Popmusik 1977-1987

som har uppskattats i min popcup

och har varit Veckans verk,

kronologiskt ordnade

På veckans_verk.html finns den aktuella presentationen av musikstycken som jag uppskattar speciellt mycket. Den här sidan är ett arkiv för tidigare Veckans verk-texter. Min popcup presenteras närmare på popmusik.html .

Grupp/Artist, Titel (ev specifikation), Publicerad/Inspelad, Speltid, Presentation.

Pop music 1977-1987

that have been succesful in my popcup

and have been Work of the week,

chronologically ordered

On veckans_verk.html you'll find the latest presentation of pieces I especially enjoy. This page is an archive of old "Work of the week"-texts. My popcup is presented on popmusik.html .

The texts won't be translated to English.

Group/Artist, Title (ev specification), Published/Recorded, Playing time, Presentation.

De här skivorna presenteras och diskuteras på den här sidan;

David Bowie; Low, p januari 1977, 39m

Speed Of Life, Breaking Glass, What In The World, Sound and Vision, Always Crashing In The Same Car, Be My Wife, A New Career In A New Town, Warszawa, Art Decade, Weeping Wall, Subterraneans

David Bowie (eg David Jones, född 1947); sång, arp (1, 10), tape horn (1), brass-synthetic strings (1), synthetic strings (4, 9, 10), saxofoner (4), tape cellos (5), gitarr (6, 9, 10, 11), pump bass (6), tape sax section (7), munspel (7), piano (7, 9, 11), pre-arranged percussion (9), chamberlain (9), pianon (10), vibrafoner (10), xylofoner (10), saxofon (11)
Carlos Alomar; kompgitarr (1, 3, 4, 5, 6, 7), gitarr (2, 11)
George Murray; basgitarr (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 11)
Dennis Davis; slagverk (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7)
Brian Eno; splinter mini-moog (2), report arp (3), rimmer E.M.I. (3), sång (4), guitar treatments (5), E.M.I. synthesizer (5), piano (8, 9), mini-moog (8, 9), chamberlain (8, 9), E.M.I. (8, 9)
Ricky Gardener; kompgitarr (2), gitarrer (3, 4), gitarr (5, 6, 7)
Roy Young; piano (1, 3, 4, 5, 7), farfisa-orgel (3), orgel (5), pianon (6)
Iggy Pop; sång (3)
Mary Visconti; sång (4)
Eduard Meyer; cellos (9)
Peter and Paul: pianon (11), arp (11)

Bowies första hela album i avantgarde-stil resulterade i härligt ruffig pop. Producerad av David Bowie och Tony Visconti. Inspelad i Berlin på The Chateau och Hansa by the Wall. Mixad på Hansa by the Wall. Arrangemangen av David Bowie utom Warszawa, som arrades av Bowie & Eno.

Speed Of Life (Bowie, 2:45)
Bluesboogie med ruffiga syntar och prominent bas. Instrumental låt. Smörigare kontrasterande avsnitt med syntstråkar. Enerverande kompgitarr. Tonas ut.

Breaking Glass (Bowie, Davis, Murray, 1:42)
Funkig inledning med trummor, bas och distat gitarrsolo. Bowies vokalentré etablerar absurd marschdisco. Härligt uttunnat avsnitt. Marschdiscon återkommer och avslutar, fegt uttonad.

What In The World (Bowie, 2:20)
Aning jazzaktigt med udda, aviga rytmer. Fantasifull stämvävnad från syntar, gitarrer och trummor. Bowies sång svalt distanserad. Åter en lat uttoning.

Sound and Vision (Bowie, 3:00)
Hyperbrackig inledning typ tysk underhållningsmusik anno 1966: zuper partaj! Tar sig efterhand. Bowie i duettsång med sig själv. Slött uttonad.

Always Crashing In The Same Car (Bowie, 3:26)
Episk introduktion med mystiska syntklanger, spänningsskapande komp och Bowie som berättaren. Härlig avvägt, återhållet crescendo vid första refrängen. Underbara läten från Enos syntar och gitarristerna. Solon i riktig avslutning!

Be My Wife (Bowie, 2:55)
Rockfunkig pop som lovar mycket i inledningen. Klumpiga pianoackord. Discorefräng. Inledningens löften infrias inte riktigt. Gitarrsolon i uttonad avslutning.

A New Career In A New Town (Bowie, 2:50)
Celesta syntklanger och minimalistiskt repetitiva trumslag inleder. Munspel och piano initierar popboogie. Instrumental låt. Celest avsnitt. Popboogie med prominenta basriff. Slött uttonad.

Warszawa (Bowie, Eno, 6:17)
Djupa syntklanger inleder episkt i lågt tempo. Ljusare syntklanger skapar djup och höjd. Kontrasterande vek melodi. Mer optimistiska klanger. Bowies stämma gör entré i naturliga och manipulerade klanger. Rituellt laddad sång på obekant språk. Riktig avslutning.

Art Decade (Bowie, 3:43)
Instrumental låt. Musikaliskt halvvägs mellan Enos tapetmusik (sky den som pesten!) och Bowies pop. Resultatet tämligen smörig, smeksam musik med pretentioner. Inte ens själva syntklangerna är stimulerande.

Weeping Wall (Bowie, 3:25)
Rolig låt med envetet pulserande rytm från xylofon och vibrafon. Distade gitarrvrål. Högt tempo. Vokaliser från Bowie, naturliga och manipulerade. Acceptabel uttoning.

Subterraneans (Bowie, 5:37)
Deprimerad syntblues i samma trakter som Warszawa om än något ljusare och rörligare. Stillastående stämningsmusik för spejande ut över en av dimma pulserande höstäng. Saxofonsolo från Bowie inför äntligen ett subjekt i landskapet. Sval sång från Bowie. Brustet klingande saxofon. Riktig, men ofärdig avslutning.

Television; Marquee Moon, p februari 1977, 46m

See No Evil, Venus, Friction, Marquee Moon, Elevation, Guiding Light, Prove It, Torn Curtain

Tom Verlaine (född 1949); sång, gitarr, klaviatur, skrivit alla låtarna
Richard Lloyd (född 1951); gitarr, sång
Fred Smith; basgitarr, sång
Billy Ficca; trummor

Producerad av Andy Johns & Tom Verlaine. Inspelad i A&R Studios, New York City av Andy Johns & Jim Boyer. Mixad i Atlantic Studios av Andy Johns, Randy Mason & Jimmy Douglass. Skivan är dedicerad till William Terry Ork, utgiven på Elektra/Asylum Records.

See No Evil (3:56)
Repetitiv kompgitarr inleder. Tom Verlaine förkunnar med sin nasala stämma att "what I want, I want now". Fritt, aningen jazz-influerat trumspel höjer musiken över tradrocken. Gitarrsolo av Richard Lloyd. Uppkäftig musik. Coda med körinsatser. Tyvärr tonas låten ut.

Venus (3:48)
Inleds med episk auktoritet i gitarrer & trummor. Tom drar sin historia om kärleken till Konsten/Kvinnan. Pop av gnistrande kaliber. Gitarrsolo av Tom Verlaine över pukvirvlar. Lätt nostalgiskt skimmer över låten; 25-åringens minnen av tonåren? Riktig avslutning.

Friction (4:43)
Hetsande kompgitarr, trummor, svängig bas och skarp ledgitarr inleder. Bra sväng trots makligt tempo. "My eyes are like telescopes, I see it all backwards, but who wants hope?" Gitarrsolo av Tom Verlaine. Suveränt basspel, i synnerhet när överväxeln läggs in för tredje versen. Riktig avslutning.

Marquee Moon (9:58 på LP, 10:40 på cd)
Repetitiva kompgitarrer kontrasteras mot varandra, bas och trummor ansluter i lugnt, aningen reggae-influerad rytm. Mer kantabelt spel i refrängen. Kort gitarrsolo av Richard Lloyd efter andra versen. ... just waiting ... hesitating ... I ain't waiting! Efter tredje versen inleds ett makalöst avsnitt med gitarrsolo av Tom Verlaine och crescendo av konstmusikalisk dimension. Tystnar. Trummorna startar om från låtens inledning. På cd:n (åtminstone min) avslutas låten riktigt, LP:n var tyvärr uttonad.

Elevation (5:08)
Gitarrer inleder, sjungande basgitarr och cymbalvispningar ansluter. Lugn låt som dramatiseras i refrängen. Tom pendlar mellan uppgivenhet och förtvivlan; "it's the clown that works so well". Gitarrsolo av Richard Lloyd. Fantastisk övergång mellan solot och tredje versen. Riktig avslutning.

Guiding Light (5:36)
Mjuk gitarr, bas, piano och trummor inleder vaggsångsliknande. Långdraget, återhållet crescendo i refrängerna. Gitarrsolo av Richard Lloyd. Fin kontrast mellan poesin i Toms röst och bluesen i Richards gitarr.

Prove It (5:04)
Gitarrer inleder, reggae-influerade trummor och bas ansluter. Sylvass låt om den effektiva A-människan (behärskad av "själens furir"/konvenansen/marknadens eller vad som för tillfället tillbes krav). En låt att "fall backwards laughing" till, och samtidigt ett fulländat konstverk! Gitarrsolo av Tom Verlaine. Vilken fantasifullhet, vilket samspel! Hrrmm, case is closed.

Torn Curtain (7:00)
Trumvirvlar inleder, gitarr, bas och piano stämmer upp en bluesballad. Tom aviserar episk betraktelse. Nästan sentimental refräng. Gitarrsolo av Tom Verlaine. Avslutningen höjer låten till episk tragik. Tyvärr tonas låten ut. Just i det här fallet kan uttoningen möjligen försvaras konstnärligt om man betraktar skivan såsom en helhet med sin röda tråd, vilken man inte ville klippa av definitivt. Berättar skivan då en historia eller är det bara en samling av åtta låtar som då fanns tillgängliga? Kanske är det som vanligt snarare en fråga om vilken avsikt Tom & Television hade respektive vad åhöraren läser in i verket?

The Who; The Kids Are Alright, 1965-78, 80m

My Generation, I Can’t Explain, Happy Jack, I Can See For Miles, Magic Bus, Long Live Rock, Anyway, Anyhow, Anywhere, Young Man Blues, My Wife, Baba O’Riley, A Quick One, Tommy Can You Hear Me, Sparks, Pinball Wizard, See Me Feel Me, Medley: Join Together - Roadrunner - My Generation Blues, Won’t Get Fooled Again

Roger Daltrey (född 1944), sång
John Entwistle (1944-2002), bas, sång
Keith Moon (1947-78), trummor, sång
Pete Townshend (född 1945), gitarr, synt, sång

Det här var ursprungligen en film med TV- och konsert-inslag från The Who’s storhetstid. Filmen hade premiär på Cannes-festivalen 1979. Sedemera har den släppts på video, DVD och här aktuella soundtrack (p juni 1979). Jag har inte sett själva filmen, men dess ljudspår sägs vara tveksamt (manipulerade hastigheter etc). Soundtracket når inte Live at Leeds höjder, men duger bra ändå. Jag infogar bara uppgifter om låtarnas originalversioner i de fall de inte har omtalats i andra Veckans verk-texter.

My Generation (Pete Townshend)
Från ett TV-framträdande inspelat i CBS Studios, Los Angeles 15 september 1967. Instrumentalspåret hade spelats in några dagar tidigare, så egentligen bestod själva framträdandet bara av intervju, sång och ”instrumentalteater”. Under det senare skedet lär både Pete och Keith ha blivit skadade och en gammal Hollywood-aktris svimmat. Det blev inga fler framträdanden i amerikansk familje-TV.
Låten föregås av en fjantig introduktionsintervju. Själva låten i lägre tempo än originalet. Basen väl framträdande på trummornas bekostnad. Det lägre tempot accentuerar surf-influensen. Absurt eko på ledsången. Temperaturen stiger först under den avslutande instrumentmassakern.

I Can’t Explain (Pete Townshend)
Premiär-visat i amerikanska ABC’s Shindig 6 januari 1966, men filmat tidigare, eventuellt i England sommaren/hösten 1965.
Inleds av falsettskri från publiken. Bra driv i låten. För stort basljud här också, men nu mer på gitarrens bekostnad.

Happy Jack (Pete Townshend)
Enligt LP-konvolutet inspelad på en svensk turné. En snabb jämförelse och bekräftelse från Who-sajten indikerar däremot den konsertupptagning från Leeds 14 februari 1970 som också återfinns på de utökade cd-utgåvorna av Live at Leeds.
Klassiskt distinkt pop med språngbrädespänst. Keith storartat utlevande bakom trummorna. Petes gitarrbehandling magnifikt dynamisk.

I Can See For Miles (Pete Townshend)
Inspelning för The Smothers Brothers Comedy Hour, en amerikansk TV-show. Eventuellt samma tillfälle som My Generation ovan.
Väldigt lik originalversionen. Låtens framgång i USA säger en del om ”their way of life”. Rogers röst förmår egentligen inte framföra textens ”budskap” med trovärdighet.

Magic Bus (Pete Townshend)
Inspelad för Beat Club-program, Bremen, 7 oktober 1968.
Bland The Who’s bästa låtar. Animaliskt spänstig. Petes gitarrspel fullständigt suveränt. Rogers stämma markant mognare än på förra spåret.

Long Live Rock (Pete Townshend)
Verkar vara samma studioinspelning som på Odds and Sods, möjligen re-mixad.
Rock is dead.

Anyway, Anyhow, Anywhere (Pete Townshend)
Inspelad för engelska pop-programmet Ready Steady Go! 21 maj 1965. Basgitarr-stämman har av ljudtekniska skäl ersatts av en nyinspelad från 1978 (av Entwistle).
Magnifik introduktion med gitarr och refräng. Basljudet är för dominant på trummornas bekostnad. Dåliga kör-insatser. Petes gitarr med några missar men desto mer personlighet.

Young Man Blues (Mose Allison)
Inspelad 14 december 1969 på The Coliseum, Covent Garden i London.
Liknar Live at Leeds-versionen som spelades in två månader senare. Stundtals väl diskantvasst ljud. Trummorna borde getts mer plats i mixen. Musikaliskt extraordinär.

My Wife (John Entwistle)
Konsert-inspelning från Gaumont State Theatre i Kilburn, England 15 december 1977.
Bra stuns i inledningen. Svettigt basriff men stundtals femtiotalsaktigt träig gitarr från Pete. Det tar hela det instrumentala mellanspelet innan powertrion blir riktigt tajta. Men då är det högspänning.

Baba O’Riley (Pete Townshend)
Inspelad på en konsert med speciellt inbjudna fans på Shepperton Studios i Middlesex 25 maj 1978.
Syntriff och glädjetjut inleder. Johns bas slår knockout på publiken med Sweet Jane-riffet. Keith dunkar på, men har spelat bättre annorstädes. Rogers sång inte helt 100-procentig. Petes första gitarrkaskader är väl dästa, men hans sånginsats och andra gitarrkaskad är helt magnifika. Inför en hord galna kamphundar som tycks skrämma skiten ur Roger. Avslutning i höjt tempo med munspelssolo.

A Quick One (Pete Townshend)
Inspelad 10 december 1968 på Stonebridge House Studios i Wembley för Rolling Stones Rock & Roll Circus-projektet. Pete Townshends och The Who’s första rockopera, ingick på andra LP:n från 1966, med samma titel. Består av sex sammanlänkade sånger; Her Man's Gone, Crying Town, We Have A Remedy, Ivor The Engine Driver, Soon Be Home och You Are Forgiven.
Stämsång a cappella förklarar gräsänkans situation. Crying Town-avsnitt med superbt framåtdrivande kraft. Remedy-avsnitt med underbart gitarrspel. Ivor vet vad saken gäller och har resurser att åtgärda den. Hanrejen rider hemåt till fenomenalt fjantig cowboy-rytm. Överledning med suverän gitarr. Gräsänkan bekänner sina felsteg, möts av makens vrede och salomoniska förlåtelse. Komiskt mästerverk.

Tommy, Can You Hear Me (Pete Townshend)
Inspelad 27 september 1969 i Bremen för ett Beat Club-program om rockoperan Tommy.
Lika tråkig som originalversionen. Bra gitarr- och basspel.

Sparks (Pete Townshend)
Inspelad på Woodstock-festivalen tidig morgon 17 augusti 1969.
Tonas upp som vore det en del av ett medley, när det i själva verket är den avslutande delen av Underture (inte Sparks). Riffens riff i magnifikt framförande. Just sit back and enjoy. Och beklaga att inledningen inte gavs plats.

Pinball Wizard (Pete Townshend)
Inspelad på Woodstock-festivalen tidig morgon 17 augusti 1969.
Fin, kristallklar gitarrintroduktion. Sågverks-riff från John. Lite mörk sånginsats från Roger, med en del missar. Petes gitarrhantering är rent utomjordisk. Övergår i

See Me, Feel Me (Pete Townshend)
Inspelad på Woodstock-festivalen tidig morgon 17 augusti 1969. Solen gick upp just som låten drogs igång.
Stilla inledning med Roger som utmattat bönande Tommy. Petes gitarr höjer tempo och intensitet gradvis. Hymnen till Universums Energiaktiebolag (or whatever) rullar igång i all sin sentimentala pompositet och extas. Ytterligare tempohöjning. Ganska ruffigt ljud.

Medley: Join Together (Pete Townshend) - Roadrunner (McDaniels) - My Generation Blues (Pete Townshend)
Inspelad vid en konsert på The Silver Dome i Pontiac, Michigan 6 december 1975. Join Together släpptes som single i juni 1972 och ingick aldrig på någon original-LP. Roadrunner är en cover av Bo Diddleys låt, ursprungligen från 1960.
Tonas upp till blues-rockande Join Together. Väl tyngdlyftaraktigt tomgångsmalande. Övergår via strängskrapningar till Roadrunner i överviktig ångvältsversion. Basen ges ånyo för stort utrymme på i första hand trummornas bekostnad. Övergår till bluesversion av My Generation. Väl luddigt ljud.

Won’t Get Fooled Again (Pete Townshend)
Inspelad på en konsert med speciellt inbjudna fans på Shepperton Studios i Middlesex 25 maj 1978.
Syntriffet inleder och möts av publikens bifall. Suveränt ruffig gitarr från Pete. Rogers sång markant bättre än på originalversionen. Johns bas storartad och korrekt mixad. Keith dunkar på bra på vad som måste ha varit ett av hans sista framträdanden. Hans spel var annars i sönderfall de sista åren. Den här inspelningen har mer liv i sig, mer bett och ”mikrovariation” än originalet på Who’s Next. Är det Rabbit som spelar klaviaturen?

The Who; Who Are You, p augusti 1978, 42m

New Song, Had Enough, 905, Sister Disco, Music Must Change, Trick of the Light, Guitar and Pen, Love Is Coming Down, Who Are You

Roger Daltrey (född 1944), sång
John Entwistle (1944-2002), basgitarr, brass, synt, sång
Keith Moon (1947-78), trummor, slagverk
Pete Townshend (född 1945), gitarr, synt, piano & sång

Producerad av Glyn Johns, som dock la av efter att ha varit i slagsmål med Roger Daltrey (pga stråkarna på Had Enough) och lämnade över till Jon Astley. LP:n var tänkt som en fortsättning på det havererade Lifehouse-projektet, men delade dess öde. Skivan blev bandets egentliga svansång, den sista där Keith ”not to be taken away” Moon deltar. CD-utgåvan verkar innehålla en del intressant bonus-material, men här är det alltså original-LP:n som behandlas.

New Song (Pete Townshend, 4:18)
Kör från Andy Fairweather-Low och Billy Nichols. Spelades in på Ramport Studios i Battersea 24 & 27 oktober 1977.
Spänstig inledning med vass gitarr och synt. Rogers sång lite musikalaktig i förstaversen, men tar sig markant i refrängen. Smärre underverk exekveras på basfronten. Karaktäristiskt stilla avbrott. Superba riff från Pete. Nästan riktig avslutning, som tyvärr slutligen tonas ut trots att de nog jobbat en del på den.

Had Enough (John Entwistle, 4:27)
Kör från Andy Fairweather-Low och Billy Nichols. Synt från Rod Argent. Stråkarr av Ted Astley. Spelades in på Olympic Studios i London i december 1977, utom stråkarna som spelades in på Ramport redan 30 september. Skrevs av Entwistle för en havererad science fiction-rockopera (inte Lifehouse eller dess fortsättning).
Udda låt som tycks tala med mångdubblad tunga. Daltreys stämma och text om frustration. Pete och kören med celest försonande toner. Pop, rock, disco, schlager nedmalt i samma gryta. Bra trumspel från Keith. Riktig avslutning.

905 (John Entwistle, 3:58)
Inspelad på Ramport respektive RAK Studios i St. John's Wood i mars 1978. Skrevs av Entwistle för en havererad science fiction-rockopera (inte Lifehouse eller dess fortsättning).
Syntriff med futuristisk air inleder. Ovanligt bra sånginsats av John. Akustisk gitarr och tunggga trummor. ”Every sentence in my head, someone else has said.” Inga kontraster här inte! Tonas ut någon minut efter att substansen förbrukats.

Sister Disco (Pete Townshend, 4:20)
Inspelad på Ramport respektive Goring Studios i oktober 1977.
Avancerad inledning med luftigt spel i högt tempo. Absolut mästerliga insatser från alla involverade. Sång från Roger. Kontrasterande lugnt avsnitt med Pete som sångare. Akustisk gitarr och instrumental överledning till tredje avsnitt med teatral Roger. Den luftiga, syntdominerade musiken återkommer triumfatoriskt. Akustisk gitarr avslutar raffinerat, skapande en bro till

Music Must Change (Pete Townshend, 4:35)
Inspelad på Pete's studio i Goring-On-Thames respektive Ramport Studios i april 1978.
Myntskrammel inleder och följs snart av smygande jazzig gitarr. Suggestiv bas och Rogers sång. Avancerat, teatraliskt crescendo. Fenomenalt gitarrspel, dessutom ovanligt att Pete spelar så solistiskt. Kontrasterande dubier från falsett-Roger (?!): But is this song so different? Refrängens teatertriumf igen. Distinkt avslutning.

Trick of the Light (John Entwistle, 4:06)
Inspelad på RAK Studios 13-14 mars 1978. Det gitarrliknande oväsendet lär vara Johns kraftfullt distorderade åtta-strängars Alembic-bas.
Hårdriffande inledning av gitarrer och trummor. Sång från John gestaltande ambitiös torsk. Tonas ut.

Guitar and Pen (Pete Townshend, 5:45)
Kör från Andy Fairweather-Low. Klaviatur från Pete och Rod Argent. Inspelad på Ramport respektive RAK Studios i mars 1978. Original-utgåvan lär vara ett tonsteg högre och 13 sekunder snabbare än 1996 års remixade cd-utgåva.
Inledning i luftiga gitarrer och syntar. Rogers sång. Tempohöjning med trummor, bas och kör. Disco-bas driver upp tempot ytterligare. Suveränt gitarrspel. Härliga trumkaskader. Frimodigt pianospel. Legato-avsnittet väl smörigt, men tack och lov kort. De olika avsnitten tas om ett par gånger. Kunde nog ha strukturerats bättre. Riktig avslutning.

Love Is Coming Down (Pete Townshend, 4:00)
Kör från Andy Fairweather-Low. Stråkarr av Ted Astley. Inspelad på Ramport Studios 18 oktober 1977, utom stråkarna som spelades in i december.
Balladinledning. Tempot höjs en aning. Av bandmedlemmarna är det bara John Entwistle som förmår tillföra låten något personligt. Hade nog legat bättre för Petes röst. Kanske på en av hans egna plattor. Eller allra helst i arkivet för kasserade låtar. Riktig avslutning.

Who Are You (Pete Townshend, 6:22)
Kör från Andy Fairweather-Low. Piano från Rod Argent.
Inspelad på Ramport i oktober 1977. Baserad på ett av Petes synt-spår från 1971 (Meher Baba M4 [Signal Box]). Släpptes som nedkortad single i juli 1978. Berättar en verklig historia om när Steve Jones och Paul Cook från Sex Pistols bokstavligen söp en frustrerad Pete Townshend under bordet i januari 1977.
Funkig inledning med syntar och gitarrer. Bas och kör rullar igång. Utmärkt sånginsats från Roger. Typiska, ruffiga riff från Pete. Avsnittet med de pompösa pianoackorden borde ha kortats ned. Avslutningens tuggande av huvudtemat lyfter inte riktigt som tillförne. Riktig avslutning.

The Who; Thirty Years of Maximum R & B, Volume 3 (cd 3 av 4 i boxen), 1970-79, 75m

Shakin’ All Over, Baba O’Riley, Bargain, Pure and Easy, The Song is Over, Studio Dialogue, Behind Blue Eyes, Won’t Get Fooled Again, The Seeker (Edit), Boney Maronie, Let’s See Action, Join Together, Relay, The Real Me, 5:15 (Single Mix), Bell Boy, Love Reign O’er Me

Roger Daltrey (född 1944), sång
John Entwistle (1944-2002), bas, sång
Keith Moon (1947-78), trummor, sång
Pete Townshend (född 1945), gitarr, synt, sång

Enda boxen jag köpt. Kanske var det lite oegentligt att stycka den för dess deltagande i popcupen, men det här är alltså den tredje av fyra skivor i boxen. Här talar vi om material ursprungligen inspelat under The Who’s verkliga storhetstid från 1970-73.

Shakin’ All Over (Fred Heath aka Johnny Kidd)
Från Live at Leeds-albumet, inspelat 1970. Originalversionen inspelad 1960 av Johnny Kidd & the Pirates.
Storartad rockmusik gestaltad med kraft och styrka. Överdådiga insatser från alla inblandade: Roger, Pete, John och Keith.

Baba O’Riley (Pete Townshend)
Från Who’s Next-albumet 1971. Violinen hanteras av Dave Arbus.
Lekfulla syntklanger inleder med poetisk flykt. Några valhänta pianoackord hamrar in Sweet Jane-riffet. Keith dunkar sina trumskinn. Mäktiga bastoner från John och storartat heroisk sång från Roger. Petes sångavsnitt blir en fin, känslig kontrast. Hans gitarrspel mestadels med solistinpass, inga powerackord. Avslutas i höjt tempo med lantlig fiol.

Bargain (Pete Townshend)
Ursprungligen från Who’s Next-albumet 1971, men här i en live-version från San Fransisco 1971.
Gitarrintro med jazztouch. Låten kickar igång med full ensemble. Ruffigt rå gitarr. Lite hes sång från Roger. Utomordentlig sånginsats från Pete i känsligare avsnitt. Varför lät Petes röst alltid så anspänd vid studioinspelningarna när den kunde vara så här avspänd på konserter? Utmärkt rock! Falsk avslutning, omstart med löst jam och sedan riktig avslutning.

Pure and Easy (Pete Townshend)
Anges vara inspelad i mars 1973 på Stargroves i Berkshire och producerad av Glyn Johns. Fanns också med på Odds and Sods-samlingen, där annan tid och plats angavs.
Episk introduktion med orgel, trummor och Roger på en av bandets absolut bästa poplåtar. Förstaversen aningen sött sentimental. Refräng med mer gitarrer och mer pondus. Andraversen storartat episk utan slisk. Härliga basrullningar i andra refrängen. Gitarrerna får en större roll i tredjeversen. Solistiskt trumspel i tredjeversens förlängning. Instrumentalt mellanspel där det svänger bra. Tredje refrängen samlar ihop styrkorna igen. Celest avslutning övergår i ruffig coda med Petes sång och gitarr i huvudrollen. Ett absolut mästerverk!

The Song is Over (Pete Townshend)
Från Who’s Next-albumet 1971. Nicky Hopkins spelar piano.
Dästa pianoklanger blandar sig med gitarr och Petes sång i balladinledning, uppgiven stämning. Refräng i högre tempo med kraftfullare musik och sång av Roger. Lyfter hyggligt. Pete sammanfattar till syntklanger. Omstart med förkortad inledning. Heroisk refräng med vilt spel av Keith. Avslutande lyft med myggsurrande synt. Inledande uppgivenheten igen. Några fraser från Pure and Easy avslutar en halvdan låt.

Studio Dialogue
Uppsnappat 1971.
Några studioskämt från inspelningen av Behind Blue Eyes.

Behind Blue Eyes (Pete Townshend)
Från Who’s Next-albumet 1971.
Kristallklar akustisk gitarr och blödande liberal Roger inleder snyftare med pretentioner. Mullrande bas och stämsång. Dynamiken fint varierad i det lugna tempot. Rockar loss med utmärkt trumspel av Keith. Avslutning med inledningens tongångar.

Won’t Get Fooled Again (Pete Townshend)
Från Who’s Next-albumet 1971.
Fett gitarriff lämnar plats för syntriff. Bandet kickar igång i måttligt tempo. Alldeles för lång och klichéfylld låt. Skulle ha behövt en ordentlig refräng med lite melodisk sötma eller åtminstone ett par kontrasterande lugnare avsnitt. Alldeles för muskelspännande i sitt nuvarande skick. Hur f-n låten kunnat bli så helig bland fansen undflyr min förståelse. Avslutas i alla fall ordentligt.

The Seeker (Edit) (Pete Townshend)
En singel från 1970.
Underbart gitarriff inleder poppärla med fin text. Utmärkt sång av Roger. Ovanligt disciplinerat trumspel av Keith. Mandolinliknande klanger. Distinkt avslutning.

Boney Maronie (Larry Williams)
Live-inspelning från London 1971. Originalet en rock ‘n’ roll-hit från 1957.
Femtiotalsträig gitarr, hes Roger och taffligt spel från John och Keith. Otajt samspel. En pina att sitta genom.

Let’s See Action (Pete Townshend)
En singel från 1971, inspelad maj 1971 på Olympic Studios i London, producerad av The Who & Glyn Johns.
Akustisk gitarr och piano inleder i måttligt tempo. Bas, trummor och sång av Roger. Lite klämkäckt positiv låt utan större djup. Åtminstone fram till Petes kontrasterande, känsligare avsnitt. Det klämkäcka avslutar. Nåja, i alla fall snäppet hippare än Lasse Berghagen.

Join Together (Pete Townshend)
En singel från 1972, inspelad maj 1972 på Olympic Studios i London, producerad av The Who & Glyn Johns.
Mungige-klingande läten inleder ytterligare en klämkäck låt. Lite ruffigare gitarrer och mer jävlaranamma här än på förra spåret. Man försöker dölja idéfattigdomen, tomheten genom att fläska på med (för The Who) udda läten från munspel, flöjter och annat. Naturligtvis uttonad.

Relay (Pete Townshend)
En singel från 1972, inspelad maj 1972 på Olympic Studios i London, producerad av The Who & Glyn Johns.
Funkigt distad gitarr inleder distinkt låt med melodiskt och rytmiskt bett. Storartat gitarrspel av Pete och sång av Roger. Refrängen med mer traditionell pop, verserna lite funkigare. Tyvärr uttonad.

The Real Me (Pete Townshend)
Original på Quadrophenia-albumet 1973, här i en inspelning från 1979 med Kenney Jones bakom trummorna och John Bundrick på klaviatur.
Sjöhävningar inleder, följs snart av grymt tung bas, syntbrass, trummor och sång. Enligt Who-sajten var den här inspelningen ett havererat försök att diskofiera låten. Havererat var nyckelordet! Fullkomligt usel massaker på en av bandets klassiska låtar, där originalversionen är rent överdådig. Intressant att höra ett par gånger, men inte mer. Uttonad.

5:15 (Single Mix) (Pete Townshend)
Singel från 1973, även på Quadrophenia-albumet 1973.
Blåtonat uppgiven inledning i piano och gitarr, där Pete undrar: Why should I care? Låten tuffar igång med lokomotivets hela kraft. Suveräna insatser från alla inblandade. Med kontrasterande, känsligt avsnitt som lyfter låten. Brass och piano fettar till det utan att sänka låten genom sin tyngd. Inledande frågan avslutar.

Bell Boy (Pete Townshend)
Från Quadrophenia-albumet 1973.
Trumpartaj och pompöst horn inleder, varpå Roger ”sets the pace in”. Enkel akustisk gitarr och pompösa syntfanfarer. Fenomenalt baslir från John. Trummorna däremot väl raka, gör låten lite fyrkantig stundtals. Keith Moon sjunger lakejens roll.

Love Reign O’er Me (Pete Townshend)
Från Quadrophenia-albumet 1973.
Inleds med regnljud och piano. Rogers sång, syntar, gitarrer och trummor spänner en poetisk bön, ömsom balladartat innerlig, ömsom crescenderande till pompös epik. Tempohöjning där den känsliga texten levereras med sedvanlig datreysk heroism i stämman. Utdragen, men riktig avslutning.

The Jam; Setting Sons, p november 1979, 33m

Girl on the Phone, Thick as Thieves, Private Hell, Little Boy Soldiers, Wasteland, Burning Sky, Smithers-Jones, Saturdays Kids, The Eton Rifles, Heatwave

Paul Weller (född 1958); sång, gitarr
Bruce Foxton; basgitarr, sång
Rick Buckler; trummor
The Jam Philharmonic Orchestra; cello, pukor, blockflöjt
Rudi; saxofon
Merton Mick; piano
Danny, Dean, Mark, Pete, Martin; Hurrah-kör

The Jams fjärde originalalbum. Producerat av Vic Coppersmith-Heaven. Arrangerat av Vic Coppersmith-Heaven & The Jam utom stråkarna som arrangerades av Pete Solley. Inspelad av Alan Douglas & Vic Coppersmith-Heaven. Mixad av Alan Douglas, Hugh Pagent & Vic Coppersmith-Heaven.

Girl on the Phone (Paul Weller)
Telefonsignaler inleder distinkt powerpop-dänga om efterhängset fans. Underbart tajt spel med härligt melodisk basgitarr från Bruce Foxton. Riktig avslutning.

Thick as Thieves (Paul Weller)
Mediumtempolåt om vänner som gått skilda vägar sedan ler och långhalmens dagar. Lite grå ljudbild i tung, återhållen låt. Några exalterande powerackord mot slutet.

Private Hell (Paul Weller)
Fenomenal basintroduktion på tung, snabb låt om vardagens vedermödor, frustrationer och ångest. Vilken utveckling Bruce Foxtons basspel genomgick sedan förra LP:n! Kontrasterande avsnitt med luftigare spel i högre tempo.

Little Boy Soldiers (Paul Weller)
Förspel med Pauls sång och gitarr innan Rick & Bruce fettar till det i anti-militaristisk powerpop-dänga. Mellanspel med stråkar. Överledning med akustiska gitarrer till vaggsångsmelodi. Avslutande avsnitt i klassisk powerpop-stil. Slutcrescendot väl schablonmässigt.

Wasteland (Paul Weller)
Mediumtempo-pop med flöjt, orgel och powertrion om ungdomsårens drömmar. Riktig avslutning.

Burning Sky (Paul Weller)
Powerpop med funkig bas från Bruce. Ett brev från Realisten till Idealisten. Distinkt och rappt spel med riktig avslutning.

Smithers-Jones (Bruce Foxton)
Ursprungligen som singelbaksida i augusti 1979, då med powertrion. Här i ett underbart stråkkarrangemang av Pete Solley. Texten beskriver ett avskedande. Stråkarret ger låten en helt annan dramatik än originalversionen. Gitarriff mot slutet.

Saturdays Kids (Paul Weller)
Riktigt usel låt med fyrkantigt gitarriff, lallanden och tråkig gubbrock. Schablonfylld text om Unga Svenssons sjuttiotalsliv. Möjligen ett försök till ironi? Musikaliskt stimulerande bara för dem som anser det vara ”hip to be square”.

The Eton Rifles (Paul Weller)
Härligt intro med dominant bas och feedback-gitarr varslande om epik. Själva låten rullar igång obevekligt som ett malmtåg över Kölen mot Bergen. Orgel och fotbollskör fettar till det. ”I prefer the plague to the Eton Rifles.” Naturligtvis med distinkt avslutning.

Heatwave (Holland, Dozier, Holland)
Martha & the Vandellas sextiotalshit i nytolkning med powertrion, piano & saxofon. Glatt och käckt och aningen för kompakt sound. Kunde man inte lagt in Strange Town & Butterfly Collector (fenomenal singel från mars 1979) och When You’re Young (singel från augusti 1979) i stället? De fanns inte på något originalalbum!

The Clash;

Singlar 1978-9, 41m

Clash City Rockers, Jail Guitar Doors, Tommy Gun, 1-2 Crush on You, English Civil War, Pressure Drop, I Fought the Law, Groovy Times, Gates of the West, Capital Radio, London Calling, Armagideon Time

Joe Strummer (eg John Graham Mellor, 1952-2002); sång, gitarr
Mick Jones (född 1955); gitarr, piano, sång
Paul Simonon (född 1956) bas, sång
Nicky ”Topper” Headon (född 1955); trummor, slagverk

Det här är en egenhändigt hopsnickrad samling av fem av de sex singlar/EP The Clash gav ut 1978 och 1979. Felar gör (White Man In) Hammersmith Palais/The Prisoner (juni 1978), som jag tyvärr aldrig hade på single. Producenter och extramusiker gitter jag inte söka/ange.

Clash City Rockers (Strummer & Jones, p februari 1978)
Distade gitarrer, trummor och Strummer i hårdrockspunk. Mick Jones tillför lite melodisk sötma. Rått gitarrsolo. Utmärkt trumspel. Mognadsbevis att bandet förmår avsluta låten med ett nytt tema, som tyvärr t-o-n-a-s ut.

Jail Guitar Doors (Strummer & Jones, p februari 1978)
Gubbrocksintro. Popdänga räknas in. Mick Jones vid micen. Tungpop. Bra som B-sida, men inte mer. Ruffigt gitarrsound. Uttonad helt i onödan eftersom låten redan är slut!

Tommy Gun (Strummer & Jones, p november 1978)
Kulsprutetrummor och feta gitarrer inleder. Hårdrockspunk om våldets verkan. Fenomenalt trumspel. Synd att drogerna tog Topper! Avslutningens ”lesson 3” med en alldeles utmärkt lyftande kontrast. Riktig avslutning.

1-2 Crush on You (Strummer & Jones, p november 1978)
50-talsstinkande pop. Mick Jones alldeles till sig över något kjoltyg. Saxofonsolo. Ett försök att avväpna Bruce Springsteen? Ändå med tvekan godkänt. Avslutande gitarrsolot blåser lite liv i låten. Naturligtvis uttonad.

English Civil War (trad arr Strummer & Jones, p februari 1979)
En hårdpunkvariant av Johnny Comes Marching Home.
Storartad episk introduktion i gitarrer och Strummer-sång. Topper och Paul Simonon ansluter och driver ned nassarna i havet. Riktig, men inte perfekt avslutning.

Pressure Drop (S Hibbert, p februari 1979)
En cover av en Toots & The Maytals-låt.
Härligt intro i ruffigt distorderade gitarrer och studsande bas/trummor. Några pianotoner. Klassisk rockreggae som definitivt störtade Stones från tronen som ”världens bästa dansband”. Tyvärr uttonad.

I Fought the Law (Sonny Curtis, p maj 1978 som The Cost of Living EP)
Ursprungligen skriven för Buddy Holly (1958), blev låten först populär med Bobby Fuller Four (1964) innan The Four Horsemen gjorde här aktuella cover.
Tonas upp med ångvältstrummor från fjärran. Makalös poppunk signalerande bandets vapenvila visavi CBS och det kommersiella systemet. Distinkt avslutning.

Groovy Times (Strummer & Jones, p maj 1978 som The Cost of Living EP)
Munspeldominerad introduktion. Akustiska gitarrer och trummor i raskt tempo. Strummer artikulerar som aldrig tillförne. Pop med nostalgiskt skimmer. Något för punkarmorsorna att gotta sig åt? Mycket bra, nästan riktig avslutning.

Gates of the West (Strummer & Jones, p maj 1978 som The Cost of Living EP)
50-talsstinkande med Mick Jones som förstasångare. Något för att erövra Amerikanski Förentski Statski? Positiv pop, men inte h-e-l-t hjärndött, själlöst. Avslutningen tuggas dock om väl länge.

Capital Radio (Strummer & Jones, p maj 1978 som The Cost of Living EP)
Poetiska akustiska gitarrer inleder finstämt. Hårdpunkpop tar över med kraft, energi och attityd. Utmärkt låt om en piratradiostation. Funderingar kring radiofäighet och pengaflöden föranleder diskofiering. Tonas ut och övergår i promo för I fought the law.

Armagideon Time (Willi Williams, p december 1979)
Cover på en reggae-hit.
Tonas upp från fjärran med flummig orgel. Bandet ansluter. Strummer som empatisk agitator, levererande förnämlig sånginsats. Alldeles utmärkta instrumentalprestationer och mixning. ”No one will guide you through Armagideon Time”. Synd att låten inte gavs plats på London Calling-LP:n. Alldeles för bra för en B-sida!

The Clash; London Calling, p december 1979, 62m

London Calling, Brand New Cadillac, Jimmy Jazz, Hateful, Rudie Can't Fail, Spanish Bombs, The Right Profile, Lost In The Supermarket, Clampdown, The Guns Of Brixton, Wrong 'Em Boyo, Death Or Glory, Koka Kola, The Card Cheat, Lover's Rock, Four Horsemen, I'm Not Down, Revolution Rock

Joe Strummer (eg John Graham Mellor, 1952-2002); sång, gitarr
Mick Jones (född 1955); gitarr, piano, sång
Paul Simonon (född 1956) bas, sång
Nicky "Topper" Headon (född 1955); trummor, slagverk

Dessutom medverkade Micky Gallagher på orgel och brassbandet The Irish Horns. Producerad av Guy Stevens på Wessex Studios med inspelningsteknikerna Bill Price och Jerry Green under hösten 1979.

Ursprungligen utgiven som dubbel-LP (till enkel-pris) 14 december 1979. CD-utgåvan innehåller bonusspåret Train In Vain, ursprungligen den första singeln (februari 1980) i en havererad serie av kommersiellt orienterade singlar avsedda att erövra världshegemoni och tillfredställa CBS profithunger.

London Calling (Strummer & Jones)
Nationalsång för den positiva, kämpande vänster-punken; London is drowning and I live by the river. Marsch-gitarrer. Tufft, aggreverande basspel. Låten skrevs vid en tid då kärnkraftshotet var dagsaktuellt genom Harrisburg-haveriet och USA:s planer på att fylla Västeuropa med neutron-bomber (dödar människor, sparar byggnader). Att London anropades beroddde förmodligen på att diplomat-sonen Strummer närde en chauvinistisk ådra. Hur f-n kunde han annars identifiera sig mer med gemene London-bo än sina egna "brothers and sisters in cupboards around the world"?

Brand New Cadillac (Taylor)
Härligt driv i gamla rock-klassikern. En tolkning som ställer andra i djuuuup skugga. Underbart tajt spel av bandet, liksom på de flesta spåren på skivan.

Jimmy Jazz (Strummer & Jones)
Nonchalant tillbakalutad jazz-pop med Strummer som halvt improviserande ordakrobat. Brass.

Hateful (Strummer & Jones)
Antidroglåt med bett i Strummers sång och gympadojorna på i snabb poppunk.

Rudie Can't Fail (Strummer & Jones)
Rock-reggae av klassiskt Clash-snitt. Partylåt med Mick som förstasångare. Refräng om de legitima langarna.

Spanish Bombs (Strummer & Jones)
Nästan smörig popdänga trots det snabba tempot. Hyllning till anti-fascisterna i 30-talets spanska inbördeskrig. Joe och Mick delar förstasången. Orgel.

The Right Profile (Strummer & Jones)
Stentuff Strummer lever sig in i sina minnen från Hollywood-filmernas mörkare kvarter. Blues-soul med brass och ångvältsdriv i raskt marschtempo.

Lost In The Supermarket (Strummer & Jones)
Fjunlätt disco-pop med Mick som förstasångare. Om Unga Svenssons sjuttiotalsliv.

Clampdown (Strummer & Jones)
Apokalyptisk rock med marschkängor och Kalaschnikov om alternativa karriärvägar.

The Guns Of Brixton (Simonon)
Låten som nockade mig totalt vintern 79/80, när Tommy Rander spelade den (och The Card Cheat) i sitt radioprogram, som introduktion till skivan som redan då kallades det bästa rockalbumet genom tiderna (Rander höll inte med, då); How you gonna come? With your hands on your head or on the trigger of your gun? Bakgrunden till låten var de sammandrabbningar som ägt rum i Brixton mellan engelsk kravallpolis och främst ungdomar, ofta invandrade. Sång av Paul Simonon. Idag känns låten tragiskt aktuell genom Carlo Giulianis död. Han var en 23-årig italiensk anarkist som sköts 2 gånger i huvudet av italienska karabinjärer och sedan kördes över 2 gånger av deras jeep den 20 juli 2001 vid G8-gruppens möte i Genua. Carlo hade kastat in en brandsläckare i karabinjärbilen. Inrikesministern i Silvio Berlusconis högerpopulistiska regering uttryckte förståelse för karabinjärernas agerande. Saken ska tack och lov prövas i domstol. Frågan kvarstår; ska dagens vänsterungdom skaffa sig makt genom egna gevärspipor eller genom ideologisk påverkan? Frågans svar ges inte bara av vänsterungdomarna, deras svar kommer att påverkas av Samhällets svar.

Death Or Glory (Strummer & Jones)
Trad-rock, men med stil, bett och kraft. Om alternativa karriärvägar, autencitet och roller. Sistaversens nedtoning och crescendo lyfter låten.

Koka Kola (Strummer & Jones)
Antidroglåt i raskt tempo med luftigt och varierat spel.

The Card Cheat (Strummer & Jones)
Phil Spector-influerat arr i sentimental och hypertragisk, men helt odramatisk ballad. Naturligtvis med Mick som förstasångare.

Lover's Rock (Strummer & Jones)
Tradrock med pekfingret (är det väl?) förmanande viftande i luften. Disco-avsnittet höjer låten något halvsnäpp ovan "Sex och samlevnad" i grundskolans åtta.

Four Horsemen (Strummer & Jones)
Hejdlöst skrävlande Strummer till ångvältsrockande komp. "Största elden i landet" som sbg sa. Övergår direkt i

I'm Not Down (Strummer & Jones)
Hejdlöst snyftande Mick kämpar sig upp ur det djupaste armod, ut ur den mörkaste gränden etc, allt till discorockande komp. Textmässigt tveksamt par, men musikaliskt ett par fullträffar.

Revolution Rock (Edwards & Ray)
Reggae-rock som tar en stund att börja svänga ordentligt. Brass och orgel.

Bästa albumet genom tiderna? Nästan. Marquee Moon, Who's Next, Quadrophenia & Scary Monsters har dock djupdimensioner som London Calling saknar.

David Bowie; Scary Monsters, p september 1980, 45m

It’s No Game (No. 1), Up The Hill Backwards, Scary Monsters (And Super Creeps), Ashes To Ashes, Fashion, Teenage Wildlife, Scream Like A Baby, Kingdom Come, Because You’re Young, It’s No Game (No. 2)

David Bowie (eg David Jones, född 1947); sång, klaviatur
Carlos Alomar; gitarrer
George Murray; basgitarr
Dennis Davis; slagverk
Lynn Maitland, Chris Porter, Tony Visconti, David Bowie; körsång
samt ytterligare gästmusiker, se respektive sång

Bowies ojämförligt förnämligaste skiva, bland popens mirakler! Egentligen ville Bowie ha med Tom Verlaine (Television) som gitarrist, men något kom i vägen, så Robert Fripp fick rycka in. Producerad av David Bowie och Tony Visconti. Inspelad på Power Station i New York med assistans från Larry Alexander och Jeff Hendrickson.

It’s No Game (No. 1) (Bowie, 4:15)
Robert Fripp spelar gitarr. Michi Hirota står för det japanska inslaget.
Maskinljud inleder, musikerna räknas in och svarar med ruffig pop. En japansk kvinnoröst reciterar. Bowies sång mycket trasig och besjälad. Instrumentalinsatserna är fenomenala. Produktion och mixning ett av världens underverk! Gäller för övrigt de flesta spåren. Här talar vi ANGELÄGEN POP fjärran från UNDERHÅLLNING, ROCKHÖGSKOLOR och HANDELSDEPARTEMENT. Som om det betydde något... Som om något betydde något...

Up The Hill Backwards (Bowie, 3:13)
Robert Fripp spelar gitarr. Roy Bittan spelar piano. Tony Visconti spelar akustisk gitarr.
Härligt upp och nedvänt riff i akustiska gitarrer inleder i raskt tempo. Gospel-influerad vers med stämsång i långsammare tempo. Betydande text; ”The vacuum created by the arrival of freedom and the possibilities it seems to offer...” Fint basspel. Triangelslag! Robert Fripp får väl anses vara en habil gitarrist [;-)]. Underbar funkig pop när tempot höjs. Vedervärdigt slapp uttoning. Här fanns substans för åtminstone en minuts riktig avslutning.

Scary Monsters (And Super Creeps) (Bowie, 5:10)
Robert Fripp spelar gitarr. Tony Visconti spelar akustisk gitarr.
Kvickt, jagat tempo. Fripps gitarrbehandling sanslös! ”She asked for my love and I gave her a dangerous mind.” Utmärkta instrumentalinsatser. Tyvärr uttonad. Här är dock all substans utkramad varför det måste skrivas på fantasilöshetens konto.

Ashes To Ashes (Bowie, 4:23)
Chuck Hammer spelar gitarr. Roy Bittan spelar piano. Andy Clark spelar synthesizer.
Episk, aningen funkig popballad. Major Tom från Space Oddity (1969) sammanfattar sitt sjuttiotal och beslutar gå i barndom. Tragisk sång om kontaktlöshet och avskärmade liv. Emotionellt och tekniskt storartad produktion, som ingalunda faller för knepet att tillgripa svulstiga arrangemang. Slappt uttonad, här möjligen illustrerande Major Toms vägval.

Fashion (Bowie, 4:46)
Robert Fripp spelar gitarr. Andy Clark spelar synthesizer.
Dansgolvs-monster med en auktoritär effektivitet bara överträffad (möjligen) av det tidiga sjuttiotalets sovjetiska ishockeylandslag. Musikernas insatser så fenomenala att till och med det här rätt tunna materialet ges liv och variation. Fripps gitarr animaliskt ruffig och elegant. Fjärran från discomusikens antiseptiska svalka.

Teenage Wildlife (Bowie, 6:51)
Chuck Hammer spelar gitarr. Robert Fripp spelar gitarr. Roy Bittan spelar piano.
Episk inledning i mediumtempo. Bowie tar farväl av ungdomen (punkarnas och sin egen) och levererar ett konservativt manifest; ”Same old thing in brand new drag”. Bowies sång och Fripps gitarr magnifika. Dramatiskt utomordentligt välstrukturerad. Slött uttonad.

Scream Like A Baby (Bowie, 3:35)
Andy Clark spelar synthesizer.
Auktoritär inledning av hårdslående combo. All frustration och ångest kondenserad i en enda makalös låt. Manipulerad sång i sistaversen. Refrängen mardröms-positiv som läkaren som leende och med all världens goda vilja delar ut placebo istället för medicin vetandes att en av X patienter kommer att reagera positivt på placebon. Rejäl avslutning med baskaggesparkar.

Kingdom Come (Tom Verlaine, 3:42)
Robert Fripp spelar gitarr.
Episk inledning på skivans instrumentalt tråkigaste spår. Tyvärr utan större variation. Tar sig en aning mot slutets intensifiering. Naturligtvis uttonad.

Because You’re Young (Bowie, 4:51)
Pete Townshend spelar gitarr. Andy Clark spelar synthesizer.
Storartad episk inledning med Carlos & Petes gitarrer. Farbror David tittar på ungdomens lekar med vemodig saknad och en tår i ögat: ”a million dreams, a million scars”. Visst är det väl Pete Townshend (The Who) som skrålar ”like I say” och ”hope I’m wrong, but I know” ett par gånger och därmed etablerar kontakten till Who’s Next (1971) och The Punk and the Godfather (från Quadrophenia, 1973)? Uttonad.

It’s No Game (No. 2) (Bowie, 4:22)
Robert Fripp spelar gitarr.
Repris av inledningsspåret. Nu i långsammare tempo och utan japansk recitation. Bowie nu mera distanserad, observerar snarare än deltar i skeendena. Tillägnas mediaslasken!

The Jam; Sound Affects, p november 1980, 36m

Pretty Green, Monday, But I’m Different Now, Set the House Ablaze, Start!, That’s Entertainment, Dream Time, Man in the Corner Shop, Music for the Last Couple, Boy About Town, Scrape Away

Paul Weller (född 1958); sång, gitarr
Bruce Foxton; basgitarr, sång
Rick Buckler; trummor

The Jams femte och näst sista studioalbum. Producerad av Vic Coppersmith-Heaven och The Jam. Synd att Going Underground och The Dreams of Children (singel från mars 1980) samt Liza Radley (B-sida från augusti 1980) inte gavs plats. Paul Weller tycks vara inne i sin tredje andning nu. För egen del tappade jag intresset när livsmedelsavdelningen på Konsum City i Kalmar någon gång i åttiotalets mitt skulle glassa till sig och började använda hans Style Council som muzak.

Pretty Green (Paul Weller)
Gigantisk basgitarr riffar igång. Rick Buckler naglar fast månglarna. Paul poetiskt politisk på vardagligt sätt. Distinkt, ruffig och funkig pop. Vasst sarkastisk och rå gitarr. Extraordinärt basspel på entwistlesk nivå. Distinkt avslutning.

Monday (Paul Weller)
Basen inleder igen. Drömsk Paul längtandes till måndags-daten. Fint trumspel från Rick. Piano. Sammansatt låt. Bra driv. Fenomenalt basspel. Mandolinliknande ljud. En skimrande poppärla som tyvärr tonas ut.

But I’m Different Now (Paul Weller)
Vasst ruffigt gitarriff inleder i högt tempo. Utmärkta instrumentalinsatser. Sammansatt låt som inledningsvis kan kännas lite knökig, men vinner avsevärt i längden. Distinkt, riktig avslutning.

Set the House Ablaze (Paul Weller)
Episk inledning med powertrion i mediumtempo. Aggreverande visslingar. Fullkomligt omnipotenta instrumentalinsatser. Pauls gitarr stundtals med townshendskt atomära ljud. Bruce bas krossar några smärre bergsmassiv. En orgel deltar också. Nästan riktig avslutning.

Start! (Paul Weller)
Spänstigt distinkt variant av Taxman (Beatles från Revolver-LP:n 1966). Ruggigt musikalisk och pådrivande bas. Brassförstärkt mot slutet. WYGIWYG. Akustiska och elektriska gitarrer. Rappa trummor.

That’s Entertainment (Paul Weller)
Akustiska gitarrer, en sprudlande sarkastisk Paul och en pådrivande, melodisk bas. Tamburinrassel och änglakör. Baklängesgitarr. Tyvärr uttonad.

Dream Time (Paul Weller)
Baklängesljud tonas upp från fjärran. Powertrion går på KO i första ronden. Storartad refräng. Mardrömsparanoid text. Bruce osannolikt virtuos. Brassförstärkningen mal lite på tomning. Riktig avslutning in media res.

Man in the Corner Shop (Paul Weller)
Vedervärdigt sentimental låt och text om hurusom klassmotsättningar bilägges inför det kristna kärleksbudskapet eller artikulerar sig därigenom. Dock med utmärkta instrumentalinsatser. Tonas ut.

Music for the Last Couple (Weller, Foxton, Buckler)
Instrumentalspår (nästan) som inleds med roligt flum i studion. Rytmiskt lekfullt. Flugsurr. Paul och Bruce cirkusriffar. Rick ansluter. Språngbräde-spänstigt med reggea-doft. Tyvärr uttonad.

Boy About Town (Paul Weller)
Självklar pop: like paper caught in wind. Nynnandena och brasset får väl skrivas på fantasilöshetens konto. Innehållsligt tragisk text.

Scrape Away (Paul Weller)
Underbar låt inledd med ångvältsbas. Grymt effektiva instrumentalinsatser. Skarpladdad text levererad med engagemang. Avslutas med fransk recitation och några gitarrfraser innan den för tidiga uttoningen.

The Clash; Combat Rock, p maj 1982, 46m

Know Your Rights, Car Jamming, Should I Stay Or Should I Go, Rock The Casbah, Red Angel Dragnet, Straight To Hell, Overpowered By Funk, Atom Tan, Sean Flynn, Ghetto Defendant, Inoculated City, Death Is A Star

The Clashs femte originalalbum, det sista med både Joe & Mick i bandet. Låtarna anges vara ”made by The Clash”. Allen Ginsberg (amerikansk beat-poet, 1926-97) medverkar som recitatör på Red Angel Dragnet och Ghetto Defendant. Backup-sång från Ellen Foley, Joe Ely & Futura 2000. Tymon Dogg spelar piano på Death Is a Star. Poly Mandell spelar klaviatur på Overpowered by Funk. Gary Barnacle hanterar saxofonen på Sean Flynn. Inspelad av Joe Blaney och Jerry Green, mixad av Glyn Johns.

Know Your Rights
Rockabilly från Reagan-årens storstadsdjungel med gitarrer och trummor som låter som skottsalvor. Strummer delger oss ett agiterande "public service announcement". Cowboygitarrsolo. En låt att älska eller hata, subtil som en gatsten under Göteborgskravallerna anno 2001.

Car Jamming
Rituella djungeltrummor och monomant riffande plåtgitarr i stökig låt. Ingen ordentlig refräng. Strummertext av det improviserade slaget.

Should I Stay Or Should I Go
Distinkt riff från gitarrer & trummor inleder monsterhiten. Mick Jones utgjuter sig över fnurra med flickvännen (Ellen Foley?). Tempohöjning till rockabilly. Joe och Paul kontrapunkterar på spanska. Distinkt avslutning i det högre tempot.

Rock The Casbah
Joe om rockens intåg i arabvärlden. Musikaliskt tråkig låt. Låter oinspirerad, spelas taffligt och kraftlöst. Refrängen alltför enkel. Tonas ut.

Red Angel Dragnet
Här sprakar gnistorna! Paul som sångare i rockreggaeballad om New York-gäng och våld. Lyssna in Toppers luftiga trumspel. Allen Ginsberg reciterar ur Taxi Driver-filmen. Tonas ut.

Straight To Hell
Makalös låt! Kompgitarriff och tunga, tragiska trummor inleder, övergår snart i luftigare spel med ödsligt, deprimerad stämning. Strummer absolut storartad avseende både texten och framförandet. Hans konstnärligt främsta insats? Den här uttoningen kan nog försvaras, ty hur skulle låten annars ha avslutats?

Overpowered By Funk
Misslyckat försök till rockfunk. Musikaliskt tråkig med för kompakt ljudbild utan den luft som ger resonans åt svänget. Rap från Futura 2000. Småningom bättre sväng, men då tonas låten ut.

Sean Flynn
Flummig flöjt, slagverk & saxofon inleder à la flower-power eller Bowie i Berlin '77. Strummer, tunga trummor och gitarrer ansluter. Mystisk, experimentell och ofärdig låt.

Ghetto Defendant
Rockreggaeballad av klassiskt Clash-snitt. Allen Ginsberg inleder magnifikt reciterande. Munspelssolo. Storartad sång från Strummer, med mänsklig känslosamhet i det politiska ställningstagandet. Antidroglåt med maktperspektiv. Tyvärr uttonad.

Inoculated City
Poplåt om den militära rangrullan. Mick som förstasångare. Väl naiv melodi. Oinspirerade instrumentalinsatser. Reklamklippet låtens höjdpunkt! Tonas ut.

Death Is A Star
Joe & Mick som nattklubbscrooners långt in på småtimmarna, när berusningen börjat övergå i bakrus. Sympatisk, men inte mer.

Veckans verk-text nr 59, avslutad 11 september 2001, samtidigt som World Trade Centers tvillingskrapor i New York rammades, brann och rasade.

The Clash; The Singles, 1977-82, 64m

White Riot, Remote Control, Complete Control, Clash City Rockers, (White Man) In Hammersmith Palais, Tommy Gun, English Civil War, I Fought The Law, London Calling, Train In Vain, Bankrobber, The Call Up, Hitsville UK, Magnificent Seven, This Is Radio Clash, Know Your Rights, Rock The Casbah, Should I Stay Or Should I Go

White Riot (mars 1977, även på debut-LP:n. Terry Chimes [Tory Crimes] spelar trummor i stället för Topper, som ännu inte anslutit)
Snabbfotad poppunk med gympadojjor. Torftigt trumspel. Upplevdes som extremt stökig när den var ny. Nu hör jag mest hur melodisk och harmonisk (allt är relativt!) den är.

Remote Control (maj 1977, även på debut-LP:n. Terry Chimes [Tory Crimes] spelar trummor i stället för Topper, som ännu inte anslutit)
Gnistrande pop med Mick Jones som förstasångare. Joe Strummer lägger in några väl valda ord. Gavs ut som single bakom bandets rygg (remote control!) och till deras vrede. De menade att låtens poptoner skulle skada deras anseende bland punkarna. Avslutas som den inleddes.

Complete Control (september 1977)
Bandets svar på single-utgivningen av Remote Control. Ingen höjdare! CBS hade nog bättre näsa för hitpotential än The Four Horsemen. Avslutande gitarrerna rätt okay.

Clash City Rockers (februari 1978)
Auktoritär inledning med hårda gitarriff och raka trummor. Joe Strummer anför stenkastarna. Mick Jones smörar till det en aning. Gitarrsolo. Någon klinkar piano i bakgrunden. Härlig avslutning som tyvärr tonas ut.

(White Man) In Hammersmith Palais (juni 1978)
Kaotisk inledning på klassisk rockreggae av bästa Clash-märke. Fint basspel. Bra sväng. Storartad sång av Joe; You think it’s funny turning rebellion into money? Piano, munspel och Mick Jones agerande änglakör.

Tommy Gun (november 1978, även på Give ‘em enough rope-LP:n)
Storartad, auktoritär inledning med trumkaskader. Episk hårdrockspunk. Topper Headon spelar suveränt. Spänningsalstrande kontrast mellan pådrivande musik och den mer bluesbaserat melodiska. Avslutande trumvirvelavsnittet visar bandets mognad.

English Civil War (februari 1979, även på Give ‘em enough rope-LP:n)
Johnny comes marching home i hårdrockspunk-tappning. Originalutgåvan pryddes av ett omslag med figurer ur George Orwells Djurfarmen. Antifascistiskt manifest. Stenkastarna har hittat värdigare måltavlor och bättre projektiler.

I Fought The Law (maj 1979 på The Cost of Living EP)
Suverän inledning på Sonny Curtis & The Crickets gamla rockklassiker (1959). Ingick på en underbar 4-spårs-EP som jag närmast spelade sönder. Powerpoppunk där delarna har underordnat sig helheten. Producerades faktiskt av Clash/Bill Price. Låter mer som material från den Guy Stevens-producerade London Calling.

London Calling (december 1979, även på London Calling-LP:n)
”Phony beatlemania has bitten the dust.” Fint pådrivande basspel. ”London calling to the imitation zone. Forget it brother an’ go it alone.”

Train In Vain (februari 1980)
Fjantig discopop med Mick Jones bakom micken. Första utgåvan i havererad svit av kommersiellt anpassade singlar avseende att stilla CBS profithunger och erövra världshegemoni åt bandet. Enformig. Slätstruken sång. Munspelsriff. Tonas naturligtvis ut.

Bankrobber (juni 1980)
Trumvirvel inleder klassisk rockreggae. Barnvisenaiv melodi. Gigantisk basgitarr. Piano, gitarr och kör från Mikey Dread. Raffinerade ljudeffekter. Topper Headons trumspel är storartat. Slappt uttonad trots att det är en låt av sådan dignitet att den fordrar en ordentlig avslutning.

The Call Up (november 1980, även på Sandinista-LP:n)
Marschpop med antimilitaristisk tendens. Betydelsefull motpol i en tid då Reagan, Thatcher & Co intensifierade det kalla kriget mot det då ännu skräckinjagande Sovjetunionen. Låt inte tradition eller auktoriteter bestämma ditt liv; välj själv!

Hitsville UK (januari 1981, även på Sandinista-LP:n)
Gospelinledning med orgel. Basriff ökar tempot. Rask rak trumrytm. Stämsång i långsammare tempo, hyllande New Wave-erans independent-bolag. Sången alltför opersonligt könlös. Munspel i bakgrunden. Tråkig låt som mal på utan kontrast. Bra basspel!

Magnificent Seven (mars 1981, även på Sandinista-LP:n)
Dansgolvsröjare med suveränt basriff. Strummers sång och text härligt pladdrande; Marx was skint but he had sense, Engels lent him the necessary pence. Refräng med Stones-doft. Singeln avslutas tidigare än LP-versionen.

This Is Radio Clash (november 1981)
Vilken besvikelse när den här singeln släpptes! Rytmiskt tråkig, tungfotad. Saxofonriff och ljudeffekter som stör mer än de tillför. Absolut meningslös refräng. Var är gitarrerna?

Know Your Rights (april 1982, även på Combat Rock-LP:n)
Rockabilly som löpt amok knaprande konstiga piller. Strummers text kusligt giltig för det svenska 2001; You have the right not to be killed, murder is a crime, unless it was done by a policeman or an aristocrat.

Rock The Casbah (juni 1982, även på Combat Rock-LP:n)
Inget märkvärdigt. Notera hur radioanpassad mixningen är med dominerande sång. Dåligt singelval.

Should I Stay Or Should I Go (juni 1982, även på Combat Rock-LP:n)
Mick Jones som förvirrad älskare, backad av trummor och gitarrer. En sådan singel till och bandet hade hamnat på posters i flickrum över hela västvärlden.

New Order; Power, Corruption and Lies, p maj 1983, 42m

Age of Consent, We All Stand, The Village, 5 8 6, Your Silent Face, Ultraviolence, Ecstasy, Leave Me Alone

Bernard Sumner (eg Bernard Dicken/Albrecht, född 1956) gitarr, sång
Peter Hook (född 1956) bas
Stephen Morris (född 1957) trummor
Gillian Gilbert (född 1961) klaviatur, gitarr

Producerad av New Order. Inspelad av Michael Johnson, Mark Boyne & Larry Sage. Låtarna förmodligen skrivna kollektivt.

Age of Consent 5:13
Effektivt riffande popgitarrer och pigga trummor inleder. Bernards sång acceptabel. Syntstråkar från Gillian. Amatörrassligt gitarrsolo från Bernard. Underst arbetar motorn uppkäftigt undertryckt: Peter Hooks bas. New Orders styrka ligger i deras instrumentala fantasi. Nästan riktig avslutning.

We All Stand 5:13
Långsamt framkrypande låt med klaustrofobisk, undertryckt stämning. Fint basspel från Peter. Funkigt, fragmentariserat trumspel ger sväng. Acceptabel sång. Gitarriff som hade Bernard problem med finmotoriken. Hypnotisk låt: man dras in i den, blir intresserad och sympatiskt inställd, men knappast emotionellt berörd. Tonas ut.

The Village 4:36
Spänstig popdisco utan ljud i det lägre registret. Ljus, lätt barnslig kärlekslåt. Enerverande riff från synt/bas. Bra sånginsats i en låt som ligger rätt för Bernards lite färglösa röst. Bromsar in och övergår i

5 8 6 7:28
Syntriffande intro med trummor övergår i mystisk kör, som försvinner och lämnar plats för rapp marschdisco, inte olik deras hit från mars 1983, Blue Monday, men klart sämre. Många roliga ljud: vad är synt och vad är bas/trummor? Bra sång. Syntsolo. Uppbromsande avslutning.

Your Silent Face 5:58
Episk introduktion med Phil Collins-fjantiga ekotrummor. Tunga syntstråkar och bedjande blåsarmelodi ger substans och vrider låten från det pompösa till det essentiella. Lågmäld sång. Fenomenal instrumental fantasi av halvt konstmusikaliska dimensioner. Ett gripande mästerverk! Tyvärr uttonad.

Ultraviolence 4:48
Rapp rituell disco med tuff bas från Peter Hook. Ettriga gitarrer/syntar. Sången och avsaknaden av refräng är akilleshälen. Formlös, ofärdig låt? Fegt uttonad.

Ecstasy 4:24
Peter Hooks bas drar igång rapp poplåt. Effektivt trumspel. Fjantig western-gitarr. Förvanskad sång (genom maskin). Här saknas en tydlig förgrund, gärna alternerande mellan olika stämmor. Allt är bakgrund, effektivt som sådan, men inte tillräckligt för att ensamt upprätthålla intresset.

Leave Me Alone 4:38
Episk inledning med bra gitarriff och trummor. Vek melodi som verkligen fångar uppmärksamheten, drar in lyssnaren. Bra sånginsats. Peter Hooks bas driver på. En skog av rent klingande gitarrer avslutar ordentligt.

New Order; Substance, inspelad 1981-87, p augusti 1987, 75m

Ceremony, Everything’s Gone Green, Temptation, Blue Monday, Confusion, Thieves Like Us, Perfect Kiss, Subculture, Shellshock, State of the Nation, Bizarre Love Triangle, True Faith

Bernard Sumner (eg Bernard Dicken/Albrecht, född 1956) gitarr, sång
Peter Hook (född 1956) basgitarr
Stephen Morris (född 1957) trummor
Gillian Gilbert (född 1961) klaviatur, gitarr

Det här är en samling av singlar och tolvtummare från New Orders genombrottsår. Albumet verkar finnas i olika utgåvor. Här handlar det om dubbel-LP:n. De flesta spåren finns i massor av olika mixningar, som väl bara de mest fanatiska fansen (inte jag) kan hålla reda på. Att lyssna igenom hela albumet i en sittning är en kroppsligen såväl som mentalt utmattande erfarenhet, som bara rekommenderas förhärdade individer!

Ceremony (4:22)
Släpptes ursprungligen (4:34) av de tre överlevande medlemmarna från Joy Division i mars 1981. Det här är dock den version de gjorde senare 1981 när Gillian Gilbert anslöt sig till New Order. Skriven av Joy Division, producerad av Martin Hannett.
Poetiska, kristallklart distinkta gitarrer inleder i närheten av Joy Divisions stämningar. Mediumtempo. Härligt fragmentariserat trumspel, säkert genom flera pålägg. Tveksam sånginsats. Tassande musik. Suverän bas från Peter Hook, melodisk och pådrivande. Gitarrsolon. Avslutning med bassolo. Värdig musik.

Everything’s Gone Green (5:30)
Sjutumssingeln släpptes i september 1981, tolvtumsversionen (5:33) i december 1981. Skriven av New Order, producerad av Martin Hannett.
Trummaskiner och syntar inleder i raskt tempo. Bandets första besök på dansgolvet! Manisk puls. Bassoloriffet alldeles innan sångarens entré tillför själsliga kvaliteter. Maskiner som löper amok i labbet! Ruffiga gitarr- och syntriff. Mycket sympatisk låt om än ingen klockren fullträff. Utdragen avslutning.

Temptation (6:58)
Sjutummaren släpptes i april 1982. Det här är en ny version från maj 1987. Skriven & producerad av New Order.
Intoning med lycksaligt doande Bernard, dansmarscherande trummor och riffande gitarrer och syntar. Acceptabel pratsång. Refrängen når nästan fram till magin. Andraversen pekar tydligt mot de stordåd som skall komma i senare låtar. Peter Hooks bas tyvärr inte så framträdande, även om han tillför näringsinjektioner (outspädda) till tredje versen. Avslutningens intensifiering med bra sång och stentuffa feta basriff.

Blue Monday (7:25)
Tolvtummaren släpptes i mars 1983. Skriven & producerad av New Order.
Marschhetsig trummaskin och maniska syntar inleder genombrottslåten i mediumtempo. Syntbas med discoriff. Mystisk kör. Syntstråkar. Acceptabel sång. Ljud kommer och går i en ren studioproduktion. Starkt framåtdrivande kraft framför allt genom trummorna. Kort bassolo inför en levande själ i musikens fantastiska ljudäventyr. Fjantigt cowboyriff. Crescendo med alla tillgångar inför uttonad avslutning.

Confusion (4:41)
Tolvtummaren släpptes i augusti 1983. Det här är en ny version från maj 1987. Skriven & producerad av New Order & Arthur Baker.
Stentuff dansmusik från bas och trummor kontrasterar mot samtidiga celesta syntklanger och vokalläten från Bernard. Instrumentalt mellanspel med stimulerande ljudeffekter. Feta gitarrackord. Några funkigt fragmentariserade basriff förenas med syntstråkarnas balsam och fotbollskörer som avslutar.

Thieves Like Us (6:36)
Tolvtummaren släpptes i april 1984. Skriven & producerad av New Order & Arthur Baker. Låten som sålde mig på New Order! Jag hade skaffat Joy Divisions skivor och New Orders första skivor, men inte riktigt gått i spinn förrän den här låten suddade undan alla tvivel!
Lång instrumental inledning med enastående fantasi som närmar sig den äldre klassiska musikens marker (sonatformen?) men med syntar, trummor, bas och gitarr. Pop i raskt mediumtempo. Möjligen är låten väl disciplinerad, kan ge ett kliniskt, sterilt intryck. Bernards sång är den verkliga akilleshälen. Annars är det här suveränt: pådrivande trummor, funkigt riffande bas och gitarr. Men framför allt annat en oöverträffat fantasifull och melodisk, varierad syntstämma från Gillian Gilbert! Att Thatcher inte adlade henne för den här insatsen hade väl politiska orsaker, men varför dröjer Tony Blair?

Perfect Kiss (8:46)
Sjutummaren (4:23) släpptes i maj 1985. Skriven av New Order, producerad av New Order & Michael Johnson. Ingår i version 4:48 på LP:n Low-life från maj 1985.
Trummor inleder i raskt tempo. Stenkrossarriff från Peter Hooks bas. Pigga syntklanger driver upp tempot och bekräftar lyckoruset. Acceptabel sång. Synthandklappen enda smolket i bägaren. Refräng med feta syntstråkar. Tempohöjning efter andra refrängen lämnar plats för sanslöst instrumentalt partaj i studion med fett riffande gitarrer och syntar, trummaskiner löpande amok. En brainstorm av pyramidala proportioner. Peter Hook och Gillian Gilbert är magnifika! 1985 års finaste. Övergår direkt i

Subculture (4:47)
Sjutummaren släpptes i november 1985. Tolvtummaren verkar ha varit 7:26 i en av alla edits/remixes. Skriven & producerad av New Order. Här remixad av John Robie. Ingår i version 4:54 på LP:n Low-life från maj 1985.
Dansrytmer. Kvinnokör. Marschtrummor. Stämsång täcker över Bernards problem fint. Sångstämman i balladtempo kontrasterande mot den instrumentala frenesin. Gospelinfluerad refräng. Suveräna syntar. Maniskt lycklig låt. Falsk avslutning innan den riktiga.

Shellshock (6:27)
Sjutummaren (4:19) släpptes i mars 1986. Skriven av New Order & John Robie, producerad av New Order.
Hyperauktoritär inledning av syntar, trummaskiner och fett riffande gitarrer: lyssna nu, annars... Magnifik instrumental fantasi. Kör. Sjungande syntstråkar mot manisk trummaskin och feta gitarriff. Bra sång av Bernard. Fina studiotricks. ”I’ve been good and I’ve been bad, but common sense I’ve never had... It’s never enough until your heart stops beating”. En attityd central för konsten, främmande för vardagslivet och konstförfalskarna.

State of the Nation (6:31)
Sjutummaren släpptes i september 1986. Skriven & producerad av New Order.
Distinkt inledning i syntarna. Ett riktigt popband ansluter och ger intryck av live-i-studion. Raskt, men inte maniskt tempo. Riktig refräng med härligt feta gitarriff, galna syntar, suveränt basspel och trummor. Bra sång av Bernard, kanske fortfarande väl neutralt opersonlig. Inga större studiotricks här. Instrumentalt avsnitt med syntbasriff och fett gitarrsolo (!) avslutar.

Bizarre Love Triangle (6:41)
Sjutummaren (3:40) släpptes i november 1986. Skriven & producerad av New Order. Här remixad av Shep Pettibone. Ingår i version 4:20 på LP:n Brotherhood från september 1986.
Manin är tillbaka! Galna syntar och auktoritära trummaskiner inleder hysteriskt lycklig låt. Bubblande, framtumlande basriff driver på. Sång långt fram i mixen förstärker ett visst sötsliskigt intryck. Refrängen rent sentimental, men tack och lov kort. Roliga, stimulerande/enerverande studioeffekter. Avsnittet med celesta klanger, manipulerade vokalfragment och mjuka syntstråkar är dock vedervärdigt smörigt.

True Faith (5:53)
Sjutummaren (4:02) släpptes i juli 1987. Skriven & producerad av New Order & Stephen Hague.
Auktoritär inledning med trummor, mjuka syntstråkar och pådrivande bas. Väl kommersiellt anpassad första refräng med sång långt fram i mixen. Bernards sång ger ett äckligt mysigt intryck, beräknande vänlighet. Refräng med ansatser till manisk lycka. Stark framåtdrivande kraft i musiken. Väl nära Pet Shop Boys territorier. Var är Peter Hook? Mycket riktigt tonas låten ut på konstförfalskarnas sedvanliga manér.

Tom Verlaine; Flashlight, p1987, 39m

Cry Mercy Judge, Say A Prayer, A Town Called Walker, Song, The Scientist Writes A Letter, Bomb, At 4 a.m., The Funniest Thing, Annie’s Tellin’ Me, One Time At Sundown

Tom Verlaine (eg Tom Miller, född 1949); sång, gitarr
Jimmy Ripp; gitarr
Fred Smith; basgitarr
Allan Schwartzberg; trummor (utom The Scientist Writes A Letter)
Andy Newmark; trummor (bara på The Scientist Writes A Letter)

Tom Verlaines femte, och bästa, soloalbum efter åren i Television. Producerat av Fred Smith & Tom Verlaine, inspelat av Mario Salvati på Sorcerer 2 i New York. The Scientist Writes A Letter producerades dock av Dave Bascombe & Tom Verlaine, spelades in av Mark Wallis. Allt mixat av Paul O’Duffy på Sarm West i London.

Cry Mercy, Judge (Tom Verlaine)
Distinkt rockpop med fenomenalt gitarrspel men väl rakt och tråkigt trumspel. Poetiska gitarriff och solon. Texten en bön om barmhärtighet. Tyvärr uttonad avslutning.

Say A Prayer (Tom Verlaine)
Utflippade gitarrljud inleder poplåt i avig reggaeinfluerad rytm. Gitarrspelet alldeles utmärkt såväl i komp som det distinkta solot. Tyvärr uttonad avslutning.

A Town Called Walker (Tom Verlaine)
Stora trummor och ”call to arms”-riffande gitarr inleder. Underbart gitarrspel av solistisk kvalitet rakt genom hela låten. Sång om inskränkt småstadsmentalitet; ”folks there in Walker are falling in love with their shame”. Riktig, om än småtafflig avslutning.

Song (Tom Verlaine)
Härlig introduktion på avig poplåt. Motsättningen mellan episka ansatser och intima reflektioner skapar suggestion och spänning. Gitarrspel av unik kvalitet. Riktig avslutning.

The Scientist Writes A Letter (Tom Verlaine)
Mästerlig ballad med Tom som den brevskrivande naturvetaren; ”we men of science”. Lugnt tempo med syntar förutom vanliga sättningen. Utmärkt sång från Tom i låt som ligger alldeles rätt för hans sångstil. Ödslig stämning; ”it’s funny how attractive indifference can be”. Laserskarpt, blödande gitarrsolo. Låten tonas ut. I det här fallet är det definitivt konstnärligt försvarbart som en gestaltning av den indifferentes uttoning ur samhället/livet.

Bomb (Tom Verlaine)
Avig bluespop med sagolika gitarrer. Själva låten är tämligen ostrukturerad, halvt improvisatorisk, ett medvetandeflöde! Riktig avslutning.

At 4 a.m. (Tom Verlaine)
Mästerverk inlett av tändstickständande och bakåtlutat skvallrande Tom. Underbart nonchalant, avspänd stämning i själva låtens gnistrande countrypop. Utmärkt sång och laserskarpt gitarrsolo. Riktig avslutning, som dock kommer överraskande tidigt.

The Funniest Thing (Tom Verlaine)
Spänstig poplåt. Erinrar om At 4 a.m. men är mer distinkt, rakare strukturerad, mer anspänd, sitter rak i ryggen ytterst på stolskanten där At 4 a.m. satt bakåtlutat. Trumspelet rätt tråkigt. Riktig avslutning.

Annie’s Tellin’ Me (Tom Verlaine)
Gitarriff och tråktrummor inleder. Skivans svagaste spår. För begränsat melodiskt material. Monotont riffande minimalism. Tar sig en aning efter gitarrsolot. Uttonad avslutning.

One Time At Sundown (Tom Verlaine)
Udda låt med sagostämning och barnslig naivitet. Bubblande optimistisk Tom känns sannerligen främmande. Bra, men inte enastående gitarrspel. Näst svagaste spåret.

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)

besök på sajten sedan september 2001, ej räknande mig själv
visits since september 2001, not counting myself

Senaste uppdatering (latest update) 10 augusti 2007.
Version 5.27 av sidans Telia-inkarnation (of the page's Telia-version).
På nätet sedan 16 januari 2001, hos Telia sedan 20 juli 2001.
On the net since 16 january 2001, at Telia since 20 july 2001.