Det är många år sedan jag planerade och genomförde en Mc-semester så det var mycket att tänka på. Nya däck på motorcykeln, service, internationellt körkort, grönt kort, utlandsintyg från Försäkringskassan, reseskydd i hemförsäkringen, första förband, reservglödlampor, säkringar, bra att ha saker, ev. VISUM, mobiltelefonförbud m.m.

Vad det gäller VISUM så hade jag från flera håll och böcker fått informationen att man måste ha VISUM i Makedonien. Detta kontrollerades med Makedoniens ambassad här i Stockholm och är enligt ambassaden helt FELAKTIGT och de är irriterade över detta rykte att det krävs VISUM för att besöka Makedonien.

Ett annat rykte är att det är förbjudet att ta in mobiltelefoner i Serbien. Vid kontroll med Serbiska tolkar så skrattade de nästan läppen av sig... Det finns inget förbud mot mobiltelefoner i Serbien hävdade de. Dessutom så har Telia samarbete med Serbiens mobiloperatörer visade det sig. Väl inne i Serbien så pratade var och varannan i mobiltelefon…

En viss nervositet började att infinna sig då tiden gick och tankväskan jag beställt inte kom någon gång. Jag skulle ju hinna montera den på motorcykeln också. Någon hade sagt att delar av kåpan var tvungen att skruvas ner. Jag skulle även tvätta och vaxa motorcykeln så att man slapp skämmas, åtminstone i början av resan... Dessutom så ger ju vaxet ett visst skydd för lacken.

Mycket hade som sagt ordnats inför denna resa och det var många turer och funderingar om resväg och vilken färja vi skulle ta.

Till slut så var resvägen bestämt, säkert för femtio gången… Vi skulle åka från Stockholm - Trelleborg - Färja till Rostock i Tyskland - Österrike - Slovenien - Kroatien - Serbien - Makedonien. Var vi skulle övernatta lämnade vi öppet och inget var bokat i förväg, vi tycker att man får en större frihet då och man kan vara mer spontan samt stanna längre på vissa platser om man skulle vilja det utan att ha någon tid eller plats att passa.

Vad det gällde hemvägen så var inte heller något bestämt förväg. Som sagt, friheten gör att man bestämmer sig utefter vad vi känner för just då och likaså vilken väg vi skall ta.

Efter all planering och alla förberedelser och med endast två dagar kvar innan avresa från Stockholm så var det ändå mycket kvar att göra. Varför är det så att man ALLTID skjuter upp saker och ting till sista minuten???

En vecka innan avfärd så hade min beställda tankväska kommit. Jag kunde hämta den fyra dagar innan avfärd och jag hade tur att det var fel att man var tvungen att skruva ner delar av kåpan. Tankväskan var faktiskt lätt att montera.

Jag stod lördagen den 19 juni kl 21 och packade motorcykeln. Då kom en full granne som jag aldrig sett innan och sade att han tyckte att jag är en riktig skitstövel, en riktig skithög m.m. Han stod där och tjafsade och jag drog många och djupa andetag och räknade mycket längre än till tio... De som känner mig vet nog att den grannen kan vara glad att han inte hamnade sprattlande i buskarna.

Till slut så var motorcykeln packad (men inte lika mycket som grannen…) och resan påbörjades mot Trelleborg kl. 22.15. Vi skulle köra hela natten för att ta båten kl. 08.00 från Trelleborg till Rostock. Efter 4,5 mil (vid Södertälje) så började det att tokregna och det höll på så i 10 mil. Sedan hade vi regn av och till (mest till...) hela vägen ner till Trelleborg, 63 mil. Madeleine tyckte att hennes nya regnställ var väl investerade pengar, det kan jag förstå...

Båtresan finns det inte mycket att säga om, det vara bara att vänta...

Väl framme i Rostock i Tyskland kl 14 så skulle vi avverka ett flertal mil innan vi skulle övernatta. Men vi var så trötta efter att ha varit vakna och igång i 28 timmar så vi stannade tidigt, i Krakow am See för att vara exakt. Dar hyrde vi rum hos ett par för 40 Euro (ungefär 366 sv kr), rent och fräscht. Paret bjöd sedan på drickbart och vi satt och pratade och hade trevligt under kvällen.

Nästa dag (måndag 21 juni) tog vi för lång sovmorgon och kom inte iväg så tidigt som jag velat. Målet var att komma till München (ca 70 mil) innan nästa övernattning. Men då vi var sena iväg så bestämde vi oss för att stanna innan München. Problemet var bara att vi inte hittade några lediga rum och det enda som fanns att tillgå var för oss alltför dyra hotellrum. Det slutade med att vi tog ett nytt beslut och körde ner till München där vi åt en nattlig middag och tog en fika. Madeleine försökte att införa "påtåren" och få kaffekoppen fylld en extra gång gratis till samma pris. Detta föll inte i god jord och det var bara att betala ytterligare nästan 20 kr för att fylla på koppen.

Även under resan ner genom Tyskland så hade vi förmånen att få köra långa sträckor i regn. Stundtals sken solen och det såg ut att klarna upp. Men så fort Madeleine hade tagit av sitt regnställ så började det att regna igen. Efter att ha tagit av och på regnstället några gånger så fick det sitta på oavsett om solen sken eller om det regnade.

Vi fortsatte söderut och vi fick se Österrikes berg resa sig mot himlen i gryningsljuset. En underbar och häftig upplevelse, man kände hur liten man är som människa i denna natur med stora svarta berg omkring sig mot en ljusnande himmel.

Vi bestämde oss för att välja småvägar istället för att enligt planen följa motorvägen. Vi körde upp for slingriga alpvägar och fick uppleva underbara naturlandskap och en utsikt som var enorm, bara den som sett detta vet vad jag menar. Att se detta på TV eller på foto är inte alls samma sak! Det fanns särskilda varningsskyltar ämnade för motorcyklister som varnade for branta backar och att man skulle köra långsamt, försiktigt och läsa av vägen. Det fanns lutningar på upp till 34% så man kunde inte ligga och bromsa nerfor backarna för då hade väl bromsbackarna varit slut då man kom ner. Det var motorbroms som gällde. Det var många tvära hårnålskurvor och härliga kurvor man fick lägga ned motorcykeln i. Men med tanke på att motorcykeln var fullpackad så fick man ändå ta det lite lugnt.

Österrike var en upplevelse men allting har ett slut och vi stannade för att övernatta i ett pensionat i Gnesau. Vi hade då varit vakna i 38 timmar och kört 100 mil efter vår övernattning i Krakow am See. Vi handlade lite att äta till kvällen och tittade på en film med Sean Connery. Men vi får väl erkänna att vi inte tycker att det passar att dubba en film med honom till tyska... Han gör sig bäst på sitt eget språk och med sin egen röst. Nej det fick vara och vi somnade istället utmattade ungefär kl 21.

Nästa dag (onsdag 23 juni) hade vi ännu en lång färd framfor oss. Vi startade kl 10.50 och skulle genom Slovenien och till Slovanski Brod i Kroatien nära Serbien. Denna dag var den första då vi inte hade regn under resan utan det var soligt och fint hela dagen. Vi anlände till Slovanski Brod vid 18.30 tiden och körde genom centrum. Hela stan såg ut som ett slumområde, inte en plats som vi ville stanna på men samtidigt så behövde vi få vila. Vi hittade dock pensionat Antonio som var väldigt fint och kostade 46 Euro (ungefär 421 sv kr) inklusive frukost och god service. Vi frågade om det fanns någon bra restaurang man kunde besöka under kvällen men personalen rekommenderade inte att man var ute efter mörkrets inbrott, speciellt inte inne i staden. Vi beställde istället genom personalen två stora pizza och en 2 liters Coca Cola vilket inte heller var helt fel.

Torsdag 24 juni kl 09.25 svängde vi ut på motorvägen vid Slovanski Brod med sikte i första hand på Serbien och sedan på Makedonien. Efter diverse frågor vid gränskontrollen in till Serbien så fick vi köra in i Serbien. Vi stannade direkt inne på Serbiska sidan vid gränskontrollen. Där luktade starkt av urin och det var smutsigt och skräpigt. Vi växlade in en del pengar för att bl.a. kunna betala motorvägsavgifter och bensin. Med tanke på sträckan vi skulle avverka så fanns det ingen tid för en massa stopp och raster.

Man tycker ibland att folk i Sverige kör som dårar, men det här är en helt annan värld. Kör man inte motorväg så måste man vara väl medveten om att man kan få möte på sin sida av vägen i en kurva eller backkrön. Eller också är det någon som plötsligt kör om ett annat fordon trots att de har möte, t.ex. av oss... Så visst har man fått en och annan pulshöjning. Eller lastbilen som jag knappt vågade köra om på motorvägen eftersom den lutade kraftigt i sidled och gungade friskt fram och tillbaka åt båda hållen. Det verkade som att den saknade all form av stötdämpning, möjligen satt det någon form av fjädring som knappt var värd namnet. Men som sagt, jag tog fart och körde om den på så kort sträcka som möjligt då den gungade bort från motorvägens mitt där vi körde. Då var man var i riskzonen så kort tid som möjligt och man behövde inte hamna under en omkullvält lastbil. Fast vi skulle i ett annat land få vara med om värre trafikmoral än detta, men hade någon sagt det då vi var där så hade vi inte trott på det…

Det blev mest att köra och tanka eftersom vi hade en lång framför oss. Vid bensinmacken i Belgrad så fick vi motorcykeln tankad och en blond kvinna kom fram och tvättade av framlykta och kåpglas. Med tanke på allt flugmos så var det välbehövligt. Vi passade på att äta vår medhavda matsäck som bestod av smörgås, äpple och vatten som vi tryckte i oss på stående fot. Belgrad såg vi endast från genomfartsvägen. Den såg sliten ut och det var som att köra igenom en byggarbetsplats. Efter tankning och mat så var det bara att köra på igen.

Nar vi tankade i Nis så såg jag en bil med en reg.skylt med ett utseende som jag tyckte såg bekant ut. Det tog någon sekund innan jag förstod att den var svensk. Jag hade inte sett en svensk reg.skylt på flera dagar. Vi pratade med den svenska familjen vilka också var på väg till Makedonien. Sedan några mil närmare Makedonien så såg vi hur många svenskregistrerade bilar som helst…

Utefter motorvägen i Serbien så promenerade människor längs med och/eller kors och tvärs över vägen, man cyklade med eller mot trafiken. Man stannade på vägrenen om man behövde och man gick på vägrenen med kor som man hade i "koppel" så att dessa kunde äta av gräset vid vägkanten. Ibland så stod det ensamma kor, får och andra djur och betade i vägkanten utan att någon såg till dem. Samtidigt så susade trafiken förbi i över 130 km/tim…

Det hade mestadels varit bra motorvägar men efter Nis så blev det rena traumat... Vilka dålig väg!

Hastigheten var satt till högst 60 km/tim men det gick inte att köra mycket fortare än 40 km/tim. Vägen var som en riktigt dålig grusväg fast den var belagd med asfalt och diverse lagningar av olika material. Fast bilarna som körde om oss höll säkert en bra bit över 100 km/tim.

Till slut så var vi i alla fall framme vid gränsstationen in till Makedonien. Där ringlade sig långa köer och jag tvekade lite i kön. Då hörde jag en långtradarchaufför som skrek och såg att han vinkade åt oss. Han vinkade fram oss och fortsatte att skrika något som vi inte begrep. Men jag förstod så mycket att som motorcyklist så menade han att det bara var att köra förbi köerna. Jag provade och kom inte så långt förrän det blev stopp, där stod några svenskregistrerade bilar. Det blev en stunds samtal med dem innan de stängde dörrarna så vi kunde fortsätta förbi köerna. Jag tänkte lite oroligt att man vet ju inte hur folk skulle reagera om man körde förbi köerna. De var ju på hemmaplan och vi kunde ju inte ens göra oss förstådda. Men det gick bra och de som stod lite ivägen flyttade på sig. Så var vi då inne i Makedonien och körde till Skopje, Makedoniens huvudstad.

När vi stannade och tankade så visste vi att det inte var så långt kvar och vi ringde till Lars som vi skulle besöka. Det var ju bara 19 mil ner till Ohrid och det tar ju bara 2 - 2,5 timme trots mörkret, trodde jag... Jag räknade inte med att vägarna slingrade sig upp i bergen och att man skulle behöva ta hänsyn till vildhundar överallt som sprang ut i vägen eller bara stod mitt i vägen och glodde på oss. Inte heller räknade jag med att man skulle se att motorvägen patrullerades av stridsvagnar som med starka strålkastare avsökte området på och invid vägen vi passerade. Kändes lite speciellt och hade en viss dämpande effekt på vår körning… Inte heller visste jag att man skulle vara tvungen att stanna och betala vägavgift fem gånger och vid ett par tillfällen synas av polis med stridsvagnar.

När vi kört igenom Skopje så kunde vi se en lite annorlunda syn. Högt uppe på himlen långt ovanför oss hängde ett lysande kristuskors. Det verkade som att det hängde där helt av sig självt… Det var som sagt en lite annorlunda syn som nästan gav en lite kuslig känsla. Vi fick senare veta att korset står högst upp på ett berg och är ungefär 80 meter högt och ungefär 46 meter brett samt lyser under mörker. Det var något som vi inte visste innan men tydligen är det så att många städer har sådana kors högt uppe och ovanför staden för att vaka över den.

Vi kom fram till Ohrid kl 00.10 då vi skulle ringa Lasse som endast har mobiltelefon. Han skulle då lotsa oss rätt. Men vi fick ingen kontakt med honom. Det som fanns för oss där var ett hotell med endast lyxsviter lediga. Nej, det var inte en prisklass för oss så det fick vara. Så där satt vi, trötta och frusna mitt i natten och ingenstans att ta vägen... Vi förberedde oss på ytterligare en natt utan någonstans att sova. När klockan var 01.20 så ringde Lasse och frågade vart vi tagit vägen. Jag berättade att vi varit där i över en timme men inte lyckats nå honom. Det enda meddelade vi fick var att abonnenten inte kunde nås för tillfället. Som tur var så löste det sig och vi hamnade rätt.

Totalt så hade vi från Stockholm till Ohrid i Makedonien kört 305 mil och milt uttryckt så var det skönt att vara framme. Men jag kände även att jag älskar att köra motorcykel och att jag trivs då jag får sitta i sadeln.

Nästa dag var midsommarafton. Vi tog oss en välbehövlig sovmorgon och ner en sväng till staden Ohrid. På kvällen så skulle vi midsommar med Lars och tre svenskar till. Lars hade ordnat svensk midsommarmat och öl samt snaps. Riktigt trevligt! Det blev en midsommarafton jag aldrig glömmer…

I Ohrid stannade vi en vecka och tog det bara lugnt och gjorde ingenting förutom att ha semester. Ingen stress och jäkt samt god och billig mat. Vi hade sol och ungefär + 30 grader varmt varje dag. Det var till och med skönt då solen skymdes en aning av något enstaka moln. Det var ju en värme man inte var van vid.

En dag så körde vi en sväng upp i bergen på slingriga härliga Mc-vägar. Vi körde upp i Galicica naturreservat med underbar utsikt över sjön Ohrid. Vi körde över bergen till andra sidan och möttes av ännu en underbar utsikt över Prespa sjön. Vi fortsatte ner till sjön och körde sedan till byn Resen. Det var kullerstenar genom hela stan och vägen var inte väl underhållen utan var ganska så dålig. Dessutom så såg det väldigt fattigt och skräpigt ut och det var många ögon som följde oss då vi passerade.

När vi sedan körde "stora" vägen mot Ohrid så var det en del vägarbeten. Plötsligt så var hela körbanan täckt av tjära… Hmmm… Hur road var jag av att köra i denna tjära??? Det lät som att jag körde på regnvåt asfalt och jag ville inte utmana väggreppet med kraftiga nedlägg eller för mycket gaspådrag. Dessutom så kunde jag för mitt inre se hur hela motorcykeln smutsades ner av detta kladd…

En dag lyckades till och Madeleine få med mig till stranden, det är inte min favoritsysselsättning kan jag säga. Visst kan jag vara på stranden men då skall det vara fräscht och svalka lite, nu fanns det inte någon strand där i närheten vi var. Jag följde dock med och jag stod ut att vara där i en timme... Sedan var det for mycket mig och jag gick tillbaka hem. Dock visade det sig på kvällen att jag varit ute i solen, jag som ut som en kokt kräfta…

Torsdagen den 1 juli så körde vi upp till huvudstaden i Makedonien, Skopje, för att besöka en annan Lasse än den vi bodde hos. Han skulle visa oss runt i omgivningarna utanför stan och inne i densamma. Det gjorde han och det var både intressant och trevligt, bl.a. så besökte vi en kyrka som var någonstans från 200 - 300 talet efter kristus. Sedan fick vi en rundvandring inne i staden och fick där se den plats där Moder Teresa var född. När vi sedan satt och åt på en uteservering så avlöste barnen varandra med att komma fram och tigga och dessutom så gick försäljare runt bland borden och sålde bl.a. "original" armbandsur från Rolex. Ingen matro där inte…

Vad det gäller trafiken så gäller det att vara allert! Plötsligt så kan man ha en bil en meter bakom sig som vill köra om. Håller man då undan lite så körs man om i hög hastighet med knappt 0,5 meters avstånd i sidled. Detta trots att man ibland samtidigt får möte med andra fordon...

På fredagen, den 2 juli, lämnade vi Makedonien och åkte ner till Florina i norra Grekland, dvs. i Greklands Makedonien. Värmen var obeskrivlig och gick knappt att uthärda i ett Mc-ställ. Det var runt +30 grader hela dagen. Trots att vi hade bestämt att vi skulle tälta så övernattade vi på hotell. Vilket kändes helt rätt. Hotellet fanns uppe på ett berg med utsikt över hela staden.

På lördagen åkte vi vidare ner till Igoumenitsa. Vi tipsades av portieren om att åka över bergen där det skulle vara väldigt fint. Ett tips vi följde och inte ångrade... Det var underbara vägar, underbar natur och en utsikt som var fantastisk. Ibland fick man nästan svindel då man tittade ner i de djupa dalarna. Vårt enda problem var värmen... Vi fick senare veta att det hade varit ungefär + 35 till + 37 grader under dagen. Inte konstigt att vi hade tyckt att det varit varmt. På nätterna var det ungefär + 25 grader.

TIPS! Skall man ner och köra i dessa länder så skall man se till att man har plats i packningen för att kunna ha gott om vatten med sig. Man är helt enkelt tvungen att dricka massor av vatten…

Väl framme i Igoumenitsa checkade vi in på Hotell Savoy, duschade och bytte om till torra och lite bekvämare kläder. Sedan gick vi ner på stan för att äta och hamnade på restaurang Alekis som vi hade blivit rekommenderade. Men det är ett ställe som VI inte kan rekommendera, maten var inte bra och servicen var urusel…

På söndagen tog vi en promenad i stan och tittade runt. Meningen var egentligen att vi skulle ha åkt till Italien på söndagen men vi bestämde oss för att stanna och titta på fotbollsfinalen mellan Grekland och Portugal. Under promenaden så passerade vi polisstationen och jag bestämde mig for att fotografera polismotorcyklarna. Jag tänkte först bara fråga en polis som stod där vid dörren. Jag presenterade mig och berättade att jag är polis från Sverige. Vi blev kvar där ett par timmar och blev även inbjudna att se fotbollsmatchen tillsammans med dem i deras gemensamma lokal. Det blev en upplevelse vi aldrig glömmer... Då Grekland gjorde mål var jublet öronbedövande, för att inte tala om då slutsignalen gick. Vi kom hem till hotellet klockan 04.30 på natten efter att varit med och firat segern. Detta innebar bl.a. att båten vi skulle ha åkt med åkte utan oss kl 07.30.

Det blev till att gå och prata med bolaget och frågade om det gick att boka om biljetten till nästa dag. Vi förklarade att vi varit med och firat Greklands Em-seger och att vi därför missat båten. Jag vet inte om det var anledningen till att ombokningen inte kostade oss något eller om det ändå hade varit kostnadsfritt. Vi fick som sagt boka om och tog båten på tisdagen istället

Den 6 juni ringde klockan 06.05 (05.05 svensk tid), gissa om vi var trötta efter en natt med dålig sömn. Vi hade båda varit oroliga att försova oss och missa även denna båt. Men vi kom iväg i tid och kunde köpa frukost på vårt favoritfrukostställe i Igoumenitsa, il Posto. Jag höll på att förgås av värme trots den tidiga timmen.

Ombord på båten var jag lite orolig för motorcykeln. Jag tyckte inte att den stod tillräckligt stadigt där personalen sade att den skulle stå och där de hade spänt fast den. Men de hävdade att det inte var någon fara med motorcykeln. Sedan åkte båten och vi hade 7 timmar och 45 minuters väntan framför oss. Men tiden gick ganska fort trots allt och vi såg ett gäng delfiner som följde båten. Det var första gången som jag såg fria delfiner i verkligheten och det var lite kul. I övrigt fördrev vi tiden med kaffe, kakor, vatten, pistagenötter och glass. Till slut så var klockan 17.15 och vi var framme i Italien och hamnen i Brindisi. Det blev ett par svängar inne i Brindisi för att leta hotell innan jag tröttnade och ruttnade ur på den stan och körde därifrån. Jag styrde norrut till Bari för att hitta ett hotell där istället

Vi anlände till Bari på kvällen den 6 juli och det var då mörkt. Vad kan jag säga om den stan? Inte mycket men trafikmoralen kan sammanfattas som det värsta jag varit med om. Trafiken i Italien kan sammanfattas i några punkter där jag tyckte att Bari var värst.

1) Total anarki är bara förnamnet.
2) Fullständigt hänsynslöst och respektlöst.
3) Absolut livsfarligt!
4) Full gas, tuta, blinka med helljuset och bromsa aldrig.
5) Kör gärna förbi rött.
6) Kör aldrig under 70 km/tim inne i stan, helst fortare…
7) Nonchalera gående, de får vänta även om de står mitt i gatan, oavsett ålder.
8) Kör med så kort avstånd till framförvarande fordon som möjligt. Helst inte mer än 2 - 3 meter oavsett hastighet, även i över 120 km/tim.
9) Kör om med ett avstånd i sidled på ungefär 0,5 - 1,5 meter oavsett hastighet, alltså även i över 120 km/tim.

Efter några fullständigt livsfarliga turer genom stan så stannade vi vid en pizzeria för att äta. Ägaren där ringde ett hotell och ordnade rum åt oss. Sedan körde han med bil före och visade oss vägen till hotellet, naturligtvis körde han aldrig under 70 km/tim...

Men till slut så var vi framme vid hotellet, och det utan att vara inblandad i någon olycka. Ett under bara det...

Nu var det skönt med en dusch och få krypa ner i sängen. Upp tidigt nästa morgon för att äta frukost, men det var i våra mått mätt knappt värt namnet frukost... Sedan körde vi norrut längs ostkusten upp till Manfredonia där vi gick på Mc Donalds och åt. Gissa om vi dröjde kvar lite extra i det mycket svala luftkonditionerade Mc Donalds i Manfredonia... Om vi tyckt att det varit varmt tidigare under resan så kunde vi båda konstatera att det nu helt klart var ännu varmare. Vi körde sedan vidare in mot Foggia. Det var otroligt varmt, nej det var inte varmt det var HETT! Jag stängde visiret på hjälmen för att det då var svalare åt ansiktet. Trots att jag hade Mc-stället helt uppknäppt så kändes det inte ens då man körde i 120 km/tim. Värmen slog emot oss och hade man visiret öppet så kändes det som att man satt i en bastu och att någon blåste en i ansiktet med en hårfön... Vi kom så småningom fram till Pescara och tog in på ett hotell som inuti såg ut ett sjukhus eller en psykavdelning med fuktskadat badrum så som de brukar visas på TV. Vi fick senare veta att det hade varit + 40 grader där vi varit och på natten vid 00.00 - 01.00 tiden var det + 34 grader.

Vi hade fått nog av den vansinniga Italienska trafiken och att allt var så dyrt. Vi hade bestämt oss för att lämna Italien så fort som möjligt...

Jag vill dock poängtera att de människor vi träffade var mycket vänliga och hjälpsamma!

Upp tidigt för att packa och äta frukost. Det var den sämsta frukosten hittills... Kaffe och ett par inplastade bullar! Kanske är man bara en bortskämd svensk men det vore bättre om priset var lägre och att frukost inte ingick, än detta lurendrejeri. Efter denna så kallade frukost gav vi oss iväg, ännu mer beslutna att lämna Italien. Vi körde raka spåret ut på motorvägen med framhjulet riktat mot norr. Sedan stannade vi enbart för att tanka och åt endast något lätt under färden upp till Österrike.

Samma sanslösa trafikmoral på motorvägen som på andra platser. Då jag körde i 120 km/tim så körde bilar upp bakom mig och körde med ett avstånd mellan oss på 2 - 3 meter och när de körde om så gjorde de det med 0,5 - 1 meters marginal mellan oss och bilen. Ibland så skulle man ha kunnat rört de omkörande bilarna med en utsträck arm eller ett ben. Vi fick inget vingelutrymme vid ev. kastvindar eller vinddrag från den omkörande. Man fick ta för sig av sitt körfält lite extra genom att placera sig långt till vänster och när man blev omkörd dra sig till höger i sitt körfält för att därigenom få lite extra utrymme i sidled.

Den enda plats som Madeleine varit rädd på var i trafiken i Italien.

Dagsetappen blev från Pescara - Innsbruck en sträcka på ungefär 85 mil. Motorvägsavgiften från Pescara genom Italien upp till Österrike blev 36,10 Euro (ungefär 330 sv kr).

Kortfattat så kan man väl säga att vi endast motvilligt kommer att köra in i Italien igen. Det kommer att krävas något speciellt för att vi skall köra in i det landet igen... Men det kommer säkert att hända.

Jag vill dock ännu en gång poängtera att människorna vi träffade var vänliga och hjälpsamma och ingen var otrevlig mot oss.

Nära gränsen till Österrike så blev det regnställ på. Då vi var på väg söderut så togs regnstället av i Österrike. Så gränsen mellan sol och värme samt moln och regn gick tydligen vid Österrike...

Vi körde sedan till Innsbruck, en underbar väg och en vacker stad. Vi skulle kunna tänka oss att åka tillbaka dit.

Övernattning i Innsbruck efter en god måltid på restaurang Leonardo da Vinci. Motvilligt så tvingades jag att parkera motorcykeln på gatan... :-( Det kände inte bra! Men det fanns tyvärr inget annat alternativ

Här i Innsbruck fick vi en rejäl frukost värd namnet! :-) Men hotellrummet kostade 80 Euro (ungefär 732 sv kr) så något skulle man väl få för pengarna. Efter frukost gick jag med vacklande steg mot motorcykeln... Skulle den står kvar? Eller skulle den ha utsatts för skadegörelse?

Den stod kvar och verkade orörd :-) Motorcykeln packades och vi skrev våra första och enda vykort från denna semester. Med dagens teknik så har vi hållit kontakt med dem där hemmavid via denna sida och mobiltelefon. Sedan bestämde jag att vi skulle köra till Garmisch Partenkirchen. Vilken underbar väg! Jag njöt av varenda kurva och en underbar natur! Det blev ett fikastopp i Garmisch innan vi körde vidare. Solen hade nu kommit fram och värmde skönt. Efter denna fika så styrde jag norrut mot Augsburg och sedan vidare upp till Ingolstadt.

Vi hade tänkt övernatta i Ingolstadt, http://www.ingolstadt.se, som var en liten fin stad, och sökte där efter något hotell. Men snåla som vi är så var det svårt att hitta något bra och billigt. Man skam den som ger sig... Vi hittade av en tillfällighet ett fräscht och prisvärt hotell, 57 Euro (ungefär 521 sv kr) inklusive frukost. En bra och god frukost! Hotellet heter Hotel Hecht, se mera på http://www.hotelhecht.de och ett ställe vi kan rekommendera.

På kvällen gick vi till en festival som hölls under helgen. Vi skulle dit och titta lite och äta. Festivalen var inget speciellt, ungefär som de brukar vara här hemma. Vi åt i alla fall på en grekisk restaurang, mycket mat men tyvärr var inte maten speciellt bra. Dessutom så blev det kallt under kvällen. Inte som det vi tidigare upplevt under resan då det varit mellan +25 till +35 grader mitt i natten...

Nej, vi lämnade festivalen ganska tidigt och gick tillbaka till hotellet och tittade på tv.

Motorcykeln stod precis nedanför vårt rumsfönster så den hade jag i alla fall lite koll på denna gång.

Här på Hotel Hecht fick vi en bra och god frukost. Sedan startade vi vår färd upp genom Tyskland. Efter att ha kört några kilometer så upptäckte jag att vi hade blivit bestulna...

Då jag satt och körde så upptäckte jag att det svenska flaggan med texten Sweden jag satt fast på kåpan framtill var borta... Man får vara glad att det endast var ett klistermärke som vi blivit av med. Jag vet inte om märket försvann i Innsbruck eller i Ingolstadt. Det enda jag vet är att märket fanns kvar då vi kom till Innsbruck och att det var borta då vi lämnade Ingolstadt. Men med tanke på hur motorcykeln var parkerad inne i Innsbruck med bl.a. öppna krogar så tror jag att det var där märket försvann.

Sedan körde vi upp till Krakow am See, en sträcka på 67 mil. Vi övernattade på samma ställe som då vi var på väg ner. Vi visste förstås inte om det fanns något rum ledigt när vi kom fram, men vi hade tur. Det fanns rum åt oss och motorcykeln fick vi precis som förra gången köra in på gården där den stod tryggt. Vi togs emot med öppna armar och bjöds på mat och öl av värdparet :-) Vi satt sedan och pratade till ganska sent innan det blev dags att in till oss.

Vi var trötta och kände att man började närma sig hem, och dessutom så skulle vi inte köra någonstans kommande dag utan kunde ta det lugnt och vila ut.

Jag vaknade med en otrolig ryggvärk! Kände igen den som ryggskott... Har haft det tidigare så det var välbekant trots att det var länge sedan.

Vi gick och handlade frukost och jag kunde bara gå i några minuter innan jag var tvungen att sätta mig och vila ryggen. Jag fick helt enkelt gå i etapper pga. ryggvärken. Det tog lite tid innan vi var hemma på rummet igen, pust!

Resten av dagen tog vi det lugnt och vilade mest.

På kvällen så gick vi till en lokal pub för att äta och ta en öl. Vi placerade oss vid ett bord och de som redan satt där tittade ut oss som om vi var några rymdvarelser... När vi just hade beställt mat så kom ytterligare en gäst in på puben. Han hälsade på de som satt direkt innanför dörren genom att skaka hand. Sedan kom han fram till vårt bord och knackade i det och sade något på tyska som vi inte hörde vad det var. Jag mumlade, eller rättare sagt lät eller grymtade något konstigt till svar. Detta för att svara artigt även om jag inte sade något egentligen... Vi funderade vad den där knackningen egentligen betydde.

Efter en kort stund så kom ytterligare en gäst in och samma scenario utspelade sig, och jag svarade på samma sätt... Vi trodde att det var någon form av hälsning. När den tredje kom in knackade han i vårt bord och sade: "Bon apetite" då hörde vi alla fall vad han sade och kunde i alla fall svara. Så här dags hade vi förstått att den där knackningen och vad det nu var de sade så var det en hälsning av något slag. Den fjärde som kom in och knackade i vårt sade: "Abend". Aha... Nu hade det klarnat! De gick runt och hälsade på alla som satt inne i puben.

När vi sedan skulle lämna puben så började de som satt vid dörren att prata och skakade hand med oss. Alla var trevliga och önskade oss en trevlig resa hem till Stockholm.

Men det där med knackningarna var vi tvungna att fråga vårt värdpar om. Vi fick då veta att man gör så i Tyskland. Man skakar hand med de närmaste vännerna och knackar i bordet hos de övriga. Detta för att hälsa, det skulle bli för mycket att gå runt och skaka hand med alla gäster och då förkortar man det på detta sätt. På morgonen knackar man och säger "Morgen" och kvällen säger man "Abend"...

Man lär sig alltid något nytt :-)

Vaknade och kom knappt upp ur sängen pga. ryggvärken. Frukost, betala för rummet (40 Euro per natt, alltså ungefär 732 sv kr för två nätter), packa motorcykeln, säga hej då och sedan iväg upp mot Rostock. Det finns inte mycket att säga om färden upp till båten i Rostock mer än att vi var i god tid.

Vid färjan började en kille som också färdades med motorcykel att prata med oss. Han frågade oss om vi varit på BMW:s internationella Mc träff. Vi hade inte ens en aning om att den varit??? Dessutom så hade den varit i Garmisch Partenkirchen... Men den hade varit en vecka innnan vi anlände dit så vi hade ändå inte kunnat vara där. Vi gjorde sedan sällskap på båten och satt och pratade. Trevligt!

Till slut så anlände vi till Trelleborg... :-) Svensk mark igen! Härligt! Jag körde direkt och tankade. Vid macken fanns ett gäng på ungefär 8 - 10 ungdomar. Det var ett j-la liv och de rev fram grejer och grisade ner, saker som de sedan lät ligga kvar på marken. Vi har rest genom diverse länder som t.ex. Kroatien, Serbien och Makedonien som en del inte vill resa genom pga. att de känner rädsla för att besöka dessa länder. Vi hade inte sett detta svinaktiga eller liknande beteende någonstans. Men när vi kom till Sverige så tog det bara några minuter innan man började undra vad som händer... I lugna Sverige där man tänkte att man skulle kunna slappna av. När vi sedan skulle äta på Mc Donalds så fick jag parkera motorcykeln en liten bit därifrån. Det här var första gången som jag var riktigt orolig för motorcykeln då vi lämnade den för att äta :-(

Nåväl, det gick bra och motorcykeln var även denna gång orörd.

Sedan körde vi upp till Stockholm med endast ett matstopp i Jönköping och några bensträckare. Man kände att man var hemma igen, gråkallt och ruggigt vilket innebar ett par extra tröjor.

Vi anlände till bostaden kl. 07.05 tisdagen den 13 juli och tittade på svenska nyheter och åt frukost innan det var dags att sova ett par timmar...

Sammanfattning:

Tänker här försöka göra någon form av sammanfattning av våran tre veckor långa motorcykelsemester...

* Vi lärde oss att det är viktigt att ha plats i packningen för att ha gott om vatten med sig.

* I Sverige och Tyskland var det mest grått och regnigt.

* Österrike var ett underbart vackert land med otroligt härliga Mc-vägar.

* Slovenien passerade vi bara snabbt igenom.

* Kroatien var något mera slitet än vi trodde. Men det var fint och är helt klart värt ett återbesök.

* Serbien passerade vi bara igenom. Men av det vi såg av landet så var det fin natur och människorna var trevliga och pratsamma. Jag skulle kunna tänka mig att åka tillbaka dit och se mera av landet. Dock var städerna mycket slitna men det byggdes och renoverades friskt.

* Makedonien är ett land som vi mycket väl kan besöka igen. Ett fint och billigt land med trevliga och hjälpsamma människor samt bra och billig mat. Madeleines favoritställe under denna resa. Kan rekommenderas!

* Grekland vill vi också resa tillbaka till. Härliga vägar och underbar natur. Tyvärr lite dyrt. De sade själva att allt hade blivit mycket dyrare sedan de fick Euron.

* Italien... :-( Dit reser vi inte mer än vad vi måste eller om det är något speciellt som gör att vi vill dit. Men som sagt, inte enbart för att turista med motorcykel eller bil. Livet är för oss alltför kärt med tanke på deras vansinniga trafikmoral. Men människorna kan vi inte säga något illa om, trevliga och hjälpsamma.

*Österrike vill vi besöka igen och lära känna bättre. Få köra deras härliga alpvägar och njuta av oslagbar utsikt och natur.

* Tyskland är ett land som jag vill besöka och lära känna bättre. Jag har bara bra erfarenheter därifrån.

* Jag längtar redan efter nästa semesterresa...