Geniet - Mårten Sandén - 2009 - Rabén &
Sjögren

Omslag
Giorgio Cantú
|
Geniet – svensk barndeckare när den är som bäst Så var
det då hög tid att skriva något om den elfte Petrinideckaren Geniet. Jag får förmoda att Mårten
Sandéns böcker om tvillingarna Peter och Petra Petrini har nått välförtjänta
framgångar eftersom förlaget har låtit Mårten utveckla den till en långserie. Ny spelplan med intressant tema I Geniet är emellertid spelplanen en
annan än dom vi är vana vid. I de tidigare böckerna har handlingen mestadels
utspelat sig i Lund med små avstickare till Österlen och Stockholm. Här får
vi dock stifta bekantskap med tvillingarnas rötter i den myllrande
världsstaden New York; säkert efterlängtat hos många Petrinivänner. Nördig intrig Risken
när en författare hittar ett riktigt intressant tema är att det blir så
överväldigande att intrigen får komma lite i andra hand. Mårten Sandén lyckas
dock kombinera storstad-rötter temat med en kul lagom nördig intrig. Redan på
flygplatsen vaknar Petras sinne för mystifikationer. Och på flygplanet
träffar de en ung ”nördig” man som råkar ut för något sällsynt obehagligt. Väl
framme i New York inträffar det ena efter det andra som komplicerar
tvillingarnas vistelse i storstaden. Och i centrum står den unge mannen från
flygplanet och så boken Dear Stranger,
skriven av tvillingarnas moster. Men det finns fler mystiska personer som
verkar inblandade. Tvillingarnas släkt Under
handlingens gång får vi stifta bekantskap med flera av tvillingarnas
släktingar och vänner i New York, vilket är härlig läsning. Syskonens
amerikanska rötter visar sig, som så ofta, leda tillbaka till Europa. Deras
morfar kommer från en italiensk släkt och mormoderns familj fick i egenskap
av judar fly från Paris under andra världskriget. Inte vuxenfritt I de
flesta andra långserier ser man till att det är föräldrafritt i största
möjliga grad. I Enid Blytons femböcker får barnen ge sig ut och tälta själva.
I Sivar Ahlruds Tvillingdetektiverna så håller sig föräldrarna på behörigt
avstånd när pojkarna ger sig ut på spaningar, medan Hubert är faderslös och
har en mamma som nästan alltid är på möte eller kafferep. I serien om Tre
Deckare har pojkarna ett eget högkvarter i en gömd husvagn. Petrinideckarna däremot
har nästan alltid vuxna omkring sig, även på spaningar. Är det måhända
släktens sydeuropeiska rötter som återspeglas i en avundsvärd social (och
osvensk) sammanhållning? Det bidrar förstås till en realistisk känsla, och i
den här boken fungerar det bra. Annars brukar det faktiskt bli mer spännande
när de vuxna håller sig borta. Noggrann skildring av New York Sandén
gör det bästa av New York temat i takt med att intrigen utvecklas. Utan att
ha varit i staden så kan jag utifrån det lilla jag vet konstatera att Sandén
har gjort en grundlig research. Grand Central Terminal kallas för just det,
och inte Grand Central Station, som många felaktigt benämner den. The Oyster
Bar finns på riktigt och har just sådana viskningsvalv som beskrivs i en
suverän scen. Likaså finns spökstationen City Hall på riktigt, och precis som
det står i boken kan den bara nås via tunnelbanelinje nr 6 när tåget är ur
trafik. Överlag
så kopplar Sandén New Yorks parker, tunnelbanestationer och kända byggnader fint
till intrigen, även om det känns lite konstruerat ibland. Bokens slutscen i
en känd byggnad måste betraktas som en av de mest rysligt magnifika i hela
bokserien. Fin Petriniatmosfär I övrigt
har boken den där typiska Petriniatmosfären och en speciell
”på-gränsen-till-tonårshumor” som är ganska trevlig. Ibland kan det bli lite väl
mycket dialog för en vuxen läsare. Jag skulle önska att Peter fick breda ut
sig lite mer i tankemonologer och berättande. Minnesvärd skurk En bra
Petrinideckare har i regel en minnesvärd skurk. Jag misstänker att
författaren hade väldigt roligt när han skapade skurken i Geniet. Jag vill
inte avslöja vem det är, men för mig framstår skurkporträttet som ett av de
rysligt bästa i hela bokserien. Sandén tycks också ha en viss förkärlek att
ge skurkar ett specifikt yrke. Jag nämner inte vilket, men nog har detta yrke
figurerat i samband med andra skurkar i serien. Svensk barndeckare som bäst Geniet
är kanske inte den absolut bästa boken i Petriniserien eftersom det ibland
kan kännas lite väl konstruerat när intrigen skall sammanvävas med New York,
men den nosar på en tätposition. Den som vill lära känna tvillingarnas
ursprung lite bättre lär inte bli besviken. Inte heller den som läser bara
för spänningens skull. Och skildringen av New York är verkligen imponerande. Ett
särskilt omnämnande förtjänar skurken och bokens avslutande geniala scen som når
svindlande höjder. Geniet är svensk barndeckare när den är som bäst. Mårten
Sandén har ännu en gång lyckats skriva en bok som kan användas både som
diskussionsunderlag och som trivsam nöjesläsning. Jonny
Nilsson
Mårten
Sandén har skrivit ännu en fin Petrinideckare – Geniet. (Foto: Christian
Saltas) |