Verk 1990-1999

som har uppskattats i mina musikcuper,

kronologiskt ordnade

På veckans_verk.html finns den aktuella presentationen av musikstycken som jag uppskattar speciellt mycket. Den här sidan är ett arkiv för tidigare Veckans verk-texter.

Tonsättarens namn, levnads- eller födelseår, nation.
Kompositionens titel, besättning, katalognummer, tillkomsttid, antal inspelningar i då aktuella RED Classical Catalogue, speltid.
Tillgängliga inspelningar; solist(er), ensemble, eventuell dirigent, skivbolag, speltid om flera inspelningar är tillgängliga (för svensk tonsättares verk samtliga inspelningar jag känner till).
Presentation.
Ytterligare rekommendationer avseende aktuelle tonsättare.
Numrering, datering och vilken musikcup som föranlett skriverierna.

Pieces 1990-1999

that have been successful in my music cups,

chronologically ordered

On veckans_verk.html you'll find the latest presentation of pieces I especially enjoy. This page is an archive of old "Work of the week"-texts, chronologically ordered.

The texts won't be translated to English.

Composer's name, years & nation.
Composition's title, instrumentation, catalogue number, date, number of recordings in the then current RED Classical Catalogue, playing time.
Available recordings; soloist(s), ensemble, eventual conductor, record label, playing time if numerous recordings are available (all known recordings of Swedish pieces)
Presentation.
Further recommendations of pieces by the present composer.
Numbering, date and the cup that caused the text to be written.

De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Reine Jönsson, född 1960, Sverige:

En knapp i fickan (A button in the pocket)

för 2 violin, viola, cello, k1990, 4 minuter
Lysellkvartetten, Phono Suecia PSCD 140

Reine Jönsson kommer från Kristianstads-trakten. Han har studerat komposition för Daniel Börtz, Sven-David Sandström, Anders Eliasson, Bill Brunson och Pär Lindgren. Här aktuella stycke beställdes av Rikskonserter till en lyrisk-musikalisk soaré på Restaurant Zum Tyroler Adler under Stockholm New Music 1990. Vid samma tillfälle (13 maj) framförde Talekvartetten också beställningar från Göran Gamstorp (Kaktusblom), Lars Ekström (L'ussello esca) och Madeleine Isaksson (Stråkvåg). En hejdundrande konsert som man nog borde ha varit på! Partituret handhas av svenska MIC.

En knapp i fickan inleds kraftfullt med unisona, studsande staccatoattacker, mer runda än skarpa. Fortsätter med mjukt flytande, lyriska tongångar med soloinsatser. Intagande melodik bryter fram genom ytan emellanåt. Aggreveras kort. Pizzicaton och skruvat sköra ljud ser till att det hela inte blir alltför sött. Inledningens studsanden blandas med den intagande, lyriska melodiken. Intensifieras härligt med flera samtidiga teman. Stigande raket för till kulmination och avrundning. Återstartar fokuserat men med täta temaväxlingar. Kompakt, koncentrerad musik som alltid är på väg i en komfortabel resa genom intressanta landskap. Stundtals spelas flera teman samtidigt innan något av dem tar dominansen. Växlingarna är fint formade. Musiken når en ”lagom” komplexitet, säkert anpassad för den kanske lite småstökiga uruppförandemiljön. Fint pådrivande rytmik. Musiken tätnar utan att det blir odechiffrerbart kompakt. Stigande raket intensifierar och avrundar. Inledningens studsande attacker avslutar stycket. En välslipad liten diamant i vår tids konstmusik! Värdefull musik måste inte vara timslång och hyperkomplex. Dynamiskt håller sig stycket inom ett ganska trångt område kring forte.

Reine Jönssons Om att cykla för 14 instrument från 1992 finns inspelad av KammarensembleN på Phono suecia PSCD 120. A Kind of Beauty för klarinett, cello & piano från 1996 finns inspelad av LIN Ensemble på Chamber Sound 98025. På Phono Suecia PSCD 140 finns porträtt-cd'n Better free as a bird med En knapp i fickan, orkesterverket Om hjärnan (1999), Liv och död (1994) för kammarorkester och Efter midnatt (1989) för ackordeon och träblåskvintett.

Veckans verk-text nr 21, avslutad 4 maj 2001, reviderad 25 juni 2003, reviderad 9 september 2005.
Införd här efter framgång i W-cupen 1999. Andra införseln här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1. Tredje införseln efter framgång i W-cupen 2000.

Madeleine Isaksson, född 1956, Sverige;

Stråkvåg

Madeleine Isaksson bor sedan länge i Frankrike, men upprätthåller fortfarande kontakten med svenskt musikliv. I Nutida musik/Tritonus nr 3 2002 finns en intervju med henne. Personligen tar jag sällan omedelbart till mig hennes musik. Den är ofta lite främmande för mitt råbarkade, primitiva väsen. Men däri ligger ju också en attraktion! Om man bara söker affirmerande upplevelser inkröks personligheten. I det positiva mötet med andra tänkesätt expanderar den. Just det här stycket är däremot ganska tidigt och rätt lättillgängligt, på ett positivt sätt. Det uruppfördes av Tale-kvartetten på restaurangen Zum Tyroler Adler i Stockholm 13 maj 1990. Inspelningen är gjord i PR-syfte och svårtillgänglig. Den rymmer även hennes Tillstånd - Avstånd (1992) för kammarorkester med KammarensembleN och B Tommy Andersson. Solohornstycket Tjärnöga - Ö blå (1990) är däremot tillgängligt med Sören Hermansson på Phono Suecia PSCD 113. Nu har äntligen porträtt-cd’n Phono Suecia PSCD 134 kommit. Den rymmer här aktuella Stråkvåg med MA, Som om från 1991 för sextett, Inné från 1993 för nonett, Andelek från 1997 för saxofonkvartett, Failles från 2003 för trio, Rum från 1999 för kvartett samt Å svävare från 1993-5 för sopran, mezzo, baryton, violin & cello.

Kalla mig bracka, men inledningen på Stråkvåg låter som elektroniskt trumsmatter. Även fortsättningsvis förekommer en del elektroniskt klingande läten, så vän av ordning undrar så smått om besättningen inkluderar en bandstämma eller om Isaksson de facto har lyckats utvinna helt nya klanger ur stråkkvartetten? Landar i fallande stråkklang. Söker sig vidare med glissandon. Fallande cello-glissando. Lång, hög, gäll ton blandar sig med rester av elektroniska läten. Nytt fallande cello-glissando. Melodiskt anslående fras avrundas av antiseptiska pizzicaton. Nytt trumsmatter. Glissandon och långa toner. Melodiska frasen. Tremolon. En stark spänning har etablerats: det här måste explodera snart! Tempot har varit måttligt så här långt in i stycket. Aktivare, tätare musik med en del spetsigt vresiga läten.
Sforzando med ruffigt råa stråkar i högre tempo. Kindploppande pizzicaton erbjuder lite vila mitt i skrovligheten. Makalöst tumult. Just det här mittavsnittet är besläktat och i nivå med Iannis Xenakis, den konstmusikaliska skrovlighetens oöverträffade mästare. Musikerna trummar med fingrarna på instrumentens klangkroppar. Vresig, fysiskt utlevande musik. Pizzicaton accelererar, ljusnar och tunnas ut. Fallande cello-glissando. Nytt glissando blandar sig med pizzicaton. Ruffiga arcostråkar. Jag antar att musikerna har ett hårt arbete vid framföranden (och instudering) av sån här musik: det handlar dels om en väldigt stark fysisk utlevelse, dels om extrema krav på koncentration för att garantera framförandets precision. Rytmiskt rakare avsnitt. Glissandon står som spön i backen, upplöser den raka rytmiken. Långa toner. Lugnare, vi är nästan hemma nu! Tystnar.
Återstartar dämpat med lång celloton och lång, hög och gäll ton. Glidande tonhöjder. Stillnande avslutning från ensemblen, men ett konstant elektroniskt brus hänger kvar en stund.

Veckans verk-text nr 190, avslutad 7 oktober 2003, skivinfo uppdaterad 30 oktober 2005.
Införd här efter framgång i svenska W-cupen 2000.

Per NÖRGÅRD, född 1932, Danmark;

Symfoni nr 5

för orkester (med 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, 6 slagverk, 1 harpa, 1 piano, stråkorkester )
k1990, r1991, 38m
Danska Nationella RSO, Leif Segerstam, Chandos 1995

När det gäller dansk konstmusik tänker jag i första hand på Carl Nielsens musik. Vad som fanns före honom har jag väldigt suddiga begrepp om. Bland efterföljarna har Vagn Holmboe (1909-96), Per Nörgård, Poul Ruders (född 1949) och Bent Sörensen (född 1958) skapat sig små nischer i mitt medvetande. Just Per Nörgård verkar vara en fascinerande tonsättare, vars musik jag tänker undersöka lite närmare efterhand. För mer info om honom och hans musik finns en underbar sajt på http://www.pernoergaard.dk/eng/indhold.html.
Femte symfonin beställdes av danska radion och uruppfördes 6 december 1990 av Danska RSO & Esa-Pekka Salonen. Den reviderade versionen uruppfördes 1 maj 1992 av Århus SO & Elgar Howarth. Partituret har publicerats av Wilhelm Hansen. Här aktuella Chandos-inspelning nominerades för en (amerikansk) Grammy 1997 i kategorin Best Contemporary Composition. Symfonin är ensatsig, men Nörgård har själv talat om en fyrdelning. Chandos-inspelningen är i enlighet därmed indelad i fyra spår: Allegro, Allegro feroce, Andante och Allegro feroce.

Orkesterbrak inleder. Piano. Rappande slagverk och pizzicato. Djupt brass morrar och ryter. Stråkarna gungar ned i djupen och upp i höjden. Tumultuariskt. Stigande/ljusnande raket. Tystnar. Uttunnat med piano, harpa, ljust slagverk. Nytt orkesterbrak. Tyst. Orkester, i förstone med prominenta harpor. Kulminerar med fallande glissando och planar ut i forte. Långa toner. Uttunnad solistisk stämföring. Diminuerar med långa blåsartoner. Något tar form: långsamt pulserande vågrörelser. En dialog växer fram mellan olika grupper i orkestern. Långsamt tempo. Fint framåtdrivande kraft. Långdraget crescendo. Några djupa pizzicaton rytmiserar fint. Stråkarna initierar forte i full orkester. Smått kaotiskt. Mångstämmigt. Vad svårt pianot har att förbli ”en i orkestern”, antar så lätt solistisk roll. Kulminerar och tystnar. Nytt forte växer fram: är det en vals som försöker etablera sig? Kulminerar och mattas av en aning. Rappande pizzicaton. Crescendo. Mardömsvals, till någon Munch-målning. Tumultuarisk orkester. Kulminerar med klockslag och mattas av en gnutta. Intensifieras åter. Några solistiska violintoner lyckas tränga genom kaoset. Uttunnat. Mattas av, lägre tempo. Solistisk stämföring, polyfont eller kanske snarare mellan instrumenten vandrande förstastämma. Glittrande slagverk. Blåsardominans. Stillnar med det glittrande slagverket. Sagoatmosfär i ljusa stämmor. Blåsarsforzando. Pukmuller. Tumultuariskt forte. Mångstämmigt. Mattas av med halvt solistisk harpa. Crescendo. Orkesterforte. Klockklanger, så täta att jag associerar till ofärdsklämtande/varningssignalerande. Tystnar. Scherzo-aktigt kvicka infall. Många roliga, ovanliga slagverksljud. Tystnar. Nya attacker och infall. Eteriskt svävande klanger och glittrande slagverk avslutar det första avsnittet, som direkt fortsätter in i det andra.

Orkesterforte inleder andra avsnittet. De scherzo-aktigt, kvicka infallen från slutet av första avsnittet fortsätter. Pukmuller. Fragmentariserade infall kommer och går från olika grupper i orkestern. Spökaktiga väsen driver sitt gäck? Långtonande forten blåser vaxet ur öronen ett par gånger, tystnar sista gången i gälla flöjter. Återstartar med udda, men fascinerande klanger. Jag tror att det här verkligen kan sägas vara ”ett modernt scherzo”: underhållande och roligt, men seriöst syftande utan vulgaritet, allt i ett nutida tonspråk. Blåsarcrescendo. Trumpetfanfarer. Cellosolist funderar lågmält. Kontrabasen fyller i nedåt avgrunderna. Pukor och de udda klangerna, varav ett lite grand påminner om gälla människoskrik (men inte alls ångestladdade). Tystnar. Kort forteattack med glittrande slagverk. Tystnar. Pukmuller. Tystnar. Pukmuller, blåsare och glittrande slagverk. Tystnar. Blåsar-sforzando med vass trumpet. Spretigt fragmentariserade infall från stråkar i knyckig rytm. Blåsare ansluter och crescenderar. Stillnar till ett lågmält mullrande, sökande i djupa instrument. Småningom med slagverksglitter och violinglissando ovan. Tystnar. Spretiga violiner rasslar lågmält. Crescenderar långdraget. Blåsare med lång ton. Cellosolist leder över till tredje avsnittet, som följer direkt.

Cellosolist och blåsare inleder tredje avsnittet mjukt. Stråkar ansluter. Långsamt tempo. Blåsare med halvt solistiska inlägg. Långdraget crescenderande allt efter som fler ansluter. Kort, ljust trumpetforte avrundar. Ytterligare en av verkets många generalpauser (som likväl inte bryter musikens flöde). Återstartar och crescenderas till starkare nyans. Bra sug i rörelsen. Halvt solistiskt piano. Kulminerar med några brass-stötar och tystnar. Klarinettsolist. Långsamt tempo. Solistisk stämföring. Orkestreringen är lysande i den här episoden. Jag vet inte om den har ett smack med Schönbergs begrepp ”klangfärgsmelodik” att göra, men musiken tycks mig gestalta ordet bättre än den sats i Schönbergs opus 16 (1909) som är dess ursprung. Crescenderande, långtoniga violiner. Fin uppbyggnad. Kulminerar och fortsätter i högre tempo med aktivare och mer välartikulerade stämmor. Solistisk stämföring där det ändå är lätt att följa musiken. Kulminerar och tystnar. Återstartar i avsnittets långsamma grundtempo. Så subtila medel Nörgård markerar rytmen med, ger episoden riktning och framåtdrivande kraft, tunnheten och det låga tempot till trots. Klarinettsolist. Trumpetsolist. En gnutta storbands-blues i den här episoden. Mer trött och bakis än sorgsen eller smärtfylld. Kulminerar och mattas av med violinsolist, harpsolist. Pianosolist direkt från jazzklubben. Orkestern antyder valsaktiga tongångar, utvecklas inte. Lite klaustrofobisk stämning, återhållen spänning. Aktivare stämmor i starkare nyanser. Slagverket betydligt mer aktivt, men subtilt. Övergår direkt i

fjärde avsnittet, som inleds i distinkt maskinrytm, kraftfullt orkestrerat i måttligt tempo. Skrattsalva från blåsarna? Alla avsnitten har förberetts ungefär halvminuten innan Chandos-cd’n byter spår, men spårbytena inträder när de är ”fullt utvecklade”. Kulminerar i tumultuarisk orkester. Valsantydningarna återkommer i stråkarna, medan blåset och slagverket vill något annat. Här tänjs perceptionens gränser! Jag sitter som ett frågetecken, ler brett och saligt, undrande: What’s happening? Tumultuariskt i ljusa stämmor. Blåsarforte i högre tempo. Mattas av och mörknar. Crescenderar åter. Kulminerar, mattas av en aning och möter den sjungande stråkvalsen. Åter psykotiskt. Blåsardominerat. Pizzicaton och slagverk rappar. Pukor crescenderar. Kulminerar rejält och tystnar. Stråkvalsen återupptas, men nu laddad med sorg och smärta. Rappande pizzicaton. Djupt morrande brass. Tremolon crescenderar och tystnar. Stråkvalsen fortsätter. Glissando. Pizzicatorapp. Glissando. Tremolerande violiner. Crescendo kulminerar måttligt med blåsare. Stråkvalsen dominerar fortfarande. Violinsolist. Lågmält mullrande brass. Lugnt tempo. Klockslag. Blåsare. Crescenderande violiner. Trumma och kraftfullt, skarpt brass. Forte. Raska pizzicaton, slagverk. Tempot höjs. Solistiskt piano, aktivare slagverk, vilda violiner. Glittrande slagverk tar över. Pukslag. Crescendo till tumultuariskt orkesterforte med solistinpass. Brass och slagverk dominerar, men stråkvalsen finns också med. Crescendo. Kulminerar och tunnas ut i solistiska stämmor: piano, glittrande slagverk, flöjter. Det glittrande slagverket avslutar långdraget diminuerande.

Veckans verk-text nr 176, avslutad 19 april 2003. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Franco DONATONI, 1927-2000, Italien:

Spice (Ronda nr 2)

för klarinett, violin, cello, piano, k1990, 10 minuter
Ex Novo Ensemble, konsertupptagning via BBC

Franco Donatoni är den senaste i den illustra raden av mina favorittonsättare. Än befinner sig min kännedom om hans musik på nybörjarstadiet, men jag avser att utforska den djupare över de kommande åren. En verkförteckning och några länkar återfinns på http://en.wikipedia.org/wiki/Franco_Donatoni. Spice vidareutvecklar delar från Donatonis pianokvartett Ronda från 1984. Stycket uruppfördes i London 19 februari 1991 av Quorom-kvartetten. Partituret omhändertas av Ricordi. Någon skivinspelning känner jag inte till. Stycket är ensatsigt. Som synes är besättningen samma som i Olivier Messiaens Kvartett vid tidens ände, varför de tu utgör utmärkta, men musikaliskt kontrasterande, följeslagare på konserter.

Stycket inleds med rask berg- och dalbanemelodik i mjukt mellanregister. Ensemblen uppträder som ett kollektiv utan några mer markant utstickande individer. Småningom börjar mer individualistiska ansatser dock märkas. Ett nytt tema tar vid: studsar fram med fin spänst. Livsbejakande musik. Pianisten tar kommandot. Får samfällt svar av övriga ensemblen. Kort generalpaus. Hela kvartetten klättrar upp i diskanten och fröjdar sig åt det de finner där. Bromsar in och tystnar kort. Klarinetten går loss solistiskt i sitt högre register med akrobatik i den högre skolan. Övriga ensemblen understöder utan att förfalla till underdånig servilitet. Lång, hög klarinetton avrundar avsnittet. Cellostämman blir mer prominent med skrovliga injektioner mot övriga ensemblens högtflygande toner. Unison ensemble med distinkta sforzandopulser omgivna av pauser. Stycket rör sig hela tiden framåt, om än i olika taktarter och tempon. Kort generalpaus. Skiftar rytm. Bluddrigt diffust till uttrycket, uppfordrande angeläget till uppsåtet. Tunnas ut i kortandat fragmentariska utsagor. Harmoniken är inte speciellt dissonant utan bör kunna accepteras också av traditionalister. Rytmiken torde de rigidaste däremot ha svårare att uppskatta, är överlag smått spastisk, ser till att hålla ens intresse vid liv. Klarinetten kliver en aning framom sina olycksbröder. Diffust sökande i blott halvt artikulerade läten. Pianisten återför musiken till klarhetens domäner, men får inte med sig någon annan. Kort generalpaus. Åter diffust halvartikulerat i ensemblen. Flera instrument klättrar upp i diskanten. Långa toner. Stycket avslutas med ett par distinktare krumelurer.

Av Franco Donatoni rekommenderas tills vidare framförallt Spice (Ronda nr 2) för klarinett, violin, cello, piano (1990) och Esa - In Cauda V (2000) för orkester.

Veckans verk-text nr 254, avslutad 3 juli 2008. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Göran Gamstorp, född 1957, Sverige;

Growings

för 4 flöjt, 4 oboe, 4 klarinett, 4 fagott, 6 horn, 4 trumpet, 4 trombon, 2 tuba, 2 pukor, 4 slagverk, stråkorkester och tape
k1988-91, 1 insp, 50m
Sveriges Radios SO, Petter Sundkvist, Caprice CAP 21570, konsert 27/9 1996 (uruppförandet)

Göran Gamstorp började vid musikhögskolan i Stockholm 1983. Bland lärarna återfanns Sven-David Sandström och Pär Lindgren, till vilka Growings är dedicerat. Stycket spelas utan pauser, men är indelat i 7 sektioner, ofta åtskilda av en tapeklang: high, ”brutale subito”, into, three stations, out of, down och pulsations. Partituret handhas av Svenska MIC.

Höga blåsartoner inleder, snirklande sig kring varandra i långa toner.

Mäktigt, vått pukslag och kompakt orkesterforte drar igång ”brutale subito”-avsnittet: långsamt, pulserande, kraftfullt och högljutt. Korta trumpetskall och långtonande trombon-morranden. Expressiva höga stråkar. Virvlar i lågt slagverk. Än mer förödande och mäktigt framvällande lavaflöde än hos Allan Pettersson. Hemskare musik har jag bara hört i ett band-stycke av Iannis Xenakis! Tätare trumpetskall. Intensiteten höjs genom tätare insatser från alla sektioner. Mäktiga pukvirvlar. Förödelsen mal på. Smärre variationer förekommer, men intensitet och uttryck behålls länge. De låga instrumenten tystnar. Brass och violiner pulserar vidare. Lågt brass återansluter. Virvlar i slagverket. Lite förändrad rytm. Ljusnar en gnutta, men blir samtidigt mer dissonant. Mörknar och crescenderar. Harmoniken tycks liksom vilja slita isär musiken. Kampmusik. Krafterna förenas i unisont avsnitt. Breddas och crescenderas. Kulminerar i emfatiskt, långt ackord. ”brutale subito” avslutas av cymbalskalv, som klingar ut länge och övergår i en pulserande tapeklang

som också inleder into-sektionen En ihålig, dov klang erinrande om varningssignal från u-båt eller kärnkraftsverk. Klaustrofobiskt. Ödsligt. Kraftiga, jordskälvande pukslag erinrande om japanska slagverksgrupper. Tapeklangen ligger kvar. Stråkar ansluter från fjärran. Höga stråkar tar upp en enveten, rak rytm. Orgelpunkt i andra stråkar och tape. Solistiskt slagverk. Höga stråkar crescenderar sin envetna rytm. Lågfrekvent tape-muller. Slagverket tystnar. Mellanstråkar i annan rytm. Låga stråkar i tredje rytm. Snabbt fladdrande pulser från lågfrekvent tapestämma. Oboe med rudimentärt solo skär igenom ljudmassorna effektivt med sin naturligt pressade ton. Pukattacker. Nu närmar vi oss kokpunkten! Sicken satans häxkittel! Jag ler brett. Höga stråkarna diviseras med olika rytmer. Pulserande rytm i de låga stråkarna. Nya pukvirvlar. Avmattning utan att kokpunkten riktigt nåtts. Uppbromsning och uttunning. Gälla träblåsarskrin. Höga stråkar avslutar med glesnande insatser. Tapen fortsätter mullra i bakgrunden.

Three stations-avsnittet inleds trevande av stråkar med långa toner. Tapen mullrar på ytterligare en stund, men tystnar så helt. Glissandoknorr på många frasslut. Växer ut bland diviserade stråkar. Långsamt tempo. Vilken frid! Träslagverk klapprar. Gradvis allt expressivare stråkklang. Kommer det inte heller här att erbjudas någon vila? Grotesk rytm tas upp av kontrabasarna. Tvåstämmigt: expressiva höga och mellanstråkar mot groteska låga. Emellanåt tillkommer slagverksklapper. Blåsare ansluter. Kort pukvirvel. Blåsarna tar kommandot med snabbare tempo. Tjattrande. Mer individualiserat med fallande skrattsalvor. Komplext med blåsare och slagverk. Stråkarna återtar dominansen och fortsätter i det högre tempot. Glissando, crescendo och kulmination. Tystnar kort. Fortsätter med mäktigt pulserande blåsare, trumpet- och slagverksattacker och orgelpunkt i violinerna. Tunnas ut. Sforzandoattacker från skarpt brass. Stillnar. Fortsätter med sökande, stilla avsnitt med udda klangfärger. Solistiska stråkinsatser. Gråtande glissandon faller nedåt. Isiga höga stråkar i fjärran.

out of-avsnittet inleds med jordskälvande pukslag. Brass morrar. Pukvirvlar. Kraschande cymbaler. Ökad intensitet. En ny lavaflod etableras. En av de enastående sakerna med den här musiken är dess kompromisslösa frispråkighet och naturlighet. Det musikaliska materialet utforskas med frenesi tills det har tömts på sina möjligheter och det blir dags att dra vidare. So what? Är det inte en av konstmusikens själva raison d’être? Jo, men all konstmusik går inte i land med uppgiften. En del söker sig andra uppgifter. Men så snubblar man över ett stycke som det här aktuella, som griper sig an den stora utmaningen rakt på och löser den på sitt alldeles egna sätt. Etik och estetik förenas! Ljusnar när stråkar ansluter. Stråkar tar gradvis över skeendet. Ljusnande stråkcrescendo. Höga, intensiva toner. Bromsar in. Mattas av. Tunnas ut i högt stråk och tystnar.

down-avsnittet inleds med ensam violin. Fler höga stråkar ansluter. Kvissligt filande. Lågfrekventa tape-läten smyger in. Cello/viola-inpass rytmiseras och sprider sig bland stråkarna. Tapeklangen har kommit närmare och ljusnat. Långdraget crescenderande. Raska stråkar med lite ovanlig, grov klang. Glissandon. Tätnar. Crescendo. Den ljusa tapeklangen blir dominant, överröstar nästan helt stråkarna. Sjunker tillbaka. Långsamma blåsarinsatser växer och blir dominanta. Maskinella processer drar igång. Rytmiserande stråkar återvänder och leder över till

pulsations-avsnittet, som inleds med slagverk, tape och blåsare i rask tågrytm. Slagverksdominans. Tapeklangen återkommer med långa, ljusa klanger. Slagverkspartaj. Ljusa blåsare och mörka stråkar ansluter till slagverket och bygger upp mångstämmig, rytmisk fest i måttligt tempo. Hela orkestern involveras. Når inte riktigt kokpunkten. Men jämför karaktären på den här musiken med den i ”brutale subito”-sektionen! Från mörker till ljus? Från smärta till dans? Från vrede till glädje? Breddas med mäktiga pukslag. Sforzando erinrande om Furstens befallning i Prokofjevs Romeo & Julia-balett, dock inte fullt så dissonant. Rocktrummis-kaskader i slagverket över orkestersforzandot. Långdraget diminuerande orkester. Liggande stråkklanger avslutar verket stillnande.

Gamstorp-stycken på skiva inkluderar förutom Growings bland annat Puls V, variationer av en rörelse (1995) för flöjt, violin, cello och piano med Pärlor för svin på Caprice CAP 21587, Barnet i skogen - Barn i stjärnljus (1987) för mezzosopran och saxofonkvartett med Boel Adler och Stockholms Saxofonkvartett på Caprice CAP 21399 samt Oboekonserten Pulslife från 1991 med Helén Jahren, Helsingborgs SO och Arvo Volmer på Phono Suecia PSCD 128, en skiva som också rymmer Puls II, vid börjans slut (1993) för oboe med Helén Jahren.

Veckans verk-text nr 34, första texten avslutad 22 juni 2001, reviderad 28 augusti 2003.
Först införd här efter framgång i W-cupen 1997. Andra införseln här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Pierre Boulez, född 1925, Frankrike

Anthèmes I

Anthèmes I beställdes av Internationella Yehudi Menuhin-tävlingen i Paris. Stycket uruppfördes av Irvine Arditti 18 november 1991 i Wien. Det är dedicerat till Alfred Schlee, vars förlag (Universal Edition) har publicerat noterna. Anthèmes II från 1997 för violin & live-elektronik är en utvidgad version av det här stycket. På http://www.andante.com/profiles/boulez/music.cfm finns både här aktuella inspelning av Anthèmes I och en större text om stycket.

Inleds med blixtrande snabba tonkaskader. Fortsätter med någon takts staccatospel. Stillnar till längre toner där ruscher ibland blixtrar förbi. Allt som oftast fastnar violinen och drillar på någon ton. Tystnar med halvkvävd ton. Rytmiskt livliga pizzicaton i raskt tempo. Tystnar. Arcospel med hest grusig klang i långsamt tempo. Distinkt ren klang i högt läge. Dubbelgrepp. Stillnar med halvkvävda långa toner. Återstartar med rent klingande violin. Dramatiskt attackerande frasinledningar. Tystnar till den hest grusiga klangen. Distinkt ren klang i raskt tempo. Mycket drillande kring en ton. Hest grusigt. Rentonigt. Staccatosprinter växlar med rent klingande violinsång. Pizzicaton för stycket vidare. Härlig liten melodifras i pizzicaton som tycks uttrycka storögd förvåning över ”sakernas tillstånd”. Pizzicaton och blixtrande arcon växlar. Någon takt närmar sig folkmusik i arcospel. Stycket känns inte alls speciellt modernistiskt. Bland historiska modeller tycks det mig mer ansluta till Paganinis capricer än Bachs sonater och partitor. Tystnar kort. Dubbelgrepp. Stillnar i långa toner. Avslutas med halvkvävt pizzicato.

Av Boulez musik rekommenderas tills vidare främst Éclat/Multiples (1964-70) för kammarorkester, Répons (1980-4), för piano, piano/synt, harpa, cimbalom, vibrafon, xylofon/glockenspiel, kammarorkester & live-elektronik, Dialogue de l'ombre double (1982-5) för klarinett & tape samt Anthèmes I (1991) för soloviolin.

Veckans verk-text nr 207, avslutad 10 november 2005. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Anders Hillborg, född 1954, Sverige;

Violinkonsert

för violin, 3 flöjt, 3 oboe, 4 klarinett, 2 fagott, 2 horn, 2 trumpet, 2 trombon, 1 tuba, stråkorkester
k1990-2, 25 minuter
Anna Lindal, Sveriges Radios SO, Esa-Pekka Salonen, Ondine
Anna Lindal, Stockholms PO, Jonas Dominique

Anders Hillborgs Violinkonsert är tillägnad Anna Lindal och saknade i sin första inkarnation den lyriska delen. Här är det dock fråga om den slutliga versionen. Uruppförandet stod Anna Lindal, Stockholmsfilharmonikerna och Jukka-Pekka Saraste för 20 februari 1992 i Stockholms Konserthus. 1995 fick stycket en rekommendation av radiofolket vid Rostrumtävlingen. 1997 erhöll kompositionen Stora Christ Johnson-priset, utdelat av Kungliga Musikaliska Akademien. 2004 publicerade Edition Peters noterna. Anders Hillborg presenteras vidare på http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/personer.nsf/LookupBiografier/665F73F2BF050DF641256492002D282B?OpenDocument. Hans hemsida finns på http://www.hillborg.com/.

Solisten inleder långsamt med fyllig ton. Växer ut i orkestern. Solisten fortsätter med mycket snabba toner. Briljant med härlig skrovlighet i det lägre registret. Mystiskt dämpat orkesterackompanjemang söker sig fram. Uppflammande stråkar. Forte från orkesterstråkar i långsamt tempo. Mycket snabb solist. Mycket snabba blåsarinsatser. Harmoniskt uttänjt som occarina-klangerna i György Ligetis samtida Violinkonsert (1992). Solisten fortsätter sin rusch. Ackompanjemanget alternerar mellan långsamma stråkar och raska blåsare. Uppflammande orkesterstråkar och rasker solist. Några emfatiska stråkforten avrundar första sektionen.
Elefanttjut från brasset initierar grotesk rytm i orkestern. Stravinskij-rappa pizzicaton. Det här är musik som sätter fart på livsandarna! Humoristiskt sentimental soloviolin. Men vadå? Man lever blott en gång! Låtom oss förlustas! Walking bass-rytm i kontrabasarna. Täta taktbyten. Blåsare och solist undersöker den hillborgska harmonikens gränser. Stillnar med pizzicaton. Frågande soloviolin. Call and answer mellan solist och orkester. Härliga solistutbrott värdiga en av rockens stora gitarrister. Hetsande pizzicaton. Crescendo och tempohöjning. Groteska rytmen, med brunstiga elefanttjut. Mycket bra musik, stimulerande och rolig. Ärligt talat var det den här sektionen som sålde mig på stycket! Bromsar in utdraget och raffinerat. Klingar ut med lång blåsarton. Blåsarknorr avslutar andra sektionen.
Tjattrande, raska blåsare nystartar. Tystnar en stund men tjattrar snart vidare. Stråkarna ansluter. Soloviolin sjunger elegiskt och smärtsamt med fyllig ton. Understöds av träblåsare. Orkesterstråkar avrundar. Solistkadens inleds stillsamt, blir expressiv. Dubbelgrepp gör stora delar till en duett. Understöds bitvis av träblåsarna. Lyriskt avsnitt med stråkar och solistkantilena i det högre registret. Blåsare skapar spänning genom att tänja harmoniken, annars väl stillsamt väl länge. Men visst är det en makalös solist vi får njuta av! Violinen är det av orkesterns instrument som faller undertecknad mest på läppen. Solisten initierar crescendo och tempohöjning. Får med sig orkesterstråkarna i mäktigt uppflammande brasa. Diminuendo avrundar tredje sektionen.
Forte. Soloviolinelegi med orkester proklamerar att något nytt är å färde. Solist och orkester exploderar i vital musik. Fast rytmik genom raka pizzicaton. Härligt attackerande soloviolin. Är det första eller andra sektionen som kommer tillbaka? Det är den fjärde, men där finns släktskap! Tjattrande blåsare. Snabb solist. Tempohöjning med snabba toner i stråkarna. Snabba solistinsatser, occarinaklanger från blåsarna och långsamma stråkar därunder. Snabb solist rusar vidare. Överraskande kort och plötslig avslutning ”in media res”.

Båda de inspelningar jag haft tillgång till har sina företräden, men Ondine-skivan lär vara lättast åtkomlig. Spring och köp, pronto!

Veckans verk-text nr 86, avslutad 16 december 2001, reviderad 28 juni 2005.
Införd här efter framgång i J-cupen 1999. Andra införseln efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

György LIGETI, 1923-2006, Ungern, Österrike:

Violinkonsert

k1990-2, 28 minuter
för violinsolist och orkester med 2 flöjt, oboe, 2 klarinett, fagott, 2 horn, trumpet, tenortrombon, 2 slagverkare, 5 violin, 3 viola, 2 cello, kontrabas samt 3 oidentifierade stämmor
Saschko Gawriloff, Ensemble InterContemporain, Pierre Boulez, DG 1993

Ursprungligen presenterades konserten 1990 i en tresatsersversion, men sedan beslöt Ligeti att helt stryka första satsen och addera tre nya. Numera är satserna alltså fem; Praeludium: Vivacissimo luminoso - attacca, Aria - Hoquetus - Choral: Andante con moto - attacca, Intermezzo: Presto fluido, Passacaglia: Lento intenso och Apassionato: Agitato molto. Orkestern är som synes av den mer begränsade numerären, men en egenhet som inte framgår av min förenklade sammanställning ovan är att blåsarna alternerar på occarina, vilket bitvis har stor inverkan på själva klangen. Dessutom är två av orkesterstråkarna omstämda. Konserten uruppfördes i sin femsatsersversion 8 oktober 1992 i Köln av Saschko Gawriloff, Ensemble Modern och Peter Eötvös. Ligetis musik publiceras av Schott som har mer att berätta om den på http://www.gyoergy-ligeti.de/biographie/index.html. Wikipedia kanske snart har mer att erbjuda på http://en.wikipedia.org/wiki/Violin_Concerto_(Ligeti).

Violinsolisten inleder försiktigt prövande. Diffusa klanger stiger upp ur orkestern. Harmoniken är väl bortom den ordinära stämningens räjonger men alls inte fientligt frånstötande. Också rytmerna är lite avigt knökiga. Solisten spelar mest i staccato. Musiken tätnar och crescenderar långdraget. Rytmiken blir mer prononcerad. Tempohöjning till raskt dansande med solisten i främre ledet. Orkestern följer delvis andra danssteg, så resultatet blir härligt anarkistiskt. Kontrabasstämman står för en av de mer framträdande pulserna. Musiken blir mer diffus och tunnas ut. Brassfanfarer av sällspord mildhet. Musiken bromsar in. Solisten funderar en stund och börjar så fantisera fritt på sitt instrument. Spasmodiska rytmer sätter in i låga stämmor. Solisten sprintar iväg som en kalv på grönbete. Musiken tunnas åter ut. Satsen avslutas bortdöende i slagverket.

Andrasatsen inleds stillsamt av soloviolin med fylligt mustig ton: ack, den som ändå vore en viola! Melodin som stäms upp har en särpräglad äkthet som vore det en folksång av det sorgligare slaget. En enda orkesterstämma kompletterar milt med neutral klang som gör dess identitet svårbestämd. Det kan mycket väl vara en cello. Ett horn ansluter med solistisk pondus. Violinen återupptar sin sorgmodiga sång. Ackompanjemanget har växt i numerär närmast omärkligt, men är fortfarande nog så finkänsligt. Valthornen börjar tänja harmoniken som blir helt sjövilt bångstyrig när occarinorna så småningom ansluter. Violinsolisten tar upp några dansmelodier, skakar av sig alla hinsidestankar och sjunger ut sin glädje över livets alla mirakler. Orkestern stämmer in i det högre tempot. Ligeti erbjuder oss här sannerligen en modernt polyfon fröjd för öronen! Han hann prova på de flesta dagsländeföreteelser efterkrigsmodernismen frambragte, men glömde inte bort musikens elementa. Kanske just den här konserten är det främsta exemplet på syntesen mellan ungdomsårens påtvingade socialrealism och mannaårens nog så förväntade avantgardism. En piccoloflöjt visar stolt fram sina företräden. Musiken bromsar in. Solisten tar tag i sitt saktmodiga folkmelos igen, nu med viss skrovlighet. Valthornen viker sig inte: harmonikens lagar ska tänjas! Solisten håller fast vid sin stämma som en ståndaktig tennsoldat. Occarinorna sätter åter in den sjövilda harmoniken mens solisten snubblar fram i staccaton. Musiken tunnas ut i enstaka träblåsare med mer traditionell harmonik. Violinen återvänder med sitt sorgmodiga folkmelos i lågt register. Är det en cello som ansluter för duett? Horn kliver fram i solistroll, också den med folkligt äkta melos. Satsen avslutas stillnande, harmoniskt väl samlad av mindre ensemble. Jo, det går fortfarande att göra stimulerande musik i långsamt tempo! Allt som fordras är mästarens handlag och fantasi.

Tredje satsen inleds av violinsolist och blandad ensemble i mezzoforte. Tempot är måttligt, presto-benämningen till trots. Fluido-preciseringen är bestämmande. Valthornen vill vara med här också! De krav som ställs på dem som hanterar de stämmorna torde vara avsevärda. Jag tillhör inte valthornets närmare vänkrets utan finner dess klang väl rund och diffus, men jag vet att Ligeti uppskattade det stort, inte minst på grund av dess harmoniska möjligheter. Ytterligare bevis härpå finns i hans Horntrio (1982) och Hamburgkonsert (1998-9/2001). Musiken tätnar. Crescenderar. Violinsolistens sång är fokuserad till pur väsentligheter. Virvlande rörelser i träblåset. Orkestern crescenderar. Satsen avslutas med skälvande cymbaler i fortissimo.

Fjärde satsen sätter in med milda klanger i långsamt tempo. Violinen smyger in på en hög, låååång ton. Ackompanjemanget inskränker sig till en handfull instrument levererande långa toner i neutral klang och försynt nyans. Solisten tystnar helt en stund. Ack, så stillsamt! Ja, nu är jag lugn och mottaglig: let the show begin! Solisten fortsätter sin långtonade, höga sång. Harmoniken tänjs en aning av träblåsarna. Det är närmast en uppenbarelse när solisten byter ton. Ytterligt långdraget crescenderande. Några skrovliga injektioner från fräna orkesterstråkar. Också violinsolisten tar upp fränare tonfall. Fortissimorytmer från blåsare och slagverk. Solisten talar sant till oss. Crescendo och några raskare takter. Fortissimovrål från blåset. Skrovligt stråk och solistinsats. Intensiteten stegras. Nya stråkinjektioner av det härligt småskrovliga slaget. Solisten levererar här sin stämma som vore det en tyngande börda, utan tvivel avsiktligt så. Överlag är det värt att notera hur lite flum solostämman innehåller, hur välverserat ändamålsenlig den är. Dramatiserande pukvirvel och trumpetton följs av satsens avslutning i hyperraskt rattlande xylofon.

Finalen inleds i diffusa klanger som snart klarnas av träblåsarentré. Violinsolisten inträder med raska fraser skrovligt levererade. Harmoniken är klart annorlunda, inte heller här fientligt frånstötande, men definitivt bortom schlagereländets konventioner. Crescenderar. Spasmodiska rytmer tas upp i basstämmorna. Ett enda überdistinkt slagverkssnäpp varpå alla krafter går loss i rytmiskt polyfont partajande. Ja, stora trumman vill också vara med! Violinsolisten tar upp några jordigt folkliga dansfraser. Är det den här musiken de tjockhultska SEKTeristerna stuffar loss till? Dramatiska brassinsatser. Svaras av primalskrovlig stråkinsats. Slagverket är också involverat. Violinsolisten kontrar med smeksamt skira toner. Orkestern aktiverar sig som för nytt partajande. Violinsolisten rycker dock till sig initiativet och går loss i den stora solokadens Gawriloff utvecklade på basis av material ur konsertens ursprungliga inledningssats. Ja, här förekommer dubbelgrepp, tvära tempovariationer, introspektivt grubbel, extrovert skrävel, vitt varierande tonbildning, språng mellan olika register, kort sagt det mesta som fordras av en modern violinsolist. Orkestern brakar in kort. Konserten avslutas ytterst annorlunda. Häromveckan förutspådde jag att Kaija Saariahos violinkonsert, Graal Théâtre, hade större chans att äntra standardrepertoaren än Ligetis. Jag hoppas dock att det kommer att finnas plats för båda, inte minst med tanke på att de fordrar så olika orkesternumerärer. Den radikalaste av de tu är nog ändå Ligetis!

Av Ligeti rekommenderas framförallt 6 bagateller (1953) för träblåskvintett, Stråkkvartett nr 1 (Métamorphoses nocturnes från 1953-4), Ramifications (1968-9) för stråkorkester, Orgelstudie nr 2 (Coulée från 1969), Pianokonserten från 1985-8 och Violinkonserten från 1990-2.

Veckans verk-text nr 234, avslutad 21 mars 2007. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Colin Matthews, född 1946, England:

Broken Symmetry

för orkester , k1991-2, 21 minuter
orkester med 3 flöjt, 3 oboe, 4 klarinett, 3 fagott, 6 horn, 4 trumpet, 3 trombon, tuba, pukor, 4 slagverk, piano, harpa, 26 violin, 10 viola, 10 cello, 8 kontrabas
London Sinfonietta, Oliver Knussen, Decca 1994

Verket beställdes av BBC och uruppfördes 5 mars 1992 i Barbican Hall, London av BBC SO och Oliver Knussen. Broken Symmetry kom senare även att utgöra tredje satsen i Renewal, ett verk färdigställt 1996 också involverande kör som jag tyvätt inte haft tillfälle att höra. Broken Symmetry delas på skivan in i 14 spår, spelade utan paus. Satsernas benämningar rör tempo och satsdelstyp och skulle här se parodiskt pedantisk ut om jag hemföll åt ett återgivande. Den nyfikne kan alltid googla fram dem! Faber Music tillhandahåller både studiepartitur och en presentation (se http://www.fabermusic.com/serverside/works/Details.asp?ID=800)

Stycket inleds modest pulserande i slagverk och diffusa instrument. Plötsligt brakar stora trummor och djupt brass in i fortissimo. Klingar ut innan nya attacker sätter in. Glesnar, men fortsätter pulsera, nu i pizzicaton och ljust slagverk. Virvlande stråkrörelser. Fortissimoattack från full orkester. Mal på en stund. Glesnar och diminuerar med tickande pizzicaton. Mäktiga men modesta brasstoner tar emot i djupen. Kvicka rörelser i stråket aktiverar musiken igen. Rörelserna är snabba, men utvecklingen långsam! Crescenderar i full orkester. Biter sig fast i aktivistiskt fortissimo. Rytmer begynner framträda mer pregnant ur djupen. Musiken ljusnar och lättar markant som när solen blir synlig efter att ha dolts av mörka moln. Tunnas ut ytterligare. Flinka violiner. Crescenderar till groteska fortissimopulser. Ljusa slagverksrytmer. Djup brassmelodi traskar på raskt, men mer ironiskt överseende än maktfullkomligt upptuktande. Musiken hålls närmast konstant i bortåt minuten. Crescenderar i full orkester. Groteskt stuffande, mäktiga rytmer i de djupa stämmorna. Glesnar kort innan slagverket sätter färg på anrättningen dock utan att bli helt dominerande. Diminuerar en aning, och två. Stråksång blir hörbar. Crescenderar igen med brass och slagverk. Tunnas ut och diminuerar tvärt till vilset sökande musik. Den som icke söker skola förvisso icke heller finna, men måste sökandet dokumenteras så rasande noggrant och presenteras för offentligt beskådande? Kraftiga pukslag kallar till ordning. Tystnar kort innan nytt fortissimo växer fram. Stråkarna kliver fram koriskt med expressiv ton. Mäktiga pukor dundrar igen. Musiken samlar sig gradvis och begynner stuffa så smått. Crescenderar. Kanske händer det inte så mycket i det här avsnittet heller, men det har i alla fall en tydlig riktning. Tunga trummor och mäktigt, djupt brass sätter in och etablerar en häxkittel av rent petterssonskt djup och syra, men med starkare kulörer. En stigande skalrörelse i djupt brass tycker jag mig känna igen rakt av från en av Allan Petterssons symfonier, kanske nian. Hypersnabba brassfanfarer. Tempot höjs för vilt lössläppt dansgrotesk. Den man som förmår hålla sin lem erigerad under den här dansen torde få glädja sig åt den däringa godingens omsorger! Risken är väl bara att hon skräms på flykten. Om inte av musiken så av den erigerade mannens uppskattning av den… Undrar du om brasset i Din orkester är något vidare? Be dem framföra det här verket! Och med det menar jag ingalunda att stycket blott skulle vara en uppblåst brassetyd. Men utmanas görs brasset sannerligen! Brass och slagverk ställer till vilt partajande. De lössläppta krafterna närmar sig Våroffer-dimensioner utan att på minsta vis referera vare sig till det verket eller dess ultrareaktionära ämne. Så, har vi några godingar kvar? Musiken glesnar en gnutta och sackar in. Nyansen håller sig kring fortissimo så någon direkt vila erbjuds vi ingalunda. Här och var genom verket förekommer tonvändningar jag associerar till jazzen. De är dock så väl raffinerade att de inte stör verkets definitiva hemmahörighet inom konstmusik-fältet. Musiken tätnar igen. Prominent brass och mäktiga pukor. Djup stråksång i måttligt tempo. Tunga pukor brakar in. Uff, nu börjar till och med en dramajunkie som undertecknad vackla under trycket. Det här var en resa som frestar också gamla rocktrossar. Hur månde då veka popsnören reagera? Är de mer formbara eller brister de? Uppsöker de ens sådana här miljöer? Minimalistiska pulser stiger upp ur slagverket. Kontrapunkteras av brassfanfarer i ett möte mellan österland och västerland. Maktfullkomliga pukor dundrar in krossande allt motstånd. Brasset gör ännu en attack. Pukorna likaså. För säkerhets skull! Verket avslutas diminuerande in i tystnaden. Oh, come ye heavy sleep!

Av Colin Matthews rekommenderas tills vidare främst Suns Dance (1984-5) för decett och Broken Symmetry (1991-2) för orkester.

Veckans verk-text nr 238, avslutad 10 maj 2007. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Magnus LINDBERG, född 1958, Finland:

Corrente II

för orkester, k1991-2, 20 minuter
3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, pukor, slagverk, harpa, piano & stråkorkester
BBC SO, Marty Brabbins, konsertupptagning

Corrente II är en både i duration och instrumentation utvidgad version av Corrente I (k1991-2 för 16 instrument och en durata kring 12 minuter). Stycket uruppfördes av BBC SO och Andrew Davis i London 27 november 1992. Partituret hanteras av Chester Novello. En skivinspelning existerar på Ondine med Finska Radions SO & Jukka-Pekka Saraste, men den har jag tyvärr inte haft tillgång till. Titeln är italiensk och syftar på barockdansen som kanske vanligen stavas Courante. Kammarversionen har markant högre tempo, består av samma huvudavsnitt som här aktuella orkesterversion, men är i mitt tycke ett avsevärt mindre intagande verk.

Corrente II inleds med pulser av djupt mullrande lågmäldhet vilket skapar en ödslig, skrämmande atmosfär. Rörelser startar i de djupa stämmorna. Mellanregistret skymtar en stund. Långsam, mäktig musik. Ljusa blåsare och violiner ansluter och intar pronto en dominerande roll, något som snart möter motstånd från djupen. Några pukdunkningar återställer ordningen. Quasiminimalistiska rytmer driver på i bakgrunden, i förstone från slagverket, men snart också från blåsare och stråkar. Mellanregistret blir dominant, varigenom stämningen ljusnar, man andas lättare. Tempot stegrar. Klangblandningarna förändras hela tiden. Lindberg får till en förträfflig förening mellan pådrivande rytmer och skiftande klangfärger, där summan blir större än de ingående delarna. Mörknar och dramatiseras. Stillnar och sackar in. Några melodiska vändningar känns riktigt urtida: är det här Henry Purcell citeras? Vår tids tongångar återtar snart kommandot. Tempot ökar ånyo. De quasiminimalistiska rytmerna återkommer, nu instrumenterade mestadels i ljusa stämmor. Angelägen, intresseväckande och fräsch musik. Min stora uppskattning av stycket grundar sig nog främst på dels att dess avsnitt är väl sammansatta och speglar olika sidor av livet och dels att stycket som helhet har riktning och tar sig framåt via såväl rörelser som betagande klangskiftningar. Stråksång med rytmisk spänst. Stycket är väldigt orkestralt i så måtto att bara få solistiska partier förekommer. Orkestern som kollektiv har huvudrollen. Vad den musikaliska substansen anbelangar skulle stycket mycket väl leva upp till en symfonisk benämning. Klangerna djupnar. Violinerna inför ljusare stråk. Djupa stråktremolon och pukslag. Violinsång och brassmelodier i överledande avsnitt. Långt, stillnande stråkackord. Harpsolist välkomnar oss in i styckets långsammare avsnitt. Rofyllt leksamt. Stycket är överlag behärskat välbalanserat utan extrema uttryck eller positioner. Emellanåt störs jag därav, ofta är det vilsamt skönt och brackigt bejakande. Något att unna sig efter utståndna mödor! F-n ta dem som vältrar sig i slik lyx utan att måsta kämpa för sin existens! Fulltonigt stråk i mellanregistret. Mjukt brass för stycket vidare. Långdraget crescendo. Diminuerar och släpper fram pianosolist med modernistisk utsaga. Svaras av pukdunkningar. Djupt brass morrar dovt. Åter fulltonigt stråk. Mättade klanger. Crescendo där ångestlarmande ringsignaler framskymtar. Pianosolisten har mer att anföra. Svaras nu av harmoniskt anspända träblåsare. För ovanlighetens skull ett riktigt stimulerande långsamt avsnitt som vare sig går i stå eller blir anemiskt suktande. Crescendo med skälvande cymbal. Blåsarna sprintar åstad tjattrande, därmed ömsande musikens skinn till det scherzoida. Lekfullt i raskt tempo. Sån här musik (lätt, ljus och rask) får mig att må prima! Åtminstone när den utgör en del av en komposition som också rymmer tyngre avsnitt. Man bör dock framför allt världsligt beakta etiken! Klangprakten ingår åter en skön förening med en musikaliskt meningsfull substans. Lindberg har något att säga och han säger det överdådigt välformulerat. Man kan inte kalla honom nyskapare, men han når i sina bästa stycken fram till en fin syntes mellan traditionens och nutidens tekniker. Kaleidoskopiskt skiftande klangfärger med rytmisk spänst. Skymtar inte några vändningar från Stravinskijs Eldfågel (1910)? Klangerna tjocknar när djupt brass ansluter. Crescendo i full orkester. Kulminerar med långt ackord varpå en enkel rytm växer fram i slagverket. Minimalistrytmen tar kommandot, blir dominerande men tack och lov inte allenarådande. Själva rytmen torde vara odrägligt idiotisk satt i piano eller slagverk. Klangskiftningarna mildrar idiotin. Brassfanfarer sätter stopp för det väl stelbenta stuffandet. Att vilja men icke kunna! Musiken bromsar in med mäktigt brass. Gongslag dallrar imposant. Dags att gå till vila! Några emfatiska brassackord avslutar stycket nog så dissonant. Arbetet fortskrider!

Av Magnus Lindberg rekommenderas framförallt Ritratto (1979-83) för kammarorkester, Corrente II (1992) för orkester, Zungenstimmen (1993-4) för blåsorkester, Arena (1994-5) för orkester eller Arena II (1996) för kammarorkester, Feria (1997) för orkester samt Klarinettkonserten från 2001-2.

Veckans verk-text nr 249, avslutad 4 april 2008. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Pierre BOULEZ, född 1925, Frankrike:

...explosante-fixe...

för 3 flöjt, kammarorkester, elektronik, k1991-3, 37 minuter
för MIDI-flöjt, 2 tvärflöjt, 2 oboe, 3 klarinett, 2 fagott, 2 horn, 2 trumpet, 2 trombon, tuba, 3 violin, 2 viola, 2 cello, kontrabas och elektronik
Sophie Cherrier, Emmanuelle Orphèle, Pierre-André Valade, Ensemble InterContemporain, Pierre Boulez, DG 1994

...explosante-fixe... begynte sin existens 1971 som en hyllningsskiss ägnad Igor Stravinskijs minne. Partituret bestod av sju skisser för valfri besättning, en kallad Originel och sex betitlade Transitoire. 1972 producerade Boulez en version för flöjt, klarinett och trumpet. 1973 kom en version för oktett & elektronik som framfördes ett par gånger (innan datorn bröt samman av kraven den ställdes inför). 1985 såg det som kom att bli finalen till ...explosante-fixe... dagens ljus i form av Mémoriale (…explosante-fixe… originel) för flöjt och oktett. Året därpå, 1986, kom ett stycke för vibrafon och elektronik. Exakt vilka av de sju ursprungliga skisserna som elaborerats i de olika versionerna vet jag inte. Här aktuella version har dock fem satser; Transitoire VII, Interstitiel 1, Transitoire V, Interstitiel 2 samt Originel. Satserna spelas utan paus, attacca. Interstitiel-satserna är helelektroniska. Annars används elektroniken bara för flöjterna. Stycket uruppfördes i sin helhet 24 januari 1994 på Théâtre du Châtelet i Paris med Pierre-André Valade, Sophie Cherrier, Emmanuelle Ophèle, Ensemble Intercontemporain och David Robertson.

Flöjterna inleder frimodigt muttrande. Kammarorkestern sprintar in med typiskt Boulez-organiserat delirium. Nu ljuder flöjterna med all den distinktion de är mäktiga. Alla resurser går loss i gränslöst partajande. Nej, småborgerligt väluppfostrad artighet har ingen plats här. Undervattensaktiga, men ändå sjösjuka klanger. Enormt penetrerande flöjtklanger tvingar fram tillnyktrande. Alkoholorsakat delirium kureras effektivare med gängse vispop. Orkestern driver på med vildsint elegans. Elektroniska klanger från en annan värld än vår vanliga. Tunnas ut i akustiska instrument. Ack, så mjukt och kärleksfullt - men ändå helt modernt. Vilken kvinna önskar inte närkontakt med den man som förorsakat sådana ljudsensationer? Men ack, gubbstrutten är annorledes gängad… Korta perkussiva läten: från elektroniskt förvrängda flöjter? Ensemblen rycker åt sig initiativet och tar oss med på en resa till några intressantare kvarter. Vad skådar mitt norra öga? Inte en enaste akademiker, räknenisse eller byråkrat i sikte! Härligt att vistas bland arbetande människor. Sjösjuka flöjter. Musiken aktiverar sig kort innan den åter blir letargiskt trånande. Frukta inte att letargin ska vara vegeterande, den visar sig också vara produktivt världsutforskande. Det är bara det att dess metod är annorlunda. Den går den inre i stället för yttre vägen. Flöjterna blir rent ystra, rusar åstad glädjefnattigt en stund inte olikt en viss fyraåring i bekantskapskretsen. Stillnar markant, men notera hur laddad stagnationen ändå är. Stillsamt skälvande, gradvis förvandling. Revolutionen har förvisso sin tid - men mest ägnar vi oss ju ändå åt evolution. På vad ruvar musiken? Vilket monstrum månne framfödas härur? Stycket aktiverar sig igen. I synnerhet några förmodligen elektroniskt genererade riff pekar rent av mot de chica dansgolven. Betänk att dåtidens ungdom fick hålla till godo med Manchestergrooves! LOL! De yttre åthävorna stillnar, musiken söker sig inåt medelst mystiskt förvrängda klanger formerande djärv harmonik. Lyss till flöjternas sång! Om jag förstår saken rätt så härrör många av de mysteriösa ljuden från MIDI-flöjten, vars klangrepertoar väl bara begränsas av ljudbankerna och vad anblåst luft kan styra. Här skulle Björk och andra popexperimentatörer kunna hitta hela cd-skivor av intressant material att popularisera. Tätnar och crescenderar måttligt. Diminuerar och skiftar till aningen aktivare, mer utåtriktade tongångar. Seså raring, ska vi inte bygga oss en behagligare värld? Crescendo - diminuendo. Kan en sådan då vara möjlig betänkande människans natur? Stundtals rent dialogiska växlingar! Electrodansen glimrar till igen: så kommer vi aldrig få uppleva svenska orkestrar stuffa loss. De vilar djupt försjunkna i Brahmsgegga i väntan på pensionsdagen. Stackars satar, vilket öde! Stillnar kort. Dags att åter visa framfötterna på dansgolvet. Och jag talar nu inte om sedvanlig på stället marsch-dans utan rytmiska rörelser involverande dansarens alla kapaciteter med syfte att imponera på det motsatta könet för framtida könsligt umgänge. Stillnar kort. Arbetar sig tillbaks till deliriumet. Bromsar in till nästan stillastående. Nu sätts alla resurser in: flöjter, ensemble och electrodans. Släng er i väggen Stamgäster och Sällskapsdansare: här har ni intet att hämta! Utmattat andfådda flöjtinsatser - men The Show Must Go On! Av idrottare tror jag denna musik mest kunde hjälpa dem som behöver en allsidig, fysisk såväl som mental träning. Carro är väl praktexemplet. Flöjternas lekfullhet erinrar rent av om hennes showmanship för några år sedan. Har hon inte gummat till sig de allra senaste åren, blivit ett proffs som inte längre har kul, en sponsorbroiler utan egen vilja? Bromsar in som ett gammalt ånglok. Transitoire VII avrundas adekvat av stråkfigur.
Interstitiel 1 glider in med metalliska klanger, men inte korta, hårda utan ekobemängt uttänjda, liksom ihåligt klingande. Långsamt tempo. Även flöjtartade ljud förekommer i det minutkorta mellanspelet.
Transitoire V inleds rent romantiskt av drömsk flöjt: är det Debussys faun som är ute på ny nymfjakt? Ha! Nu brakar kammarorkestern in med nytt välorganiserat delirium. Om du trodde att vi stod inför en nöjestripp, så bedrog du dig, din slemma bracka! Stillnar. Flöjterna sätter an ett långsammare tempo. Harmoniken går väl utöver topplisteschablonerna. De elektroniska klangerna från Interstitiel 1 gör ett återbesök. Violinerna kliver fram med rent melodiska utsagor. Är det inte en ren kamp vi bevittnar mellan den akustiska ensemblen och de elektroniska klangerna? Så, vilken sida står du på? Eller har du eleverat dig över vardagsbataljerna för att på välkänt konnässörmanér roa dig med att blott betrakta s-p-e-l-e-t? Visst är det fascinerande? Också ur den kråkvinkeln… Flöjterna lierar sig med elektroniken. Tempot är måttligt, de melodiska rörelserna liksom sega, men musiken känns ändå lätt och behagfull genom de ljusa klangernas dominans. Boulez visar upp sin melodiska ådra. Electrodansen stuffar till det hela nu och då. Elaboreras inte segheten väl länge? Går det inte liksom runt i cirkel? Fortspinns melodiken alls? Stycket skulle nog ha vunnit på om Boulez klippt bort en eller två minuter här. Violinerna spelar fortfarande en framträdande roll, stundtals nästan i nivå med flöjtsolisternas. Fler stämmor involveras. Trodde du att Boulez skulle låta dig nanna kudde i evighet? Musiken närmar sig ren frenesi. Om vardagslunken är allt du mäktar med, så är den här musiken definitivt inte för dig! Notera hur upprördheten för musiken in i ett nytt skede, den är produktivt motiverad, inte utagerande terapeutisk. Elektroniska klanger kliver fram. En berg och dalbane-melodik utkristallerar sig. Osedvanligt entydig musik för att vara Boulez. Enkla sanningar behöver förvisso bara wannabees komplicera! Barnsligt enkelt och lekfullt pling-plong. Notera dock hur dess orkestreringen varieras. Tunnas ut och bromsar in. Nog med entydighetens vila! Nu öser Boulez på friskt och frimodigt, intensivt som självaste Xenakis, men med allt sitt eget raffinemang i orkestreringen. Nu förstår alla varför hans mindre begåvade kollegor hatar honom så helhjärtat intensivt! Ping pong-panoreringar mellan kanalerna. Inte ens en förstärkt KammarensembleN skulle gå iland adekvat med den här musiken. Stillnar tvärt. Långa och mjuka, men i stark nyans levererade flöjttoner. Ja, det skälvs. Tonerna emanerar ur mänskliga lungor. De är inte maskinellt producerade. Orkestern är underordnad om än inte blott ackompanjerande. Pregnant stasis. Tystnar kort och byter riktning. Piggnar till och ser sig nyfiket omkring. Lekfull flöjt. Segern är vunnen: låtom oss njuta dess sötma och frihet. Ett kort ögonblick! Violinerna tar plats igen. Musiken tätnar ånyo, ty vad sker med det salt som mister sin sälta? Tempot höjs av envetet påstridig ensemble som förvisso inte väntar på första pensionsutbetalningen! Aktiva trumpeter. Tunnas ut med prominenta solister. Electroklangerna kommer in kort och tillför ytterligare en aspekt. Efter närmare bekantskap med den här musiken så förändras ens perspektiv obönhörligt. Så verkar Konst. Den ställer krav på och utvecklar dem som kommer inom dess påverkanssfär, inte blott jamsar med som Underhållning. För egen del ledde bekantskapen till att jag avslutade ett engagemang där villkoren var ovärdiga. Bromsar in och tystnar.
Interstitiel 2 glider in med fylliga undervattensklanger. Modest tempo. Sega rörelser. Crescenderar överväldigande. Diminuerar till nästan intet.
Originel-finalen smyger in med flöjtsolisterna i främsta ledet. Orkestern spelar en ytterst undanskymd roll. Musiken tystnar nästan helt. Nya flöjtinsatser, milt beledsagade. Tystnar igen. Nya flöjtinsatser. Ja, de har saker av vikt att anföra, pratar inte blott för att de är betalda för det och utrymmet finns till hands. Aningen aktivare ensemble. Harmoniken är mer gängse i Originel-satsen än i de andra. Flöjtsolisterna är fortfarande pigga och nyfikna, men får inte med sig orkestern på några äventyr värda att orera om. Jag vet inte hur Boulez har genererat melodiken, men den tycks mig definitivt musikaliskt motiverad, inte matematiskt konstruerad. Nåja, kanske är det bara jag som försöker skapa mening! Originel-satsens musik tilltalar mig förvisso inte omgående, men den vinner för vart förnyat åhörande. Något har den. Kan detta något vara charm? Musiken känns liksom en lovsång efter befrielse från tyngande omständigheter, utståndna strider och mödosamt arbete. Hilding Rosenberg konstruerade några av sina verk på liknande sätt, med en hymnisk sats som final. Är det egentligen inte mer moget än att ha en entusiasmerande klang- och jubelfinal? Flöjt med klassiskt ren ton. Ja, i Sverige hade Boulez pensionerats strax innan han realiserade den här musiken. Vad återstår då annat än ärlig hänsynslöshet? Låååååång, diminuerande flöjtton avslutar verket.

Av Boulez rekommenderas framför allt Flöjtsonatin för flöjt & piano från 1946, Livre pour cordes (1948-9/1968) för stråkorkester, Domaines II för klarinett & kammarorkester från 1961-9, Éclat-Multiples för kammarorkester från 1964-70, Rituel: in memoriam Bruno Maderna för orkester från 1974-5, Notations I-IV för orkester från 1977-8, Dialogue de l'ombre double för klarinett & tape från 1982-5, Mémorial ...explosante-fixe... originel för flöjt & oktett från 1985, ...explosante-fixe... för 3 flöjt, orkester & elektronik från 1991-3, Incises för piano från 1994 och Anthèmes II för violin & elektronik från 1997.

Veckans verk-text nr 244, avslutad 31 juli 2007. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Karlheinz STOCKHAUSEN, född 1928, Tyskland

Helikopter-Streichquartett

för 2 violin, viola, cello och helikopterljud, k1992-3, r1995, nr 69, 1 inspelning, 31 minuter
Arditti String Quartet, Auvidis Montaigne, i1996

Helikopterkvartetten utgör scen 3 i operan Mittwoch aus Licht, men har även publicerats som självständigt verk. Här aktuella inspelning gjordes under studioförhållanden med de fyra musikerna i vars ett rum, samordnade via clicktrack och med helikopterlätena pålagda efteråt. Vid konsertframföranden liksom i operan ska de dock spela från vars en helikopter som kretsar runt konsertlokalen. Mikrofoner tar upp ljuden från musikerna och helikoptrarna, vilka sedan mixas i konsertlokalen. Samtidigt sänds bilder av musikerna till stora TV-skärmar i konsertlokalen. Stycket uruppfördes av Ardittikvartetten i Amsterdam 26 juni 1995. Från det tillfället finns en film av förberedelserna och framförandet, som med fördel kunde förgylla en kväll i rutan. Efter uruppförandet adderade Stockhausen ytterligare 3 minuters musik till stycket. CD-utgåvan har bara ett spår, men består av fem sektioner: ignition of the turbines - entry of the instruments, first formulacycle, second formulacycle, third formulacycle och descent - silence at the end. En annan text om stycket finns på http://www.jimstonebraker.com/maconie-helikopter.html.

Motorerna sätter igång, börjar ljuda så smått. Motorerna accelererar i fart, stiger i styrka och ”tonhöjd”. Pulserande rotorljud. Efter knappt två minuter gör cellon entré med dramatiskt laddade toner. Violinerna och violan ansluter tänjande harmoniken. Musikernas inledning påminner om vissa Sonic Youth-öppningar! Kvartetten accelererar. Kvartettens accelerando fortfar vilket tillslut resulterar i tremolon. Helikoptrarna står för cirka 40 % av ljudet, kvartetten resterande 60 %. Första formelcykeln inleds efter drygt fem minuter. Musikerna närmast attackerar strängarna med sina stråkar. Kvartettens medlemmar börjar ropa ut tyska räkneord, emellanåt med svagsint diktion. Helikopterljuden skiftar mellan höger och vänster kanal, varieras i ”tonhöjd” och ljudstyrka. Dessutom varierar ljudet från de olika helikoptrarna. Aktivitetsnivån är sannerligen hög, men händer egentligen något? Andra formelcykeln börjar kring tiominutersstrecket. Kvartetten spelar mest tremolon och glissandi. Det är som om kvartetten försökte uppnå samma ljud som helikoptrarna. Kanske ska verket ses som en illustration av människors strävan att införliva egenskaper hos tekniken? Vilken funktion stycket har i operan har jag inget hittat om. Kvartettspelet mattas av en stund. Annars är dynamiken rätt jämntjock. Intensiteten tilltar igen med aktivare panoreringar av helikopterljuden och tätare kvartettspel. Musikernas räknande återkommer emellanåt, ofta teatralt gestaltat, alltid auf Deutsch. Tredje formelcykeln sätter in efter bortåt nitton minuter. När jag första gångerna lyssnade till den här musiken blev jag rent överväldigad, men det har svalnat betänkligt med vart åhörande. Jag är nu mer tveksam till styckets musikaliska förtjänster. Ryktbart har det varit alltsedan premiären, drabbas av det bör man, men jag tror knappast att det kommer att ha samma långtidsverkan som Beethovens Ödessymfoni eller Stravinskijs Våroffer. Sannolikt blir styckets renommé mer i nivå med Milhauds Stråkoktett (den som består av fjortonde och femtonde stråkkvartetterna spelade samtidigt). De 1995 tillkomponerade minutrarna infaller mellan 23e och 27e minuterna. Möjligen är kvartettsatsen där lite tätare med fler unisonon. Kvartettmedlemmarna förenas där också i styckets enda verbalt unisona tillkännagivande: ”vierzehn!” Flera fallande unisonon från kvartetten. Nedstigningen börjar efter knappt 27 minuter. Kvartett och helikoptrar ritarderar. Rotorerna sjunker i ”tonhöjd”. Rotorljuden och kvartetten bromsar in ytterligare. Cellon återkommer med inledningens dramatiska toner medan rotorljuden blir sega som deg. Diminuendo i högerkanalen. Tystnad är allt som återstår.

Av Karlheinz Stockhausen rekommenderas tills vidare främst Gruppen från 1955-7 för 3 orkestergrupper och Helikopter-Streichquartett från 1992-3 för stråkkvartett & helikopterljud.

Veckans verk-text nr 214, avslutad 8 februari 2006. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Anders Hultqvist, född 1955, Sverige:

Vinterträdgården

Frenetiska stråkar inleder det ensatsiga stycket i högt tempo. Skrovligt och dissonant. Violinerna tar över en stund. Folkmusikaliska tonfall bryter fram i kort episod. Skarpt rasslande pizzicaton och vresiga celli. Violiner. Uttunnat. Robust tung-gung. Lugnar ned sig. Korta glissandon. Pizzicaton. Tätnar till musik med självständigt förda stämmor som alla vill ha huvudrollen. Ettrig musik laddad med energi. Kanske inte av det alltigenom positiva slaget. Om det är en kamp på liv och död, så är det förmodligen mellan rättshaveristiska egenföretagare över en futilitet. Tunnas ut och stillnar. Violiner söker sig vidare, till en början försiktigt trevande. Celli och kontrabasar ansluter. Stillnar till skirt dämpad musik. Nervöst med små tremolon. Lugnare avsnitt där spänningen dock vidmakthålls. Crescendo. Febril aktivitet som inte tillåts explodera. Tunnas ut i violinerna ett par gånger. Soloviolin kliver fram i rampljuset. Fler violiner ansluter. Pizzicaton rasslar och knäpper. Vresiga celli. Knäppta pizzicaton och höga violintoner. Violinerna strävar högt, mycket högt i tonhöjd. Celli och kontrabasar tar ut djupen. En skog av rasslande pizzicaton. Underbart såriga läten från de djupare stråkarna får mig att minnas My Bloody Valentines gitarrexcesser. Hela ensemblen spelar åter med stråke. Tät musik med hög dissonansfaktor. Tunnas ut i violinerna, de ettriga. Soloviolin ristar sin linje med en laserstråles skärpa. En sista rusch från ensemblen avslutar effektivt.

Veckans verk-text nr 199, avslutad 21 juni 2005. Införd här efter framgång i J-cupen 2003.

Anders Nilsson, född 1954, Sverige;

Krasch!

för sopran-, alt-, tenor-, barytonsaxofon, 6 slagverk, tape, k1993, 11m
Raschèr Saxofonkvartett, Kroumata slagverksensemble, Caprice CAP 21441

Anders Nilsson är i dag en av Sveriges mest betydande tonsättare. Nya verk från honom emotses med intresse av allt fler. Sin utbildning fick han framför allt hos Gunnar Bucht. Krasch! uruppfördes 12 februari 1994 av Raschèrkvartetten och Kroumata-ensemblen. Satserna är tre; Agitato, Stesso tempo och III. De spelas utan uppehåll.

Vitalt aktiv inledning med forte i hela ensemblen. Saxofonerna med ett unisont, jazzaktigt riff. Slagverket driver på fint, solistiskt differentierat i oilka instrument, inte kompakt massivt. Uttunnat med solistiska saxofoner och enstaka, men rytmiskt formulerade slagverksknackningar. Saxofonerna utvecklar en mjuk melodik trots störande/stimulerande inpass av tidigare, mer påträngande riff. Åter vitalt aktivt som i inledningen. Det finns ett minimalistiskt driv i musiken, vilket är okay så länge doseringen är så här modest: det utgör en del av stycket, men är inte allenarådande. Kulminerar och tunnas ut. Saxofonerna funderar kring sin mjuka melodik. Andra rytmer gör sig hörda i slagverket. Den pådrivande minimalistiska pulsen återtar dominansen. Tempomässigt hetsar den, men dess väna klangkvalitet gör det svårt att uppfatta den som hotfull, negativt hetsande. Uttunnat med mjuka saxofonmelodin. Övergår gradvis i andrasatsen, en stund är element från båda närvarande.
Snabba congaslag. Saxofonerna inleder med långa toner, sätter harmoniken och skapar satsens tillbakalutat avspända grundstomme. Solistiskt slagverk därovan ger satsen dess oförutsägbarhet och dramatiska spänning. Höga saxofontoner, oroar alltmer. Nervöst spretigt med melodiken i olika slagverksinstrument, korta toner med ljus klang. Mångskiktat komplext. Stillnar. Snabba slagverkslöpningar över vilande, långa saxofontoner. Hög saxofonton. Hårdare klingande slagverksinstrument. Gradvis övergång också till den tredje satsen.
Snabb fras i saxofoner. Rak rytm. Crescendo. Ruscher i racer-fart från saxofoner och trumma som i melodisk avantgarde-jazz. Tape-stämman gör sin entré. Jag har inte lagt märke till några tape-klanger tidigare, men kanske har de varit av det subtilaste slaget. Stillnar. Lång hög saxofonton över tape-klanger och tjattrande/muttrande lägre saxofoner. Saxofonkör, mystiska långa tape-läten och glittrande slagverkslöpningar. Formerar sig och fokuseras till vitalt aktiv musik med rak, envetet pulserande rytm och saxofonriff. Glesnar först till bara slagverk och sedan lämnas allt ljus på tape-stämman: orgel-aktigt feta klanger som snart diminuerar. Saxofoner och slagverk avslutar glädjefyllt med en variant av den inledande trudelutten.

Av Anders Nilsson rekommenderas också Ariel för oboe, stråkorkester & tape från 1985-6 tillgänglig på porträtt-cd’n Phono Suecia PSCD 53, som också inkluderar Five Orchestral Pieces for Piano, Cadenze per Orchestra da Camera och Concerto per Organo ed Orchestra (Sinfonia Concertante).

Veckans verk-text nr 172, avslutad 2 februari 2003. Införd här efter seger i Svenska J-cupen 2001.

Marie Samuelsson, född 1956, Sverige;

Troll

för 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 4 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, altsaxofon, 1 pukor, 2 slagverk & 5-stämmig stråkorkester
k1993, 2 insp, 5m
Sveriges Radios SO, Michael Bartosch, Infogram 032

Finns även inspelning med;
Infogram 30; Linköpings orkesterförening, Micha Eichenholz (1997)

Marie Samuelssons musik mötte jag första gången i åttiotalets inledning med Elegi, berömda för sin anorexia-hit. 1987-95 studerade hon komposition för Sven-David Sandström, Daniel Börtz och Pär Lindgren. På skiva fanns tidigare inte mycket mer än hennes Signal för saxofonkvartett från 1996 tillgängligt, med Stockholms saxofonkvartett på Caprice 21517. De två Troll-inspelningarna verkar vara gjorda i PR-syfte. Nu har porträtt-cd'n Air Drum publicerats på Phono Suecia PSCD 147 med Lufttrumma III för orkester (1999), Flow för kammarorkester (1999), Rotationer för stråkorkester (k1997, r2003), Ö för soloviolin (2002), I vargens öga för altsaxofon & tape (1997), I Am - Are You? för horn & tape (2001), Krom för 2 trumpet, horn, trombon & tuba (1994) samt Den natten för blandad kör (1992).

Troll är skrivet för ungdomssymfoniorkester, uruppförandet skedde 1 maj 1994 i Linköping med Norrbottens ungdomssymfoniker, ledda av Leif Karlsson.

Forteackord etablerar en dolsk, mystisk stämning. Blåsarfanfarer och tunga pukslag. Måttligt tempo. Klarinett/fagott-solo i raskare tempo. Flöjtskri. Trombon, trumpet med flera tar upp det raskare soloriffet. Pukor driver på. Lyriskt avsnitt med flöjt. Tubasolo. Forte. Flöjtsolo över funkigt orolig orkester, pådriven av slagverk. Forte med trombonsolo. En lealös marionett-dockas dans? Grotesk, ryckig musik: mycket stimulerande. Stillnande avslutning.

Veckans verk-text nr 52, avslutad 18 augusti 2001. Uppdaterad med skivinfo 4 juni 2003. Införd här efter framgång i W-cupen 2000.

Lars Ekström, född 1956, Sverige;

Genom prisman av en skärva, musik komponerad efter August Strindbergs måleri

för kammarorkester, k1994, 47m
flöjt, oboe, 2 klarinett, fagott, horn, trumpet, 2 trombon, tuba, 2 slagverk, 4 violin, 2 viola, cello, kontrabas & piano
Stockholms Sinfonietta, Jorma Panula, konsert 1998

Lars Ekström härstammar från Kalmar, har studerat komposition för bl a Sven-David Sandström och Franco Donatoni och är nu verksam vid Musikhögskolan i Stockholm och Edsbergs musikinstitut. 2001 fick han dela Konserthusets Tonsättarfestival med Bent Sörensen och Rolf Wallin.
Här aktuella styckes engelska titel är Through prisms of a splinter. Det finns också i en version för stor orkester, då med titeln Genom skärvan av en prisma. Verket är dedicerat till Sven-David Sandström och fick Musikaliska Akademiens Lilla Christ Johnson-priset 1996. Någon utgåva av partituret verkar inte finnas, utan Svenska MIC sköter slikt handhavande.
Förutom ovan omtalade Panula-inspelning har jag även haft tillgång till en inspelning från uruppförandet 4 september 1994 med Stockholms Sinfonietta och B Tommy Andersson (42 minuter), Phono Suecia-utgåvan (PSCD 122) av en svit (4 satser, 24 minuter) ur Panulas konsertframförande och en sex-satserssvit (29 minuter) av orkesterversionen med Norrköpingssymfonikerna och Viktor Åslund från Tonsättarfestivalen 2001. Den sistnämnda gick dock till de sälla jaktmarkerna (liksom ytterligare cirka 90 minuter Lars Ekström-musik) när min minidisc-spelares laser mattades av och började radera i stället för att spela discarna: Saaaaaaaaaatan!
Verket består av 8 satser; Kustlandskap II, Sol går ned uti hav, Staden, Svartsjukans natt, Oväder, Golgata, Underlandet samt Den ensamma tisteln och är inspirerat av 8 målningar av Strindberg, samt hans böcker Ensam och Inferno. En av Strindberg konstruerad tonserie förekommer också. Några av målningarna kan beskådas på http://www.strindbergsmuseet.se/verken/maleri.html, många av de andra kan hittas via en enkel Google-sökning på deras titel +strindberg.

Kustlandskap II inleds av gongslag, följt av dova instrument i långsamt tempo. Ljusare klanger glimrar till. Stråktremolon. Flöjt och klockslag. Flöjt över långsamt pulserande blåsarackord och ihållande violinton. Klarinett- och fagottsolist. Gongslag. Ljust plingande slagverk och mörk fagottsolist förläner musiken ett mysteriöst drag. Stillnande avslutning och attaccafortsättning i

Sol går ned uti hav, som inleds av stråkar i långsamt tempo. Blåsarsolister ansluter. Kvickare blåsartoner. Crescendo, kulmination och diminuendo. Musiken fortsätter på en aktivare och starkare nivå. Tystnar kort och startar om med violinerna. Slagverksskallranden och fylligt brass. Stråkarna fortskrider. Vaggsångsrytmik. Slagverk skallrar och gnistrar. Stillnande avslutning i mörka instrument.

Staden inleds i högre tempo med flink aktivitet i många stämmor. Smått kaotiskt blåsardominerat, men ett vänligt kaos. Markant tempohöjning med härligt effektiv melodi/rytm i blåsare och slagverk. Blåsardominerat småkaotiskt. Refrängaktiga återkomster av effektiva melodin/rytmen. Den artikuleras tydligare i Panulas inspelning än Anderssons. Kulminerar med slagverk. Mörknar. Motoriska stråkar. Sirénläten som från utryckningsfordon. Trombonglissandon. Pukslag. Smått kaotiskt, blåsardominerat. En bekant melodisk trudelutt glider förbi. Motoriskt i stråkarna: på väg mot okända mål. Envetet sökande blåsarfras. Minimalism är okay i så här modesta doser, kan till och med verka uppiggande! Långdraget crescenderande allt eftersom fler stämmor ansluter. Här är Andersson däremot bättre än Panula. Trumvirvel och blåsarforten avslutar satsen.

Svartsjukans natt inleds av dovt hotfulla blåsare i långsamt tempo: vilka planer dväljs här? Klockslag. Stråkar ansluter och inför en stunds ljus. Krossas av mörkt blås och tunga pukslag. Blåsarsolist. Tystnar. Inledningen om igen, nu mindre hotfull. Tystnar. Forte i upprörd orkester. Kulminerar och tystnar. Kvicka violiner, snart understödda av kraftiga, primitiva rytmer från djupa stråkar. Tystnar i höga stråkar. Violinsång över orgelpunkter i mellanstråket. Violinerna blir mer expressiva efterhand. Långsamt tempo. Under violinerna ligger en dov motstämma. Crescendo. Åter kraftiga, primitiva rytmer från djupa stråkar. Stillnar. B Tommy Anderssons framförande är i högre tempo och mer dramatiskt gestaltat.

Oväders-satsen virvlas igång av furiöst snabba stråkar. Svaras av kraftfullt brass och slagverk samt vinande träblåsare och slagverk. Alldeles enastående orkestrering av romantiskt, programmusikaliskt snitt. En potentiell hit! Jordskälvande pukslag. Fragmentariseras i blåsare och slagverk. Stråkar i lägre tempo, växlar mellan skört fragmentariserad klang och lent sammanhållen. Forte-injektioner. Stillnar. Mjuka stråkar. Blåsare tar över med snabbt inlägg. Hornsignaler över ljusa stråkar och oroliga blåsare utvecklas i melodisk riktning, liksom prövar sig fram dit. Stråkarna crescenderar och initierar forteavslutningen. Ringsignaler och vinande träblåsare leder till inledningens återkomst. Till en början blåsardominerat med rytmik erinrande om Stravinskijs Våroffer (1911-3), sedan som i satsens början. Jag tillstår utan omsvep att det var den här satsen som först fick mig att verkligen uppskatta verket! En rikt sammansatt sats, som inte tröttar genom omtugg av samma material, men hålls samman genom inledningens återkomst mot slutet. Avslutas med jordskälvande pukslag.

Golgata-satsen inleds av flöjtsolist över pulserande stråkar. Violinskrin. Flöjtstämman liksom prövar sig fram med vad som låter som improvisatorisk frihet, lite sextiotalsaktigt flummigt. Flera blåsare ansluter. Crescendo med trumvirvel. Fortsätter med upprörd musik i långsamt tempo. Mörkt orkestrerat med undantag för violinerna som bryter igenom med skrin och sånger. Mullrande trummor och bräkande brass. Kulmination med pukslag. Stilla i höga violiner. Plötsliga blåsarsforzandon avbryter de höga violinerna. Sforzandot tar överhanden, fortsätts i snabb blåsardominerad musik. Upplöses i snabba violiner. Crescendo. Blåsare och klockslag lugnar ned det hela. Aggreveras åter. Stråkar. Tystnar i glittrande slagverk. Blåsarackord lugnar ned stämningen. Sång från kontrabassolist. Tunt understöd från stråkar. Stillnar och tystnar. Fin avslutning på satsen.

Underlandet inleds i forte med oroligt sökande orkester. Tremolon, larmsiréner och snabba pianolöpningar. Klockklanger och ljust slagverksglitter ansluter. Pianolöpningarna även i slagverket. Kulminerar med cymbalslag och stillnar i hög violinton i långsamt tempo, som inleder satsens huvuddel. Cymbal- och pukslagscrescendo. Cello provar några solistiska utbrott ovan tystlåtna, skimrande höga stråkar. En del av verkets lugnare avsnitt är som ett slags impressionism, men med skrovliga inslag i pastellerna. Cymbal- och pukslagscrescendo. Starkare orkesterspel med fler stämmor. Fortfarande i långsamt tempo. Cymbal- och pukslagscrescendo. Ihållande violinton kring vilken de andra stämmorna glider omkring. Det är en svävande känsla över musiken: en undervattenstillvaro? Pukslag. Klockklanger och trombonglissando. Starkare orkesterspel. Pukslag. Crescendo med måttlig kulmination, som lämnar plats för violintonen i ensamt majestät. Crescenderas. Fallande stråkar med skrovlig, kvick knorr - en väldigt fin episod, som liksom avrundar satsens huvuddel. Stillsamt med blåsarsolist. Gongslag. Rituell marsch? Stråkdominerat. Bitvis expressivt. Crescendo - diminuendo. Sakligt i lågmäld stråkorkester. Sorgligt. Stillnande avslutning och attaccaövergång till

Den ensamma tisteln, som inleds med blåsare och violiner i aningen rörligare tempo. Engelskt horn-solist över ensemble som skiftar mellan stråk- och blåsardominerad. Inga markerade rytmer, men ändå med tydligt vaggande puls. Plingande slagverk och crescenderande violiner. Engelskt horn-solo över stråkar. Crescenderande violiner, kulminerar med klockslag. Fler blåsare i orkestern. Kvicka blåsarfigurer avbryter solisten. Svaras av matta stråkar och dovt pianoackord. Kvicka figuren i slagverket. Fallande kontrabasglissando avslutar verket.

Porträtt-cd’n Phono Suecia PSCD 122 innehåller förutom Prisma-sviten även Pianokonserten Rondo: The dream age från 1998 med Niklas Sivelöv, Prags RSO & Ondrej Kukal, Garden of ice för flöjt, klarinett, violin, viola, cello, piano & slagverk från 1996 med Sonanza & Jan Risberg, samt Spröda schakt för slagverk solo från 1996 med Markus Leoson.
Andra Ekström-stycken tillgängliga på skiva 2002 innefattar Oboekonserten Fragile chain från 1983 (reviderad 1999) på Phono suecia PSCD 128 med Helén Jahren, KammarensembleN & Mikael Bartosch, Järnnatten för kammarorkester från 1987 på Phono suecia PSCD 57 med KammarensembleN & Ansgar Krook, Cry my dreams för altsaxofon & piano från 1993 på Phono suecia PSCD 81 med Jörgen Pettersson & Bengt-Åke Lundin samt Beat my ora Dora för flöjt, violin, cello & piano från 1994 på Caprice CAP 21587 med allas våra Pärlor för svin.

Veckans verk-text nr 158, avslutad 28 november 2002. Införd här efter seger i Svenska W-cupen 2002.

Jonas Bohlin, född 1963, Sverige

Area

violin & orkester, k1994, 7m
orkester bestående av 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 2 trombon, 1 tuba, 1 pukslagare, 3 slagverk & stråkorkester
Sveriges Radios SO, Niklas Willén, konsert 1997

Jonas Bohlin presenteras närmare på Jonas Bohlin / SMIC eller om du föredrar engelska Composer [Jonas Bohlin] / SMIC. Han är också en av dem som förekommer i Göran Bergendals bok 33 nya svenska kompinister (2001). Tidskriften Nutida Musik porträtterar honom i sitt första nummer 2005. Någon hemsida kan jag tyvärr inte hitta.
Stycket Area uruppfördes i Stockholm 25 september 1994 av Stockholms Ungdomssymfoniker och Wille Sundling. Det är inget virtuost konsertstycke utan mer ett orkesterverk med violinsolist. Noterna finns tillgängliga via Svenska MIC. På http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/micpdf.nsf/All/71149f1.pdf/$file/71149f1.pdf finns ett notutdrag.

Orkestern inleder med ljusa klanger i blås och slagverk. Soloviolinen och orkesterviolinerna gör entré. Mörkare brass ansluter. Violinsolisten artikulerar sin sång. Trumpetfanfarer. Lätt slagverksklapper accentuerar det rytmiska. Tempot är raskt även om huvudintrycket ges av scherzoaktiga féerier i granna färger. Några kraftfulla brassinjektioner. Brassfanfarer. Pukor dunkar loss. Musiken tystnar. Soloviolinen för musiken vidare med raska figurer. Möts av lugnande orkesterklanger. Långsammare tempo bereder en stunds avkoppling. Forte i det högre grundtempot. Gnistrande musik gestaltande livets ljusaste sidor. Det här stycket passar utmärkt som konsertöppnare! Trumpetfanfarer och pukor återkommer rondo-aktigt. Violinsolisten spinner vidare. Orkestreringen är överdådigt elegant, sprakande frisk. Verket avslutas tvärt av violinsolist och slagverk.

Saxofonkvartetten Deep Beeps från 1998 finns inspelad av Stockholms Saxofonkvartett på Phono Suecia PSCD 146. Vokalstycket Trakt från 1992 finns inspelat på Phono Suecia PSCD 125 av Jeanette Bjurling, KammarensembleN & B Tommy Andersson. Nog är det väl dags för en porträtt-cd?

Veckans verk-text nr 193, avslutad 23 april 2005. Införd här efter framgång i W-cupen 2000.

Kaija SAARIAHO, född 1952, Finland, Frankrike:

Violinkonsert, Graal Théâtre, orkesterversion

för violin & orkester, k1994, 27 minuter
orkester med 2 flöjt, 2 oboe, 3 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 2 trombon, tuba, 4 slagverk, harpa, piano, 22 violin, 8 viola, 6 cello, 4 kontrabas
Gidon Kremer, BBC SO, Esa-Pekka Salonen, Sony

Kaija Saariaho är bosatt i Frankrike sedan 1982 och det är dit snarare än till Finland tankarna går när man lyssnar till hennes musik. Hennes musik tillhör vår tids mest raffinerade! Här aktuella konserts titel kommer från en bok av Jacques Roubaud. Konserten uruppfördes av Gidon Kremer (som den också är dedicerad till), BBC SO och Esa-Pekka Salonen i London 29 augusti 1995. Partituret hanteras av Chester Music. Satserna är tvenne: Delicato och Impetuoso. Ärligt talat menar jag att konserten klingar modernare än Anders Hillborgs (1990-2) och har större chans att etablera sig i standardrepertoaren än György Ligetis (1990-2). 1997 gjorde Saariaho även en version av konserten för kammarorkester där hon nöjer sig med 18 musiker utöver solisten. Jag har även haft till gång till den versionen i en Ondine-inspelning med John Storgårds, Avanti! och Hannu Lintu. Framöver kommer jag att skriva en speciell text om den versionen men redan nu kan sägas att både solisten och orkestern klingar tunnare samt att den är tre minuter långsammare. Om du är nyfiken på konserten så satsa i första hand på orkesterversionen, gärna i just Gidon Kremers tolkning. På webben hittar man mer om Saariaho på bland annat http://www.saariaho.org/ och http://www.fimic.fi/fimic/fimic.nsf/mainframe?readform&4559D68112E072C8C22566A50026E3A4 och http://www.chesternovello.com/Default.aspx?TabId=2431&State_2905=2&composerId_2905=1350.

Ett litet, just delikat, klockpling inleder konserten varpå violinsolisten gör entré och snart utvecklar ett avsevärt virtuost krumbuktande, mest på sina lägre strängar. Klockplingandena fortsätter att stå för ett glest ackompanjemang. Orkesterstråkarna rasslar lite försynt. Solisten fortfar att lägga ut sin berättelse. Tar jag fel om jag tror att den innehåller en hel del sorg och smärta? Pukorna ansluter, i förstone försynt, men snart mer markant. Crescendo - diminuendo. Harpan presenterar sin närvaro. Solisten blir lyriskt drömmande: det finns ett annat, bättre liv väntande om hörnet. Orkesterviolinerna tremolerar. Solisten klättrar upp i höjderna. Musiken dramatiseras så smått. Solisten biter sig fast i en liten melodisk fras. En klarinett kliver fram i dialog med violinsolisten. Uppåtriktade skalrörelser. Solisten ser till att tempot och intensiteten stegras. Kulminerar med vresigt tvär solist. Musiken lugnar sig. Trumpet kliver fram i solistroll utan att direkt utmana violinisten. De snarare kompletterar varandra. Solisten sprintar iväg med snabba tonkaskader. Kraftfulla pukbomber. Crescendo från fyllig orkester med trumpet på topp. Klockplingandena är fortfarande med oss. Musiken tunnas ut. Trumpetsolisten fortsätter sin berättelse. Violinsolisten kommer tillbaks efter att ha vilat en stund. Musiken stillnar. Aktiverar sig igen. Blir lyrisk. Solisten begynner producera ”konstiga” läten: knarrande, skrapande, gnisslande. Fortsätter med den fylligt mustiga ton som är så ofta återkommande i konserten. Musiken dramatiseras. Solisten tar tag i det grovt skrovliga. Orkestercrescendo. Diminuendo med violinsolist. Trumpeten glimrar åter till i solistroll. Violinen öser på. Blir lyrisk. Cymbalvirvlar. Musik i måttligt tempo där inget nämnvärt sker annat än att solisten just här vecklar in sig i ett avsevärt akrobatiskt krumbuktande. Det räcker en bra bit! Solisten fortsätter med rakare tonföljder. Enveten liten fras i orkesterviolinerna som tycks hämtad ur senminimalistisk fatabur. Samarbetet, utbytet, dialogen mellan solist och orkester är enastående fint såväl komponerat som realiserat. Den orkestersektion som märks minst och kanske har invändningar är träblåsarna. Orkesterviolinerna aktiverar sig och eldar på för att något ska hända. Solisten svarar genom att gå loss i snabba tonkaskader. Musiken tunnas ut och bromsar in. Violinsolisten ackompanjeras bara av pukorna i inkännande episod; vem är jag? vad vill jag? vart ska jag? Crescenderar med orkesterstråkar. Är det dödsuret som begynner slå så envetet i djupa klockklanger? Orkesterstråkarna sätter in i högt läge, men klättrar ned i de lägsta oktaverna. Solisten och klockplingande fortfar i höjden. Piano, delikat slagverk och långtonad violinsolist i såååå känslig episod. Soliststämman förgrovas, orkesterstråkarna återansluter. Visst måste det väl vara döden som är på besök i det djupa ackompanjemanget? Solisten går loss i kort solokadens av det hetare slaget. Orkesterstråkar och ljust slagverk blommar upp kort. Solisten avslutar första satsen stillnande.

Andra satsen inleds av eldigt ösande solist. Gidon Kremer visar varför han är en av dagens mest välrenommerade violinister. Personligen känner jag ingen större lojalitet till just musikerna. Mitt intresse är mer riktat mot tonsättarna. Följdaktligen köper jag hellre en skiva av en okänd, men estetiskt radikal tonsättare än en nytolkning av klassiskt material av en aldrig så välrenommerad musici. Orkesterstråk blommar upp kort varpå solisten fortsätter ösandet i ensam majestät. Orkestern ansluter i måttligt tempo och fortenyans. Klockplingandena börjar bli smått enerverande. Visst tillför de lyster och ljus, men borde den gode Saariaho inte ha modererat sig? Solisten har mer att berätta, privat och förtroligt. Tystnar och lämnar ordet till harpa och träblåsarsolister. Solisten sätter ny fart, svaras av rask forteorkester. Slagverket används fint av Saariaho, ibland till och med för att markera pulsen och därmed tydliggöra musiken. Tunnas ut i länge hållen ton från solisten, försynt understödd av orkesterstråkar. Solisten tar fatt i en ny idé, nu i måttligt tempo. Orkestern understödjer fint. Musiken stillnar. Solisten och orkestern växlar om platsen i rampljuset. Orkestern blir allt mer dissonant för vart ”svar”. Annars är konsertens harmonik inte speciellt svårsmält. Musiken tunnas ut och tystnar nästan helt några ögonblick. Crescendo. Skrovlig solist. Fortissimo i full orkester med väl uttänjd harmonik. Krisen kulminerar. Orkestern tystnar. Solisten återkommer med skrovlig ton för kort solokadens av det brinnande angelägna slaget. Orkestern återansluter, men lyckas inte tysta solisten som kämpar för sin plats i rampljuset. Till skillnad från det patrask som fyller kvällstidningar och TV-såpor har denna solist något av vikt att förtälja, varför platsen i rampljuset är välförtjänt, ja rent av adekvat. Orkestermusiker klättrar åter ned från vinden hela vägen till källaren. Solisten står på sig som ett sant subjekt för sig. Solisten fortsätter sin skrovliga sång, här understödd av tunnare orkester. Musiken svalnar med prominent harpa. Solisten tar fatt i de mindre tonerna. Cymbalskalv. Solokadens där solisten tar ned nyanserna till de mer finstämda. Som jag så ofta framhållit så är violinen ett underbart välklingande instrument när det hanteras av en skicklig musiker. Jag vill speciellt framhålla dess lättrörlighet och vida klangarsenal. Konserten avslutas bortdöende av solisten.

Av Kaija Saariaho rekommenderas i första hand Nymphea, Jardin secret III (1987) för stråkkvartett, tape & elektronik och Violinkonserten Graal Théâtre i orkesterversion från 1994 eller kammarorkesterversion från 1997.

Veckans verk-text nr 231, avslutad 8 februari 2007. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Magnus LINDBERG, född 1958, Finland:

Arena 2

för kammarorkester , k1994-5, arr 1996, 15 minuter
för flöjt, oboe, klarinett, fagott, 2 horn, trumpet, trombon, slagverk, harpa, piano, 2 violin, viola, cello, kontrabas
Avanti!, Sakari Oramo, Ondine

Magnus Lindberg tillhör de framgångsrikaste bland de tonsättare som ännu inte passerat de femtio. Hans musik är sällan alltför komplex, utan både musiker och publik kan få snart utbyte av den. Hittills har han dock lyckats förena denna tillgänglighet med intressanta musikaliska idéer. Finska MIC presenterar Lindberg vidare på www.fimic.fi/lindberg. Här aktuella stycke skrevs ursprungligen för stor symfoniorkester och bar då namnet Arena. Den här versionen för kammarorkester är väsentligen ett rent arrangemang. Båda versionerna är mycket slagkraftiga. Stycket uruppfördes i Paris 24 juni 1996 av London Sinfonietta och Markus Stenz. Partituret hanteras av Chester Music. Stycket är ensatsigt med flera sektioner. Caterina Stenius bok Chaconne om Magnus Lindberg koncentrerar mer på människan än kompositionerna.

Stycket inleds med virvlande violiner. Blåsarna ansluter snart med melodiska signaler som tar kommandot över inledningen. Tempot är raskt. Aktiv vibrafon driver på delikat. Ljusa fanfarer i brasset. Stråkarna chuggar vidare. Slagverksglitter. Rytmiskt är stycket besläktat med senminimalistisk musik. Tunnas ut. Bromsar in kort men aktiveras igen nästan omgående. Inledningens melodiska figur gör sig fortfarande påmind. Brassfanfarer av festlig karaktär. Kanske hedersgästen gör entré? Inledningen kulminerar och musiken ändrar riktning till kaleidoskopiskt skiftande klanger där solister kliver fram med korta inlägg i genuin klangfärgsmelodik, många gånger mer intressant än Schönbergs pionjärförsök i opus 16. De ljusa instrumenten dominerar klangen. Mörknar. Virvlande violiner. Brasset pejlar djupen med mörka muttranden samtidigt som ljusa instrument virvlar runt i diskanten. Emfatiska punktinsatser av brass, piano och slagverk. Blommar ut i ljus prakt. Inledningsmelodin återkommer och bollas runt. Stycket gnistrar som en Fabergéprydnad trots att det bara involverar 16 instrument. Bromsar in och mörknar. Några gongslag öppnar djupperspektiv som musiken annars saknar. Cellosolist kliver fram i rampljuset, klättrar snart upp i sitt högre register för melodiskt meningsfull utsaga. Ensemblen håller sig hänsynsfullt i bakgrunden under solot. När solisten tystnar aktiverar sig ensemblen i ett högre tempo. Festen fortsätter. Musiken är narrativ men inte teatral. Marimban går loss. Stycket vistas inte i några djupare domäner, är ett glansfullt vykort från någon smått exotisk turistort snarare än en rapport från samhällets mörkare skrymslen. Violinerna virvlar iväg, tar sedan upp en envetet bitsk rytmisk fras i högt tempo. Slagverk och blåsare ansluter. Tunnas ut och fortsätter i ett måttligare tempo med prominent harpa. Dans tas upp av mogen ungdom som gör sitt bästa för att verka up to date men bara blir patetiska. Värdighet är sorgligt underskattad! Är det inte lite John Adams-varning över den här episoden? Övergångarna är snyggt gjorda. Magnus Lindbergs virtuosa orkestrering kan inte heller ifrågasättas. Avanti! och Oramo spelar fulländat och inspirerat. Brassfanfarer signalerar festens nästa fas. Synkoperingar med mild Stravinskij-doft. Börjar man bli påstruken? Brassfanfarer startar modest men blir snart imposant mäktiga. Musiken breddas och mörknar rejält. Från stjärnorna till mörkret? Fylliga brassklanger med rent rysk känslosamhet. Moget välbalanserad inspelning där stråkarna hörs till skillnad från så många andra inspelningar av stycken med liknande sättning. Jag har även haft tillgång till orkesterversionen i en konsertupptagning med Sveriges Radios SO & Sakari Oramo och den omedelbara skillnaden är trots allt stråkarnas större prominens i orkesterversionen. Nästan brucknerskt koralaktig melodik. Indikerar alla mina associationer till andra tonsättare att jag ser Lindberg som en eklektiker utan genuint egen stämma? Låt mig dröja med svaret tills jag har närlyssnat på ytterligare några Lindberg-stycken! Kraftfulla pianoackord över spökaktigt stämningsblås. Verket avslutas stillnande.

Veckans verk-text nr 228, avslutad 18 december 2006. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Tommie Haglund, född 1959, Sverige;

Inim-inim

för violin & piano, k1995, r1997, 20m
Dan Almgren, Carl-Axel Dominique, Caprice CAP 21522

Tommie Haglund är uppväxt i Kalmar, men nu bosatt i Halmstad. Han har studerat komposition för bland andra Eric Fenby och Sven-Eric Johanson. Haglunds musik influeras ofta av andliga, mystiska upplevelser och blir därmed väldigt säregen, privat. Bland svenska tonsättare tycks han vara en solitär: musikaliskt en mystiker bland realister. Kanske just därigenom har hans musik vunnit en hel del vapendragare. Åtminstone för en utomstående verkar beställningarna komma rätt tätt.
Titeln Inim-inim betyder Ord-ord på sumeriska. Stycket uruppfördes 17 februari 1995 av Dan Almgren och Carl-Axel Dominique i Stockholm.

Tyst och försiktigt violin inleder med lååånga toner. Pianot ansluter försiktigt men tar snart upp korta, sprött spretiga toner. Klocklikt klingande forte. Violinen når mezzo-forte. Pianot dominerar inledningen genom starkare nyans och aktivare spel med en del fantastiska utflykter. Violinen kliver fram med starkare och aktivare spel medan pianot faller tillbaka i ackompanjatörsroll. Kraftfullt med extatiskt passionerade, långa violintoner. Tystnar. Passionerad violinstämma mot svalare piano. Mer introspektiv violin faller ned i djupen, tystnar. Pianodrillar. Jag är ingen större vän av pianots klang, men i modern musik kan jag uppskatta den betydligt mer än i 1800-talets alla ”karaktärsstycken”. Violinen återkommer, blir snart passionerat extatisk. Pianot spelar också starkt, så vi befinner oss på en dynamisk högplatå. Det här är traditionell musik i det att de tre grundelementen melodi, harmoni och rytm ges betydelse. Jag fastnar här främst för melodiken, som känns fräscht annorlunda. Den är otvivelaktigt av 1900-talssnitt, men sätter för den skull inte sin förmåga att snabbast möjligt skrämma bort flest potentiella lyssnare överst på agendan. Stillnar kort. Framåtsträvande i mezzoforte. Crescendo. Stillnar kort i uthållen violinton. Pianostämman är härligt vild, attackerar med ruscher och språng, forten och varierade rytmer, säkert svårspelad. Mattas av. Plötsligt åter passionerat. Mezzo-forte. Crescenderar till extatisk passion i sforzando. Hypersnabba pianotoner pärlar fram. Tempot är inte en av styckets viktigare parametrar: rytmiken är så pass knepig att min tempoupplevelse närmast sätts ur spel. Stillnar och bromsar in. Möjligen kan de här första åtta minuterna ses som ett avsnitt.
Soloviolinist utforskar de inre djupen. Raffinerade dubbelgrepp. Pianot smyger in, spelar ensamt en stund vilande i ett djupt lugn. Violinisten gör ett inlägg, stigandes till de högre stratosfärerna. Solopianot fortsätter sitt lugna klangutforskande. Plötsligt, ljust forteglitter. Djupandningen fortsätter. Kanske en drömsömn. Violinen återkommer, allra först med några toner jag misstänker stammar från Debussys Violinsonat (1916-7). Styckets dynamiska kurvatur är tämligen traditionell. Somlig modern musik närmast utmärks av tvära kast mellan extrema nyanser: från ppp till fff på en sekund. Sådant förekommer här, men i sin helhet utmärks stycket mer av långdragna dynamiska skeenden. I det här avsnittet är rytmiken enklare. Tempot är långsamt, men med definitiv rörelsekraft. Stillnar. Ett djupt lugn infinner sig. Solopiano prövar sig fram med härlig frihet.
Forte, pianodrillar och violinistens återkomst initierar vad jag vill kalla ett tredje avsnitt. Pianotremolon som någon som bokstavligt rister av skräck. Några halvkvävda pizzicaton förvånar så smått genom att vara de enda som förekommer i stycket. Tremolona fortsätter. Lugnet återfinns, musiken stillnar. Långa violintoner. Crescendo. Sforzando med passionerad violin och kraftfullt piano. Stillnar i solopiano. Forte-drillar. Violinen återvänder ljust, Debussy-aktigt. Stillnande avslutning. Spänningarna är lösta, vilan infinner sig naturligt. Den allra sista pianotonen förbryllar dock. Hade sista violintonen utgjort styckets punkt hade saken varit ”klappad och klar”, men med fördröjning kommer sedan en sista pianoton och ställer till det. Fast är det inte så livet liksom konsten bör vara: lite lätt förbryllande, hellre än ”klappat och klart”?

Porträtt-cd’n Caprice CAP 21522 rymmer förutom Inim-inim även Intensio Animi från 1988 för cello och piano, L'infinito från 1991 för soloviolin, Miraggio från 1992/1993 för sopran, violin, cello och piano samt Spiráre celorum från 1996 för 2 clavisino. På Imogena IGCD 026 finns dessutom hans Voces från 1990 för träblåskvintett och stråkkvintett. Rykten förtäljer om fler, snart stundande skivsläpp.

Veckans verk-text nr 180, avslutad 5 juni 2003. Införd här efter framgång i svenska W-cupen 1999.

Elliott CARTER, född 1908, USA

Symphonia: sum fluxae pretium spei

för orkester omfattande 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, tuba, pukor, 4 slagverkare, harpa, piano & stråkar
k1993-6, 45 minuter
BBC SO, Oliver Knussen, DG 1998

Elliott Carters Symphonia består av tre satser som även kan framföras separat. Det var faktiskt så de först presenterades 1994-96 i Chicago, London respektive Cleveland. Det första kompletta framförandet gick av stapeln 25 april 1998 i Manchester med BBC SO och Oliver Knussen på podiet. Satstitlarna är Partita, Adagio Tenebroso och Allegro Scorrevole. Förstasatsens titel syftar inte på barockmusikens sviter utan på det italienska ordet för en fotbollsmatch. Tredjesatsen är en medveten hyllning till Hector Berlioz ”Queen Mab Scherzo” ur hans dramatiska symfoni ”Roméo & Juliette” (1839). 2002 skrev Carter det 3 minuter korta stycket Micomicón, som är tänkt att föregå framföranden av hela Symphonia. I föreliggande inspelning saknas det dock. Symfonins undertitel betyder “I am the prize of flowing hope”, syftande på Konsten, och är hämtad från ett latinskt poem av engelsmannen Richard Crashaw (ca 1613-49).
Elliott Carter har utvecklat en förbluffande produktivitet på ålderns höst. Under decenniet efter symfonin har han skrivit runt 25 verk i varierande storlek. Hans senare musik publiceras av Boosey & Hawkes: http://www.boosey.com/pages/cr/composer/composer_main.asp?composerid=2790.

Brak och fortetjut inleder Partitan. Djupa instrument rytmiserar. Tunnas ut i solistiskt differentierad orkestersats. Interfolieras av fortebrakanden. Stråksång av innerlig värme. Tystnar. Återstartar med fortebrak. Pizzicaton. Snabbt tempo i spänstigt formerad orkester. Tystnar kort. Pukslag skärper artikulationen. Vilt orkesterforte. Stillnar och bromsar in. Stråksång växer fram, utvecklas i motorisk riktning. Tempohöjning. Uttunnat med engelskt horn-solist över långsamt framskridande musik. Rask forteepisod avbryter kort. Forte i högt tempo. Uttunnat i lugnare tempo. Fortebrakanden interfolierar stråksången. Elliott Carter har inte uppmärksammats speciellt för sin orkestreringsförmåga, men här är den alldeles lysande! Crescendo med skarpt brass. Flöjtsolist över delikat uttunnad, rask orkester. Bromsar in. Crescendo. Klarinettsolist. Härligt spänstig orkester där just de instrument/sektioner som behövs används, inte mer. Modernistisk orkestrering, men mer muskulös än den mest punktuella. Bromsar in kort. Stråkfras i forte driver på. Orkester och dirigent ställs inför svåra prov i att hålla samman musiken. Här föreliggande inspelning svarar väl upp mot kraven. Just Partitan finns också i en inspelning med Chicagos SO & Daniel Barenboim, men den har jag tyvärr inte haft tillgång till. Stillnar. Violinsång. Forten interfolierar. Tätnar. Crescendo i full orkester. Stråksång. Djupnar expressivt. Elliott Carter är beryktad för sin teknik att ställa olika tempon mot varandra, vilket sannerligen ger ett upphetsande resultat. Långsam stråksång mot kvicka brassinjektioner. Tätnar. Långa brasstoner. Tempohöjning. Mäktigt brass sjunger ut för full hals. Crescendo. Sforzando klingar ut i brasset. Djup klarinettsolist, expressiv stråksång och oroande slagverksinjektioner. Stråksången tar överhanden. Violinsolist. Klarinettsolist över orolig orkestersats. Fortebrakanden. Sforzando i full orkester. Avslutas korthugget med några trumpetstötar.

Andrasatsen inleds i lugnt tempo. Söker sig fram. Objektivt saklig musik. Crescendo - diminuendo. Stråkskrin. Dramatiserande, korta forteutbrott. Stillnar med antydan till stråksång. Kort, dissonant blåsarforte. Oboesolist och stråksång. Ack, huru mödosam är icke vår väg? Stråksång. Djupa instrument håller fast, pådrivande rytmik. Det är ingen marsch, mer en kamp för att över huvud taget ta sig framåt gentemot ett seg motstånd. Inte helt olikt Livet. Forteattack. Dynamiskt varierad musik. Brassolister över långsamt framskridande orkester. Trots den stundtals uppluckrade orkestersatsen så hänger musiken ihop fint i ett differentierat flöde. Violinsång. Mörknar. Elliott Carters harmonik är här inte av det allra mest svavelosande slaget och torde inte erbjuda något hinder för dem som uppskattar till exempel Sjostakovitjs symfonier. Stråksång. Hornsolist. Trumpetsolist med mer blues än glans. Ödsligt. Mörknar. Rytmen griper tag igen. Ve oss som måste uthärda! Dubbelt ve dem som givit upp. Blåsare söker sig vidare. Lång violinton. Stråksång i rörligare tempo. Oroligt i rikt differentierad orkester. Tempohöjning. Crescenderar. Tunnas ut i solistinsatser i det lägre tempot. Flöjtsolist över mörkt muttrande kontrabasar. Stapplar sig fram till hållbar melodik. Må det vara dags att lägga sig till ro? Mörknar. Forteavbrott. Den långsamma rytmens järngrepp består. Stillnar gradvis. Avslutas med länge hållen violinton.

Finalen inleds i differentierad orkester. Stråkarna driver på i måttligt tempo. De ljusare instrumenten dominerar. Enorm kontrast mot föregående satsens svärta och uppgivenhet. Djup stråksång ljusnar efterhand. Raska träblåsare blixtrar till i försök att höja tempot. Stråkarna vidhåller sin makligare takt. Violinerna kliver fram med rent melodisk sång. Varför spelas Elliott Carters musik inte i Sverige? Inte ens P2 behagar erbjuda honom plats i sina tablåer! Avvaktar man 100-årsdagen? Utgör han ett hot mot den post-modärna låt gå-mentaliteten? Har facket invändningar? Oroas arbetsgivarna av konsekvenserna? Kort brassforte. Raska träblåsare. Kort forte. Rask oboesolist. Blixtrande snabba insatser från olika orkestersektioner. Tunnas ut ytterligare. Delikat differentierad orkester. Violinsolist med melodisk sång i små intervall. Fortsätter i hela violinstämman. Stråksång i måttligt tempo. Träblåsarna vidmakthåller sitt snabbare tempo. Resultatet blir härligt livsbejakande. Violinerna tar kommandot. Mörknar i stråket. Kort fortebrak. Stråkarna fortsätter sin rent melodiska sång. Vem mer skriver melodier som dessa? Crescendo. Brasset ansluter. Tempohöjning och crescendo. Sforzando. Diminuendo. Solistiskt differentierad orkestersats. Ljusnar. Flöjtsolist avslutar verket med lång, ljus ton.

Av Elliott Carter rekommenderas tills vidare framför allt Stråkkvartett nr 1 (1950-1), Pianokonsert (1963-5), Symphonia: sum fluxae pretium spei för orkester (1993-6) och Klarinettkonsert (1996).

Veckans verk-text nr 202, avslutad 23 september 2005. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Luciano BERIO, 1925-2003, Italien:

Kol Od (Chemins VI)

för trumpet & kammarorkester, k1996, 12 minuter
kammarorkester med 3 flöjt, oboe, 3 klarinett, basklarinett, fagott, sopransaxofon, altsaxofon, 2 horn, 2 trumpet, trombon, tuba, piano/celesta, accordeon, 4 violin, 3 viola, 3 cello, 2 kontrabas.
Gabriele Cassone, Sydvästtyska Radions SO, Roland Kluttig, konsertinspelning från Donaueschinger Musiktage 1996, utgiven på Col Legno

Kol Od är en vidareutveckling av Berios Sequenza X för trumpet & pianoresonans från 1984. Observera att inga slagverksinstrument finns representerade i kammarorkestern. Stycket uruppfördes 27 april 1996 i Basel av Gabriele Cassone, Ensemble Intercontemporain och Pierre Boulez. Partituret handhas av Universal Edition. Berio presenteras närmare på http://en.wikipedia.org/wiki/Luciano_Berio. Kol Od är ensatsigt