Till Startsidan
	tillbaka
2004
Juli	Jag anar dig igenom tidens dis
	tidigt morgonljus knappt en vindil
	riddarfjärdens stilla vatten ångar ännu natt
	illusorisk silhuett av dubbla torn vid högalid
	och svanarna som väntar dagen
	du finns här vid min sida jag kan ej se men känner doften av ditt hår
	så nära nu ändå så fjärran ifrån en plats långt bortom solen
	jag anar dig igenom tidens dis
	© Christer Larsson 2004
	christer.larsson (snabel-a) libris.kb.se
Aug.	bibliskt
	vaxljusen
	och skimret
	gästen från Schula
	tiden vecklas ut i
	havssköldpaddans spår
	var det vingar
	fotspåret och stigen
	havet och stenen
	men vingarna
	hon går där
	vandringen
	går där
	© Anita Westin
Sept.	Sonatin
	1.
	Medan fågeln leker med vattenspegeln
	väter du dina fötter vid stranden.
	Den röda fläcken på dess vinge
	markerar att den är ditt sändebud
	från dimensioner med reversibel tid.
	Ditt hår är oroligt idag
	och slingrar sig.
	Inte visste jag att du var med mig
	redan i den kalla februari
	när snön svedde min panna
	och min längtan var som störst.
	Gick du bredvid?
	Eller bakom?
	Vad spelar det för roll?
	I din geometri finns endast Nära
	Plötsligt i dina ögon:
	En blixt från Sinai.
	2.
	I rymden mellan oss finns laddning
	som kröker våra blickar
	Angripna
	och med stark odör serverar vi ord i lösvikt
	och bildar satser utan mening.
	O, ge mig några ljud som renar själva luften
	från blygsel och lögn.
	3.
	Vi omger oss med krafter inneslutna i ett flöde av ord och handlingar
	och i varje handling finns en känsla som vi döljer men förgäves
	ty vi frågar alltid hur vi mår och vi mår bra och lögnen ligger som en gas
	en dimma där vi famlar efter pelare som inte finns men djupt fördolt inom oss
	lever den undangömda kärnan som ingen helst vill se och skalans ena ändpunkt heter Frihet
	den andra kallas Hänsyn och den där musiken som bärs av skuld har nya harmonier
	varje morgon.
	Coda:
	Och sedan tror jag att jag vet.
	Och sedan tror du att du vet.
	©Cicero
Okt,	Mellan raderna
	andan ur mig tar det när min
	skärm blir röd av dina ord
	på raderna guppar jag på isflak
	mellan raderna öppnar det sig
	i Tranströmervalv på valv
	indykta nydränkta jag i dessa krökta valv
	som välver om oss själva
	ädelt vin är det som lagras mellan raderna
	ädelt vin som lagras där och
	glittrar
	jag vill att du om många år
	ska vända dina änglaögon uppåt
	till allt det där ovanför oss
	som är som valven inom oss
	och tänka tillbaka på de två som ett tag
	gick på jorden bredvid varann
	och jag vill du ska minnas att det hela tiden
	bland valven däruppe härinne
	var så oändligt föränderligt att du aldrig
	gick vilse
	© Göran E. I. Pettersson
Nov - Dec	Kärlek i Provence
	Med ansiktet som ytan av
	soltorkad frukt såg han mot himlen
	Minnena for som flyktiga lavendelstråk förbi
	honom där han satt på den gistna stolen
	i den trånga gränden där
	middagssiestans värme flöt in under
	kastanjeträdets skugga
	Där var hon med
	kroppen fylld av solenergi och doften
	av den omgivande timjanhäcken
	hennes ögon som de svartaste oliver och han mindes
	åtrån som de tunga mörkröda vindruvsklasarna
	Livstråden bar inte ända fram
	någonstans på vägen hade det  obändiga brustit
	det var som kastanjernas hölje alldeles för tidigt fallit av och
	torkat i det brunbrända gräset
	Nu nöjde han sig med dofterna och
	vissheten att hon varit där
	© Gun Berger
2005
Jan.	Vintersaga
	sista akten utspelar sig i månsken
	jag räknade inte med
	avstånden att överbrygga
	inte med dovheten
	inte heller med möjligheten
	av en felöversättning
	uppgivenheten
	går naken och ohejdad
	genom rummen
	som sakta fylls av snö
	jag vänder handflatorna uppåt
	och tar emot allt som faller
	© Katarina Persson
Febr.	Röd Bambi
	(Tillägnad Elfriede Jelinek)
	och du går upp och ner för trapporna
	med bergskylan stramande längs halsen
	och alla kylans namn nästan bortbrända
	ur ryggmärgen med din moder för evigt
	sittande som en padda på en sten och
	corbusiermöblerna fyllda med rörande
	plyschprimater åh du kramar dem strängt
	varje dag för varje apa behöver ett
	uns av en vit kvinnas blod och du går
	upp och ner för trapporna med den tunna
	hudens brist vid munvinklarna och saknaden
	av skrattrynkor och frånvaron av en glad linje
	över tinningen som kunde stannat där men
	bleknat bort i genomskinlig siktbarhet och
	jag bländas av tidningars rubriker med ett
	strålkastarljus genom ditt röda hår och
	en, två, tre delar bambiländer i blänkare
	länkade så blekt avböjande stannar blicken i ditt
	tysta rum medan legenden om jungfruburen
	går på export och du går med grova herrskor
	i flicksteg upp och ner för trapporna där
	källaren är tömd vinden svärtad nersläckt och
	allt utspelar sig på mellanplanet där det
	uttömda blir fyllt av krus och det nedsläckta
	ljussatt med ögon du luktar apelsin och vitt vin
	allt går nu på export och du går upp och ner
	för trapporna
	© Ewa Ärlevall
Mars	I vidgande pupiller
	Genom dina pupiller
	ser jag fladdermössen flyga
	rakt in i min underjord
	där de har sitt näste
	föder våra barn
	blinda, slöjhängda livsgåtor
	krusningar på ytan
	där medvetandet snuddar
	vid himelskanten
	© Lilian Rosenberg Roth
April	Natt
	Nattens symfoni
	talar i mörkt tungomål
	tills haren sagt sitt.
	Gardinerna dras
	för att släcka intrycken.
	Gudinnan väntar.
	Den natten föddes
	en ny tro på en mening
	med dagarnas spel.
	En tärning som föll
	över den frusna jorden
	stannade vid två.
	Kortet med hängd man
	blev till ett nytt hexagram
	och sköldpaddan log.
	© Bengt O Björklund
Maj	Den vägen
	Människa, blunda inte
	för de många tecken
	som du anar
	Människa, var inte rädd
	för din intuition
	som du förstår
	Människa, låt din nära kära
	gå sin väg
	när det är dags
	Människa, den vägen
	går du också snart
	och då anar många det
	Människa, ingen av oss
	går den vägen ensam
	hur vi än ser det
	© Ritva Ale-Särkelä
Juni	SORGENS ÄRENDE
	Sorgens hand
	den tunga, nära.
	Orörlig i smärtan,
	förlamad av saknadens tyngd.
	Du fattar det inte.
	Tankarna dröjer
	i ett fruset rum.
	Färgerna har slocknat.
	Tröstens ord
	suddats ut
	mot den svarta tavlans tysta minne;
	livets ljusa skrift
	kan inte längre tydas.
	Tiden har förlorat
	sin mening
	och klockors dova klang
	slår djupa sprickor
	i frusen tid.
	Men handen är din.
	Och livet,
	som pressar hårt
	mot sena timmar,
	har ännu inte
	övergivit sin morgon.
	Under saknadens natt
	lever en sorg
	som drivs framåt
	av en oförklarligt kraftfull vind.
	Under sorgens yta
	strömmar ditt inre hav,
	där strandens många fåglar
	rör sig utan tyngd,
	som om din själ fått vingar
	och lyfter stegrande mot ljuset.
	Smärtan vänder!
	Inte som förr;
	ändå någonting nytt
	som du kan känna, ana, veta…
	Som bara du
	kan se med inre slutna ögon.
	---
	När morgonen kommer
	bär friska vågor mot en ny dag.
	Vinden börjar leka i sanden.
	Och du lägger ut mot ljuset,
	värmen stiger
	och dina levande fingrar
	kan åter möta
	en värmande hand!
	© Hans-Evert Renérius
Juli	GungaMig
	Del1
	Du vill kliva på tåget och fara iväg
	C
	vet att varje liten resa börjar med ett steg
	...........e
	Men vart skall du fara vad är ditt beslut
	.......F
	du vet att resan börjar men ser inget slut
	...............G
	Hoppet är tänt och resväskan packad
	mången farvälad, någon betackad
	Du har löst din biljett och snört dina skor
	ligger lyckan i det du vet eller i det du tror
	Det finns blå nätter
	..............C....G
	i städer av silhuetter
	...F..................a
	Sträcks en hand
	................G
	mot himlens rand – gunga mig
	...................F.........C..............G/C/G
	Vid din slutliga station finns det inget som klickar
	Det är den idén som gör att ditt hjärta tickar
	Ser du mänskan i ögat ja alla du möter
	Hörs idéer och hjärtan som stöter och blöter
	Visioner och tankar allt kan förklaras
	Sökas och finnas, hittas och sparas
	Finns det någon mening är livet ett lån
	Kan man bara resa till men aldrig resa från
	Det finns regnbågar
	det finns de som nångång vågar
	Gå iland
	ta min hand
	och gunga mig
	Del2
	Nu vill du fara jag ser oro i din själ
	Ögonen fladdrar men blicken är stel
	Du gungar på tårna och fingrar på biljetten
	Du ser allt i ett dis är det tårarna eller svetten
	Du vill kliva på tåget resa utan mål
	Finna livets mening testa vad du tål
	Allt blir återskapat fast ingen vet av vem
	Bara den som reser kan återvända hem
	Det finns soluppgångar
	det finns de som nångång fångar
	en ny kurs
	nån som törs
	gunga mig
	Text och musik © Ante Nyström
Aug.	Finns Ni Eller.
	Rinner ur, bort
	i alla känslor
	söker rännstenen
	utan att finna,
	varandet vill inte.
	Mellan himmelen och helvetet
	landar sinnet i trots
	i en viss existens och fråga;
	får jag vara minimal,
	vara riktigt liten.
	Till gud kan jag inte ställa frågan
	inte till jesus heller
	undran ger jag er
	mina älskade vänner,
	mitt liv.
	© Barbro Norberg Rönnlund
2005
Sept.	Utan titel