De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Johannes Brahms: Klarinettkvintett h-moll, k1891
Carl Nielsen: Symfoni nr 1 g-moll, k1890-2
Peter Tjajkovskij: Symfoni nr 6 h-moll, Pathetique, k1893
Antonin Dvorak: Symfoni nr 9 e-moll, Från den nya världen, k1893
Claude Debussy: Stråkkvartett g-moll, k1893
Antonin Dvorak: Stråkkvartett nr 12 F-dur, Amerikanska, k1893
Claude Debussy: Förspel till en fauns eftermiddag, k1892-4
Jean Sibelius: Legender, Lemminkäinen-svit, k1893-5...
Antonin Dvorak: Cellokonsert nr 2 h-moll, k1894-5
Richard Strauss: Till Eulenspiegel's lustige Streiche, k1894-5
Anton Bruckner: Symfoni nr 9 d-moll, k1891-6
Richard Strauss: Also sprach Zarathustra, k1895-6
Richard Strauss: Don Quixote, k1896-7
Hugo Alfvén: Symfoni nr 2 D-dur, k1897-8
Arnold Schönberg: Verklärte Nacht, k1899, arr1917, r1943

Johannes Brahms, 1833-97, Tyskland, Österrike:

Klarinettkvintett h-moll

klarinett, 2 violin, viola, cello, opus 115, k1891, 43 insp, 37m
Jozsef Balogh, Danubius String Quartet, Naxos 1991 =37m
Sabine Meyer, kvartett ur Wiens stråksextett, EMI = 38m

Johannes Brahms växte upp i Hamburg, tillbragte ynglingaåren lite varstans, men bosatte sig 1869 permanent i Wien. Hans musik tillhör epokens konservativt traditionsbundna. Personligen tycker jag att den ofta är tråkig, utan tillräckliga dramatiska kontraster, en melankolisk lyrik som emellanåt slår klackarna i taket med en ungersk dans.

1890/1891 besökte Brahms Meiningen-orkestern och inspirerades så av försteklarinettisten Richard Mühlfelds spel att han skrev 2 klarinettsonater, en trio och här aktuella kvintett. Kvintetten uruppfördes av Mühlfeld och Joachim-kvartetten 12 december 1891. Satserna är fyra; Allegro, Adagio, Andantino - Presto non assai, ma con sentimento och Con moto.

Stråkarna gungar igång i måttligt tempo, men ändå med bra swing. Klarinetten smälter in med vemodiga tonfall i sitt lägre register. De lägre stråkarna svarar. Violinerna driver musiken vidare. Dramatiskt. Lugnar sig till tungsint flykt med fantasifull klarinett. Resignerat sorgset. Stillnar. Dämpad musik prövar sig fram. Dramatiken återvänder kort. Stillnar och avrundas.
Expositionen (allt det föregående) repriseras.
Genomföringen börjar sökande med inledningstemat. Vandrar runt lågmält i ensemblen. Dramatiseras snart. Kulminerar och lämnar plats för mjukare och långsammare musik. Sorgmarsch antyds i ackompanjemangsstämmornas rytm. Helt kort forteutbrott. Diffust sökande. Inledningstonerna avrundar genomföringen och leder i en fin övergång till återtagningen.
Till en början i långsammare tempo än i expositionen. Dramatiken laddas mer den här gången, blir rent upprörd. Flykten med sin härliga klarinettstämma. Stillnar. Dramatiseras. Passionerat med frenesi i stråkarna. Stillnar kort och tar ny fart med passionerad dramatik. Stillnar och lämnar plats för huvudtemat. Uttunnad avrundning. Stillnande avslutning där dämpade stråkar tar sista ackordet.

Klarinetten drar igång andrasatsen i långsamt tempo. Mjuk musik, fylliga klanger. EMI-inspelningen låter klart bättre än Naxos grumliga, mörka inspelning. Violin stöder klarinett i huvudrollen. Andäktigt vacker, öm musik. Aning crescendo. Inledningen om igen, aningen mer passionerat. Violinsolist avrundar det inledande avsnittet.
Klarinett med poetisk flykt vidgar perspektiven som inledningsvis var lite trånga. En storartad solistaria av episka proportioner. Fenomenal spänning. Stort tonomfång i klarinettstämman, en del stora språng. Återhållna stråkar med lågmäld dramatik. Stråktremolon. Crescendo med hetta i stråkarna. Diminuendo. Det här avsnittet är ovanligt dramatiskt, teatralt högspänt för att vara av Brahms. Känns ändå inte det minsta tillgjort utan övertygar. Stråktremolon piskar fram en oerhörd dramatisk kulmination.
Härlig kontrast när lyrisk, sval klarinett bryter dramatiken med inledningens trängre melodi. Försiktig, rofylld musik. Måttligt crescendo. Huvudtemat om igen. Violinsolist. Klarinett med stor känslighet. Andlöst vackert. Svaras av cellon. Klarinetten avslutar satsen.

Tredje satsen i rörligare tempo. Varmt lyrisk musik. Tung i kroppen, men glad till sinnet. Acclerando höjer temperaturen. Stillnar och bromsar in. Tystnar. Ljusa stråkar drar åstad i högt tempo. Lätt musik. Pizzicaton under klarinett- och violinsolist. Ljusa stråkar i rusch. Bromsar in och startar genast om igen. Nu med passion. Crescendo - diminuendo. Lätta, ljusa stråkar visslar vidare. Pizzicaton under violin- och klarinettsolist. Högt tempo med fyllig ensemble. Bromsar in till lugnt tempo. Kort, stillnande avslutning.

Finalen inleds i måttligt tempo. Fyllig lyrik. En variationssats där temat har en sorgsen folkvisas karaktär.
Första variationen inleds av cellon, som behåller primarierollen.
Andra variationen i raskt tempo med klarinetten i den ledande rollen. Kvintettens högsta tempo. Småruffiga stråkar.
Tredje variationen dansar in i måttligt tempo. Violin och klarinett delar på primariepositionen. Pizzicaton och enkla ackompanjemangsfraser från de övriga. Skuttande dansant musik kontrasterar inom variationen.
Fjärde variationen i långsamt tempo med klarinettprimarie.
Femte variationen gungar in i måttligt tempo. Yrselframkallande pizzicaton. Ljusare klanger, gladare musik. Kulminerar och lämnar plats för codan, som sätter in med förstasatsens tema. Sackar in. Trögt däven musik. Kort klarinettkadens. Omständig avrundning. Stillnande avslutning.

Av Brahms rekommenderas främst violinkonserten (k1878, r1879), Pianokonsert nr 2 B-dur (1878-81), Cellosonat nr 2 F-dur (1886), dubbelkonserten i a-moll för violin, cello & orkester (1887) och Klarinettkvintett h-moll (1891).

Veckans verk-text nr 150, avslutad 3 oktober 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Carl NIELSEN, 1865-1931, Danmark:

Symfoni nr 1 g-moll

för 3 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, 1 pukor & 5-stämmig stråkorkester
k1890-2, opus 7, FS-nummer 16, 16 insp, 33m
San Fransiscos SO, Herbert Blomstedt, Decca 1988

Carl Nielsen skrev sin första symfoni åren kring sitt giftermål med skulptrisen Anne Marie Broderson, som också fick sig symfonin tillägnad. Uruppförandet stod Det Kongelige Kapel och Johan Svendsen för 14 mars 1894 i Köpenhamns Odd Fellow-palats, med Nielsen spelande i andraviolinstämman. Partituret handhas av Wilhelm Hansens förlag. Satserna är fyra; Allegro orgoglioso (stolt), Andante, Allegro comodo, Finale.

Spänstigt distinkt inledning. Jublande optimistisk och kraftfull i stråkar förstärkta av pukor. Lyriskt andratema. Jublande mellanspel initieras av stråkarna, kröns kort av brass. Lyriskt med träblåsare. Crescendo där förstatemat antyds. Stillnar kort, varpå det spänstiga förstatemat tas om. Bromsar in och tunnas ut till det lyriska andratemat. Mjuka, ljust pigga violiner blir småningom uppkäftiga i kort forteavsnitt. Lyriskt. Aggrevering antyds, tynar bort men får snart mer kraft och etablerar sig kort. Tunnas ut och bromsar in. Träblåsarsolister i uttunnat, sökande avsnitt. Stråkar ansluter mjukt. Crescendo. Violiner aggreverar, understöds fördröjt av de djupa stråkarna. Blåsare ansluter. Skruven dras åt allt eftersom kokpunkten närmar sig. Pukor. Symfonins höjdpunkt. Förstatemat i hela orkestern. Triumfatoriskt brass och slagverk. Diminuerar fint till lyrisk träblåsarmusik. Violiner i call and answer. Crescendo med brass och pukor till kort forte. Övergår fint i lyriskt andratema med träblåsarsolister och ljusa stråkar. Ny uppbyggnad initieras av violinerna. Tystnar. Långdragen uppbyggnad börjar dolskt i mellanstråkarna. Fint återhållen spänning, som småningom kulminerar i full orkester. Raska brassfanfarer. Distinkt avslutning med brass och pukor.

Andrasatsen inleds stilla och långsamt i stråkarna. Träblåsare ansluter mjukt. Crescenderar mjukt till mer känslosamma stämningar. Stråkdominerad musik, lyriskt pulserande dynamik. Solistiska träblåsare. Nyförälskad musik utan tillstymmelse till sentimentala Hollywood-schabloner. Långa, djupa andetag. Crescendo. Mer expressiva stråkar och dramatiserande pukvirvel och brass. Upplöses i lyriskt träblås. Hornsolo över lyrisk, långdraget pulserande stråkmusik. Crescendo med viss dramatik genom pukvirvel och expressiva stråkar. Hornsolo. Stillnande avslutning med träblåsare och stråkar.

Tredjesatsen inleds förnöjsamt, lantligt med oboe-solist, stråkar och pizzicato-basar. Crescendo. Lyriskt i måttligt tempo. Stråkdominerat alternerar med korta träblåsarserenader. Crescendo. Kulminerar i kraftfull musik med en hel del jävlaranamma (äntligen!). Violiner, brass och pukor. Lyrisk dialog mellan stråkar och träblåsare. Crescenderande stråkar. Lugnar sig i lyriskt parti med viss hetta i violinerna. Korta träblåsarmellanspel med sval renhet. Kraftfull musik med bitande stråk och pukor. Upplöses i lyriska tongångar. Stillnar till hornsolo över träblåsare. Satsen tycks mig mer som ett ”Intermezzo” än ett ”Scherzo”. Träblåsarackord. Blåsare och stråkar. Stråkarna crescenderar. Kraftfulla musiken, nu med mer brass och en rolig fallande blåsarfigur som knorr. Upplöses lyriskt. Hornsolo. Brass och pukor i långsamt tempo. Tempot höjs helt kort. Stillnar snart igen. Däst hornsolo. Stillnar. Den pigga stråkfrasen och pukor blåser liv i satsen, som avslutas med ett distinkt pizzicato.

Spänstiga stråkar inleder finalen optimistiskt i raskt tempo. Rytmiskt lite grovt fyrkantigt. Lyriska träblåsare. Stråkar och blåsare i crescendo - diminuendo. Aktiverande uppbyggnad, når inte fram utan upplöses i lyriskt träblås. Inledningens spänstiga stråkar. Emfatiska pukslag. Acclerandofras i stråkarna. Lyriska träblåsare leder först över till mjuka stråkar, sedan till aktiverande stråkar. Oboe-solist. Aktiverande stråkar, först violiner, strax därpå de djupare. Lyriska blåsare. Djupa träblåsare. Barnsligt naiv melodi presenteras i violinerna. Crescenderas. Full orkester bankar in den naiva melodin. Leder till aning pompöst brass, hade inte en gnutta lättare tivoliyra passat bättre? Tunnas ut och stillnar. Naiva melodin bollas runt i olika stämmor och kombinationer. Crescenderar till optimistiska inledningen, nu i full orkester. Stråkarna och brasset håller bara nätt och jämnt ihop. Lyriska träblåsare. Aktiverande stråkar. Upplöses i oboe-solo. Aktiverande stråkar. Acclerando med naiva melodin i violinerna. Ytterligare tempohöjning. Mycket raska trumpetfanfarer. Mycket höga violiner. Distinkt avslutning med brass och pukor.

Av Nielsen rekommenderas framförallt symfonierna nr 1 g-moll (1890-2), nr 3 (Sinfonia espansiva med sopran & baryton från 1910-1), nr 4 (Det outsläckliga från 1914-6), nr 5 (1921-2) och nr 6 (Sinfonia semplice från 1924-5).

Veckans verk-text nr 138, avslutad 23 juli 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Peter Tjajkovskij, 1840-93, Ryssland;

Symfoni nr 6 h-moll, Pathetique

för orkester, opus 74, k1893, 79 insp, 47m
Bournemouth SO, Andrew Litton, Virgin 1990 = 47m
Saint Louis SO, Leonard Slatkin, RCA 1990 = 49m
Concertgebouworkestern, Semjon Bychkov, Philips = 48m

Tjajkovskijs musik drar sig inte undan de starka känslorna. Tvärtom blåser han ofta upp dem på ett sådant sätt så att effekten blir närmast komisk. Typexemplet är väl Svansjön-balettens hyper-tragiska tema, odödligtgjort inte minst av Ulla Skoog. När jag först började lyssna till klassisk musik i nittiotalets inledning var Tjajkovskij en av de första tonsättare vars musik jag tog till mig, lätt kunde tillgodogöra mig. Idag är jag mer tveksam till dess kvaliteter! Jag finner den dock fortfarande mer sympatisk än den ungefär samtide Johannes Brahms alltför behärskat svala verk.

Pathetique-symfonin komponerades februari-augusti 1893. Den uruppfördes 28 oktober 1893 i S:t Petersburg med Tjajkovskij som dirigent. Dryga veckan senare, den 6 november dog Tjajkovskij av kolera-förgiftning (eller framtvingat självmord). Finalen inleds med temat ur Lenskijs aria som dödsskjuten ur Tjajkovskijs opera Eugen Onegin från 1879. Symfonin har fyra satser; Adagio - Allegro non troppo, Allegro con grazia, Allegro molto vivace, Finale: Adagio lamentoso. Hela symfonin finns även i version för pianoduett. Andra och tredje satserna har spelats in i brassarrangemang liksom av pianister.

Dova klanger i fagotter inleder i långsamt tempo. Upprepas en gång med avrundande stråkcrescendo. Ljusare, klagande träblåsarfigurer. Tempohöjning, ljusare klang och karaktär. Mendelssohnskt lätta féerier som snart förmörkas. Jaktfanfarer och rask jaktmusik. Fortefanfarer dramatiserar. Diminuendo och övergång till elegiska stråktemat. Hollywood-schablonen för passionerad kärlek skapades här! Andras exploateranden gör det svårt att riktigt uppskatta temat efter dess förtjänst. Kärlekssången fortskrider i soloflöjt, fint kontrapunkterad inte minst av fagott. Tempot höjs. Elegiska stråktemat i ursprungliga tempot. Passionerat crescendo. Sjunker tillbaka i resignation. Blåsarsolon över pukvirvlar. Brutalt forte i full orkester, furiöst tempo. Den tidigare jaktmusiken i mardrömsversion. Erinrar om Berlioz ångeststämningar i Symphonie fantastique (1830). Stillnar, men med spänning inför förväntad smärta. Stormen bryter loss igen. Groteskt skrämmande bastoner från brasset. Pukvirvlar, temposänkning. Generalpaus. Elegiska stråktemat i full orkester. Klarinettsolo över pukvirvlar. Försonande brasskoral över pizzicaton avslutar stillnande.

Andra satsen är en vals. Tjajkovskijs valser är klart bättre än ”valskungen” Johann Strauss, av högre kvalitet, mer musikaliskt tillfredställande. Pizzicato-avsnitt livar upp när det börjar bli väl förutsebart. Annat tema; lugnare, mer slätstruket, rytmiskt tråkigt. Envetna pukslag i fjärran, som en puls. Milt elegisk karaktär. Första temat åter; gungar mer, har ett vidare spann, större dynamik. Inte direkt optimistiskt till karaktären, men åtminstone ”positivt tänkande”. Fragmenteras. Smärtstråk. Blåsarsolon. Stillnande avslutning.

Tredje satsen inleds med ett furiöst tempo i stråkarna. Inte olikt förstasatsens jaktavsnitt. Rytmiska blåsarfanfarer, senare även i violinerna. Marsch-Scherzo. Några takters lugnare mellanspel. Rytmiska fanfarerna tilltar i betydelse. Pukslag. Roliga ljud från träblåsarna (?). Fin orkestrering, men det börjar bli lite uttjatat till tematik och rytmik. Crescendo med brass och pukor. Härlig stråkstorm (ett Tjajkovskij-signum av ädlare valör!). Fanfarernas groteska triumf, med brass. Vulgariteten är ytterligt nära nu! Kraftfull avslutning i full orkester.

Finalen inleds av elegiska stråkar i lugnt tempo. Fagottsolo. Stillsammare tempo, stråkar erinrande om förstasatsens elegiska tema. Crescendo med hornstötar. Forte med brass och pukor. Lugnar sig. Elegiskt stråktema med horn. Storm i stråkarna. Forte med pukvirvlar och brass. Förtvivlan. Stillnande brasskoral. Stråksång i aningen högre tempo och ljusare karaktär. Stillnande avslutning.

Av Tjajkovskij rekommenderas i första hand Symfonierna nr 3-6, Violinkonserten, den symfoniska fantasian Francesca da Rimini & Manfred-symfonin.

Veckans verk-text nr 67, avslutad 8 oktober 2001. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

Antonin Dvorak, 1841-1904, Böhmen (Tjeckien);

Symfoni nr 9 e-moll, Från den nya världen

för orkester, opus 95 (B178), k1893, 79 insp, 43m
Slovakiska PO, Stephen Gunzenhauser, Naxos 1989 = 43m
Chicagos SO, James Levine, RCA = 41m
Columbia SO, Bruno Walter, Columbia 1959 = 42m

Antonin Dvorak kom från modesta omständigheter men utbildade sig till violist, organist och kompositör. Efter några år som orkesterviolist ägnade han sig åt tonsättande och blev 1891 kompositionsprofessor i Prag. På andra sidan Atlanten fick man upp öronen för honom och lockade honom till kompositionsprofessor i New York 1892-5. Det var där som han komponerade sin nionde symfoni. Hemlängtan blev snart större än dollarsuget och han återvände till Europa. I USA hade han då hunnit komponera några av sina främsta och populäraste verk.

Nionde symfonin har fyra satser; Adagio-Allegro molto, Largo, Molto vivace, Allegro con fuoco. Uruppförandet skedde i Carnegie Hall 16 december 1893 med New York PO & Anton Seidl. Symfonin har spelats in i version för pianoduett. Largosatsen har arrangerats bland annat av Fritz Kreisler för violin & piano, liksom för orgel, brass respektive kör.

Symfonin inleds stillsamt. Kort fanfar. Stilla. Antydd sorgmarsch. Träblåsarsolo, vemodigt. Kraftfullt med pukor. Stilla. Uppvaknande. Pukvirvlar. Temapresentation i hornen. Härlig dramatik. Friskt väder. Blåsig och regning vår på havet. Slagkraftig musik. Exotiskt tema i träblåset. Härlig, framåtdrivande kraft. Lugnare exotiskt tema. Crescenderar. Förstatemat åter i hornfanfarer. Expositionen repriseras. Händelserik musik framför allt i dynamiskt avseende. Hög stimulansfaktor. Kanske används temat för ofta, vilket väl har bidragit till verkets popularitet. Temat varieras i orkestersektionerna, dynamiskt och tempomässigt. Kraftfull avslutning med brass och pukor.

Andra saten inleds med stilla blåsarklanger. Pukvirvel erinrar om sorgemusik. Stillsamt solo från engelskt horn över mjuka stråkar. Sorgsen sång. Sforzando. Ödslig stämning i avsnitt utan solist. Solisten återvänder. Tråkig musik blir rörande framåt den stillnande avrundningen. Tempohöjning. Rörligare melodi. Pizzicaton driver framåt. Flygande musik. Stillnar. Vemodet åter, nu mer rörligt. Träblåsare initierar raskt tempo. Fanfarer. Abrupt ingång, mjuk utgång. Stillnar. Solisten stämmer upp sin sorgliga sång. Onödigt utdragen, stillnande avslutning av solist och orkester.

Tredje satsen inleds kraftfullt i raskt tempo. Träblåsarlek. Furiösa stråkfigurer. Brassfanfarer. Slagverksattacker. Repriseras. Stillnar. Dansant, rustik och aningen klatschig triodel. Scherzot återvänder organiskt. Härligt driv i musiken. Stillnar. Blåsarsolon, dansanta avsnittet, nu lugnare. Scherzodelen igen. Stråktremolo, tema från första satsen, dramatik. Scherzo-fragment avslutar satsen. Som så ofta är Scherzot min favoritsats.

Finalen inleds kraftfullt i stråkarna. Tema hamras in av brasset. Dramat tycks mig mer reellt än Beethovens eller Wagners ideella dramer. Mer mylla än bokdamm här. Tempohöjning. Glädjefull karaktär. Stillnar, träblåssoli. Oroliga stråkar crescenderar. Fanfarer. Tempohöjning. Lekfullt tema i träblåset. Dramatiska inpass från brasset. Snabba stråkfigurer. Fugatoansats i de djupa stråkarna. Avvaktande, samlande musik. Crescendo. Brasstemat vrålas ut över pukvirvlar och sjöhävningar i stråket. Tystnar och ger plats för stillsamma stråkar. Lekfulla träblåsare över sång i djupa stråket. Avvaktande/prövande. Brasstemat initieras av hornen. Crescendo med brassfanfarer och storm i stråkarna. Stillnar och fragmenteras. Koralantydan. Kraftfull avslutning med brass och pukor. Koralen snor åt sig de allra sista takterna.

Av Dvorak rekommenderas i första hand Cellokonsert nr 2 b-moll, Symfonierna nr 7 d-moll & nr 9 e-moll, Från den nya världen, Stråkkvartett nr 12 F-dur, Amerikanska och Pianokvintett nr 2 A-dur.

Veckans verk-text nr 38, avslutad 2 juli 2001. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

Claude Debussy, 1862-1918, Frankrike:

Stråkkvartett g-moll

2 violin, viola, cello, k1893, opus 10, 29 insp, 25m
Kodaly-kvartetten, Naxos 1988 = 25m
Vertavo-kvartetten, Simax = 25m

Debussy avslutade sin kvartett i februari 1893, samma år som han först såg Maeterlincks pjäs Pelléas et Mélisande. Operan tog honom många år att skriva och hade inte premiär förrän 1902. Kvartetten uruppfördes däremot i Paris 29 december 1893 med Ysaÿe-kvartetten, vilka också fick den sig tillägnade. Den finns också i en version för pianoduett. Till det som fascinerar mig i stycket hör dess blandning av tradition och förnyelse. Som lyssnare tycks man bevittna hur impressionismen tränger sig fram ur den klassisk-romantiska traditionen. Kvartetten har fyra satser; Animé et très décidé, Assez vif et bien rythmé, Andantino doucement expressif och Trés modéré.

Kraftfull inledning som liksom förevisar de expansiva resurserna, men snart stillnar till mer lyriska, inåtvända stämningar. Melodiskt tema presenteras i violin, sedan cello. Inledningstemat om igen, nu mattare. Långspunnen melodi i violin utvecklar temat. Kort fras upprepas och crescenderar musiken. Kulminerar och stillnar. Spöklik cellofras. Svaras av lyrisk ensemble. Kraftfulla inledningen om igen. Hetsande acclerandon och trånande melodik samsas. Kulmineras och upplöses i melodiskt tema. Crescendo och acclerando till det nervösa sammanbrottets gränsmarker. Stillnar. Mummel. Kort fras crescenderas och kulminerar med den kraftfulla inledningsmusiken. Mattas av, finner en melodisk fras och crescenderas. Stillnar abrupt och stämmer upp den trånande melodiken. Stillnar. Hittar en kort fras, biter sig fast, crescenderar och acclererar. Härligt spänstig avslutning.

Scherzot inleds av rytmiskt rappa djupa pizzicaton. Svaras av violafras. Härlig pizzicatolek från violiner och cello. Melodi i violinen. Fortsätter i cellon. Hela tiden omsvärmad av pizzicaton. Melodi och tremolon i lägre tempo alternerar med pizzicaton. Har inte en av de svenska 30-talisterna använt sig av en liknande melodi? Cellomummel och kraftfull violafras. Melodi i violin över bubblande pizzicaton. Pizzicatomellanspel. Melodi i cello till vassa violiner. Crescendo kulminerar och lämnar plats för en annorlunda rytm. Stillnar och avslutas med några pizzicaton.

Tredjesaten inleds av en långspunnen violasång i långsamt tempo. Svaras av dämpad ensemble. Bedårande melodi, mjukt sorgsen. En melodi som behöver utrymme för att nå sin fulla blomning. Solister alternerar om melodiföringen. Bromsar in. Mjukt sorgsna ensemblen fortskrider. Intensivare. Stillnar med cellosolist och tystnar.
Violamelodi startar om i lite rörligare tempo. Svaras av dämpad ensemble, men denna gång ljusare, kanske i dur (???). 2 violiner duetterar. Magnifik melodi i viola och sedan cello lyfter satsen till det visionärt extatiska. Intensifieras. Exploderar med visionära melodin i förstafiolen. Vilket mod och vilken mognad att nöja sig med den här utsagan och inte överexploatera melodin! Tystnar med melodin i cellon. Annan melodi, besläktad med den visionära. Cellosolist försöker sig på den visionära melodin, men får ingen luft under vingarna, tynar bort.
Violinsolist över dämpad ensemble med inledningens mjuka sorg. Upprepad fras föranleder diminuendo i stället för det sedvanliga crescendot. Utdraget stillnande avslutning.

Cellon inleder finalen. Fler stämmor ansluter och höjer tempot en aning. Avrundas och tystnar. Startar om med violin och ensemble i måttligt tempo. Avrundas och tystnar som om det vore en riktig avslutning.
Markant högre tempo när cellon startar om och inleder satsens huvuddel. Flera stämmor ansluter. Tystnar. Startar om i blixtrande tempo. Musik för en ”imaginär jakt”. Måttligare tempo. Kort fras elaboreras. Acclerando - ritardando. Täta växlingar av tempo och intensitet. Melodi utvecklas i violinen. Crescendo. Full ensemble i några forte-takter. Kulminerar och stillnar. Violafras aggreverar ensemblen fint. Crescendo till det distinkta temat från förstasatsens kraftfulla inledning. Solistmelodi över tremolon. Slutrusch i kvickt tempo. Distinkt avslutning.

Av Debussy rekommenderas framför allt stråkkvartetten från 1893, Prélude à l'après-midi d'un faune (för orkester, 1892-4) La mer, 3 symfoniska skisser från 1903-5, Images (5 orkestersatser från 1905-12) samt Sonat för flöjt, viola & harpa (1915).

Veckans verk-text nr 156, avslutad 10 november 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Antonin Dvorak, 1841-1904, Böhmen (Tjeckien);

Stråkkvartett nr 12 F-dur, Amerikanska

för 2 violin, viola, cello, B 179, opus 96, k1893, 37 insp, 25m
Moyzes-kvartetten, Naxos 1988

Dvorak skrev 14 numrerade stråkkvartetter och en hel del annan musik för stråkar i kammarsättning. Denna den tolfte av dem skrevs under hans tid vid New York-konservatoriet (1892-5). Eller rättare sagt under sommarlovet 1893, vilket han tillbringade bland landsmän i den böhmiska kolonin i Spillville, Iowa. I stråkkvartettsammanhang intar året 1893 en speciell rangplats genom att även Debussys enda kvartett skrevs då. Sannerligen ett enastående vaktombyte mellan den gamla nationalromantiken och den vardande impressionismen! Dvoraks kvartett har 4 satser; Allegro ma non troppo, Lento, Molto vivace, Vivace ma non troppo.

Underbar inledning med kort kvintilerande figur, sedan distinkt, dansant melodi i violan. Sommarmusik. Sorgsen melodi i långsamt tempo. Huvudtemat samlar kraft, crescendo utan explosion. Bromsar upp. Startar om igen. Dramatiskt. Väldigt fyrkantigt en kort stund. Genomföringen är inte helt lyckad. Lite knyckigt oorganisk. Inspelningen jag haft att tillgå är väl inte heller bland de bättre. Underbara huvudtemat återkommer. Stora variationer i tempo och karaktär. Sonatform? Sorgsna temat, acclerando. Glad avslutningsknorr.

Vaggande ackompanjemang till extremt vemodig, hjärtskärande melodi i förstaviolinen. Melodin i cellon. Crescendo med bibehållen karaktär, förstärkt expressivitet. Kanon över melodin i violin och cello ger ett varierande tillskott av komplexitet. Cellopizzicaton. Violan maniskt repeterande den vaggande ackompanjemangsfiguren. Cellon tar hand om melodin inför den magiskt stillnande avslutningen.

Distinkt melodi av glad karaktär: beslutsam, dansant, rustikt rejäl. Stillsamt mellanspel. Acclerando och crescendo. Udda rytm. Distinkta melodin åter. Stillnar. Trioavsnitt med viskande, konspiratoriska toner. Distinkta melodin med stuns i stråkföringen. Stillnande avslutning.

Glatt dansande inledning i raskt tempo. Rustisk. Violinmelodin prövar sig fram. Annan, mer kantabel melodi över dansrytmen. Uppbyggnad. Huvudtemat åter i förstafiolen. Crescenderande avrundning. Stillsamt avsnitt. Acclerando. Sorgligt, stillsamt. Cellosolo av sorglig karaktär. Inledningsdansen återvänder. Stilla avsnitt utan tydlig karaktär. Acclerando, crescendo. Lycklig musik i raskt tempo. Kraftfull avslutning.

Av Dvorak rekommenderas främst Cellokonsert nr 2 b-moll, Symfoni nr 9 e-moll (Från den nya världen), Stråkkvartett nr 12 F-dur (Amerikanska) och Pianokvintett nr 2 A-dur.

Veckans verk-text nr 88, avslutad 21 december 2001. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

Claude DEBUSSY, 1862-1918, Frankrike:

Prélude à l'après-midi d'un faune

för orkester, k1892-4, 79 inspelningar, 11 minuter
orkester med 3 flöjt, 3 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 harpa, crotales (cymbales antiques) & stråkar

Concertgebouworkestern, Bernhard Haitink, Philips 1976 = 11m
Los Angeles PO, Esa-Pekka Salonen, Sony 1996 = 10m
Finska Radions SO, Jukka-Pekka Saraste, Virgin = 9m

”Förspel till en fauns eftermiddag” är ett vidunderligt stycke musik! Revolutionerande i sin omvälvande betydelse för musikhistoriens fortsatta utveckling. Den distinkta rytmens, utvecklingens och rörelsens betydelse reduceras här till förmån för den mer diffusa klangens, melodins och harmonikens. Det är en inåtvänd, poetisk snarare än episk, erotiskt högspänd musik inspirerad av Stéphan Mallarmés (1842-98) dikt från 1876. Likväl finns här ingen kvalmighet, stycket tycks sprunget direkt ur naturen. I synnerhet tidigare hade jag svårt för den estetiska riktning stycket utvecklade, men här är kvaliteten så hög att principerna måste modifieras! Numera tillhör just Debussy en av mina favorittonsättare. Epigonerna har jag fortfarande svårt för!

Stycket uruppfördes 22 december 1894 i Paris av l'Orchestre de la Société Nationale under ledning av Gustave Doret. Det finns även i arrangemang för 2 pianon (av Claude Debussy 1895), för flöjt & piano/harpa, flöjt, klarinett & piano, violin & piano (av Jascha Heifetz), klarinett & piano, orgel, piano och av Benny Sachs för kammarensemble med 11 instrument. En bra text om stycket finns på Prelude to the Afternoon of a Faun - Wikipedia, the free encyclopedia. Partituret återfinns på http://patachonf.free.fr/musique/debussy/partition/p01.htm.

Verket inleds av mycket sensuell, rent hypnotiserande soloflöjtmelodi. Värmedallrande orkester med prominent harpa och horn ansluter. Flöjtsolo över orkesterskimmer som luftdallret ovanför asfalten en varm sommardag. Oboesolo. Crescendo helt utan vassa kanter. Diminuerar med klarinettsolo. Magnifik sensualism som att vandra naken på landet en varm sommardag. Förmodligen med ett par sandaler för att undvika styng i fotsulorna. Antydan till kraftfullhet, rytmiskt aktivare med klarinettsolo. Observera hur modest orkesternumerären är och vilka rent häpnadsväckande resultat Debussy likväl utvinner. Oboesolo. Stråkforte med horn. Böljande rörelser som vaggandet i en eka en lugn sommardag. Crescendo. Diminuendo. Crescendo. Det storslagna är inom räckhåll, men Debussy är sin ungdom till trots tillräckligt mogen för att inse att där finns ringa av värde att hämta. Horn- och violinsolo över stillnande orkester. Flöjtsolo letar sig i riktning mot inledningsmelodin. Oboetjatter i rytmiskt livligare avsnitt som rentav pekar framåt mot La mer (1903-5). Några crotalespling. Flöjtsolo över tremolerande stråkar. Oboesolo levererat med anspänd värdighet. Soloflöjten spelar överlag i sitt lägre register. Mycket raffinerad, stillnande avslutning.

Den av de tre inspelningar jag har haft tillgång till som jag föredrar är nog ändå Sarastes lite mindre sävliga. Av Debussys verk rekommenderas framför allt stråkkvartetten från 1893, Prélude à l'après-midi d'un faune (för orkester, 1892-4) La mer, 3 symfoniska skisser från 1903-5, Images, 5 orkestersatser från 1905-12 samt Sonat för flöjt, viola & harpa (1915).

Veckans verk-text nr 69, avslutad 17 oktober 2001, reviderad 17 maj 2007.
Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Jean SIBELIUS, 1865-1957, Finland

Legender, Lemminkäinen-svit

för 2 flöjt, 2 oboe, engelskt horn, 2 klarinett, basklarinett, 2 fagott, 4 horn, 3 trumpet, 3 trombon, tuba, pukor, slagverk, harpa, stråkorkester
k1893-5, r1897, r1900, r1939, opus 22, 10 insp, 50m
Helsingfors PO, Leif Segerstam, Ondine 1995 = 50m
L’Orchestra de la Suisse Romande, Horst Stein, Decca 1980 = 43m

Sibelius komponerade sina 4 Legender 1895-6. En del material (bl a för mega-hiten Tuonelas svan) återanvände han dock från Veneen luominen, en opera han arbetade på 1893-5, men inte fullbordade. Legenderna är influerade av Kalevala, en samling runor som traderades muntligt tills Elias Lönnrot 1835 sammanställde 50 av dem i bokform. Satserna är benämnda Lemminkäinen och jungfrurna på Saari, Lemminkäinen i Tuonela, Tuonelas svan och Lemminkäinens hemkomst. De är hämtade från Kalevala-runorna nr 11, 14, 15, 29 och 30, men Sibelius avsåg ingalunda att gestalta deras handling rakt av.
Verket uruppfördes i Helsingfors med tonsättaren på dirigentpulten 13 april 1896. 1900 publicerades Tuonelas svan & Lemminkäinens hemkomst. Först 1954 publicerades hela verket. Vid uruppförandet var Tuonelas svan den tredje satsen, vid publiceringen 1954 ville Sibelius ha den som andrasats. Segerstam placerar den som tredjesats, Stein som andrasats. Tills vidare föredrar jag att ha Svanen som tredje sats.

Träblåsarackord begynner. Stillnar. Lugn inledning med stråkar och oboe-solist. Horn avrundar första utsagan. Oboe och stråkar startar om. Vemodig, stor melodi i stråket. Oboe och stråkar. Hornkör med stora melodin, som man direkt märker besitter tillväxtpotential. I synnerhet den tvekande fördröjningen är storartad. Stillnar. Rustika, men återhållna stampningar i det djupa stråket. Tempohöjning till rask, ljus musik med träblåsare över rustik stråkpuls. Mörkare stämmor med den ljusa, glada musiken. Crescendo. Träblåset jublar muntert samman med pizzicaton. Diminuendo. Cellisterna inför lite dystrare tongångar. Dova pukvirvlar. Djuplodande stråkar. Eftertänksamt i djupen. Tema i djupa instrument. Crescenderas framför allt av cellisterna. Vresigt horn. Raska violiner driver på. Dramatiseringar. Crescendo med vresigt horn. Kulminerar med trumpetstötar och tremolerande stråkar. Diminuerar. Fint kontrollerad spänning, en eloge åt både Sibelius och Segerstam. Rask folkmusikalisk violinsolist kväses av djupt tema. Stillnar med hornsolist. Raskt tempo initieras i flerstämmig stråkorkester. Crescenderas lycksaligt genom call and answer. Cellosolist över kvick orkester. Rustika stråkinjektioner. Distinkta forteattacker. Den raska musiken visslar vidare. Man talar emellanåt om Mendelssohn (i synnerhet hans musik till En midsommarnattsdröm) som mästaren på att skriva lätt och snabb, men seriöst syftande musik. Jag tycker nog att det här är ett ännu bättre exempel därpå. Ytterligare en faktor som ökar musikens storhet är dess inre stadga, motivens organiska utveckling och sammanhang. Jag saknar kompetens att tekniskt förklara hur Sibelius åstadkommer detta, men upplever det vid åhörandet. Långdraget crescendo. Kulminerar. Lägre tempo, sökande sig vidare. Långsamt med vemodiga, djupa stråkar. Pukmuller. Stooora, vemodiga melodin elaboreras i lägre stämmor. Stooor klimax förbereds. Pukmuller och kulmination. Crescendo. Spänningen hålls tillbaka fint. Segerstams inspelning är definitivt att föredra framför Steins, både ljudtekniskt och tolkningsmässigt. Blåsarna förstärker stråksången. Kulmination med pukmuller. Brass. Träblåsare över stillnande brass. Stråkar med raska musiken. Pulserande reminiscenser av brasskulminationen. Orgelpunkt i djupa stämmor. Avslutas stillnande.

Djupa stråkar inleder andrasatsen tremolerande. Djupa blåsare med mystiska läten. Högre stråkar ansluter till tremolerandet. Mellanstråkar ansluter. Accelerando. Blåsarsignaler utvecklas till melodiska fraser. Tremolon och sodinerade trumpeter. Gigantiska hornstötar. Kulminerar. En inledning som så att säga bygger upp världen från absoluta grundelement och letar sig vidare därifrån. Generalpaus. Tremolona fortsätter. Måttlig kulmination. Stillnar. Tremolon. Sforzando i hela orkestern. Tremolona fortsätter. Träblåsare med nya tongångar. Accelerando från stråkarna. Steins 18 % högre tempo än Segerstam är att föredra i och med att det ökar dramatiken. Kulmination med brass. Raska stråkar, nu också violiner. Crescendo - diminuendo. Tremolostråkar och träblåsare. Lugnare med träblåsarsolister över stråkar. Oroande violiner. Accelerando och crescendo. Kulmination i hela orkestern. Call and answer-violiner över pukmuller. Cymbalkraschande kulmination. Fallande stråkar. Avrundande, uthållen djup stråkton. Engelskt horn-solist över mjukt brass. Stillnar i träblåset. Engelskt horn avrundar. Tystnar. Återstartar med raska, men väldigt försynta violiner (hos Segerstam, Steins inspelning har avsevärt plattare dynamik). Solist. Djupa stråkar ansluter. Violinerna fortsätter försynt. Cello- och oboesolister. Orgelpunkt från djupa stämmor. Expanderar. Tystnar tvärt. Mellanstråkar och svagt pukmuller. Pizzicaton accelererar, driver på fint. Optimistisk musik. Långdraget crescendo. Kulminerar kort med brass. Tystnar. Inledningens tremolon och mystiska signaler återkommer efter det föregående kontrasterande avsnittet. Är allt detta tremolerande befogat eller överexploaterar Sibelius det? För min del är det okay: det målar stämning, även om det förvisso blir lite tunt ur strikt musikalisk synvinkel. Pukmuller. Brasskörer. Accelerandostråkar. Brasskulmination. Violiner. Pukmuller. Call and answer-stråkar. Kulmination med cymbalkrasch. Fallande stråkar. Uthållen djup ton. Brasskörer. Uthållen mjuk trumpetton. Cellosolist avslutar över stillnande orkester.

Tuonelas svan inleds med ett djupt ackord i stråkarna. Långsamt tempo. Ljusnar. Isiga höga violiner och engelskt horn-solist. Höga stråkar, cellosolist och pukmuller. Engelska hornet flyter fram över föregående mikro-kulmination. Cellosolisten för melodin vidare. Stråkar. Några kvickare toner från engelska hornet. Djupa stråkar återansluter. Solisten vidgar sin melodik en aning. Tystnar. Engelska hornet fortsätter sin sång. Ett flämtande ljus. Violintremolon crescenderar. Mjuk forteattack i mellanstämmor. Solisten tystnar, djupa stråkar tar över. Solisten återkommer över ljusa pizzicaton i rörligare tempo. Orkesterforte med horn och pukmuller. Diminuerar med harpa. Solist över pizzicaton. Cellosolisten återkommer och avrundar. Dödens tre slag i pukor och mjuk brasskör. Dov, fyllig stråksång. Pukmuller. Engelskt horn-solist över dödens trenne pukslag och höga violiner. Djupa, men försiktiga stråktremolon. Harpa avrundar det kontrasterande avsnittet. Stråkar. Isiga höga violiner och pukmuller. Stråksång. Cellosolist avslutar stillnande. Steins inspelning är usel i och med att dess kontrasterande avsnitt havererar.

Pukslag inleder finalen. Träblåsare formar ett tema. Trumpetfanfar. Raska stråkar och pizzicaton. Härligt framåtdrivande kraft. Tamburinrassel. Väldigt fint kontrollerad spänning. Ytterligare ett exempel på lätt musik med seriöst syfte och hög inre halt. Lyckorus. Uttunnat, musiken spinns vidare i olika orkestersektioner. Tempot bibehålls, spänningen ökar. Kort trumpetstöt. Återsamling. Blåsarmelodi av orientaliskt (?) snitt: en influens från Borodin (1833-87)? Trumpetfanfarer. Lyckorus. Kort trumpetstöt. Sura miner och evig tvekan? Inte idag! Tamburinrassel och trumpetfanfarer. Kulmination. Bredare, trådarna samlas ihop inför avslutningen. Pukvirvel. Distinkt avslutning i full orkester.

Av Sibelius rekommenderas främst Legender (Lemminkäinensvit, k1893-5, r1897, r1900, r1939), Symfoni nr 1 e-moll (k1899, r1900), Violinkonsert d-moll (k1903, r1905), Symfoni nr 5 Ess-dur (k1915, r1916, r1919) och Tapiola, tonpoem för orkester (k1926).

Veckans verk-text nr 169, avslutad 9 februari 2003. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Antonin Dvorak, 1841-1904, Böhmen (Tjeckien);

Cellokonsert nr 2 h-moll

för cello, orkester, opus 104 (B 191), k1894-5, 62 insp, 42m
Maria Kliegel, Royal PO, Michael Halasz, Naxos 1991 = 42m
Janos Starker, London SO, Antal Dorati, Mercury 1964 = 37m

Cellokonserten skrevs mot slutet av Dvoraks tid som kompositionsprofessor i New York. Uruppförandet skedde med Leo Stern som solist 19 mars 1896 i Queen's Hall, London. Cellokonserten har 3 satser; Allegro, Adagio ma non troppo, Finale.

Förstasatsen inleds stilla, återhållen tragik. Vackra blåsarklanger. Forte, dramatik med brass, slagverk & full orkester. Lyriskt med flöjtsolo. Stillnar. Lyriskt hornsolo i lugnt tempo, värdig klang och melodi. Klarinettsolo, crescendo. Forte i full orkester. Stillnande. Cellosolisten gör kraftfull entré. Bitvis verkar cellostämman lite drumlig, som den berusades försök att uppträda nyktert. Tempohöjning. Höga träblåsare fint ackompanjerade. Lyriskt i lägre tempo. Solostämman acclererar. Crescendo. Orkester med inledningens dramatik. Cellosolistens paus. Cellosolisten kommer tillbaka. Lyriskt, stilla, elegiskt med återhållen spänning. Satsen växlar ganska mycket till tempo, karaktär och dynamik. Flöjtsolo, flöjt- & cellosolo. Crescendo. Huvudtemat i full orkester med trumpeter i fronten. Cellosolisten självgod som bara Alf Svensson kan vara. Får dock snart mer liv och rörelse än AS vill drömma om. Kraftfull, pampig avslutning i full orkester.

Andra satsen inleds av blåsarna i makligt tempo. Cellon gör entré, svaras av blåsarna. Stråkarna ansluter. Mer passionerat. Blåsarserenad. Dramatiserande forte i full orkester. Cellosolo i högre tempo, likväl elegiskt. Orkesterforte. Fin dialog mellan cello & blåsare. Blåsarkoral. Solistkadens med blåsarinpass. Blåsarkoral med cellosolo. Muntra blåsare i högre tempo, fågelkvittrande. Stillnande avslutning i orkestern.

Finalen inleds med att djupa stråkar marscherar in, blåsare och högre stråkar ansluter. Crescendo. Cellosolistens kraftfulla entré. För snabb cellostämma? Rytmiskt en festmarsch utan sådanas sedvanliga vulgaritet. Vissa avsnitt erinrar också om Dvoraks Slaviska danser, dessa bitvis rejält vulgära. Lyriskt. Crescendo, acclerando. Orkesterforte. Lyriskt cellosolo. Festmarschen, initierad av cellosolisten. Lyrisk stråksång, oboesolo. Cellosolo. Crescendo, acclerando. Flöjt- & cellosolo. Violin- & cellosolo. Orkesterforte. Solisten. Brasskoral känns som kulminationen. Lyrisk orkester. Stillnande cellosolo. Mycket hög celloton. Växande avslutning, slutet crescenderar. Fanfarer och avslutande pukor.

Av Dvorak rekommenderas i första hand Cellokonsert nr 2 b-moll, Symfonierna nr 7 d-moll & nr 9 e-moll, Från den nya världen, Stråkkvartett nr 12 F-dur, Amerikanska och Pianokvintett nr 2 A-dur.

Veckans verk-text nr 46, avslutad 30 juli 2001. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

Richard Strauss, 1864-1949, Tyskland, Österrike;

Till Eulenspiegel's lustige Streiche, tonpoem

för orkester, opus 28, k1894-5, 51 insp, 15m
Staatskapelle Dresden, Rudolf Kempe, EMI 1975 = 15m
Wiens PO, Richard Strauss, DG 1944 = 16m

Richard Strauss var inte släkt, vare sig till generna eller det musikaliska uttrycket, med vals-familjen Strauss. Jag har likväl blandade känslor för hans musik. Som synes har han fått med flera verk på min favorit-lista, men han är inte en favorit-tonsättare. Varför? Hans kvalitet är ojämn. Han förändrade stil med stigande ålder. Efter Alpsymfonin tilltalas jag inte speciellt av hans musik. Själv sa han (om just Alpsymfonin, om jag inte missminner mig) att det var förstklassig musik av en andra klassens tonsättare. Hans ställning i Nazi-Tyskland, med höga poster och judiska släktingar, var problematisk för att formulera det milt.

Till Eulenspiegel baseras naturligtvis på de gamla skälm-berättelserna. Jag läste dem i tjugo-årsåldern och uppskattade en del av dem, andra var rätt puerila. Strauss tonpoem är ensatsigt. Det finns också en kammarversion arrangerad av Hasenöhrl och inspelad åtminstone tre gånger.

Verket inleds mjukt i stråkar och träblås, men vitaliseras snart av hornfanfarer. Orkesterfanfarer. Struttande musik som lånades av Dukas till hans Trollkarlens lärling (1897). Träblåsarna har en viktiga roll genom korta solon eller allmänt tjatter. Högt tempo. Det är sällan hela orkestern spelar. Lugn. Rassel-läten som alltid får mig att rycka till. (Förhistoriskt inprogrammerad instinkt som varnar för skallerormar?) Forte. Vaggande rytm i lugnt tempo. Violinsolo. Valsaktig episod. Crescendo med brassfanfarer. Struttande Dukas-rytm inleds av det djupa brasset, förenas med inledningens fanfar-tema. Snabb, lättfotad dans skimrar förbi. Lugnare. Inledningens hornfanfarer återkommer. Crescendo med brassfanfarer. Struttande Dukas-rytmen i pizzicato. Crescendo. Triumfatoriska fanfarer. Pukvirvlar avbryter. Förtvivlans djupa brass. Soloklarinett frigör sig ur misären. Krossas av brass och pukor. Soloklarinetten återuppstår. Krossas igen. Försöker tränga genom. Förvandlar brasset? Stillnar. Pastoral lyckoscen i stråkarna. Plötsliga, kraftiga avslutningsfanfarer.

Av Richard Strauss rekommenderas härutöver Don Quixote, Don Juan, Also sprach Zarathustra, Ein Heldenleben, Eine Alpensinfonie & Metamorfoserna.

Veckans verk-text nr 30, avslutad 4 juni 2001, annandag pingst. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

Anton BRUCKNER, 1824-96, Österrike;

Symfoni nr 9 d-moll, Ofullbordade, Dem lieben Gott

för orkester, k1891-6, 37 insp, 60m
Berlins PO, Herbert von Karajan, DG 1966 = 60m
Leipzigs Gewandhausorkester, Herbert Blomstedt, Decca = 59m
Nordtyska RSO, Günter Wand, RCA 1988 = 62m

Anton Bruckners symfonier tenderar att framkalla motsatta reaktioner hos vänner av konstmusik; "tråkiga sömnpiller" eller "jordbävningsutsatta katedraler". Mestadels håller jag på den senare uppfattningen. Men visst har Bruckner sina schabloner, kännetecken som kan vara rätt enerverande. De långdragna crescendona, den djuuuupa andhämtningen (pulsen), kraftackumulationer ännu väldigare än Beethovens. Om Beethoven kan liknas vid den ideale tungviktsboxaren ("dansar som ett bi och stinger som en geting"), kan Bruckner liknas vid den reelle tungviktsbrottaren (alltför ofta i clinch).

Bruckners nia har bara tre satser; Feierlisch, misterioso; Scherzo; Adagio. Finalen hann inte fullbordas innan döden satte punkt för bygget. I vår tid har både Carragan och Samale/Mazzuca bearbetat och "fullbordat" final-skisserna. Inspelningar finns, men jag har tyvärr inte haft tillgång till dem.

Förstasatsen inleds med tremolerande stråkar; mystik! Hornfanfarer. Crescendo. Sorgsen tubamelodi. Tempohöjning. Spatserande marsch. Sforzando med brass och pukvirvlar. Pizzicaton. Generalpaus följd av varm, mjuk, kantabel, stråkledd sång. Rik polyfoni i stråksatsen undanröjer sentimentaliteten. Den idylliske Bruckner i sitt esse. Stillnar. Sjögångshävningar i stråkarna, förstärks av främst hornen. Diminuendo. Crescendo. Tubamelodin. Underbara uppbygganden & demonteranden av spänningar. Sökande. Tubamelodin. Fragmentering. Tubamelodin. Spatserande marsch crescenderar. Stråksången. Sforzaton med storm i stråkarna, brassfanfarer & pukvirvlar. Marsch. Sforzato. Stilla, eftertänksam konversation mellan stråkarna. Tempohöjning. Stråksång, polyfoni. Vilken schlager har använt det här temat? Generalpaus. Sjöhävningar. Jordbävning. Bergsveckningar avslutar förstasatsen på sitt inte helt stillsamma sätt. Nog finns här likheter med Wagners musik; mörkheten, kraften, dynamiken.

Scherzot inleds av träblåsare och pizzicaton i raskt tempo. Sagoväsens dans? Furiös rytm. Kraft & fart. Violiner, pukor & brass. Klarinettsolo över luftig dans. Massakermusik med brass och pukor. Försök att crescendera crescendot, dock utan Beethovens förmåga. Snabba violinfigurer alternerar med legatostråkar i triodelen. Inledningens träblås & pizzicaton återkommer för att reprisera scherzo-delen. Kraftfull avslutning.

Adagiot inleds med djup stråksång i makligt tempo. Klarinettsolo, hornsolo, stråktremolo, crescendo. Pukvirvlar, brassfanfarer. Hornsolo. Schlagertemat från första satsen antyds. Stillnande. Spänningen förlöses av stråksång i mellanläge. Blåsarserenad. Tempohöjning, ljusare stråksång med pizzicaton i de djupa stråkarna. Hornsolo över pizzicaton. Inledningens stråksång återkommer inlett av udda intervall. Tempohöjning. Hotfullt. Avvaktande. Lugnare. Sökande. Sforzato; brass och pukvirvlar. Ljus stråksång. Inledningens djupa stråksång crescenderar. Träblåsarserenad. Stråksång. Tempohöjning, pizzicaton driver på. Oroande bastoner från djuuupet. Nödrop från violinerna. Sforzato, brass, pukvirvlar. Mångtonigt ackord. Generalpaus. De skingrade fragmenten återsamlas. Stråksången står för den stillnande avslutningen, men hornsolisten får sista tonen.

Visst saknar jag en riktig final! Bruckners nia är helt klart ofullbordad.

Av Bruckner rekommenderas symfoni nr 4, 5, 6, 7, 8 & 9. Flera av dem finns i olika versioner, något som är allt för komplicerat, specialiserat och (ofta) futilt för att reda ut här. Nian spelas mig veterligen så gott som alltid i den accepterade tre-satsersversionen.

Veckans verk-text nr 17, avslutad 16 april 2001 (annandag påsk). Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

Richard Strauss, 1864-1949, Tyskland, Österrike:

Also sprach Zarathustra, tonpoem

för orkester med 4 flöjt, 4 oboe, 4 klarinett, 4 fagott, 6 horn, 4 trumpet, 3 trombon, 2 tuba, 2 harpor, orgel, pukor, slagverk & stråkar
k1895-6, opus 30, 29 insp, 33m
Staatskapelle Dresden, Rudolf Kempe, EMI 1973

Richard Strauss och hans musik är besvärlig, men på fel sätt. Friedrich Nietzsche skrev sin bok Sålunda talade Zarathustra 1885. August Strindberg blev eld och lågor: här var en Man som talade klarspråk och hade visioner (men se för guds skull till att boken inte översätts till svenska!). Strauss svar kom som synes också snabbt, var avsedd som en hyllning till mänsklighetens dittillsvarande utveckling och de nya perspektiv Nietzsche drog upp. Det är i det senare ledet problemen tornar upp sig. Idéerna kom att ingå i nazismens tankegods, deras realiserande i erövrings- och utrotningskrig kontaminerade allt i dess närhet. Strauss musik är dock av den kalibern att man inte utan vidare kan kasta den i soptunnan. Man måste brottas en del med den och ta ställning.
Ytterligare ett besvär gäller själva musiken. Strauss musik är inte otvetydigt betydande. Han har skrivit närmast dålig musik. Stilistiskt är han inte heller enhetlig. Efter att ha etablerat sig som tonpoemets mästare under 1890-talet, klev han efter sekelskiftet fram i avantgardets frontlinje med ett par expressionistiska operor, gjorde så full reträtt in i en sentimentaliserande klassicism. Sedan följde mest en rad operor jag inte hört innan han mot andra världskrigets slut tog upp instrumentalmusiken igen, nu ofta i ”neutrala” blåsarklanger. De sena Metamorfoserna intar dock en undantagsställning genom sitt otvetydiga känslodjup.
Also sprach Zarathustra komponerades mellan 4 februari och 24 augusti 1896. Stycket uruppfördes i Frankfurt 27 november 1896 under tonsättarens ledning. Musiken löper kontinuerligt, men består av sektionerna Introduction, Man in a Primeval State, The Great Yearning, Of Joys and Passions, Song of the Grave, Of Science and Learning, The Convalescent, Dance Song, Night Song och Song of the Night Wanderer. Jag hoppas att jag fått till indelningen hyggligt korrekt i texten nedan. Inledningen användes i Stanley Kubrick-filmen 2001 - A Space Odyssey (1968), filmen The Who hyllade så oefterhärmligt på omslaget till Who’s Next.

Verket inleds i diffust mullrande, låga stämmor. Trumpetsolist med stigande, lååånglinjigt motiv. Svaras av orkesterforte. Pukslagaren snor åt sig allt ljuset med kraftfulla dunkningar. Trumpetsolisten är inte nöjd utan bestämmer sig för att skapa ännu ett universum. Orkesterforte. Pukor. Trumpet. Ljusnande orkesterforte. Grandios soluppgång. Orgel avrundar inledningen, som är fullkomligt, sanslöst over the top.
Man in a Primeval State inleds med tremolerande låga stämmor. Ett aktivistiskt, uppåtriktat motiv presenterar sig. Pizzicaton avrundar. Uttunnad blåsarserenad leder över till vemodig och mjuk musik i lugnt tempo, med violinsolist. Elaboreras tårdrypande. Sentimentalt crescendo. Det här är riktigt dålig musik, Strauss från en av hans många sämre sidor. Svimmande i sentimentalt träsk. Kulminerar, avrundas och diminuerar med orgelpunkt och violinsolist.
The Great Yearning föranleder tonartsskifte och lite aktivare musik i ljusare klanger. Försiktiga stråktremolon och primitiva blåsarsignaler. Korta solistinsatser. Tremolona fortsätter, crescenderas långdraget. Dramatiserande kontrabasar initierar passionerat svar i violinerna. Heroiska fanfarer och sentimentala stråkar. Crescendo med trumpetfanfarer.
Stormigt forte inleder fjärde avsnittet, Of Joys and Passions. Den här musiken är bättre: visserligen tjockt orkestrerad, men temana har skärpa och drama i sig, musiken har riktning och utvecklas. Kulminerar med några heroiska fanfarer (à la Wagner) och diminuerar. Bekant tema växlar ned intensiteten. Violin- och cellosolister. Crescendo med prominenta Hollywood-violiner. Diminuerar med aktivistiska temat i bakgrunden. Mal på tomning ett tag. Stillnar med klarinett- och cellosolister. Tystnar.
Lågmäld cello inleder Song of the Grave i lågt tempo. Stillsamt, långdraget crescenderande, stråkdominerat avsnitt utan några försonande egenskaper. Kempes Strauss-inspelningar har gott renommé, men den här klingar lite väl grötigt, dynamiken är också lite platt.
Plötsligt crescendo och tempohöjning för Of Science and Learning. Optimistiska violiner och harpor. Ljusa stämmor kvittrar och småskuttar. Hornsignaler. Klarinettsolist över orkester som hålls tillbaka fint till spänningsalstrandets fromma. Violincrescendo initierar ljust orkesterforte i raskt tempo. Musik som nog avser att uttrycka Manlig Beslutsamhet och Driftighet, men mest känns gammal och trött, mekanisk och stelnad. Andra skribenter påstår att det är en fuga: fan tro’t. Avrundande och bekräftande sforzando med orgel. Generalpaus (ty hur många universum kan man skapa på dryga halvtimmen utan att ta lite vila?)
Dramatiseras för The Convalescent. Lågmält med fint återhållen spänning i de djupaste instrumenten. Bekanta aktivistiska melodin i sekvenser, raskt kringkastat i stråket. Trumpetfanfarer. Flöjter tjattrar. Blåsare kluckar. Fint återhållen spänning, bra orkestrering. Aktivistiska temat med aggreverande inlägg. Cellosolist. Muntert kluckande vals. Aktivistiska forteinlägg i grann orkestrering. Trumpetfanfarer. Kulminerar och tunnas ut. Inledningens trumpetfanfar. Det är vanligt att tonsättare binder samman musiken genom att låta vissa teman återkomma. Så ock Strauss, men här känns det mer som ett utslag av fantasilöshet än en vilja att skapa intern stadga.
Violinsolist kliver fram och stämmer upp en slirigt söt vals: Dance Song. Oboe kontrapunkterar med klämkäckt pigg krumelur. Uff, uff, uff, det här var inte roligt! Drömmer sig bort med däst förnöjsamhet. Strauss opera Rosenkavaljeren är smockfull av mer musik av det här slaget, vilket må ses som en varning. Tempot höjs. Hysteriskt muntert valsande. Breddas. Avrundande träblåsare.
Stillnar osmidigt med horn- och violinsolister för Night Song. Violin- och oboesolister. Orkestervals. Inledningen antyds. Teman far som projektiler genom rummet, mer rapsodiskt än symfoniskt. Crescendo till stooorslaget orkesterforte, där idéerna är lika glesa som tonerna är starka. ”Ooops, det var en stund sen jag skapade ett universum förra gången!” Stycket har alltför många avsnitt som låter som ett rapsodiskt potpurri, just här är det inte ens väl sammanfogat. Fanfarer och cymbalrapp. Crescendo.
Klockslag bakom sforzando-storm i full orkester med ganska mörk klang inleder Song of the Night Wanderer. Diminuerar långdraget. Tystnar tvärt till violiner och harpa med stilla Hollywood-toner: Ack hjärtat, minns du? Efter närkamp med sådan här musik måste man återställa sig med något nyttigare: Weberns orkestrering av Bachs Ricercare passar utmärkt. Uttunnat med solister, ändå orkestral snarare än kammarmusikalisk karaktär. Utdragen, fint stillnande avslutning i blåsare och kontrabasar.

Av Richard Strauss rekommenderas främst Don Quixote, fantastiska variationer över ett ridderligt tema för cello, viola & orkester (1896-7), orkesterverken Till Eulenspiegel's lustige Streiche (1894-5), Also sprach Zarathustra (1895-6) och Eine Alpensinfonie (1911-5) samt Metamorfoser, studie för 23 solostråkar (1944-5).

Veckans verk-text nr 175, avslutad 5 april 2003. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Richard Strauss, 1864-1949, Tyskland, Österrike;

Don Quixote, fantastiska variationer över ett ridderligt tema

för cello, viola, orkester, opus 35, k1896-7, 29 insp, 42m
Steven Isserlis, Bayerska RSO, Lorin Maazel, RCA 2000, 42m
Pierre Fournier, Abraham Skernick, Clevelandorkestern, George Szell, Sony 1960, 39m

Richard Strauss kommer aldrig att bli en av mina favorittonsättare. Men nog skrev han en del vidunderliga stycken! Tyvärr ägnade han de flesta av sina mogna år åt att skriva operor. Kanske det finns värdefull musik där som min motvilja mot klassisk vokalmusik berövar mig. Annars är väl Strauss akilleshäl en avsaknad av djup. Fast nog är det raffinerad underhållningsmusik!

Don Quixote skrevs under Strauss tid som chefsdirigent för München-operan. Det baseras naturligtvis på Miguel de Cervantes Saavedras (1547-1616, Spanien) roman från 1605-15. Solo-cellon representerar Don Quixote, hans älskade Dulcinea tar ton genom en oboe och hans betjänt Sancho Panza genom violan (ibland basklarinett eller tenortuba). Uruppförandet ägde rum i Köln 8 mars 1898 med Friedrich Grützmacher som solocellist och Franz Wüllner som dirigent.

Verket spelas utan paus och består av avsnitten Introduktion, tema, 10 variationer (Väderkvarnarna, Fårskocken, Samtal Don Quixote & Sancho Panza, Botgörarprocessionen, Don Quixote tillber Dulcinea, Bondskökan, Luftritt, Förtrollade roddbåten, 2 munkar på mulor, Tvekamp med "Riddaren av blanka månen") och en avslutande Final.

En munter träblåsar-trudelutt inleder. Stråkarna svarar med en valsartad rytm. Djupa stråkar i lugnare tempo. Klarinettsolo med harpa. Trumpetfanfarer. Oboe-solist över stråkar. Smått kaotiskt. Huvudsolisterna gemensamt. Livligt tempo. Solistinsatser från alla möjliga instrument far som projektiler genom rummet. Fanfarer samlar orkestern tillfälligt.
Cellon presenterar sig i helfigur. Violan kommer i släptåg. Djup blåsarsolist (fagott/kontrafagott?) i konversation med cello-solisten. Cellon aggreverar sig, får ett passionerat svar av orkestern. Stillsam solocello återvinner snart modet.
Orkesterattack liknande andra verk av Richard Strauss inleder andra variationen. Bräkande brass illustrerande fårskocken. Cellon och violan invecklar sig i samtal. Oboe- och fagottsolister ansluter småningom. En stilla vals med cello-solo tråds: för att fira min förträfflighet!
Orkesterfanfar. är det Alpsymfonin (1911-5) den erinrar om? Djupa, passionerade stråkar. Storslaget som Hollywood, men med betydligt mer substans. Stillnar och lämnar plats för cellon och de andra solisterna. Utdragen orkesterfanfar avrundar.
Raskt tempo med frenetisk orkester. Avbryts abrupt av Dies irae-tema i procession. Kontrapunkteras av tjattrande träblåsare. Avbryts abrupt av fanfar. Cello- & trombon-solister. Långt cellosolo. Harpa initierar orkestersvar. Cellon mer passionerad. Åter eftertänksam.
Plötsligt tas en rask dans upp av orkestern. Solist, orkesterfanfar. Solisten konfronteras av orkesterdansen. Svarar med melankoli. Stormig respons från orkestern, förstärkt av vindmaskin. Sforzandona bryter på brucknerskt vis nästan genom till verklighetens profundo. Smått kaotiskt avsnitt. Solistpizzicaton. Pastorala träblåsare. Frenetisk orkester. En duett mellan två fagotter (munkarna!). Frenesi. Trumpetfanfarer. Cellosolisten tittar fram emellanåt. Pukslag i enveten puls. Stillnar. Solist. Crescendo med domedags-pukslag. Stillnar utdraget.
Cellosolo i lugnt tempo, smärtsamt. Passionerat crescendo. Pukslag. Passionerad solist. Orkesterfanfar. Stämningen lättnar. Svepande vals med cellosolist. Klarinett med stilla fanfar. Cellon. Klarinett. Orkester. Distinkt, stillnande avslutning.

Av Richard Strauss rekommenderas främst Till Eulenspiegel's lustige Streiche för orkester (k1894-5), Also sprach Zarathustra för orkester (k1895-6), Don Quixote för cello, viola & orkester (k1896-7), Eine Alpensinfonie för orkester (k1911-5) och Metamorfoser för stråkorkester (k1944-5).

Veckans verk-text nr 95, avslutad 21 januari 2002. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

Arnold SCHÖNBERG, 1874-1951, Österrike, USA:

Verklärte Nacht

för stråkorkester, opus 4, k1899, arr 1917, r1943, 22 insp, 29m
Orpheus CO, DG 1989 = 29m
Philadelphia Orchestra, Eugene Ormandy, 1970 = 30m

Arnold Schönbergs namn förknippas mest med tolvtonstekniken, som han presenterade på 1920-talet. Det här stycket är däremot ett exempel på senromantiskt tonmåleri. Stycket skrevs ursprungligen hösten 1899 som en stråksextett (2 violin, 2 viola & 2 cello, 14 inspelningar), men arrangerades 1917 av Schönberg för full stråkorkester. Det är den versionen som är aktuell här eftersom jag tycker den är aningen bättre än originalet. Musiken har senare även arrangerats för pianotrio av Edward Steuermann (p1979) respektive brass av Ted Cox (p1991).

Titeln kommer från en dikt ur Richard Dehmels (1863-1920) samling Weibe und Welt (1896). Hela dikten finns återgiven på originalets tyska på http://www.recmusic.org/lieder/d/dehmel/schoen4.html. I korthet handlar dikten om ett ungt förälskat pars månskenspromenad, hennes skuldtyngda bekännelse att hon är gravid med en annan mans barn, hans förlåtelse och deras fördjupade kärlek. Det blev naturligtvis skandal vid uruppförandet 1903, men förmodligen mer på grund av ämnet än musiken, som inte borde vållat större bryderi för en någorlunda upplyst publik.

Orpheus-inspelningen är uppdelad i fem spår, som dock spelas utan paus; Grave, Molto rallentando, A tempo, Adagio, Adagio (molto tranquillo).

Stilla, långsam och lite mystisk inledning i djupa stråkar etablerar en sorgsen stämning, lågmält dramatisk. Växer gradvis ut i stråkorkestern, men ännu försiktigt, mjukt och behärskat. Violiner kvintilerar piggt över stilla ackompanjemang. Mer upprörda tongångar. Crescendo - diminuendo. Solist. Upprört crescendo. Stormande djupa stråkar. Upprört passionerade, himlastormande violiner över storm i de djupa stråkarna. Mycket illustrativ musik, där associationerna står som spön i backen. Stillnar. Pizzicatoattack och rakt, robust tillkännagivande. Stillnar. Konversation mellan violin och cello med passionerade utbrott. Crescenderar etappvis, mycket berättande, illustrativt och dramatiskt effektivt. Diminuendo. Crescendo kulminerar och leder över till andra sektionen.

Vilar på en dramatisk högplatå och stillnar sedan gradvis. Solister kliver stundtals fram ur stråkorkestern. Högspänd, tungt laddad musik i högt tempo. Fenomenalt orkestrerat och dramatiskt avsnitt där höga violiner etablerar de melodiska ramarna, svepande violiner och tremolon dramatiserar, enstaka pizzicaton glättar till det hela en aning och kontrabasarna muttrar vresigt. Expressiv kulmination av jordskälvande dignitet. Styckets dramatiska höjdpunkt. Stillnar.

Tredje sektionen inleds av svårmodiga, stapplande djupa stråkar i långsamt tempo. Soloviola prövar sig fram försiktigt. Hela stråkorkestern med rustikt rak dramatik och förtvivlan. Violinsolo, försiktigt och känsligt. Rustikt avbrott. Violinsolo. Rustikt. Violinsolo. Stillnar magiskt. Fin, mjuk och tystlåten orkester. Generalpaus.

Spänningen lättar betydligt när fjärde sektionen startar. En öm, djupt känd kärleksaria i de lägre stråkarna. Violinerna ger sig in i leken. Stillnar. Lekfulla tongångar i högre tempo. Violinsolist över delikat, lätt och luftigt ackompanjemang. Violasolist ansluter, sedan cellosolist. Richard Wagners musik kastar sin skugga över den ännu unge Schönbergs harmonik och melodik. Crescendo. Leken fortspinns. Schönberg lyckas faktiskt att gestalta kärleksruset utan att slå över i sentimentalitet. Stundtals blir det kanske lite sött, men det är bara helt kort och lämnar snart plats för fräschare tongångar. Crescendo. Oroligare tongångar. Kulminerar och lämnar plats för kärleksarian. Mer passionerat. Stillnar. Generalpaus. Omstart med kärleksduett. Crescendo - diminuendo. Magiskt stillnande musik leder över till femte sektionen.

Försiktig, öm musik med solister över stråkorkestern. Stämföringen räddar musiken ur sentimentalitetens slemma famntag, som inte är långt borta. Med fel dirigent och för stor stråkstyrka ökar säkert risken för sentimentala överslag. Crescendo. Forte. Diminuendo. Magiskt vacker musik: stilla och rofylld i lugnt tempo. Just som den verkar lägga sig till vila återkommer de raskare ackompanjemangsfraserna från fjärdesektionen. Stillnande avslutning, djupt rofylld.

Av Schönberg rekommenderas främst Verklärte Nacht för stråkorkester (k1899, arr 1917, r1943), 5 orkesterstycken opus 16 (k1909, r1949), Orkestervariationerna opus 31 (k1926-8) och Stråktrion opus 45 (k1946).

Veckans verk-text nr 128, avslutad 6 juni 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

veckans_verk.html
reflexioner_1711-1819.html
reflexioner_1820-1829.html
reflexioner_1830-1869.html
reflexioner_1870-1889.html
reflexioner_1890-1899.html
reflexioner_1900-1909.html
reflexioner_1910-1919.html
reflexioner_1920-1929.html
reflexioner_1930-1939.html
reflexioner_1940-1949.html
reflexioner_1950-1959.html
reflexioner_1960-1969.html
reflexioner_1970-1979.html
reflexioner_1980-1989.html
reflexioner_1990-1999.html
reflexioner_2000_och_senare.html

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)

index.html
veckans_verk.html
popmusik.html
internationell_konstmusik.html
nutida_internationell_konstmusik.html
svensk_konstmusik.html
Krogen Äfventyret
huligan.html
Walter Ekelins CV
lankar.html

besök på sajten sedan september 2001, ej räknande mig själv
visits since september 2001, not counting myself

Senaste uppdatering (latest update) 10 augusti 2007.
Version 5.27 av sidans Telia-inkarnation (of the page's Telia-version).
På nätet sedan 16 januari 2001, hos Telia sedan 20 juli 2001.
On the net since 16 january 2001, at Telia since 20 july 2001.