
|
En del forskare har
hävdat att detta inte rör sig om en Ingvarsten, eller i varje
fall inte en som är rest över "Emunds söner". Otto von
Friesen
menade att det måste vara någon annan resare än Emund,
eftersom det annars borde ha stått 'sina söner'. Detta
på
grund av '-uni:aimunt-', men är inskriften versifierad kan det
ändå mycket väl vara Emund själv som är
resaren. Mats
G. Larsson har som vanligt ett bra förslag att komma med som
rymmer 'Emund' i
både början och slutet av inskriften (se texten här
bredvid).
Se även Sö179 för likheter!
|
Emund lät hugga denna sten
efter Ingvar och Harald, raska drängar.
Foro i österväg,
Emunds söner,
dogo söderut
i Särkland.
|