Siste mjölnaren

Mellomkvarn. Sten Strandh utanför den kvarn som fortfarande mal till besökarnas stora glädje.

Det fanns en gång tretton kvarnar igång samtidigt här i Falekvarna en halvmil utanför Falköping. Nu är det bara Mellomkvarn kvar som mal sommartid för turister och hembygdsvänner. Sten Strandh är siste mjölnaren i kvarnbyn, och han vet inte vem som skall kunna ta vid även om ett barnbarn lovat att ta vid. Fast han är tre och ett halvt år så han kan ju hinna ändra sig.

En ganska anspråkslös bäck rinner upp vid Gerumsberget och ringlar mot nordost genom dalen. Ibland delar den sig beskäftigt i två grenar för att erbjuda extra tillfällen att ta vara på kraften. Det gjorde man också, mycket tidigt. Dokument berättar att kvarnarna här var viktiga redan på medeltiden, då skänkte kaniken Karl den 11 mars 1285 sin gård Saleby med Falequern till biskopen.

Och var det inte biskopar som styrde så var det kungligheter, Orreholmen i närheten av den lilla bäckens källa var i herrarna Vasas ägo, och mest (ö)känd av dem som trivts på Orreholmen är kanske Erik XIV och hans drottning Karin. 1645 berättar ett dokument att Faleqverna bestod av tretton hemman som alla löd under Orreholmens friherreskap.

Måste samarbeta
Naturligtvis var Falekvarna inte enbart en kvarnby, jordbruket var också viktigt men nästan alla gårdar tycks länge dessutom ha haft en kvarn. Dessutom fanns där andra verksamheter som också drevs av vattnet, och det berättas att flera kvarnar måste mala samtidigt så att inte vattnet dämdes upp någonstans.

Den här tiden tog förstås slut och länge var det väl ingen som brydde sig om övergivna kvarnar som förföll. Men i början av 80-talet började man fundera på denna kulturskatt som riskerade försvinna helt och med hjälp av eldsjälen och museimannen Sven Axel Hallbäck satte man igång en räddningsaktion.

Enkelt var det inte. Alla var inte lika entusiastiska inför detta nya, dessutom kostade det förstås mängder av pengar och arbete att ställa gamla kvarnar i skick igen. Men Slöta Natur- och Hembygdsförening satte i samarbete med och bidrag från Falköpings kommun och Riksantikvarieämbetet Tomtens kvarn och Mellom kvarn i skick igen. Men det behövdes förstås någon som kunde sköta en kvarn.

”Barnarbete”
Det var där Sten kom in. Han hade aldrig drömt om att ägna sig åt mjölnaryrket, dessutom hade han fullt upp med sin gård Enåsen. Men naturligtvis kände han till kvarnar sen barnsben, första besöket vid en kvarn gjordes rentav med oxar som dragare. Det var i barndomens Bjurbäck. Där växte han upp och fick tidigt lära sig det ”barnarbete” som alla barn på gårdarna fick ägna sig åt. Vid sex lärde han sig mjölka, och gallra rovor fick han också göra tidigt.

Det var så på den tiden, säger Sten, och minns de långa kalla vintrarna på 40-talet med sju kilometer till skolan. Mamma sydde om kläder på en Singer symaskin för att hennes många barn skulle kunna hålla sig varma. Över huvud taget talar han varmt om kvinnornas insatser förr för att hålla allt igång.

Påsläpp. Vattnet måste släppas på så att det kommer in till det stora kvarnhjulet som håller kvarnstenarna från Lugnås igång.

Tillsyn. Kvarnen måste ses till så att malningen går som den skall.

25 år som mjölnare
Som 17-åring kom han till Falekvarna och lärde känna kvarnmiljön, men det var i början av 80-talet som han fick lära sig av mjölnaren Tage Lindblad i Vartofta hur en kvarn skall skötas för att ge bra mjöl. Och så blev det, i cirka 25 år nu har Sten hållit kvarnen igång, demonstrerat den och malt biodynamiskt odlad spannmål för försäljning till besökarna. Dels alla de som kommer till olika underhållningar och andra träffar, men också de många turister som bussas hit eller letar sig hit på egen hand. Det kommer folk från snart sagt hela världen, och ofta verkar de utländska besökarna väl så intresserade.

Extra roligt tycker Sten att det är med alla skolbarn som kommer hit och fascinerat följer hantverket bakom en bulles tillkomst. Den blir inte bara färdig hux flux i en fabrik.

Sten har en äkta känsla för värdet av att bevara minnena av hur det var förr, inte minst talar han om vikten av att bevara äldre människors berättelser främst till den egna släkten, men också till andra intresserade.

Vem tar över?
Och här finns förstås samma problem som på andra håll, vem kan ta över? En aldrig så fin kvarn är ju inte särskilt intressant om den inte kan hållas igång. Yngre idag har ju så många intressen och har svårt att hinna med, säger Sten. Fast äldste sonen, som tagit över gården nu, brukar ställa upp när Sten är bortrest.

Så ännu mal kvarnen vidare och samlar stora skaror sommartid som beundrar kvarnmiljön, köper mjöl och dricker kaffe. I ett kvarts sekel har Sten Strandh hållit kvarnmiljön levande, en av dessa eldsjälar utan vilka hembygdsrörelsen inte klarar sig.