Då en bybo lämnat detta jordiska måste han eller hon få en hederlig begravning. En kvinna, som åtog sig att "klä liket" tillkallades.
Hade man ej ett lämpligt rum i boningshuset att ställa upp kistan i, kläddes ett fyrkantigt utrymme i någon bod med vita lakan. Kistan dekorerades gärna med myrtenkvistar. Det hände att man lade den tidens stora femöringar på den dödes ögonlock för att ögonen inte skulle öppnas. Detta verkade skrämmande på barn, de mörka slantarna såg ut som svarta hål i det bleka ansiktet. Barn och vuxna skulle komma och " se liket".
 
Förmöget folk kunde köpa kista i Vimmerby, men Åkarpsborna beställde nog kista hos någon hantverkare på orten vid den här tiden i början av seklet. Inbjudningsbrev i stort format och med breda svarta kanter utsändes. Texten i ett sådant brev lydde ungefär sålunda: Inbjudes att med eder närvaro hedra vår avlidne Fader , Farfader och Morfader F.D. Husaren Petter August Löfgrens jordfästning å Lönneberga Kyrkogård Söndagen den 17-de okt. 1915 kl. 19 f.m. Samling sker vid sorgehuset kl.7 f.m.
 
Barn och barnbarn Nu vidtar en bråd tid i begravningsgården. Huset skall städas, kanske finns det något lämpligt att slakta. En kock måste vidtalas, liksom ett par flickor "te passe", det vill säga, servera, ett biträde till kocken, "en diskekock" bör också påtingas. Kocken måste nog få en vecka på sig, att få allt i ordning. Dagen före begravningen kommer grannar, för att "klä".
 
Trädgårdsgången kantas på bägge sidor med grankvistar från boningshuset och långt utåt vägen. Man kan också ställa små vackra granar på var sida om gången. Topparna på granarna måste brytas så den döde inte går igen. Framför farstubron lägges "e grav", det vill säga grankvistar läggs så att de bildar en rektangel och innuti denna formas ett kors av repat eneris, vilket pryds med blommor, om årstiden tillåter.
 
Där ett liktåg passerar kläds framför varje gård på liknande liknande sätt. Toppen på grangrenarna måste vara vända åt kyrkan. Där man börjar och slutar ska kvistarna bilda ett kors. Denna sed har upprätthållits in på 1980-talet. Kvällen före skulle man gå med "Förninga". Enligt gammal sed borde en hederlig förning bestå av: vetekrans (mycket omfångsrik), bakad på en av plåtarna till "store ugnen", så en ostkaka på tio liter mjölk, samt en sockerkaka eller smörbakelser. Först placerades på det kvadratmeterstora, rutiga "ostkakekläet ( sedermera kallat förningsduk), där ovanpå en bricka med kransen. Sockerkakan fick väl bli ett särskilt knyte.
 
Reglerna uppmjukades så småningom, så att enbart ostkaka eller tårta kunde godtagas. Pigan i huset eller en dotter anförtroddes hedersuppdraget att överbringa dessa håvor. De som kom med förning bjöds på kaffe. Kaffe var också vad gästerna fägnades med vid samlingen kl. 7. Nu fanns inte tid med storartade arrangemang. Frukost fick man äta innan man gick. Nu vankades endast en slät bulle, "e leveskive", pepparkaka och en skiva sockerkaka. Ve den värdinna som serverade något av förningen vid detta tillfälle. Hon blev osams med givarinnan för resten av livet.
 
Då denna enkla måltid avnjutits har tiden kommit att "läsa ut liket". Kistan placerades i graven utanför dörren. Man sjöng en psalm, en släkting eller granne läste ett lämpligt stycke ur bibeln, fader vår och välsignelsen, varefter ännu en psalm sjöngs. Konrad Jonsson och hans hustru Kristina - de hade dött med en dags mellanrum - lästes ut av deras närmaste granne Konstan Johansson. Året var 1925.
 
Då bärarna lyft upp kistan skyndade en av de äldre att slå omkull bockarna den stått på. I början av 1920-talet inköptes en likvagn. Den var pampig och fin. Dittills hade en vanlig flakvagn brukats. Likvagnen skänktes av direktören på Brusafors-Hällefors, Fredrik Esmarch. Vagnen drogs av två hästar. Det fanns speciella finselar, som endast användes vid sådana tillfällen. Dessa beslag skulle vara nyputsade varje gång. Emil och Sigfrid Jonsson i Åkarp körde denna likvagn många gånger under årens lopp. Sista gången den användes var när dir. Esmarch var död, 1947. Det var inte alla som använde likvagnen.
 
Jag har hört berättas om en likfärd som var ganska äventyrlig. Det var i mars 1931. En bonde skulle skjutsa sin döde granne till kyrkan. Färden gick genom Åkarps by, men inte på vägen, utan över åkrarna. Det var nämligen så mycket snö, så att gatorna var igenfyllda. Det var "väg" plogad över åkrarna, som sagt, men bitvis mycket sned, så kusken fick gå bredvid och hålla i kistan, för att den inte skulle glida av släden. Första gången likvagnen användes här i byn var då Alfred Jonsson begravdes i oktober 1922.
 
Den jordfästningen hölls inne i kyrkan. Då hade således den seden upphört som föreskrev att endast "fint folk" fick jordfästas i kyrkan. Begravningsceremonien för gemene man hölls alltid ute vid graven tidigare. Det var en stor märkvärdighet om "om han skulle begravas i körka".
 
Några skjutsar mer än likvagnen kan jag inte erinra mig från Åkarp. Begravningsföljet gick de två kilometrarna. Efter gudstjänstens slut strömmade de inbjudna tillbaka till begravningsgården. De välkomnades med en kopp av en efter alla konstens regler kokad buljong, samt en smörbakelse. Sedan inträdde en av serveringsflickorna med en bricka och gick omkring "å bjude brö". Där satt man sedan och höll sin brödskiva i handen tills det förlösande ordet ljöd " var så goe o ta e smörgås".
 
Prästen och hans fru skulle ju ta först och de var inte nödbedde. ( det berättas att prosten Ekberg vid en begravning stod vid bordet och slängde den ene köttbullen efter den andra i munnen).Men seda blev det värre innan alla käremorera krusets fram i någorlunda rätt rangordning. Karlarna hade ju under tiden hunnit bli redigt hungriga så nu behövdes inget kruseri. Äntligen så kom "lilleturen". Då var brödskiva för längesen slut.
 
Av smörgåsbordets läckerheter fanns mycket kvar fastän den första glansen mattats betydligt. Smörgåsbordet ja. Där fanns möjlighet för kokerskan att visa sin klass och öka sin berömmelse. Där dukades upp alla tänkbara läckerheter. Äppelkaka skulle alltid finnas på smörgåsbordet, egendomligt nog. Stekt potatis och lämpliga tillbehör serverades sedan. Därefter inbars stora skålar med fruktsoppa och skorpor. Till sist, långa raden av förningsostkakor med vispad grädde, kokta katrinplommon, sylt och äpplen i sockerlag. Äpplena fick inte vara missfärgade och brunaktiga, snövita skulle äppelhalvorna ligga i sitt spad.
 
Vilka drycker, som serverades har jag inget minne av. Förmodligen hade man hembrygd dricka. Om gubbarna fick en sup till maten visades stor måttlighet. Efter en stunds vila var det dags att krusa fram damerna till kaffebordet. Där fanns massor av kakor samt även begravningskarameller. De var av svart papper med ett bibelord, ett kors eller någon annan dödssymbol på.
 
Ur kjortelfickorna trollade nu tanterna fram stora nystrukna vita näsdukar att lägga vad som inte förtärts till kaffet uti. Det blev inget litet knyte. (Sedermera bjöds påsar att lägga överflödet i). Då gästerna gjorde min av att bryta upp, steg värden fram mitt på golvet och bjöd samtliga att återkomma dagen därpå, klockan elva. Då upprepades samma procedur som första dagen.
 
(Vid begravning i Övedstorp 1913 övernattade mina föräldrar hos Konstan Magnusson och då ett annat dödsfall inträffade i samma by 1916 inbjöds de att tillbringa natten mellan första och andra begravningsdagen hos Emil Nilssons på Odlen). Tredje dagen: Måhända längväga släktingar är kvar och skall resa hem. Kanske några som ej kunnat närvara tidigare inbjudits och på kvällen ska ungdommarna som "vatt o klätt " bjudas på kaffe. Det berättas att efter en sådan begravning, "då allt var ôpprett", och personalen hade samlats framför öppna spisen för att ta en kaffetår. En kylig vind drog fram genom rummet och hon som haft högsta ansvaret för att allt genomförts till det bästa, hon kände en iskall hand trycka hennes. Den avlidne ville tacka för hennes hädanfärd firats så hedersamt.
 

Margit Jonsson

skrivet 1988