Linberedning
Först gällde det att välja en någorlunda ogräsfri åkerlapp att så linfröet på. Då linplantorna vuxit en liten bit måsteogräset rensas bort. Detta var ett ansvarsfullt arbete med de spänstiga linplantorna tog inte skada av att trampas lite.
”Farbor Konrad” som hade rea på saker och ting han påstod att ”dä blir
inget fart på tot förn de har tittet e käring i ändan”
Fastän man i min barndom hade väl reda på den gamla veckoräkningen, som började med ”trättne veke” dagen efter ”gamle varferdan” till ”gamle messommerdan” i början av juli, så rättade man sej nog mer efter lämplig väderlek vid sådden, än att den skulle ske Karolinadagen i ”åttne veke”, som bondepraktikan föreskrev.
Om Vår Herre var nådig med sol och regn i lämpliga mängder hade man efter en tid en underbart vacker gröda med sirligt bladgarnerade stjälkar och klarblå blommor. Hösten kom och ”toet” skulle ”ryskes”. Det drogs upp med rötterna, samlades i buntar lagom att hålla om med handen. Dessa knippen lades korsvis och bands till kärvar, vilka sattes i rad på en gärdsgård till att torka. Efter torkningen måste toet repes. Härtill användes”e torepe”, en bräda försedd med en rad spikar. Genom denna ”kam” drogs linet. Två personer satt mitt emot varandra och repte växelvis så att fröhusen ”toknoppen” ramlade av. Fröet togs tillvara för nästa års sådd. Linfrö användes också till medicin till människor och djur.
Linhalmen lades nu ut i ett tunt lager på någon stubbåker ”te röte”. Detta kallades ”bre to”. Då regn och sol mjukat upp det hårda fibrerna var det dags att elda upp i basta och plocka in linet kring bastugnen. Ordentligt uppvärmt togs en lagom knippa av linet i taget och drogs genom bryteverket. Detta liknade en jättestor mangel med djupt refflade valsar. Dra bryteverket ”va karegöre”.
Ett utrymme hade ordnats utanför basta med denna som bakre vägg, två gavelväggar och tak över. Här i det öppna basteskjulet försigick arbetet. Två lockar delades ut var gång av det varma linet, den ena lades på stolen dels för att hållas varmt dels för att värma. Den andra hängdes över skäktebräet och bearbetades med skäktekniven, som var av trä och kunde vara fint arbetad.
”Dä rök som e fälle” när några stycken kommit igång med denna verksamhet. Kring munnen blev det svarta ränder, svarta blev näshålorna, ögon och öron ville täppas igen med ludd.
Då man fått 20 fint skäktade lockar bands dessa ihop, detta kallades en ”limme”.
Vid skäktningen har de allra kortaste fibrerna fallit ner på golvet. Detta kallades följaktligen skäktefall. För att skilja tågor och blånor måste linet häcklas. ”Häckla” bestod av en bräda som kunde vara mer eller mindre fint utformad. Därpå fanns en krans av spikar. Genom häkla drogs linlocken gång på gång tills endast de långa fina ”tåjera” återstod och ”blånera” dragits ut.
Därefter får husmor och piga ett styvt arbete framåt jul med att spinna ”tåjegarn” till dräll, fina handdukar, fina lakan eller ”tåjelart” (lärvt). Blånegarnet användes till handdukar och grova lakan. Skäktefallet blev till säckar och mycket grova handdukar.
Man kunde även få hjälp med spånad av Fina på Mitten och Augusta i Blomsmåla. Augusta var känd för att spinna ett mycket fint garn. Redan på 20-talet började man skicka linhalmen till Holsbybrunn där det fanns en fabrik, som utförde allt det besvärliga arbetet och efter en tid kom färdigt garn tillbaka.
Byskomakaren Jonas Stolt skriver i sina minnen från Högsby att från 1830 fanns bomullsgarn allmänt att köpa. Skillnaden mellan Högsby och våra trakter var väl inte stor. Före denna tid får vi tänka oss att allt som ej förfädigades av skinn eller ull måste tillverkas av lin. Skjortor och särkar de kallas ju än i dag för linnen. För inte så länge sedan kallades det som på svengelska heter jeans allmänt för linbyxor. To var mycket värdefullt. En kvinnlig kumpan till Liven hade stulit ”e lunte mä to”. Hon fick heta Tolunta så länge hon levde.
För att få veta hur långt linet skulle bli hade man i äldre tider att iakttaga den första tornebaggen som visade sej på våren. Så högt den flög så långt skulle toet bli.
En gubbe fick se vårens första tornebagge komma krypande. Då var det ju ingen mening” mä å så toe dä året”.
Nedtecknat av Margit Johnsson
9 februari 1989