De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Karl-Birger Blomdahl: Symfoni nr 3, Facetter, k1950
Elliott Carter: Stråkkvartett nr 1, k1950-1
Hilding Rosenberg: Violinkonsert nr 2, k1951
Dag Wirén: Symfoni nr 4, k1951-2
György Ligeti: 6 Bagateller för träblåskvintett, k1951-3...
Karlheinz Stockhausen: Klavierstück IV, k1952-3
Karl-Birger Blomdahl: Kammarkonsert, k1953
Hilding Rosenberg: Stråkkvartett nr 6, k1953
Edgar Varèse: Déserts, k1950-4
György Ligeti: Stråkkvartett nr 1, Métamorphoses nocturnes, k1953-4
Karl-Birger Blomdahl: Koreografisk svit ur Sisyfos, balett, k1954
Sven-Erik Bäck: Sinfonia da camera, k1955
Ingvar Lidholm: Ritornell, k1955
Hilding Rosenberg: Stråkkvartett nr 7, k1956
Sven-Eric Johanson: Symfoni nr 3, k1956
Karlheinz Stockhausen: Gruppen, k1955-7
Allan Pettersson: Mesto, k1956-7
Bo Linde: Violinkonsert, k1957
Hilding Rosenberg: Stråkkvartett nr 10, k1957
Hilding Rosenberg: Stråkkvartett nr 11, k1957
Hilding Rosenberg: Stråkkvartett nr 12, Quartetto riepilogo, k1957
Elliott Carter: Stråkkvartett nr 2, k1958-9
Allan Pettersson: Symfoni nr 4, k1958-9
Sven-Erik Bäck: A game around a game, k1959
Ingvar Lidholm: Konsertsvit ur Riter, balett, k1959...
Iannis Xenakis: Syrmos, k1959

Elliott CARTER, född 1908, USA;

Stråkkvartett nr 1

för 2 violin, viola, cello, k1950-1, 38m
Arditti String Quartet, Etcetera 1988

Elliott Carter studerade under 20- och 30-talen komposition för bland andra Walter Piston, Gustav Holst (sic!) och Nadia Boulanger. Charles Ives hörde till hans tidiga supportrar. Carters första verk ansluter till neo-klassicismens ideal, medan han mot 40-talets slut sökte sig mot en mer polyfon stil. Hans musik fick mer gemensamt med Darmstadt-avantgardet än med ”folkloristen” Copland eller ”filosofen” Cage, för att jämföra med några ungefär jämnåriga landsmän. I Sverige har han aldrig rönt någon större uppskattning, i vart fall inte från institutionernas sida.
Första stråkkvartetten komponerades i avskildhet från vardagslivets distraktioner i öknen nära Tucson, Arizona. Uruppförandet stod Walden-kvartetten för 26 februari 1953 på Columbia University. Kvartetten vann pris i en kompositionstävling baserad i Liège. Partitur och stämmor kan anskaffas via Schirmer. Kvartetten har utöver här aktuella Arditti-kvartett också spelats in av Juilliard-kvartetten (Sony), Walden-kvartetten (CBS) och Composer’s Quartet (Nonesuch 1970). Satserna är fyra, men spelade i tre sektioner (sic!): Fantasia Maestoso, Allegro scorrevole, Variations. Arditti-cd'n är spårad i enlighet med sektionerna, medan jag "spårar" texten i enlighet med satserna. I första satsen citeras Charles Ives andra violinsonat (1907-10), i den tredje citeras Conlon Nancarrows (1912-97) första studie för självspelande piano.

Djupt sjungande ackord inleder. Tunnas ut till solocello i långsamt tempo. Dubbelgrepp. Sjungande föredrag med fyllig, mjuk ton. Viola och cello. Pizzicaton från violin/viola, halvt marscherande. Snabbare cellotoner. Pizzicaton, kantabel ljus arcoviolin, kantig arcoviola och cellokantilena blandas. Snabbare toner, intensifierad stämväv. Huvuddelen av första satsen sätter in i raskt tempo. Flerstämmigt med signifikant material i olika tempo i alla stämmorna. Violinen är mest prominent till en början. Som lyssnare har man att välja mellan att försöka greppa helheten eller att fokusera på en stämma. Någon takt med raka cellopizzicaton fokuserar fint. Väven tätnar, intensifieras, ruffigt/skrovligt. Tunnas ut med violasolist. Fokuseras kort kring vilt utbrott. Mattas av och tystnar. Violinsolist över sorgset, mjukt ackompanjemang. Solisten börjar skrovligt, blir snart kantabelt len. Skrovlig viola utmanar. Åter flerstämmigt, närmande sig en maximal spänning. Bromsar in till skirt känsliga klanger. Tystnar. Pizzicaton. Cellisten brakar in med så djupa toner att jag rycker till och undrar var kontrabasen kom ifrån. Ofta har jag svårt att klart skilja mellan violin och viola, men här spelas och återges violan med sina omisskänliga karaktäristika. Accelerando initieras av violasolisten. Cellopizzicaton och ljus horisontlinje från violinerna. Crescendo - diminuendo. Raskt flytande figur börjar i cellon, fortsätter i violinerna. Emellanåt tycks mig fuga-liknande inslag eller kanons skymta förbi, men det är nog felhört eller som en konsekvens av flerstämmigheten. Accelerando. Mäktig cellostämma hetsar fint, först genom snabba toner, sedan genom envetna långa. Violinsolist. Kantigt intensifierande. Accelerando. Kulmination arbetas fram genom fler korta toner och accelerando. Pizzicatoackompanjemang. Lättare stråkföring. Skrovligt unisona violiner bjuder på en berg- och dalbanetur. Tunnas ut i violiner. Åter skrovlig berg- och dalbanetur, nu helt kort. Tunnas ut. Några danssteg tråds. Vresiga forten. Melodisk berg- och dalbanetur runt långspunnen, intensivt glödande cellosång. Stämföringen leder till en härlig spänning. Kulminerar och fortsätter mångstämmigt sökande. Cellon pumpar fram rak rytm. Violakantilena. Höga violiner. Spänningen befinner sig på en intellektuell högplatå. Tunnas ut för Scherzo-satsen, som följer attacca.

Blixtrande snabb musik i svag nyans med lätt stråkföring och kärv, flerstämmig melodik. Tystnar. Långsamt. Konverserande. Långdraget crescendo. Cello initierar rusch, får med sig ensemblen. Djupt grävande stråkar ställs mot snabba. Raska pizzicaton. Vresiga injektioner. Cellosolist. Uttunnat med pizzicaton. Kvicksilverraskt med lätt stråkföring, sprätter vresande iväg i raska ruscher. Uttunnat. Kort skrovligare, furiös episod. Kvicksilverraskt, nu med djupare grävande stråkföring. Uttunnat. Tystnar för övergången till andra sektionen (men ska pausen vara så ”lång” som på Arditti-cd’n?). Scherzo-satsen fortsätter med sin raska och lätta, men kärva musik. Sådan här musik skrivs väl inte, har väl aldrig skrivits i Sverige? Skrovligt kantig cellodeklamation möts av mjuka, höga stämmor och bromsar in för Adagio-satsen, som följer attacca.

Eteriska, allt högre violiner. Vrångt vresig injektion. Pizzicaton. Tystnar. Skrovligt och klumpedunsigt i cello och viola. Duett mellan de två lägre stämmorna. Det är en ren glädje att höra så här vackert kvartettspel i en så djuplodande komposition! Tystnar och lämnar plats för eteriska violiner, som kontrasterar stort med stilla, hög sång av yttersta känslighet. Tystnar. Cello och viola återkommer med sin grafitgrå skrovlighet. Lite snabbare toner och lenare spel den här gången. Violinerna smyger in och tar snart överhanden med sin änglasång. Harmoniken? Det låter inte som tolvton. Det är inte traditionellt tonalt. Kanske fritt kromatiskt? Cello och viola smyger in under violinerna utan att på allvar utmana deras hegemoni. Uttänjd harmonik. Cello med mäktigt inlägg. Viola ansluter. De lägre instrumenten dominerar genom sin råstyrka, men violinerna fortsätter sin sång. Violinerna sänker sig till sitt lägre register, blir lite sorgsna. Cello och viola i intensiv duett med violinerna som en mörk horisontlinje. Det här är definitivt intellektuellt utmanande musik, vars alla subtiliteter långt ifrån greppats här. Betyder det att stycket är en teknokratisk känsloöken? Ingalunda, stycket är än passionerat vredgat, än vitglödgande sanningssökande, än ljusblått lugn som en sommarhimmel. Däremot är det aldrig slappt, mjäkigt, torrt, insmickrande eller tillgängligt för snabbkonsumtion. Som om..., som om musik betydde något. Tystnar till violinernas mörka spel. Violinerna letar sig tillbaka till sin lyriskt känsliga duett, men nu i sitt mellanregister. För en stund har konsensus uppnåtts i ensemblen. Brutalt celloinlägg. Cello och viola brakar in med vresig kärvhet. Stillnande violiner och attaccaövergång till Finalen.

Violinerna spurtar iväg i raskt tempo för finalsatsen. Cello och viola ansluter med jazzaktigt kortandad rytm, som i be-bop. Walking bass-pizzicaton från cellon. Tänk om Charlie Parker valt sådana här stråkar till sina ”with strings”-sessioner! Snacka om crossover! Eller härdsmälta. Violinpizzicaton. Lång, sjungande celloton. Rask ensemble. Bromsar in. Violinpizzicaton i raskt tempo mot långsam ensemble med cellosolist. Rak cellorytm. Bromsar in för övergång till tredje sektionen. Violinkantilena mot skrovlig cello och viola. Raskare violin. Accelerando. Mångstämmigt. Kulmination. Några lugnare takter. Accelerando. Kort berg- och dalbanetur. Soloviolin. Cellobrak rytmiserar fint. Ensemble. Bekant melodi i unisona stämmor: från jazzen? Cellobraken. Raskt tempo. Kort lugnare. Melodin presenteras åter, elaboreras hett. Arditti-kvartettens spel är helt suveränt! Men visst vore det kul att kunna jämföra med de andra inspelningarna! Bromsar in kort. Accelerandon. Rak violin bromsar in. Lugnare. Fjärde satsen är nog den minst svårtillgängliga i och med ”bekanta melodins” återkomster och den mindre polyfona stämföringen. Kort rusch. Marsch-aktigt rak musik i de lägre stämmorna alternerar med violiner i kvickt tempo. Det här avsnittet har drag (tyngden och smärtan) från blues och sorgmarscher. Långsammare, groteskt raka, låga stråkar mot snabba. Snabbt i hela ensemblen. Violasolist. Cellopizzicaton håller samman fint, en fast punkt från vilken de andra stämmorna kan söka sig i olika riktningar. Bekanta melodin, nu i snabbare tempo. Rakt cello-ackompanjemang: walking bass, fast med stråke. Raskt i flerstämmig ensemble. Crescendo. Unisona forten varur solister frigör sig med kärv sång. Övergår i flerstämmig sång. Några tonvändningar med sorgsen expressivitet. Kärva lägre stämmor mot kantabla höga. Spänningen stiger när stämföringen tänjer harmoniken. Accelerando. Några unisona forten. Vild flerstämmighet. Pizzicaton som lugnet i den intellektuella stormens öga. Intensifieras. Sforzandon. Bekanta melodin skymtar förbi. Kulmination arbetas fram. Robust kärvhet som hos en Beethoven på vrångt humör. Här lämnas inte sten på sten! Uthållna violinskrin. Cellokantilena under furiösa högre stämmor. Kulminerar i rusch. Uttunnat. Cello-initierad kulmination går över i berg- och dalbanemelodik. Ny kulmination med djupt grävande stråkar i unisona forten. Uttunnat. Snabbt kvittrande/tremolerande. Kantilena. Lugnt tempo. Ny rusch varur en solocellokantilena frigör sig. Soloviolin som vore den från en av Bachs sonater eller partitor. Cello bryter in tremolerande. Soloviolinen stillnar. Dubbelgrepp. Stillnande avslutning av soloviolinen med allt högre toner.

Av Elliott Carter rekommenderas tills vidare framför allt Stråkkvartett nr 1 (1950-1), Pianokonsert (1964-5), Symphonia sum fluxae pretium spei för orkester (1993-6) och Klarinettkonsert (1996).

Veckans verk-text nr 174, avslutad 23 mars 2003. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Hilding ROSENBERG, 1892-1985, Sverige;

Violinkonsert nr 2

för soloviolin & 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 3 horn, 2 trumpet, 1 pukor, 1 harpa & 5-stämmig stråkorkester
k1951, 2 insp, 32m
Leon Spierer, Stockholms PO, Arvid Jansons, Caprice CAP 1225 + CAP 21367, inspelad 1981 = 32m
Endre Wolf, Sveriges Radios SO, Stig Westerberg, konsert 1961 = 32m

Finns även inspelning med;
Gunnar Barter, Stockholms PO, Herbert Blomstedt, Gunnar Barter GB 1-2

Hilding Rosenberg var 59 år när han skrev sin andra violinkonsert. Han erhöll Litteris et arbitus-medaljen samma år och var Musikaliska Akademiens vice preses några år. Till elevskaran hade Åke Hermanson sällat sig. Likväl slog han sig inte till ro och vilade på gamla erövringar. För mig är det just 50-talsverken som placerar honom framom andra svenska tonsättare. Kanske var det då den kompositionstekniska behärskningen och mänskliga erfarenheten nådde sin fulla blomning. Jag anser det här vara den främsta konserten som skrivits av en svensk tonsättare. Den är musikaliskt substansiell utan longörer, stimulerande såväl i soliststämman som orkestersatsen. Om någon internationellt verksam solist tog upp verket borde det kunna vinna anhängare bland breda lager av musikälskare. Harmoniskt är det på intet vis avskräckande. Konserten uruppfördes av Camilla Wicks, Stockholms konsertförenings orkester & Sixten Eckerberg i Stockholms konserthus 13 februari 1952. 1961 publicerade NMS partituret i reduktion för violin & piano. Konserten har tre satser; Allegro moderato, Poco adagio och Allegro.

Försiktig inledning i orkestern. Violinsolisten ansluter med långspunnen melodi, snarast av lyriskt cantabel karaktär, men med hetta, inte pastoral mjäkighet. Melodiken i huvudsak mjuk, men med en del fränare vändningar. Orkestern vidhåller sitt försiktiga spel. Acclerando och hetare, ruffigare spel från solist såväl som orkester. Stillnar till glödande lyrik. Solisten tystnar avrundande. Orkesterforte i högre tempo med motoriskt pådrivande djupa stråkar. Orkestervioliner och brass melodiskt pådrivande. Stillnar och sackar in. Solist i högt tempo, fränt lekfull. Tyngre rytm och skrovligare solist. Lättare. Orkesterforte utan solist. Stark energiladdning. Vidunderligt fin orkestrering. Stillnar. Harpa och blåsarsolister bereder marken för violinsolistens återkomst. Heltigenom lyrisk till en början, men snart också med andra uttryck: skrovliga, glödande intensiva, men framförallt cantabla. Orkestern är helt underordnad i det här avsnittet. Acclerando. Pizzicaton. Solist understödd bara av trumma. Solistkadensen börjar i måttligt tempo i det lägre registret. En del dubbelgrepp (solisten spelar två toner samtidigt). Kadensen rymmer både briljans och substans, känns musikaliskt meningsfull. Mjuka, djupa stråkar smyger in under solisten. Lyrisk flykt i kvick soliststämma, sedan inåtvänd glöd. Tempohöjning initieras av det djupa stråket. Motoriskt. Crescendo som kulminerar med fanfarer och återintroducerar solisten. Spänstig soliststämma. Orkesterforte avrundar. Stillnar. Glödande lyrisk solist. Stillnande avslutning där till slut bara solisten återstår.

Adagiot inleds försiktigt av mjuka blåsare. Violinsolisten smyger in med långspunnen, mycket vacker sång. Inåtvänd inledning. Orkesterstråkarna ansluter. Snabbare spel från solisten. Ljusare musik. Några upprörda vändningar från solisten. Blåsarmelodi initierar crescendo. Orkesterforte i högre tempo. Kulminerar. Stillnar. Blåsarsolister tillsammans med violinsolisten. Forte. Acclerando. Solistkadens understödd av fjärran pukmuller. Ruffigt frän inledning, lyrisk fortsättning. Solisten tystnar och orkestern återansluter försiktigt. Oboesolist i sitt lägre register. Crescendo i full orkester. Orkesterforte i högre tempo. För mig utgör de snabbare forteavsnitten en tillgång hos den här satsen, som aldrig hinner fastna i någon tråkig lyrisk idyll. Stillnar. Lyriskt med solist och orkester i måttligt tempo. Stillnande avslutning med harpa och pukor.

Hornfanfarer inleder finalen. Djupa stråkar rytmiserar. Udda klarinettfras. Orkestervioliner driver på. Raskt tempo. Tunnas ut till bara djupt stråk, varvid solisten ansluter med grova, nästan folkmusikaliskt fräna klanger. En del dubbelgrepp. Acclerando till kvickt tempo med ruffig solist. Rak, pådrivande puls i de djupa stråkarna. Ystert dansande solist med utomordentligt understödjande/utmanande orkester. Långsam koral störd av hetsande brassfanfarer. Solist. Visaktigt enkel lyrik från solisten. Orkester med magiskt skimmer i långsamt tempo. Sökande i djupa instrument. Forte i raskt tempo. Trumma och ljus cymbal med enerverande takthållning. Gnistrande solistinsats. Mycket raskt stråk och brass. Lugnare med solist. Solisten dominerar helt, bestämmer tempo- och karaktärsvariationer. Ruffig solist i blixtrande tempo. Brassfanfarer. Mycket rask solist. Kort, distinkt avslutning av orkestern.

Av Rosenberg rekommenderas främst Stråkkvartetterna nr 2 (1924, r1956), nr 4 (1939), nr 5 (1949), nr 6 (1953), nr 7 (1956), nr 11 (1957), nr 12 (Quartetto riepilogo, 1957), Symfoni nr 2 (Sinfonia grave, 1928-34), Symfoni för blåsare & slagverk (= balettmusiken Babels torn, 1966) och Violinkonsert nr 2 (1951).

Veckans verk-text nr 146, avslutad 4 september 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

György LIGETI, född 1923, Ungern, Österrike;

6 bagateller för träblåskvintett

flöjt, oboe, klarinett, fagott, horn, k1951-3, arr 1953, 12m
London Winds, Sony 1995 = 12m
Träblåskvintett ur Europeiska CO, DG = 12m

György Ligeti levde i Ungern fram till 1956 års oroligheter, efter vars krossande han flydde till västeuropa och har varit bosatt där sedan dess. Hans skolning i Ungern begränsades av att moderna västliga kompositionstekniker ansågs korrupta, socialt farliga och sålunda måste undanhållas det ungerska folket. De tidiga styckena av Ligeti är därmed ganska traditionella, en slags utvecklad Bartok.
De 6 bagatellerna ingick ursprungligen i Musica ricercata, 11 pianostycken komponerade 1951-3. Efter en beställning av Jeneykvintetten arrangerade han 6 av dem för träblåskvintett. Att de är arrangemang är inget som på minsta sätt kommer i vägen för ens uppskattning, visste man det inte, så skulle åtminstone inte jag gissa mig till det.
De fem första bagatellerna uruppfördes av Jeneykvintetten i september 1956. Den sjätte utdömde Myndigheterna däremot som kosmopolitisk och folkfientlig eftersom den innehöll för många dissonanser. Hela verket uruppfördes därmed inte förrän 1968 (i Södertälje, av Stockholmsfilharmonikernas Blåskvintett). Partituret handhas av Schott. Satsbeteckningarna är; Allegro con spirito, Rubato - Lamentoso, Allegro grazioso, Presto ruvido, Adagio - Mesto samt Molto vivace - Capriccioso.

Första bagatellen kickar in i högt tempo med variationer kring en nidvisa. Flöjtsolist till hetsande, men mjukt ackompanjemang. Bromsar in. Högt tempo med hela ensemblen. Bromsar in. Hornet sätter en fördröjd punkt.

Andra bagatellen inleds av klagande oboe i långsamt tempo. Karaktär och tempo behålls när övriga ansluter. Klagovisa, sorgmarsch. Harmoniskt skönt uttänjd. Mjuk flöjt och oboe i kort drömskt avsnitt. Crescenderar och återvänder till det klagande. Acclerando. Tystnar. Sakligt i flöjt och fagott, avbryts av gälla, dissonerande forten. Pulserande mjuka stämmor crescenderar. Sforzando från hornet. Uttonande avslutning.

Tredje bagatellen i högre tempo. Lätt musik med flöjtsolist och ackompanjemangsfigur från fagott och klarinett. Klarinetten övertar solistrollen med jämnt flödande, mjuk musik som svävar fram sommarbehagligt. Ackompanjemangsfiguren är konstant i raskt tempo. Fler stämmor ansluter. Melodin är också konstant. Mångstämmigt, men utan kaos tack vare frasernas snäva ramar. Hornsolist. Den längsta av bagatellerna. Avslutas uttunnande och stillnande.

Fjärde bagatellen i raskt, hetsigt tempo, åter med lite av nidvise-melodik. Språngbrädespänstig musik. Uttunnat med ansatser till varierad melodik. Kraftfull avslutning av hela ensemblen.

Femte bagatellen i långsamt tempo. Ackompanjemangspuls från de lägre stämmorna. Flöjt blåser mödosam melodi, med lååånga toner. Forte med hornsolist i högre tempo. Acclerando. Forte. Crescendo. Stillnar. Orgelpunkt. Lekfullt surrande stämmor, som liksom utmanar varandra. Långdraget stillnande avslutning.

Sjätte bagatellen i raskt tempo med tufft frän och skrovlig inledning med fagottsolist. Ljusare stämmor i nidvise-stämning. Träblåsinstrumentens klanger är ganska ”torra”, gestaltar ironiskt bett bra. Unisont acclerando kulminerar och tystnar. En melodisnutt från tredje bagatellen återkommer och sätter punkt för verket.

Sony-inspelningen är skrovligare än DG's mer lena, vilket jag tycker passar fint, ger musiken ytterligare karaktär. Av György Ligeti rekommenderas framförallt 6 bagateller för träblåskvintett (1951-3), Stråkkvartett nr 1 (Métamorphoses nocturnes, 1953-4), Stråkkvartett nr 2 (1968), San Fransisco Polyphony för orkester (1973-4) och Pianokonserten (1985-8).

Veckans verk-text nr 159, avslutad 4 december 2002. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Karlheinz STOCKHAUSEN, född 1928, Tyskland:

Klavierstück IV

för piano, k1952-3, 2 minuter
Aloys Kontarsky, Sony 1965

Två minuters pianomusik: kan det vara något att uppmärksamma? Låt oss se. Minns att de bästa popdängorna innehåller blott en minuts unikt material som sedan idisslas tills stipulerad längd uppnåtts och nötts in i lyssnarens medvetande! Stockhausen var en ung man på blott 24 år när han skrev här aktuella stycke, men han hade redan gjort sig ryktbar bland kännarna genom att 1951 anklaga Adorno för att ”leta hönor i abstrakta målningar” (egentligen Karel Goeyvaerts Sonat för 2 pianon från 1950). Här aktuelle stycke uruppfördes i Darmstadt 21 augusti 1954 av Marcelle Mercenier som då också uruppförde Klavierstück I, II och III. De fyra delar också partiturutgåvan, hanterad av Universal Edition.

Stycket börjar en bit till höger på klaviaturen, letar sig vänsterut och landar i ett ackord. Fortsätter med mer tontrillande än ackordsdunkande. Musik med starkt framåtriktad kraft om än oftast spasmodiskt snubblande. Tempot är måttligt med plötsliga ruscher. Dynamiken varieras, men inom spannet mezzoforte till forte fortissimo. De separata tonerna levereras mestadels slankt, ackorden desto fetare. Musik med kontrastverkan så stark som vore det ett träsnitt i svart och vitt. Subtilare schatteringar lyser med sin frånvaro. Lägsta tonen? Stora tonsprång förekommer frekvent. Av pianisten fordras nog mest god minneskapacitet och väl uppövad fingerfärdighet. Någon takt med närmast romantiska tongångar i det jämnt flytande föredraget. Annars kännetecknas stycket av metalliskt korta toner. Åter någon takts romantisk känslighet. Svaras nästan omgående av styckets tätaste tontrillande. Avslutningen är ett smärre misslyckande. Nåja, Stockhausen var ännu en ung spoling med ett tänkande mer format av principer än musikalitet. God pianist ska han dock ha varit enligt rapporter från vår egen Allan Pettersson. De tu skolades samtidigt av Darius Milhaus några veckor i januari 1952. Så, skulle det smaka med höna nu?

Av Karlheinz Stockhausen rekommenderas främst Klavierstück IV (1952-3), Zeitmasze (1955-6) för flöjt, oboe, engelskt horn, klarinett och fagott, Gruppen (1955-7) för 3 orkestrar, Kontakte (1958-60) för piano, slagverk och tape, Trans (1971) för orkester och tape samt Helikopter-Streichquartett från 1992-3.

Veckans verk-text nr 243, avslutad 7 juli 2007. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Karl-Birger BLOMDAHL, 1916-68, Sverige;

Kammarkonsert

för piano solo, 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 1 pukor, 3 slagverk
k1953, 3 insp, 16m
Hans Leygraf, London SO, Sixten Ehrling, Swedish Society 1037 (1965)

Finns även inspelad med;
Caprice 21355; Kerstin Jansson, Omnibus kammarensemble, Falun träblåskvintett, Kroumata slagverksensemble, Anders Loguin, p1988
MGM E 3371; Leonid Hambro, MGM CO, Carlos Surinach, 1956

Karl-Birger Blomdahl växte upp i Växjö och sökte sig småningom till huvudstaden för att studera biokemi. Tack och lov grep musiken tag i honom och 1935 började han studera komposition för Hilding Rosenberg. I krigets slutskede tillhörde han Måndagsgruppen (med Bäck, Lidholm, Johanson och andra). Han var ordförande för Fylkingen 1950-4, kompositionsprofessor 1960-4 och chef för Sveriges Radios musikavdelning 1965-8. Hans livsgärning har mött mycket kritik under de senaste åren; han ville skriva en musik för sin tid, han ville påverka och förändra samhället. Han lyckades och väckte därmed oresonlig vrede hos... gissa vilka!

Kammarkonserten uruppfördes 30 oktober 1953 av Hans Leygraf, Radio Beromünsters SO och Paul Burkhard. Partituret publicerades av Schott redan 1954. Stycket är ensatsigt och tillägnat Hans Leygraf.

Dov inledning i piano och pukor. Lugnt tempo. Djupa blåset ansluter. Crescendo med högre blåsare. Klagande höga blåsare i lägre tempo. Med pianot spelande ”en annan melodi”. Basklarinett med solistiska utflykter i bakgrunden. Trumvirvel och slagverk ökar intensiteten. Kulmination och ivägfladdrande toner. Solopiano återstartar med lugnare tongångar. Oboe, fagott, klarinett och flöjt ansluter. Trumvirvel höjer tempo och intensitet. Bluesbefryndad pianostämma mot dramatiskt blås. Blåset är sällan en opersonlig ljudvägg som i storbandsjazz, utan skarpt differentierade, självständiga stämmor. Det rör sig verkligen om en kammarkonsert.
Fagott och slagverk initierar styckets andra sektionen i ett raskt, ironiskt danstempo. Piano och fler blåsare tråder dansen. Stravinskij- och Gershwin-befryndad musik. Tunnas ut till kammarlek, aningen spökaktigt. Flöjtsolot tycks mig ha en viss ton av munter folkvisa. Rolig, spännande musik: verkligt underhållande! Växer ånyo ut i ensemblen. Bra driv i rytmerna. Frånvaron av stråkar ger en hårdare klangvärld, som många säkert har svårt att ta till sig och upplever som karg, mekanisk, kall. Crescenderar till frenetisk rytmer och halvt skrämmande klanger. Kulminerar och tunnas ut.
Tredje sektionen inleds av solopianot med en ”tolvtonsblues”. Klarinetter stämmer in. Flera blåsare ansluter till det långsamma tempot. Det är definitivt mycket blueskänsla i musiken. I synnerhet basklarinetten återkallar minnen av Miles Davis’ Bitches Brew (1970). Men där finns också en finstämt skir, bartoksk nattmusik. Tempohöjning och crescendo kulminerar med staccatopiano. Vresigt utav bara h-e. Harmoniskt uttänjt. Kulminerar och omstartar med lyriska tongångar. Dovt, aningen hotfyllt och lömskt.
Soloklarinett initierar fjärde sektionens högre tempo. Slagverk, piano och fler blåsare ansluter. Snabbfotad, lekfull musik, mest i de ljusare stämmorna. Trumman och slagverket i duett med pianot. Blåsarna återansluter. Swedish Society-inspelningen är nog aningen hård och ljus i klangen. Frenetiska, raska och frimodiga tongångar. Kanske väl många staccatotoner, korta notvärden? Ärligt talat undrar jag om inte sektionen saknar tillräcklig ”finalkaraktär”. Kanske borde Blomdahl lagt till en femte sektion med en allvarligare syftning? Allra sista delen lyckas likväl a-r-b-e-t-a fram en kulmination och distinkt avslutning.

Av Karl-Birger Blomdahl, en av mina favorittonsättare rekommenderas främst Koreografisk svit ur Sisyfos (balett, 1954), Symfoni nr 3 (Facetter, 1950), Kammarkonsert (1953) för piano, träblåsare & slagverk, Danssvit nr 2 (1951) för klarinett, cello & slagverk, Stråktrio (1945) och Symfoni nr 2 (1947).

Veckans verk-text nr 114. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Edgar Varèse, 1883-1965, Frankrike, USA

Déserts

för 2 flöjt, 2 klarinett, 2 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 2 tuba, piano, 5 slagverk & tape
k1950-4, r1960-1, 5 inspelningar, 24 minuter
ASKO-ensemblen, Riccardo Chailly, Decca

Edgar Varèse har en höggradigt internationell bakgrund. Fadern var italienare, modern fransyska. Ungdomen tillbringades lite varstans i Europa. 1914 begav han sig av till USA. Han tillhör den skara kompositörer som komponerat ytterst få verk. Samlingsinspelningar når inte upp till mer än två cd-skivor. Likväl har han utövat stort inflytande på i första hand sina kollegor. För den bredare publiken är han än så länge ett mer skräckinjagande namn.
Déserts kan sägas ha sju satser, 4 orkestrala och 3 elektroniska, som följer på varandra utan pauser men aldrig blandas. Tape-satserna utelämnas i vissa inspelningar, bland annat Pierre Boulez, som anser tapen antikverad. I befintliga inspelning är alla sju satserna dock med. Vad avser instrumenteringen så undrar jag så smått varför oboer och fagotter har utelämnats! Resultatet blir lite väl brassdominerat.
Stycket uruppfördes 2 december 1954 på Théâtre des Champs-Elysées i Paris av en orkester under Hermann Scherchens ledning. Déserts föreligger i partitur via Casa Ricordi, som också serverar mer info om du klickar dig vidare på http://www.ricordi.com/index.html.

Stycket inleds med klockklanger. Spridda blåsarljud ansluter. Crescendo - diminuendo. Sforzando från blåsarna. Kraftfulla pukslag. Solistiska insatser i blås och slagverk avlöser och flätas in i varandra. Det hela blir en kammarmusikaliskt gestaltad orkestermusik. Fascinerande klangblandningar i dynamiskt varierad musik. Fler korta toner. Tempot är måttligt men aktiviteten är ändå hög med ideliga ljudhändelser som avlöser eller blandas med varandra.
Bandstämman tar över skeendet med riktigt dissonanta, grovt skrovliga fräsanden. Ta mig tusan om Xenakis inte hade sin jämlike här! Jag undrar om inte Boulez motvilja mot bandavsnitten också har att göra just med deras råhet. Tystnar kort. Fortsätter med dialog mellan vänster och höger kanal. Gruvborr och mekanisk verkstad.
Blåsarna fortsätter sina fenomenala klangblandningar i det andra och längsta av orkesteravsnitten. Musik för större blåsensembler skrivs alltför ofta kompakt, men här har Varèse fått till en delikat finstämd linjeföring som på intet vis gör avkall på instrumentens kraftresurser. Forte med betydande slagverk. Kulmination. Tunnas ut i blåset. Tempot är också här måttligt, men med definitivt framåtdrivande rörelse. Slagverket har inte samma artikulationspotential som andra instrument, men Varèse låter dem bidra effektfullt efter sin förmåga och använder dessutom en stor arsenal av olika instrument. Smygande musik med stark spänning. Några blåsarforten. Lång trumpetton. Pukslag. Tystnar. Fortsätter uttunnat med sporadiska forten. Finstämt slagverk. Forte från blåsarna. Uttunnat. Pianot hörs bara lite grand, har inte alls någon mer betydande roll.
Bandmusiken glider in närmast omärkligt, men låter snart höra sina Belsbub-rapningar. En del neutralare slagverksklanger får också plats. Tystnar. Fortsätter ödesmättat med starka eko-effekter. Tystnar. Fortsätter i dialog mellan vänster och höger kanal. Slagverksklangerna tar överhanden.
Tredje orkesteravsnittet brakar in med slagverks-attacker. Tunnas ut till solistiska insatser. Kompakt forte. Tunnas ut i hornklanger. Sorgligt. Förmår bara nätt och jämnt forma några ljud.
Tredje tape-avsnittet för musiken vidare. Inledningsvis låter ljuden sannerligen antikverade. Varèse leker med glissandon och panoreringar mellan kanalerna. Den Xenakis-aktiga ruffigheten tar över. Jag undrar om det inte snart är dags att utnämna Varèse till en av mina favorittonsättare? Det här är riktigt, riktigt bra musik! Kompakt skräckfilmsmusik. Avslutas med ett utdraget skri.
Slagverket inleder fjärde orkesteravsnittet. Blåsarna ansluter med full kraft. Några takter tycks vilja etablera en marsch, men tack och lov lyckas inte det. Tunnas ut. Tystlåtet. Fortebrakande tromboner och trumpeter. Solistiskt uttunnat. Trumvirvel. Dynamiskt livlig musik. Slagverket har en stor roll här. Kraftfullt blås. Klingar ut. Finstämt blås för musiken vidare. Stilla. Avslutas stillsamt i blåset.

Veckans verk-text nr 205, avslutad 20 oktober 2005. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

György LIGETI, född 1923, Ungern, Österrike;

Stråkkvartett nr 1, Métamorphoses nocturnes

2 violin, viola, cello, k1953-4, 21m
Ardittikvartetten, Sony 1994

György Ligeti skrev sina Métamorphoses nocturnes 1953-4 medan han fortfarande levde i Budapest. Kulturklimatet var bedrövligt: avskärmade från influenser utifrån anbefalldes konstnärer att ägna sig åt ”socialrealistisk folkfostran”. Bartók hyllades som en stor tonsättare och anti-fascist, men hans djärvare musik spelades inte. Enligt Ligeti var den rent av förbjuden att framföras.
Métamorphoses nocturnes kallas ibland en sjunde Bartók-kvartett. Helt fel är det inte. Det var just Bartóks tredje och fjärde stråkkvartetter (partituren!) som inspirerade Ligeti att skriva sin egen. Själv menar Ligeti att kvartetten är modern vad avser melodik, rytmik och harmonik, medan formgestaltningen är traditionell. Kanske är det just det som gör musiken ”lätt” att ta till sig: där finns något bekant att hänga upp lyssnandet kring. Själv uppskattade jag stycket stort redan vid första åhörandet utan att (ännu mindre då) vara speciellt bevandrad i modern musik.
Kvartetten har 8 delar; Allegro grazioso, Vivace capriccioso, Adagio mesto, Presto, Andante tranquillo, Tempo di valse (Moderato, con eleganza, un poco capriccioso), Allegretto och Prestissimo. Den uruppfördes 1958 i Wien av Ramorkvartetten, som också flytt Ungern efter 1956 års misslyckade uppror. Partituret handhas av Schott. Våren 2003 finns åtminstone 5 olika inspelningar att tillgå (i England).

Försiktig inledning med scensättande ackompanjemangsfigurer: mjukt framåtdrivande kraft, lite sjösjuk harmonik, böljande rytm. Distinkt melodi presenteras i violin. Fortsätter i viola och cello. Åter i förstaviolinen, med eko i andraviolinen. Ackompanjemanget är konstant. Stämväven tätnar. Crescenderas. Kulminerar och accelererar för attaccaövergång till
andra delens blixtrande kvicka tempo. Unisont. Några danssteg. Pizzicaton. Synkoperingar. Skrovligt. Knökig, kantig rytm som gjord för head-banging. Berg- och dalbanemelodik i vilt, unisont avsnitt. Kantigt unsiono. Kulmination. Kantig rytmik med vild berg- och dalbanemelodik. Knorras till. Tunnas ut och hittar ny rytm med retstickemelodi. Stillnar i tunna violiner. Åter skrovligt. Accelerando och kraftfull avslutning.
Tredje delen vidtar omedelbart: försiktigt i långsamt tempo. Violinsolist över fjärran orgelpunkt. Cellon tillträder tjänstgöring som eko. Orgelpunkten crescenderar en aning, utgör ett oroande element genom viss harmonisk sälta. Tätnar när alla stämmorna kliver fram med solistiska ambitioner. Stigande spänning. Kulminerar och tystnar. Försiktigt som i inledningen, fast tätare. Violasolist med lyrisk balsam. Ekon från violin och cello. Stillnar.
Attaccaövergång till fjärde delens raska tempo. Tre knepiga rytmer växlar inbördes; en med spänstigt schwungfulla insatser, en vilt dansande och en med synkoperade brak. Tunnas ut. Tystnar. Pizzicaton. Raskt arcospel med violinerna ställda mot violan och cellon. Inleds kanon-aktigt. Fortsätter hetsigt. Tunnas ut i diffusa arco-stråkar, snart med pizzicaton ovan. Tystnar tvärt. Unison rusch. Tystnar. Unison rusch och inbromsning. Emfatiska ackord. Mysteriös nattmusik. Tremolon. Stillnar. Kvintilerande violin leder över till femte delen.
Lugnt, magiskt i långsamt tempo: en förälskelsens natt under bar sommarhimmel. Harmoniskt i milda pastellfärger. Kvintilerande violinsolist. Fortsätter i violan. Magi. Crescendo som förälskelsens första gräl. Töjd harmonik. Tremolon. Accelerandon med pizzicaton. Viss dramatik, men mer teatral än djupgående. Stillnar med magisk heshet och pizzicaton. Forte-tremolon. Stillnar. Kvintilerande violin över de inledande nattstämningarna, men nu i starkare nyans, ändå väldigt rofyllt. Tystnar.
Sjätte delen stämmer upp en vals. Ensemblen verkar lite lullig. Storartad förening av loj slapphet och kontrollerad precision! Underhållningkapell å restaurang? Utmärkt clownmusik: något för herr Häckner kanske? Ungersk, frenetisk folkmusik i rasande tempo bryter in: har inte Bartók använt samma melodi? Fragmentariseras med bibehållen intensitet. Avrundas som det inleddes och lämnar plats för lugn musik, som blickar tillbaka på femte delens kärleksmusik. Men nu med dissonant harmonik: solistens och ackompanjemangets toner skär oroligt mot varandra. Uthållen violinton fortsätter långt in i
sjunde delens avspänt promenerande inledning. Kulminerar med en nonchalant klackspark. Tunnas ut. Pizzicaton och ruffig ångloks-cello tjoffar iväg mot nya äventyr. Nog finns det humor i modern konstmusik! Fortsätter med raka, metalliska cellopizzicaton över motoriskt tjoffande viola, glissandon och några melodiska fraser. Raknar. Kulminerar i glissando. Accelerando till vild frenesi liknande folkmusiken i sjätte delen. Bromsar in med glissando. In på scenen träder nu en maskin som gradvis löper amok: accelerando och crescendo. Kanske är det Trollkarlens lärling som ånyo övermannas av sina trolltyg. Attaccaövergång till
åttonde delens raska tempo. Hesa stämmor i tät, snabb musik som flyter fram utan markanta taktmarkeringar. Ljusnar. Mörknar. Tystnar. Pizzicaton i måttligt tempo, promenerar päsande. Tappar all energi. Vilda violiner stämmer upp rasker dans. Den diffusa, hesa musiken från inledningen återvänder. Violinsolist och violasolist alternerar över det flytande ackompanjemanget: lite creepy känsla i musiken. Solocello med lugnande toner: en vaggsång? Fler ansluter och crescenderar till kort forte. Fortsätter lugnt. Violinsolist med melodiska antydningar. Och mer behövs inte, mer skulle nog ha verkat vulgärt. Stycket är fullbordat! Fint stillnande avslutning.

Av György Ligeti rekommenderas framförallt 6 bagateller för träblåskvintett (1951-3), Stråkkvartett nr 1 (Métamorphoses nocturnes, 1953-4), Stråkkvartett nr 2 (1968), San Fransisco Polyphony för orkester (1973-4) och Pianokonserten (1985-8).

Veckans verk-text nr 178, avslutad 16 maj 2003. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Karl-Birger BLOMDAHL, 1916-68, Sverige;

Koreografisk svit ur Sisyfos, balett

för 3 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 4 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, 1 pukor, 6 slagverk, harpa, piano & stråkorkester
k1954, 0 insp av alla 8 satserna, 23m
Sveriges Radios SO, Leif Segerstam, konsert 1995

Sisyfos-baletten kom till i samarbete mellan Blomdahl, Birgit Åkesson, Kåre Gundersen och Erik Lindegren. Baletten hade premiär 18 april 1957 på Stockholmsoperan med Hovkapellet i orkesterdiket. En konsertsvit därur hade spelats i Konserthuset redan hösten 1954. Tyvärr finns inte hela baletten tillgänglig på skiva, däremot finns satserna 1, 2, 4, 5, 7 och 8 (17 minuter) ur sviten inspelade med Stockholms PO och Antal Dorati (1967, Caprice 21365 + RCA Victrola 1319 + Caprice Riks LP 13) och satserna 5 och 8 med Stockholms PO och Varoujian Kodjian (1979, Swedish Society 1037). Partituret handhas av Schott. En grundlig analys av verket finns i Nutida Musik nr 2 1981-2.

Den Koreografiska sviten består av 8 satser; Introduktion, Banketten, De unga flickornas dans, Persefones dans, Dans med döden, Maskdans, Sisyfos segerentré och Livets dans. Svenska MIC listar dessutom en ”Inlaga” till baletten, men därom har jag intet mer att anföra.

Introduktionen börjar dovt, sökande med kort, slingrande fras. Träblåsarfraser i högre tempo. Pukvirvel. Slagverksknackningar. Träblåsknorrar. Hotfull, undertryckt stämning skapar fin förväntansspänning. Pianoklirr. Rappa pizzicaton. Crescendo och attaccaövergång till

Banketten, som inleds med statsmannamässigt välkomnande fanfarer. För egen del hade jag nog vänt i dörren till en sådan bjudning [:-)]. Luftigare och kvickare i uttunnat blås och slagverk. Svaras av tungt och massivt brass. De tu växlar, utvecklar sina särdrag och förenas. Konstant puls i slagverket. Stillnar med blåsarfraser och förvandlas till

De unga flickornas dans, som inleds med lätt musik i flöjter och harpa. Fler träblåsare tillkommer. Måttligt tempo. Avslutas av flöjt och harpa.

Persefones dans inleds i långsamt tempo med cellosolo över ljus stråkensemble. Enveten pizzicatopuls skapar fin suggestion. Stråksång med en del kryddande dissonanser. Harpa och ljusare stråkorkester. Harpstämman utvecklas från pulshållare till melodisk solist och tystnar sedan. Fantasterier med flammande eldslågor från violinerna. Väldigt fin stråksats. Åter pulspizzicaton och stråksång som utvecklas från det expressiva till det sorgmodiga.

Dans med döden vidtar i måttligt tempo med mörka stråkstämmor och hotfullt, men dämpat brass. Mörkt brass med enveten puls. Träblåsare tar över pulsen. Violinerna ansluter med korta skrin och tremolon. Crescendo med pukvirvel. Bra sug i stråkarna. Crescendo med stråktremolo. Stråkarna tar initiativet och driver musiken framåt. Den envetna pulsen är hela tiden närvarande och återtar snart dominansen. Intensifieras till en väldigt fint sjudande häxkittel, nästan en petterssonsk lavaström med expressiva stråkar, hotfulla brasskörer och fint varierat slagverk. Tunnas ut. Tystnar och lämnar plats för en

Maskdans i högt tempo med lätt orkestrering. Fagotter och andra djupa instrument inleder. Ljusare blåsare ansluter. Om en melodi kan vara dum, så har vi en kandidat till utmärkelsen här. Pukvirvel och brass leder över till

Sisyfos segerentré som börjar tumultuariskt med brass och slagverk. Hotfulla djupa stråkar. Crescenderas gång på gång.

Bongos och annat slagverk inleder Livets dans. Blåsare startar ett riff. Stråkarna ansluter. Kulmineras tumultuariskt. Tystnar och tunnas ut i slagverk och flöjt. Några takters flöjtflum innan den hittar tillbaka till riffet. Spridda blåsarinsatser över sjudande slagverksrytmer bygger upp dansfinalen i en väldig kulmination. Mustig rytmgryta, inte utan likhet med mer avancerad jazz och Bernsteins West Side Story-danser. Klangligt dominerar brasset. Tågrytmik. Melodin erinrar om något från populärmusiken. Distinkt avslutning av slagverket.

Av Karl-Birger Blomdahl, en av mina favorittonsättare rekommenderas främst Koreografisk svit ur Sisyfos (balett, 1954), Symfoni nr 3 (Facetter, 1950), Kammarkonsert (1953) för piano, träblåsare & slagverk, Danssvit nr 2 (1951) för klarinett, cello & slagverk, Stråktrio (1945) och Symfoni nr 2 (1947).

Veckans verk-text nr 155, avslutad 4 november 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Sven-Erik Bäck, 1919-94, Sverige;

Sinfonia da camera

för 1 flöjt, 1 klarinett, 1 fagott, 1 horn, 1 trumpet, 1 trombon, 3-4 pukor & slagverk, 3 viola, 2 cello, 1 kontrabas
k1955, 1 insp, 16m
Stockholms Sinfonietta, Manoug Parikian, konsert 1987
Finns även inspelad på;
Swedish Society LT 33168 + 33123; ur Radioorkestern, Herbert Blomstedt, 1956

Sven-Erik Bäck tillhörde den legendariska Måndagsgruppen i mitten av fyrtiotalet. 1940-53 spelade han i Kyndel- respektive Barkelkvartetterna. 1958-92 var han studierektor på Edsbergs musikskola. Hans verklista är omfattande, men tyvärr har mycket fallit från repertoaren. Skivinspelningar och radiosändningar är ganska sällsynta. Dags för en Bäck-renässans?

Kammarsymfonin uruppfördes 16 maj 1955 av medlemmar ur Radioorkestern under Herbert Blomstedts ledning på Fylkingen i Stockholm. 1963 publicerades partituret. Tyvärr har jag inte tillgång till satsbenämningarna.

Vresig trumpetton inleder. Svaras av mysteriösa, växande stämmor. Blåsarsignaler och pukvirvlar. Trumvirvel, pukor och cymbalslag. Crescendo med blåsare, pukor och trumma. Länge hållen ton diminueras. Tystnar helt. Startar om med fragmentariserad jazz i Stravinskij-skarp rytmik. Härlig, rolig och stimulerande musik. Raskt tempo. Staccatospel med bett och skärpa. Kammarmusikaliskt orkestrerat i differentierade stämmor. Kulminerar och tystnar. Startar om med lite tangoaktig, skarp musik. Tunnare orkestrerat. Satsen är jättefint instrumenterad. Mestadels korta staccatotoner som likväl hänger ihop i ett flöde. Den livliga rytmiken gör att musiken inte blir anemiskt raffinerad utan besitter livsglädje och kraft. Crescendo och forte. Kulmination med temposänkning och längre toner avslutar första satsen.

Andra satsen inleds försiktigt i långsamt tempo. Åter en mysteriöst växande inledning. Fina cymbalklanger. Längre toner, mörkare instrument. Violasolist, flöjtsolist. Forte med blåsare och trumvirvlar. Stillnar. Åter växande klanger, nu tydligare än i inledningen, mer bestämda och målmedvetna. Crescendo. Forte med brassignaler och slagverk. En stadens nattmusik till skillnad från Bartoks lantliga? Med en hel del smärta. Stillnar. Solister över mystisk, långsam nattmusik. Stillnar än mer. Växande klanger. Sforzando med kraftfullt brass i dialog med trummor och pukor. Envetna trumslag under rituella blåsare. Trumman tystnar. Allt tystnar. Blåsare och stråkar återstartar försiktigt. Trumman dunkar på igen, men allt långsammare och tystare. Satsen avslutas med stillnande, länge hållen blåsarton.

Finalen inleds med kraftfulla blåsare i distinkt melodisk fras. Raskt tempo och skarp rytmik. Svaras av slagverket, som drar igång en egen show, emellanåt kompletterad av enstaka stråk- eller blåsfraser. Spännande musik. Blåsarna och stråkarna blandar sig gradvis alltmer in i leken. En härligt kokande rytmgryta! Gigantiskt cymbalslag (gong?) klingar ut i ensamt majestät. Långa blåsartoner återstartar musiken, nu i långsamt tempo. Sorgset. Pukvirvel. Trumvirvel. Blåsarforte. Pukslag. Överraskande spansk melodisk knorr från blåsarna. Stillnande avslutning.

Av Bäck rekommenderas främst Stråkkvartett nr 2 (1947), Exercitier för 2 violin, 2 viola & cello (1948), Sinfonia da camera (1955), Favola för klarinett, piano/celesta & 4 slagverk (1962) samt Stråkkvartett nr 4 (två satser och epilog, 1984). Av hans orkestermusik har jag tyvärr bara hört ett fåtal verk.

Veckans verk-text nr 134, avslutad 3 juli 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Hilding ROSENBERG, 1892-1985, Sverige;

Stråkkvartett nr 7

för 2 violin, viola, cello, k1956, 2 insp, 25m
Berwaldkvartetten, 1987, Caprice CAP 21353 + CAP 21431

Finns även inspelad med;
RCA LM 9913; Kyndelqt, 24-25/3 1962

1956 års ISCM-festival hölls i Stockholm. Kanske var det intrycken därifrån som fick Rosenberg att ge sig i kast med Schönbergs tolvtonsteknik. Första resultatet blev i vart fall den sjunde stråkkvartetten. Året därpå följde ytterligare fem stråkkvartetter, som efterhandsbeställdes av Sveriges Radio.

Sjunde kvartetten uruppfördes 7 november 1958 av Kyndelkvartetten. 1962 publicerades partituret av Nordiska Musikförlaget. Kvartetten har fyra satser: Moderato placido, Poco lento, Allegro giusto, Adagio con molto espressione - allegro.

Retfull melodi i violan inleder. Svaras av violin. En nidvisa? Hela ensemblen. Nidvisan i cellon. Forteavsnitt. Nidvisan bollas runt i kvartetten. Hela tiden återhållet: en retsticka som vill liva upp och framkalla reaktioner snarare än skada. Mjukare tongångar i de stämmor som för tillfället inte handhar nidvisan. Mörkare klangvärld med mer prominent cellostämma. Inledande violamelodin om igen. Stillnande avslutning med uppgiven känsla.

Långsamt tempo. Mycket expressiv, djupt känd melodi. Harmoniken djärvare här än i första satsen. Violin med krumbukter som småningom driver upp tempot och svaras av de andra stämmorna. Några raska pizzicaton leder tillbaka till det långsamma tempot. Stark smärta. Expressiv kulmination. Cellosolo över pizzicaton. Cello och viola i långsamt tempo mot hetsande violiner i raskare. Styrkorna återsamlas kring gemensamt tempo, men behåller stark melodisk självständighet. Stillnar. Cello med forteutbrott. Finstämd, innerlig musik. Andlöst vackert. Magisk stillnande avslutning.

Raska violiner inleder tredjesatsen med en ackompanjemangsfigur. Viola och cello svarar i långsammare tempo med en böljande melodi. Spänstig, rask musik när ensemblen förenats. Mattas av. Tar i igen. En riktig berg- och dalbanetur med uttänjd harmonik och stort melodiskt spann. Roliga, skorrande ljudeffekter från violinerna i kort ackompanjemangsfigur. Melodiförande cello och viola mot ackompanjerande violiner. Violinerna solistiska i lugnare mellanspel. Spirituell, kvick musik! Långsammare mellanspel. Kraftfullt och raskt med fötterna i myllan. Berg- och dalbanetur. En sista looping avslutar distinkt.

Stilla inledning i soloviolin. Mycket effektivt för att ställa om lyssnandet från tredjesatsens utagerande musik. Övriga stämmor ansluter efterhand. Ett stillsamt grubblande utan större svårmod eller andra affekter. Soloviola. Generalpaus. Ett furiöst tempo sätter in. Fint schatterade klanger i cellons pådrivande figur. Lätt musik: handlingsinriktad, effektiv materialism. Grövre musik när cellon spelas med stråke än pizzicato. Absolut delikata pizzicaton leder över till kort andhämtningspaus. Raskt med sprittande violin. Stilla inkännande musik. Kraftfullt attackerande utbrott. Eterisk violinklang. Kraftfullt attackerande mellanspel. Den eteriska violinen förvandlas till en kvintilerande. Acclerando till lätt, flyende musik. Blir frenetisk. Abrupt avslutning, lite snopet.

Av Rosenberg rekommenderas främst Stråkkvartetterna nr 2 (1924, r1956), nr 4 (1939), nr 5 (1949), nr 6 (1953), nr 7 (1956), nr 11 (1957), nr 12 (Quartetto riepilogo, 1957), Symfoni nr 2 (Sinfonia grave, 1928-34), Symfoni för blåsare & slagverk (= balettmusiken Babels torn, 1966) och Violinkonsert nr 2 (1951).

Veckans verk-text nr 126, avslutad 30 maj 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Sven-Eric Johanson, 1919-97, Sverige;

Symfoni nr 3

för 3 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, pukor, harpa & stråkorkester
k1956, 1 insp, 24m
Göteborgs SO, Dean Dixon, 1959 (uruppförandet), BIS LP 301-3

Första gången jag stötte på Sven-Eric Johansons namn var faktiskt i barndomen i 70-talets början. Han var involverad i en teaterproduktion i mina hemtrakter, framträdde i TV och berättade att han varit i kontakt med flygvapnet för att ”beställa” en lågsniffning/ljudbang över den utomhus belägna spelplanen. Synkroniseringen mellan scen och pilot var av vital betydelse. En man med sinne för proportioner! (Om någon har mer exakt information om tilldragelsen kan ni väl höra av er till mig.) Annars var han mestadels verksam i Göteborg. Hans produktion är enorm. En bok om honom gavs ut för några år sedan (Mitt hjärtas melodi). Skivutgivningar av hans musik är alltför sällsynta. I radion spelas han ganska sällan. Tills vidare överskuggar hans personlighet musiken. Tredje symfonin ska ha påbörjats redan 1951, men färdigställdes inte förrän 1956. Den uruppfördes 23 september 1959 av Göteborgs orkesterförening & Dean Dixon. Partituret handhas av Svenska MIC. BIS-inspelningen ingår i en LP-box med historiska upptagningar från Göteborgssymfonikerna. Satserna är fyra, men jag vet tyvärr inte benämningarna.

Violiner arco och djupa pizzicato-stråkar inleder i måttligt raskt tempo. Mellanstråkar ansluter. Acclerando och tätnande, flerstämmig stråkväv. Djupt brass ansluter. Trumpeter. Muskulöst arbetande musik. Brass. Flink aktivitet, aningen mer tillbakadragen. Träblåsare. Pukor. Måttlig kulmination med brass. Stillnar med pukor och brass. Återstartar lugnare med stråkar, väldigt tydlig framåtdrivande, konstruktiv, uppbyggande kraft. Stråkar, pizzicaton och träblåsare. Crescendo med brass. Hornsolist. Musiken utstrålar en slags optimistisk hantverkaretik men har svårt att nå utöver sina ramar, blir inte riktigt personlig, når inte fram på djupet/till djupen. Kanske är det ett kampmoment eller ett kontrasterande avsnitt som saknas. Bitvis ger musiken barockintryck, kanske baseras på en fuga-konstruktion? Långdraget crescendo. Måttlig kulmination med brass. Stillnar kort. Fortspinns i forte. Crescendo med brass. Uttunnat med blåsarsolister och flinka violiner. Pukkaskader. Mer kompakt. Stråkar med en lugnande gest. Avslutas med mysteriös, stilla violinsolist och en dov pukpunkt.

Andra satsen inleds försiktigt av blåsarsolister och eteriska violiner. Långsamt tempo. Stråkar. Smygande musik med små överraskningar längs vägen. Kunde fungera i en trivsam TV-deckare där hjälten trevar sig fram i en mörklagd, öde (?!) industrilokal. Jag antar att det rör sig om en tolvtons-konstruktion. Orkestern används mestadels solistiskt. Tyvärr hänger musiken inte samman speciellt bra, det blir lite för mycket start-stopp, start-stopp och för lite flöde. Mer kompakt brass. Ökad dramatik. Åter mer uttunnat. Dynamiskt/dramatiskt har satsen en vag bågkonstruktion, men med för låg spannhöjd i den här inspelningen. Stillnar fint i höga stråkar.

Tredjesatsen kickar in i högt tempo. Blåsarfanfarer, stråkar och pådrivande slagverk. Retfull melodisnutt från klarinetten. Kulminerar och stillnar genast som i förskräckelse. Pukkaskader och blåsarinfall. Crescendo. Pukmuller. Träblåsar-riff. Brassfanfarer som inte känns heltigenom musikaliskt motiverade. Stillnar i stråket. Flöjt blåser nytt liv i musiken. Blåsarinfall och pukkaskader. Raska stråkar. Det finns en gnutta jazz i musiken. Melodistumpar far omkring som projektiler, men utvecklas inte. Crescendo arbetas fram. Pukor avslutar.

Finalen inleds lugnt av blåsarsolister. Violiner ansluter. Trumpet ritar ut konturerna. Närmast högtidlig inledning. Stillnar. Violiner och djupa pizzicato-stråkar med konstruktivt framåtdrivande kraft som i första satsen, men här i långsamt tempo. Bekant melodi skymtar. Blåsarsolister. Hornsolist över stråkar, som crescenderar. Tempohöjning från stråkarna. Mjuka blåsare. Forte med trumpeter. Stråkar och pukor höjer tempot ytterligare. Trumpetmelodi över fyrkantigt marscherande orkester: rent groteskt! Pukslag avrundar. Stråkar växlar ned intensiteten fint. Klarinettsolist. Kontrabas-pizzicatona är alltför prominenta och blir närmast komiska, men det får nog skyllas på inspelningen. Blåsarforte med mångstämmigt, vänligt kaos. Stråkarna samlar sig för ny uppbyggnad. Smått kaotiskt blåsarforte. Fint pådrivande violiner. Stillnar med engelskt horn. De tre första satserna är inte speciellt symfoniskt anlagda, de är alltför enhetliga, mer av karaktärsstudier. Finalen är däremot helt utomordentligt formad och lever upp till de symfoniska kraven, också de högt ställda. Flöjtsolist. Violiner och djupa pizzicaton i måttligt tempo. Blåsarmelodi crecsenderar. Stillnande stråkar. Några träblåsare tar sista tonerna.

Tyvärr har jag hört så pass lite av Sven-Eric Johansons musik att jag inte kan bistå med några speciella rekommendationer.

Veckans verk-text nr 164, avslutad 5 januari 2003. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Karlheinz STOCKHAUSEN, född 1928, Tyskland

Gruppen

för 3 orkestergrupper, k1955-7, 24 minuter
orkester sammanlagt bestående av 5 flöjt, 5 oboe, 4 klarinett, 3 fagott, 8 horn, 6 trumpet, 7 trombon, 1 pukor, 12 slagverk, 2 harpa, klaviaturglockenspiel (eller 2 celesta), celesta, piano, 2 saxofoner, elgitarr, 26 violin, 10 viola, 8 cello, 6 kontrabas
Västtyska RSO, Karlheinz Stockhausen, Bruno Maderna, Michael Gielen, inspelad 1965, Stockhausen-Verlag

Orkestergrupperna består vardera av 36-37 instrument och ska vid konsert återfinnas framför, till vänster och till höger om publiken. De tre dirigenterna är nödvändiga eftersom skilda tempo förekommer samtidigt. Verket uruppfördes i Köln 24 mars 1958 av Kölns Radiosymfoniker dirigerade av Stockhausen, Pierre Boulez och Bruno Maderna. Noterna är förlagda av Universal Edition. Andra texter om Gruppen finns på http://home.earthlink.net/~almoritz/gruppen.htm och Karlheinz Stockhausen - Edition No. 5: Gruppen / Carré. CD-utgåvan på Stockhausen Verlag delar in det ensatsiga verket i 48 spår för orienteringens skull. Numren i texten nedan hänvisar till denna indelning.

1.Vänsterkanalens orkester inleder verket. Centralorkestern ansluter. Högerkanalens orkester gör entré. Fortsättningsvis skiftar stycket mellan orkestergrupperna i alla tänkbara kombinationer. Tystnar. Tätnar åter. Violinsolist. Kaotiskt forte. Skarpa trumpetstötar. Verket skiftar tvärt mellan solistiska besättningar och orkesterforten. Slagverket tränger ofta fram i främre ledet, men oftast med spröda/korta klanger. Violinsolist. Melodierna får sällan tid att utvecklas eller skiftar så snabbt mellan instrumenten att de är svåra att registrera.
7. Tempot skiftar ideligen men är genom den punktuella orkestreringen inte någon av de mer betydande parametrarna. Korttonande slagverk och knäppinstrument har en viktig roll i verket. Forte. Violinsolist i vänsterkanalen. Stillnar. Punktmusikaliskt forte växer fram. Det hålls diciplinerat tydligt, slår inte över i kaos. Marimba. Harpan spelar en framträdande roll här och annorstädes.
13. Puka dunkar på. Vassa flöjtsignaler tränger fram. Violiner binder samman musiken. Crescendo. Kaotiskt orkesterforte. Pukor mullrar loss. Slagverkssolo. Kontrabassolist.
19. Harpa i duett med kontrabasen, den förra i vänsterkanalen, den senare i högerkanalen. Slagverk för musiken vidare. Kraftfulla pukslag. Elgitarr med korta toner. Pukvirvel. Klarinett- och flöjtsolister. Kraftfullt slagverk ställer till fest från puka till cymbal. Efter ett antal aktiva lyssningssessioner lär man sig att uppskatta musicerandet, inte bara acceptera det, utan smått undrar vad annat än lättfattligheten och slagkraften som är så intagande med den unisont romantiska eler klassicistiska orkesterstilen. Orkesterforte.
25. Tunnas ut. Pianosolist. Orkestern återansluter. Brassforte blåser dammet ur öronen. Trumpeter med korta, fanfarlika motiv. På något sätt hänger musiken samman trots all korthuggenhet och det är naturligtvis det som gör att den kan uppskattas. Harmoniskt rör vi oss i tolvtonsmusikens underbara värld.
31. Brassfanfarer från de olika orkestergrupperna. Tätnar med uthållna trumpettoner. Brasset enas till ett av få närmast unisona ställen i stycket. Pulserande utan tillstymmelse till minimalism. Pianosolist läxar upp klaviaturen. Pukor och slagverk ställer till partaj. Brass och slagverk går loss som vore de i ett storband för frijazz. Sforzando. Vänster- och högerorkestern är ganska enkla att separera, mittorkestern finner jag mer diffus.
37. Tunnas ut. Pizzicaton och tumultuariskt korttonat. Stillnar. Flöjt. Glest. Tystnar. Tätnar. Glest med plötsliga forteattacker. Tätnar, men dämpat.
43. Stråkarna återansluter och binder samman musiken starkare. Annars är stråkarna snarast undersysselsatta i verket. Blåsare och slagverk för musiken vidare. Cymbalskalv resonerar länge. Tuba muttrar i de lägsta regionerna. Tumultuariskt orkesterforte. Uthållen brasston. Spridda brasstötar. Glesas ut och tystnar. Verket avslutas tvärt med knorr i tystnande brass.

Av Karlheinz Stockhausen rekommenderas tills vidare främst Gruppen från 1955-7 för 3 orkestergrupper och Helikopter-quartette från 1992-3 för stråkkvartett & helikopterljud.
Veckans verk-text nr 194, avslutad 7 maj 2005. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2001-2002.

Bo Linde, 1933-1970, Sverige;

Violinkonsert

för soloviolin, 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 2 horn, 2 trumpet, 1 pukor, 1 slagverk & 5-stämmig stråkorkester
opus 18, k1957, 2 insp, 30m
Ulf Wallin, Norrköpings SO, Jun' ichi Hirokami, BIS 621, p1993
Finns även inspelad med;
HMV 055-34649; Karl-Ove Mannberg, Gävleborgs SO, Rainer Miedel (1972, förmodligen i förkortad version för att passa in på en LP-sida)

Bo Linde kom från Gävle. Han studerade komposition för Lars-Erik Larsson samtidigt som Jan Carlstedt, Hans Eklund och andra. Efter några år i Stockholm flyttade han 1960 tillbaka till Gävle och gick som synes ur tiden allt för tidigt. Hans musik rör sig mer om elegant underhållning än livsavgörande manifest.

Violinkonserten uruppfördes av Josef Grünfarb, Sveriges Radios SO & Sten Frykberg den 1 oktober 1958. Den har tre satser, som jag tyvärr saknar namnen på. Indelningen nedan är jag inte heller 100-procentigt säker på.

Stilla inledning av träblåsarna. Violinsolisten stämmer upp sin sång. Svaras av oboe. Försiktigt: bär isen? Mer passionerad solist. Korthuggen orkesterfanfar. Lyrisk solist. Understödjs åter av oboe. Fin stämvävnad. Dramatiserad solist. Dramatisk orkester arbetar upp en kulmination. Orkestern avrundar distinkt och lämnar plats för en lång solistkadens med härliga violinattacker och mer kantabla avsnitt. Kadensen avslutar första satsen(?).

Orkestern inleder andrasatsen (?) lekfullt i raskt tempo. Solisten ansluter och uppvisar ett sprudlande humör. Skönt med lite frisk luft! Inledningen kändes aningen mjäkig. Lyriskt violinsolo över rörligt orkesterackompanjemang. Fin stämvävnad. Crescendo. Lyriskt. Stillnar. Pukslag återkallar orkestern till det lekfullt, snabba. Solisten framom. Orkesterfanfarer och solist. Härlig humor. Solisten lite retsticke-aktig. Stillnar. Känslig violinsolist tillför substans. Pukor mullrar i fjärran. Mystisk, stillnande orkester. Sköra toner från orkesterstråkarna. Åter snabbt, lekfullt med solist. Distinkt avslutning.

Finalen inleds rytmiskt raffinerat av orkestern. Lyss upp, här skall en skröna förtäljas! Fortsätts av solisten. Deklamatoriskt. Elegiskt avsnitt med solist och blåsare. Orkesterstråkarna ansluter försiktigt. Crescendo. Åter snabbt och lekfullt. Förbålt elegant orkestrering, raffinerat utan svulstighet. Dramatiskt orkestertutti. Deklamatoriskt med solist och orkester. Roliga träblåsarinsatser. Dramatiskt, men mer teatralt än realt. Crescendo kulminerar och lämnar plats för den snabba, deklamatoriska musiken. Dramatiskt orkestertutti. Mattas av. Dramatiseras. Pukslag. Lyrisk-elegisk sång från orkesterstråkarna. Stillnar. Lyriskt violinsolo. Orkesterstämmorna intressanta. Träblåsarna kontrapunkterar solisten fint, smått djärvt. Lyrisk samstämmighet avslutar magiskt stillnande. Erinrar lite om Vaughan Williams The Lark Ascending (1914).

Av Bo Linde rekommenderas främst Violinkonserten, Symfoni nr 1 (Sinfonia fantasia) opus 1 från 1951 och Stråktrion opus 37 från 1968.

Veckans verk-text nr 96, avslutad 29 januari 2002. Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9.

Hilding ROSENBERG, 1892-1985, Sverige:

Stråkkvartett nr 10

för 2 violin, viola & cello, k1957, 1 inspelning, 27 minuter
Freskkvartetten, Caprice 1987 (sats 1-3) och 1989 (sats 4)

Det här är den fjärde av de sex stråkkvartetter som Rosenberg skrev 1956-7. Tolvtonstekniken Rosenberg tillämpade där är så personlig att jag inte ens märker den i den här kvartetten. Tionde kvartetten uruppfördes på Sveriges Radio 12 maj 1959 av Kyndelkvartetten. Partituret publicerades 1968 av Nordiska Musikförlaget. Kvartetten har fyra satser: Moderato - Quasi andante, Allegro vivace, Poco adagio - Piu mosso (quasi allegretto) och Allegro assai.

Soloviolin inleder med sång och kvitter. Pizzicaton sätter an ett måttligt tempo. Arcocello börjar dämpad sång men blir snart närmast exalterad. Ensemble tremolerar lätt. Fågellikt kvittrande från violin. Tystnar. Pizzicaton för musiken vidare. Lätt tremolerande. Cellon lugnar ned det hela. Ensemble. Crescenderar. Diminuerar och sjunker ned i cellon. Förstaviolinen kvintilerar. Ensemble. Fortissimo i mörk ensemble. Unisona insatser. Tempohöjning initieras av förstaviolinen. Resterande ensemble ansluter efter viss tvekan. Bromsar in. Solocello. Stilla i full ensemble. Högt violinkvitter. Fortissimo i mörk ensemble. Unisona insatser skakar om med avsevärd kraft. Stillnar. Crescenderar och accelererar. Raska övre stämmor mot långsammare cellosång. Tunnas ut och stillnar. Tätnar och aktiverar sig snart igen. Crescendo - diminuendo. Soloinsatser löper stafett genom ensemblen. Fortissimo i full ensemble. Kulminerar och tystnar kort. Återstartar i uttunnad sättning. Pizzicatolekar. Soloviola. Pizzicaton över arcospelande cello. Spatserar vidare i måttligt tempo. Avslutas i stilla ensemble.

Andrasatsen sätter in i rätt raskt tempo. Rytmiska krumbukter berikar musiken. Kulminerar kort. Rikt flödande melodiskt utbyte mellan stämmorna. Blir närmast vildsint. Mattas av utan att förlora sin livaktighet. Crescenderar till emfatiskt unisont spel. Stämmorna skiljer sig åt för individuella uppdrag. Piggt sprittande. Berg- och dalbanemelodik. Studsande arcoljud som i Bartoks femte stråkkvartett (1934). Crescendo. Emfatiskt och råbarkat. Stillnar unisont. Studsande arcoljud från cellon. Den flödande melodiken återvänder. Crescendo. Lättheten är betagande! Avslutas distinkt med ett enda djupt pizzicato.

Tredjesatsen inleds i långsamt tempo. Växer ut i ensemblen. Tunnas ut i solocello. Fler stämmor smyger in. Jag har svårt att helt ta till mig den här satsen: hantverket är sannerligen utmärkt, men kanske var inspirationen inte helt på samma nivå. Möjligen framförs satsen väl neutralt i Freskkvartettens inspelning. Tyvärr har jag inte hört några andra tolkningar. Crescenderar långdraget. Diminuerar. Pizzicaton initierar tempohöjning. Arcospel i neoklassicistiskt marschtassande musik. Pizzicatona kommer åter. Bromsar in. Arcoviolin återetablerar det långsamma grundtempot. Melodiken är av det allvarligare slaget, inte alls svår men inte heller det allra minsta insmickrande. Jag undrar dock om satsen inte skulle vinna på ett mer känslosamt gestaltat framförande! Crescenderar. Satsen avslutas stillnande.

Finalen sätter in i högt tempo. Staccatospel med sprittande livaktighet. Dansen är inte långt borta! Melodiken kommer i första rummet ett tag. Återgår till det sprittande livaktiga. Crescendo - diminuendo. Bromsar in kort ett par gånger. Emfatiska uttalanden i unison ensemble. Spänstig rytmisk vitalitet. Några unisona insatser. Kortandat staccatospel. Kraftfulla celloinjektioner. Melodiken tar överhanden. Avslutningen blir hängande i luften.

Av Rosenberg rekommenderas framförallt Violinkonsert nr 2 (1951) samt stråkkvartetterna nr 1 (k1920, r1923, r1955), nr 4 (1939), nr 5 (1949), nr 7 (1956), nr 10 (1957), nr 11 (1957) och nr 12 (Quartetto riepilogo) också från 1957.

Veckans verk-text nr 221, avslutad 21 april 2006. Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 2002-3.

Hilding ROSENBERG, 1892-1985, Sverige;

Stråkkvartett nr 11

för 2 violin, viola, cello, k1957, 1 insp, 27m
Talekvartetten, insp 1990, Caprice CAP 21380

10 oktober 1957 avslutade Hilding Rosenberg arbetet på sin elfte stråkkvartett. Kyndelkvartetten uruppförde verket i Sveriges Radio 23 oktober 1959. 1968 publicerade Nordiska Musikförlaget partituret. Av de sex kvartetterna från 1956-7 är det här den mest omedelbart tillgängliga, varför det är synd att så få ensembler har den på sina program. Satserna är fyra; Allegro energico, Moderato, Allegro giusto samt Poco lento - Allegro grazioso.

Unison forteinledning i högt tempo. Grovhugget och mångstämmigt. Melodisk profilering med sprittande violin. Solistiskt från cello, sedan violin. Lugnare uttryck, legatospel. Kvintilerande fioler. Uttunnat. Bromsar in kort. Acclerando och crescendo. Inledningens grova unisono om igen. Mer behärskat, fortfarande hetsigt under ytan. Violinsolist med hyperkvicka toner. Bromsar in och tunnas ut. Soloviolin. Ensemble. Solocello. Ensemble. Munter trudelutt. Crescendo. Sprittande violinmelodi. Burdust grov violin. Uttunnat med annorlunda rytm. Jag var inte medveten om att det var Rosenberg som uppfann funken och reggaen [;-)]. Väldigt fint avsnitt med fragmenterade stämmor, men ändå sammanhållet genom deras samverkan. Abrupt avslutning.

Andrasatsen inleds av cello i långsamt tempo. Violin ansluter med kortare toner. Hela ensemblen. Musiken får småningom starkt framåtdrivande laddning, förmodligen genom cellostämman. Långdraget crescendo. Kulminerar och avmattas. Solocello. Ensemble. Stillnar. Generalpaus följd av vassa fortevioliner. Högre tempo. Expressivt med violinskrin och klagan från de lägre stämmorna. Stillnar till det inledande långsamma tempot, störs dock snart av samtidiga raskare violiner. Acclerando och crescendo. Kulminerar och följs av ensembleforte i högt tempo med kort dansepisod. Cellopizzicaton och unisona violiner. Stillnar till långsamma tempot. Cellostämman sakligt plikttrogen, mödosamt arbetande. Crescendo med expressivare violiner. Kulmination. Stillnande. Soloviolin avslutar satsen.

Tredjesatsen inleds med unisona forten i raskt tempo. Blixtrande tempo. Unisont. Forte. Generalpaus. Soloviolin i lugnare tempo. Fler stämmor ansluter. Unisont forte. Berg- och dalbanefärd, med säkerhetsbälte. Envetet flödande violinfras. Cellosolist. Bromsar in. Lekfull violin. Pizzicaton och surrande viola. Lekfullt. Unisona forten, som blir ganska klumpedunsiga. Melodisk violinsolist. Bromsar in. Uttunnat, prövande. Dansant. Pizzicatolek. Robust forte. Berg- och dalbane-unisono. Forte följt av generalpaus. Groteskt robust. Kraftfull unison avslutning.

Finalen inleds underbart mysteriöst med hesa stämmor i långsamt, prövande tempo. Solist trevar sig fram. Cellosolist över dämpat, hest ackompanjemang. Violinsolist. Det här tycker jag är alldeles utmärkt lyrisk, saklig musik: något att lyssna till medan man förundras över någon av livets angenämare sidor. Violinsolist. Crescendo, fortfarande med hesa stämmor. Kulminerar och lämnar plats för cellosolist. Violinerna återansluter. Violasolist. Cellon solistisk. Violan kliver fram och initierar högre tempo. Violiner i ohejdat röstläge ansluter till och etablerar det högre tempot. Fugaaktiga stäminsatser. Mycket raskt med hetsande violiner och cellosolist. Violinsolist. Tunnas ut. Bromsar in. Oroande högre puls från cellon. Acclerando med pizzicaton och kvicksilverraska violiner. Makalöst ruffigt läte: var det noterat i partituret eller en stundens ingivelse? Hur som helst väldigt tilltalande och något att nyttja i fler kvartettkompositioner: SWO-OOSH! Muntert dansanta violiner. Högt tempo. Crescendo. Kraftfull unison avslutning.

Caprice-inspelningen ger lite för stark närvaro åt cellon, men är annars bra. Av Rosenberg rekommenderas främst Stråkkvartetterna nr 2 (1924, r1956), nr 4 (1939), nr 5 (1949), nr 6 (1953), nr 7 (1956), nr 11 (1957), nr 12 (Quartetto riepilogo, 1957), Symfoni nr 2 (Sinfonia grave, 1928-34), Symfoni för blåsare & slagverk (= balettmusiken Babels torn, 1966) och Violinkonsert nr 2 (1951).

Veckans verk-text nr 160, avslutad 9 december 2002. Införd här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Elliott CARTER, född 1908, USA:

Stråkkvartett nr 2

för 2 violin, viola, cello, k1958-9 , 20 minuter
Arditti String Quartet, Etcetera 1988

Kvartetten spelas utan paus men kan delas in i Introduction, Allegro fantastico & violakadens, Presto scherzando & cellokadens, Andante espressivo & violinkadens, Allegro samt Conclusion. Stycket beställdes av Stanley-kvartetten, uruppfördes 25 mars 1960 av Juilliard-kvartetten, på Juilliard School, NYC. Kvartetten blev Rostrumvinnare 1961 och fick Pulitzers musikpris 1960. Partituret hanteras av Schirmer som ger Carter själv plats att berätta mer på http://www.schirmer.com/Default.aspx?TabId=2420&State_2874=2&workId_2874=23919. Nästa år blir Elliott jämnt hundra och i enlighet med visan skulle vi få ta våra pass med att skjuta honom på skottkärran fram. Rapporter från de som sett honom promenerande i New York (med käpp och assistent) tyder dock på att han är vital, rent av lätt skräckinjagande! För dem som suktar efter en mer teknisk analys av Carters musik vill jag rekommendera David Schiffs bok ”The Music of Elliott Carter” i sin andra upplaga från 1998.

Violan inleder men får snart sällskap av fiolerna för spänstig musik i måttligt tempo. Cellon ansluter och ger musiken ett fundament att utvecklas vidare från. Musiken stillnar kort. Några snabbare fraser initierar det fantastiska allegrot. Förstafiolen krumbuktar sig i den högre akrobatiken. Musiken intensifieras. Dynamiskt vittfamnande musik som också erbjuder växlingar mellan impulsiva ruscher och eftertänksamt prövande i längre notvärden. Nej, livet är inte förutbestämt, det kan alltid ta en ny vändning. Den heliga opartiskheten överlåter vi glatt åt public service-medierna. Om musiken vore en människa så skulle jag karaktärisera denne som nervös, känslig, djupsinnig, välartikulerad och lätt förvirrad av alla sina resurser. En sån där som vägrar ”hålla sig till ämnet” utan bara måste övertyga åhörarna om sin totala förträfflig