Flyktinglägret i Vråka 1944-45

På eftersommaren 1944 började radio och tidningar rapportera om flyktingar från andra sidan Österjön.

Balterna flydde för den framträngande ryska armén.

Baltiska flyktingar på väg över Östersjön.

Tidningsnotis i Västervikstidningen början av augusti: ”Det har icke varit någon svårighet att placera

den arbetskraft vi erhållit genom flykten av estlandsvenskar från andra sidan Östersjön.

Karantänvistelsen omfattar i regel 5 dagar. En noggrann läkarundersökning

för att icke smittosamma sjukdomar skola spridas”.

18 augusti kom enligt Stockholms Tidningen, 37 balter till Dalarö, 26 augusti 40 estländare till

Nynäshamn, 28 augusti 230 baltiska flyktingar till Gotland o.s.v.

Förberelser.

Eftersom utlänningskommissionen redan i ett tidigt skede hade planerat att vid behov

inrätta ett flyktingläger i Vråka där det fanns lämpliga lokaler tillgängliga,

uppbådades under hösten ett antal frivilliga som, under ledning av yrkeskunniga

snickare från bl.a. Edsbruk, serietillverkades enkla träsängar som skulle hålls i beredskap.

Missionshuset fick tjänstgöra som något av snickerifabrik.

Missionshuset i Vråka , bild från början på 1900-talet. Här tillverkades bl.a. sängarna.

Rubriker i Västervikstidningen 26 sept. : ”Baltiska flyktingar i stora kontingenter”, 29 sept. ”

Finsk skuta borta med 300 flyktingar”. Samma dag ” 36 000 flyktingar till Sverige på 14 dagar”.

Västervikstidningen skriver den 2 oktober: ”Baltiska flyktingar genom Västervik.

Samtliga 1.200 har tagit sig iland på Gotlands kuster. Flertalet torde vara letter och litauer.

Under eftermiddagen i dag anlände 440 personer av vilka 250 fördes till Vimmerby

och resten eller 190 togs omhand på Gamleby Folkhögskola.

Senare väntas omkring 730 personer vilka kommer att föras vidare.

En kontingent till dels Casimirsborg och dels olika lokaler i Vråka. Ankarsrum

väntas få mottaga 290 personer, Casimirsborg 170 och Vråka 270.

Vidare skriver tidningen: ”Länsassessor H. Carlsholm understryker vikten

av att allmänheten undviker att på något sätt söka komma i kontakt med flyktingarna.

De ha visserligen en tid legat i karantän, men inte tillräckligt för att man skall

vara säker på att de inte föra med sig epidemiska sjukdomar såsom difteri eller något ännu värre.

Allmänheten bör alltså inte av nyfikenhet tränga sig på där flyktingar komma att samlas”.

Tisdagen den 3 oktober: ” Ytterliggare omkring 440 personer till Västervik.

Såsom i måndags var det Gotlandsbolagets ”Drotten” som förde dem över till fastlandet.

Efter utspisning kommer de att föras vidare. Huvudparten eller 270 till Vråka,

130 till Åkerholm och resten till Gamleby”.

Flyktingarna kommer.

På eftermiddagen den 4 oktober anlände flyktingarna till Vråka.

Gruppen bestod uteslutande av ester, och i större antal än vad inkvarteringsnämnden

berett sig på. Vid sammanräkningen visade det sig vara 283 personer, däribland ett fåtal

minderåriga barn, varför alla tänkbara utrymmen blev belagda till bristningsgränsen.

Den manliga delen av gruppen inkvarterades i Lutherska Missionshuset, medan kvinnor

och barn fördes till metodistkapellet Eden.

Metodistkapellet Eden, här inkvarterades kvinnor och barn.

Logen Gideons ordenshus stod tills vidare i beredskap som sjukstuga.

Vid ankomsten till Vråka och första dagarna därefter utspisades flyktingarna under

fältmässiga former från kokvagnar uppställda vid baptistkapellet Elim.

Som kockar tjänstgjorde två Valdemarsvikslottor. Dessa avlöstes senare av

personal från ortens lottaavdelning, och matlagningen flyttades inomhus till kapellets kök.

Elim-kapellet i förgrunden, här utanför var kokvagnarna uppställda.

Fortfarande gällde för allmänheten att inte söka kontakt med flyktingarna då

de ännu vistats i karantän i tillräckligt lång tid. de måste hållas isolerade i minst 10 dygn.

Förläggningarna stod under bevakning dygnet runt. Första dygnen fick traktens

hemvärn stå för bevakningen, men avlöstes senare delvis av ett antal landstormspoliser.

Vid måltiderna eskorterades flyktingarna i samlad trupp av vakter från och

till sina förläggningar. Men så snart karantänen upphävts började flyktingarna

söka kontakt med byborna. Dels för att kunna få lära sig några ord på svenska språket,

och dels för att om möjligt få tillfälle att tjäna några kronor på tillfälliga arbeten.

Från staten erhöll varje flykting 2 kronor per vecka i kontant bidrag.

Söndagen den 22 oktober hölls den första gudstjänsten för de landsflyktiga.

Omkring 200 flyktingar och bybor samlades i en skogsbacke för en enkel men värdig gudstjänst.

Kontraktsprosten Gustaf Malmberg hälsade de församlade med några ord, varefter psalmen

” Vår Gud är oss en väldig borg” sjöngs gemensamt, där estniska och svenska ord blandades med varandra.

Prosten Malmberg höll predikan och bön på tyska språket.

Gunilla Malmberg sjöng Beethovens ”Lovsång” varefter högtidligheten

avslutades med de estniska och svenska nationalsångerna.

I detta sammhang kan nämnas att många av esterna förstod och även talade tyska.

Logen Gideons ordenshus var i beredskap som sjukstuga.

Söndagen den 5 november bjöds flyktingarna på kaffe med dopp vid en enkel

festlighet i Elimkapellet. Det var Vråka och Hultaborna som med skänkta och

hopsamlade gåvor ville bereda lite glädje och avkoppling från det enahanda livet i förläggningarna.

Språkförbistringen var stor, men esterna visade sin tacksamhet och glädje

med att sjunga sånger från sitt fosterland. Som avslutning

sjöngs psalmen ” Nu tackar Gud allt folk”.

Luciafirande

Den 13 december arrangerade lottorna en luciafest i Elimkapellet för flyktingarna,

lucia var Eivor Karlsson Edsbruk.

För flyktingarna var luciafirandet något alldeles nytt. Kapellet var dekorerat med granar

och levande ljus, och till bristningsgränsen fyllt av folk. Den estniske kantorn Soddla

inledde med en psalm. Prosten Gustaf Malmberg riktade några ord till dagens gäster

samt förklarade för dem varför vi i Sverige firar denna högtid.

Lucian intågade åtföljd av tomtar, stjärngossar och tärnor, alltunder

det att lottorna sjöng Luciasången.

Lottorna sjöng ytterliggare några sånger innan man övergick till det dignande kaffebordet.

Gästernas tack framfördes av den estniske polistjänstemannen Rudolf Uus,

varefter lägerchefen Hedgren riktade ett tack till lottorna samt tillönskade alla

flyktingar en fridfull jul. Han vädjade också till alla Västra Eds-bor om att

skänka en liten julgåva eller en påse med gotter till de små barnen.

Omflyttningar.

Inför vintern pågick det en del omflyttningar Vråkalägret. Till Forsby förflyttades

i runt tal 60 personer och till Epakolonien 20. Den s.k. Epakolonien var ett barackläger

beläget i utkanten av Hulta by. Där inkvarterades i början av 1940-talet de

Norska krigsflyktingar som deltog i byggandet av vägen Hulta - Långrådna.

Även inom Vråkabyn gjordes ett flertal omplaceringar. Alla som hade lediga rum

upplät dem åt flyktingarna. Ett 40-tal familjer kunde på detta sätt få ett eget rum

och en något drägligare tillvaro.

Slädfärd till kyrkan.

Man skrev nu 1945. På nyåret riktade lägerchefen Hedgren en vädjan till

lantbrukare i Vråka och Hulta om hjälp att ordna en slädfärd till Västra Eds

kyrka någon söndag. En vädjan som fick ett starkt gensvar.

Söndagen den 4 februari samlades elva hästskjutsar med stora öppna slädar .

I kortege åkte man sedan med ca 140 deltagare” i gott väder och utmärkt slädföre”

till kyrkan. ”Överallt i slädarna hördes vacker sång och glada skratt”.

Högmässan föregicks av ett barndop då en liten estnisk medborgare

döptes av kontraktsprosten Gustaf Malmberg.

Efter högmässans slut firade esterna nattvarden efter sin ritual och med en

estnisk kyrkoherde som officient samt en estnisk kantor vid orgeln.

Efter högtidligheterna i kyrkan samlades man i kyrkskolan där Västra Eds

rödakorskrets bjöd esterna på kaffe med dopp. Lägerchefen Folke Hedgren

tackade på gästernas vägnar för undfägnaden, varefter man sjöng den

estniska och svenska nationalsången innan man skildes åt.

När der baltiska flyktingarna kom till Vråka uppgick deras antal till 283,

men sedan ankomstdagen hade en successiv uttunning skett.

En del hade fått tillfälliga arbeten på andra orter, andra beretts anställning

av sådan art, att det svarat mot deras tidigare sysselsättning.

Livet lägret hade också genomgått förändringar.

Matlagningen och allt annat hushållsarbete hade övertagits av flyktingarna själva,

liksom vedhuggning eldning och städning m.m. Den insamling av lakan som Västra Eds

kretsen företagit hade också bidragit till att göra vistelsen i lägret angenämare.

Sorg i lägret.

Onsdagen den 7 mars 1945 inträffade en tragisk händelse som väckte stor förstämning i

såväl lägret som bygden i övrigt. 34-åriga estländaren Albert Tuju avled efter endast

några dagars sjukdom, efterlämnade hustru och minderårig son, Dödsorsaken faställdes

av provinsialläkaren. Diagnos: ”Hjärtmuskelinflammation”.

Jordfästningen ägde rum den 13 mars, och förrättades av prosten

Gustaf Malmberg under stor tillslutning.

Albert Tuju var, bland estländare, en vida känd idrottsman.

Under sin aktiva tid tillhörde han estniska landslaget i friidrott med kulstötning

som specialgren. Han innehade en tid det estniska nationalrekordet i denna gren.

Sommaren 1945 blev ganska händelselös vad beträffar flyktingarna.

De flesta av dem hade lärt sig så pass många svenska ord att de kunde klara sig hjälpligt,

och de började mer och mer bli som en del av byns befolkning.

Till detta bidrog också deras försynta och korrekta uppträdande i alla sammanhang.

1 års firande.

Med anledning av de baltiska flyktingarnas ettåriga vistelse i Vråka hölls den

4 oktober 1945 en festlighet i Elimkapellet, i vilken förutom flyktingarna deltog

representanter för Röda korskåren och Lottakåren på platsen, sammanlagt cirka 300 personer.

Lägerchef Hedgren talade först och berörde bl.a. de strapatsrika förhållande

under vilka flyktingarna kommit till Sverige.

Den estniske doktorn Seimer från Tallin, lägrets läkare talade,

varpå Gustaf Malmberg höll en manande betraktelse med utgång från

”Det folk som kan sjunga kan inte dö”.

Till sist serverades kaffe i matsalen.

Lördagen den 3 november hade några flyktingar anordnat en sång –

och musikafton i lägrets matsal i Elimkapellet, vartill allmänheten inbjudits.

En talrik publik bjöds på omväxlande program med solo- och körsång samt vacker orgelmusik.

Lägret avvecklas.

I slutet av därpå följande vecka kom ett något överraskande meddelande

till lägerchefen. Lägret i Vråka skall så snart ske kan avvecklas

och flyktingarna förflyttas till Homna vid Voxna i Hälsingland.

Där fanns bra baracker och bostäder, vilket skulle innebära ett

bättre boende än vad som kunnat erbjudas i Vråka.

Vid detta barackläger i Homna utbildades en del av de norska polismän

som hemförts till sitt hemland i samband med kapitulationen.

Utlänningskommisionen hade köpt bostäderna, och det var närmast av

den anledningen man funnit lägret lämpligt för flyktingarna.

Lägerchefen och några representanter för flyktingarna avreste omgående

till Voxna för att förbereda inkvarteringen.

I Vråkalägret spred sig snabbt en nervös uppbrottsstämning.

Alla började genast samla ihop och packa sina få ägodelar,

och vad som i övrigt skulle kunna föras med från lägret.

Arbetsmarknadskommisionen hade under de senaste tiden placerat

ett 30-tal i arbete på olika platser, och återstoden ca 130 personer

avreste den 13-15 november till sin nya uppehållsort, Homna flyktingläger i Voxna.

Vid offentlig visning och auktion i Vråka försålde Statens Utlänningskommission

den 21 och 22 november 1945 med början kl. 10 båda dagarna, till

högstbjudande och mot kontant betalning, kvarlämnade rester av lägret.

Diverse masonit, 180 järnsängar, ett parti barrved m.m.

Auktionsförrättare var lägerchefen Folke Hedgren.

När sista utropets klubbslag föll tillkännagav han samtidigt,

att det utgjorde slutpunkten för ett kapitel i Vråka bys historia.

Och nog kändes det väl så för de flesta av de närvarande byborna.

Anteckningar och minnesbilder november 1996

Åke Höijer.

Några som var i Vråka-lägret:

KUSTAF VILJUR, skådespelare,född 1900 i ESTLAND:

Skådespelare vid Narva-teatern och regissör vid Kuuresare teater på Ösel.

Västergården Vråka, här inkvarterades 6 personer hos Hjalmar och Elin Carlsson.