Krigsminnen från en
mc-buren trafiksoldat

Året var 1940, andra krigsåret. Sverige var militärt mycket svagt, nästan utarmat, i synnerhet på officerare. De flesta som klarade studentexamen kom till krigshögskolan Carlberg och utbildades till officerare, många av dem var klart olämpliga. Jag själv tillhörde”vapenför grupp två”, frikallad i fredstid på grund av glasögon.

Den 8 juli 1940 blev dock jag och många hundra ur ”grupp två” inkallade. Vi skulle på sex veckor, försöka lära oss allt det som tidigare tagit ett år. Detta med hjälp av snabbutbildade officerare, åtskilliga rena sadister. Jag var lite idrottsintresserad och hade hyfsad fysik, men många av rekryterna var otränade och för dem blev det en mardröm.

Första försvarslinjen
Sedan följde en dryg månads specialutbildning. Jag utbildades till trafiksoldat, mc-buren. Den 15 oktober hamnade vi i Tornedalen, cirka 32 km till Övertorneå och 50 km till Haparanda. Det kallades första försvarslinjen åt öster. Vårt kompani, åttonde fördelnings/trafikkompaniet, bestod av: trafikpluton vilken jag ingick i, signalpluton, första och andra verkstadspluton, vägarbetspluton, stab/tross samt en drivmedelsgrupp.

Flaggprydda kistor med offren från katastrofen på Armasjärvi. I bakgrunden paraderar hederskompanier.              Bild Stig Pettersson.
En minnesten minner ännu om färjekatastrofen.

Bild OlleHansson.

Vi hade bara legat där nio dygn, när den färjeolycka inträffade, som jag här skall berätta om. Armasjärvi är en långsmal sjö några kilometer väst om Övertorneå. En färja förbinder båda stränderna. På kvällen den 24 oktober 1940 var ett ingenjörskompani på 110 man på marsch och befann sig på västra stranden. De ville ta färjan över. Den civile färjekarlen protesterade. Färjan var klassad för 50 man, men samtliga 110 bordade. Lite mer än halvvägs kantrade färjan och blev hängande i sina vajrar med 45-graders slagsida. De flesta hamnade i det nästan nollgradiga vattnet. Vi kan med lite fantasi tänka oss den kamp för livet som ägde rum i mörker och kyla med tung packning och vapen. Några lyckades klamra sig fast vid färjan, några simmade i land. 46 man förlorade livet.

Minneshögtiden
Någon gång, troligen i månadsskiftet oktober-november ägde minneshögtidligheten rum. Alla kistor stod på rad, med en svensk flagga på varje. Hederskompanier uppställda bakom raden av kistor. Uppbyggda talartribuner, högtalare. Draggning pågick samtidigt, fyra man saknades. De återfanns efter islossningen våren 1941.

Vi på VIII fördelnings/trafikkompaniet löste trafik- och parkeringsproblemen och befann oss strax intill. Vi såg och hörde allt. Generaler, landshövding och andra höjdare talade. Musikkårer spelade. Och jag minns några kommentarer efteråt ”De va väldigt va storgubbarna va lena i truten nu. Annars skäller dom ju bara. Vi e visst inge värda nåt, förrän vi ligger i en kista” Jag minns att vi var starkt berörda av det som hänt. Vi undrade om vi skulle komma hem med livet i behåll, eller inte. Men det som skrämde oss mest var att vi nästan struntade i vilket. Vi frågade oss: Blir man sådan när det är riktigt krig?

Det blev så småningom torsdag. Korum, vårt kompani, var uppställt och som vanligt ropade kompanichefen ”Gud bevare konungen och fäderneslandet”. Hela kompaniet svarade med samma ord. Nu 68 år senare tänker jag: Vi blev bönhörda. ”Han” bevarade vår kung och vårt land, men många fick offra sina liv. Dem vill vi hedra och minnas.

Vinterkylan kom
Efter den svåra Armasjärviolyckan började vinterkylan. Torneälven frös till och tinade upp flera gånger. Mellan väderomslagen hann isen bli ganska tjock. Älven, där vi var förlagda, var ett brett stilla vatten. När isen bröts upp norr om oss drev den i stora flak över istäcket på lugnvattnet och tornade upp till packis. Det såg ut som ett polarhav. En imponerande syn för oss från sydligare delen av Sverige.

Några dygn innan vi åkte till februarimanövern 1941 inföll den kallaste natten, termometern visade då 44 minusgrader. Vår pluton hade vakten och vi avlöstes varje timma. Vi drog upp pälskragen, sköt ner mössan och försökte förvärma luften lite innan vi släppte ner den i lungorna. Det norrskenet som var den natten glömmer jag aldrig. Det stod stilla, skiftade och rörde sig. Jag kan inte med ord beskriva, hur jag än försöker. Men, man kände sig ynkligt liten inför detta väldiga naturskådespel som jag önskar att alla skulle få uppleva någon gång.

 

Olle Hansson