Erik Rud

skomakarpojken som blev legendarisk bygdefotograf

Bygdefotografen Erik Ruds bilder torde vara välkända för läsare av Västgötabygden, där de under årens lopp ofta förekommit. Hans åtskilliga tusen bilder finns också arkiverade bl a i stadsbiblioteket i Mariestad samt i Västergötlands museum, där de också är sökbara via internet.  


Bygdefotografen Erik Rud med sin motorcykel 1913

Marknadsfotografen Erik Rud på marknad i Götene

Rallarlaget nr 2 vid Lyrestad när Västgötabanan byggdes 1907

Höbärgning med ko som dragdjur

Erik Rud kom från mycket enkla förhållanden men med outsinlig energi och nyfikenhet övervann han sina svårigheter och kunde förverkliga sitt stora intresse för teknik i allmänhet och fotografering i synnerhet. Under sina sista år i livet skrev han på maskin ner en mängd minnen från sitt innehållsrika liv. Det sista (handskrivna) papperet skrevs i april 1971, då han var över 89 år gammal. Ur detta material, som jag tagit hand om och sammanställt, ges här några korta exempel, där Erik Rud berättar om sin barndom och sina första erfarenheter av arbetslivet (med lätt redigering av mig):

Född i yrväder

Jag blev född i Äspäng (i Fredsbergs socken) den 11 januari 1882 - en yrvädersdag!!! Det vet jag väl för min mor har berättat det. Barnmorskan var från Lyrestad och hämtades med häst och släde till mitt hem i husartorpet Ryttarängen, en och en halv mil att köra i yrvädret. Torpet hade just inköpts och var under en om- och tillbyggnad. Detta gjorde att snön yrde in mellan stockarna i väggen, in på vaggan, där jag låg. Köksspisen var ännu inte inmurad på sin plats i köket utan stod på två bockar utanför huset. Men den stora kraftiga järnhällen med årtalet 1664 hade dock blivit flyttad till den nybyggda öppna spisen.

    Min fader (Johan Erik Rud) var skomakare och jag var enda pojken bland 8 flickor. Far hade en fullgod gesäll samt ibland en läropojke. Jag blev alltså född till skomakare. I fantasin fick jag försöka hjälpa till och efterhärma de andra skomakarna. Så fort som jag växte upp, fick jag hjälpa till med skoarbete hos kunderna, då skolan ej var hindrande.

    Efter några drängtjänster och på vintern arbete som skomakare, då han på egen hand gick runt till kunderna med ”lästaknippan och pinnasylen”, var det dags att försöka sig som rallare vid det pågående bygget av Västgötabanan. Han hade vid denna tid börjat fotografera och har tagit ett antal bilder från banbygget vid Lyrestad. Han berättar:

    År 1907 påbörjades bygget av den smalspåriga järnvägen mellan Gårdsjö och Mariestad. Då slutade jag som dräng och blev rallare i stället, tills banan blev färdig 1910. En liten bit från kanalen skulle Friaån passeras och en stor och kraftig järnvägsbro måste därför byggas.  Brospannet på norrsidan var redan rest och på sin plats och nu skulle även det södra, vägande ca ett par ton, nitas fast, när brospannet kommit på plats, så att borrhålen var mitt för varandra. När de kom med den första glödheta niten i en tång och skulle passa in den i det avsedda hålet, så skulle jag med en urgröpt hammare hålla emot den kommande niten, tills den blev fastnitad. Men just som de kom med den glödheta niten, så släppte stagningen och brospannet begynte komma och hade om något ögonblick krossat mig till döds, om jag ej varit så kvicktänkt. Någon fast mark fanns inte i närheten, endast åvattnet under.  Jag dök framstupa direkt i det djupaste vattnet och tog ett par kraftiga simtag i undervattensläge. Efter kom brospannet och slog ned i vattnet endast ett par tum från mina fötter, men jag var räddad. Jag fick bara i hast ta min cykel och åka den 1½ mil långa vägen till mitt hem i Fredsberg för att byta till torra kläder och sedan gick arbetet som vanligt.

Lantbruk och foto
När banarbetet var färdigt, köpte jag ett mindre jordbruk Bjuråsen nära föräldrahemmet och så hade jag fullt upp att göra med fotografering. Från och med 1909 ägnade jag mig nästan uteslutande åt fotografering. Jag hade därförut sedan före sekelskiftet experimenterat i facket. Min allra första kamera tillverkade jag av en tom cigarrlåda. Den saknade både lins och slutare. I stället för lins var det en bleckbit med ett mycket litet hål i, som fick täckas över, då ingen exponering pågick. Det kunde ta flera minuter att få plåten tillräckligt belyst, om belysningen ej var så bra, men bilderna blev tämligen skarpa, både motivet och bakgrunden. Uppslaget till apparaten fick jag från en veckotidning. Senare köpte jag en lådkamera 6x9 från Forsner. Det saknades aldrig arbete, men det tog ganska lång tid, innan en bild blev färdig. Först skulle plåten framkallas och sedan bilden framställas. Först skulle den dagsljusbelysas i en kopieram eller dylikt, vilket kunde ta flera timmar i anspråk, ibland en hel dag eller mera beroende på negativets täthet och belysningens styrka. Sedan skulle den fixeras och tonas i guld eller platinabad för att bli hållbar.

    På mitt lilla lantställe hade jag ordnat med mörkrum m m. Någon elektrisk belysning fanns ej för fotoarbetet, utan jag använde vid negativarbete ett slags fotogenlampa med ett gult innerglas samt en höj- och sänkbar rubinröd cylinder utanför. För atelierbelysning kom dagsljusbelysning från glastaket, som reglerades med flyttbara tyggardiner. Blixtljus kunde man få med Agfa blixtljuspulver, som man kunde tända med en remsa av salpeterpapper. Det kvantum pulver, som behövdes, lades på en bleckplåt och tändes en bit från pulvret. Värmen kröp då så sakta till pulvret, som antändes med blixt och en stark smäll. Jag brukade oftast själv blanda ett pulver av övermagniserat kali och magnesium, som blev billigare och bättre. Så fort som blixten gått fick man vara kvick att öppna dörrar och fönster, så att den skarpa röken kom ut.

Kände inget
Folk i allmänhet hade mycket dunkla begrepp om fotografering. Det fanns en del, som trodde, att jag satt och tecknade bilderna för hand och jag var i deras ögon liksom en trollkonstnär. Jag minns särskilt en gumma från Håsentorp, som aldrig förr varit med om någon fotografering. Jag tog först en bild av byggnaden och den övriga familjen. Sedan ville de även ha en bild av sin gamla mor. Hon placerades på en stol i trädgården och jag ställde in apparaten och tryckte av. Så sade jag till henne, att hon inte behövde sitta stilla längre, men hon satt kvar orörlig ändå. Då kom dottern och sade till henne: ”Nu är det färdigt, så nu behöver ni inte sitta still längre”. ” Kors, är det allt färdigt. Jag trodde en skulle få känna någe först”, sade gumman.

    Erik Ruds produktion som fotograf är mycket omfattande. Flera tusen av hans bilder finns bevarade bland annat på Västergötlands museum och Mariestads stadsbibliotek. Tilläggas kan också att han år 1915 beviljades patent för ”anordning vid elektromagnetiska slutare för fotografiapparater”. Detta är ett av exemplen på hans stora intresse och engagemang för teknik och uppfinningar.

    Erik Rud försökte alltid vara med och fotografera när något hände i bygden, som exempelvis följande:

Västra delen av Göta kanal blev färdig 1822 och invigdes den 23 september samma år av kung Karl XIV Johan i Hajstorp. Den 23 september 1922 var det alltså 100 årsminnet, som firades vid Hajstorp med mycken pomp och ståt. Både kung Gustaf V och jag var där samt prinsessorna Ingeborg, Märta m fl. Kungen skrev sitt namn på den för ändamålet resta stenen, men jag satte i stället mitt namn på de bilder, som jag vid tillfället tog. De kungliga fortsatte med båten Baltzar von Platen till Sjötorp, där landshövdingens bil stod färdig att föra dem till avslutningen i Mariestad. Även jag på min velociped hängde med som rompan på en katt och gjorde slut på de få plåtar, som jag hade kvar.

    Erik Rud var under många år en institution i Vadsbo-bygden, där han åkte runt med sin kamera på motorcykel eller moped samtidigt som han vid sidan om skötte sitt lilla lantbruk. Även under sin sista tid, då han bodde på ålderdomshem, var han aktiv och i lokaltidningarna fanns ofta hans foton och berättelser (ibland på vers) intagna 

Ralf Espefält