Till Startsidan
	© Christer Larsson
	Dikter		Om: Christer Larsson
	Så ge mig dina tusen kyssar		Email:
	fritt efter Catullus, Sång nummer 5 ("da mi basia mille")		christer.larsson (snabel-a) libris.kb.se
			(för att minimera spam: sätt ihop e-
	kom, låt oss leva, låt oss älska		postadressen själv)
	och strunta i elaka tungor		Namn:
	inte bryr sig solen, den går		Christer Larsson
	obekymrat upp och ned:		Bor:
	och när korta dagen tagit slut		Stockholm
	låt oss sova i en evighet		Om mig själv:
			Bibliotekarie, bosatt i Stockholm.
	så ge mig dina tusen kyssar		Skrivandet betraktar jag som något av en
	ge mig sedan hundra till		organisk process, en ofrånkomlig del av
	ge mig tusen och ett hundra nya		mitt liv. Ett behov som funnits sedan
	och åter tusende plus hundra		länge, men på allvar tagit formen av
			litterärt skapande först under det senaste
	till sist låt alla kyssar blandas samman		året. Att skriva - att kommunicera via
	att ingen mer kan räkna summan		den litterära texten - handlar för mig
	att ingen avund kan oss skada		mycket om att utforska landskapen, att
			formulera ett förhållningssätt till (den
	© Christer Larsson (tolkning till svenska) 2004		yttre och den inre) världen.
	Diskurs över det sjunde schackpartiet (efter läsningen av G. Björling)
	O att svart svart
	och ur ett vitare
	remsor rispade
	nakna fötterna
	spikar blod
	O och ljus att
	ur vatten svärta
	och en ton att
	i flimmer
	sekvenser sekunder
	© Christer Larsson 2004
	Rekviem
	(det blir allt mörkare)
	ensam går jag in genom gårdagens regn
	där vinden berättar om människors svek
	om kain och abel om abrahams offer
	om tappra soldater de blöder på ödsliga åkrar
	om inbrända ärren av liv i störtade städer
	om rättrognas speglar de speglas i speglar
	om männen med makt om de hungriga hundra
	(det blir allt mörkare omkring mig)
	och när jag dröjer vid hyddans port
	regnet blir tårar i vindens röst
	om den födande kvinnan om nyfödda barnet
	gemensamt begravda i rök under lager av stoft
	till gnistrande stjärnors krevader
	tystnade skriket
	… solen går i mull och månen i sten …
	(det blir allt mörkare omkring mig tiden rinner ut)
	ser ljusen i fjärran hur de slocknar ett efter ett
	hör en längtande ton hur den falnar dör ut
	känner kylan från bergen hur den våldtar min själ
	(det är mörker omkring mig tiden är slut)
	© Christer Larsson 2004
	Anm.: Raden "… solen går i moln och månen i sten …" är hämtad ur Gunnar Ekelöfs dikt Höstsejd (1934).
	gick ut ur stadens ljus
	tystnad varsamt vaggar knirrandet och det sugande ljudet av regelbunden framåtrörelse bäddas in i allt djupare mörker omsluten av dimma och bara de lätta kylande vattendroppar som frigörs när årorna lyfts för vila och ny ansats minner ännu om det som har varit men sakta börjar tiden brytas sönder för många timmar sedan nu eller kanske dagar eller år startade vandringen mot överlämnandet gick ut ur stadens ljus bort från värmen och människorna och väntade frusen skymningen och mörkret vid den svaga elden i tunnan så till sist tid för uppbrott med sakta steg mot den oundgängliga stranden gick in i en lukt av dy och rå fuktig jord och på avstånd skallet från en hund såg dimmolnen som redan började samlas nere vid vattnet då plötsligt lösgjorde han sig långsamt ur dess vita slöjor rorsmannen med sin gistna båt gav tecken att ta plats och nu när en evighet redan har förflutit finns inget utom mörker och dimma och kyla och stilla regelbundna årtag inte ens ett andetag kan höras men dropparna av vatten som en kvardröjande erinran i
	suddiga minnesglimtar försöker
	hålla fast men förgäves de rinner bort
	löses upp och mannen bakom årorna ror sakta vidare
	i ännu en evighet
	det är tid att lämna nu
	© Christer Larsson 2004
	Texterna är copyrightskyddade och får ej kopieras eller spridas utan författarens tillstånd