Gotlandsdhöna:

Rasram:

Bakgrund
Gotlansdhönsen är de enda lanstrashöns som systematiskt letats upp och hittats! Karin Malmros och Jan Janthe, ovetande om varandra, fann dem på två närliggande gårdar på mellersta Fårö. Detta skedde 1977 resp. 1980. En av ägarna hette Axel öberg. Han gick i god för att det åtminstone inte under 1900-talet hade tillkommit någon inblandning. Samma sak sades om den andra gårdsflocken. Man bytte inte ens djur gårdarna emellan! Det gamla par som ägde den andra flocken var dock borta för alltid, när Karin 10 år senare försökte spåra dem. Vi vet därför inte vad de hette. Någon påtaglig skillnad  mellan de båda stammarna finns inte.

De äldsta hönsbensfynden från vårt land har gjorts i Skåne (år 0) och på Gotland. Detta tyder på att Gotlandshönsen kan ha ha ett östligare ursprung än övriga tillvaratagna svenska lantraser av höns.

Kännetecken
Gotlandhönan är en medelstor till stor lantrashöna. vikt höna ca 2-2,5 kg, tupp 2.5-3 kg. Ett par hekto upp eller ner kan i undantagsfall tolereras.

Kroppsformen är lite grov och robust. Tuppen har upprest och stolt hållning.

Benen är glatta (förr omtalades svag benbefjädring), ben och näbbfärg varierande, tårnas antal 4.

öronskivorna är oftast vita, ibland med mer eller mindre röda inslag.

Kammen är medelstor. Kamformen är vanligen enkel, men roskam kan förekomma.

Fjäderfärgen är mycket variabel. Oftast vildfärgad eller andra närstående bruna nyanser. Hämningsfaktorn som ger ljusgult i stället för rött förekommer, liksom svart, grått (blått) och en form av vitt. Randig teckning kan uppträda.

Inre egenskaper och urval

Gotlandshönsen, liksom lantraser i allmänhet, är härdiga i sin uppkomstmiljö och motståndskraftiga mot vanliga hönssjukdomar. När de första djuren kom till fastlandet i början av 1990-talet, fick de problem med vissa sjukdomare, bl. a "Mareks sjukdom". I dag uppvisar fastlandsflockarna god nedärvd motståndskraft även mot denna sjukdom. Det är av yttersta vikt att dessa egenskaper underhålls även i framtiden.

Värpningen är som för de flesta lanstrashöns ca 150 ägg/år för en höna som inte ruvat. äggvikten 55-60 g. äggfärgen benvit till svagt brunaktig/beige.

På det hela taget en allmänt väl fungerande lantras. Ruvlusten är ungefär som man förr önskade. Det har aldrig eftersträvats att alla hönor skall visa ruvlust. Under tiden hönan ruvar, värper hon ju inte. Normalt är att 30-40% av hönorna vill ruva. Gotlandshönorna ligger statistiskt inom detta intervall.

För övrigt gäller generella avelsråd för lantrasfjäderfän: Stor variation inom rasramen, viktigt att hålla vikten, rimligt god produktion, goda föräldraegenskaper; fungerande flockbeteende, färgerna av starkt underordnad betydelse etc.

Källa: "Genbanker och Rasramar"

Tillbaka