Vägar och väghållning inom Åkarps by.
 

Allt sedan Åkarp kunnat anses som by i juridisk mening, förmodligen in på 1500-talet, torde redan då gällande väglagar för riket, reglerat viss form av väghållning inom byn och för utfartsvägar. I de gamla landsskapslagarna från 1200-talet fanns bestämmelser för gemensam väghållning, och i stort sett samma bestämmelser fastlades i 1734 års allmänna väglag, vilket alltså var gällande då Åkarp berördes av storskiftet 1765.
I lagen fanns noggranna bestämmelser för byggande av väg, brobyggnad, anskaffande av material samt sommarunderhåll. Snöröjning tycks ha varit gemensam, man "gick man ur huse" vid snöskottning och plogning.
Väglagen indelade vägarna i lands-härads och sockenvägar. Dessa av allmän karaktär. Inom byarna funnes dessutom uttagna gemensamma by- och ägovägar. Lands och häradsvägar förbättrades eller byggdes oftast med visst statligt bidrag. Underhållsskyldigheten däremot låg helt på bönderna ända fram till 1920-talets slut. 

På 1770-talet genomdrev länsstyrelsen att Pukolavägen, som passerade byn, skulle intagas som häradsväg. Beslutet hade föranlett protester. Bl.a. hade kyrkoherde Petrus kastman skrivit en skarp inlaga där han framhöll det orimliga i att bönderna skulle få ytterliggare en häradsväg att underhålla. Åkarps bönder tvingades nu att deltaga i förbättringsarbeten. Länsstyrelsen krävde att stenbroar byggdes och, efter förbättringsarbetets färdigställande, alléer skulle skulle planteras, åtminstone vid ena infarten till varje by. Åkarpsborna anlade sin allé, espallén, vid Kristineberg vid infarten från Karlstorpshållet. Här fanns gamla aspar kvar fram till 1930. Då träden började dö ut, planterade Konstan Johansson i Åkarp, på fastigheten 2:4 i anslutning till gamla allén, en ny allé, denna gång av ask. Askarna trivdes inte, de doge så småningom ut. Någon enstaka finns fortfarande kvar 1988.
I samband med förbättringen fick Pukalovägen en stenbro över lillån. denna stenbro ersattes på 1890-talet av en valvbro av huggen sten., vilken i sin tur efterträddes av en betongbro 1933. Statens vägverk byggde nuvarande kulvertbro 1968.
Sommarunderhållet av lands- och häradsvägar med grusning och övrig tillsyn fördelades på olika väglotter för varje mantalsatt fastighet. Åkarps by hade väghållningsskyldighet ganska långt från byn. T.ex. Åkarp 2:4 väglotter på följande platser: 1 lott på landsvägen mellan Hultsfred och Silverdalen i närheten av torpet Nedsjöhult. 1 lott på bygdevägen mellan kyrkan och Silverhult. Den senare mindre än tio meter lång.
Underhållsskyldigheten upplevdes av de flesta bönder som en ganska betungande pålaga. Gruset transporterades med häst ofta från avlägsna grustag med dåliga vägar. 1891 infördes lag om vägdistrikt i hela landet. Vägdistrikten leddes av styrelse, vägstämman, och statliga medel tillfördes vägväsendet. Under de två första årtiondena av 1900-talet började biltrafiken ställa krav på vägarna. Åkarp berördes därigenom att Pukalovägen som häradsväg passerade byn. 1922 kom ytterliggare en statlig förordning, som tillförde vägväsende pengar i form av de nya bilskattemedlen. Vägskatt i form av s.k. fyrktal infördes, men grundunderhållet låg alltjämt kvar på jordbruksfastigheterna. Äntligen 1934 200 år seda 1734-års väglag stiftats, övertog staten ansvaret helt för lands- och häradsvägarna. Allmän vägskatt infördes på fastigheter och inkomster. Beträffande snöröjning en tid viss statlig ersättning till bönderna för snöplogning.Beloppen var blygsamma, men då den sista hopsamlade ersättningen till Åkarp föll ut, inköpte byn en s.k. kastvanna, av märket "siko" en enkel maskin för rensning av utsäde. Den utmärkta apparaten gjorde god tjänst under flera årtionden framåt.
Nu hade bönderna sluppit det dryga allmänna vägunderhållet. Men inom byn fanns utfarts- och ägovägar som tarvade underhåll. 1919 begärdes hos länsstyrelsen laga förrättning delning av enskilda vägarna inom byalaget. Delningen fastställdes 1920. Den gällde endast sommarunderhåll på vägen åbron-kyrkan samt anslutande utfartsväg från Ingelstorp. Varje gård erhöll ansvar för väglott med längd i förhållande till gårdens läge, storlek och allmänna nytta av vägen. Föreskrifter för underhållet antogs.
1920-års förrättning var i kraft under 25 år. Under tiden hade komunikationer och samfärdsel förändrats även för Åkarps del. Allt mer av varutransporter till och från byn skedde med lastbil. Daglig postgång per bil, mjölktransport, hämtning av slaktdjur, samt transport av olika förnödenheter krävde vägar, som tålde tung lastbilstrafik året runt.
En ny laga vägförrättning fastställdes 1946. Härvid lämnade man helt det gamla väglottssystemet. Åkarp och Ingelstorp bildade en s.k. vägsamfällighet. Kostnaderna för vägunderhåll och förbättringsarbeten erlägges efter fastställd procentsatts för varje fastighet, en styrelse vald av vägintressenterna har helt ansvar för sommar- och vinterunderhåll. Statsbidrag till driftskostnaderna beviljades redan 1947. Detta år gjordes betydande förbättringsarbeten med breddning, kurvrätning, läggning av trummor mm. Lönneberga Kommun antog under 1950-talet ett system för kommunalt bidrag till enskilda vägar bl.a. innebärande att kommunen helt svarar för snöröjning. Åkarp-Ingelstorp vägsamfällighet fortfarande både statligt och kommunalt driftsbidrag(1989).

Övriga skogs- och ägovägar inom byn.

Skogsbrukets transporter har under efterkrigstiden förändrats radikalt. De tidigare ambulerande små sågverken är borta. Timmer och massaved transporteras nu mycket långa sträckor i stora kvantiteter, lastbilar med släp. Detta kräver mycket goda skogsbilvägar, anlagda i rätta områden. Åkarps skogsägare har också under senare decennier anlagt nya skogsbilvägar eller förbättrat befintliga. En kort redogörelse för vägförhållandena inom byns skogsbruk kan därför anses motiverad.

Åke Gunnarh
År 1989