Raspresentation

Isländsk fårhund

Den isländska fårhunden är en medelstor rektangulär vakt- och vallhund som hör hemma i gruppen nordliga gårds- och vallande spetsar. Många färger är tillåtna men en grundfärg ska dominera. Pälsen är dubbel med medellånga eller längre täckhår samt tjock, mjuk underull. Pälsen är som helhet utomordentligt vädertålig.

Bakgrund
Den isländska fårhunden är Islands enda inhemska hundras. Den härstammar från allmogehundar av spetstyp som skandinaviska sjöfarare förde med sig vid de första bosättningarna på Island under 800-talet.Släktskapet med de skandinaviska vallande spetsarna är påtagligt och grunden till den isländska fårhunden återfinns utan tvivel på den skandinaviska halvön och inom det nord-europeiska barrskogsbältet öster därom. Inslag av hundar stammande från de brittiska öarna kan också skönjas. Utbytet mellan Island och de brittiska öarna har, under Islands drygt tusenåriga historia, varit större än vad vi skandinaver vanligen föreställer oss. Bra hundar och goda hästar har alltid varit till ovärderlig hjälp för människorna på ”Sagornas ö”. åtskilliga historier beskriver hur stort värde man satte på goda vallhundar. Det beläggs bl.a. av islandsvännen och hundentusiasten Mark Watson som hävdar att bönder, när en valpsjukeepidemi slagit ut många hundar mot slutet av 1800-talet, kunde byta ”en häst och två får mot en sann islandshund”. Förutom att valla ska den isländska fårhunden vakta hus och gård. Den ska vara sin husbondes trogna följeslagare i de dagliga sysslorna på gården, en god kamrat i alla lägen.

Vallhunden
Det är primärt i arbetet med får som den isländska fårhunden värderats men den används även för att driva och samla hästar och kor. Då Island är fritt från stora rovdjur och enär de stora avstånden gjort boskapsstölder sällsynta, har det inte funnits behov av en aggressiv vakt- eller försvarshund. Den isländska fårhunden ska kunna valla tillsammans med rasfränder. För detta krävs vallningsintresse och en mentalitet som gör att fåren, hästarna och korna, som ska vallas, hamnar i fokus i stället för övriga hundar. Hundrasens vallande uppgifter är i första hand att samla och driva djur. Får och andra tamdjur som under sommarmånaderna fritt får vandra över oerhörda vidder för att söka sin föda samlas på hösten till skiljning och slakt. Tillsammans rider traktens bönder iväg med sina hundar för att utföra arbetet. Med sin fantastiska energi, sitt mod och sin uppmärksamhet bidrar hundarna till att djuren finner vägen till skiljningsplatserna. En ivrigt skällande islandshund får fart på tackor och lamm även när de trycker bakom lavablock eller i håligheter i den vulkaniska terrängen. Då får eller hästar ska hämtas eller kor ska mjölkas, får de ibland finna sig i att ha en envis liten hund i hasorna.

Vakthunden
Den isländska fårhunden betecknas ofta ”gårds- och vallhund”. Som gårdshund ska den hålla gården ren från friströvande djur som inte har där att göra. Den ska också varsko då främlingar är i antågande, inte så mycket för att uppmärksamma ett hot utan mer för att förbereda ett besök. De isländska bondgårdarna har enligt tradition under århundraden erbjudit husrum åt resenärer. Den isländska fårhunden är med sitt skall en ypperlig varnande vakthund som absolut inte får vara aggressiv. I flerbostadshus och i tätbebyggda områden kan en skällande vakthund uppfattas som påfrestande. Något att tänka på!

Temperament
Islandshunden, som den ofta benämns i dagligt tal, är en härdig och vaken hund med ett livligt temperament. Den är vänlig, nyfiken och modig. Den ser nöjd ut och tycks ofta leende. Många kan vittna om hundens självständighet. Trots detta har den lätt att lära, såväl sådant man önskar som motsatsen. Behandlingen av den lilla valpen i det nya hemmet är därför mycket viktig. En valp som t.ex. fritt får ströva omkring utanför den egna gården under sina tidiga upptäcktsfärder kan som vuxen komma att leva ett vagabonderande liv såväl nära som fjärran. Inte sällan slutar sådana hundar sina dagar på landsvägen efter ett alltför häftigt möte med en bil. En hund som däremot fått lära sig gårdens gränser som liten, blir gårdsfast och hemkär. Den isländska fårhunden ska vara glad i människor och fungera med andra hundar i sitt arbete men den är tydlig i sitt vaktande av gården mot främmande djur. Harar, grävlingar, kråkor och andra djur som passerar över gården (reviret) blir bortfösta snabbt och distinkt. För att trivas med tillvaron behöver islandshunden inte bara fysisk motion. Rasens ursprungliga arbetsuppgifter, i synnerhet de vallande, ställer stora krav på hjärnans medverkan Det gör att den måste få använda sitt huvud för att må bra. En hund som inte är i arbete bland djur på en gård kan få sitt mentala behov tillfredsställt genom lydnadsträning, bruksarbete eller annan problemlösning som kräver att den ”använder huvudet”. Rasens, i grunden, livliga beteende gör att stresslekar (högfrekvent boll- och pinnkastning, livliga jaktlekar m.m.) är olämpliga. Den rastypiska självständigheten kan, utan kontakt och ledarskap, resultera i en självsvåldig hund som gör som den själv vill utan hänsyn till husse eller matte. God kontakt, ett tydligt ledarskap och en plats i flocken (familjen) från tidig ålder är därför de viktigaste ingredienserna för den grundtrygghet varje isländsk fårhund behöver i livet.

Exteriör
Bland de isländska fårhundarna skiljer sig individerna ofta avsevärt från varandra. De båda pälsvarianterna samt de olika färgerna med varierande teckning, skapar liksom storleksskillnader stor individvariation. Idealmåtten är 46 cm för hane och 42 cm för tik. Oavsett dessa skillnader bör den livliga, vänliga, nyfikna och kavata isländska fårhundens karaktär alltid lysa igenom. Rasstandarden, som beskriver rasens helhet och detaljer, anger målet för all uppfödning och kan beställas från Svenska Kennelklubben i Stockholm på tel. 08-795 30 00.

Hälsa
Rasen uppvisar hittills inga kända rasbundna sjukdomar i Sverige men höftledsdysplasi förekommer. Man bör hålla sig á jour med sin hunds hälsotillstånd genom tätt återkommande inspektioner. Man känner igenom hunden, undersöker öron, avlägsnar ev. tandsten, klipper klor och borstar igenom pälsen samt avlägsnar ev. fästingar. Sådant är också bra träning för framtida veterinärbesök, utställningar osv. Isländska fårhundar uppnår ofta hög ålder vilket får betraktas som ett tecken på god hälsa.

Avel
Den smala avelsbasen gör att uppfödare bör studera stamtavlor för att undvika inavel och dess effekter. Att bredda rasen genetiskt är en primär uppgift för rasklubb och uppfödare. Sedan 1995 deltar SIFK i ett officiellt internationellt samarbete med nio deltagande länder. Avsikten är att utöka möjligheterna till genetisk variation inom rasen. För utbytet eftersträvas goda och likartade utvärderingsinstrument beträffande exteriör, hälsa, mentalitet och bruksfunktion (vakt och vallning). Allt för att skapa bättre förståelse för rasens särdrag länderna emellan. Klubben rekommenderar höftledsröntgen och ögonlysning samt önskar att hundar mentalbeskrivs. Detta för att få en helhetsbild av situationen inom rasen. SIFK:s styrelse och avelsråd publicerar information i klubbens tidning samt i klubbens årshäfte. Informationen är viktig, inte bara för svenska uppfödare och hundägare, utan också med tanke på situationen i andra länder. För rasens bästa finns utomordentliga skäl att sätta sig in i rasstandarden samt allmänna och rasspecifika avelsfrågor. Information om dessa finns i SKK:s och SIFK:s regelverk, stadgar och policydokument. Information i avelsfrågor kan erhållas av klubbens avelsråd.

Tillbaka