- Får du aldrig nog? Tänker ja för mig själv. Blir du aldrig mätt på fisket?
Svaret är givet, Nej, ja blir inte mätt på fisket. Men med fisket menar jag inte att
bara stå och plocka upp den ena fisken efter den andra, det kan jag vara utan. Det är
något mer, något som är svårt att sätta fingret på. Kamratskapen? Ja, att få dela
sina upplevelser med likasinnade känns viktigt och naturupplevelsen lika så, stillheten
som inte är någon stillhet, men fri från vardagens vanliga buller och oväsen. Att
kunna följa naturens egen färgskala under en säsong, från de för mig mer trista
färgerna tidigt på säsongen till vårens första blad som snart går över i sommarens
blomprakt som sedan avslutas med höstens intensiva färgprakt.
Att få uppleva allt detta är lika mycket fiske för mig som att stå i älven och fiska.
Jag tittar ner i vattnet och ser hur det rinner runt mina stövlar.
Var kommer det vattnet ifrån som precis nu rann förbi mig? Har det vattnet runnit förbi
här en gång förut? Har kanske just det vattnet runnit i någon älv på andra sidan
jorden. Kanske det satt någon här för flera hundra år sedan efter en natts fiske och
tittade på samma vatten som ja nyss såg rinna förbi. Kanske, kanske inte, vad vet jag.
Ja reser mig upp och börjar vandra hemåt och känner solens värme på min rygg.
Några frågor rikare, men några svar fattigare, men lycklig.
- Dags för en fisketur min vän.
Jag vet att det regnar lite och jag vet att du blir både sur och hängig varje gång vi
skall ut när det regnar, men det går ju över. Tänk istället på alla fina fisketurer
vi har haft tillsammans. Minns du den där stora harren där halva ryggfenan saknades,
eller öringen som var gäddbiten, minns du när vi stod i snöstormen och fiskade och det
frös i ringarna efter bara ett kast.
Jag minns med glädje när vi först började fiska ihop, det syntes så väl att du inte
hade varit ute på några fiskeäventyr, men med tiden har både du och jag fått ett mer
väderbitet utseende. I början dekorerade jag dig med flugor som vi hade fångat de
större fiskarna på. Några lossnade med tiden och till slut plockade jag bort allihop.
Visserligen lämnade det små sår på dig, det gav dig ett mer erfaret utseende och du
tycktes inte bry dig om det.
En fisketur utan dig skulle kännas tom och helt fel.
Så kom nu min fiskevän, ett nytt äventyr väntar, säger jag och tar ner min fiskehatt
från hyllan.
Det är ingen älg som kommer frustande i skogen, det är bara jag. Regnet faller för
tredje dagen i följd och Trysilälven har stigit med tio centimeter varje dag.
Jag har sett att det vakar fin fisk några hundra meter nedströms och försöker ta mig
dit i eländig terräng.
Spöt hakar fast i grenar, håven fastnar i grenar, jag fastnar och snubblar men tar mig
målmedvetet framåt. En normalt funtad person hade sagt att det inte går att ta sig fram
här. Men jag är nog inte normal för jag försöker hela tiden komma fram till älven
där det vakade.
Det börjar det regna igen, det har varit uppehåll i mindre än en timme och genast
började det kläcka och fisken vaka. Nu när jag väl kommer fram har väl fisken slutat
att vaka.
Genomsvett och genomvåt når jag fram till älvkanten, tittar uppströms och nedströms
och kan kallt konstatera att jag har kommit nästan femtio meter för långt ner. Tillbaka
in i skogen igen och ta ännu en dust med alla snår och buskar.
Vad är det som får oss fiskare att vara ute i sådant här väder när andra mer normala
personer håller sig inne? Man kan ju undra vilket som är högst IQ eller
kolesterolvärdet. En gissning säger att i mitt fall är nog kolesterolvärdet högre,
annars hade man nog stannat hemma i en varm och skön stuga, men inte jag inte.
Målmedvetet kämpar jag i hopp om att fisken skall vaka igen när jag väl kommer dit.
Till slut når jag äntligen fram till rätt ställe.
Det regnar så mycket nu att jag sätter mig under en gran, det enda jag kan göra är att
vänta.
Mina tankar går till min familj där hemma. Undrar vad de gör nu? Tänk vad roligt det
skulle ha varit om de hade varit med här. Min äldsta dotter Malin är sex år nu och
väldigt intresserad av fiske. Men det lär väl dröja ännu några år innan hon kan
svinga ett spö ihop med pappa i Trysilälven, men gissa om jag längtar till den dagen
då vi sitter i älvkanten ihop och pratar fiske. Jag hoppas att vi kommer att få många
trevliga fisketurer tillsammans, men man får lite panik när hålet i livets timglas
tycks bli större för varje dag som går. Det är nog tur att man inte vet vad som
väntar.
Regnet minskar i styrka och jag ser några gluggar i den för övrigt mörka himlen. Innan
regnet kom kläckte det ganska bra med insekter och även en mindre svärmning av Danican
förekom.
Jag tittar uppströms och ser mina fiskebröder Hasse och Roger komma fram ur sitt
regnskydd för att vara beredda om fisken börjar vaka igen.
Myggen har kommit igång, jag har aldrig sett (eller känt) så mycket mygg här uppe i
Norge någon gång tidigare. Det är bara att lägga på ett lager myggmedel till och
inbilla sig att det hjälper.
En Danica spent spinner kommer flytande på vattnet, jag följer den med stort intresse.
Skall någon av de fiskar jag såg vaka ta sländan? Jag vill inte gå ut och kasta för
än jag vet var fisken står så därför måste jag vänta tills fisken börjar vaka på
nytt.
Regnet har slutat helt nu och vattenytan är blank som en spegel. Jag ser hela andra sidan
med träd och allt avspegla sig i vattnet. Jag tar av mig min slokhatt och skakar den, den
väger nog tio kilo nu av allt regn. Det är samma som med myggmedlet, undrar hur mycket
impregnering jag har sprutat på hatten, men det hjälper inte, den blir lika våt och
tung för det. Jag får nog börja med en plastpåse på huvudet i stället, bara klippa
hål för ögonen och munnen. Då har jag ju löst två problem på en gång, inga mygg
och ingen tung hatt att bära på.
Fler och fler sländor börjar komma på vattnet. Danican var det ingen fisk som tog, jag
kan bara vänta.
Några mindre harrar börjar vaka på sländorna som kommer men ingen större fisk visar
sig.
Det dröjer ytterligare en stund innan jag får se en större öring vaka, runt kilot om
jag får gissa. Den vakade väldigt nära strandkanten och inte såg jag vad den tog
heller.
Nu skall jag äntligen få lön för mödan när jag tog mig igenom den eländiga
terrängen, men skall jag kunna kasta på den måste jag förflytta mig ett tiotal meter.
Jag smyger försiktigt in i skogen igen för jag vill ju inte skrämma den.
Väl framme vid en bra kastplats är frågan, vad tog den? Jag tittar efter mitt
riktmärke på andra sidan, där bör den stå.
En Danica får första chansen på min tafs, lite flytmedel och några luftkast och flugan
landar, driver med samma hastighet som älven, jag står på helspänn.......... nu, nej
den gick förbi utan att fisken gick upp. Tre kast ytterligare följer med samma resultat.
Jag byter till en Danica spent spinner och är fast övertygad om att det var en sådan
han tog.
Samma procedur upprepas på nytt, jag är på helspänn när flugan driver över
ståndplatsen, för att sedan räta på mig och plocka hem flugan när inget händer.
- Vad fa´n äter du då?
Att fisken står på det ställe jag fiskar över är jag helt säker på. En gul
forsslända blir mitt nästa val då även dessa har kläckt.
Samma visa igen, ingen öring visar sig, endast småharren plockar av det mesta som kommer
i dess väg.
Jag byter till en gul forsslända spent spinner och skall precis lägga ut flugan när
öringen går upp och vakar. Inte heller nu såg jag vad den tog. Min spent glider över
ståndplatsen lika orörd som en ........
Ytterligare några kast följer innan jag drar mig in och sätter mig i kanten. Det är
nog bäst att sätta sig här ett tag och vänta tills man ser vad den äter och att jag
inte skrämmer den med för många kast i onödan.
De vak som jag såg uppifrån där mina fiskebröder är var inte denna öring utan harr
av fin storlek av vaken att döma, men en fin öring ser man ju som en bonusfisk.
Ett lätt regn faller men inte så mycket att det påverkar fisket, å andra sidan
påverkar det inte mig heller. Svett och varm inifrån, nästan kokt, och våt av regn
utifrån. Vad mer kan man önska sig?
Ännu en gång vakar öringen utan att jag ser vad den tar.
En Aurowilly (stor strömslända) kommer upp ur flugasken och binds på tafsen, nu skall
öringen få se........
Inget händer. Även spent av Aurowillyn passerar lika lätt förbi. Nu börjar jag bli
lite irriterad.
- Visserligen har du en del att välja på i matväg, men måste det vara den sista flugan
som jag provar på dig som du vill ha, eller är det mina flugor som är dåligt bundna?
En viss osäkerhet börjar smyga sig på mig.
- Nu vet jag! En superpuppa vill du ha. Efter några kast utan resultat sätter jag mig
åter i strandkanten. En nattslända kommer drivande på vattnet. Jag följer den med
blicken, den ligger ganska bra i linje med öringen.
- Där skull...........
-Han tog nattsländan! Han tog nattsländan!
En Europa 12 eller en G.H.Sedge eller en Streaking Caddis? Vilken fluga skall jag ta?
Valet slutar på en G.H. Sedge.
Öringen äter inte G.H. Sedge kan jag lugnt konstatera efter ytterligare några kast.
En gammal trotjänare som Europa 12 kan han väl inte rata, tänker jag och binder på en
i storlek 14 , för de som har drivit förbi har varit ganska små.
Öringen äter inte Europa 12 heller, undrar om han äter över huvud taget eller om han
bara är uppe och tittar om det regnar fortfarande.
Streaking Caddis, du fluga som så många gånger varit min räddare i nöden varför band
jag inte på dig med en gång? Det naturligtvis dig han vill ha.
Öringar äter inte Streaking Caddis heller.
En vända till strandkanten igen, sätter mig och skjuter tillbaka hatten och torkar mig i
pannan. Nu är jag fast besluten att fånga denna öring, får upp en ask med våtflugor
och tittar lite förstrött ner i asken då mina ögon fastnar på en Heckham Peckham
grön, en fluga som jag har tagit många fina öringar på.
- Varför inte, den måste ju vara lika bra som de flugor jag redan har provat, tänker
jag och strax sitter den på tafsen. Kollar att jag inte har några vindknutar eller att
något annat hänt med tafsen.
Nu är jag tvungen att gå uppströms en bit för att kunna fiska våtflugan rätt. Jag
lägger ut våtflugan snett nedströms en bit för kort medvetet för att se hur långt
till jag behöver förlänga kastet. Andra kastet ser ut att vara rätt längd. Lätt
framåtböjd är jag beredd på hugget.
Hugget kommer mycket fort och mycket hårt. Jag reser spöt och kan känna fast fisk.
Öringen gör en volt i luften och jag står med en slak lina, lika slak som mina mungipor
som nu har passerat tredje dubbelhakan.
- Äntligen lyckas jag få dig att stiga och då tar du min fluga, det var inte snällt
gjort, säger jag tyst för mig själv.
Trots det snöpliga slutet är jag ändå nöjd med att jag till slut lyckades lura
öringen. Och sedan kan jag ju glädja mig åt att det har slutat regna och att de myggor
som redan har stuckit mig inte kommer att sticka mig igen och att de grenar som jag
trampade ner när jag gick fram som en ångvält i skogen förhoppningsvis fortfarande
ligger ner när jag går tillbaka.
Som fiskare har man mycket att glädjas åt.
- Upp och hoppa, nu får du inte ligga och dra dig längre.
Det är Roland som kommer in och väcker mig, han är uppe före mig för en gångs skull.
- Göte är redan uppe också. Solen lyser och det är precis vindstilla. Idag drar vi
norrut några mil och testar. Göte är på toaletten, gör dig klar du också så fixar
jag till frukosten, fortsätter han.
Jag kliver upp och tittar ut, Glommaälven flyter stilla, inte en krusning på vattnet.
- Har du kollat vattenståndet? frågar jag.
- Det har sjunkit två cm till, det är 2.24 m. Fyra cm från normalvattenstånd, idag
blir det bra fiske, säger han och myser.
Vi har en pinne som vi har graderat så att vi kan följa vattenståndet cm för cm. Jag
tar på mig kläderna och går till toaletten, där inne står Göte.
- Har du sett vilket väder vi har idag, säger han.
- Ja, det ser ut att bli som vi hoppades.
- Måste binda upp några Rust (Fly- Rite) rackelhanar innan vi åker.
Göte har en väldig förkärlek till dessa flugor.
- Och jag behöver fylla på mitt lager av superpuppor. Det är väl lika bra att vi
binder en timme efter frukosten, säger jag.
Efter frukost och flugbindning vidtar packning av allt vi skall ha med oss. Vi tar med oss
gasolkök och några påsar torrmat. Vi tänker vara borta hela dagen och natten så lite
riktig mat skadar inte. Jag kommer ihåg fyra år tidigare. Då var vi vid den platsen som
vi nu åter skall besöka. Det blåste och var bara +2 grader. Vi satt i ett videsnår och
skar skivor av en knejpelimpa och försökte breda stenhårt smör på skivorna, för att
sedan skölja ner dessa med iskall saft ur en plastdunk. Hungriga och frusna var vi, men
att åka hem var det aldrig tal om. Och nu när jag tänker tillbaka så är det bara en
rolig episod ur fiskarlivet.
Vi åker utmed Glomma och humöret är på topp. Vi vet att det blir en bra fiskedag om
vädret står sig. Platsen vi skall åka till hyser grov harr och grov öring. Väl framme
löser vi fiskekort i en affär. Vi passar också på att fylla på förådet med
"några" lysepils. Genom att vi har kommit iväg så tidigt har vi ingen
brådska att komma igång med fisket. Vi åker därför uppströms en bit, kliver ur och
sätter oss och tittar ut över Glomma där hon gör en 90 graders sväng. Vi sitter på
en klippa och beundrar älven, ingen säger något, det behövs inte, vi känner varann
så väl att vi kan kommunicera utan ord.
Efter en stund är vi åter på väg, nu till vårt fiskeställe. Vi ställer bilen på
samma plats som vi har gjort många gånger förut, går ut och lägger oss i gräset en
stund och tittar ut mot vattnet. Inga vak, men det kläcker lite grann.
En timme försvinner under kallprat om dit och datt, mest fiskeprat, men även en och
annan historia åker med av bara farten.
- Nej, nu sätter jag ihop grejerna, säger jag och reser mig.
- Det har ju inte varit ett enda vak, varva ner lite, vi hinner, säger Roland.
- Jag tänkte att jag skulle våtflugefiska härifrån och ner till kraftledningen, jag
har ju många norska våtflugor som jag inte har hunnit testa än, säger jag.
-Och jag går nog nedströms en bit, säger Göte.
Vi har snart tacklat upp våra spön och kommit i vadarbyxorna. Vi går åt var sitt
håll. Jag börjar rakt ut ifrån där vi låg. Fiskar mig nedåt under en halvtimma utan
att något händer. Dags att byta fluga, en ny våtfluga kommer strax på tafsen. Jag
funderar på om jag skall börja om uppifrån eller om jag skall fortsätta nedströms.
Jag bestämmer mig för att fortsätta nedströms. Som tur är har jag solglasögon på
mig, för när jag tagit ett steg får jag se ett stort dike i vattnet.
- Vad i helvete! Har de grävt ett dike rätt ut i älven? Dom släpper väl inte ut
avloppet orenat här, säger jag högt.
Över diket med ett stort steg och sedan tänker jag inte mer på det. Men dröm om min
förvåning när jag efter ett par steg till kommer till ytterligare ett dike. Nu börjar
jag fundera på vad som är meningen med detta. Det är väl inte så att hela samhället
släpper ut sitt avlopp orenat i älven, jag får prata med Roland och Göte om det när
vi träffas längre ner sedan, tänker jag.
Efter ytterligare några meter kommer ett tredje dike. Nu far tankarna runt i mitt huvud,
det är något som inte stämmer. Plötsligt slår det mig, det är inget avlopp det är
en bäverhydda och dikena som jag har klivit över är ingångar till bäverhyddan. Nu kan
jag säga med en gång att jag inte har det allra största förtroende för dessa djur.
Jag vet att dom brukar hålla sig undan när v i fiskar i älven, men att dom är rätt
så tuffa när dom har ungar. Jag hörde att en jägare hade fått sin hund avskalad av en
bäver och det är alltid det jag tänker på när jag kommer i närheten av en bäver.
För nära bäver är vi varje dag på dessa platser. Om det är sant med jakthunden vet
jag inte, men om man tittar på vilka bitar de tar ur trädstammen när de fäller ett
träd så tror jag att de kan skala av en stridsvagn.
Det är med små snabba steg jag försvinner från "avloppsdikena" När jag
kommer dryga trettio meter därifrån börjar pulsen bli normal och fisket tar vid igen.
Ytterligare en timme går utan att någon fisk har visat intresse för mina norska alster,
och jag närmar mig Roland.
- Har du känt något? undrar han.
- Inget, jag har provat flera olika flugor men inget hjälper.
- Har du sett några vak?
- Nej, men jag har vadat över tre ingångar till en bäverhydda. Jag trodde först när
jag kom till det första "diket" att de släppte ut avloppet i älven.
Så berättar jag för honom hela händelseförloppet och han skrattar gott. Om han är
rädd för bäver vet jag inte.
- Här har inga vak varit heller, det verkar stendött, det är väl lika bra att vi går
upp till bilen och börjar laga lite mat, eller vad tycker du?
- Jo, vi kan väl lika gärna göra det, för att stå här och kasta sig trött ger ju
inget, vi får höra med Göte vad han säger.
Vi gör tecken till Göte att vi går upp till bilen. Han vinkar att han har förstått
vad vi menar.
Roland och jag har börjat att plocka fram grejerna när Göte kommer. Inte heller han har
fått någon fisk.
- Konstigt, att ingen av oss varken känt eller sett någon fisk,
säger Göte.
- Det blir nog bättre längre fram i kväll, tror ni inte det?
säger Roland.
- Jo.
-Självklart!
Vi lagar mat och jag berättar för Göte om mina "diken" och även han skrattar
gott och säger:
- Kommer du inte ihåg för några år sedan när du och jag stod längst ner och det kom
en bäver simmande mot oss. Han kom så nära oss att vi fick börjat backa upp på land
innan han slog till med stjärten och dök.
- Tror du jag glömmer det, svarar jag och tänker tillbaka på den episoden.
Efter maten ligger vi och småpratar i gräset stämningen är fortfarande på topp och vi
tro fortfarande på ett bra fiske.
- Lika bra vi kokar lite kaffe nu innan fisket börjar, säger Göte.
Han är den som alltid skall ha kaffe i alla lägen. Och efter som vi inte skall börja
fiska än så, lite kaffe är ju aldrig fel.
Kaffet smakar utmärkt, fast om jag varit hemma hade jag nog bryggt nytt. Men är man ute
så här, äter och kokar kaffe så smakar det mesta bra.
Klockan börjar närma sig 7 på kvällen då jag plötsligt ser ett vak.
- Oj! ett vak.
- Var? undrar Roland.
- Rätt ut 30 m.
- Du drömmer, mumlar Göte.
- Nej, säkert.
- Är du säker på att det inte var bävern? skrattar Roland.
- Ha, ha, ha.
Någon minut senare.
- Ett vak till, skriker jag.
- Var?
- På samma ställe, säger jag och pekar.
Vi ställer oss upp och precis då kommer ett tredje vak, fast nu lite längre upp.
- Där uppe vakar flera stycken, säger Göte och pekar.
- Oj! Den var inte dålig som vaka där, säger Roland.
Vi pratar i munnen på varandra, och snart vakar det överallt. Nu får vi bråttom. På
med västen, fatta spöna och ut i älven. Det är helt otroligt att det kan vända från
helt dött till en sådan aktivitet på bara några minuter.
Det dröjer inte länge för än alla har kontakt med fisk. Vi har ett bra fiske under
flera timmar. Vi har vadat ut rätt långt i älven där det blir en upphöjning, så fast
vi står mitt i älven vadar vi inte djupare än 50-70 cm. Roland längst upp jag i mitten
och Göte nedanför mig. Alla har fisk att kasta på, men bakom Roland och 30 m uppströms
vakar en stor harr, nästan ända in vid strandkanten. Jag vet att det är djupt där.
Harren vakar regelbundet och jag sneglar upp mot Roland, men han är upptagen av att kasta
på en annan harr.
När 5 minuter har gått säger jag till Roland:
- Ser du inte den stora harren som vakar bakom dig snett uppströms?
- Jo, jag har sett den, men jag har flera fina här att fiska på.
- Då går jag upp och kastar på den.
- Gör det du, jag kan ändå inte nå den härifrån.
Jag vadar in till stranden och går utmed kanten upp tills jag kommer till det ställe
där harren vakade. Det är besvärligt och jag kommer inte åt att kasta. Jag letar efter
en möjlighet att nå men det verkar omöjligt. Om jag kliver i försiktigt där borta så
kanske jag når fisken. Sagt och gjort, jag går upp en bit och försöker komma ner i
vattnet. Men jag har missbedömt var fisken stod och en harr på långt över kilot far ut
med en väldig fart mitt ut i strömmen.
- Jäklar! jag skrämde den. Jag kom för nära, vilken baddare.
Roland har hört mina svordomar.
- Missade du den?
- Missade, jag skrämde slag på den, jag kom för nära, han inte ens kasta på den.
Lite förbannad på mig själv kliver jag upp ur vattnet igen. Jag vet ju att man skall ta
sikte på något på land för att kunna bestämma fiskens ståndplats.
En titt på klockan, hon närmar sig midnatt. Vi har en plats nedströms som brukar ge ett
bra öringfiske nattetid, så jag ropar till Roland:
- Hon är 1/2 12, ska vi dra oss nedåt?
- Vi går till bilen först, svarar han.
Vi möts vid bilen. Lägger av oss lite fisk.
- Kommer inte Göte? Undrar jag.
- Han kommer ner sen. Han hade lite att kasta på.
- Jag fattar inte att jag kunde bedöma avståndet till harren så fel, den var stor,
lång över kilot.
- Ja, jag tyckte att du kom väl nära, och att den var stor det såg jag tidigare när
han var uppe.
Vi går nedåt mot vårt öringställe. När vi kommer dit syns inte ett enda vak varken
av harr eller öring. Men vi vet att väntar vi bara så kommer det.
Klockan 12 exakt kommer första vaket och då står redan Roland och jag i position men
det blir inte det intensiva som vi hade väntat oss. Vi fiskar under en timma. Roland tar
en mindre öring, och sen tappar vi en större var, det är allt som händer.
- Lika bra att vi drar oss upp igen, här blir det ju inget mer , säger Roland.
- Ja, det vakar ju harr där uppe i alla fall, och det måste vara bra fiske för Göte
har ju inte kommit ner hit.
Jag tror att jag går tillbaka upp där vi var förut, kanske den stora harren är
tillbaka nu.
Vi går sakta uppåt mot bilen, vi ser Göte stå en bit upp. Roland viker av mot Göte
men jag fortsätter upp. När jag kommer upp till det ställe där jag började fisket
förut ser jag en bäver en bit ut. Den flyttar sig när jag vadar ut, tänker jag, det
brukar de göra. Så jag vadar ut, men bävern stannar kvar. Släpper sig nedströms
några meter sen upp igen.
- Flytta på dig då, säger jag högt.
Jag slår lite med handen i vattnet. Ingen reaktion. Är du både blind och döv? ge dig
iväg. Flera harrar vakar omkring bävern, de är tydligen inte rädda för bävern. Nu
har jag ungefär 10 m kvar till bävern. Jag gestikulerar och försöker på alla sätt
få den att simma iväg, men jag vågar inte vada närmare. Jag tittar uppströms för att
se om jag kan vada runt bävern. Då får jag se en annan bäver komma simmande rakt mot
mig.
- Vad i helsike är det här, skall han anfalla mig?
Jag försöker dra mig bakåt så fort jag kan men ser att bävern vinner på mig. En ö
full med videsnår fångar min blick. Jag hinner nog dit, tänker jag och ändrar
riktning. Pulsen är hög och hjärtat slår hårt och bävern vinner hela tiden på mig.
Vad skall jag försvara mig med om han anfaller? flugspöt? Det äter
han väl upp lika fort som jag sticker fram det. Vadarstaven? Ja, den står ju vid bilen.
Är det inte det jag har sagt till alla mina flugfiskeelever, ha alltid vadarstav när ni
vadar. Jag hinner upp på ön flåsande som ett ånglok. Skall jag fiska här upp varje
år får jag nog sluta röka så att konditionen blir bättre. Om jag överlever det här
förstås.
Ön är liten och full med videsnår. Jag inser att om han kommer upp på land så har jag
ingen chans att fly. Det går inte att ta sig igenom videsnåren, de är som en vägg. Jag
vänder mig om och ser att bävern har stannat en meter ut i vattnet.
- Roland!
Roland! Kom hit.
Roland för helvete, kom hit.
Var fa´n är människan?
- Kom hit och distrahera den här jäkla bävern så att jag kan komma härifrån, skriker
jag.
Ingen kommer, bävern ligger på samma ställe, en meter ut i vattnet och jag fyra meter
upp på land med videsnår bakom mig som inte går att komma igenom. Jag vågar inte röra
mig, jag är fast. Kommer bävern upp på land har jag ingen chans.
- Rooooooooolllllllaaaaaannnnnnnd!
Jag skriker så högt jag kan. Fan han var ju strax bakom mig förut, jag stirrar på
bävern vågar inte släppa honom med blicken. Jag är säker på att det är en hane och
att den andra var en hona, och att de har ungar i det boet som jag vadade över tidigare
på dagen. Jag tycker att det är den största bäver jag någonsin sett. Inbillning?
troligtvis, men i detta utsatta läge är han en bjässe. Jag kramar spöt hårt som det
vore en räddningsplanka. Släpper bävern med blicken och tittar snabbt om jag ser Roland
eller Göte. Jag ropar igen:
-Göööööötteeeeee, Roooooolllllaaaannnnnd.
Undrar om dom är kvar i Norge? Jag har aldrig känt mig så ensam och övergiven.
Plötsligt låter sig bävern följa med strömmen ner. Jag blir genast lite kaxigare,
får upp en cigg och tänder den oj vad den smakade bra.
Bävern har hunnit 20-30 meter från mig och jag börjar vada ut för att ta mig till
land. Då! vänder han och kommer emot mig igen. Jag har ingen chans att komma in till
land det är för långt. Varför skulle jag ha så bråttom. Jag får backa tillbaka upp
på ön igen. Vi intar samma positioner igen bävern och jag. Några minuter går och jag
tittar om jag ser någon, men inte. Undrar om jag är ensam i hela Norge. Skall jag stå
här länge till får jag väl söka Norskt medborgarskap. Jag vågar inte göra några
hastiga rörelser mot bävern, då är jag säker på att han går till anfall.
Ytterligare några minuter senare låter bävern sig följa med strömmen på nytt.
- Nu gäller det att inte förhasta sig, var lugn Olof, säger jag till mig själv. Jag
har uppskattningsvis 100 m. till land, då bör bävern vara ungefär där, tänker jag
och fixerar ett träd långt nedströms.
När bävern har kommit ungefär dit jag ville sätter jag fart. Carl lewis släng dig i
väggen. Det han gör på 100 m det gjorde jag snabbare i strömmande vatten med
vadarbyxor på. Om någon sett mig hade de säkert fått sitt livs skratt.
När jag hoppar upp på land stöter jag på Roland.
- Och vad sysslar du med då?
- Bävern! flåsar jag.
Jag har inte vågat vända mig om för att se om han var efter mig.
- Bävern? vilken bäver?
- Var fan har du varit? flåsar jag.
- Jag stannade hos Göte, hurså?
- Jag har blivit anfallen av en bäver. Jag har ropat mig hes efter dig, tänkte att du
skulle försöka få bort bävern så att jag kunde komma in till land.
-Vadå, anfallen?
- Ja, han har jagat upp mig på ön därute två gånger.
Roland skrattar, jag vet inte om han tror mig.
- Du har fått bäver på hjärnan, konstaterar han frankt.
- Det är säkert, jag var livrädd.
Vi sätter oss ner i strandkanten. Jag börjar andas normalt igen.
- Har du fått någon fisk? undrar han.
- Fisk! jag har inte gjort ett kast. Har ju stått på ön hela tiden och ropat på dig.
Han skrattar och säger:
- Jag har inget hört.
Jag tänder en cigarett igen, den smakar lika bra som den förra.
- Ska vi fiska en stund till där ute? undrar han.
- Tack inte för mig, jag har fiskat klart för idag.
Jag har knappt hunnit säga detta när jag får se bävern ute i strömmen igen.
- Titta där är han, skriker jag.
- Jag ser honom.
En tanke slår mig, jag är djärvare nu när vi är två.
- Kolla nu så skall du få se, säger jag och går ut i vattnet.
Jag har inte hunnit 10 m. ut när bävern väder 90 grader och kommer emot mig igen.
- Ser du nu då, säger jag. Han är livsfarlig.
Roland förstår nu att det var allvar. Bävern stannar inte så länge denna gången,
utan simmar uppströms.
Göte kommer och sätter sig hos oss, och jag får än en gång redogöra för vad som
hänt.
-Det har slutat att vaka så vi kan väl lika gärna åka hem, säger
Göte.
- Bra idé, jag har i alla fall fiskat färdigt, säger jag.
- Ja, det kanske är lika bra vi åker, vi kan ju prova att fiska
nedströms vår stuga i morgon, säger Roland.
Vi plockar ihop våra grejer och lägger in dom i bilen. Men innan
vi åker går jag fram till älvkanten och tittar ut mot älven,
lyfter på hatten och säger:
- Nästa år kommer jag tillbaka och då hoppas jag vi kan vara vänner.
Jag vänder och går till bilen där Roland och Göte väntar.
Min fiskebroder Från Trysil i Norge Jan Kvil och jag hade dragit oss nedströms
Plassen i Trysilälven för att fiska. Jan skulle visa mig några bra platser där det
oftast stod grann harr och öring.
Det var ett tag sedan Jan och jag hade fiskat ihop, så båda såg fram emot att bara få
umgås och prata fiske. Båda älskar vi älven och det brukar inte bli så mycket fiske
på våra turer utan vi sitter mest och pratar och njuter av den vackra älven och dess
omgivnde natur.
Lika dant var det denna gång. Vi började med lite kaffe och en timma förflöt säkert
innan vi tacklade upp våra spön. Ingen större aktivitet i vattenytan men det kom
sporadiska vak både från större och mindre harr.
- I den strömkanten där ute har jag tagit många fina harrar, säger Jan och pekar. Gå
ut dit du och prova en stund, jag går en bit nedströms. Vi lämmnar grejorna här så
länge.
Vi fiskar en stund för att sedan träffas på stranden igen. Det är en sådan där fin
kväll eller rättare sagt natt som man drömmer om under mörka vinterkvällar.
Det går en lång stund utan att någon av oss säger något, vi sitter bara och njuter.
Plötsligt säger Jan.
- Tycker du det är vackert här?
Frågan är egentligen onödig för han vet ju att jag är lika förälskad i älven som
han.
- Ja, det är vacket här, man behöver inte fiska, det räcker med att sitta här och
njuta.
De få moln som drar förbi är väldigt oregelbundna och vi roar oss en stund med
försöka hitta olika figurer som molnen bildar. Det urartar sig och under skratt ser vi
alla moln som hoppande harrar, harrhuvud, harrfenor, harrsjärtar med mera.
Vi kommer snart till sans igen och Jan säger.
- För några år sedan satt jag här där vi nu sitter, det var en lika fin natt och då
diktade jag en liten vers om hur jag kände det. Vill du höra den ?
-Självklart.
- Jag har döpt den till Stillhetens symfoni och den går så här.
"Veggerna er malt av den strörste av alle kunstnere.
Himmelen er tak.
Jeg beveger meg ydmykt gjennom konsertsalen hvor fjellbekken spiller kontrabass-
akkompagnert av fuglenes lyse toner og gjöken er solist.
Vi kaller det stillhet.
Fattig er den som ikke hörer stillhetens symfoni.
Varsomt går jeg gjennom salen mens jeg applauderer stille.
Jeg er takknemlig for å vaere tilstede i dette panorama- som ikke er bygd av mennesker-
som ikke eies av mennesker, men som kan rives av mennesker.
La oss inderligt håpe at vi aldri får höre den uendelige stillheten ved konsertens
slutt".
- Den var vacker, Jan.
- Ja, jag tror att du tänker på samma sätt som jag.
Vi sitter och njuter av synen framför oss med vakande harr, vacker himmel, måne och att
få vara tillsammans.
Natten börjar övergå i dag innan vi drar oss tillbaka mot bilen för hemmfärd. Tre
granna gråharrar har lämnat älven denna natt och de väger tungt i fiskekorgen.
Under mörka trista vinterkvällar brukar jag ta fram Jans dikt och läsa den och tänka
tillbaka på våra stunder tillsammans vid Trysilälven och jag tycker inte det kan bli
sommar fort nog så att vi åter kan sitta vid älvens strand och lyssna på
"Stillhetens symfoni " med vakande harr i förgrunden.
Handen på hjärtat gubbar, är det inte dags att vi instiftar en dag för våra fruar
och flickvänner, det är ju trots allt de som får sitta emellan när vi skall ut på
våra fisketurer. Att de finner sig i detta år efter år är ju redan det en bedrift. Det
är klart att lika entusiastiska som jag förmodar alla fruar och flickvänner var i
början av förhållandena är de kanske inte längre.
Om jag ser till min fru så var hon väldigt mån om mig i början. Hon var med uppe och
gjorde smörgåsar och kokade kaffe om jag så skulle iväg mitt i natten. Sedan var det
ett förmaningstal på tio minuter, var försiktig, vada inte för långt ut, stanna inte
för länge, du har väl på dig ordentligt med kläder, har du med dig ett ombyte om du
skulle bli våt? Ring om du blir försenad.
Så kunde det låta i början av vårat förhållande. Nu mera inskränker det sig till en
lätt skakning på huvudet med antydning om att ni fiskare är inte riktigt rätt skapade,
samt att vi för ett tag sedan bytte sida i våran dubbelsäng, hon tyckte att det fick
vara nog med en fläskläpp och ett blått öga som jag hade orsakat henne när jag gjorde
mothugg i sömnen.
Numera är det sänglampan som får ta dessa smällar till glödlampetillverkarnas stora
förtjusning.
Jag har funderat över vilken tid på året som vore lämpligt att lägga fiskeänkans dag
på, och mina funderingar har gått i dessa banor.
En vardag är ju inte att tänka på, det skulle vara rena förolämpningen, alltså skall
det vara en lördag.
En lördag under sommaren är ju helt otänkbar, då har ju vi fiskare våran högsäsong,
och frugan har ju fullt upp med trädgården, det är gräs som skall klippas, rabatter
som skall rensas och grönsaker som skall skötas. Sen kommer ju det fina höstfisket, och
det vill vi ju inte vara utan. Nej, det får nog bli en lördag under den kallare
årstiden.
Det är klart att man vill ju ut och pimpla lite när det inte finns något öppet vatten,
men det måste nog trots allt bli under vintern.
Julen kommer lite olämpligt, då har hon ju fullt upp med julstädning, matlagning och
sist men inte minst julklappar (förhoppningsvis med fiskegrejor). Nej, det får nog bli i
början av året.
Om man skulle lägga det den andra lördagen i februari, för då har man sedan en helg
kvar att se över och trimma sina fiskegrejor innan havsöringen blir lovlig första mars.
För sedan är det ju full fart igen.
Nu har jag bestämt mig, det får bli andra lördagen i februari,
Men för att allt skall gå rätt och demokratiskt till så kör jag med votering och
handuppräckning.
Vid sammanräkningen visar det sig att mitt förslag har vunnit med en röst mot noll.
Mina fiskebröder den andra lördagen i februari skall vi fira våra fiskeänkor genom att
kanske ge henne frukost på sängen.
Eller ta med henne ut på restaurang, kanske äta någon god fiskrätt, det var nog ett
bra tag sedan hon åt någon färsk fisk.
Eller varför inte ta med henne ut på en fisketur .........