Mord på museet

olöst kriminalgåta

 

Hallonflickan. Den här bilden på en vägg i Falbygdens museum skall ge en antydan om Hallonflickans öde.

Utflyktsmålet

Det var hallonen som blev Hallonflickans fall. Hade hon inte frossat så på hallon hade hon hoppat lättare på tuvorna undan förföljarnas pilar, och inte fallit i vattnet och drunknat. I alla fall om vi får tro Jan Fridegård i romanen Hallonflickan.

Fast Fridegård är kanske inte att lita på, han blandar i sin stora förälskelse i forntid och flickor samman seklerna och romanen Hallonflickan handlar mest om en förförisk danska i kortkort snörkjol som levde något tusen år efter Hallonflickan.

    Den riktiga Hallonflickan hittar vi på Falbygdens Museum i Falköping, staden där gånggrifter blandas med hyreshus. Hallonflickan har fått sitt namn av att man i hennes mage fann massor av hallonkärnor, hennes sista måltid tycks ha varit solvarma hallon i en skogsglänta. Detta berättar att hon dog i juli – augusti. Förmodligen var hon i slutet av tonåren, men hon var knappt större än ett barn. Spenslig och 145 centimeter lång men med ett vackert leende. Hon hade väl inga problem med för mycket godis.

    Hallonflickan bör alltså inte ha varit någon match för de män som en sensommardag för cirka 5000 år sedan pressade ned henne under vattenytan i en liten sjö i Luttra ute på Falbygden. Där fick hon äntligen ro, ända fram till 1943 då Carl Wilhelmsson från Slutarp under torvbrytning fick fram en människohand.

Hade offrats
Han slog larm och antikvariska myndigheter tog på bästa sätt hand om liket som så småningom visade sig vara en ung flicka. Hon låg framstupa och benen verkade ha varit bundna, så ganska säkert har hon offrats till någon gud. Förmodligen till fruktbarhetsgudinnan Nerthus, sådana offer beskrivs av romerske historieskrivaren Tacitus. Fast dessa offer för att få bättre skördar brukade göras på våren, så Hallonflickan passar inte riktigt in.

    Hon har dessutom dränkts i en sjö, inte i en mosse som de flesta andra offer man hittat. Att hon är ung flicka har säkert spelat in, det finns för övrigt två andra kvinnliga offer som hittats i Grolanda och Gökhem, inte så långt från Luttra. Förmodligen är det inte vilka kvinnor som helst som offrats på detta sätt, kanske hövdingarna rentav offrade sina egna döttrar för att bättre beveka gudarna.

Skicklig handaslöjd framställdes tidigt, Gerumsmanteln är ett bra exempel.

Försvarade sig?
I närheten av Hallonflickan hittades en pilspets (även den kan ses på museet) och det har spekulerats i om hon besköts med pilar innan hon fångades in och dränktes. Märkligt nog verkar ingen ha funderat på om det är Hallonflickans pil, att hon gjorde ett desperat försök att freda sig med båge och pil. En flicka på stenåldern fick nog vara beredd att klara det mesta.

    Hallonflickan levde vid tiden då de mäktiga gånggrifterna restes på Falbygden, och säkert var det härskare som idag vilar i någon gånggrift som beordrade offret.

    Nu är hon ett inslag i en fornhistorisk vandring på Falbygdens museum tillsammans med guldkragarna från Ålleberg och Bragnum, Gerumsmanteln och annat spännande.

Hans Menzing