Åkermarken som ligger i byns kärna är säkerligen mycket gammal, sedan medeltiden kanske ännu längre tillbaka. Enligt kartorna vid storskiftet stämmer de odlade skiftena ganska väl med nutiden. Efter den tiden har åker brutits på områden vid Gripslund vid gamla kyrkvägen , vid Betania samt utmed vägen mot Ingelstorp.
 
Även ¨maarna" vid Skävehorvavägen har tillkommit efter storskiftet. En del mossodlingar som Stämmekärren, mossen mot Rakenäs, Ingelstorp, Fällebyängsmossen, Svenske kärr mot Bäckfall har odlats på 1880-talet. Brockemosse odlades så sent som 1930. Dessutom fanns några mindre mossodlingar, en vid Blomsmåla och en vid Fridsborg kallad Konstans mosse.
 
Även svedjebruk förekom, det vittnar små stenrösen om i våra s.k. kohagar, (skogsmarken nära byn). Slåttern togs till vara i gräsbevuxna kärr sen urminnes tider. Dessa kärr värderades högre än skogsmark, just för slåtter och bete till de magra korna, som fick gå på skogen. Oxarna fick också gå på skogen om somrarna i särskild oxhage, där de släpptes efter vårbruket. Där fick de gå till träden skulle brukas.
 
Storskiftet hade väl många fördelar när det gällde rättvisekrav. Jorden delades i skiften, bra, bättre och den bästa åkern. Varje skifte skulle delas mellan t.ex. rusthållarna. Därigenom fick varje bonde många åkerremsor att bruka och det krävde bra samarbete, ungefär samma sädesslag på samma skifte, kan jag tänka mej. Nu tröttnade en del bybor just på detta samröre och nytt skifte begärdes 1912.
 
Skiftet innebar en sto revolution inom byn. En del sålde sina åttondelar för att slippa ifrån skiftet. Dessa delar köptes av andra bybor. Jag skall inte försöka beskriva skiftet i Åkarp. Om detta finns utförliga protokoll som vem som helst kan ta del av. Ett kan man förstå, att det var en prövning för grannsämjan, därom råder inget tvivel. Vi har aldrig hört att det blev några svåra brytningar bland byborna vilket vi så här i efterhand kan berömma dem för. Det var först efter skiftets genomförande som en del saker började hända i byn. Fem bostadshus uppfördes.
 
Åtta nya ladugårdar byggdes med goda utrymmen för kreaturen, cementerade golv och gödselstäder så att all gödsel kunde tillvaratas på ett bättre sätt. Torvströ började användas för att samla upp urinen. Konstgödsel kom även till användning för att bättra på skördarna. De gamla slåtterängarna blev bete tilldjuren och så småningom anlades kulturbete genom gödsling av ängsmark. Tidigare fick ju korna sitt bete i kohagen och skogen, vilket inte drev fram någon mjölk annat än till självhushållet. Kring sekelskiftet var det ovanligt med insådd vall till korna. Vallhöet skulle dragarna ha, oxar och hästar. Ängs- och kärrhö och halm fick kor och får nöja sig med. 1925 bildades Lönneberga mejeriförening. Därigenom vaknade intresset att leverera mjölk som omsattes i pengar. De som ville anlägga kulturbete genom att harva upp ängs- och hagmark kunde erhålla bidrag genom Hushållningssällskapet.
 
Stenröjning började en del på 1920-talet. Många stenrösen kördes bort och lades i ladugårdsgrunden vid byggnationen. Stenbrytning utfördes med spett och lunna men även med stenkran (jätte) och stenvagn. Det var på 1920,-30 och -40 -talet.
 
En verkligt stor händelse var när Herbert Nilsson i Saxmåla uppfann en motordriven stenvagn som både bröt upp och körde bort stenarna, dem s.k. Lönnebergavagnen 1949. På cirka en tioårsperiod bröts all sten på åkrarna i Lönneberga socken med omnejd. Det skedde även i Åkarp. En fastighet blev aldrig helt stenröjd. Genom stenröjningen öppnades stora möjligheter för användning av maskiner. Hittills var de såmaskinen som var den äldsta. Hästräfsa och slåttermaskin kom därefter. Till slåttermaskinen köptes en skördeapparat att användas när man tog av säden. Detta var en stor framgång, att vara behöva binda kärvar.
 
Omkring 1950 köptes den första självbindaren för hästar gemensamt för byn. Det var en revolution, man trodde knappt sina ögon. Det blev köbildning kring den där bindaren. Ytterligare en bindare köptes. Den första traktorn i Åkarp köptes av Einar Hallin 1957 och inom 5 år hade varje bonde var sin traktor. Endast Sigfrid Jonsson behöll sin häst som han körde med i skogen. Den hästen var den sista arbetshästen i Åkarp. Sigfrid hade hästen kvar till i slutet av 1960-talet.