tula : lit : raisa : stain : þinsat : sun : sin : haralt : bruþur : inkuars
: þaiR // furu : trikila : fiari :
at : kuli : auk : a : ustarlar : ni : kafu : tuu : sunar : la : a sirk :
lan : ti
"Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder.
De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen
(mat), dogo söderut i Särkland."
|
Det här är en av de absolut mest välkända
runstenar vi har i Sverige. Dels har den en ovanligt lång vers på
fornyrdislag med kenning och allt, dels är den en av de främsta
av Ingvarsstenarna.
Stenen står uppställd på ena sidan av den gångväg
som leder fram till Gripsholms slott. På vänstra sidan hittar
man en annan sten, Sö178.
Den här stenen är rest till minne av Harald, som uppges vara bror
till Ingvar. I och med att det är Tola som låtit resa stenen tror
man att hon har varit en frilla till Ingvars far, och att Harald alltså
skulle vara halvbror med Ingvar. Detta låter nog troligt, särskilt
om man går på Mats G
Larssons linje om stenarna i Strängnäs
domkyrka, eftersom Ingvars mor i så fall skulle ha hetat Ingeborg.
Den här stenen är den av Ingvarsstenarna som ger mest information
i fråga om vart detta ödesdigra vikingatåg gick. Vi får
veta att de först for österut och där "gav örnen föda",
dvs man krigade och lämnade lik efter sig på slagfältet för
örnar att äta. Därefter for man vidare söderut och där
mötte man döden i Särkland - saracenernas land. Jag rekommenderar
Mats G Larssons böcker
om detta vikingatåg och om de ryska färderna över huvud taget.
Ornamentiken är påfallande enkel, särskilt om det är
Ingvars bror vi har att göra med - en orm sedd uppifrån, mer är
det inte. Dybeck lär ha sagt något i stil med att det orden i
sig som är utsmyckningen, låt vara en poetisk sådan! (Se
nedan).
|
Fyndet av denna sten är en lustig historia, och det verkar
bara vara ren tur att man kan se den idag. Den hittades på 1820-talet
som en tröskelsten inne i Gripsholms slott, övertäckt av tjära.
Det var nog tur, ty annars hade säkerligen ristningsytan inte varit
i samma goda skick som den faktiskt är. Först 1930 beslutade man
att ta fram runstenen ur golvet och ställa upp den på sin nuvarande
plats. Man tror att stenen har hamnat i slottet på 1500-talet sedan
det kartusianerkloster som fanns i staden rivits under reformationen och
bidragit med byggnadsmaterial. Hur den har hamnat i klostret vet man givetvis
inte, men allt pekar på att det har funnits en stormannagård
ute på slätten mellan Strängnäs och Mariefred i höjd
med Åkers kyrka, och att det på denna gård har funnits
män med namn som Emund, Ingvar, Harald...
|
