Verk 1910-1919

som har uppskattats i mina musikcuper,

kronologiskt ordnade

veckans_verk.html finns den aktuella presentationen av musikstycken som jag uppskattar speciellt mycket. Den här sidan är ett arkiv för tidigare Veckans verk-texter.

Tonsättarens namn, levnads- eller födelseår, nation.
Kompositionens titel, besättning, katalognummer, tillkomsttid, antal inspelningar i då aktuella RED Classical Catalogue, speltid.
Tillgängliga inspelningar; solist(er), ensemble, eventuell dirigent, skivbolag, speltid om flera inspelningar är tillgängliga (för svensk tonsättares verk samtliga inspelningar jag känner till).
Presentation.
Ytterligare rekommendationer avseende aktuelle tonsättare.
Numrering, datering och vilken musikcup som föranlett skriverierna.

 

Pieces 1910-1919

that have been successful in my music cups,

chronologically ordered

On veckans_verk.html you'll find the latest presentation of pieces I especially enjoy. This page is an archive of old "Work of the week"-texts, chronologically ordered.

The texts won't be translated to English.

Composer's name, years & nation.
Composition's title, instrumentation, catalogue number, date, number of recordings in the then current RED Classical Catalogue, playing time.
Available recordings; soloist(s), ensemble, eventual conductor, record label, playing time if numerous recordings are available (all known recordings of Swedish pieces)
Presentation.
Further recommendations of pieces by the present composer.
Numbering, date and the cup that caused the text to be written.


De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Igor Stravinskij: Eldfågel-svit nr 2, 1909-10...
Wilhelm Stenhammar: Stråkkvartett nr 5 C-dur, Serenad, k1910
Gustav Mahler: Adagio, sats 1 ur Symfoni nr 10, k1910
Igor Stravinskij: Petrusjka, burlesk balett, version 2, k1910-1, r1946
Igor Stravinskij: Våroffer, balett, k1911-3...
Wilhelm Stenhammar: Serenad F-dur, k1911-3...
Ralph Vaughan Williams: The Lark Ascending, k1914...
Richard Strauss: Alpsymfonin, k1911-5
Wilhelm Stenhammar: Symfoni nr 2 g-moll, k1911-5
Alban Berg: 3 orkesterstycken opus 6, k1914-5
Claude Debussy: Sonat för flöjt, viola & harpa, k1915
Carl Nielsen: Symfoni nr 4, Det outsläckliga, k1914-6
Wilhelm Stenhammar: Stråkkvartett nr 6 d-moll, k1916
Igor Stravinskij: L'Histoire du Soldat-svit, k1918
Hugo Alfvén: Symfoni nr 4 c-moll, Från havsbandet, k1918-9

 

 

Igor STRAVINSKIJ, 1882-1971, Ryssland, Schweiz, Frankrike, USA:

Eldfågeln, konsertsvit nr 2

för 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, pukor, slagverk, harpa, piano & 5-stämmig stråkorkester
k1909-10, arr1919, 24m, 20 insp
Belgiska RTO i Brüssel, Alexander Rahbari, Naxos 1990

Eldfågeln (L'oiseau de feu, The Firebird, Zhar'-ptitsa) var ursprungligen balettmusik, beställd av Diaghilev och framförd 1910 i Paris. Den versionen är drygt 40 minuter lång. Som så ofta omarbetade Stravinskij senare verket för olika sammanhang och besättningar, dels av konstnärliga, dels av ekonomiska skäl. Således finns tre olika orkestersviter från baletten, den första från 1911 (23 minuter) saknar flera av de starkaste numren, den andra här aktuella från 1919 är den populäraste, den tredje från 1945 (29 minuter) är mer symfoniskt anlagd. Till balettrepetitionerna gjorde han naturligtvis också en pianoreduktion, som han själv har spelat in på pianorulle. Den andra konsertsviten finns också i pianoreduktion och sålunda inspelad 1929 av tonsättaren själv. I samarbete med violinisten Dushkin arrangerades tre satser 1929-33 för violin & piano. Finalen återvände han till så sent som 1965 i orkesterstycket Canon on a Russian popular tune.

Andra Eldfågel-sviten använder en mindre orkester än balettoriginalet. Verket har sju satser; Introduction, The Firebird, Firebird Variation, Round of the Princesses, King Katchei’s Infernal Dance, Lullaby och Finale. Partituret finns publicerat av Chester Music. Inspelningar och framföranden är heller ingen bristvara.

Långsamt smygande, nästan krälande inledning i de lägre stämmorna. Horn ökar suggestionen än mer. Uppstudsiga ljusare stämmor i högre tempo. Magisk väv i de ljusare stämmorna. Skimrande sagostämning. Förföriskt klarinettsolo i stillsamt tempo. Mycket sensuellt laddat. Magin återvänder. Debussys Prélude ā l’aprčs-midi d‘un faune (1892-4) är inte alltför avlägsen.

Rask, uppnosig, sprittande, gycklande väsen inleder den andra, mycket korta, satsen. Absolut mirakulös orkestervirtuositet.

Vi är djupt, djuuupt inne i sagans förtrollade värld, än så länge mest noterande det vackra, överdådiga, men inte de skrämmande farorna. Raskt tempo. Ljusa klanger. Enastående orkestrering.

Fjärde satsen inleds i lugnt tempo. Sensuellt, sorgligt klarinettsolo svaras av cello och horn. Stråksång med melodi smeksam som en sommarbris. En flöjt frigör sig eteriskt, och en till. Klarinetten tycks mig odelat sorgsen andra gången. Svaras åter av cello och horn. Tempot höjs en aning. Svällande stråkar med rysk, storvulen känslosamhet, men så överdådigt välgjort att man bara har att kapitulera. Stillnar skimrande med solistinsatser och stråkglitter. Absolut överväldigande vackert!

Sforzando från orkestern etablerar ett raskt scenbyte. Den monstruösa terrorn gör sin entré. Hetsande rytmer i snabbt tempo. Kraftfull, muskulös musik med brass och slagverk. Xylofon och piano driver på. Kort andhämtning i stråkdominerat avsnitt. Fin kulmination och återuppbyggnad av den hetsande musiken. Storartat! Igor Stravinskij hade haft Nikolaj Rimskij-Korsakov (1844-1908) som lärare, men här levererade eleven ett mästarprov som definitivt överträffade läraren! Kraftfull avslutning med alla resurser, mycket originell och välgjord.

Övergår attacca via ett klarinettsolo till lugnare tongångar. Fagotten stämmer upp en vaggvisa understödd främst av stråkar och svarad av oboe. Erinrar om Musorgskijs Bydlo-sats från Tavlor på en utställning (pianoversion 1874, orkestrerad av Ravel 1922). Mellanspel i stråkarna i aningen högre tempo. Härligt rund, nasal klang i fagotten, som återkommer med den inledande vaggvisan, svaras av flöjt och oboe.

Stråkarna tremolerar och leder över till finalen. Hornsolist blåser en mjuk, mäktig koral med stark finalkaraktär. Allt hålls tillbaka väldigt suggestivt. Harpa initierar soluppgång i orkestern (långdraget, ljusnande crescendo). Mäktiga brassinsatser med koralen. Tempohöjning, ceremoniella pukslag och festliga trumpetfanfarer. Överväldigande brassfanfarer och pukvirvlar. Det kommer mer! Och mer! Tills vidare måste jag utkora den här avslutningen till tidernas ojämförligt främsta och mest överdådiga. Oslagbart?

Av Stravinskij rekommenderas främst Eldfågeln (baletten från 1910 och andra konsertsviten från 1919), Petrusjka (balett från 1911 och 1946), Våroffer (balett från 1911-3), Pulcinella (balett med vokalsatser från 1920 eller orkestersvit från 1922 och 1947) samt L' Histoire du Soldat, en svit för septett från 1918 efter teatermusik.

Veckans verk-text nr 118, avslutad 25 april 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

 

 

Wilhelm STENHAMMAR, 1871-1927, Sverige;

Stråkkvartett nr 5 C-dur, Serenad

för 2 violin, viola, cello, opus 29, k1910, 4 insp, 19m
Freskkvartetten, 1981, Caprice CAP 21339 + CAP 21536 (Musica Sveciae 603) + LP 1201/3

Finns även inspelad med;
Caprice CAP 21506 + Husbondens röst DB 11007-9 + DBS 11068-70; Garagulykvartetten, 1944
SR RELP 5010; Kyndelkvartetten, 1960
University Music ‘Music from King’s Volume VII’: Yggdrasil-kvartetten

Strax innan 1910 hade Stenhammar, Göteborgssymfonikernas dåvarande dirigent, den väletablerade svenska tonsättare, ledamoten av Musikaliska Akademien sedan 1900, påbörjat sina förnya(n)de självstudier i kontrapunkt. Kanske femte kvartetten kan ses som ett första examensarbete. Det blev ett mästerligt verk i wienklassikernas anda. Sprunget ur Stenhammars individuella situation var det ändå något som låg i tiden. Många tonsättare började tröttna på senromantikens väldiga orkesternumerärer och dimensioner. Den linjen fann många vara driven in absurdum. 1906 hade Schönberg skrivit sin första kammarsymfoni för bara 15 instrument. Under och efter första världskriget fick "neo-klassicismen" ordentlig fart med verk som Ravels Tombeau de Couperin (1913-19) och Stravinskijs Pulcinella-balett (1919-20).
Stenhammars femte kvartett uruppfördes av Göteborgskvartetten 24 januari 1916. Den finns även i arrangemang av Carl Nielsen för stråkorkester (inspelad i kvintettsättning av Uppsala kammarsolister på LCM C 115). Kvartetten har fyra satser; Allegro molto con spirito, Ballata: Allegretto scherzando, Scherzo: Allegro vivace och Finale: Allegro molto. Ballata-satsen utgörs av variationer över den medeltida balladen om riddaren Finn Komfusenfejs friarstråt. Partituret publicerades först av Hirschs förlag 1914, 1962 av Gehrmans.

Förstasaten inleds i raskt tempo med uppåtsträvande tonraketer. Cellon inför ett melankoliskt, mjukare stråk. Åter raskt med lite fyrkantig rytmik. Melodiskt. Kulminerar glädjefyllt och övergår till några takters rustik dans. På samma gång tunggumpat och sprittande. Jaktartat. Lugnare i lägre tempo, drömskt melodiskt.
Genomföringen inleds med förstatemat i cellon. Fugaliknande stämföring. Stundtals rent hektisk jakt. Kulminerar. Mjuknar en aning. Kraftfullt och burdust korthugget. Tunnas ut. Åter jakt med förstatemat. Tunnare med drömsk melodik. Förgrovas. Melodiskt, men stressat. Genomföringen kulminerar och lämnar plats för expositionens återtagning som inleds med den rustika, tunggumpat sprittande dansen. Är satsen inte väl kompakt? Borde materialet inte tänjts ut mer? Fast då hade förstås spänsten, överdådet gått förlorat och vi hade stått där med ytterligare ett o-k-a-y (men inte mer) stycke. Rustikt sprittande. Drömskt melodisk mjuk melankoli. Huvudtemats tonraket arbetar sig tillbaka. Avslutning med emfatiskt ackord.

Andra satsen inleds med presentation av riddar-temat i nobelt melodisk viola. Måttligt tempo. Pizzicaton ackompanjerar elegant. Cellon tar över dominansen, understödjs av fint retfull ackompanjemangsfras från violan. Temposänkning för bedjande, sorgset avsnitt. Sätter in unisont, fragmentariseras solistiskt. Avrundas. Violindominerat, sorgset i än långsammare tempo. Frågor och svar-strukturerat avsnitt. Knorr avrundar. Tempohöjning för fyrkantig, gå på-aktig musik, småningom med skrovlig, korthuggen violasolist. Lite långsammare tempo. Mjukt flytande rytmik. Violinsolo över lyrisk, ljus musik. Violindrillar avrundar. Tempot höjs markant. Jagande violiner mot långtonande cello. Kulminerar i violincrescendo. Milt sorgsen lyrik med rakt temaföredrag. Tystnar med cellosolist. Långsamt tempo, sorgsen, bedjande musik. Svaras av raskare tongångar. Om igen! Och igen! Igen! Temat presenteras rakt, accelereras och crescenderas omgående. Kulminationen med emfatisk stråkföring övergår i ‘violinkadens’. Temat återkommer dämpat i violan, tynar bort och stillnar. Det här är en alldeles utomordentlig sats som borde vara gångbar också internationellt! Melodiskt med en slagkraft som de ‘klassiska hitsen’. Men ska den räknas Stenhammar tillgodo när dess melodiska tema kommer från folkvisans värld? Fråga Smetana!

Scherzot inleds snabbt, kraftfullt och glatt. Snubblar fram med mer entusiasm än förmåga (avsiktligt så!). Pizzicato-ackompanjemang. Kort andhämtning, staccatospel.
Triodel i högt tempo, ändå mer lyriskt tack vare legato-spel och lättare stråkföring. Entusiastiskt bubblande pizzicaton.
Scherzo-delen återkommer. Triodelen gör ett kort återbesök. Emfatiska ackord avslutar. Ytterligare ett kompakt kraftpaket till sats!

Finalen inleds muskulöst i djupa stråkar. De höga stråkarna accelererar. Lekfullt i raskt tempo. Fugato-ansatser, utmärkt samverkan mellan stämmorna. Melodi vagt påminnande om ”Duelling banjos”. Jakten återupptas. Banjoduellen. Inbromsning och uttunning. Återsamling. Crescendo. Stämmorna jagar, retar och imiterar varandra. Banjoduellen skumpar in. Inbromsning till några sorgsna takter. Återsamling. Accelerando i unison ensemble. Den alltmer furiösa jakten avslutar glädjesprudlande. Finalen lever inte riktigt upp till de extremt höga löften de tre föregående satserna ställt ut, men duger ändå gott!

Caprice-inspelningen är lite rå i diskanten. Uppsala kammarsolisters inspelning i kvintettsättning blir väl grumlig och bastung, så det vore intressant att höra vad en lite större och annorlunda balanserad stråkstyrka (Camerata Roman eller Musica Vitae till exempel) kunde göra av Nielsens arrangemang!

Av Stenhammar rekommenderas framför allt Stråkkvartett nr 3 F-dur (1897-1900), Pianokonsert nr 2 d-moll (1904-7), Stråkkvartett nr 5 C-dur (Serenad, 1910), Symfoni nr 2 g-moll (1911-5) och Stråkkvartett nr 6 d-moll (1916).

Veckans verk-text nr 28, första införseln avslutad 30 maj 2001, reviderad 16 augusti 2003.
Först införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

 

 

Gustav MAHLER, 1860-1911, Böhmen, Tyskland, Österrike:

Adagio, sats 1 ur Symfoni nr 10

för 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 4 trumpet, 3 trombon, tuba, harpa och stråkorkester
k1910, 25 insp, 26m
Berlin RSO, Riccardo Chailly, Decca = 26m
Berlins PO, Simon Rattle, konsert = 25m
Tyska ungdomsfilharmonin, Rudolf Barshai, konsert = 26m

Sommaren 1910 började Mahler skriva sin tionde symfoni. Den hann inte färdigställas: äktenskapsproblem, konsertengagemang på ömse sidor om Atlanten och slutligen döden kom emellan. 12 oktober 1924 framfördes de två färdigorkestrerade satserna (Adagio och Purgatorio) av Wiens PO och Franz Schalk. På http://mahlerarchives.net/archives/symp10.html förklaras vidare vilket skick symfonin befann sig i.
Hela symfonin är i fem satser om cirka 78 minuter. Den har ”färdigställts” av Deryck Cooke (småningom med assistans av David Matthews och Colin Matthews) mellan 1959 och 1989 (första versionen p1964) samt av Joseph Wheeler (1953-65), Clinton Carpenter (1946-66 med revisoner under 90-talet), Remo Mazzetti Jr (1985, r1997), Hans Wollschlägger (1959, tillbakadragen), Nicola Samale/Giuseppe Mazzuca (p2001) och Rudolf Barshai (p2001). Här aktuella Adagio har även arrangerats av Hans Stadlmair för 15 solostråkar.

Mellanstråkar inleder i långsamt tempo. Djuplodande i långa toner. Ljusnar i en smärtans anspänning. Mörknar och tystnar utdraget. En inledning som slår an seriösa avsikter. Hela stråkorkestern stämmer upp öm sång. Hornen ansluter, först förstärkande, sedan halvt solistiskt. Crescendo. Upprört. Kulminerar. Stillnar kort. Crescenderar med betydande melodi. Tempohöjning. Tunnas ut. Några försiktiga valssteg. Några rustikt robusta takter i raskt, spänstigt tempo. Sprättiga pizzicaton och sliriga arco-stråkar. Tystnar. Fortsätter med djuplodande stråksång som i inledningen. Smärta i ljusa stråkar. Mörknar och tystnar. Hela stråkorkestern stämmer åter upp öm sång. Crescenderar med blåsare, framförallt horn. Men håller melodin verkligen? Blir den inte mer sentimental och hysteriskt påträngande än ömsint när den crescenderas? I vart fall är det känsligt hur dirigenten formar episoden. Chailly tycker jag slår över i sentimentalitet, medan Rattle och Barshai håller sig svalare. Brass förstärker Bruckner-aktigt. Koralaktigt predikande från en alptopps vida (men karga) perspektiv. Kulminerar dissonant. Sargig stråksång i två stämmor: violiner mot djupt stråk. Djupt brass förstärker mäktigt. Rejäla dissonanser när stråkstämmorna möter varandra utanför allfarvägarna. Stillnar och bottnar i djupt stråk. Tempohöjning. Försiktigt valsande med rytmiskt raka, djupa pizzicaton. Några rustika danssteg. Snabbare än förra gången. Blåsarna kliver för första gången fram med mer prominent, eget material. Annars domineras satsen av stråkarna. Rustikt berättande med solister. Godhjärtat humoristiskt med spänst i insatser och rytmer. Cellsolist och blåsare. Tystnar. Fortsätter med djuplodande sång i mellanstråkarna. Sargigt. Stillnar. Plötsligt stämmer ljusa blåsare och stråkar upp rustik, kvittrande dans i högre tempo. Kontrasterar drastiskt mot de föregående sargigt anspända stråkarna. Tunnas ut väldigt läckert. Solistinsatser. Några takters stråksång i lägre tempo. Violinsolist och blåsare med den rustika, kvittrande dansen. Avspänt valsande. Sprättiga pizzicaton. Brass med liksom punkterande inlägg. Oroande stråkar. Stormigt. Crescenderar med mäktigt koralbrass och pukvirvlar. Första tonerna låter direkt hämtade från Bruckner, fortsättningen inte. Djuplodande stråksång. Violinerna stämmer åter upp ”problematiska melodin”, bitvis med anspända stråkar. Tempohöjning: lättare rytmik med sorgsen melodik. Crescenderar. Kulminerar med horn och stråkar. Avspänt valsande. Tvåstämmigt i lägre tempo. Spänstigt stråk. Rustikt kvittrande. Uttunnat med blåsare och violinsolist. Tystnar. Öm, djuplodande stråksång som snubblar farligt nära sentimentalitetens trakter. Mäktigt koralbrass förstärker - men i ”fel” tonart? Rejält uttänjd harmonik i några takter. Stillnar. Enorm anspänning i långtonande pianissimo-violiner. Fullkomligt magiskt: ibland är mindre sannerligen mer! Dissonant sforzandovrål i full orkester. Några valsande pizzicaton: är det en dödsdans? Stillnar. Nytt ångest-sforzando växer fram i full orkester. Solotrumpet. Sforzandovrål. Dissonanser när taggtrådsvioliners tonföring gniiiider sig mot blåsarnas. Ruskigt anspända stråkar. Stillnar. Stråkbalsam. Horn ansluter med sin runda klang, lite dissonant. Tempohöjning, lättare karaktär, milt valsande med djupa pizzicaton. Stråkarna anspänns. Harpa med svalkande, lugnande toner som från en annan, mer välbalanserad sfär. Pizzicato-accelerando. Ångestforte i stråket. Fallande kontrabastoner. Stråkbalsam i mellanstråkarna. Stillnar med horn och stråk. Mild stråksång i långsamt tempo. Att gå till vila med tröttheten molande i kropp och själ. Långtonat, mjukt. Tystnar. Ljus stråksång i djup vila (allra djuuupast hos Rattle). Violiner stämmer upp några såriga toner från ”problematiska melodin”. Djupare stråkar återansluter. Ytterligt finstämt. Oboesolist. Liten tempohöjning med harpa. Ångestforte. Vilan finns fortfarande närvarande i musiken, men möter allt kraftigare utmaningar. Stråkar. Lugnande harptoner över anspända violiner. Ljusa träblåsare. Höga violiner. Stillnande avslutning, allra sist med djup pizzicatopunkt.

Av Mahler rekommenderas framförallt symfonierna nr 5 ciss-moll (1901-2, r1903-9), nr 6 a-moll (Tragiska, 1903-4, r1906-11), nr 7 (Lied der Nacht, 1904-6, r1907-11) och nr 9 (1909) samt Adagio, sats 1 ur Symfoni nr 10 (1910).

Veckans verk-text nr 184, avslutad 1 augusti 2003. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

 

 

Igor STRAVINSKIJ, 1882-1971, Ryssland, Schweiz, Frankrike, USA:

Petrusjka, burlesk balett, version 2

för 3 flöjt, 2 oboe, engelskt horn, 3 klarinett, 2 fagott, kontrafagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, 1 pukor, 4 slagverk, harpa, celesta, piano & stråkorkester
k1910-1, r1946, 28 insp, 35m
Peter Donohoe, City of Birmingham SO, Simon Rattle, EMI

Baletten Petrusjka komponerades mellan sommaren 1910 och maj 1911. Den hade premiär 13 juni 1911 på Théâtre du Châtelet i Paris, med Pierre Monteux som dirigent. Sergei Diaghilev hade beställt stycket till sin Ryska balett. Vanligen spelas hela stycket också i konsertsammanhang, men det finnas kortare svitversioner. Hela baletten finns även i pianoreduktion av Stravinskij för användning vid balettrepetitioner. 1921 arrangerade Stravinskij 3 av satserna (Rysk dans, Petrusjkas rum, Fastlagsmarknaden framåt kvällen [del 1-6 av 10]) för solopiano. Tre år senare arrangerade Victor Babin samma 3 satser för pianoduett. 1932 arrangerade Stravinskij och Samuel Dushkin satsen Rysk dans för violin & piano (med en överdådigt färggrann violinstämma!).
Baletten består av 4 tablåer enligt nedan, med satsdelarna inom parantes; The Shrovetide Fair (The Charlatan's Booth, Russian Dance), Petrushka's Room, The Moor's Room (Dance of the Ballerina, Waltz: Ballerina and Moor), The Shrovetide Fair Towards Evening (Dance of the Wet Nurses, The Bear and the Peasant, The Jovial Merchant with Two Gypsy Girls, Dance of the Coachmen and Grooms, The Masqueraders, The Fight: The Moor and Petrushka, Death of Petrushka, The Police and the Charlatan, Apparition of Petroushka's Double). Balettens huvudroller innehas av Petrusjka, Ballerinan och Moren, men här uppehåller jag mig mest vid själva musiken.
Jag har haft tillfälle att lyssna till både versionerna från 1911 (Tamas Vasary, London SO, Charles Dutoit, DG 1975-6) och 1946 (Peter Donohoe, City of Birmingham SO, Simon Rattle, EMI) och kan inte påstå att där för en amatör föreligger några signifikanta textskillnader utom i det att Rattle 1946 men inte Dutoit 1911 inkluderar slagverkskaskader för att separera tablåerna. Orkesternumerären är dessutom aningen mindre 1946 än 1911. Pianot spelar en betydande roll i musiken, inte alls så solistisk som i en konsert, men ”mer jämlik” än andra. Partituret handhas av Boosey & Hawkes.

Flöjt och piano inleder festligt med rask glädjeyra. Folkmusikalisk violin. Stråkar ansluter rustikt. Hela orkestern. Elegant uppbyggt crescendo. Brassfanfarer. Kulminerar med rytmiskt rak deklamation. Marsch-dans. Annan rytm, som i inledningen, men kraftigare orkestrerad. Fanfarer. Täta skiftningar. Bromsar in till bondsk musik i lägre tempo. Snabba växlingar mellan ett antal teman med distinkt olika melodi, rytm och orkestrering. De här växlingarna måste vara mariga för musikerna att få till rätt, men de hänger ihop bra när det lyckas och bidrar till överdådet. Bromsar in till den bondskt lurkiga valsserenaden. Klockslag. Förnöjsamt kvittrande väsen. Vad kan det vara för en filur som påstått att det finns mörkare inslag i tillvaron? Aldrig att jag kan tro slikt tal! Låtom oss njuta i fulla drag! Brutalt forte med stråkar och pukor. Glädjefyllt som i inledningen, men i full orkester. Fanfarer formerar sig till spikrak deklamation. Marsch-dansen. Annan rytm, hetsande med tamburin och pizzicaton. Täta växlingar. Fanfarer och festyra blandas om vartannat. Crescendo kulminerar med att en trumma går loss i rejäla kaskader.
Krälande fagott i lågt tempo, svaras av dov pukpunkt. Mjuka, försiktiga stråkar brer ut en bädd av dunbolster. Soloflöjt med lång, frimodig melodi, gestaltande en storögt nyfiken och godhjärtad varelse. Krälande orkester. Skimrande orkester. Den dova pukpunkten förstärks en gnutta av andra instrument, formar och karaktäriserar episoden fint. Soloflöjt.
Den ryska dansen brakar in med färgsprakande glädje i raskt tempo. Den överdådigt granna orkestreringen är inget självändamål utan känns direkt sprungen ur melodikens, rytmikens och berättelsens fordringar. Violinsolist. Kontrasterande avsnitt med vemodigt mjuk tonföring med flöjt- och oboe-solister. Pianot återför dansen till glädjens domäner. Trumpettjut och slagverkskaskader leder över till andra tablån, i Petrusjkas rum.

Tjattrande träblåsare. Ny slagverkskaskad. Fanfarartade infall. Träblåsare med storögd nyfikenhet, men aningen förskrämda, i lugnt tempo. Raskare infall. Snabba, glittrande pianolöpningar. Brutalt forte med trumpetsolist. Bedrövat sorgset med gripande känslosamhet. Skulle passa utmärkt som beledsagning till en sorgsen episod i någon av Chaplins tidiga filmer. Rörligare med sorgsen oboe-solist över framåtdrivande, lätt marschackompanjemang. Orientaliskt influerad melodi, men hur östlig? Flöjtsolist återför till det känslosamma. Solopiano. Musik från Fastlagsmarknaden gör sig påmind. Hånande trumpeter. Soloklarinett återför till det sorgsna med raffinerad ”kadens”. Piano och fagott. Bålgetings-ilskna stråkar. Pizzicaton accelererar. Sforzando med trumpetsolist. Tystnar tvärt. Träblåsarfanfarer. Snubblande trumpetsolist. Pukkaskader leder över till tredje tablån, i Morens rum.

Fortefanfarer av stor brutalitet. Mörk dramatik. Uthållna djupa toner. Dovt hotfullt. Flöjtskri. Avspänt promenerande i låga instrument med 2 unisona solister. Lite kineseri över ”marschen”. Cymbal och pizzicaton ackompanjerar. Tystnar. Annan rytm (förebådande Våroffer) med fagottsolist. Krossas av pukor, återstartar, krossas ånyo och går över i forte i hela orkestern. Även om orkesternumerären är väl tilltagen, nyttjas den ofta kammarmusikaliskt med solistiskt besatta, enstaka stämmor. Känsligt och försynt i en eller två takter. Promenaden återupptas i blås och pukor. Trumpet och trumma med riktig rövarmelodi. Stråkar avrundar. Soloflöjt.
Solofagott stämmer upp en härligt ironisk vals. Andra blåsarsolister ansluter. Dags att trilla baklänges, hejdlöst skrattande! Kvittrande höga träblåsare kontrasteras mot låga, krälande blåsare och en trumpet-trudelutt. Addera harpa och cymbal och njut av ... jag vet inte vad, men ett bra sådant! Fanfarer. Valsen återupptas, men nu aningen på örat med halvt raglande steg. Fanfarer över stråktremolon, crescenderar. Pizzicaton i Våroffer-rytm, med trumpetsolist. Crescendo. Forte-fanfarer. Slagverkskaskader leder över till fjärde tablån, på Fastslagsmarknaden, framåt kvällens förlustelser.

Färgsprakande forte i hela orkestern, raskt tempo. Pulserande. Stillnar kort. Trumpetserenad. Crescendo. Pulserande blåsare över orkesterforte. Glesnar.
Ammorna gör entré till snabbt tempo från blåsare och stråkar. Mjuk melodi stäms upp först av oboe-, sedan horn-solist. Melodin i sig är väl söt när den crescenderas, men räddas av det snabbare ackompanjemangets sälta. Uttunnat danspulserande. Trumpet. Rytmiskt distinkt med pizzicaton. Rytmskifte. Uttunnat. Trumpetsolist över vilt stuffande, tunn orkester. Hela orkestern partajar. Glädjefylld violinsång. Trumpeter med ångestvrål.
Låga instrument i kraftfullt marscherande lågt tempo: en bonde gör entré i sällskap med sin dansande björn. Ångestfylld klarinettsolist. Tubasolist. Tystnar till pulserande blåsare. Soluppgång i snabbt, men stilla skimrande instrument.
En krämare och två zigenerskor gör entré till dansrytmer med fint ”spring i benen” på förstanotens attack. Blixtrande snabb dans bryter ut. Violinsolist. Tamburinrassel. What shall we do with the drunken sailor?-aktig melodi. Trumpetsolist diminuerar.
Hästkarlarna dansmarscherar in i aningen lägre tempo. Stravinskij var verkligen inte rädd för att nyttja instrumentens olika klangfärger och ställa dem mot varandra i skarpa kontraster. Kontrasterande avsnitt med mjukare melodi. Stråksång bryter fram. Rak rytm från brass och slagverk. Burdus musik med groteskt rak pukrytm. Kulminerar och tystnar tvärt.
Blixtrande snabba stråkar när Maskeradgästerna gör entré. Fanfarer, tudelat konverserande mellan trumpeter och tromboner. Stråkar och piano driver på. Brass och pukor går loss på varandra. Träblås. Avrundande fanfarer.
Långt trumpetskri crescenderar från fjärran och avrundas med en melodi: Petrusjka och Moren slåss. Piano. Smått kaotiskt, men inom strikt melodiska ramar.
Petrusjka dör till tamburinrassel. Sorgset med svaga träblåsarsignaler, violintremolon och solister: violin, fagott.
Polisen och Teaterdirektören gör entré till solofagott i raskt tempo. Andra mörka instrument ansluter i lägre tempo. Trombon med mystiska, spänningsskapande inpass. Trumpeter. Stråkar i raskt tempo. Kontrabaspizzicaton.
Mjuk melodi växer fram fint, som en blåsarserenad. Trumpetsolist med knivskarp melodi över blåsarserenaden. Ytterligare en trumpetsolist ansluter. Blåsarserenaden fortsätter. Några djupa pizzicaton avslutar.

I tid skiljer det bara en minut mellan Rattles och Dutoits inspelningar, men däremot är skärpan och bettet bättre hos Rattle. Dutoit är lite mjuk i konturerna och håller samman episoderna sämre än Rattle. 1960 spelade Igor Stravinskij och Columbias SO in en 24-minuterssvit (1911 års version), exkluderande hela den tredje tablån och de fyra sista delarna av den fjärde tablån. Naxos-skivan 8.550263 innehåller en slags svit av 1946 års version, där bara de fyra sista delarna av fjärde tablån exkluderats: till gagn för vem?

Av Stravinskij rekommenderas främst Eldfågeln (baletten från 1910 och andra konsertsviten från 1919), Petrusjka (balett från 1911 och 1946), Våroffer (balett från 1911-3), Pulcinella (balett med vokalsatser från 1920 eller orkestersvit från 1922 och 1947) samt L' Histoire du Soldat, en svit för septett från 1918 efter teatermusik.

Veckans verk-text nr 173, avslutad 10 mars 2003. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

 

 

Igor STRAVINSKIJ, 1882-1971, Ryssland, Schweiz, Frankrike, USA;

Sacre du printemps, balett, scener från det hedniska Ryssland

för 2 piccolo, 3 flöjt, altflöjt, 4 oboe, engelskt horn, 3 Ess-klarinett, 2 basklarinett, 4 fagott, 2 kontrafagott, 8 horn, piccolotrumpet, 4 trumpet, 3 trombon, 3 tuba, 8 pukor/slagverk, 5-stämmig stråkorkester
k1911-3, p1913, r1943, r1947, 53 insp, 35m
Belgiska RTO i Brüssel, Alexander Rahbari, Naxos 1990 = 35m
New Yorks PO, Zubin Mehta, Colombia = 34m
Philharmonia, Esa-Pekka Salonen, Sony 1989 = 32m

Igor Stravinskij föddes i Ryssland, sökte sig till Västeuropa under tiotalet och övergav sitt hemland helt efter revolutionen. 1934 blev han fransk medborgare, men flydde åter när andra världskriget brakade loss 1939. Nu gick resan till dollar-landet, där han blev medborgare 1945.

Våroffer (Sacre du printemps, Rite of Spring) hade premiär som balett på Théâtre des Champs-Elysées i Paris, den 29 maj 1913. Pierre Monteux dirigerade vad som blev en skandal-succé. Orkesterpartituret har publicerats 1921, 1947 och 1969. Redan 1913 kom dock en utgåva för pianoduett som Stravinskij sammanställt till balettrepititörernas fromma, men som också blivit tämligen ofta inspelad (8 versioner i RED 1998:1). Ovan anges bara de ”officiella” revideringarna, i själva verket putsade Stravinskij sitt mästerverk oavbrutet intill 1971. Musikaliskt revolutionerande men innehållsligt bottendjupt konservativt, ja reaktionärt. Inte undra på att Igor kunde inlåta sig i en (kortvarig) flirt med Il Duce (Benito Mussolini, italiensk fascistdiktator, 1883-1945).

Första delen The Adoration of the Earth består av sektionerna Introduction, The Augurs of Spring, Dances of the Young Girls, Ritual of Abduction, Spring Rounds, Ritual of the Rival Tribes, Procession of the Sage och Dance of the Earth. Andra delen The Sacrifice består av sektionerna Introduction, Mystic Circles of the Young Girls, Glorification of the Chosen One, Evocation of the Ancestors och Sacrificial Dance (The Chosen One).

Slingrande fagotter inleder underbart suggestivt med orientaliskt klingande melodi. Svaras av engelskt horn. Väven tätnar, blåsare slingrar sina toner runt varandra. Ett kaotiskt uppvaknande där olika krafter kämpar om att formulera ett samlat uttryck. Kulminerar med trumpeter. Solofagott. Rytmen presenteras, tystnar, etableras. En bredbent hukande, hoppande dans: ”primitiv”, ”aplik”, samtidigt både skrämmande och komisk. Melodi i blåsarna över kvardröjande rytm, men nu i fjärran. Koralaktig melodi i blåsarna. Klockspel? Mer markant rytm. Melodi från blåsare. Kraftiga rytmmarkeringar. Fanfarer, pukslag och ett härligt hysteriskt kaos. Fanfarer. Skrämmande. Stillnande med blåsarsolon. Sorgmarsch eller hotfull krigsdans? Djupa stråkar i konversation med blåsare i härlig stämföring. Plötsligt sforzando, sorgmarschkaraktären tilltar. Dissonanta blåsare. Grotesk dans i raskt tempo. Stillnande, blåsare. Pukor, snabb dans. Enormt täta takt-/karaktär-/tempoväxlingar. Bland annat valsliknande avsnitt. Tubasolo i långdraget crescendo. Plötslig generalpaus, sedan stilla. Pukor, sforzando-fanfarer. Fanfarerna smattrar på. Kraftfull avslutning av första delen, men så att det känns att mera följer.

Blåsare inleder andra delen lugnt, stråkar ansluter. Ganska tråkigt avsnitt. Harmoniken är väl ganska uttänjd. Fina stråkfanfarer livar upp min falnande uppmärksamhet. Koralaktig melodi i långsamt tempo initieras av blåsare. Livligare stråkar. Pizzicato, aktiverande stråkar, tempohöjning, blåsarmelodi välbekant från första delen. Acclerando, crescendo. Stillnar. Hornmelodi, stråkar. Oron tilltar så smått. Fanfarer, pukslag, brutal rytm. Brass. Prominent tubastämma. Ny fanfarer, av tillkännagivande karaktär, pukor. Dans med tamburinrytm. Härligt sensuell melodi i oboe. Generalpaus. Återhållen dans fortsätter, intensifieras. Dansen i forte. Melodin i olika stämmor. Forte. Stillnande med fint klarinettsolo. Fanfarer, brutal dans med pukgranater. Häcklande brass? Rituell, återhållet behärskad rytm. Pukkaos och brassinferno. Tuba! Härliga puksynkoperingar. Kraftfull, kanske väl kortfattad avslutning.

Av Igor Stravinskij rekommenderas i första hand Eldfågeln (baletten eller svit nr 2), Petrusjka-baletten, Våroffer, Pulcinella (baletten eller orkestersviten) och L’ Histoire du Soldat (septett-sviten).

Veckans verk-text nr 76, avslutad 11 november 2001. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

 

 

Wilhelm STENHAMMAR, 1871-1927, Sverige:

Serenad F-dur

för orkester, opus 31, k1911-3, r1919, 6 inspelningar, 36 minuter
orkester med 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, pukor, 2 slagverk & stråkorkester
Sveriges Radios SO, Stig Westerberg, 1974, EMI 565 081 + HMV 061-35148 = 36m
Stockholms PO, Rafael Kubelik, 1964, Swedish Society 1016 + 1114 + SLT33227 + DG 18579 + Helidor 89622 = 34m

Finns även inspelad med;
BIS 310; Göteborgs SO, Neeme Järvi, p1985 (inklusive Reverenza-satsen)
Musica svecia 626; Sveriges Radios SO, Esa-Pekka Salonen, p1990
DG 445 857; Göteborgs SO, Neeme Järvi, p1995
Finlandia 3984-25327-2 + Apex 0927 43075; Stockholms PO, Andrew Davis, 1999

Wilhelm Stenhammar var konstnärlig ledare och dirigent för orkesterföreningen i Göteborg från 1907 till 1923. Där och i andra sammanhang gjorde han en storartad insats för att föra fram ny musik. Bo Wallner har tecknat hans biografi i ett monumentalverk omfattande tre band, som varmt rekommenderas. Stenhammars Serenad bestod ursprungligen av sex satser. Vid revideringen 1919 ströks dock Reverenzasatsen. Yttersatserna gick ursprungligen i E-dur men ändrades till F-dur 1919. Serenaden har i sitt reviderade skick fem satser; Uvertyr, Canzonetta, Scherzo, Notturno och Final. Uruppförandet gick av stapeln i Göteborg 3 mars 1920 med Göteborgs orkesterförening och Wilhelm Stenhammar. Partituret har publicerats 1936 av Edition Suecia och 1951 av Nordiska musikförlaget. Om Stenhammar berättas mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Wilhelm_Stenhammar.

Uvertyren inleds livligt, ljust och muntert i raskt tempo. Bromsar in och lämnar plats för lyrisk stämning med träblåskvitter och violinsolist. Gnistrande skir musik. Åter snabbt och livligt med bra spänst i stråkarna. Det är sällan man erfar en sådan bubblande lycka som musiken ger uttryck för! Milt elegiskt i långsammare tempo. Stillnande. Musiken går närmast i stå. Plötsligt kommer den livliga musiken tillbaka. De för tiden täta växlingarna mellan avsnitt i olika tempon och stämningslägen hålls ändå samman av en besläktad melodik och harmonik. Stenhammar lyckas hålla den livliga musiken aktiv allt längre för var gång den återkommer. Bromsar in. Det livliga förenas med det lyriska. Stillnar. Träblåsare och violinsolist. Några livliga fraser avslutar fjäderlätt som hos Mendelssohn.

Canzonettan inleds stillsamt med mjukt böljande rytm från stråkarna. Klarinettsolist stämmer upp vän melodi. Crescendo - diminuendo. Violinsolist uppehåller sig mest i det övre registret. Mjuk, lyrisk musik; händelsefattig. Öfvre medelålderns svala njutningar erfars nog hellre i lefvande lifvet än i konsten! Stråkarna dominerar genom hela satsen. Stillnande avslutning.

Scherzot sätter in med fagottmelodi. Stråkarna svarar med lycklig musik; snabb, enkel, bitvis lite rytmiskt fyrkantig. Uppåtriktade melodifanfarer i stråket. Materialet elaboreras konstfullt. Visst är det väl en genomföring? Hornfanfarer inleder ett avsnitt med annan, lantlig rytm som snart börjar marschera och småningom crescenderar med brass. Tunnas ut och lämnar plats för lyriskt avsnitt med stråkcantilena i långsamt tempo. Avrundas av träblåsarackord. Inledningens lyckliga musik återkommer. Crescenderar. Ack: att erfara skapandets eller kärlekens optimistiska konstruktivitet! Brassfanfarer i lantliga rytmen inför ett än vitalare element. Materialet elaboreras uttunnat. Stillnande avslutning med expressivt stråk förbryllar. Kanske ett snyggt sätt att föra över till nästa sats?

Notturnon inleds med ”typiskt svenskt” vemod från stilla stråkar. Pizzicaton i snabbare tempo. Flöjtsolist svingar sig frimodigt ut över nejden. Violinsolist är mer marknära. Tystnar kort. Oboesolist med vemodigt tema. Stråkarna stämmer upp sin stora vemodsaria. Hornfanfarer som i Scherzot svaras av träblåsare med dämpande figurer som liksom förklarar för hornen att agendan nu är annorlunda. Träblåsarsolon över mörk stråkorkester. Stråkarna crescenderar, tystnar, tar upp distinkt sång. Vemodet förvrids till smärta. Snabba träblåsarfigurer; ett snabbt förbiglidande minne av ljusare tider? Rentav några ännu inte slocknade förhoppningar? Stillnar. Inledningens vemodiga stråksång avslutar. Men visst har den väl djupnat?

Finalen inleds med hornmelodi över stråkmatta. Kontrapunkteras av klarinettsolist. Stråkarna tar upp en skarp rytm, som ytterligare profileras av träblåsare. Tempot höjs. Ljus, glad och infallsrik musik som erinrar om Uvertyrens. Bromsar in och stämmer upp lyrisk sång involverande vart fiber av existensen. Tempot höjs igen. Viss dramatik förnims, främst genom blåsarinsatserna. Växlar ned till stilla avsnitt med oboesolo. Återsamling och tempohöjning med pizzicaton. Träblåsarsolister lämnar sina bidrag. Arcovioliner etsar in melodin. Crescendo och accelerando. Distinkta trumpeter samlar alla trupperna till en ljus, glad musik. Ytterligare tempohöjning. Stråkarna driver på spänstigt. Tunnas ut. Tätnar igen. Pukvirvel och cymbalkraschande kulmination varpå musiken bromsar in. Lyriskt avsnitt i långsammare tempo. Sång från mellanstråket. Kort, distinkt avslutningsknorr med den raska musiken.

Av Stenhammar rekommenderas framförallt Serenad F-dur för orkester (1911-3, 1919), Symfoni nr 2 g-moll (1911-5), stråkkvartetterna nr 5 C-dur (Serenad, 1910) och nr 6 d-moll (1916).

Veckans verk-text nr 22, avslutad 9 maj 2001, reviderad 25 april 2008.
Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Svenska Röd-cupen 2002-3.

 

 

Ralph Vaughan Williams, 1872-1958, England:

The Lark Ascending, romans

för violinsolist, 2 flöjt, oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 2 horn, triangel och stråkorkester
k1914, r1920, r1926, 51 inspelningar, 15 minuter
Michael Davis, London SO, Bryden Thomson, Chandos 1987 = 15m
Nigel Kennedy, City of Birmingham SO, Simon Rattle, EMI = 17m
Sarah Chang, London PO, Bernard Haitink, EMI = 13m

Ralph Vaughan Williams har ett avsevärt rykte i hemlandet, men har inte vunnit tillnärmelsevis så stort inflytande utomlands. Kanske var hans musik lite väl ”duktig”? Här aktuella stycke är däremot rödglödgat inspirerat i all sin djupt stillsamma pastoralism. Stycket finns även i arrangemang av tonsättaren för violin och piano respektive för kammarorkester. Det inspirerades av en dikt (med samma titel) av George Meredith (1828-1909): se http://www.agentsmith.com/rvw/details/lark.txt. Uruppförandet dröjde till 14 juni 1921 i Queen's Hall med solisten Marie Hall, British SO och dirigenten Adrian Boult. Versionen för violin och piano uruppfördes däremot 15 december 1920 i Shirehampton Public Hall av Marie Hall och George Mendham. Verket är ensatsigt.

En varm, stilla orkesterklang inleder stycket. Soloviolinen flyger strax in, rikt ornamenterad mot en stillastående stråkklang. Fantastiska, mjuka krumbukter från solisten. Laddat med kärlek och välvilja. Orkestern tystnar och lämnar allt rum till soloviolinen, som etappvis klättrar nedåt djupen. Stråkarna smyger in bakom solisten. Absolut lycka, som den dåsiga känslan efter ett lyckat samlag. Träblåsare ger relief åt orkestersatsen. Mjuka hornfigurer ger klangen rondör. Solisten leker vidare. Forte. Violinen ascenderar. Dialog mellan solist och orkester. Hornen kliver fram. Stillnar. Solisten vilar några takter. Återkommer snart än sublimare. Mjuka krumbukter över stillnande stråkar. Generalpaus. Fortsätter i högre tempo. Rustik orkester tråder en stilla dans. Underbara violinfigurer i lugnt tempo alternerar med orkestrala danssteg. Folkmusikaliska tongångar hörda genom överklassigt akademiska öron. Oboen kliver fram. Agiterad solist. Forten i orolig orkester. Mycket välplacerat kontrasterande avsnitt. Lugnar ned sig. Dämpad solist över stilla stråkar. Oboen ansluter. Crescendo - diminuendo. Orkestersatsen är inte fullt så förtrollande i verkets senare del. Stillsamt passionerade crescendon. Solisten vilar en stund. Här kunde RVW med fördel ha kapat en eller två minuter av verket. Fast, varför klaga? Hade däremot Morton Feldman fått tillgång till ett sådant här material, så hade han sannolikt måst sträcka ut det över dygnets varaktighet. Solisten återvänder. Stillnar. Soloviolinen avslutar ensamt stigande till de övre stratosfärerna. Ett makalöst rörande och magiskt stycke musik. Som när man upptäcker något vackert för första gången och blir överväldigad av dess skönhet.

Har tempot någon betydelse? Visst har det! Chang & Haitinks tolkning är så ”snabb” att magin närmast försvinner!

Av Vaughan Williams rekommenderas framförallt The Lark Ascending, romans för violin & orkester (k1914, r1920, r1926) och 5 Variants of Dives and Lazarus för stråkorkester & harpa (k1939).

Veckans verk-text nr 4, avslutad 23 februari 2001, reviderad 15 februari 2006.
Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9. Andra införseln efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

 

 

Richard Strauss, 1864-1949, Tyskland, Österrike;

Eine Alpensinfonie

för orkester, opus 64, k1911-5, 27 insp, 52m
San Fransisco SO, Herbert Blomstedt, Decca 1988

Alpsymfonin hade planerats redan 1902 men kom inte att realiseras förrän efter Gustav Mahlers död 1911. Ursprungligen avsåg Richard Strauss att kalla sin symfoni "den Antikristna" (efter Nietzsches bok från 1895), eftersom han i symfonin skulle gestalta moralisk befrielse genom eget arbete och tillbedjan av den eviga naturen. Hans romantik rörde alltså inte bara orkestreringsteknik, den hade också (grumliga) ideologiska rötter. Redan 1895-6 hade han i Also sprach Zarathustra i orkesterskrud speglat en annan av Nietzsches böcker, dock mera känslolivet än övermänniskoidealet. 1905 uruppfördes hans och Oscar Wildes opera Salome, där hjältinnan får Johannes Döpares huvud bokstavligen på ett fat. Går det att dra slutsatser av dessa ämnesval eller är de helt slumpmässiga? Har ämnesvalen något samband med epokens sociala, politiska, ekonomiska och kulturella motsättningar? Hade Richard Strauss kompositioner någon inverkan utanför musikens snäva fält? Kom de att påverka Tysklands öden från Bismarck till Hitler?

Symfonin är skriven för gigantisk orkester och spelas utan avbrott. Strauss delade dock in den i de här sektionerna (i min översättning); Natt, Soluppgång, Uppåtstigandet, Intåg i skogen, Promenad vid bäcken, Vid vattenfallet, Uppenbarelse, Blomstrande ängar, Betesmarken vid bergen, På fel väg genom buskar och snår, På glaciären, Farliga ögonblick, På bergstoppen, Visionen/Utsikten, Stigande dimmor, Solen förmörkas, Elegi, Lugnet före stormen, Åskväder och nedgång, Solnedgång, Epilog, Natt.

Alpsymfonin inleds med stillsamma, låga toner. Förväntansfullt. Bekant ackord. Stark förväntan byggs upp med enkla medel. Långsamt, mystiskt. Långdraget crescendo. Ljusare toner introduceras. Fanfarer. Erinrar om Bruckners symfonier. Kulmination, pukvirvlar, total lycka, grandeur, renhet. Rakbladsskarpa pressveck på musiken. Tempohöjning, rask vandring till hurtig musik. Hornfanfarer. Makalös orkestrering. Förödande tragiskt ackord, sedan sorgsnare musik. Lugnare, men fortfarande i rörelse. Dialog mellan höga och låga instrument. Fågelkvitter från trädtopparna. Stilla, lyrisk stråksång. Dramatiskt, crescendo, fanfarer, liknar Wagners Eldsbesvärjelse-musik (1854-70). Stooor sentimental melodi glider förbi, utan att exploateras. Vallhorn, koskällor. Samlande flöjt/oboe-fras. Makalös orkesterkonsert! Tempohöjning. Crescendo. Pukvirvel, dramatik, brass. Stillnande. Fanfarer, hemlighetsfullt. Eldsbesvärjelse-musiken. Cellosolo. Fanfarer. Forte-fanfarer med stooor melodi som inte exploateras. Klagande solo-oboe. Stråksång. Stigande brassfanfarer av stor mäktighet. De inledande triumfackorden. Pukvirvlar. En mörkare renhet. Den stooora melodin kramas för allt vad den är värd. Kanske mer uttryckande en känsla av vördnad och underdånighet än triumf. Väl plötsligt skifte till stråksång. Brassfanfarer. Tempohöjning. Stilla lycka. Crescenderar med trumpetsolo. Brassfanfar/koral. Kulmen upplöses, tempot höjs, minnena dröjer kvar i fragment. Stilla, sorgsen stråksång. Klarinettsolo. Pukvirvel. Oboeklagan. Hotande djupa stråkar. Pukvirvel. Vindmaskin, crescendo, tempohöjning; storm. Gigantiska pukvirvlar. Cymbalvirvlar. Brass. Sentimentala melodin i väldigt långa toner, närmast orgelliknande klang. Är det en orgel? Stilla, långsam musik med fraser ur det tidigare upplevda. Överlag känns hela symfonin som minnen ur det förflutna seklets romantiska tradition, om än med överdådig orkesterskrud. Stråksång. Avslutningen väl långdragen. Flöjt/oboe-frasen från tidigare kommer tillbaka. Minnen av uppstigande fanfar-tema. Stillnande avslutning.

Av Richard Strauss rekommenderas härutöver Don Juan, Till Eulenspiegel, Also sprach Zarathustra, Don Quixote, Ein Heldenleben & Metamorfoserna.

Veckans verk-text nr 32, avslutad 11 juni 2001. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

 

 

Wilhelm STENHAMMAR, 1871-1927, Sverige;

Symfoni nr 2 g-moll

för 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, 1 pukor & stråkorkester
opus 34, k1911-5, 7 insp, 45 minuter
Skotska RNO, Petter Sundkvist, inspelad 1996, Naxos 8.553 888 = 45m
Stockholms PO, Stig Westerberg, inspelad 1978, Caprice CAP 21151 = 47m

Finns även inspelningar med;
Radiotjänst RE 709-14; Göteborgs radioorkester, Sixten Eckerberg, z1950
RCA 9854 + Swedish Society 1014 + SCD 1114 + SLT 33198; Stockholms PO, Tor Mann (1959, 46m)
BIS 251 + 714-6; Göteborgs SO, Neeme Järvi (konsert 1983-4, 42:37)
DG 445 857; Göteborgs SO, Neeme Järvi, p1995
Virgin VC 5452442; Stockholms PO, Paavo Järvi, p1999

Hösten 1910 dirigerade Wilhelm Stenhammar Carl Nielsens första symfoni, som enligt Stenhammar (i ett tackbrev till Nielsen) hade "sitt största värde i den äktnordiska kyskhet och formella knapphet som verkar så välgörande i vår sensuellt, svulstiga tid". Orden kunde stå som programförklaring till hans egen andra symfoni. Här är vi långt från Richard Strauss eller Hugo Alfvéns klangexcesser, Anton Bruckners eller Gustav Mahlers jätteorkestrar. Orkesternumrären är av Beethoven-dimensioner. Klangfärgerna är återhållet svala och blonda, en vintermusik.
Uruppförandet stod Göteborgssymfonikerna och tonsättaren för 22 april 1915. Partituret publicerades 1952 av Gehrmans Musikförlag. Symfonin har fyra satser; Allegro energico, Andante, Allegro ma non troppo presto och Sostenuto - Allegro vivace. Stenhammar presenteras vidare på http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/personer.nsf/LookupBiografier/FB579A6AA9AB0E0241256492002D3BDE?OpenDocument.

Förstasatsen inleds av ett kärvt, arkaiskt tema i stråkarna. Återhållen, värdig fanfar. Temat utvecklas underbart. Ett av den svenska konstmusikens mest distinkta teman. Klingar ut och lämnar plats för ett lyriskt tema i stråkar och träblåsare. Stillnar ytterligare. Fraser från förstatemat kontrapunkterar. Crescendo och tempohöjning till musik som närmar sig förstatemat. Hornfanfarer. Diminuendo till lyrisk musik. Solo-oboe påkallar uppmärksamheten. Joggande stråkar driver på i måttligt tempo. Lekfulla träblåsarsolon alternerar med brasskoral. Accelerando. Crescendo. Koralartat i raskt tempo. Förstatemat understött av raska stråkar. Kulminerar. Elaboreras. Tystnar. Stark spänning. Kontrabastremolon följs av blåsarinsatser som gradvis crescenderar. Lekfulla träblåsare och värdigt brass. Förstatemat i full orkester. Befrielsen är nära! Kulminerar med brass. Klingar ut. Det lyriska andratemat med doft av svensk folkmusik. Aningen sorgset. Förstatemat i fragment. Crescendo. Mäktig värdighet i full orkester. Brasskoral. Stilla stråkar. Förstatemat byggs åter upp, alternerar mellan stråkar och blåsare. Tempohöjning. Fugato i stråkarna. Närmast dansant förstatema. Bromsar in för triumfatorisk avslutning med brass och pukor.

Andra satsen inleds av stråkarna med en långsam, värdig procession. Mörknar. Cellosång. Ljusnar när violinerna kliver fram. Oboer ansluter. Mörknar. Spänningen stegras. Kortare toner och rytmskifte. Mer expressivt. En inre upprördhet som inte vet om den ska tordas vända sig utåt. Stråksång. Stillnar. Rena, ädla träblåsare återupptar den svala processionen i lite högre tempo. Stråkar återansluter. Crescendo och tempohöjning. Spänningen stegras i våg efter våg. Dissonanser från stråkarna strax innan kulmen nås. Stillnar och svalnar. Processionen återupptas. Crescenderar, ökar i tempo. Breddas till stråksång med horn på toppen. Stillnar. Crescenderar. Stillnar. Värdig, stillsam avslutning.

Scherzot inleds i raskt tempo med valsliknande rytm. Distinkt tema, påminnande om förstasatsens vandrar fint mellan orkestersektionerna. Mjukt gungande spänst i dansstegen. Tydlig och ärlig tematik av Dvoraks snitt.
Träblåsarna stämmer upp en serenad/nocturne i långsamt tempo. Tunnas ut. Elaboreras. Tempohöjning. Stråkarna crescenderar. Pulserande stämningsmusik. Stillnar i stråket.
Dansen återupptas, men måste i Naxos-inspelningen arbeta sig fram till sin kärntematik. Hos Westerberg nås den omgående. Stillnande avslutning med nocturne-reminiscenser.

Finalen inleds med dramatiska stråkar. Svaras av sorgsna anrop i blåset. Inledningen tas om. Tragisk trumpetfanfar. Tremolerande. Tystnar långdraget. Generalpaus.
Pigga stråkfigurer: en flink fuga sätter in, arbetssamt, glatt och målmedvetet. Växer ut i hela orkestern. Starkt framåtdrivande rörelse. En första kulmination nås. Blåsarna tar initiativet. Pizzicaton driver på. Stråkarna initierar ändrad rytm. Blåsare. Tempohöjning. Glädjen blir hektisk, närmast manisk. Crescenderar till en andra kulmination. Tystnad.
Blåsarna inleder stilla avsnitt. Melodi vandrar mellan stämmorna. Sval lyrik. Tremolon i de djupa stråkarna. Tystnar.
Pizzicatoavsnitt i högre tempo. Jazziga klarinettinsatser. Kraftiga, fyrkantigt raka stråkinsatser. Tätnar. De flinka stråkfigurerna från inledningen återvänder, kontrapunkteras av blåsarkoral. Crescendo. Trumpetmelodi. Elegisk melodi i stråkarna. Stor sång värdig en Tjajkovskij. Stillnar. Crescenderar. Stillnar. Glada temat i hela orkestern, emellanåt kontrapunkterat av blåsarkoral. Fragmenteras. Startar om. Spänstiga stråkar och muskulöst brass. Stillnar. Pukmuller. Elegiska melodin i stråkarna, kontrapunkterad av hetsande brass. Dramatisk avslutning med brass och pukor.

Av Stenhammar rekommenderas framför allt Stråkkvartett nr 3 F-dur (1897-1900), Pianokonsert nr 2 d-moll (1904-7), Stråkkvartett nr 5 C-dur (Serenad, 1910), Symfoni nr 2 g-moll (1911-5) och Stråkkvartett nr 6 d-moll (1916).

Veckans verk-text nr 26, avslutad 21 maj 2001, reviderad 26 maj 2005.
Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9. Andra införseln efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

 

 

Alban Berg, 1885-1935, Österrike

3 orkesterstycken opus 6

4 flöjt, 4 oboe, 5 klarinett, 4 fagott, 6 horn, 4 trumpet, 4 trombon, 1 tuba, 2 pukor, 4 slagverk, 2 harpor, celesta, stråkorkester, k1914-5, r1929, 14 inspelningar, 21 minuter
Berlins PO, Herbert van Karajan, DG 1972

Alban Berg skrev sina 3 orkesterstycken opus 6 alldeles innan och i början av det första världskriget. I augusti 1915 reducerades Alban Berg från tonsättare till underofficer. Han förblev i tjänst kriget ut, men på grund av sin astma ganska snart i kontorstjänst.
Verket är dedicerat till Arnold Schönberg på hans 40-årsdag (1914). Stycket har tre satser; Präludium (Langsam), Reigen (Anfangs etwas zögernd - Leicht beschwingt) och Marsch (Mässiges Marschtempo). Marschen är ungefär lika lång som de två första satserna tillsammans. Hela verket uruppfördes 14 april 1930 av Johannes Schühler i Oldenburg. Noterna finns publicerade på Universal Edition.
En annan text om verket finns på http://www.geocities.com/al6an6erg/op6.html.

Preludiet börjar med svagt slagverk. Andra instrument ansluter snart, men försiktigt. Växande klanger. Ett klarinettsolo kliver fram. Forte med prominent djupt brass. Stillnar, men tar genast nya tag. Kulminerar med cymbalslag. Oboe och stråkar. Violinerna initierar musik med tydligt framåtdrivande rörelse, men i måttligt tempo. Trumpetmelodi som fortsätter i stråkarna. Crescenderar till expressionistisk orkesterepik. Kulminerar med brass och slagverk. Stråkar driver vidare. Stillnar etappvis. Oboesolo återanimerar musiken. Avslutningen förbereds med skiftande solistinsatser. Ena stunden är musiken senromantisk, nästa rent expressionistisk. Preludiet avslutas som det började, i tystlåtet slagverk.

Dansen inleds lugnt av blåsarna. Stråkarna ansluter snart. Solistinsatser från violin och flera blåsare. En vals glider fram, presenterar sig i helfigur och smyger bortåt kulisserna. Violin- och flöjtsolo. Stillnar i harpglitter och violinsolo. Senromantiskt svällande orkestercrescendo. Annars är orkestreringen mestadels kaleidoskopiskt skiftande. Stillnar med violinsolo. Crescenderar. Trumpetfanfarer med en spänst som hos någon av Richard Strauss hjältar. Tunnas ut på ett nafs. Generalpaus. Djupa stråkar driver musiken vidare. Crescenderar med brass. Stillnar och bromsar in med violinsolo. Klarinettsolo. Trumpetsolo. Stillnar. Stråkarna producerar ett svirrande ljud i bakgrunden som blir väldigt läckert mot blåsarnas lugna ackord. Stillnande avslutning. Så allvarligt syftande och kontrapunktiskt muskulös som den här musiken är förvånar det inte att dansstegen blir få och mer markerade än utförda.

Marschen inleds i blåset. Framåtdrivande rörelse. Crescendo - diminuendo. Marschkaraktären etableras genom de melodiska stämmornas samverkan, inte genom slagverksdunkanden. Crescendo - diminuendo. Valthornet är det orkesterinstrument jag hyser minst sympati för: dess klang är så luddigt fet. Crescendo - diminuendo. Klarinettsolo. Crescendo med trumpetsolo. Kulminerar och stillnar. Nog finns här likheter med Mahlers marschsatser, till exempel i användandet av melodisnuttar av populärmusikalisk karaktär. Däremot så skulle Mahler ha exponerat dem längre. Tempot har ökat så pass att marschen närmast blir parodisk. Crescendo. Pukkaskader. Diminuendo och inbromsning. Kort stråkstorm. Oboesolo. Trumpetfanfarer initierar crescendo. Stråksång. Högdramatiskt orkesterforte. Expressionism. Sforzando i full orkester. Mångstämmigheten ökar expressiviteten, men minskar slagkraften och tydligheten. Kulminerar med mäktiga pukslag. Diminuerar med omnipotent brass. Fortsätter stormigt. Brassfanfarer. Pukor dundrar loss och tystar stormen. Fortsätter lugnare. Nytt forte med omnipotent brass och slagverk. Kulminerar med cymbalslag. Dämpat brass och sorgmarsch. Pukor initierar crescendo. Tempohöjning i stråkar under långtonig trumpetsolist. Stråkarnas lilla rytmfigur har vissa minimalister baserat hela karriärer på! Tunnas snart ut till soloflöjt. Enveten jämn rytm i tunt slagverk. Stråksång. Violinsolo. Stillnar. Brassfanfarer och pukslag avslutar kort och koncist. En marsch med fler ångestskrin än heroiska proklamationer.

Karajans inspelning är den enda jag haft tillgång till, men jag tror att verket skulle kunna presenteras skarpare i en nutida upptagning.
Av Alban Berg rekommenderas främst 3 orkesterstycken opus 6 (k1914-5, r1929), Lyrisk svit, 6 stycken för stråkkvartett (k1925-6) och Violinkonsert (k1935).

Veckans verk-text nr 192, avslutad 16 april 2005. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

 

 

Claude Debussy, 1862-1918, Frankrike:

Sonat för flöjt, viola & harpa

k1915, 23 insp, 18m
Roger Bourdin, Colette Lequien, Annie Challan, Philips 1966 = 18m
Philippa Davies, Roger Chase, Marisa Robles, Virgin = 17m

Debussy planerade att skriva en serie av sex kammarsonater, men kom bara att fullborda tre innan cancern satte streck för projektet. Den här sonaten var den andra av dem och skrevs september-oktober 1915. Uruppförandet ägde rum i april 1916 på Société Musicale Indépendante. Samma år publicerade Durand partituret. Satserna är tre; Pastorale (Lento, dolce rubato), Interlude (Tempo di menuetto) och Finale (Allegro moderato ma resoluto).

Några harptoner inleder. Svaras av lekfull, svalt klingande flöjt. Violan med ensamt ödslig melodi. Hela ensemblen i lugnt tempo, lat sommarmusik inte alltför fjärran stämningarna i Prélude ā l’aprčs-midi d’un faune (1892-4). Stillnar med horisontlinje från violan och harpplockningar. Lite högre tempo initieras av flöjten. Snubblande ackompanjemang från violan. Melodi med stor potential kulmineras konstfullt, men ofullgånget. Just det här är ett av mina ”problem med Debussy” - att musiken ofta tycks väja och tveka, vända om inför hinder i stället för att konfrontera, bekämpa eller transcendera dem. Stillnar med ensam harpa och tystnar helt. Violan återstartar en lättare musik i högre tempo - inte direkt dans, men lekfullt. Flöjt och harpa ansluter. Barn som leker med bollar på stranden! Stillnar med ensam viola. Hela ensemblen i lägre tempo. Det är ganska täta temposkiften i satsen, vilket bromsar upp flödet och komplicerar tillgodogörandet - och gör musiken angelägen att återkomma till! Tystnar. Flöjt med berättande melodi i lugnt tempo. Rolig, lite ”snubblande” ackompanjemangsfigur från violan. Acclerando - ritardando. Stillnar med orgelpunkt från violan och glasklirrande klanger från harpan. Förförisk flöjtmelodi med frisk havssälta snarare än parfymerad dekadens. Mycket fin stillnande avslutning, ritardando - insomnandet!

Andrasatsen inleds av flöjten mot en horisontlinje från violan. Harpan ansluter till det långsamma tempot. Violan övertar melodiföringen. Flöjt och viola växlar som bärare av ledartröjan. Acclerando till högre tempo. Harpkadens. Glad musik inledd marschaktigt rakt. Det svenska trettiotalets neoklassicister hade spunnit en hel sats kring marschantydan! Hos Debussy blir det bara några takter. Stillnar. Allvarligare stämning. Sakligt men inte sorgtyngt. Tystnar. Harpan återstartar. Tempohöjning med glädjesprudlande musik från hela ensemblen. Kompliceras snart. Förenklas åter i flöjtdominerat avsnitt. Flöjt och viola trissar varandra. Stillnar. Harpa i måttligt tempo. Flöjt och viola ansluter. Harpan väver en pärlande drömväv, som flöjten och violan färgsätter melodiskt. Svärmisk melodi. Stillnar. Viola och flöjt i lägre tempo. Harpan ansluter. Ritardando. Stillnande avslutning, som skulle blivit magisk utan det sista ackordet, som jag tycker sluter satsen alltför mycket.

Harpan inleder finalen med rytmiskt hetsande toner: spanska/arabiska vändningar? Flöjt och viola berättar hetsigt. Violan ibland skrovligt ackompanjerande, ibland melodiförande. En upphetsad dispyt där sten inte lämnas på sten, utan saken ska lösas, och det nu! Vresigt skrovlig viola. Fjunlätt flöjt till rakt harpackompanjemang. Acclerando. Tempoväxlingarna är många, bidrar till att musiken fortfarande känns fräscht modern. Högt klirrande harptoner. Flöjtdominerat. Harpackord. Hetsande kulminationer, som visar att Debussys musik visst törs konfrontera emellanåt. Acclerando och crescendo. Ritardando och diminuendo i länge hållen violaton. Stillnande musik direkt sprungen ur den föregående kulminationen. Storartade avslutningsfraser, där kombattanterna enas i slutruschen.

Virgin-inspelningen är lite snabbare, mer dynamisk och har en bättre balanserad viola än Philips-inspelningen, vars violist kommer väl i skymundan.

Av Debussy rekommenderas framför allt stråkkvartetten från 1893, Prélude ā l'aprčs-midi d'un faune (för orkester, 1892-4) La mer, 3 symfoniska skisser från 1903-5, Images, 5 orkestersatser från 1905-12 samt Sonat för flöjt, viola & harpa (1915).

Veckans verk-text nr 136, avslutad 13 juli 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

 

 

Carl NIELSEN, 1865-1931, Danmark:

Symfoni nr 4, Det outsläckliga

för 3 flöjt, 3 oboe, 3 klarinett, 3 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, 1 tuba, 2 pukor, stråkorkester
k1914-6, opus 29, 17 insp, 36m
San Fransiscos SO, Herbert Blomstedt, Decca 1987= 36m

Carl Nielsen skrev sin fjärde symfoni under första världskrigets början. Titeln (L’inestinguibile, Det uudslukkelige, The inextinguishable, The unquenchable) syftar på hur symfonin vill uttrycka själva livskraften, det som gör att livet fortsätter också efter förödelsen. På det privata planet var Nielsens liv också statt i förändring: han slutade sitt arbete som dirigent för Köpenhamnsoperan och äktenskapet genomgick sin allvarligaste kris. Symfonin uruppfördes under tonsättarens ledning i Köpenhamn 1 februari 1916. Satserna är fyra; Allegro, Poco allegretto, Poco adagio quasi andante och Con anima - Allegro.

Burdus och spänstig inledning av full orkester i blixtrande tempo. Absolut magnifik start: men kan Nielsen leva upp till de fordringar en sådan start ställer på fortsättningen? Mattas av. Dämpat med flöjter och djupa stråkar. Distinkt melodiskt tema. Bålgetingsilskna mellanstråkar attackerar det lyriska temat. Temat tas upp av stråkarna och får en sorgset lyrisk karaktär. Några danssteg tråds i lite högre tempo. Crescendo. Diminuendo. Frenetiska stråkar svaras av dämpat lyriskt tema. Inledningens spänstiga orkester med utomordentligt pådrivande violiner. Temat i koralaktigt brass med brösttoner. Stråktremolon. Kan man vara så här emfatisk så här tidigt i ett verk? Tragik och triumf blandas. Stillnar. Flöjt och trombon signalerar. Pukor mullrar i fjärran. Flöjten hittar en fras, lämnar över den till pizzicatostråkar. Pizzicaton och tremolon blandas med marscherande stråkar och mullrande pukor. Crescendo. Blåsare med festligt tumult. Det lyriska temat i orgellikt klingande träblåsare växlar med blåsartumultet. Temat i försiktig tunn orkester. Temat varieras av blåsarna medan stråkarna understödjer med en böljande fras. Crescendo med aggreverande stråkar och småningom brass. Kulmination leder tillbaka till inledningens spänstiga musik. Härlig musik, tematiskt dominerad av violiner, brass och djupa stråkar. Ingen tvekan här inte! Brasskoral med stråktremolon. Den här gången är det lättare att tro på utsagan än det var första gången. En fenomenal sats, som lever upp till de löften starten utställde. Stillnar med tunna stråkar och puls från pukorna.

Andra satsen följer attacca och inleds av pastorala träblåsare med naivt enkel och ren melodi. Musik som kontrasterar enormt mot förstasatsens hetta och passion. Måttligt tempo. Bitvis lite djärvare harmonik. Pizzicatostråkar. Blåsarna återansluter. Bara träblåsare. Pizzicatona återansluter. Kontrabassång tillkommer. Satsen är enhetlig till karaktären utan kontrasterande episoder, musik för bakåtlutade sensommarkvällar. Träblåsare. Pizzicaton. Stillnar.

Tredjesatsen inleds med högexpressiva violiner och distinkta pukslag. Dämpas. Intensifieras ånyo. Dämpas. Djupare stråkar ansluter och intensifierar uttrycket. En tragisk stråkväv, ihärdigt borrande sig djupare. Mattas av. Rofyllt mellanspel i mindre stråkensemble och träblåsare. Hela stråkstyrkan ansluter. Den rofyllda karaktären behålls. Plötsliga blåsarsignaler i forte svaras av pizzicaton. Orkestern försöker ignorera blåsarsignalerna och vidhålla det rofyllda. De djupa stråkarna tar upp signalerna och börjar sjunga som de väl inte fått göra sedan Beethovens nia (1822-4). Mellanstråkar ansluter. Violinerna stämmer också upp signalerna. Djupa blåsarkörer ansluter. Raska träblåsarfraser. Massiva djupa stråkar dominerar fortfarande. Pukvirvlar. Brasset tar upp signalerna. Violinerna tillför ljusare schatteringar till väven. Stillnar. Rofyllt med träblåsare i lägre tempo. Expressiva stråkar vars inledningstoner erinrar om en folkvisa. Rofyllt, sökande. Expressiva stråkar. Rofyllt. Crescenderande violiner leder över attacca till

finalen, som inleds med blixtrande kvicka violiner. Mellanstråkar ansluter, snart också de djupa. Forte med enorm spänst: stråkdominerat, understött av brass och pukor. Fugatostråkar i högt tempo. Så fint Nielsen driver musiken framåt genom att utveckla sina idéer. Det är inte heller alla tonsättare som lyckas skriva snabb musik med djup och substans, men det här är ett praktexempel. 2 pukslagare dundrar från vars en kanal. Raskt med brass. Oemotståndligt positiv musik. Pukorna. Rask orkester med spänstigt tema. Stillnar. Träblåsarna återstartar i måttligt tempo. Stråkar ansluter. Tunn ensemble. Några crescendo-ansatser. Dämpat i stråkarna. Enstaka blåsarinsatser. Temat i blåset. Stillnar. Pukor initierar crescendo och tempohöjning. Puktumult, expressiva stråkar och bräkande brass. Fugatostråkar i blixtrande tempo. Brass med temaantydan. Temat i koralaktigt blås, bitvis med flottig sentimentalitet. Triumfatoriskt bekräftande med temat. Stillnar med utsökt kvicka violiner. Pukor. Svällande avslutning i full orkester.

Av Nielsen rekommenderas framförallt symfonierna nr 1 g-moll (1890-2), nr 3 (Sinfonia espansiva med sopran & baryton från 1910-1), nr 4 (Det outsläckliga från 1914-6), nr 5 (1921-2) och nr 6 (Sinfonia semplice från 1924-5).

Veckans verk-text nr 154, avslutad 29 oktober. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

 

 

Wilhelm STENHAMMAR, 1871-1927, Sverige:

Stråkkvartett nr 6 d-moll

för 2 violin, viola, cello, opus 35, k1916, 3 inspelningar, 25 minuter
Köpenhamnskvartetten, 1981, Caprice 21339 + 21536 (Musica Sveciae 603) + LP 1201-3 = 25m
Zetterqvistkvartetten, p1997, Opus 3 19702 = 23m

Finns även inspelad med;
HMV 053 35116: Frydénkvartetten, 1973

Stenhammar var bara 45 år när han skrev sin sjätte stråkkvartett, men den tillhör ändå hans sista verk. Han hade bränt ut sig i arbetet hos Göteborgs orkesterförening. Under de elva åren efter den följde i stort sett bara scenmusik och kantaten Sången. Sjätte kvartetten har fyra satser; Tempo moderato sempre un poco rubato, Allegro vivace, Poco adagio och Presto. Uruppförandet stod Göteborgskvartetten för 14 april 1918. Partituret publicerades 1928 av Musikaliska Konstföreningen. En bra biografi över Stenhammar finns på http://sv.wikipedia.org/wiki/Wilhelm_Stenhammar.

Underbar, försiktig, vemodig inledning med svensk folkton. Ökad intensitet med djupt grävande stråkar. Stillnar. Sökande. Andratemat smyger in. Oprofilerat och svårt att få grepp om. Förstatemat tar över. Härligt sjungande violiner. Intensifieras. Stillnar. Genomföringen inleds med fallande skallöpningar i olika intensitet och tonart. Skallöpningarna kvarhålls envetet, allt för länge. Kort reminiscens av inledningstemat. Skrovliga skallöpningar med hjärtslitande passion. Monoman envishet. Zetterqvist-kvartetten gör skallöpningarna mer musikaliskt än Köpenhamnarna. Övertygar mig om deras meningsfullhet gör de ändå inte. Förstatemat kommer tillbaka i intensivare skepnad. Svalnar långdraget. Stillnar till andratemat. Härlig musik: smärtsam, stillnande. Repris av inledningens början avslutar satsen fint stillnande.

Andrasatsens scherzo inleds med ett härligt gungande tema. Livas upp ytterligare av ett mer trippande. Lekfull elegans i vita persedlar med hatt. Stillnar och bromsar in.
Den kontrasterande trion sätter in rytmiskt rakare i högre tempo. Smått hetsande ensemble med violinsolo ovan. Melodiskt har trion inte mycket att anföra, men attityd är den desto rikare på.
Scherzots gungande respektive trippande musik återkommer. Spänstig musik. Uppbromsning, ny fart och avslutning som blir hängande i luften.

Stilla musik i långsamt tempo inleder tredjesatsen. Milt sorgsen nostalgi. Intensifieras. Stillnar. Avrundas. Tempohöjning till cirka Andante. Ett nytt och intagande melodiskt tema presenterar sig. Temat bollas mellan stämmorna i en härlig stämföring! Melodin förändras utan att musiken förlorar kontakten med dess grundform. Korta små kulminationer. I huvudsak rör sig musiken dock inom ett begränsat dynamiskt omfång. Melodin förläggs allt högre i violinerna. Övertygande musik! Avrundas. Temposänkning för kort erinran om de inledande tongångarna. Stillnande avslutning.

Finalen inleds distinkt med snabb, kraftfull, bestämd musik i forte. Inledningens ettriga violaton får mig att associera till Smetanas första stråkkvartett (Från mitt liv, 1880). Fugato-avsnitt i högt tempo. Råa klanger i lägre tempo. Unisont. Några glissandon. Bromsar in avrundande. Inledningen tas om. Fugato växlar med rått klingande klagan. Stillnar kort. Fugato. Lugnare. Fugato-avsnitt i högt tempo. Kulminerar emfatiskt. Fugatot ånyo. Unisono. Fugatot kontrapunkterar unisonots rester. Högt tempo, nästan jaktmusik. Unisonorester ansluter läckert. Blixtrande snabbt tempo. Och så lägger vi på ännu ett kol. Klagan i sänkt tempo. Långsammare kan vi! Distinkt, unison avslutning med den tragiska Smetana-tonen.

Zetterkvist-kvartetten spelar med fylligare ton än Köpenhamnarna, vars inspelning klingar lite rått i en del forten.

Av Stenhammar rekommenderas framför allt Stråkkvartett nr 3 F-dur (1897-1900), Pianokonsert nr 2 d-moll (1904-7), Stråkkvartett nr 5 C-dur (Serenad, 1910), Symfoni nr 2 g-moll (1911-5) och Stråkkvartett nr 6 d-moll (1916).

Veckans verk-text nr 72, avslutad 27 oktober 2001, reviderad 4 november 2005.
Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9. Andra införseln efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

 

 

Igor Stravinskij, 1882-1971, Ryssland, Frankrike, USA

L'Histoire du Soldat, svit för septett

för klarinett, fagott, kornett, trombon, violin, kontrabas & slagverk, k1918, 25 minuter, 17 inspelningar
Septett ur Philharmonia, Robert Craft, Koch

Historien om en soldat finns i tre versioner: originalet för berättare, 2 skådespelare, dansare och septett, en 16-minuterssvit för klarinett, violin och piano, samt den här aktuella septett-sviten. På http://www.chester-novello.com/work/8643/main.html finns en grundlig redogörelse för originalverkets uppkomst. På http://en.wikipedia.org/wiki/Histoire_du_soldat redogörs för originalverkets berättelse.
Här aktuella septettsvit uruppfördes i juli 1920 under Ernest Ansermets ledning i Londons Wigmore Hall. Partituret är publicerat av Chester Novello. Satserna är nio; The Soldier's March, Airs by a Stream, Pastorale, Royal March, The Little Concert, Three Dances (Tango, Waltz, Ragtime), Dance of the Devil, Grand Choral och Triumphal March of the Devil. En bra introduktion till Stravinskij finns på http://en.wikipedia.org/wiki/Igor_Stravinsky.

Soldatmarschen sätter in med bra spänst. Kornett, klarinett och violin har huvudrollerna. Kontrabasen driver på. Oroa er inte: det är en teatersoldat som gör entré, mer löjeväckande än skrämmande! Men passa er för att skratta åt honom! Det är alltid bättre att skratta med än åt någon! Slagverket ansluter. Vid originalverkets uruppförande spelade själva Igor Stravinskij slagverksstämman. Distinkt avslutning.

Airs by a stream inleds med violinsolist över kontrabaspizzicaton. Tempot är måttligt, karaktären tassande. Sporadiska blåsarinsatser. Klarinetten kliver fram i rampljuset. På ytan är det här lätt musik utan större djup. Djupen återfinns i själva berättelsen. Just den här satsen har en härlig frihetskänsla: sommarlovsmusik. Avslutas med krumbukt i violinen.

Pastoralen inleds i långsamt tempo. Klarinett och kornett har huvudrollerna. Kornetten blåser en sorgsen liten melodi. Allt är inte löjeväckande! Också här finns genuin sorg! Klarinetten i duett med kornetten. Avslutas stillnande.

Den kungliga marschen brakar in med erforderlig pompa. Trombon och kornett har huvudrollerna. Nu är vi tillbaka i det löjeväckande, teatralt överdrivna. Härligt knökiga rytmer alternerar med maktfullkomligt fyrkantiga. Formidabel kornettstämma. Här finns ingen mystik, allt är uppenbarat. Distinkt avslutning.

Den lilla konserten inleds i raskt tempo med fanfar i kornetten och rustikt yster violin. Fortsätter mer flytande, dämpat tassande med kontrabaspizzicaton. Härligt upprorisk musik där alla vill ha huvudrollen. Gradvis arbetar sig musiken tillbaka till det distinkt rytmiska. Annars är de flesta satserna för korta för att hinna rymma mycket till utveckling/förändring/kontrast. Avslutas abrupt, liksom hängande i luften.

De tre danserna inleds med en tango. Violinen och slagverket tråder de första turerna. Slirigare än Piazzolla! Lugnare avsnitt med violin och klarinett. Slagverket kommer tillbaka och trimmar spänsten. Violin och slagverk avrundar.
Valsen tar vid, till en början i violin och fagott. Väldigt renskalad musik i, för en vals, ovanligt högt tempo. Blåsare crescenderar inför övergången.
Vi fortsätter med en Ragtime! Violinen har huvudrollen här också, men kompet är tätare och aktivare än i de tidigare danserna. Ett melodiskt ymnighetshorn. Distinkt avslutning.

Djävulens dans kickar in i verkets högsta tempo. Kornett och klarinett blåser sig till främsta ledet. Bil-tutande läten. Distinkt avslutning.

Den stora koralen inleds mäktigt i blåset. Långsamt tempo. Stillnar till mer dämpad, men lätt dissonant musik. Avrundas med lång violinton. Fortsätter försiktigt. Musik som bara nätt och jämnt rör sig. Här finns ett stråk av sorg. Avrundas. Vi fortsätter väl ännu en stund? Ny avrundning. Fortsätter andäktigt i blåset. Avslutas stillnande.

Djävulens triumfmarsch dansar in i raskt tempo. Rustik violin och burdus kornett. Satsen är klart besläktad med Den kungliga marschen. Men är det Den Riktiga Djävulen eller Kvarterets Buspojke vi har att göra med? Upprorisk musik med oregerligt slagverk. Violinisten får inte vara buskablyg eller salongsfähig! Glesas ut. Slagverk solo. Avslutas i slagverket.

Veckans verk-text nr 198, avslutad 10 juni 2005. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

 

 

Hugo Alfvén, 1872-1960, Sverige;

Symfoni nr 4 c-moll, Från havsbandet

för sopran, tenor, 4 flöjt, 4 oboe, 4 klarinett, 4 fagott, 8 horn, 4 trumpet, 3 trombon, 1 tuba,
1 pukor, 2 slagverk, 2 harpa, piano, celesta, 5-stämmig stråkorkester
opus 39, k1918-9, 4 insp, 47m
Christina Högman, Claes-Håkan Ahnsjö, Stockholms PO, Neeme Järvi, i1990, BIS 505

Finns även inspelad med;
Phono Suecia 109; Birgit Nilsson, Einar Andersson,
Stockholms Konsertförenings orkester, Hugo Alfvén (konsert 1947)
Swedish Society 33186 + Decca 6034; Gunilla af Malmborg, Sven Erik Wikström,
Stockholms PO, Nils Grevillius (1962)
Bluebell 001 + LP 107; Elisabeth Söderström, Gösta Winbergh,
Stockholms PO, Stig Westerberg, p1979

Hugo Alfvén blev ledamot av Musikaliska Akademien 1908. 1910-39 var han director musices vid Uppsala Universitet. Alfvén planerade vad som blev hans fjärde symfoni under lång tid. Vissa teman skisserades redan 1908, reviderades 1913 och färdigskrevs 1918-9. Symfonin väckte skandal vid uruppförandet och betecknades som pornografisk. Hurvida det halp att den var tillägnad Alfvéns dotter kan väl ifrågasättas. Vokalinslagen är textlösa, så kallade vokaliser.

I partituret skriver Alfvén; "Symfonin består av en enda sats, vari likväl fyra olika episoder kunna urskiljas. Den första av dessa skildrar i mörk och nattlig stämning ynglingens brännande, kvalfyllda åtrå, den andra den unga kvinnans veka, drömmande längtan - denna är egentligen också en nattstämning men mildare med månsken och böljespel. Den tredje episoden låter solen gå upp över kärlekslyckans första och sista dag, då två människor finner varandra och kärlekens högsta sällhet uppenbarar sig för dem. Den fjärde episoden - skakad av stormar - medför den tragiska upplösningen, lyckans förintelse."

Episodernas tempobeteckningar är Moderato, Allegro-Moderato-Allegro, Lento-Maestoso-Andante-Poco piu mosso-Molto appassionato, Allegro agitato-Moderato.

Symfonin inleds stillsamt med stråkar och horn. Orolig musik. Crescendo. Acclerando. Ritardando. Dramatiskt utbrott. Diminuendo. Harpa. Bedjande soloviolintema växer ut i orkestern, crescendo dramatiserar temat. Erinrar mycket om Richard Strauss (1864-1949) musik. Kulmen. Diminuendo. Tenoren gör feminin entré, stillsamt avsnitt. Tempohöjning, luftigare karaktär, kulmen med förstatemat. Tenor i parfymerad musik.

Andra sektionen inleds av blåsarna och delikat slagverk, stråkarna ansluter. Scherzoaktig snabbhet, lättfotat. Sopranen inträder i ett lugnare avsnitt, till en början ackompanjerad av harpa. Scherzo-delen återkommer. Underbar musik.

Djupa stråkar inleder tredje sektionen. Högre stråkar ansluter. Stilla tempo. Cellosolo. Blåsare tillkommer. Ömsint musik utvecklas & crescenderar. Scherzo-figurer leder över till mannens soloviolintema vilket utvecklas passionerat och crescenderar. Sopran och tenor sammanflätas. Tempot höjs. Cellosolo. Stråkpassion. Dramatiskt crescendo. Forte erinrande om Strauss Alpsymfoni. Stillhet. Sopran och tenor avslutar satsen stillsamt förenade.

Den avslutande sektionen inleds med en dramatisk stegring. Tempohöjning. Havsgång i orkestern. Trumpeter. Lugnare parti, dock livligt. Brasset skapar kaos och hot. Stråktemat. Stillhet. Brass. Scherzocitat. Lugnare. Harpa, stillhet, piano, träblåsarsolon. Crescendo. Diminuendo. Acclerando. Ritardando. Djupa stråkar dramatiserar. Brass. Stormen tilltar. Passionerat. Tempot ökar. Crescendon. Stillnande avslutning.

Just efter åhörandet känns det som om detta vore "Sveriges främsta symfoni". Av Alfvéns övriga musik rekommenderas främst andra symfonin, sedan tredje symfonin, Midsommarvaka och Bergakungen.

Veckans verk-text nr 13, avslutad 28 mars 2001. Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9.

 

 

 

Det är inte möjligheterna utan valet som är konstens begynnelse (Igor Stravinskij 1962)

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

veckans_verk.html
reflexioner_1711-1819.html
reflexioner_1820-1829.html
reflexioner_1830-1869.html
reflexioner_1870-1889.html
reflexioner_1890-1899.html
reflexioner_1900-1909.html
reflexioner_1910-1919.html
reflexioner_1920-1929.html
reflexioner_1930-1939.html
reflexioner_1940-1949.html
reflexioner_1950-1959.html
reflexioner_1960-1969.html
reflexioner_1970-1979.html
reflexioner_1980-1989.html
reflexioner_1990-1999.html
reflexioner_2000_och_senare.html

 

Det är inte möjligheterna utan valet som är konstens begynnelse (Igor Stravinskij 1962)

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)

index.html
veckans_verk.html
popmusik.html
internationell_konstmusik.html
nutida_internationell_konstmusik.html
svensk_konstmusik.html
Krogen Äfventyret
huligan.html
Walter Ekelins CV
lankar.html

Symfonier är ett bruk som från Beethoven vi lärde, mången bliver därav sjuk, andra sätter därpå värde (Gunnar Bucht, 1959)


Kontakta mig via: walter.ekelin@telia.com
copyright: Walter Ekelin, Kalmar, Sweden
URL: http://w1.480.telia.com/~u48018896/index.html


besök på sajten sedan september 2001, ej räknande mig själv
visits since september 2001, not counting myself

Senaste uppdatering (latest update) 4 maj 2008.
Version 5.39 av sidans Telia-inkarnation (of the page's Telia-version).
På nätet sedan 16 januari 2001, hos Telia sedan 20 juli 2001.
On the net since 16 january 2001, at Telia since 20 july 2001.