Nordmarks härad under beredskapstiden.

Ulla Hansson, copyright
Axevalla folkhögskola Historia vt 2001
Handledare Aila Johansson

Version 1.1, omarbetad 2002-09. Avsnitt som är omarbetade eller har tillägg är markerade med (O) resp (T).

Åter till släktsidan



Tysklands ockupation av Norge och dess påverkan av det dagliga livet i Västra Fågelviks socken och till viss del Töcksmarks socken 9 april 1940 - maj 1945.



Flygfoto över hemmanen Väng, Fagervik och Bruntorp i Västra Fågelvik, förmodligen taget någon gång i slutet av 1940-talet eller början av 1950-talet. Bakom tvåvåningshuset i fotots nedre vänstra hörn syns tullstation i Väng och vägen till Norge.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Inledning

1.1 Bakgrund
1.2 Syfte, frågeställningar
1.3 Avgränsning
1.4 Metod

2. Västra Fågelviks och Töcksmarks socknar

2.1 Västra Fågelvik (T)
2.2 Töcksmark (O)(T)

3. Den 9 april 1940 ur gräsrotsnivå och nationellt perspektiv

3.1 Gilbert Olsson
3.2 Vera Johansson
3.3 Tage Erlander

4. Beredskapstiden ur gräsrotsnivå och nationellt perspektiv

4.1 Gilbert Olsson
4.2 Vera Johansson
4.3 Maria Eriksson
4.4 Gilbert Olsson
4.5 Vera Johansson
4.6 Maria Eriksson
4.7 Bonniers uppslagsverk
4.8 Gilbert Olsson
4.9 Vera Johansson
4.10 Maria Eriksson
4.11 Tage Erlander

5. Krigsslutet ur gräsrotsnivå och nationellt perspektiv

5.1 Hildegard Liljeblad
5.2 Gilbert Olsson
5.3 Vera Johansson
5.4 Tage Erlander (T)

6. Diskussion och egna kommentarer

7. Sammanfattning

8. Källförteckning



INLEDNING

1.1 Bakgrund

Beredskapstiden i Sverige, under andra världskriget, var i mångt och mycket en om­välvande tid för hela landet. Den innebar stora förändringar för det vardagliga livet, framförallt i gränsbygderna efter Tysklands ockupation av Norge 9 april 1940.

Mitt intresse för att skriva om hur vardagslivet förändrades och påverkades i syd­västra Värmland under beredskapstiden grundar sig på att delar av min släkt kommer från gränssocknarna i Nordmarks härad, de allra flesta från Västra Fågelviks socken. Jag har många gånger hört berättelser och historier om hur det var att leva och bo så nära kriget under den här tiden.

1.2 Syfte

Syftet med uppsatsen är dels att sammanställa de berättelser som jag har hört under årens lopp dels att belysa hur den lilla människan upplevde och levde under bered­skapstiden i gränstrakterna mot Norge i sydvästra Värmland och hur det vardagliga livet påverkades och förändrades av närheten till kriget.

Mina frågeställningar är:

* Vad innebar ockupationen rent konkret för det dagliga livet i bygden?
* Hur upplevde de att leva och bo så nära kriget?
* Vad minns befolkningen av den här tiden?
* Vad kände och tänkte de när de fick veta att Tyskland hade ockuperat Norge och när kriget var slut?

1.3 Avgränsning

Uppsatsen behandlar tidsperioden 9 april 1940 till maj 1945.

1.4 Metod

En del material som är utgivet av hembygdsföreningen i Nordmarks härad har an­vänts, liksom en del uppgifter från uppslagsverk och memoarer.

Till största delen består materialet av intervjuer med människor som levde och bodde i trakten under beredskapstiden samt mina egna minnen av de hågkomster jag hört numer döda personer berätta om.

Jag har valt att till största delen använda mig av berättelser och hågkomster för att belysa hur vardagen för människorna påverkades och förändrades.

För fullständig källförteckning se avsnitt 8.

2. Västra Fågelviks och Töcksmarks socknar

Avståndet mellan de båda sockenkyrkorna i Västra Fågelvik och Töcksmark är 7 km.

2.1 Västra Fågelvik (T)

Västra Fågelviks socken är belägen i sydvästra Värmland och gränsar i söder till Dalsland och Trankils socken, i väster till Norge, i norr till Töcksmarks socken och i öster till Holmedals socken.

Den nuvarande kyrkan, som uppfördes åren 1856 - 1859 och är byggd i sten, ligger i nord-sydlig riktning på en udde i sjön Foxen. Den gamla träkyrkan (från medeltiden) låg på en av de två kyrkogårdarna som är belägna ca 500 m östom den nuvarande kyrkan.
Den gamla kyrkan byggdes omkring år 1660 och användes i närmare 200 år, enligt muntlig tradition brann den ner till grunden omkring 1850/1860. Dock hann man rädda ett antal inventarier som idag finns i den nya kyrkan bl a en dopfunt i täljsten från 1100-talet, ett medeltida krucifix samt en kyrkklocka från 1200-talet.

Namnet Fågelvik, i formen Fugelvika, finns omnämnt redan 1396. Från 1886 gäller officiellt det nuvarande namnet Västra Fågelvik, i folkmun har tillägget Västra aldrig slagit igenom.

Riksgränsen mellan Sverige och Norge är en naturlig del av socknen och den är märklig såtillvida att den har legat orubbad så långt tillbaka i tiden som man känner till. Den finns omnämnd redan i vikingatidens sagor. I en gränsundersökning som gjordes 1554 på begäran av Gustav Vasa omnämns Trollön utanför Kabuhultet i hemmanet Båssnäs, denna är än idag gräns mellan Sverige och Norge med namnet riksröse nr 21.

Socknen omfattar 10 712 hektar varav 3 504 hektar utgörs av vatten - sjön Foxen. De 17 hemmanen i socknen finns till största delen på den västra sidan av sjön, 6 st ligger östom sjön. Hemmanen västom sjön har från norr till söder följande namn: Upprann, Stommen (tidigare Fågelviks Stom), Låssbyn (tidigare Lössbyn), Öjersbyn, Flötane (tidigare Flöttningsby), Risviken, Bruntorp, Fagervik (tidigare Tarm), Väng (här fanns en tullstation fram till början av 1960-talet), Båssnäs samt Östra och Västra Boda. Östom sjön från söder till norr heter hemmanen Västra och Östra Viker samt Nästeviken, Sundsbyn och Dusserud.

År 1880 hade Västra Fågelvik en folkmängd på 1 220 st, år 1940 var folkmängden 666 st, år 1945 var folkmängden 611 st och år 1970 var folkmängden 382 st.

2.2 Töcksmark (O)(T)

Socknen gränsar i söder till Västra Fågelviks socken, i väster till Norge, i norr till Östervallskogs och Karlanda socknar samt i öster till Holmedals socken.

Töcksmark omtalas första gången 1344, thyghs mork. Namnet kommer från sjönamnet Töck, som möjligen är samma ord som isländskans "thykkr" (förtret, allt som är ägnat att göra en missnöjd) som i norsk dialekt har blivit "tykk" (missnöje, ovilja) samt mark i betydelsen "gränsområde".

Töcksmark sn omfattar ca 131,40 km2.

Töcksmarks och Västra Fågelviks socknar var tidigare en egen kommun med Töcksfors som huvudort. Idag ingår socknarna Töcksmark och Västra Fågelvik i Årjängs kommun.

Genom Töcksfors går E 18 mellan Stockholm och Oslo, avståndet till Oslo är 10 mil och till Karlstad 13 mil. Närmaste större ort på svenska sidan är Årjäng (ca 4 mil).

Dalslands kanal har sin sista sluss i Töcksfors innan den fortsätter in på den norska sidan. Parallellt med slussen har vattenkraften från forsen använts till att driva kvarn, bruk och smedjor.

Kyrkan, som är byggd i trä, ligger precis vid E 18 - mittemot avtagsvägen mot Västra Fågelvik. Kyrkan byggdes i slutet av 1850-talet. Den tidigare kyrkan stod på ungefär samma plats från omkring år 1260 till mitten av 1850-talet.

Tullstationen i Töcksmark ligger i hemmanet Hån. Tullstationen på den norska sidan heter Örje. Mellan Töcksfors och norska gränsen är det ca 4 km, till orten Örje är det ca 1 mil.

År 1880 hade Töcksmark en folkmängd på 1 787 st, år 1940 var folkmängden 1 545 st, år 1945 var folkmängden 1 539 st och år 1970 var folkmängden 1 340 st.

3. Den 9 april 1940 ur gräsrotsnivå och nationellt perspektiv

3.1 Gilbert Olsson minns 9 april och dagarna därefter:

”Tisdagen den 9 april 1940 var det mulet och inte särskilt kallt efter en kall vinter. Den dagen hjälpte jag Oskar Emanuelsson på gården Vallbacken att köra ut gödsel till en åker uppe i skogen. När jag hade kört två lass kom Oskar och talade om att han hört på radion att tyskarna hade ockuperat Norge.

Ett par dagar senare var jag och min bror Bertil i Fagerviksnäset och rensade upp några buskar. Då hörde vi kulsprutor i Norge, troligen i Rakkestad.

På lördagen ryckte Bertil och flera andra härifrån in i beredskap. Av de som blev in­kallade var det ingen av de yngre årskullarna som kom tillbaka hit, men av de äldre var det flera som hade vakttjänst i trakten.

På söndag kväll var jag ute och såg då en mängd norska militärer som kom över gränsen vid tullstation i hemmanet Väng. De hade hästar och vagnar med sig, de togs om hand i Årjäng.

Dagen som militären kom hit minns jag inte men det var inte långt efter krigsutbrottet.

Pingsten 1940 kom tidigt, i början av maj, då var det väldigt spänt. Svenska flygplan som flög nära gränsen hade sett tyska trupper marschera mot svenska gränsen. Då sprängdes broarna på stora vägen mot hemmanet Båssnäs mellan hemmanen Östra och Västra Boda. Vägen (mot Norge, egen not) över mossen i hemmanet Väng sprängdes samtidigt som broarna.

Broarna vid Boda ersattes av en färja som blev kvar till 1988, den nya bron vid sundet mellan hemmanen Sundsbyn och Stommen invigdes den 22 juni 1988.”

Militärfärja på väg över sjön Foxen med soldater. Efter kriget byttes militärfärjan ut mot en vägfärja. (Privat fotografi)

3.2 Vera Johansson minns 9 april och dagarna därefter:

”Precis som alla andra var det via radion jag fick veta att tyskarna hade ockuperat Norge. Radion var viktig under hela kriget, det var genom den vi fick veta vad som hände och skedde.

På kvällen den 9 april var jag och flera andra vid gränsstationen i hemmanet Väng och såg alla norska flyktingar som kom. Det var både civila och militärer, många hade djur med sig. Alla blev avväpnade innan de fick fortsätta till Töcksfors och Årjäng, det låg en jättehög med vapen vid tullstation i Väng.

Några av alla flyktingarna bl a två norska töser blev kvar i Fågelvik, de bodde på gården Stenerud i hemmanet Lössbyn.

Av de soldater som kom till Fågelvik var det några som stannade kvar och gifte sig med flickor från trakten.

Vi både hörde, såg och kände när tyskarna bombade Oslo. Fönsterrutorna skallrade och marken skakade, tittade man västerut var himlen helt upplyst och rödsprakande. Vi såg också luftbevakarnas strålkastare när de spelade över himlen, de var place­rade i Töcksfors.

Av oss yngre var det nog ingen som hade vett på att vara rädd. De äldre däremot förstod allvaret. Farsan for upp ur sängen och reste ut på backen flera gånger medan de tyska bombningarna höll på. Alla kände lättnad och trygghet när svenska militären och beredskaparna kom till trakten.”

3.3 Tage Erlander berättar i sina memoarer:

”Anfallet mot Norden.
Underligt att det skall vara svårt att i ord tolka de enkla och osammansatta känslor som fyllde oss svenskar den 9 april 1940.
Vi hade fått uppgifter om stora tyska truppkoncentrationer i hamnarna i norra Tysk­land. Vi visste inte vad Hitler ämnade använda dem till. På morgonen den 9 april visste vi att det gällde Norge och Danmark.
Det hade inte gått en månad sedan vinterkriget (Finland, egen not). Nu hade vi krig alldeles inpå oss igen. Vinterkriget hade varit en våldsam upplevelse. Ockupationen av Danmark och Norge kändes lika bitter, men skillnaden var ändå stor. …”
”… Finska kriget utlöste en våg av aktiviteter för att hjälpa. Nu fanns mycket litet av sådan tro. Det fordrades starkare krafter än våra för att åstadkomma en förändring. …”
”… Men vi försökte ändå rusta så gott vi kunde. Den 9 april hade Sverige 90 000 man inkallade. Någon vecka senare hade vi 320 000 man. Som organisatorisk pre­station fantastisk. Hade vi haft de vapen och den ammunition som sänts till Finland skulle läget inte ha varit så dåligt.”

4. Beredskapstiden ur gräsrotsnivå och nationellt perspektiv

4.1 Gilbert Olsson berättar:

”I Fågelvik blev militären och de inkallade posterade i Båssnäs, Västra Boda, skol­huset i Fagervik, Stommen och Sundsbyn. Det mesta av förläggningarna var i Sundsbyn östom sjön där fort och försvarsställningar byggdes i åsarna nära sjön.

På gården Gömmerud i hemmanet Fagervik blev luftbevakningen placerad. Ett ut­siktstorn och en barack för de som skötte luftbevakningen byggdes på Gömmeruds­åsen.”

Luftbevakarna på gården Gömmerud. (Privat fotografi)

4.2 Vera Johansson berättar:

”Under krigsåren kunde man inte ta sig mellan Fågelvik och Töcksfors hur som helst, vi var tvungna att ha passersedlar. Dessa passersedlar fick vi hämta och förnya hos länsman Daniel Andersson på gården Skåkene i hemmanet Bruntorp.

Mellan Fågelvik och Töcksfors fanns det två ställen (posteringar, egen not) där passersedeln skulle visas upp: I Fågelvik vid vägkorsningen till Fågelviks kyrka och vid vägkorsningen i Töcksfors där vägen till Oslo (E 18, egen not) passerade.

Om man inte stannade och visade sin passersedel så sköt militären. Det fick en Fågelviksbo erfara. Han stannade inte vid posteringen vid kyrkan, spärren var belägen alldeles där han bodde. Vaktposten ropade halt och när han inte stannade så sköt vaktposten. Den enda skada som blev av skjutningen var att han som inte stannade blev av med klacken på sin ena sko. Efter den händelsen stannade alla och visade upp sina passersedlar.

Militären kom med dansen till bygden. Visst träffades vi ungdomar innan men det var aldrig fråga om att dansa då. I och med att militären och de inkallade kom blev det regelbundna färder in till Töcksfors där det under sommaren var dans i Parken. Under vintern var det ”pjäxdans” i de olika manskapsbarackerna varje kväll. Att vi kallade det för pjäxdans kom sig av att det var så kallt att pjäxor var de enda skodon som dög för att vi inte skulle förfrysa fötterna.

Överflygning av tyska plan var vardagsmat. När vi var på väg hem på kvällarna från Töcksfors kom det tyska plan varenda kväll. De flög så lågt att vi hade känslan av att om vi sträckt upp handen hade vi kunnat klappa dem på magen.

Vid ett tillfälle kom två stycken tyskar i full mundering (beväpnade och med strids­packning, egen anm) gående på backen hemma. Jag gick ut på trappan och pekade nedåt och sa ”Schweden”, sedan pekade jag västerut och sa ”Norway”. Jag fick upp­repa detta flera gånger innan de förstod, då gjorde de honnör och vände. De gjorde inte Hitlerhälsning, bara honnör. Jag sprang direkt till närmaste gård med telefon och varskodde svensk militär, men de hittade dem inte. Antagligen hade de redan hunnit över till andra sidan. Jag tror att de helt enkelt hade gått vilse.

Under beredskapsåren var det flera ungdomar, främst kvinnor, från trakten som under vinterhalvåren åkte iväg och arbetade på bl a ammunitionsfabriken Zackris­dalsverken utanför Karlstad. Under sommarhalvåren var de hemma och hjälpte till med jordbruket. Vi fick också hjälp från de inkallade med jordbruksarbetet.

Flera av dessa ungdomar som arbetade utanför socknen på vintrarna flyttade från trakten efter krigsslutet.”

4.3 Maria Eriksson berättade:

”Överflygningarna av flygplan var besvärliga särskilt om det var tyska plan. De tyska planen skrämde djuren, de svenska planen gjorde inte det. Tyskarna flög alltid lägre än svenskarna för att undvika att bli upptäckta (av radarn och strålkastarna om det var på kvällen eller natten, egen not).

Varje gång ett tyskt plan var i farten blev det väsen i ladugården och i hagen. Det råmades och grymtades och kacklades. Särskilt hönsen var besvärliga, jag fick alltid gå och leta efter en eller flera av dem. Var de på backen var det inte så farligt men hade de flugit upp på något tak eller i en gran kunde det bli ganska besvärligt att få ner dem, om de inte kom ner av sej själva.
Katta blev platt som en pannkaka när tyskarna kom, sedan kunde hon vara sur och gå och blänga länge efteråt. De enda av mina djur som tog det hela med ”knusende ro” var mina bisamhällen, de brydde sig inte.”

Maria Eriksson på gården Jonstuga och dottern Hildegard Jonsson med höns samt katta med ungar. (Privat fotografi)

4.4 Gilbert Olsson berättar:

”Under hela kriget var gränsen till Norge stängd. Många i trakten hade nära släktingar och vänner i Norge som de skickade förnödenheter till på hemliga vägar. Därigenom blev Folke Svensson på gården Östgård i hemmanet Fagervik tagen av tyskarna vid gränsen den 30 december 1944 och förd till Grini. Han kom ut därifrån den 21 mars 1945.”

4.5 Vera Johansson berättar:

”Det fanns många hemliga vägar över gränsen ända från hemmanet Båssnäs och upp till hemmanet Hån i Töcksmark. En av dessa vägar var vid det fd soldattorpet Bostället i hemmanet Lössbyn (Fågelviks socken, egen not). Det var inte bara förnödenheter som skickades över gränsen, det gjordes byteshandel också bl a med svenskt snus och hembränt.

Jag och några ungdomar var med vid ett tillfälle när några gick över gränsen vid Bo­stället. Den gången var det svenska knektar som gick över, vi civila fick inte gå över utan vi fick stanna några hundra meter in på svenska sidan.

De tyska soldater som patrullerade den delen av gränsen gick fram och tillbaks en sträcka, de möttes där de svenska soldaterna skulle gå över gränsen. När tyskarna var längst bort på sin vaktsträcka då gick de svenska soldaterna över gränsen till en gård som låg på andra sidan gränsen, de gjorde likadant när de skulle tillbaka till svenska sidan. Vi hade i förväg räknat ut intervallen mellan när de tyska soldaterna möttes och när de var som längst ifrån varandra.

Det var inte så vanligt att det var soldater som gick över, det vanliga var att det var civila som bodde i trakten och hade släktingar och/eller vänner på andra sidan som gick över gränsen. Militären visste om att det skedde övergångar och de såg det nog också, men de blundade med både ögon och öron. Det var nog en bidragande orsak till att det gick bra med alla övergångarna, såvitt jag vet var det bara Folke på Öst­gård som det inte gick så bra för. Han var mager när han kom hem efter sina måna­der på Grini.

Vi som bodde på landet och hade jordbruk hade det lättare med ransoneringarna än de som bodde i städerna. Om någon slaktade t ex en gris så gick halva grisen till staten, andra halvan fick den som slaktat behålla. Vi gjorde också byteshandel med våra ransoneringskort. Jag drack inte kaffe på den här tiden så jag bytte mina kaffe­kuponger mot cigarettkuponger.”

4.6 Maria Eriksson berättade:

”Eftersom jag hade bikupor så fick jag extratilldelning av socker i utbyte mot att jag producerade honung. Men bina fick inte allt det sockret, de fick till största delen melass och i övrigt så fick de klara sig på det som naturen tillhandahöll. Kupongerna bytte jag mot t ex kaffekuponger.”

4.7 I Bonniers uppslagsverk står följande om Grini (T):

”Fängelse i Oslo, ursprungligen kvinnofängelse, under den tyska ockupationen av Norge koncentrationsläger för politiska fångar (inrättat 1940). Sammanlagt satt här ca 20 000 fångar. Efter Norges befrielse var Grini 1940 - 1951 (under namnet Ilebu fengsel) interneringsläger för norska landsförrädare. Numera heter fängelset Ila Sikringsanstalt”

4.8 Gilbert Olsson berättar:

”Tullstationerna Väng i Fågelvik och Hån i Töcksmark var bemannade under krigs­åren. Jag minns yngre militärer i ett stort tält på Vängsfjället inte långt från norska gränsen. På norska sidan vid Väng hade tyskarna en barack, den blev kvar några år efter krigsslutet.”

4.9 Vera Johansson berättar:

”Militärförläggningen på Vängsfjället minns jag, där var vi ungdomar ofta och spelade fotboll. Flera gånger var även de tyska soldaterna från baracken på andra sidan gränsen med och spelade, de la av sig sina vapen och hjälmar på norska sidan innan de kom över till den svenska sidan.

Jag brukade vara målvakt vilket kunde ha sina ”risker” eftersom flera av tyskarna sköt så hårt, kanske tyckte de att det var roligt och lite annorlunda med en liten tjej i målet. Efter att ha fått en hård boll rakt i magen så att både bollen och jag for in i målet så försökte jag att istället för att ta bollen boxa undan den, ibland lyckades det ibland inte.

Det var inget ovanligt alls att det förekom kontakter mellan de svenska och tyska soldaterna liksom med det lägre befälet, de stod på varsin sida av gränsen och pratade med varandra. Dessa kontakter blev tätare och vanligare ju längre de hade varit stationerade vid gränsen, det tog lite tid att få igång kontakterna varje gång manskapet hade bytts ut.
Vi lärde oss tyska och de lärde sig svenska.”

4.10 Maria Eriksson berättade:

”Det var konstigt att inte kunna gå i skogen som man ville, helt plötsligt var man tvungen att tänka på att gränsgatan betydde något. Den hade vi aldrig tänkt på tidig­are på det sättet, den bara fanns där.

Mitt barnbarn gav mej något att tänka på flera år efter krigsslutet. Vi var ute i skogen och plockade bär när hon plötsligt frågade ”Mormor, varför är det en väg mitt i skogen?” Vi var som så många gånger tidigare precis vid gränsgatan, jag hade aldrig tänkt på att tala om för henne att nu passerar vi gränsen mellan Sverige och Norge.”

4.11 Tage Erlander i sina memoarer om flyktingar:

”Norrmännen …”
”… I princip tog vi emot alla som sökte fly undan terrorn. Men naturligtvis skedde även här ett och annat tragiskt misstag. I början försökte gränsbevakningen kon­trollera att det var politiska flyktingar som kom och inte andra, mindre önskvärda element.

Landsfiskaler längs den norska gränsen anställde regelrätta förhör med flyktingarna som bl a fick uppge vilka deras vänner och kontakter i Norge var. Det var inte särskilt lyckat, eftersom många norrmän misstänkte att dessa uppgifter vandrade från den svenska polisen till den tyska.

När vi i socialdepartementet fick kännedom om dessa förhör sammankallade vi gränslänens landsfogdar till en överläggning och klargjorde att sådana förhör i fort­sättningen icke fick äga rum.”

5. Krigsslutet ur gräsrotsnivå och nationellt

5.1 Hildegard Liljeblad, berättade följande historia som utspelade sig någon gång under vårvintern 1945:

”En tidig morgon innan vi (jag, min syster och mamma) hade hunnit ut i ladugården fick vi besök av två norrbaggar (norska män, egen anm). Ett besök som jag tyckte var mycket underligt från första början, efteråt visade det sig att även min syster tyckte likadant.

Anledningen till att vi tyckte det var konstigt var dels tidpunkten på dygnet dels att de kom den väg de kom. De kom ut ur skogen där det inte fanns någon stig. Efteråt såg vi att den eller de som kom den vägen inte kunde ses från någon annan gård än våran. Dessutom var terrängen just i den delen av skogen ganska besvärlig eftersom den hade stått orörd i många år.

Vi blev ännu mer undrande över deras beteende när de kom in i huset. Bland det allra första de sa var ”Var är vi någonstans?” När någon av oss svarade att ni är i Fågelvik blev deras nästa fråga ”Vilket land?”

Min mamma som hade arbetat i Oslo och på Bygdöy kongsgård i flera år i sin ung­dom innan hon gifte sig med min pappa blev väldigt glad när hon hörde att de två männen inte bara var norrbaggar utan att de även var från Oslo. Hon ställde massor med frågor till dem om allt möjligt, hon avledde deras uppmärksamhet en hel del på det sättet.

Jag, och även min syster, hoppades att det verkligen var sant att de inte var från landsbygden utan att de verkligen var stadsbor. De skulle då inte reagera på att korna fortsatte att råma. Jag och min syster hade nämligen genom gester och kroppsspråk kommit överens om dels att det här var skumt dels att det här måste vi göra något åt. När min syster gjorde sig i ordning för att gå ut fick hon direkt frågan vad hon skulle göra. Hon svarade då att hon skulle ut i ladugården för att mjölka, de två norrbaggarna nöjde sig med detta. I verkligheten larmade min syster militären.

Under tiden min syster var borta hade jag fullt sjå med att avbryta min mamma varje gång hon var på väg att fråga varför korna inte slutade råma. De båda norrbaggarna reagerade inte på kornas fortsatta råmande, så tydligen var de verkligen stadsbor.

Både jag och min syster var övertygade om att det var något skumt med de två norr­baggarna. Vi trodde båda två att de förmodligen var quislingar. Om det stämde eller vad som hände med de två norrbaggarna fick vi aldrig veta.”

5.2 Gilbert Olsson:

”Vid krigslutet öppnades gränsen, många svenskar besökte då Örje och Norge”.

5.3 Vera Johansson berättar:

”När krigsslutet kom så försvann inte militären med en gång, de var kvar några månader efteråt och återställde saker och ting efter sig. När militären gav sig av för­svann dansen från bygden.

Det var på radion jag hörde att Tyskland kapitulerat och att kriget var slut. Vad jag minns firade vi inte krigsslutet på något särskilt sätt som de gjorde i städerna, vi var bara glada att det hela äntligen var över och att vi ex vis kunde besöka Norge igen.”

5.4 Tage Erlander i sina memoarer:

”I början av maj 1945 stod det klart för alla att krigsslutet var en fråga om timmar. …”
”… Flera av våra politiska vänner mötte vi på flyktinglägret vid Ramlösa brunn. Deras kroppar hade farit illa. Det var svårt att sätta sig in i att det verkligen var den hand­faste, dynamiske Tryggve Bratteli som utmärglad och med stapplande steg kom oss till mötes. Våra norska vänner hade sett ting som vi inte hade sett. …”
”… Efter en ganska hård dag drog jag mig tillbaka till ett rum på Hotell Kramer i Malmö. …”
”… Efter någon timmar väcktes jag av jublande människomassor på Malmös gator. Hitler hade kapitulerat. Freden hade kommit.
Jag gick inte ut. Jag nöjde mig med att från hotellfönstret delta i glädjen. För mig var det svårt att släppa loss den entusiasm som man borde ha känt. Just denna dag hade jag upplevat vilket fruktansvärt arv Hitler hade överlåtit åt politikerna att ta hand om.”

6. Diskussion och egna kommentarer

Det har varit mycket intressant att göra den här uppsatsen. Jag har många gånger hört berättelser om beredskapstiden, men jag har egentligen aldrig reflekterat mer ingående på hur det var att leva och bo så nära kriget. Det har ibland känts lite overkligt, ex vis att det både hördes, syntes och kändes i bygden när tyskarna bomb­ade Oslo. Jag har aldrig tänkt mig att någon i Sverige kunde ha ens i närheten lik­nande upplevelser som de som upplevde blitzen i London.

Folket i gränsbygderna var på ett sätt lika mycket ”med” i kriget som de som bodde på den norska sidan. Kontakterna och relationerna över gränsen har alltid varit livlig och är så även idag.

Kriget innebar att kontakterna över gränsen bröts helt vilket var något nytt för gräns­bygdens folk. Den där öppna remsan mitt i skogen blev helt plötsligt som en mur.

För den äldre befolkningen i gränssocknarna hade gränsgatan inte någon särskild betydelse annat än att det var just en öppen remsa mitt i skogen. Jag har själv minnen av att den uppfattades så - jag är barnbarnet som frågade sin mormor varför det var en väg i skogen. Jag blev helt fascinerad och sprang fram och tillbaks ”Nu är jag i Sverige - nu är jag i Norge”. Jag var ungefär 7 år gammal vid det här tillfället. Idag verkar det som om uppfattningen har ändrats något, många tänker på gränsgatan som just en gränsgata.

Gränshandeln är idag lika livlig som jag minns att den var på 1950- och 60-talen. Det är heller inte någon större skillnad på handeln över gränsen före och efter kriget en­ligt vad det har berättats för mig. Den skillnad jag märker är att lådorna eller kartong­erna med olika kassor (en för svenska kronor och en för norska kronor) har bytts ut mot kassaapparater som räknar i båda valutorna. Det är fortfarande inga problem att betala ”blandat” dvs med både svenska och norska kronor.

Krigsåren och beredskapstiden innebar stora förändringar för befolkningen i gräns­trakterna. Framförallt då när det gäller kontakterna över gränsen, många hade både vänner och nära släktingar på andra sidan. Därför var den hemliga trafiken över gränsen med förnödenheter omfattande. De vägar som användes har använts i ”alla tider” dvs alla visste var de fanns och vet fortfarande var de finns. Att ingen mer av lokalbefolkningen än Folke på Östgård blev tagen av tyskarna säger en hel del om vilken lokalkunskap tyskarna hade. Dessutom var det troligtvis så att de tyska soldat­erna som var posterade på andra sidan gränsen blundade med ögon och öron precis som de svenska soldaterna. Kontakterna över gränsen mellan soldaterna och lokal­befolkningen bidrog säkert till att de tyska soldaterna blundade.

Ransoneringarna förändrade inte det dagliga livet så mycket eftersom Fågelvik var en jordbruksbygd. Dessutom idkades det byteshandel med både ransoneringskupongerna och över gränsen. Det förekom också att alla djur inte anmäldes ex vis om någon fick griskultingar så ”glömdes” en eller flera kultingar bort eller anmäldes som dödfödd.

De övergripande händelserna var inte heller ”viktiga” på samma sätt som det som hände i bygden. De ”nära” händelserna var påtagliga, något som berörde alla mer eller mindre direkt. De ”nära” händelserna var ex vis tyskarnas lågsniffningar som skrämde djuren. Eftersom jordbruket var befolkningens inkomstkälla var det viktigt att djuren inte for illa. Detta framgår bl a av min mormor Maria Erikssons berättelse om hur hennes djur reagerade. Hennes djurs reaktion var trots allt ganska beskedlig. Det kunde ju ha hänt betydligt allvarligare saker än vad hon berättade om. En häst som blir skrämd och kommer i sken kan ju om det vill sig illa ställa till ett och annat. En annan reflektion beträffande Marias berättelse om hennes djur är att mitt i det allvar som i varje fall de äldre var medvetna om, så kunde de om inte direkt skämta om situationen så i vart fall se en viss humor i specifika händelser. Tilläggas kan att mormors honkatt blev blind och fick avlivas vid 23 års ålder.

Den händelse från krigsslutet som Hildegard Liljeblad berättade för mig har jag inte hört någon annan än hon och hennes mamma Maria prata om. De som jag har pratat med under arbetet med uppsatsen har inte haft något minne av händelsen. Min slutsats av det är att Hildegard och hennes syster förmodligen hade rätt i sina misstankar, att det verkligen var något skumt med de två norrmännen. Vare sig Hildegard eller Maria berättade något om var eller hur de två norrmännen blev tagna, det var underförstått att de blev tagna någonstans på något sätt.

Genomgående har alla varit mycket positiva och glada för att militären kom och fanns i bygden, de skyddade och försvarade bygden. Det var en trygghet att de fanns där. Denna känsla var nog mest påtaglig hos de som var lite äldre under den här tiden. De yngre hade nog inte allvaret helt klart för sig. Idag vet vi att vår beredskap inte var så god som Per-Albin Hansson sa, vilket också framgår i Tage Erlanders memoarer om den här tiden i Sveriges historia.

Beredskapstiden var inte enbart negativ dvs att livet blev lite krångligare och att kriget kom så nära. Tiden medförde också en förändring i grunden av livet på landsbygden, avfolkningen av landsbygden tog fart efter krigsslutet och många småjordbruk (med dagens mått mätt) lades ner.

7. Sammanfattning

Beredskapstiden var en omvälvande tid för alla, dock på lite olika sätt. För befolk­ningen i gränsbygderna var det en stor omställning bara att inte kunna röra sig och arbeta i bygden och över gränsen som de alltid hade gjort.

Tysklands ockupation av Norge påverkade det vardagliga livet väldigt mycket i gräns­bygderna. Vad som framförallt har kommit fram under mitt arbete med den här upp­satsen är att det är de små vardagliga händelserna som har ”fastnat” i folks minne. Dessa händelser var påtagliga, antingen var de själva direkt inblandade eller så var det en granne, nära släkting eller vän som var berörd på ett eller annat sätt.

Alla som jag har pratat med eller som har berättat om tiden har mycket klara och tyd­liga minnen av vad de gjorde och vad som hände runt den 9 april. Detta beror inte bara på närheten till Norge, det beror framförallt på närheten till Oslo (10 mil). Tysk­arnas bombningar av Oslo både kändes, hördes och syntes i Fågelvik.

Befolkningen i gränsbygden upplevde kriget på ett helt annat och mer påtagligt sätt än vad den övriga befolkningen i Sverige gjorde. De tyska flygplanens överflygningar på låg höjd (för att undvika radarn) var vardagsmat. Även närvaron av svensk militär och inkallade var något påtagligt. En del av de som var inkallade i bygden blev kvar dvs gifte sig med flickor från trakten. Det omvända förekom också dvs en del flickor gifte sig och flyttade med inkallade till deras hembygd.

Krigsslutet innebar en annorlunda reaktion än i övriga Sverige. De flesta som jag har pratat med eller som har berättat om krigsslutet har inte några minnen av att de fira­de på något särskilt sätt såsom det firades i ex vis Stockholm. I Tage Erlanders memoarer framgår det att han inte deltog i firandet i Malmö, han upplevde bara lätt­nad att det hela var slut. Den känslan delas av flera som jag har pratat med - det var skönt att kriget äntligen var slut.

Genomgående har alla påpekat att radion var en mycket viktig informationskälla, genom den fick de ex vis veta både att tyskarna ockuperat Norge och att kriget var slut.


8. Källförteckning

Litteratur:

* Ove Andersson, Sammanställning av Skogsvårdsstyrelsens kulturminnes­inventering 1996 - 1997 i Västra Fågelvik.
* Nordmarksarkivet 1995, Ur Nordmarkens historia, ur Västra Fågelviks historia.
* Erlander Tage, 1973, 1940 - 1949, sidorna 88, 92, 113 och 221.
* Bonniers uppslagsverk, 1996, ISBN 91-632-0051-1.
* Sveriges befolkning 1970, CD utgiven av Sveriges Släktforskarförbund.
* Rosenberg, geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige 1878-80, CD utgiven av Regis, Malmö.

Intervjuer/berättelser:

* Maria Eriksson, från gården Jonstuga i hemmanet Flötane, Västra Fågelviks socken. Död 1968.
* Vera Johansson, från gården Sand i hemmanet Lössbyn, Västra Fågelviks socken.
* Hildegard Liljeblad, från gården Jonstuga i hemmanet Flötane, Västra Fågelviks socken. Död 1996.
* Gilbert Olsson, från gården Samuelstomta i hemmanet Flötane, Västra Fågelviks socken. Död 2004.



Åter till släktsidan
Åter till början av sidan
Åter till morfars antavla, ana nr 12