De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Ingvar Lidholm: Motus - Colores, k1960
Krzysztof Penderecki: Threnody for the victims of Hiroshima, k1959-61
Iannis Xenakis: st/4, 1-080262, k1956-62
Åke Hermanson: In nuce, k1962-3
Bengt Hambraeus: Transfiguration, k1962-3
Maurice Karkoff: Symfoni nr 4, k1963-4
Elliott Carter: Pianokonsert, k1963-5
Sven-Erik Bäck: Cellokonsert, k1965
Allan Pettersson: Symfoni nr 6, k1963-6
Alfred Schnittke: Stråkkvartett nr 1, k1966
Hilding Rosenberg: Symfoni för blåsare & slagverk, k1966
Brian Ferneyhough: Coloratura, k1966
György Ligeti: Stråkkvartett nr 2, k1968
Åke Hermanson: Appell I-IV, k1968-9
Allan Pettersson: Symfoni nr 8, k1968-9
Luciano Berio: Sequenza VII, k1969
Elliott Carter: Concerto for Orchestra, k1969

Ingvar LIDHOLM, född 1921, Sverige:

Motus - Colores

för orkester, k1960, 15 minuter
orkester med 2 flöjt, 2 oboe, 3 klarinett, 2 fagott, 2 horn, 2 trumpet, 2 horn, tuba, 6-8 slagverk, harpa, mandolin, gitarr, celesta/glockenspiel och stråkorkester
Norrköpings SO, Lü Jia, inspelad 2002, BIS CD 1200

Titeln betyder ”Rörelser - Färger” och är en sorts programförklaring eller bruksanvisning. Stycket skrevs på beställning från sydvästtyska radion och uruppfördes under den legendariska ISCM-festivalen i Köln, närmare bestämt 13 juni 1960 av Südwestfunks orkester och Hans Rosbaud. Partituret har publicerats på Edition Suecia, senast 1990. Tonsättaren presenterade själv verket i en text först publicerad i Nutida Musik nr 2 1960/61 och numera även tillgänglig i boken ”…att tvinga tonerna att tala”. Bland annat framgår att orkesteruppställningen är annorlunda mot den vanliga, att satsen är seriellt organiserad, att storformen är tredelad med en ”nästan impressionistisk” mellandel omsluten av två ”relativt expressiva” samt att verket är konsertant med solistiska uppgifter för flöjt och violin. Finns det något för undertecknad att tillägga efter en sådan utläggning? Låt oss se!

Verket inleds delikat i spröd orkestersats. Förföriskt vilande musik som visar sitt bett i korta små ruscher och utbrott. Tystnar. Vaknar till liv med fylliga stråkar i spänstigt inlägg. Tystnar nästan omedelbart. Smyger igång igen. Brasset och slagverket aktiverar sig så smått. Växer till forteinsatser i differentierad orkester. Krymper ihop igen: man är väl känslig! Typiskt 50-talsmodernistisk musik med vida intervall, pointillistiskt kammarmusikalisk orkestrering och plötsliga eruptioner alternerande med elegant stillhet. Harmoniken är uttänjd men inte demonstrativt frånstötande. De dörrar som passeras står dock inte vidöppna som i så mycket av den nutidaste orkestermusiken. Tystnar i enstaka stämmor. Fortenyans, men fortfarande solistiskt orkestrerat. Folket enas helt kort i samfällt agerande mot makten! Tunnas ut i enstaka stämmor. Fylliga, mjuka stråkstämmor blommar upp ett par ögonblick: ett minne från romantikens dagar? Tystnar åter och fortsätter sprött. Blåsare prövar sig fram. Slagverksdrillar som om självaste Boulez vore i farten. Tumultuariskt fortissimo som BIS-inspelningen ändå förmår återge med skärpa. Orkestreringen är fint blandad avseende å ena sidan de korta/hårda/spröda klangerna och å andra sidan de långa/mjuka/fylliga. Tunnas ut. Fylligt mjukt brass avrundar första delen. Musiken klingar ut och tystnar helt. En soloflöjt fortsätter i ensamt majestät under dryga minuten. Bitvis spelar solisten med fladdertunga. I huvudsak förhåller sig solisten nyktert saklig, det vill säga lätt tråkig. En djuuup klarinett blandar sig i leken. Orkestern återkommer försiktigt för den ”nästan impressionistiska” mellandelen. Förföriskt antydande musik med avsevärd klangprakt. Flöjten har fortfarande en ledande roll. De andra träblåsarna kliver också fram i främre ledet. Slagverket står för resten medan stråkar och brass vilar. Instrumenteringen reduceras till harpa och flöjt. Vad kan vara exklusivare än att enrollera en hel orkester och sedan bitvis bara nyttja en handfull musici? Nej, jag räknar inte John Cages 4:33 som ett musikstycke, det är mer av teaterstycke eller soundscape! Visst är väl en gitarr också inblandad? Klockspelet ansluter. Vibrafonen ansluter med ekande-e-e-e toner. Stråkar glider in och avrundar med kort insats. Skälvande soloflöjt. Trumma smyger in, utvecklar pondus och går loss tillsammans med några slagverkskamrater. I orkesteruppställningen är slagverket utspritt inom orkestern, inte samlat på ett ställe. Cymbaler tillför bjärta färger och hissnande djup. Punktinsatser av orkesterstämmor initierar den avslutande sektionen. Orkestern aktiverar sig mer fylligt med stråksforzandon och brassmorranden. Tystnar. Trumpet kliver fram i främre ledet. Orkesterviolinerna blir dominanta med rytmiskt distinkt melodi. Jag uppskattar verkligen att Lidholm till skillnad från så många andra i den modernistiska tonsättarkadern tordes nyttja stråkarna också koriskt och inte reducerade allt till borgerligt individualistiska soliststämmor. Musiken tätnar. Är det inte lite balettkänsla över den här fortissimoepisoden? Kan det ha varit överblivet material från Riter (1959) som kom till nytta? Solooboe. Fylliga stråkklanger. Tystnar. Växer upp till raffinerat orkesterforte. Tystnar. Fylligt sforzando brakar till, dess utklingande avslutar verket. Förmodligen är detta den mest raffinerade orkestermusik som skrivits av en svensk tonsättare!

Av Lidholm rekommenderas framförallt Ritornell för orkester (k1955, r1996-7), Riter, balettsvit för orkester & tape (1959), Motus-Colores för orkester (1960) samt Kontakion, hymn for the departed för orkester (1978).

Veckans verk-text nr 230, avslutad 23 januari 2007. Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 2002-3.

Krzysztof Penderecki, född 1933, Polen:

Threnody for the Victims of Hiroshima

för stråkorkester (24 violin, 10 viola, 10 cello, 8 kontrabas), k1959-61, 9 minuter
Nationella Polska Radions SO i Katowice, Antoni Wit, Naxos 1998

Pendereckis claim to fame bar ursprungligen titeln 8'37” efter dess förväntade speltid, men efter att har hört själva stycket menade Penderecki att det borde ha en mer känslomässigt explicit titel. Kanske bidrog också förlaget och kalla krigs-tänket till det slutliga betitlandets dedikation till offren för den första atombomben. Hur som helst har vi här ett av den nutida musikhistoriens mästerverk. Stycket gav upphov till stilbeteckningen ”sonorism”, till vilken räknades också Xenakis och Ligeti. Nå, alla tre gick vidare. Penderecki småningom i en allt mer traditionalistisk inriktning. Partituret hanteras av Kalmus. Stycket uruppfördes i Warzawa 31 maj 1961. Wikipedia har mer att förtälja på http://en.wikipedia.org/wiki/Threnody_to_the_Victims_of_Hiroshima.

Ångestskri i violinerna inleder och tar omgående ett resolut strypgrepp på åhörarna. Lägre stämmor ansluter snart. Tystnar. Aktiverar sig igen. En hel del skrap- och gnisselljud. Andra läten verkar emanera från slagverksinstrument. Penderecki har instruerat musikerna att traktera sina instrument på en mängd andra sätt än de vanligen förekommande. Närmar sig en rent frenetisk aktivitet. Tystnar och fortsätter i låga stämmor. Glissandosvajningar. Lååång violinton ger sig ut på spaning. Möter burdus celloinjektion och tystnar. Extremt hög violinton, i förstone understödd av celli och kontrabasar, sedan exponerande sin sårbarhet mol allena. Tystnar tvärt och ersätts av mumlande låga stämmor. Tät ljudvägg växer fram, formar ett så kallat cluster av tätt, tätt liggande intervall. Musiken tystnar, återstartar i celli och växer ut till ännu ett vittfamnande ackord. Mörknar i flera steg. Diminuerar i låga stämmor. Tystnar kort. Den här musiken framkallar lätt associationer till färger, former och rörliga, abstrakta bilder. Pizzicaton drar igång musiken igen. Betydligt glesare avsnitt där jag föreställer mig ljusare, starkare färger och fler, men mindre och kantigare former. Rent estetiskt är detta det avsnitt jag uppskattar allra mest. Tempot ökas. Musiken blir smått kaotisk när olika speltekniker vill ha ett vägande ord med i laget. Arcospelande fioler blir dominanta. Frenetiskt gnisslande fioler mot lång ton i de låga stämmorna. Nya glissandosvajningar. Ett tjockt ackord i de låga stämmorna: rund, luddig form i gråbeige nyans. Diminuerar in i tystnaden.

Av Penderecki rekommenderas framförallt Threnody for the Victims of Hiroshima (1959-61) för stråkorkester och Violakonserten (k1983, r1985).

Veckans verk-text nr 250, avslutad 19 april 2008. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Iannis XENAKIS, 1922-2001, Grekland, Frankrike:

st/4, 1-080262

för 2 violin, viola, cello, k1956-62 , 11 minuter
Arditti String Quartet, Montaigne 1991

st/4, 1-080262 ingår i en kompositionsserie om 6 verk med gemensam bas kalkylerad av datorn IBM 7090. Titeln ska tolkas ungefär som STokastiskt verk involverande 4 musiker, det första av dessa, datorberäknat 8 februari 1962. Här aktuella verk är egentligen en transkription av decetten st/10, 1-080262 som jag tyvärr inte har hört. Enligt Harley är stråkstämmorna överförda tämligen rakt av, de andra stämmorna där de behövts. Kvartetten uruppfördes i december 1962 i Paris av Quatuor Bernède. Partituret hanteras av Boosey & Hawkes. Wikipedia står till tjänst med en bra artikel om Iannis på http://en.wikipedia.org/wiki/Iannis_Xenakis. James Harleys bok ”Xenakis. His Life in Music” lämpar sig utmärkt för gradvis studium.

Ett litet pizzicatoplopp inleder varpå ett infernaliskt stråkfilande bryter lös. Musiken tunnas gradvis ut. Fallande glissando från cellon. Stigande pizzicatoraket. Musiken stillnar och tunnas ut ytterligare. Generalpaus. Ska vi inte samla oss till ett nytt försök? Ensemblen tjurar motsträvigt och släpper bara ifrån sig enstaka inlägg. Lång celloton. Nåja, en eller annan ton får vi väl ändå ge det där patrasket i publiken! Att kittla de däringa uttråkade, övergödda brackorna är väl ändå våran uppgift här i livet… Udda studsljud väcker ett avsevärt intresse genom sin klang: hur kan de ha åstadkommits? Betagande är de i vilket fall! Glasartade pizzicatoljud: kan det vara knäppningar bakom stallet? Glissandon och tremolon skymtar förbi. Fallande glissando som basgitarrens i sextiotalsrockaren Road Runner. Musiken tätnar när en hel arsenal av möjliga sätt att utvinna ljud från stråkinstrument sammanförs i ett enda glödande nu. Här fördrivs tid! Lägg märke till rytmikens järngrepp över det fragmenterade skeendet! Med en grov förenkling kunde man säga att de bästa sidorna från Weberns och Bartoks kvartetter förenas här i Xenakis förstlingsverk för ensembletypen. Finns det en term som glissandotremolo? I så fall klingar det som här! Varför inte kalla det glimolo? Fallet blir djupt och långvarigt… Är det inte lite blueskänsla över det här avsnittet? Jag tänker på den tunga andhämtningen, det modesta tempot, känslan av möda det tycks projicera och de expressivt vresiga injektionerna. Fallande pizzicaton i mödosam marsch. Observera att cellisten måste stämma ned sitt instrument för att nå de djupaste tonerna. Muddy Waters må vara en Mannish Boy, men Iannis Xenakis är ändå The Man. Kort generalpaus. Enstaka toner glimrar förbi. Skeendet fortfar att vara glest, men rytmiken håller det samman. Bluesreferenserna blir helt uppenbara: finns det inte en förbindelse mellan de grekiska ödesdramerna, Xenakis personliga historia och de svarta slavarnas förödmjukande behandling? Kan vanmaktens, förtryckets och exploateringens offers erfarenheter måhända generera liknande konstnärliga uttryck? Är mänsklighetens historia kanske en historia om klasskamp för att tala med Marx Kommunistiska manifest? Musiken samlar sig så smått. Nya studsljud. Musiken tätnar som inför en slutstrid. Spasmodiska rytmer och utbrott. Långa cellotoner under kvicka, kvissliga toner i de övre stämmorna. Harmoniken är frän. Studsande, diminuerande pizzicaton avslutar verket med ett frågetecken. Än har sista striden inte stundat!

Av Iannis Xenakis rekommenderas framför allt Syrmos för 12 violin, 4 celli, 2 kontrabas (1959), st/4, 1-080262 för stråkkvartett (1956-62), Pianokonsert nr 2 (Erikthon, 1974), Noomena för orkester (1974), Jonchaies för orkester (1977), Shaar för stråkorkester (1982), Tetras för stråkkvartett (1983), Tracées för orkester (1987), ATA för orkester (1987), Troorkh för trombon & orkester (1991) samt Roáï för orkester (1991).

Veckans verk-text nr 239, avslutad 1 juni 2007. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Åke Hermanson, 1923-96, Sverige;

In nuce

för 3 flöjt, 2 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 4 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, 2 pukor, 8 slagverk, vibrafon, xylofon, piano, 5-stämmig stråkorkester
opus 7, k1962-3, 1 insp, 3m
Sydvästtyska RSO, Bruno Maderna, Swedish Society SLT 33215, 1972

Åke Hermanson växte upp i Mollösund (Bohuslän). Från 1945 studerade han till organist och krönte studiegången 1949-52 som ytterligare en av Hilding Rosenbergs kompositionselever. 1973 kallades han till ledamot av Musikaliska Akademien. Något bredare genombrott har hans musik väl aldrig fått. Vore det inte dags för några skivutgivningar?

Verket uruppfördes 9 oktober 1964 av Stockholms PO & Francis Travis i Stockholms konserthus som en del av radions Nutida musik-serie. 1971 publicerades partituret.

Mystiska, sökande och växande klanger. Mullrande läten i djupa instrument. Hammarslag. Violinraketer tillför en större spännvidd. Pukvirvlar attackerar. Skrovligt. Vresigt. Lågvarvat trögt och mäktigt. Cymbalvirvlar. Trumpetfanfarer. En stark, obändig naturkraft växer fram och tar gestalt. Klangsjok. Ett hav i storm och åska i allt våldsammare kollision med skärgårdsöar? Flöjtskrin. Slagverksvisp. Slagverket är betydelsefullt, med undantag för cymbaler och slikt används det mest i de lägre registren. Brassfanfarer. Crescenderande avslutning kröner verket med en emfatiskt uthållen trumpetton.

Av Åke Hermanson rekommenderas främst Invoco (1958-60) för stråkorkester samt orkesterverken In nuce (1962-3), Symfoni nr 1 (1964-7), Appell I - IV (1968-9) och Symfoni nr 2 (1973-5).

Veckans verk-text nr 107, avslutad 14 mars 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Bengt Hambraeus, 1928-2000, Sverige;

Transfiguration

för 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, 1 pukor, 3 slagverk, 1 harpa, 5-stämmig stråkorkester
k1962-3, 1 insp, 19m
Sveriges Radios SO, Stig Westerberg, konsert 1977

Finns inspelad med:
Swedish Society SLT 33181; Sveriges Radios SO, Michael Gielen, konsert 1966

Bengt Hambraeus växte upp i Stockholm. Han studerade orgel för Alf Linder 1944-8 och ägnade sig åt musikforskning 1947-56. Några somrar i femtiotalets början deltog han vid kompositionskurserna i Darmstadt. Mellan 1957 och 1972 var han anställd vid Sveriges Radio. Därefter gick färden till Kanada, där han var professor vid McGill University i Montreal 1972-93.

Transfiguration uruppfördes 20 februari 1965 av Radiosymfonikerna och Stig Westerberg. 1966 fick stycket Musikaliska Akademiens Stora Christ Johnson-pris. Partituret har publicerats av Nordiska Musikförlaget. Stycket är ensatsigt.

Stilla, växande stråkklang från halvdistans. Svaras snart av vasst attackerande stråkstämmor. Rytmiskt svårförutsebart. De attackerande stråkarna aktiverar sig ånyo. Crescendo, diminuendo. Raffinerade, dovt mjuka pizzicato-attacker i bakgrunden. Ploppande pizzicati i de höga stråkarna. Blåsare. Hornsignaler över rasslande pizzicati. Långdraget crescendo med flyglarmsstråkar. Inte lika extremt som i Pendereckis Threnody for the Victims of Hiroshima (1960). Kort diminuendo innan det långdragna crescendot återupptas. Stråksolister. Brass. Ljusa slagverkslöpningar och tjattrande träblåsare. Solistiska inpass från bland annat klarinett och trumpet. Erinrar om de aktivare avsnitten i Messiaens Quatuor pour la fin du temps (1940). Stråkhorisont etableras, stråkattacker därovan. Harpan kliver fram i strålkastarljuset. Crescendo. Blåsare. Brasskoral och visslande ljud. Tremolerande stråkar. Blåsarfigurer väver sina slingor. Hambraeus känner till Messiaens musik, men gör sin grovkornigare och rörligare. Fortebrass. Klockslag. Ceremoniellt östasiatiskt. Klockslag. Tremolerande stråkar höjer spänningen. Dolskt pulserande musik: vad för överaskning månne vankas? Brassinjektioner, slagverksrassel. Tempot är överlag ganska modest, men alltid rörligt och med ständigt skiftande klanger som håller intresset alert. Slagverk med fyllig klang. Brass och slagverk över horisontstråkar. Stråkar. Crescendo. Diminuendo. Stark förväntan. Tremolostråk. Trumpetsignaler. Mjukt crescendo. Långdraget crescendo. Cymbalslag och -vispningar. Klockslag. Musiken har något östasiatiskt, rituellt över sig. Inspiration från Messiaen eller direkt från källan? Mäktig brassinjektion över horisontstråkar. Diminuendo. Stråksolister med en lugnande gest. Brass aggreverar. Gongslag avklingar långsamt medan ett stråkskri formerar sig och svävar uppåt.

Ett annat bra stycke av Bengt Hambraeus är Rencontres (1968-71) för orkester. Som vanligt är skivbolagen försumligt slöa med utgivningen av svenska tonsättares verk, vilket sannerligen försvårar för oss som inte läser partitur att snabbt skaffa oss en överblick över tonsättarnas verksamhet. Varför ge ut ett krävande Hambraeus-stycke när NN vill delge världen sin tolkning av Beethovens femma? Den trehundrafyrtiosjunde sedan CD-skivans ankomst!

Veckans verk-text nr 112, avslutad 4 april 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Maurice Karkoff, född 1927, Sverige;

Symfoni nr 4

för 3 flöjt, 2 oboe, 3 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 1 trombon, 1 tuba, 1 pukor, 3 slagverk, harpa, celesta & 5-stämmig stråkorkester
opus 69, k1963-4, 1 insp, 17m
Sveriges Radios SO, Stig Westerberg, 1964, Swedish Society 1023 + SLT 33164

Maurice Karkoff fyllde 75 år i våras och får väl därmed räknas till åldermännen bland svenska tonsättare. Han har skrivit enorma mängder musik för alla upptänkliga besättningar. Därutöver undervisade han i musikteori och komposition vid Stockholms Kommunala Musikinstitut mellan 1965 och 1996. Hans son, Ingvar Karkoff, har också etablerat sig som tonsättare. CD-skivor med Maurice Karkoffs musik innefattar främst Swedish Society 1023 med äldre stycken och Phono suecia 108 med nyare. Det finns ytterligare spridda inspelningar liksom material från LP-eran som inte skådat laser-åldern.

Fjärde symfoni beställdes av Radiosymfonikerna och uruppfördes av dem och Stig Westerberg 4 april 1964. Verket inspirerades av ett positivt, befriande besök i Israel 1963. Partituret har publicerats av Gehrmans. Symfonin har tre satser; Introduzione - Largo - Allegro, Adagio och Finale (Allegro vivace).

Orkesterfanfarer inleder, mer smärtfyllt dramatiska än triumfatoriska. Stråkar växlande mellan skrin och sång. Knackningar från slagverket. Stillnar och bromsar in. Dov stämning varur en stråksång söker sig framåt. Återhållet, fylligt brass. Stråkar. Crescendo med stråktremolo och brass. Tunnas ut och tystnar. Högre tempo. Utåtriktad, rytmiskt vital musik. Fin orkestrering där musiken växlar mellan olika orkestersektioner. Orkestreringen liknar ett slags grov punktmusik, medan överskådligheten, rytmiken och den relativa lättillgängligheten erinrar om neo-klassicismen. Mer inåtvänt i tunnare orkester. Dissonant diminuendo. Crescendo. Motoriskt driv. Blås och slagverk. Intensifieras. Kaotiskt forte med hetsig aktivitet i hela orkestern, mångstämmigt utan svulstighet. Mattas av. Stråksång. Brassfanfarer och slagverk. Distinkt avslutning.

Andra satsen inleds stilla i långsamt tempo. Solister alternerar om melodiföringen. Musik som skrider sakta framåt, men hela tiden tittar bakåt för att försäkra sig att uppnådda resultat inte raseras. Vackra klangskiftningar. Modest crescendo med stråksång och sprött klingande slagverk. Trumpetsolist i fjärran. Snabba slagverkstoner. Långdraget crescendo med bred stråksång attackerad av brass och slagverk. Vanligtvis brukar jag ha svårt att uppskatta de långsamma satserna, men den här är alldeles utmärkt. Den har en tydligt bågformad dramatik och dynamik, orkestreringen är stimulerande, stämningarna känns äkta, melodik och harmonik övertygar i sin måttliga modernism. Karkoffs sätt att skriva för stråkar (i hela symfonin) tilltalar mig också. Höga violiner med expressiv smärta. Violinsolist. Försonande brassfanfarer avrundar det mer dramatiska avsnittet. Dissonant hornklang. Mattare stråksång. Harpa. Ljust klockplingande slagverk. Växlande solister ovan stråksången. Stillnande avslutning med försonande brass i fjärran.

Finalen inleds med orkesterfanfarer i raskt tempo. Fyrkantigt spexiga fraser från orkesterviolinerna och slagverket. Orientaliska blåsarfraser. Expressiva stråkar. Tunnas ut och stillnar. Startar om med rytmisk knyckighet. Bjärt färggrann musik. Expressiva stråkar. Brasset används också fint, oftast enstaka spelare med några få spänstiga fraser, mera sällan fett koralaktiga brasskörer. Klagande oboesolist. Stråkar med drag av sentimentalitet blir expressiva. Staccatobrass. Mörknar. Tunnas ut. Stråkarna driver musiken vidare. Crescendo. Forte i full orkester. Kaotiskt tumult. Uthållet dissonant forteackord i brasset avslutar.

Veckans verk-text nr 149, avslutad 25 september 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Elliott CARTER, född 1908, USA;

Pianokonsert

för pianosolist & orkester (3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, 2 slagverk och stråkorkester)
k1963-5, 26m
Ursula Oppens, Sveriges Radios SO, Kent Nagano, konsert 1991

Elliott Carters pianokonsert beställdes av Jacob Lateiner med stöd av Ford Foundation. Den komponerades i Rom, Berlin och New York och är dedicerad till Igor Stravinskij. Första framförandet ägde rum i Boston 6 januari 1967 med Jacob Lateiner, Boston SO och Erich Leinsdorf. Partituret handhas av Schirmer, som också tillhandahåller en reduktion för 2 pianon.
Till styckets egenheter hör att pianosolisten understöds av en concertino med sju solister (flöjt, engelskt horn, basklarinett, violin, viola, cello och kontrabas) som vid konsertframföranden bör separeras från orkestern. Satserna är två, men jag saknar tyvärr deras benämningar.
På http://www.newmusicbox.org/first-person/mar00/home.html finns en stor intervju med Carter. På http://www.musicmavericks.org/features/interview_carter.html finns en annan.

Solopianot inleder med några romantiskt anlagda toner innan det rätta modernistiska flödet sätter in. Concertinogruppen ansluter med självständiga, solistiska stämmor. Framåtsnubblande musik med vidlyftig melodik. Dramatiseras kort. Forte när hela orkestern gör ett inlägg. Spretigt uppåtsträvande musik, harmoniskt med rejäl syra. Forte. Undertryckt atmosfär. Pukmuller. Samtidiga markant olika tempi. Någon takt solopiano. Lugnare med solist och concertino, spröd vänlighet. Hotfulla brassinlägg dramatiserar. Åter solist och concertino. Tämligen traditionell, romantiskt-expressiv stråkorkester driver på en stund i främre bakgrunden. Några pukslag. Ljusa träblåsare med kvicka, solistiska insatser. Spänstiga stråkar med välplacerade, kortkorta staccatoinsatser. Punktmusikaliskt uppluckrad orkestersats vilket blir väldigt läckert när musiken (som här) också har riktning och inte bara blir ett stillastående, skimrande vegeterande. Liten trumpetfanfar. Snirklar sig vidare. Violin- och cellosolister. Forte med de allra flesta involverade. Upplöses i solopiano. Orkestern brakar in. Tunnare i concertinon. Vilande, flytande blåsarklanger. Pianosolist. Stråkorkestern kliver fram mer prominent. Pianosolisten går loss. Forte. Stillnar i solopiano. Jag är sällan entusiastisk inför pianots klang, men just i konsertgenren passar den förbålt väl i och med att dess naturligt korta toner kontrasterar så distinkt mot orkesterinstrumentens naturligt längre. Crescendo när allt fler ansluter. Några djupa pianoackord. Tremolon. Ofta räcker det med några takter pådrivande rytmer/fraser för att ladda musiken med riktning en god stund framåt, åtminstonde så länge inget motsatt material presenteras. Rejält blåsarforte. Tremolon. Stillnar. Tunnare, snirklande. Tätnar. Snabbfingrad solist. Pukmuller. Forte. Blåsarstötar. Hotfulla forten växlar med solistinsatser. Forte. Tumultuariska pukor. Emfatiska blåsare avslutar förstasatsen.

Andra satsen inleds snabbt växande med blåsare, pukor och snart också stråkar. Solister med rask, spretig musik. Blåsarsforzando. Rejält sur och vresig modernistisk musik med solistisk stämföring. Konfliktfyllt. Klarnar kort. Tät, laddad stämföring. Konfliktfyllt. Tunnas ut, rofyllt pianodominerat men med vresighet i de fåtaliga andras inlägg. Pianostämman aggreveras. Tunnas åter ut och stillnar. Gammaldags melodiska stråkar kämpas snart ned av andras dissonanser. Uttunnat med pianosolisten och concertinon. Bromsar in till nästan stillastående. Återtar snart det raskare tempot. Basklarinettsolist med härligt intagande melodik. En del vida språng men med en sån klarhet och flyt att de lätt accepteras. Några böjda toner. Violinsolist blandar sig i leken, som hettar till. Tunnas ut med pianosolist och enstaka andra stämmor. Lätt sorgset. Bromsar åter in. En gnutta jazz i pianostämmans mer avspända avsnitt. Återgår till normaltempot. Tätnar. Korta brasstötar. Engelskt horn-solist med härligt fokuserad melodik: Yummy! Pianosolist över vilande, isig stråkklang. Crescendo. Cello- och flöjtsolister. Knyckig melodik med en del stora intervallsprång. Pianosolist med mer bestämda, kraftfullare inlägg. Mångstämmigt flerskiktat. Dynamiskt är konserten ingalunda extremt vidlyftig. Rytmiken har däremot modernismens lite snubblande kännetecken. Blåsarsforzando. Snabbfingrad pianosolist. Utdragna tremoloaktiga klanger. Stark spänning. Blåsarstötar och pukattacker. Generalpaus. Konflikten närmar sig sitt avgörande: än klingar solisten! Pukor mullrar loss rejält. Vresiga brassinjektioner. Spretiga, oroande stråkar. Hotfyllt, konfliktladdat tumult som lär vara inspirerat av flyktingavrättningar längs Berlinmuren. Solisten kämpar för sitt liv. Kulmination piskas fram. Stillnar i pianosolist. Kort blåsarsforzando. Solopiano och enstaka concertinoinstrument avslutar stillnande. Dävet och uppgivet? Allra sista tonen avslutas lite abrupt, i språnget.

Av Elliott Carter rekommenderas tills vidare framför allt Stråkkvartett nr 1 (1950-1), Pianokonsert (1963-5), Symphonia sum fluxae pretium spei för orkester (1993-6) och Klarinettkonsert (1996).

Veckans verk-text nr 183, avslutad 16 juli 2003. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Sven-Erik Bäck, 1919-1994, Sverige:

Cellokonsert

för cello & orkester, k1965, 13 minuter
orkester med 2 flöjt, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 2 trombon, pukor, 2 slagverk och stråkar
Erling Bløndal Bengtsson, Sveriges Radios SO, Michael Gielen, uruppförandet 14 mars 1965 i Stockholms konserthus

Sven-Erik Bäck växte upp i ett frikyrkligt medelklasshem och hade en tid under trettiotalet Allan Pettersson som fiollärare. Kulturkrocken blev avsevärd! Inte mellan Allan och Sven-Erik utan mer mellan den fiiiiiina miljön och den sårbart känslige Allan. Sven-Erik Bäck kom sedemera som tonsättare att sätta många kristna texter, men också ta intryck av efterkrigstidens modernistiska strävanden. Han försörjde sig som studierektor för Sveriges Radios musikskola på Edsberg mellan 1958 och 1992. Ledamot av Musikaliska Akademien blev han 1961. Här aktuella Cellokonsert har tre satser, men jag saknar tyvärr deras benämningar.

Solisten inleder med expansiv ton. Svaras av slagverket. Solisten fortsätter skrovligt anspänd. Orkestern ansluter mangrant än understödjande, än utmanande. Solisten eldar på som en ung anarkistagitator. Orkestern är med på noterna. Tempot är högt, nyanserna håller sig kring fortissimo. Den dramatiska högspänningen utesluter inte raffinerat uttunnade episoder som blixtbelyser några enstaka instrument eller sektioner. Bäck är inte heller rädd för att ge orkesterstråkarna koriska uppdrag och låta dem kliva fram i prominent roll. Hetsig musik utan gullande. Musiken tunnas ut i solist och slagverk. Slagverkets roll är överlag betydande. Det var kring de här åren som dess roll utvecklades rent explosivt. Utan den modernistiska ideologin hade så inte skett. Slagverkets själva klanger svarade väl mot de ideologiska kraven på klarhet och dynamik. Stråkinstrumenten hade det generellt sett värre i den erans kompositioner! Orkestern låter åter höra sig i hela sin splendör. Muskulös modernism. Törs man rent av tala om heroiska anspråk? Satsen avslutas distinkt av slagverket.

Andra satsen inleds av skarp blåsarsignal men fortsätter sedan lugnt smygande i långsamt tempo. Solisten ger oss längre toner hämtade ur varats innersta väsen. Tillförs inte också en dolsk karaktär? Kammarmusikaliskt tunn orkestrering. Crescenderar till fortenyans och involverar fler stämmor. Musik med starkt förförande suuuuug. Men är det Eros eller Thanatos som lockar? Diminuerar intill tystnadens gräns varpå solisten tar till pizzicatovapnet för att föra musiken vidare. Understöds rent kammarmusikaliskt. Solisten greppar stråken och talar till oss från hjärtat. Orkesterstråkarna svarar. Crescendo i full orkester. Expressiva orkesterstråkar. Kulminerar och avrundas. Tempohöjning för smått tumultuariskt mellanspel i brass och slagverk. Inledningens smygande tongångar kommer tillbaka. Några distinkta xylofoninsatser. Satsen avslutas av svällande stråkton.

Tredje satsen sätter in med spänstig vigör. Både solisten och orkestern bidrar till aktiviteten. Vad vi har här är intet mindre än punktuell musik med distinkta utsagor att förmedla! Ett sällsynt lyckat exempel på hur sanningsbehov och kontaktbehov kan förenas för att apostrofera ”motsatsparet” från den beryktade Prismaartikeln anno 1948. Piskrapp och några pizzicaton i tunnare avsnitt. Tätnar igen. Rent dialogiskt utbyte mellan solisten och olika orkestersektioner. Men ängslas inte för att det ska vara välordnat som i ett quasiintellektuellt medelklassällskap. Såna fasoner ryms inte i betydande musik! Här vistas vi bland männsikor som får involvera alla sina både kroppsliga och själsliga resurser för att ta sig fram i tillvaron. Nej, för att inte gå under i yttersta armod! Solisten får verkligen kämpa för sin plats i strålkastarljuset. Orkestern övermannar honom allt som oftast. Revolutionen är sannerligen ingen tebjudning! Slagverket piskar orkesterstråkarna till expressiva höjder. Crescendo. Kulmination. Solisten tillgriper pizzicaton i spatserande marsch. Orkestern svarar i tumultuariskt fortissimo. Solisten greppar stråken igen. Musiken tätnar avsevärt, men det går ändå bra att förnimma en tydlig riktning i och med att rytmiken inte bluddras ihop fullständigt. Slagverket går loss rejält. Lång celloton expanderar innan slagverket sätter definitiv punkt för en utomordentligt stimulerande konsert som varmt anbefalls ambitiösa solister, orkestrar och skivbolag. Inte heller vore det fel om våra unga tonsättarstudenter ägnade konserten sitt intresse. Där har ni ett föredöme att mäta era krafter med och mot!

Av Bäck rekommenderas framförallt Exercitier för stråkkvintett (1948), Sinfonia da camera (1955), A game around a game, konsert för stråkorkester, piano, celesta och 5 slagverk (1959), Favola för klarinett, piano/celesta och 4 slagverk (1962) samt Cellokonserten från 1965.

Veckans verk-text nr 237, avslutad 27 april 2007. Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 2002-3.

Alfred SCHNITTKE, 1934-98, Sovjet, Tyskland:

Stråkkvartett nr 1

för 2 violin, viola, cello, k1966, 17 minuter
Kronos Quartet, Nonesuch

Mellan 1962 och 1972 arbetade Schnittke som instrumentationslärare vid Moskakonservatoriet. Det var inte förrän slutet på den perioden han kom att skriva den ”polystilistisk” musik han väl är mest beryktad för. I här aktuella kvartett håller han sig inom ett modernistiskt idiom, skriver rent av i 12-tonsteknik. Satserna är tre: Sonata, Canon respektive Cadenza. Kvartetten är dedicerad till Rostislav Dubinsky, Borodinkvartettens primarie. Den uruppfördes i Leningrad 7 maj 1967 av just Borodinkvartetten. Kvartetten publicerades i Budapest 1973 men hanteras nuförtiden av Sikorski. Det finns ingen riktigt bra sajt om Schnittke på svenska eller engelska, men den här kanske utvecklas: http://en.wikipedia.org/wiki/Alfred_Schnittke.

Förstaviolinen inleder försiktigt. Andrafiolen och violan ansluter snart och tänjer harmoniken avsevärt. Nasalt halvkvävda läten presenterar sig. Cellon ansluter. Nasalt halvkvävda läten alternerar med fallande cellotoner. Neutralare stråkklanger finner också sin plats. Crescenderar till kort fortissimo följt av generalpaus. Sirénaktiga intervall och fallande celloglissandon. Dramatiserande skarpa injektioner. Tempohöjning. Cellon kliver fram med brinnande angelägen ton. Det är dags för uppgörelse? Spänstig, men kortvarig kamp. Diminuerar och avrundas med några pizzicaton. Fortsätter försiktigt. Lågmäld spänning där stämmorna liksom lurpassar på varandra. Förlamas dock inte utan rör sig framåt, om än i maklig takt. Fler korta notvärden. Crescenderar, kulminerar snart och fortsätter försiktigt. Klaustrofobiskt sluten musik. Avrundas med några pizzicaton. Generalpaus. Svirrande insektsläten från fiolerna. Låt oss flyga iväg? Pizzicaton av varierande kulörer går loss i högre tempo. Arcospel i fortenyans. Sirénintervallen återkommer. Konfliktfylld kampmusik i måttligt tempo. Kulminerar med uppåtstigande glissandoraket. Pizzicaton av olika slag kommer tillbaka och det med avsevärd kraft. Övergår till arcospel i fortissimo. Förstasatsen kulminerar unisont, klingar ut och övergår attacca i

andra satsen, som inleds försiktigt. Prövar sig fram. Klingar ut i kort tystnad. Fortsätter försiktigt prövande. Aktiverar sig så smått. Inåtvänt funderande musik. Kanske kan en diskussion med de närmaste bära? Crescendo - diminuendo. Fortsätter i lite starkare nyans. Blir smått konfliktuöst. Kulminerar och diminuerar. Några pizzicaton över orgelton i cellon. Melodiska vändningar. Andra satsen avslutas stillnande med långa toner.

Tredje satsen inleds också försiktigt, men i rörligare tempo. Förstaviolinen i eftertänksamt prövande solokadens. Men visst bär det! Några raskare ruscher. Cellon ansluter. Det här är betydande musik! Musiken intensifieras gradvis och blir angeläget påstridig. Förstafiolen dominerar skeendet med kommenterande bidrag från cellon. Genomärlig musik helt utan falsk glans. Sann som bara äkta kärlek kan vara. Kortare notvärden. Tätnar ytterligare när mellanstämmorna ansluter efter drygt halva satsens speltid. Konfliktfylld kampmusik i halvt unisona stämmor för kvartetten till dess höjdpunkt. Musiken stillnar gradvis, går småningom också ned i lägre tempo. Åter försiktigt prövande med långa toner, den här gången dock i lite starkare nyans. Verkar vara på väg att klinga ut men aktiverar sig så smått igen. Några melodiska vändningar, fränt harmoniserade. Kvartetten avslutas långtonat med crescendo - diminuendo.

Av Schnittke rekommenderas framförallt Stråkkvartett nr 1(1966), Stille Nacht (efter Franz Grubers melodi) för violin & piano (1978), Violakonsert nr 1 (1985) och Stråktrio (1985).

Veckans verk-text nr 229, avslutad 9 januari 2007. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Hilding ROSENBERG, 1892-1985, Sverige;

Symfoni för blåsare & slagverk (Babels torn, balett)

för 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 3 trumpet, 3 trombon, pukor, 3 slagverk
k1966, 2 insp, 18m
Sveriges Radios SO, Esa-Pekka Salonen, konsert 1985

Finns även inspelad med;
Östgöta Blåsarsymfoniker, Per Engström, Östgötamusiken SÖM 9202, p1992
Östgöta Blåsarsymfoniker, Hermann Bäumer, insp 2000, BIS CD 1136, p2002

Rosenbergs blåsarsymfoni beställdes av Sveriges Television å koreografen Birgit Cullbergs vägnar. Hon ville göra en balett kring Babels torn-myten. Det var så stycket presenterades för tittarna i dåtidens enda TV-kanal 8 januari 1968 (musiken framfördes då av Radioorkestern och Stig Westerberg). Redan i kompositionsskedet anpassade Rosenberg stycket så att det skulle fungera både ”sceniskt” som balett och för konsertframförande, som absolut musik. Möjligen finns ett par takters differens. Det första konsertframförandet gick av stapeln 9 oktober 1968 i Stockholms Konserthus med Stockholmsfilharmonikerna och Antal Dorati. 1973 publicerade Nordiska Musikförlaget partituret. Här uppehåller jag mig uteslutande vid styckets musikaliska gestaltning, har varken sett eller läst ingående om baletten. I Nutida Musik nr 1 1968/1969 indelar Bo Wallner stycket i 15 moment, vilket nog är rimligt, men jag frångår en indelning här i och med att avsnitten är så korta och löper utan pauser.

Träblåsare och brass inleder i måttligt tempo med ackordpelare, koraler och kvicka infall. Lyriska träblåsare. Koralbrass och träblåsarfantasterier. Solist. Lyriskt träblås. Koralbrass. Slagverksrassel och en kort rusch, som inte blir mer än så. Fritt sökande musik med flöjtsolist. Första avsnittet avrundas mjukt. Andra avsnittet i högre tempo, lekfull och småfräck musik. Aktivare slagverk. Commedia dell’Arte-associationer. Ironiska trombonglissandon. Pådrivande trumpetfanfarer. Brasset har en större roll än träet här, det senare virvlar dock iväg emellanåt. Lugnare musik, börjar i fett brass, ljusnar med klarinett. Ironisk lek, nu kammarmusikaliskt uttunnad i träblåset. Pukor och infall. Trumpetfanfarer. Xylofon-klapprande. Pukkaskader. Stillnar för nytt avsnitt, i långsamt tempo. Mörkt i allvarligt muttrande instrument och uthållna toner. Ljusnar i höga träblåsare, först oboe, sedan flöjt. Fin melodiföring förenande vila och flykt. Överlag används ensemblen mestadels solistiskt. Retfull fras. Crescendo. Fint fallande fras leder vidare ned i djupen. Nytt avsnitt, i raskare tempo med lekfulla, ljusa träblåsare och ljusa klockor plingande i fjärran. Fler instrument ansluter. Crescendo. Kort forte med modest brass-trudelutt och slagverk. Diminuendo. Lekfullt: musik att äta vindruvor i sydligare nejder till. Trumma och trumpetfanfarer initierar ett marscherande avsnitt: en potentats entré? Trumpetsolist. Tunnas ut. Länge uthållen flöjtton. Nytt avsnitt med jazz-aktig klarinettsolist över mjukt brass. Fagott går ned i djupen. Dämpade pukslag diminuerar och sackar in musiken. En lyrisk oboe-solist för vidare i lugnt tempo. Lekfullt träblås ansluter. Mjuk brasskör under oboe-solist, som försöker forma en melodik med bärkraft. Klarinetten fortsätter solot, jazzar till det en gnutta. Högre tempo. Spexig musik med rolig slagverksrytm. Inte musik som man omedelbart förknippar med en 74-åring. Hårt slag. Snabba fanfarer i trumpeter mot långsamma tromboner. Pukor dundrar. Nytt avsnitt i ännu snabbare tempo initieras av klarinett. Brassfanfarer och trumvirvlar. Slagverket dundrar på bastant och driver på brasset. Uttunnat i träblåset. Stillnar i flöjt och plingande slagverk. Trumpetfanfarer som i slutet av Stravinskijs Petrusjka (1910-1). Slagverket återkommer med spänstig rytmik. Fallande brass-glissando. Fanfarer. Uttunnat i brasset, stillnar gradvis. Djup ton stillar musiken. Nytt avsnitt, i lågt tempo med djupa instrument sökande sig framåt. Djupt klarinettsolo med eftertänksam, sökande melodik. Något har hänt, som tarvar begrundan? Kvicka sordinerade trumpetfanfarer över rörligare, men fortfarande sökande ensemble. Hesa, gälla signaler. En melodisk fras bollas runt. Pukvirvel. Crescendo. Klarinett. Nytt avsnitt, andfått jazzaktigt som i Stravinskijs Historien om en soldat (1918) eller Kurt Weills musik till Brecht-texter. Härligt fräck, sprättig musik, mest i brass, klarinett och slagverk. Uttunnat. Pukkaskader och fanfarer. Fallande fras. Stillnar i djup fagottsolist. Tre unisona forteskrin med eko avslutar diminuerande.

Av Rosenberg rekommenderas främst Stråkkvartetterna nr 2 (1924, r1956), nr 4 (1939), nr 5 (1949), nr 6 (1953), nr 7 (1956), nr 11 (1957), nr 12 (Quartetto riepilogo, 1957), Symfoni nr 2 (Sinfonia grave, 1928-34), Symfoni för blåsare & slagverk (= balettmusiken Babels torn, 1966) och Violinkonsert nr 2 (1951).

Veckans verk-text nr 168, avslutad 2 februari 2003. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Brian FERNEYHOUGH, född 1943, England:

Coloratura

för oboe & piano, k1966, 7 minuter
musiker ur Nieuw Ensemble, konsertinspelning

Brian Ferneyhough är beryktad för att skriva svårspelad musik. En del stycken är till och med så knepigt skrivna att de är avsiktligt ospelbara. Musikerna tvingas välja vilka delar av partituret de vill realisera i framförandet. Här aktuella stycke tillhör ett av hans allra tidigaste, skrivet när han var en parvel på 23 år och verkar inte oöverstigligt för normalduktiga musiker. Coloratura kom dock inte till uruppförande förrän 1972 med Heinz Holliger och Klara Körmendi i Zürich. Ferneyhoughs musik publiceras av Edition Peters som presenterar den vidare på http://www.editionpeters.com/php/artist_details.php?artist=FERNEYHOUGH&section=composer.

De tu inleder gemensamt, pianisten dock bara med en enda ton, medan oboisten för stycket vidare med en lång, djup ton. Sträcker sig uppåt de högre regionerna. Pianots insatser är inledningsvis begränsade till enstaka toner, glest utspridda men levererade med kraft och precision. Solooboe söker i musikens inre. Fylligt ackord från pianisten följt av ett radband av pärlande toner. Långlinjig oboe och punktuellt piano. De tu utvecklar sina respektive starka sidor. Tempot höjs med korta, kvicka tonkaskader i båda stämmorna. Oboisten når de övre stratosfärerna. De tu tjattrar vidare, oboen i normalare register. Stillnar med längre toner. Solooboe utvecklar sin sak. Fuktigt skarpa toner från pianisten kallar till ordning som en gammal skolfröken. Oboen lugnar sig och lägger sig till vila. Pianot kliver fram i huvudrollen med tolvtonsaktiga gester. Oboen återvänder med lyriskt mjuka vändningar av klart sorgsen karaktär. Oboen blir mer expressivt penetrerande. Kvicka, korta toner rusar åstad upprört. Solooboe i stillnande skeende. Mitt absoluta favoritinstrument är violinen, men oboen kommer in på en klar andraplats, mest tack vare dess register och nasala klang. Inte ens de kan dock räkna med några gratis luncher! Själva kompositionen måste vara framstående för att jag ska börja duka bordet! Där materialiserar sig då gourmetanrättningar ur Dafgårds eller Findus sortiment eller i exceptionella fall min egenhändigt komponerade nötfärsröra, med spaghetti! Kort generalpaus varpå oboen fortsätter tjattra mol allena. Pianot återkommer med spänstiga toner. Begynner bygga något storslaget, men retirerar snart till mer modesta proportioner. Oboisten vilar en stund, men kommer snart tillbaks med tungt vägande, verkligt er-farna toner. Dramatiskt laddade, men glesa pianoinsatser. Stycket avslutas i lång, hög oboeton.

Av Brian Ferneyhough rekommenderas framför allt Coloratura (1966) för oboe & piano, Time and Motion Study I (1971-7) för basklarinett, Time and Motion Study II (1973-6) för cello & elektronik, Stråkkvartett nr 2 från 1979-80, Superscriptio (1981) för piccolo, Intermedio alla ciaccona (1986) för violin, Stråkkvartett nr 3 från 1987, La Chûte d'Icare (1988) för klarinett & septett samt Terrain (1991-2) för violin & oktett.

Veckans verk-text nr 232, avslutad 1 mars 2007. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

György LIGETI, född 1923, Ungern, Österrike;

Stråkkvartett nr 2

för 2 violin, viola, cello, k1968, 20m
Arditti-kvartetten, Sony 1994

Vid tiden för andra kvartett hade Ligeti varit bosatt i västeuropa dryga decenniet och fått sitt genombrott med sitt ”mikropolyfona” orkesterverk Atmosphères (1961). Han hade starka band till Sverige genom en gästprofessur och passade då på att lära sig tala svenska. Senare skrev han sin enda opera (Le Grande Macabre, p1978) på beställning av Stockholmsoperan.
Andra kvartetten uruppfördes 14 december 1969 av LaSalle-kvartetten i Baden-Baden. Kvartetten har 5 satser; Allegro nervoso, Sostenuto, molto calmo, Come un meccanismo di precisione, Presto furioso, brutale, tumultuoso och Allegro con delicatezza. 1971 publicerade Schott partituret. I mitten av nittiotalet skrev Richard S Power en avhandling om kvartetten, ”An Analysis of Transformation Procedures in Gyorgy Ligeti's String Quartet No. 2” (http://boethius.music.ucsb.edu/mto/issues/mto.97.3.4/dis.3.4.html#power).

Ett enda skarpt pizzicato inleder, följs omedelbart av sköra, skrapande/visslande läten i lågmäld nyans. Kort forteutbrott: börjar vasst, mörknar. Försiktigt sökande i långa, dämpade toner. Raska, korta toner över låååånga cellotoner, vilka crescenderar och kulminerar med några raskare, quasimelodiska toner. Lågmält sökande. Raskare tempo med polyfont sökande. Mångstämmigt lågmält som vore det hemliga processer ännu inte redo att möta publiken annat än med ryggen tillvänd. Forteutbrott. Fortsätter i fortenyans. Självständigt förda stämmor, men ändå utan sjösjuke-harmonik. Kulminerar frenetiskt i raskt tempo. Åter lågmält sökande. Ljusnar och tystnar. Kort forteutbrott. Lågmält sökande. Forteutbrott med trubbig klang. Frenetiskt, mångstämmigt i raskt tempo. Diminuerar. Svävar iväg pulserande. Sköra violintoner i mezzoforte avslutar. Sista tonen blir hängande i luften.

Lång, stillsam ton inleder andrasatsen. Fler ansluter. Spänningen stegras det modesta uttrycket till trots. Förmodligen är det de stigande tonhöjderna och vissa sköra, tremoloaktiga inslag som alstrar spänningen. Når mezzoforte. Spänningen kulminerar på länge hållna toner. Stillnar mörknande. Sköra, kvicka toner oroar tremoloaktigt. Djupa cellotoner. Stark, återhållen spänning. Något är statt i rörelse, gliiiiider långsamt iväg. Nyss var vi där, nu är vi här: hur f-n gick resan tillväga? Kort forteutbrott, avrundas av skarpt pizzicato. Återhållet. Forte. Skrovligt. Skarpa pizzicaton. Återhållet. Kort, vasst forteskri. Höga violintoner. Crescenderar gällt. Kulminerar och fortsätter lågmält. Forte. Länge hållna toner i mezzoforte. Ett enda unisont forteackord. Djupa, sökande toner i stillnande avslutning.

Tredjesatsen sätter in med ljusa pizzicaton, som tickar iväg accelererande. Inledningen erinrar klangligt och rytmiskt om Ligetis Poème symphonique för 100 metronomer (1962). Mörkare pizzicaton tillkommer. Böjda pizzicaton påminnande om klangen hos afrikanska tumpianon. Många klangligt skiftande typer av pizzicaton nyttjas. Förenas i minimalistiskt pulserande. Varieras så smått och tystnar långdraget. Kontrasterande episod med arco-spel i kvickt tempo, nervöst oregelbunden rytmik. Med undantag för det här avsnittet spelas hela satsen pizzicato. Pizzicatona tar åter över föreställningen. Cello ra(s)par till. Stillnande avslutning.

Riktig skrovlig forte-inledning på fjärdesatsen. Definitivt sjösjuk/berusad harmonik. Klumpedunsig, halvt unison rytmik. Stillnar kort med uthållna toner i svag nyans. Nytt forte. Alternerar tätt mellan svaga nyanser och forten. Uthållna, stilla toner från violinerna. Skrovligt, vasst forte. Unison head-banging. Riktigt otäckt gniiiiiiislande violin. Lågmält med stark spänning. Vasst forte avslutar med hyperspänstigt staccatospel.

Femte satsen inleds med raska, diffust dämpade, ljusa klanger. Skiftar/pulserar som en bisvärm eller myrstack. Individualiseras när melodiska vändningar frigör sig. Sackar in med längre toner. Tempohöjning med dämpade klanger. Stiger till väders med höga, sköra toner. Pulserande/skimrande. Solister slirar in med kvicka fragment. Stillnar. Fortsätter skört i raskt tempo. Landar i romantiskt konsonanta tongångar i långsamt tempo. Inledningens raska, dämpade klanger återkommer. Unison berg och dalbane-melodik. Kort forteutbrott. Dämpat. Forte. Korthugget staccatospel. Diffust, raskt filande. Längre hållna, djupa toner blandar sig med de korta. Aktiv och rask musik vad notvärden och tempo beträffar, harmoniskt förändras det också men relationerna mellan stämmorna förblir låsta, så att musiken likväl ger ett stillastående intryck. Stillnar med uthållna toner. Tonraket avslutar svischande.

Av György Ligeti rekommenderas framförallt 6 bagateller för träblåskvintett (1951-3), Stråkkvartett nr 1 (Métamorphoses nocturnes, 1953-4), Stråkkvartett nr 2 (1968), San Fransisco Polyphony för orkester (1973-4) och Pianokonserten (1985-8).

Veckans verk-text nr 188, avslutad 16 september 2003. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Åke Hermanson, 1923-96, Sverige;

Appell I - IV

för 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 2 horn, 2 trumpet, 1 trombon, 1 pukor, 6 slagverk, piano & 5-stämmig stråkorkester
opus 10, k1968-9, 1 insp, 10m
Sveriges Radios SO, Esa-Pekka Salonen, konsert 1987

Finns inspelad på;
Swedish Society SLT 33215; Sveriges Radios SO, Stig Westerberg

Åke Hermanson blev ordförande för tonsättarföreningen alldeles efter att han skrivit här aktuella verk och stannade på posten till 1971. Annars tycks han ha undvikit officiella uppdrag. Han är ytterligare en av Sveriges djupt underskattade kompositörer. Som en hyllning till honom utnämnes han härmed till en av mina favorittonsättare. Appellerna uruppfördes av Sveriges Radios SO & Stig Westerberg 12 december 1970. Partituret publicerades året därpå och handhas nu av Warner/Chappell (under stavningen Apell I-IV).

Vassa stråkar inleder med korta, snabba glissandon. Börjar spritta uppstudsigt. Till en början bara violiner, men snart också djupare stråkar. Ljust slagverk klapprar och klingar. Brass och slagverk gör kraftfulla inlägg. Underbart kaotisk musik, mer stimulerande än hotfull. Tystnar kort innan slutruschen. Avslutas distinkt av brasset.

Slagverket inleder den andra Appellen. Svaras av forte-bräkande trombon. En uppsjö av slagverksinstrument dominerar musiken. Grotesk musik med envetet pulserande slagverk. Känns lite hjärnsläpps-positiv, med en rusets behagliga slapphet. Stilla mellanspel med torrt slagverk och pukvirvel i fjärran. Crescenderas långdraget allteftersom fler instrument ansluter. Komisk musik. Distinkt avslutning med pukslag.

Pling-ljud inleder den tredje Appellen. Svaras av stråkar, till en början väldigt tystlåtet, men gradvis crescenderande. Ett kort, kraftfullt forte brakar till och klingar ut. Ljusa slagverksklanger och stråkglissandon. Pizzicaton rasslar till. Djupa tremolon. Forte-attacker från brasset. Åter stråkglissandon och ljusa slagverksklanger. Stillnar. Stråkcrescendo. Flerskiktad musik i raskt tempo: ljusa, knäppande slagverk, stråkglissandon och bastanta, djupa brassinjektioner. Tystnar kort. Orkestercrescendo kulminerar och klingar ut. Inledningens väldigt tystlåtna stråkar återkommer. Ett plingljud avslutar den längsta Appellen.

Stråkar inleder den fjärde Appellen, allra först tystlåtna, men snart med rytmisk fras. Slagverket ansluter. Snabbt tempo. Väldigt fin orkestrering - just vad som behövs, inte för tjockt. Slagverket har en viktig roll i alla satserna. Det används med raffinemang, mest ljusa, korta klanger - sällan dundrande klangmattor. Tystnar. Rasslar igång med slagverk och stråkar. Bräkande brass. Envetna tunga pukslag. Melodiskt enkel forte-fras i brasset. Falsk avslutning alldeles innan den riktiga slutruschen.

Av Åke Hermanson rekommenderas främst Invoco (1958-60) för stråkorkester samt orkesterverken In nuce (1962-3), Symfoni nr 1 (1964-7), Appell I - IV (1968-9) och Symfoni nr 2 (1973-5).

Veckans verk-text nr 143, avslutad 19 augusti 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Luciano BERIO, 1925-2003, Italien:

Sequenza VII

för oboe & tape, k1969, r2000, 7 minuter
Laszlo Hadady, DG 1994-7

Luciano Berio var verksam som lärare vid Juilliard School i New York mellan 1965 och 1972. Här aktuella stycke inkluderar förutom oboen också en konstant ton (H) som kan genereras av valfri klangkälla varför min referens till en ”tape” är en förenkling. 1974 spann Berio ut stycket till Chemins IV för oboe & stråkensemble. Sequenza VII uruppfördes i Basel av Heinz Holliger. Universal Edition hanterar partituret och kan även erbjuda en version för sopransaxofon. En utförlig vägledning för framföranden finns på http://idrs.colorado.edu/Publications/DR/DR13.3/DR13.3.VanCleve.Berio.html

Stycket inleds med spridda tut i luren. Fortsätter med korta, staccaterade toner, mest i mellanregistret. Lång, mjuk ton lugnar skeendet som dock snart tar fart igen. Stundtals klingar flera oboetoner samtidigt. Utflykter uppåt och nedåt i registret. Skorrande, längre ton. Frukta inte att klangvärlden ska vara trist enahanda! Oboisten har att leverera en häpnadsväckande arsenal av läten ur sin lur. Aktivitetstät musik, utmanande både exekutör och lyssnare. Aggressivt påstridig som en ung radikalfeministisk asfaltsindian. Melodiska embryon börjar formas. Lång, rent klingande ton. Stora tonsprång förekommer även om de inte karaktäriserar stycket. Som motpol fungerar frekventa drillar på samma ton. Oboen tystnar kort därmed exponerande den konstanta ackompanjemangstonen. Lång ton, kraftfullt skorrande. Oboens klang är ändå härligt påstridig och djupt egen. Tempot är mestadels högt, men i och med att rytmiken tillhör de mer komplext knökiga, kan man som lyssnare nästan förbise det. Men så bekantar man sig närmre med stycket och det börjar avslöja sina djup och avsevärda kvaliteter. Ny kort paus från oboen. Penetrerande höga toner. Musiken närmar sig de rent melodiska utsagorna. Stundtals bemäktigas musiken av ett djupt lugn, en säkerhet sprungen ur inre övertygelser, helt oberoende av yttre åthävor och prestationer. Men så kommer ytterligare några skorrande toner. Vad står de för? Ångesten? Insikten om det förtryck och den omänskliga utsugning som är det överväldigande flertalets lott? Lång ton, nästan ren, men med svag, härligt mysteriös tendens till skorrning. Avslutande tendenser börjar märkas i det att tonerna blir längre, tempot sackas in. Är legatoföredrag en möjlighet? Några ruscher till mäktar vi väl ändå med? Långa toner. Kärleksfullt formade toner drömmer sig bort. Eller kanske hem? Distinkt, kort lurstöt avslutar effektivt.

Av Berio rekommenderas framför allt Chemins II (su Sequenza VI) från 1967 för viola & nonett, Sequenza VII för oboe & tape från 1969, Eindrücke för orkester från 1973-4, Chemins IV (1975/2000) för oboe & 11 stråkar, Sequenza X för trumpet & pianoresonans från 1984, Pianokonsert nr 2 (Echoing Curves) från 1988-9, Stråkkvartett nr 3 (Notturno) från 1993 och Kol Od (Chemins VI) för trumpet & kammarorkester från 1996.

Veckans verk-text nr 245, avslutad 9 september 2007. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Elliott CARTER, född 1908, USA:

Concerto for Orchestra

för orkester delad i 4 grupper, k1969, 21 minuter
orkester med 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, pukor, 6 slagverk, harpa, piano och stråkar
London Sinfonietta, Oliver Knussen, Virgin 1991

Elliott Carters orkesterkonsert är inspirerad av Saint-John Perses prosapoem Vents. Konserten beställdes till 125-årsjubiléet av New York Philharmonic Symphony Society och uruppfördes 5 februari 1970 av NY Philharmonic & Leonard Bernstein (till vilka den dedicerades) i Philharmonic Hall. Partituret hanteras av Schirmer som låter tonsättaren komma till tals på http://www.schirmer.com/Default.aspx?TabId=2420&State_2874=2&workId_2874=26712. Här tillgängliga cd-inspelning är indelad i 6 spår som spelas kontinuerligt; Introduction (Misterioso), I Allegro non troppo, II Presto volando, III Maestoso, IV Allegro agitato och Coda (Allegro molto). De fyra grupper orkestern är indelad i dominerar vars en av de numrerade satserna.

Introduktionen växer fram ur diffusa klanger som kröns av trumvirvlar. Klingar ut. Smygande eteriska klanger söker sig vidare. Aktiverar sig och crescenderar. Fortissimoklanger kulminerar och leder över till förstasatsen som domineras av instrument ur lägre mellanregistret. Tempot är raskt, orkestreringen transparent. Slagverket och pianot har prominenta roller. Celli tar upp korthuggen melodik med avsevärd rörelseenergi. Glesnar. Svävande klanger. Cellopizzicaton förankrar musiken. Rytmiken är knökigt oregelbunden, dynamiken vidlyftig. Pianot kliver fram solistiskt allt som oftast. Musiken får en helt annan kontinuitet när stråkarna aktiveras. Blåsarnas och slagverkets insatser gör den mer punktuell. Överlag är det i alla fall en mycket informationstät musik som fordrar närlyssning för att avslöja sina hemligheter. Ansträngningen är avgjort den inledande förvirringen värd! Ideliga klangskiftningar. Musiken sackar in. Inåtvänt sökande med prominent harpa. Pizzicaton. Fylliga blåsarinsatser. Celli driver på. Musiken tätnar när fler orkestersektioner engageras. Crescendo leder över till
andra satsen där de ljusaste stämmorna dominerar. Kvicka rörelser. Orkestreringen tunnas ut. Tätnar gradvis. Flöjter och violiner jagar varandra lekfullt. Diskantdominansen leder till en svävande musik utan riktigt fotfäste i den materiella verkligheten. Koriska violiner. Pukor och mörkt brass med kontrasterande inlägg. De ljusa stämmorna återtar snart skeendet. Violinsolist ställer sig i strålkastarljuset några takter. Orkestreringen tätnar med insatser från mellanstämmorna. Pianot bidrar solistiskt här också. Tempot har sackat. Enstaka ruscher mäktar man väl ändå med! Mörkare stämmor ansluter. Crescendo leder över till
tredje satsen som domineras av de djupaste stämmorna. Kraftfullt pukarbete testar högtalarkonernas hållfasthet. Imposant brass. Tempot sjunker gradvis. Musiken stillnar. Fylligt brass sätter in funkiga attacker. Stillnar och lämnar plats för piano och ljust slagverk med kontrasterande klanger. Stråkar smyger in, crescenderar med brassassistans. Mörkrets makter återtar kommandot. Violiner sätter an kontrasterande idyll. Vardera parten begagnar de medel den känner sig mest bekväm med. (Ack, om jag blott förstått det i min ungdom!) Pukor försöker initiera ett återtåg till de mörka klangerna. Musiken tvekar om riktningen. Kontrabasarna för musiken framåt med maktfullkomlig långsamhet. Det djupa brasset trivs! Musiken glesnar. Snabbare blåsarrörelser. Basstämmorna lufsar groteskt tungfotat. Ljusnar en aning. Och en till! Oboe och ljusa stråkar. Mörk fortissimoattack. Pianisten hittar sin plats här också. Får stöd av vibrafonisten. Mörka fortissimoklanger etablerar fyllig tragik i styckets mest teatrala episod. Pukor går loss och leder över till
fjärde satsen där instrument ur övre mellanregistret dominerar. Tempot är raskt, förgrundsstämmorna många. Crescenderar. Kvicka rörelser från altfiolerna. Tunnas ut. Här har musiken en helt annan kontinuitet än i första satsen där flödet var mer sönderbrutet. Dynamiskt håller sig satsen ungefär mellan forte och forte fortissimo. Huj vad det går undan! Frenetiskt utbyte mellan blåsarna. Informationstät musik med god transparens. Pianot glittar förföriskt. Tät orkestersats. Brass attackerar. Raska stråkar driver på. Crescendo - diminuendo. Codan tar vid och fortsätter det raska tempot. Kontinuerliga och täta klangskiftningar. Kraftfullt brass och slagverk i styckets klart stökigaste episod. Musiken återgår till transparent fortissimo med frenetisk aktivitet i hela orkestern. Konserten avslutas dock utglesnande. Sprött slagverk får sista ordet.

Av Elliott Carter rekommenderas framförallt Stråkkvartett nr 2 (1959), Concerto for Orchestra (1969), Stråkkvartett nr 3 (1971), A Symphony of Three Orchestras (1976), Stråkkvartett nr 4 (1985-6), Violinkonsert (1990), Symphonia sum fluxae pretium spei (1993-6), Stråkkvartett nr 5 (1994-5) och Klarinettkonsert (1996).

Veckans verk-text nr 258, avslutad 11 september 2008. Införd här efter framgång i W-cupen 2005.

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

veckans_verk.html
reflexioner_1711-1819.html
reflexioner_1820-1829.html
reflexioner_1830-1869.html
reflexioner_1870-1889.html
reflexioner_1890-1899.html
reflexioner_1900-1909.html
reflexioner_1910-1919.html
reflexioner_1920-1929.html
reflexioner_1930-1939.html
reflexioner_1940-1949.html
reflexioner_1950-1959.html
reflexioner_1960-1969.html
reflexioner_1970-1979.html
reflexioner_1980-1989.html
reflexioner_1990-1999.html
reflexioner_2000_och_senare.html

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)

index.html
veckans_verk.html
popmusik.html
internationell_konstmusik.html
nutida_internationell_konstmusik.html
svensk_konstmusik.html
Krogen Äfventyret
huligan.html
Walter Ekelins CV
lankar.html

besök på sajten sedan september 2001, ej räknande mig själv
visits since september 2001, not counting myself

Senaste uppdatering (latest update) 16 november 2008.
Version 5.55 av sidans Telia-inkarnation (of the page's Telia-version).
På nätet sedan 16 januari 2001, hos Telia sedan 20 juli 2001.
On the net since 16 january 2001, at Telia since 20 july 2001.