Till startsidan
© Göran Samuelsson
Dikter		Om:
		Göran Samuelsson
Bomerang		Bor:
		Västra Ämtervik
		Yrke:
Livet är en bomerang		Musiker, textförfattare, kompositör
emellan, bottenton och toppenklang		Känd för:
emellan, det som är och det som inte borde va´.		Packmopedsturnen
För tänk på alla fel man gjort
och tänk på allt som gått som smort
och tänk på det som blev så snett, som man trodde var så bra.
Då är det bra att känna till när man en dag står på topp
att ett tu tre så faller man som i ett störtlopp utan stopp.
Men livet som en fågel är inte särskilt långt och skönt –
Och det är inte lönt, att tänka: Blått och grönt.
För har man fallit ner finns det inget mer än att klättra opp!
Livet är en metafor
som en, trampad stig med gamla spår
som en, nyupptäckt väg som nästan ingen gått förut.
Allt det gamla blir som nytt igen
för det som sker har redan hänt för längesen.
En början kan va´ start på nåt som nyss har tagit slut!
Då är det bra att känna till när man en dag står på topp
att ett tu tre så faller man som i ett störtlopp utan stopp.
Men livet som en fågel är inte särskilt långt och skönt –
Och det är inte lönt, att tänka: Blått och grönt.
För har man fallit ner finns det inget mer än att klättra opp!
Blommig blå syren
Vi talade om livet när månen lyste klar
men ljumma sommarnatten tycktes dölja alla svar
i en doft av blommig blå syren.
Då hördes där ett ho från en uggla någonstans
som en hälsning från en tid då ingen av oss fanns
– som en doft av blommig blå syren.
Och du skrattade och sa ”Nu ska Näcken gå på dans
han ska bara sno ihop en blomsterkrans.
Sedan kommer han och hämtar oss – så ta bästa skjortan på!
För nu kanske vi får träffa alla knytten små och grå
i en doft av blommig blå syren”.
Och vi blundade i natten och vi räknade till fem.
Det var en strimma morgonsol som väckte oss igen
och en doft av blommig blå syren.
Och du klev rakt ut i gräset, såg en daggtår på ett blad
och du sa nåt klokt och viktigt men nu minns jag inte vad
i en doft av blommig blå syren.
Men jag minns ett stråk av lättnad då när tiden var ur led.
Och jag minns din resa på en gul moped!
Vi talade om livet när månen lyste klar
och nu har jag nytt att spörja, men då finns du inte kvar
-         blott en doft av blommig blå syre
Den enda som du har
Lägg ett stort och ödmjukt ord
på kudden där du låg.
Kliv upp och möt ditt stolta vackra du.
Tänk en stilig tanke
om nåt fint – och kom ihåg:
Det finns en tid och denna tid är nu.
Ta ett steg ur skuggan
ut till solens trottoar
och märk hur ljuset väcker livets sång.
Se på maskrosblomman
så gul, men nyss hon var
helt täckt av asfalt, grus och grå betong.
Döden står och lurar
bakom varje gatas hörn
jag vet, för jag har mött hans mörka blick.
Han smyger kring i skuggorna
som en stor och ruggig björn
och räknar varje klockslags tick-tack-tick.
Men ännu rinner sanden
i det timglas som du bär
och ännu brinner lågan ganska klar.
Låt den aldrig slockna
i nån sorts förgrämd misär
för den lågan är den enda som du har.
Mandelblom och sjödoft
Den enda gång jag såg dig
det var en sommardag
med fågelsång och sol som värmde på.
Du var på väg att bada
detsamma skulle jag
den sommarn 1972.
Du hade sommarledigt
ifrån din stora stad
och skolan som du inte tyckte om.
Och jag var bara 10
och förstod väl inte vad
för skolan tyckte jag var kul, liksom.
Det var den goda tiden
den tiden från igår.
Med Mandelblom och sjödoft
och en ständig vår.
Man skrattade och lekte
och grät en liten skvätt.
Det var den goda tiden då
när allt var ljust och lätt.
Men sommarlovsvisiten
för dig blev ganska kort
det hände efter bara några da´r.
Att plötsligt så var du försvunnen,
hade stuckit bort
och inte heller cykeln fanns där kvar.
Din mamma och pappa
bönade och bad –
oroligt de ringde på polis.
Och hur det nu är hände,
strax utanför din stad,
så fann de dig och cykeln
på nåt vis!
Det var den goda tiden
den tiden från igår.
Med Mandelblom och sjödoft
och en ständig vår.
Man skrattade och lekte
och grät en liten skvätt.
Det var den goda tiden då
när allt var ljust och lätt.
Nu går man här och vankar
när drygt 30 år har gått
och lika lång tid är det vi sågs sist.
Och minnen bär mot stigen
och badbyxor i blått –
om fågelsång
och ljumma vindars frist.
Och klart det är jag undrar
hur ditt liv nu är.
Säg, bor du kvar
i stora staden än.
Åker du nån cykel –
en 20 mil sådär
som du gjorde då för längesen?
Det var den goda tiden
den tiden från igår.
Med Mandelblom och sjödoft
och en ständig vår.
Man skrattade och lekte
och grät en liten skvätt.
Det var den goda tiden då
när allt var ljust och lätt.
Det var den goda tiden
den tiden från igår.
Med Mandelblom och sjödoft
och en ständig vår.
Men tiden den förändras,
drömmar går itu.
Visst hade man det bra då, men,
det är ändå bättre nu!
Tunn is
Det var fan vad isen var tunn i år
den brister gång på gång.
Som ett frostigt skal med öppna sår
som en natt som blev för lång.
Det sägs att alla ändar har ett slut
och nog är det kanske så.
Men den som nån gång vågar titta ut
får se en jord som går på tå.
Men i den största öken
finns det alltid nån oas
som skänker lite styrka
för att komma rätt i fas.
Ge en tistel till den du håller av
för att blomma är så fin.
Bryt en tagg och känn hur tistelns sav
är söt som äppelvin.
Början på ett slut
Det var som första andetaget
som en början på ett slut.
Som om all oro tappat taget
och pensionerat sig till slut.
Det var som andens luft fått vingar
och svävat högt upp i det blå
och alla vattenfyllda ringar
var lagom stora för en tå.
Och där var tankar om det stora,
där var tankar om allt smått
och där fanns inget att förlora –
för det som gavs var sånt man fått.
Och alla stora tomma löften
de blåste bort med vintervind.
Och lika lätt som hand på höften
så fanns där läppar och där fanns en kind.
Och där var sanningen ett mönster
som en teckning i kroki
och utanför ett öppet fönster
svepte gårdagen förbi.
Och där fanns drömmar om det hela
och om en framtid som var vår
och där var allas rätt att fela –
tröst gav tröst och glädjetår.
och där var alla lika värda
där fanns inget vi och dom
för vad som än sades av de lärda
så hörde allt ihop liksom.
Och där var kärleken en vågskål
som vägde upp allt som var dött
och genom små och trånga nålhål
växte liv – och allt blev återfött!
Och där fanns trygghet och styrkan som grott ur det lilla.
Och där fanns barnen som brutit sina barndomsskal.
Och där for vardagens lunk som en klockpendel, stilla
och en katt som hette George Bush, hon var inte normal...
Det var som första andetaget
som nåt som aldrig känts förut.
Och lugn gav lugn åt nattbehaget
en ringklockston, och sen var drömmen slut.
Blues om ingenting
Det var en gång en känsla
och en händelse som satt
och pratade om livet
sent en januarinatt.
Och känslan den var ledsen,
händelsen bisarr –
trött var tiden
som en sprucken ton från en gitarr.
”Det är konstigt” sa känslan,
”Om man tänker på
hur ett liv kan vara
svårbegripligt att förstå.
Jag menar, vi känslor är som regel
ganska små diffusa ting
kanske ingen vet vi finns
när allt kommer kring?”
”Du pratar du” sa händelsen
till känslan där de satt.
”Du klagar över vad du är
och hur ditt liv är fatt.
Men du finns och existerar ju
det är väl allmänt känt
tänk du på mig, min existens
är endast om jag hänt!”
Det var en gång en känsla
och en händelse som satt
och pratade om livet
sent en januarinatt.
Och marken den var frusen
vinden svepte kring
och ut i natten steg en blues,
en blues om ingenting.
Så brun som rostigt stål
Jag såg dig på ett foto härförleden,
du fick stryk utav en tant.
Hennes slag och handväska visade vreden
hos den som vet vad som är riktigt rätt och sant.
Jag såg stela och utnötta poser
och en tro som är farligt naiv.
Jag såg en fullständig bild av en loser
som halkat snett i sitt skumma tidsfördriv.
Jag såg dig med en bindel på armen
och med en skjorta så brun som rostigt stål
och ut ur fotot steg dom: Slagorden och larmen
som ur ett stort och mäktigt, mänskligt svart hål!
Säg mig nu vad var det som hände
du min arge och så livströtte vän?
För du verkar inte alls vara den jag kände
och lekte med som barn för längesen.
Jag minns en gång nere på stranden
vi drack saft och kasta´ smörgåsrad på rad.
Och i blod skrev vi vårt namn för vänskapsbanden
och för en framtid som var evigt stor och glad.
Men nu sitter jag och skäms åt dessa minnen,
jag skäms att jag en gång har lekt med dig.
Som en taggtråd i en värld av mjuka linnen,
som en orm, så ser jag nu på dig.
Och jag blir både ledsen och förbannad
för hur kan någon mänska va´ så jävla dum?
Att hon stödjer den: En tes som blir besannad
tack vare sanningen får stå undanställd och stum.
Men jag vill inte vara sur och bitter
så jag tackar dig för fotots döda blick.
Och tack till tant och handväskan som sitter
så klockrent riktigt rätt – och mitt i prick!
Arecife
Det var en grå men ändå ganska varm och behaglig förmiddag.
Och jag vet inte om det var den plötsliga temperaturhöjningen av min tämligen bleka decembernedkylda lekamen. Eller om det var de ljumma Saharavindarna från öst som hade gjort mig ovanligt lätt och frimodig till sinnet. För där stod jag nu mitt på torget i den Lanzarotiska staden Arecife och lät mig villigt ta del av öns lokala vinutbud. Detta låg snyggt uppstaplat på en olivgrön släpkärra (med kapell) och salufördes av en kanske något svettdoftande, men i övrigt mycket vänlig och inställsam herre - vars haka verkade vara Kanarieöarnas mest vanliga tillhåll för gråsprängda skäggstubb i en-centimeters klubben.
Han visade sig vara en illmarig fan…
För när han väl sett att jag såg, närmade han sig mig. Och när han kommit riktigt nära reste han sig upp på tå och började vaja av och an likt en tämligen nyrest Majstång - samtidigt som han på en oerhört spanskdoftande variant av det engelska språket prisade väder, vind och troligtvis alla köpsugna turisters lättfångade själar. Samt förstås: Dessa hans fantastiska dryckers förträfflighet!
”Do yo vanne tray..?”
Hans fråga kom väl inte speciellt överraskande. Men ändå överraskade den mig – och försatte min mun i ett sorts märkligt vakuum, där den inte fick fram ett knyst. Och denna min sekundlånga tvekan fick hans ena arm att blixtsnabbt och reptillikt fara ut i en svepande rörelse och hämta in en (som det skulle visa sig) begagnad plastmugg, fylld till hälften med det som enligt uppgift skulle vara ”jordens räddning” samt alla ”vilsna själars vägvisare”.
Jag tog emot och smuttade på innehållet.
Det smakade utspätt, med en ganska tydlig Touch av Salt, Vinäger och Ättika, så jag sa:
”No sårry, aj äm nåt inträssted!”
Men när jag en dryg halvtimme senare lullade bort från hans på torget uppställda oas upptäckte jag plötsligt i min högra hand två plastkassar innehållandes tio flaskor av den nyss provade drycken (samt förstås, ett stort hål upprivet i min plånbok).
Jag stannade, vände mig om och gav mannen ett försök till en bedjande blick.
Han mötte mig – och sprack upp i ett leende som fick de Lanzarotiska molnen att skingras och som gjorde att hans guldtand i solskenet glittrade likt ett vattenfall!
Tack! Jag kände mig både ljuvligt och grundligt besegrad – och lovade tyst för mig själv att aldrig mer handla i mulet väder.
De följande dagarna var grå, vilket självklart medförde en del torgbesök. Vilka i sin tur innebar att jag idag står som innehavare av en ganska stolt samling inhemskt Lanzarotiskt vin.
Ja, kära vänner. Säga vad man vill om torghandel, men den gör i varje fall gott för stunden!
Eller som min elegante kamrat Howard Clifoord brukar säga:
Att skilja de onda från de goda är lätt –
För dom har fel och vi har rätt!