De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Olivier Messiaen: Kvartett vid tidens ände, k1940
Bela Bartok: Konsert för orkester, k1942-3...
Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 8 c-moll, k1943
Dag Wirén: Stråkkvartett nr 3, k1941-5
Richard Strauss: Metamorfoser, k1944-5
Karl-Birger Blomdahl: Stråktrio, k1945
Arnold Schönberg: Stråktrio, k1946
Pierre Boulez: Flöjtsonatin, k1946
Pierre Boulez: Livre pour cordes, k1948-9, ork 1968, r1988
Hilding Rosenberg: Stråkkvartett nr 5, k1949
Allan Pettersson: Violinkonsert nr 1, k1949

Bela BARTOK, 1881-1945, Ungern, USA;

Konsert för orkester

Sz 116, k1942-3, r1945, 28 insp, 37m
Concertgebouw-orkestern, Bernard Haitink, Philips 1960 = 37m
Chicagos SO, Fritz Reiner, RCA 1955 = 37m

1940 lämnade Bela Bartok fascist-Ungern och bosatte sig i USA. Han hade svårt att få fotfäste i den nya världen, närmare 60 år gammal och med skröplig hälsa. Hans vänner hjälpte honom med arbete och kompositionsbeställningar. Orkesterkonserten beställdes av Koussevitzky Foundation och uruppfördes i Boston 1 december 1944 av Bostonsymfonikerna och Serge Koussevitzky.

I orkesterkonsertens fjärde sats avlossar orkestern en skrattsalva åt ett tema erinrande om såväl "Då går vi till Maxim" som invasionstemat i första satsen av Dimitrij Sjostakovitjs sjunde symfoni, Leningradsymfonin (komponerad 1941), som då firade triumfer i USA (partituret hade mikrofilmats och smugglats ut ur det nazi-ansatta Sovjetunionen till de nya vapenbröderna). Fann Bartok Sjostakovitjs tema (om det nu var det som avsågs) vulgärt? Hade Bartok blivit bitter över det uteblivna erkännandet, den ekonomiska misären, de mindre talangernas framgångar? Det klingande resultatet blev i vart fall rent mästerligt.

Orkesterkonserten har fem satser; Introduzione; Giuoco delle copie; Elegia; Intermezzo interrotto; Finale.

Förstasatsen inleds lugnt av djupa, lågmält dramatiska stråkar. Fioler och flöjter ansluter med mysteriösa figurer. Spökstämning. Crescendo. Trumpeter. Forte, violinlett. Acclerando. Forte i högre tempo. Violinerna leder, tar initiativen. Stillnar. Oboe, harpa. Plötsligt forte. Fanfarer, tema. Stillnar. Oboe, klarinett. Forte, fanfarer; trumpeter, brass. Crescendo för musiken annorstädes. Annorlunda stillsamhet, oboe, stråkrassel. Det stillsamma och forte-temat kämpar om utrymmet. Brasset avslutar satsen kraftfullt.

Giuoco delle copie inleds av slagverket. Träblåsardans med pizzicato-ackompanjemang. Lekfull musik; sagostämning, väsen och barn. Pizzicati och trumpeter från fjärran. Brasskoral alternerar med inledningens slagverksrytm. Träblåsardans, påminner om vad för annan musik? De skira stråkklangerna! Underbart fantasifull orkestrering. Avslutning med bortdöende slagverksrytm.

Tredjesatsen inleds lugnt och stillsamt i de djupa stråkarna. Spöklika träblåsararabesker. Crescendo. Soloblåsare. Stillsamt. Forte, tragiskt, hela orkestern. Stråkcantilena. Stillnande. Flöjtsolo. Tragiskt mezzoforte. Oboesolo. Tragiskt forte. Stilla, stråksång, blåsararabesker. Stillnande. Soloflöjt avslutar.

Intermezzo interrotto inleds kraftfullt av stråkarna. Oboen stämmer upp "Då går vi till Maxim". Bitter stråkvals från en svunnen värld. Maxim-tema acclererar. Skrattsalvor från orkestern som varierar Maxim groteskt. Stråksången. Maxim-temat varieras i oboe, flöjt. Kort avslutning.

Finalen inleds av brasset. Prestostråkar och pukor. Crescendo. Hela orkestern. Furiöst tempo. Blåsarsolon vagt erinrande om "What shall we do with the drunken sailor". Underbart energisk musik. Lugnare, träblåsarabesker. Sailor-melodi crescenderar i stråkar & trumpetfanfarer. Puksforzando. Harpa, blåsare, violor, fugato i raskt tempo, violiner, celli. Melodifragment i blåsarinsatserna. Acclerando. Sforzato, presto. Diminuendo & ritardando. Stråksång. Träblåsare. Långdraget crescendo, acclerando, kraftfull & distinkt avslutning.

Finalens coda finns i två versioner, båda i partituret. Orkesterkonserten finns även i arrangemang för piano av Bartok 1944, avsedd för en ej verkställd balett.

Av Bartok rekommenderas i övrigt alla sex stråkkvartetterna, liksom Musik för stråkar, slagverk & celesta, Stråkdivertimentot, baletten Den mirakulösa mandarinen, Sonaten för två piano & slagverk med mera.

Veckans verk-text nr 25, avslutad 16 april 2001. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

Dmitrij SJOSTAKOVITJ, 1906-75, Sovjet:

Symfoni nr 8 c-moll

för orkester, opus 65, k1943, 18 insp, 61m
London SO, André Previn, EMI 1973

Sjostakovitj skrev sin åttonde symfonin under två månader sommaren och hösten 1943. Han hade tvångsevakuerats till Moskva eftersom det fanns bättre brandmän (som inte prytt Time’s omslag) att tillgå i det belägrade Leningrad. Dirigenten Jevgenij Mravinsky fick sig verket tillägnat och uruppförde det i Moskva 4 november 1943. Kritikerna hade svårt att inordna verket i den officiella optimistiska ideologin och valde att tolka den som ett minnesmärke över de sovjetiska offren under slaget om Stalingrad. 1948 krävde Zjdanov rättning i ledet från tonsättarnas sida och använde just åttonde symfonin som ett exempel på asociala konstverk som inte tjänade statsnyttan.

Åttonde symfonin utgör volym 8 i Moscow Publishing House 150-bandsutgåva av Sjostakovitjs samlade verk. Verket har fem satser; Adagio - Allegro non troppo, Allegretto, Allegro non troppo, Largo, Allegretto.

Dramatiskt laddad attack i de djupa stråkarna inleder med stor tragik. Altfioler och violiner svarar. Hjärtskärande sorgsen melodi i violiner ovan antydd dramatik i de djupa stråkarna. Det hjärtslitande ges ensam dominans, växer gradvis ut i stråkorkestern, tas småningom över av höga violiner och trumpeter. Muttranden från kontrabasarna. Ångestrop från violinerna. Altfioler och celli med sorgsen balsam. Djupa blåsare i kontrabasarnas roll, höga och mellanblåsare i violinernas. Avsnittet skapar en fin variation till och överledning från den stråkdominerade inledningen. Tempot höjs en aning. Stämningen lättnar till en av saklig realism: hotet finns där i det djupa stråket, men det är nu mer hanterbart. Sorgsen lyrik i de höga stråkarna, pådrivande dramatik i de djupa. Lyriska tongångar i hela stråkgruppen förvrids i dissonant, starkt expressiv riktning. Crescendo - diminuendo. Stillnar till inåtvänd kraftsamling i det djupa stråket. Lyriskt sorgsen violincantilena. Sorgen har bemäktigat sig också kontrabasarna. Mycket missmodigt. Åter lyrisk, långspunnen melodi i violinerna mot hetsande dramatik i kontrabasarna. Avbryts av en blåsarsolist (altflöjt?), och en till (oboe), som svaras av smärtsamt stråk. Stråkar med full kraft, pukor och slagverk dundrar på, brasset ansluter. Högre tempo. Genuint motbjudande och ful musik, men sann som ett smutsigt skrubbsår. Skärande dissonanser i brutala trumpetfanfarer. Scherzo-snabb musik med kvicka flöjtfigurer, brassfanfarer, hetsande pizzicati och slagverk. De väldrillade marionetternas marsch? Fullkomligt grotesk ”optimistisk militärmarsch” i hela orkestern. Motoriskt pådrivande rytmer under avhumaniserad melodi: ”Vadå ansvar? Jag är aldrig ansvarig!” Avrundande fanfarer con tutta forza. Brass och slagverk dominerar. Stråktremolon frigör sig ur järngreppet. Ett engelskt horn blåser en lyrisk melodi över tremolerande stråkar. Varthän? Väntar nya faror eller är vi i trygg hamn? Fler blåsare ansluter i ett unisono. Fortfarande stark spänning. Inget är definitivt avgjort. Engelska hornet med lyriskt solo över mjukt hetsande stråkar. Stämningen lättnar betydligt. Nästan pastoralt. En mångstämmig stråksång kliver fram först med balsam, sedan ett oroande crescendo - diminuendo. Djupa stråkarna grubblar. Trumpetfanfarer avbryter abrupt. Tillkännager vad? Deras bett mattas av. Stråkarna återupptar sitt sorgmodiga grubblande. Några ödsliga toner från en ensam trumpet över stillnande stråkar avslutar satsen på ett sådant sätt att man verkligen vill höra fortsättningen.

Andrasatsen startar i snabbt tempo. Tveklös, effektiv musik i muskulös, spänstig orkester. En dansande marsch klädd i stridsrustning. Orkestreringen tunnas ut gradvis. Flöjtsolist i lättare avsnitt. Utmärkt orkestrering, inte som ett självändamål, men tjänande satsens utveckling. Fin övergång till inledningens robusta musik. Inte en e-l-e-g-a-n-t övergång, men en a-d-e-k-v-a-t. Rustningen är på plats, låt striden begynna! Tempot höjs. Raska violiner, frenetisk trumma, hetsande brass. Uttunnat, lättare avsnitt med flöjtsolist i dialog med andra delar av orkestern. Stråkar avrundar, brass och pukor avslutar satsen distinkt.

Tredjesatsen inleds av hetsande mellanstråkar i furiöst tempo. Mycket rakt rytmiskt, jaktstämning. Injektioner från djupa stråkar, blåsare och slagverk. Den furiösa musiken flyttar upp i violinerna, tas småningom över av blåsarna. Tempot höjs. Trumma dunkar fram pulsen. Trumpetfanfarer som i annat sammanhang skulle upplevas som ”lätta”, här groteskt grymma. Inledande effektiva hetsen återkommer. En musik att smida vapen till? Kanske ett alternativ till Schubert-marschen i julaftonens Tomteverkstad (Disney)! Sforzando leder över till fjärde satsen

Stark smärta vrålas ut, stillnar gradvis i mäktiga, djupa toner. Långsamt tempo. Stråkar. Stilla musik, djupnande smärta. Inget glitter, bara sanning. Ingen mediaslask, bara erfarenhet. Smärtsamt som insikten hur mycket av livet som ödas på oväsentligheter. Ett horn ansluter sig mjukt till stråkkören. Flöjter med kvickare tongångar över stilla stråkar. Brustet gurglande blåsarklanger, från vad? Mer rörlig, varierad musik. Inte mindre sann, inte mindre sorgsen eller djup. Verkligt modig och verkligt ruskig musik. Spöklika pizzicati-ploppanden. Övergår attacca till femte satsen

Ett fagottsolo höjer tempot, lättar uttrycket. Mer frimodigt, utåtriktat, verksamhetsbenäget. Munter flöjtsolist över lätt, spänstigt ackompanjemang. Stråkcantilena. Cellosolist över förbryllande rytmisk figur. Klarinett- och oboesolist. Orkestern formerar sig. Vad är detta? Förbryllande musik! Lättsinnigt och sarkastiskt och sedan djupt expressivt. Chaplins Moderna tider och Diktatorn är måhända besläktade filmer. Blåsare i fugatoliknande avsnitt. Stråkarna formerar ånyo orkestern. Brass med mer martialiska tongångar. Pukbomber. Acclerando och crescendo med något äppelkäckt, reklambyråigt över sig. Blåsarfugato. Crescendo. Men se upp! Du vart dragen vid näsan! Vem tänker åt dig? När var det du skickade skallen på semester? Här gives ingen pardon! Lögn dödar, lögnaren eller den lurade. Frimodig fagott. Violinsolist. Violasolo över schlagersentimental dansmusik (anno dacumal). Fagott och slagverk i jazzfugato. Stråkar. Flöjtsolist. Avslutningen inleds stillsamt och tvekande: horisontlinje i violinerna, injektioner från pizzicatostråkar och träblåsare, befriande, men inte fullkomlig konsonans. En härlig tvekan dröjer sig kvar, definitivt utskiljande verket från underhållningssfären och placerande det bland konstverken, de historiska vittnesmålen.

Av Sjostakovitj rekommenderas främst symfonierna nr 8 c-moll (1943), nr 10 e-moll (1953), nr 11 g-moll (Året 1905, 1957) och nr 12 d-moll (Året 1917, Till Lenins minne, 1960-1), stråkkvartetterna nr 3 F-dur (1946) och nr 8 c-moll (1960) samt pianokvintetten i g-moll (1940).

Veckans verk-text nr 119, avslutad 2 maj 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Richard Strauss, 1864-1949, Tyskland, Österrike:

Metamorfoser, studie för 23 solostråkar

10 violin, 5 viola, 5 cello, 3 kontrabas, k1944-5, AV-nummer 142, 19 insp, 32m
Berlins PO, James Levine, DG

Richard Strauss komponerade det här verket i sorg över att operahusen i München, Dresden och Wien förstörts under andra världskriget. Han tillhörde inte de anti-nazistiska hjältarna, men avsåg stycket som ett minnesmärke över den goda tyska kultur nazisterna hade raserat. Ursprungligen planerade han verket för stråkseptett, men tänkte snart om. Mot slutet citeras begravningsmarschen ur Beethovens Eroicasymfoni (1803-4). Stycket uruppfördes 25 januari 1946 av Collegium Musicum, Zürich och Paul Sacher. Partituret är publicerat av Boosey & Hawkes, som också har en version arrangerad för stråkseptett av Rudolf Leopold. Stycket är ensatsigt, men består vad uttrycket avser av tre stora block.

Mjuk inledning i mellanstråkar. Cellosolist. Violasolist med långspunnen melodi, eller kanske snarare variationer kring en melodisk fras. Bedrövad musik - smärtfyllt sorgsen och inåtvänd, än så länge behärskad. Ett enda djupt pizzicato. Ljusare stämmor ansluter. Inledningen utgör ett enda lååångdraget crescendo, som når sin första, modesta höjdpunkt här. Avmattas och mörknar. Väldigt mjuk stråkföring, mest långa toner. Musikens allvar räddar den från sentimentaliteten. Kanske kan man tala om ett slags saklighet. Crescendo - diminuendo.
Det andra blocket inleds med mer aktiv musik. Måttligt tempo men fler stämmor aktiva, solister med kortare toner. Dynamiken varieras också mera med tätare crescendon och diminuendon. Känslotemperaturen definitivt högre, närmar sig det rent passionerade. Violinsolist varierar samma melodiska fras som en violist tog sig an i början. Ackompanjemanget är betydligt tätare här. Upprörd musik. Tjock klang av alla stråkarna, i synnerhet när ingen tydlig solist skärper uttrycket. Hjärtslitande crescendon, följda av kortvariga diminuendon och nya kulminationer. Mycket rask ackompanjemangsfras höjer temperaturen ytterligare. Kulminerar med uthållet forte. Avmattas en aning med violinsolist över tunnare ensemble. Det numera välbekanta melodiska temat i violinerna, inför ett mått av behärskning innan passionerna ånyo rusar åstad. Avsnitt med solister alternerar med mer unisona avsnitt. Upprört. Kulminerar med snärt från ljusa violiner. Faller nedåt och återsamlas i de lägre stråkarna. Avmattas gradvis varvid det tredje blocket tar vid.
Stillnar till inåtvänt grubbleri, inledningens bedrövade musik. Tystnar helt och återstartar med tjock sorg från djupa stråkar. Sorgmarschartat trots det långsamma tempot. Stillnar med violinsolist över tunnare ensemble. Crescenderar. Stillnar. Harmoniken hålls hela tiden inom tonalitetens ramar och inte heller förekommer några udda speltekniker, men allvaret och upprördheten särskiljer verket från andra stråkorkesterstycken i den romantiska traditionen och placerar det närmare vår tid. En slags expressionism kanske? Stillnar gradvis i absolut mästerlig, bortdöende avslutning.

Av Richard Strauss rekommenderas främst Don Quixote, fantastiska variationer över ett ridderligt tema för cello, viola & orkester (1896-7), orkesterverken Till Eulenspiegel's lustige Streiche (1894-5), Also sprach Zarathustra (1895-6) och Eine Alpensinfonie (1911-5) samt Metamorfoser, studie för 23 solostråkar (1944-5).

Veckans verk-text nr 142, avslutad 13 augusti 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Karl-Birger Blomdahl, 1916-68, Sverige;

Stråktrio

för violin, viola, cello, k1945, 2 insp, 15m
Nya Berwaldtrion (Lysell, Sjögren, Karlsson), Caprice 1169

Finns även inspelning med;
HMV DB 11048-9; Ivan Ericson, Gösta Finnström, Gösta Lundqvist, z1951

Karl-Birger Blomdahl föddes i Växjö, tillhörde Måndags-gruppen (med Bäck, Lidholm, Johanson m fl), var ordförande för Fylkingen 1950-4, blev ledamot av Musikaliska Akademien 1953, var kompositionsprofessor 1960-4 och chef för Sveriges Radios musikavdelning 1965-8.

Stråktrion består av två satser. Första satsen inleds med en kärv melodi. Expressivt acclerando genom kortare notvärden. Återhållen expressionism som crescenderar. Kärvhet. Kontrapunktik. Återhållet. Sorgligt. Tempohöjning. Återhållet. Unisont tema. Flerstämmigt. Vital musik sprungen ur en vresig natur. Stilla. Kraftfullt. Dissonanser. Avstannande avslutning.

Andra satsen inleds frenetiskt à la caccia i ett mycket snabbt tempo. Kraftfullare jakt. Fugerat avsnitt i lugnare tempo. Frenetisk jakt. Kraftfull jakt. Stillnar. Jakten avslutar verket, nu mer disiplinerad, utan inledande yvigheten.

Av Blomdahls övriga verk rekommenderas speciellt Tredje symfonin, Facetter från 1950 och Orkestersviten ur Sisyfos-baletten från 1954. Kraftfull och expressiv musik från kalla krigets dagar.

Veckans verk-text nr 8, avslutad 8 mars 2001. Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9.

Arnold SCHÖNBERG, 1874-1951, Österrike, USA

Stråktrio

för violin, viola, cello, opus 45, k1946, 12 inspelningar, 19 minuter
Thomas Zehetmair, Tabea Zimmermann, Heinrich Schiff, konsertinspelning

1933 tvingade nazisterna bort Schönberg från hans arbete i Berlin. Han lämnade Europa och styrde kosan till USA, där han bosatte sig i Los Angeles. 1946 fick han en hjärtattack som kom att påverka just stråktrions expressivitet. Arnold Schönberg skrev sin stråktrio mellan juni och september 1946 på beställning från Harvards musikfakultet. Stycket uruppfördes 1 maj 1947 på Harvard-universitetet av medlemmar ur Walden-kvartetten. 1950 publicerade Bomart partituret. Verket spelas utan satspauser. Det mesta man kan tänkas vilja veta om Schönberg finns på http://www.schoenberg.at/default_e.htm.

Inleds försiktigt in media res. Crescenderar till fragmenterad, snabb musik som verkar mer styrd av ögonblickets impulser än en rigorös konstruktion. Musik laddad med energi. Kulminerar och fortsätter snabbt och fragmentariskt. Stampande staccaton. Unisont fokuserat forte driver på. Strålande inledning. Tystnar i chocken inför det outsägliga. Sprött skimrande. Pizzicaton. Mödosamt sökande i långsamt tempo. Några pizzicaton i högre tempo. Kort forte. Sprött outsägligt. Formerar sig i högre tempo. Det spröda återvänder. Får sällskap av pizzicaton. Fallande violinfras. Kort forte. Snubblar vidare i raskt tempo. Melodiska antydningar. Pizzicaton. Tvära taktskiften i lätt spasmodisk musik. Forte. Tystnar i djupt muttrande cello. Långsamt. Distinkt forte. Expressiv violin. Ett melodiskt valsande etablerar sig helt plötsligt. Bromsar in och tunnas ut till det oformulerbara. Tystnar med några pizzicaton. Formerar sig åter, men rätt anonymt i måttligt tempo. Korthugget expressivt i högre tempo. Tystnar. Melodiskt mumlande i mezzoforte. Bromsar in och upplöses. Tystnar. Ett slags uttalande skymtar förbi: skört i högre tempo. En gammaldags vals etableras: en dröm om barndomens/underhållningens trygghet? Upplöses. Moderniseras i raskt, fragmenterat forte. Valsen återvänder kort, men får ingen luft under vingarna utan upplöses. Dess tid var en annan! Fragmenterat forte i raskt tempo. Valsen återvänder. Kompliceras och förvandlas till expressivt crescendo. I musiken måste sakerna problematiseras, vägra låta sig förflackas till ren underhållning, resa hinder mot idiotin, vägra tjäna. Tystnar. Forte med violinskrin. Fragmentariskt i raskt tempo. Burdust forte. Bromsar in. Stilla sökande. Crescendo till korthugget forte i högre tempo. Pizzicaton över expressiva arcostråkar. Kulminerar och tystnar. Den lilla ensemblen till trots är det här musik om de yttersta tingen och med de högsta anspråken. Söker formera sig än en gång. Långsamt prövande sig fram. Pizzicatointerludium. Hur få till ett sammanhängande flöde? Pizzicaton. Crescenderar till fragmentariskt forte. Melodiska fragment avbryts av staccaton. Skört. Forte. Tempohöjning. Pizzicaton i lägre tempo. Tempohöjning. Forte. Tempohöjning. Bromsar in. Tystnar. Finns det ännu en väg framåt eller är vägarna slut? Valsen antyds. Avbryts av pizzicaton. Vad mer finns att säga? Tystnar. Avslutas bortdöende.

Av Schönberg rekommenderas främst Verklärte Nacht för stråkorkester (k1899, arr 1917, r1943), 5 orkesterstycken opus 16 (k1909, r1949), Orkestervariationerna opus 31 (k1926-8) och Stråktrion opus 45 (k1946).

Veckans verk-text nr 203, avslutad 30 september 2005. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Pierre BOULEZ, född 1925, Frankrike:

Flöjtsonatin

för flöjt & piano, k1946, 11 minuter
Sophie Cherrier, Pierre-Laurent Aimard, Erato 1990

Det var 1942 Pierre Boulez lämnade Montbrison och drog till Paris för att inleda sina studier vid konservatoriet. Bland lärarna återfanns Olivier Messiaen. Flöjtsonatinen är en av Boulez allra första kompositioner efter examen. Den beställdes av Jean-Pierre Rampal som dock aldrig spelade stycket. Sonatinen uruppfördes 1947 i Bryssel av Jan van Boterdael och Marcelle Mercenier. 1954 trycktes noterna av franska Amphion. Nuförtiden har Universal Edition hand om partituret. Åtminstone elva olika skivinspelningar har gjorts. Ett antal akademiska avhandlingar behandlar stycket. För franskspråkiga finns en annan introducerande liten text på http://brahms.ircam.fr/textes/c00000011/n00000303/index.html. Sonatinen är ensatsig, men med klart urskiljbara sektioner. Stycket är skrivet i klassisk tolvtonsteknik.

Pianot inleder prövande i sitt lägre register. Svaras snart av rask och ljus flöjt. Tempot är långsamt, rörelserna försiktigt prövande med spridda små ruscher. Soloflöjtavsnitt. Pianisten återansluter, blir snart aktivare och mer bestämd i sina uttalanden. Turbulent skeende. Tempot ökas. Härligt komplex musik som har något att säga och inte är rädd för att säga det. Åter prövande i lägre tempo med drillande pianist och långa flöjttoner i mellanregistret. Flöjtisten blåser sina toner som smekte hon sin älskade med en fjäder. Rent lyriskt avsnitt där till och med harmoniken blir vän. Glittrande, korta pianotoner. Flöjtisten initierar rasker flykt. Också pianisten aktiverar sig. Tempohöjning. Svårtillgänglig musik som inte avslöjar sina hemligheter vid första åhörandena. I nummer 2/2006 av Nutida Musik för Alf Gabrielsson för övrigt ett intressant resonemang kring hur pass komplex musik lyssnaren kan hantera. Min ambition när jag lyssnar till musik är förvisso inte att kunna skriva ut partituret efteråt! Jag accepterar att jag inte förstår mer än ett ytskikt av musiken även om jag hoppas kunna utveckla en större mottaglighet för också de harmoniska skeendena. Från mig har t-i-l-l-g-ä-n-g-l-i-g-h-e-t-e-n-s profeter ingen sympati att hämta. Taket ska höjas, inte sänkas! Korta toner i scherzo-aktigt avsnitt. Brådstörtat framåtskyndande. Pianot initierar dramatiskt laddat avsnitt. Flöjtisten lugnar ned det hela som en musikalisk Sheherazade. Pianot vägrar låta sig lugnas. Flöjtisten sätter an fortissimoton. Snabbt undanflyende rörelser. Också flöjtisten grips av dramatiken. Men är det inte mer teatralt än realt? Temphöjning till det scherzo-aktiga materialet, den här gången med styckets rakaste rytm. Annars är rytmerna överlag komplexa. Korta toner, andfådd rytm och neoklassicistiska ansatser. Poulencs flöjtsonat (1956-7) är ännu rakare, men just den här minuten skulle nog ha kunnat rymmas där. Kulminerar och bromsar in. Sval flöjt. Musiken dramatiseras och rör sig mot det storslagna. Kulminerar. Söker sig vidare under stigande spänning. Musiken har mål, mening och riktning - är på intet vis fast i en gråbeige tolvtonsmassa som filistrarna försöker få oss att tro! Solopianoavsnitt. Flöjten återansluter varvid musiken bromsar in och stillnar för lyriska tongångar. Överlag känns flöjtstämman mer mogen än pianostämman som fått en pubertalt eruptiv roll. Musiken dramatiseras snart igen. Nytt solopianoavsnitt. Flöjten återkommer varvid tempot höjs igen. Hektiskt framtumlande. Interaktionen mellan piano och flöjt är fenomenalt högspänd. Stundtals blir pianot den dominerande stämman, både vad avser notmaterial och klangbalans. Korta toner sprintar vidare, är inte långt från att snubbla. Kraftfulla pianoackord. Hysteriska drillar i pianot. Drillen torde vara ett av Boulez främsta kännetecken! Stycket kulminerar med långa fortissimotoner i flöjten och kraftfullt svärtade toner från pianot. Några dämpat högspända pianotoner avrundar innan sonatinen avslutas fortissimo av de tu.

Av Boulez rekommenderas framför allt Flöjtsonatin för flöjt & piano från 1946, Livre pour cordes (1948-9/1968) för stråkorkester, Domaines II för klarinett & kammarorkester från 1961-9, Éclat-Multiples för kammarorkester från 1964-70, Rituel: in memoriam Bruno Maderna för orkester från 1974-5, Notations I-IV för orkester från 1977-8, Dialogue de l'ombre double för klarinett & tape från 1982-5, Mémorial ...explosante-fixe... originel för flöjt & oktett från 1985, ...explosante-fixe... för 3 flöjt, orkester & elektronik från 1991-3, Incises för piano från 1994 och Anthèmes II för violin & elektronik från 1997.

Veckans verk-text nr 226, avslutad 24 november 2006. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Pierre BOULEZ, född 1925, Frankrike:

Livre pour cordes

för stråkorkester, k1948-9, ork 1968, r1988, 11 minuter
New Philharmonia, Pierre Boulez, Sony (version 1968), 11m
London SO, Pierre Boulez, konsert 2004 (version 1988), 11m

Livre pour cordes utgör 2 av satserna ur det stora verket Livre pour quatuor (cirka 40 minuter) från 1948-9. 1968 arrangerades satserna 1a och 1b (Variation respektive Mouvement) för stråkorkester under titeln Livre pour cordes. Första satsen verkar också ha expanderats avsevärt (från tre till sex minuter). Vid revisionen 1988 slogs satserna samman. 1968 års version uruppfördes i december 1968 av New Philharmonia och Boulez, revisionen 1988 av BBC SO och Boulez den 17 januari 1989. Livre pour quatuor finns tillgänglig i en inspelning med Parisii-kvartetten på Assai. Partituret hanteras av Heugel. På http://www.youtube.com/watch?v=5rHw5_9LSoM finns en inspelning av den senare versionen med Wiens PO & Pierre Boulez. Texten nedan refererar till 1968 års version eftersom jag haft oöverstigliga besvär att orientera mig i 1988 års version.

Hög violinton inleder. Får svar av altfiolerna. Tystnar kort. Återstartar med tremolon och pizzicaton. Arcostråkar fyller ut paletten. Sökande musik som tassar fram i måttligt tempo. Ett par crescendon till fortissimonyans. Det här avsnittet skulle kunna illustrera ett barn som smyger runt nyfiket spanande men ibland av pur blygsel gömmer sig bakom något. Solister träder fram. Musiken får ett nervöst drag. Kortare notvärden animerar musiken. Långdraget crescendo. Ve-klagan i violinerna. Avrundas med några uthållna toner. Återaktiveras med kortare notvärden. Resolut pådrivande musik som vare sig tvekar kring mål eller medel. Gigantiska pizzicaton över tremolon. Musikens karaktär förändras till det inåtvänt grubblande. Längre notvärden. Tremolon i det djupa stråket. Planar ut i långa fioltoner. Sätter fart igen, allra först med liksom sprintande ljud från fiolerna. Kort generalpaus. Några kvicka rörelser. Crescendo avslutar Variation-satsen.

Mouvement börjar i mellanregistret. Några vresiga fortissimoutbrott. Undertryckt, klaustrofobisk stämning. Kanske illustrerande en fängelsetillvaro styrd av en despotisk och allsmäktig vakt. Tempot är högre och dynamiken vidare än i första satsen. Bitvis rent expressionistiskt i dissonanser, tonsprång, tempoväxlingar och dynamik. Massiva stråkklanger dominerade av de lägre stämmorna. Frenetiskt aktiv musik. Tät musik, laddad med så mycket interna spänningar att väldigt lite kommuniceras utåt. Lyssnaren reduceras just här till analysator eller tillbedjare, bjuds inte in som medskapare. Kort generalpaus. Sätter fart igen. Glesnar. De två första versionerna avslutas i bortdöende violinton, den tredje med crescendo.

Av Boulez rekommenderas framför allt Flöjtsonatin för flöjt & piano från 1946, Livre pour cordes (1948-9/1968) för stråkorkester, Domaines II för klarinett & kammarorkester från 1961-9, Éclat-Multiples för kammarorkester från 1964-70, Rituel: in memoriam Bruno Maderna för orkester från 1974-5, Notations I-IV för orkester från 1977-8, Dialogue de l'ombre double för klarinett & tape från 1982-5, Mémorial ...explosante-fixe... originel för flöjt & oktett från 1985, ...explosante-fixe... för 3 flöjt, orkester & elektronik från 1991-3, Incises för piano från 1994 och Anthèmes II för violin & elektronik från 1997.

Veckans verk-text nr 255, avslutad 31 juli 2008. Införd här efter framgång i NIK-cupen 2002-2006.

Allan PETTERSSON, 1911-1980, Sverige:

Violinkonsert nr 1

för violinsolist, 2 violin, viola, cello, k1949, 31 minuter
Ulf Hoelscher, Mandelring-kvartetten, i1993, CPO 999169-2

finns även inspelad med
Karl-Ove Mannberg, Freskkvartetten, 1980, Caprice 1166 (33 minuter)
det ryktas att en tredje inspelning är på gång!

Allan Pettersson var anställd som violast i Stockholmsfilharmonin vid tiden för sin första violinkonserten. Stora delar av den skrevs dock under en cykelsemester i Halland. Kompositionen var hans första i större format. Tidigare försök hade resulterat i sånger och kortare kammarstycken. Här har vi dock med ett ambitiöst halvtimmesstycke att göra. Dess osedvanliga dissonansrikedom är ett sätt att gestalta den personliga upplevelsen av den fattiga och brutala uppväxtmiljön. Ytterligare information om Allan Pettersson finns på http://www.allanpettersson.org/. Konserten uruppfördes 10 mars 1951 på Fylkingen av Lars Frydén, Soldan Ridderstad, Karl-Olof Nihlman, Axel Jonsson och Bengt Ericson. Partituret finns publicerat på Nordiska musikförlaget. Satserna är tre: Allegro moderato, Lento och Allegro moderato.

Violinsolisten inleder med distinkt melodisk och rytmisk figur vars allra första toner känns märkligt bekanta. Fortsätter i ensamt majestät med fantasifullt utspunnen linje. Sen blir jag osäker: är det dubbelgrepp eller en understödjande ensembleviolinist som blandar sig in? Snart ansluter hur som helst hela ensemblen. Musiken bromsar in ett par gånger, men återgår snart till det måttliga tempot. Det är inget fel på livsviljan även om den dväljs i mörkare omständigheter: melodi och rytmer är vitala, harmoniken kärv. Musiken tätnar. Några stampande inpass från cellon. Tunnas ut kort ett par gånger. Musiken är inte längre fullt så tät. Soloviolin i kort mellanspel. Ensemblen är mindre prominent i satsens senare del. Solisten har börjat forma världen efter sitt skön? Tätnar och kulminerar. Inledningsfrasen återkommer för avslutningen. Dess harmonik har genomsyrat hela förstasatsen.

Andrasatsen inleds stilla i långsamt tempo. Sorgligt. Sköra tremolon stegrar spänningen och berikar klangkulören. Snabbare figurer tar kommandot och ger riktning åt musiken. Generalpaus. Fortsätter sökande i långsamt tempo. Ensemblevioliner ropar Ve! under solistens sorgesång. Överledande avsnitt. Emfatiska forteinsatser i högre tempo. Blir korthugget kategoriska. Sjunker tillbaka med långa toner i cellon. Aktiveras igen. Melodiskt fragment tar grepp om musiken och startar skeende som kunde ha fört oss till en dans på avgrundens rand om tonsättaren istället hetat Sjostakovitj. Här diffuseras melodiken snart i ensemblen och evaporerar i en härva av tvekan. Crescenderar misslynt. Glissandon och tremolon skapar harmoniskt gungfly. Musiken skiftar plötsligt riktning. Accelerando tar oss steg för steg till ett rent furiöst tempo, dominerat av violinerna. Mer kol på brasan! Utmynnar i kort generalpaus. Nytt accelerando tar oss till ett meget raskt tempo, nu involverande hela ensemblen. Bartoks kvartettkonst började vinna terräng bland svenska tonsättare de här åren, men här når en 38-årig svensk bitvis liknande höjder! Huj, vad det går undan! Upplöses i fiolerna och diminuerar. Långt avsnitt med tydligt polariserade stämmor: lugnande lägre stämmor och snabba, oroliga övre stämmor. Också harmoniskt befinner sig de två stämmorna i olika världar, dock utan nämnvärt dissonansförhållande. Oron i de övre stämmorna stillnar, men det är de som spinner satsen vidare med ett krampaktigt lugn. Musiken stillnar långdraget. På något underligt vis är det som att spänningen stegras ju stillsammare musikerna spelar. Crescenderar långdraget och växer ut i hela ensemblen. Kulminerar och tystnar i ensam soliststämma. Övergår attacca i

finalen som inleds i högre tempo med knökig men sympatisk melodi och rytm: lite grann på pickalurven? Scherzoaktigt med extravaganta insatser av musikerna. Harmoniken är sträv men smilbanden och hjärtat är på rätta ställena. Inledningens charm minskar allteftersom musiken tätnar. Soliststämman blir närmast krampaktig i sitt krumbuktande. Inte alla kan äta bakelser när brödet tryter. Kulminerar och tystnar. Fortsätter i försiktig ensemble. Solisten återkommer. Dramatiseras kort, men stillnar snart. Generalpaus. Fortsätter sorgesamt. Melodiskt fragment som känns bekant: kanske någon mollstämd folkvisa eller en av Petterssons egna sånger? Solisten lämnas ensam för djuplodande, ödslig kadens. Violinen är ändå ett bra välklingande och smidigt instrument! Ensemblen återansluter med raska pizzicaton. Härligt och unikt sound med olika pizzicatoklanger, vresiga motjuck och en violinstämma som känns bakvänd. Det här avsnittet känns märkvärdigt modernt, nästan elektroniskt klingande! Ensemblen greppar sina stråkar igen och tar upp ett långsamt tempo. Några spidda mezzoforten kan inte hindra stillheten från att djupna och så småningom nå det rent andäktiga. Två svällande crescendon interfolierar kort varpå musiken fortsätter i stilla mak. Den här sektionen känns inte helt nödvändig, borde åtminstone ha kortats ned! Crescenderar långdraget. Diminuerar igen. Viss aktivitet börjar märkas. Krafterna fokuseras. Tempot höjs drastiskt och överraskande. De många sektionerna till trots känns satsen inte rapsodisk. Alla övergångar kanske inte är helt lyckade, men måste godkännas med tanke på att detta var Petterssons dittills längsta sats. Med åren blev han onekligen en mästare på att utvinna storartade resultat av mer begränsade material. Kämpande musik. Tempot höjs ytterligare. Distinkt melodiskt fragment med Bartok-doft presenteras och tas snart upp i unison ensemble. Harmoniken glider vitt isär när de lägre stämmorna sätter in kvartstoner. Kan detta ha varit första gången kvartstoner nyttjades i svensk konstmusik? En så här radikal dissonans måste i vart fall ha fått filistrarna att skita knäck i spiraler! Annars är konsertens rykte som dissonansspäckad överdrivet. Stillnar och tar sig tillbaks till ordinär 12-tonstemperering. Söker sig vidare. Konserten avslutas långdraget stillnande, men kampen för ett värdigt liv är ingalunda över!

Av Allan Pettersson rekommenderas framförallt Violinkonserten nr 1 från 1949 (med violin & stråkkvartett) samt symfonierna nr 6 (1963-6), nr 8 (1968-9), nr 9 (1970), nr 10 (1972) samt nr 11 från 1973.

Veckans verk-text nr 227, avslutad 6 december 2006. Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 2002-3.

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

veckans_verk.html
reflexioner_1711-1819.html
reflexioner_1820-1829.html
reflexioner_1830-1869.html
reflexioner_1870-1889.html
reflexioner_1890-1899.html
reflexioner_1900-1909.html
reflexioner_1910-1919.html
reflexioner_1920-1929.html
reflexioner_1930-1939.html
reflexioner_1940-1949.html
reflexioner_1950-1959.html
reflexioner_1960-1969.html
reflexioner_1970-1979.html
reflexioner_1980-1989.html
reflexioner_1990-1999.html
reflexioner_2000_och_senare.html

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)

index.html
veckans_verk.html
popmusik.html
internationell_konstmusik.html
nutida_internationell_konstmusik.html
svensk_konstmusik.html
Krogen Äfventyret
huligan.html
Walter Ekelins CV
lankar.html

besök på sajten sedan september 2001, ej räknande mig själv
visits since september 2001, not counting myself

Senaste uppdatering (latest update) 3 augusti 2008.
Version 5.46 av sidans Telia-inkarnation (of the page's Telia-version).
På nätet sedan 16 januari 2001, hos Telia sedan 20 juli 2001.
On the net since 16 january 2001, at Telia since 20 july 2001.