Verk 1830-1869

som har uppskattats i mina musikcuper,

kronologiskt ordnade

På veckans_verk.html finns den aktuella presentationen av musikstycken som jag uppskattar speciellt mycket. Den här sidan är ett arkiv för tidigare Veckans verk-texter.

Tonsättarens namn, levnads- eller födelseår, nation.
Kompositionens titel, besättning, katalognummer, tillkomsttid, antal inspelningar i då aktuella RED Classical Catalogue, speltid.
Tillgängliga inspelningar; solist(er), ensemble, eventuell dirigent, skivbolag, speltid om flera inspelningar är tillgängliga (för svensk tonsättares verk samtliga inspelningar jag känner till).
Presentation.
Ytterligare rekommendationer avseende aktuelle tonsättare.
Numrering, datering och vilken musikcup som föranlett skriverierna.

Pieces 1830-1869

that have been successful in my music cups,

chronologically ordered

On veckans_verk.html you'll find the latest presentation of pieces I especially enjoy. This page is an archive of old "Work of the week"-texts, chronologically ordered.

The texts won't be translated to English.

Composer's name, years & nation.
Composition's title, instrumentation, catalogue number, date, number of recordings in the then current RED Classical Catalogue, playing time.
Available recordings; soloist(s), ensemble, eventual conductor, record label, playing time if numerous recordings are available (all known recordings of Swedish pieces)
Presentation.
Further recommendations of pieces by the present composer.
Numbering, date and the cup that caused the text to be written.

De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Hector Berlioz, 1803-69, Frankrike;

Symphonie fantastique, episode de la vie d'un artiste

för orkester, opus 14, k1830, p1830, 64 insp, 52m
Franska NO, Leonard Bernstein, EMI 1976 = 52m
Parisorkestern, Semjon Bychkov, Philips = 51m
Concertgebouworkestern, Colin Davis, Philips 1974 = 55m

Premiären på Symphonie fantastique blev en Parisisk skandalsuccé. Berlioz hade bifogat en programförklaring som berättade hur symfonin gestaltade en "episode de la vie d' un artiste". Bakgrunden var den Shakespeare-vurm som gripit kring sig i Paris. Ett engelskt teatersällskap återintroducerade 1829 Shakespeares pjäser. Berlioz beskådade dem och småningom i synnerhet en av aktriserna. Irländskan Harriet Smithson excellerade som Ofelia i Hamlet, Julia i Romeo & Julia och andra roller. Berlioz blev förälskad i henne, men avvisades. Hans äkt-romantiska våndor kom att gestaltas i symfonin, inkusive opiedrömmar om att ha dödat henne och sedan se sig själv vandra uppför galgbacken. Skådespelerskan satt själv i publiken vid uruppförandet! De tu gifte sig 1833, men ska inte ha haft något lyckat äktenskap.

Nå, det är inte (bara) därför symfonin hängt sig kvar i repertoaren. Den besitter obestridliga, originella musikaliska kvaliteter. En "idée fixe" som skapar sammanhang mellan satserna och vilket Berlioz var den första att använda sig av. Wagner och Franck kom senare att använda liknande arbetsmetoder. Varierande musikaliska uttryck i satserna; elegant dansmusik, naturlyrik och de skräckstämningar utan vilka symfonin inte kommit med här. Briljant orkestrering i kontrast till klassikernas mer återhållsamma utnyttjande av orkesterns möjligheter.

Några teman till symfonin hämtade Berlioz från en sång komponerad cirka 1816, en kantat från 1828 och den oavslutade operan Les Francs-Juges. I finalen används Dies irae-melodin (vredens dag) från den katolska dödsmässan.

Symfonin har precis som Beethovens Pastoralsymfoni fem satser; Rêveries - Passions, Un bal, Scène aux champs, Marche au supplice, Songe d'une nuit de sabbat.

Förstasatsen inleds av blåsare som etablerar en stillsam scen. Mjuka stråkar ansluter trånande, suckande. Kortvarigt dramatiserande crescendo från de djupa stråkarna. Stråkinitierad tempohöjning. Bredare, djupnande. Dansrytm antyds. Legatospel. Tempohöjning. Triumf antyds. Glädjeyra. Delikat spel mellan antydan och uttalan. Orkesterns sektioner spelas ut mot varandra och mot hela orkestern. Lättfotat jämfört med Beethovens tunga muskelarbete. Dramatiserande temposänkning. Pukvirvel. Tempohöjning. Återhållen glädje, blommar ut, men ej fullständigt. Glädjeyra, blir allt rusigare. Stillnar. Feberrusig glädjeyra. Stillnande avslutning.

Andrasatsen inleds med scenskapande stråkar och harpa; filmmakarnas ideala danspalats etableras. Delikat harpa. Valsen inleds med melodin i violinerna. Till skillnad från Straussarnas är det en kvalitativt högstående vals, som också går att lyssna sittande till. Idée fixe i blåsarna. Intensifierad vals. Idée fixe i blåsarna. Avslutning i glädjetrans.

Ett klarinettsolo inleder den långsamma tredje satsen, svaras av oboe och lågmälda stråkar. Stråkarna växer en aning. Violinerna för melodin, djupa pizzicaton. Rytm antyds. Dialog mellan orkestersektioner. Crescendo. Diminuendo. Nytt avsnitt med högre tempo och ljusare karaktär trots melodi i djupa stråkar. Dramatisering. Idée fixe. Kulmen. Stillhet, frid & ro. Blåsarsolon. Tempohöjning. Den dynamiska variationen är fenomenal, mer abrupt än Beethovens, ändå inte ogrundad. Klarinettklagan alternerar med pukvirvel. Stråksång avslutar.

Pukor och tromboner etablerar raskt skräcken i fjärde satsens marsch till galgbacken. Underbart konstruerad musik; rytmiskt och melodiskt tydlig, orkestreringen lysande varierad. Sforzando. Djupa stråkar marscherar vidare. Höga stråkar. Fagott. Trumpetfanfarer. Hetsande dramatisering. Är det hela för glättigt för galgbacks-musik? Idée fixe i blåsarsolo. Avslutning (med dekapitering?).

Finalen inleds med djupa, dramatiska stråkar. Gisslande höga stråk. Pizzicati erinrande om andra satsen. En gycklande klarinett drar igång orkesteryra. Träblåsarnas gyckeldans sprids i orkestern, bromsas småningom av de djupa stråkarna. Klockans Dies irae mot orkestern. Groteskeri! Djupt brass, stråkpizzicati. Crescendo. Furiös rörelse. Tempohöjning. Flera teman sammanförs. Dans och Dies irae. Pizzicatorassel. Slutspurt modell större avslutar.

Hector Berlioz försörjde sig som musikkritiker och bibliotekarie vid Pariskonservatoriet. Som tonsättare hade han svårt att slå igenom. Mendelssohn (1809-47) och Rossini (1792-1868) avskydde hans fantastiska symfoni. Schumann (1810-56) och Liszt (1811-86) stödde honom däremot. Franz Liszt transkriberade till och med hela symfonin för piano solo 1833.

1844 och 1856 gav Berlioz ut en lärobok i orkesterinstrumentation. 1870 kom hans självbiografi. Av hans övriga musik rekommenderar jag främst Harold i Italien, en symfoni för viola & orkester från 1834 och uvertyren Le Carneval romain från 1844. Han skrev också flera större vokalverk.

Veckans verk-text nr 1, avslutad 17 februari 2001. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

Franz BERWALD, 1796-1868, Sverige:

Symfoni nr 1 g-moll, Sinfonie sérieuse

för orkester med 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, pukor och stråkar
k1842, 12 inspelningar, 32 minuter
Helsingborgs SO, Okko Kamu, inspelad 1995, Naxos 8.553051

Finns även följande inspelningar:
Caprice CAP 22032 + Radiotjänst RE 728-31; Göteborgs RO, Tor Mann, inspelad 1946
Opera 1944 + Telefunken 43080 + Accord 220502 + Nonesuch 91087 + Accord DP 149150 + Telestar TRS 11037; Stockholms PO, Hans Schmidt-Isserstedt, inspelad 1962
Caprice CAP 22032; Sveriges Radios SO, Sten Broman, inspelad 1968
SR RHLP 1105 + EMI SCLP 1056 LP, Nonesuch H-71218 LP + Bluebell ABCD 047; Sveriges Radios SO, Sixten Ehrling, inspelad 1970
HMV SLS 5096 + HMV 157-35470/3 + EMI 565 303 + EMI 573 335; Stockholms PO, Ulf Björlin, 1977
DG 415 502 + 445 581 + 477 5031 ; Göteborgs SO, Neeme Järvi, inspelad 1985
Decca 436 597; San Fransisco SO, Herbert Blomstedt, inspelad 1992
Hyperion 67081-67082 + 22043; Sveriges Radios SO, Roy Goodman, p1996
Arte Nova Classics 74321 37862 2; Jena Philharmonic Orchestra, David Montgomery, inspelad 1996
BIS 795-796; Malmö SO, Sixten Ehrling, inspelad 1996
Chandos CHAN10303: Danish National Symphony Orchestra, Thomas Dausgaard, p2005

Den som är bevandrad i tyska läten kan finna mer information om Franz Berwald på http://www.berwald.gmxhome.de/. Tyvärr finns ännu ingen bra hemsida om honom på mer civiliserade språk! Visst var hans familj av tyskt ursprung, men nog borde vi svenskar väl kunna snickra ihop åtminstone en hemsida åt honom! I hans egenskap av andragenerationsinvandrare kanske mångkulturåret kunde rikta lite strålkastarljus på hans insats? Som det är nu behagar inte ens Svenska MIC förära honom en biografi-sida! Däremot är det just denne Berwald som gett konserthallen i Stockholm dess namn, så helt nattsvart är inte situationen. Här aktuella symfoni uruppfördes (utan framgång) 2 december 1843 på Kungliga Teatern i Stockholm av Hovkapellet och Johan Fredric Berwald (hans kusin). 1945 publicerades partituret på Gehrmans, men det finns sedan 1976 tillgängligt i Bärenreiters kompletta Berwald-utgåva. Satserna är fyra: Allegro con energia, Adagio maestoso, Stretto och Final: Adagio - Allegro molto.

Symfonin inleds med ett sforzando, fortsätter sedan med optimistiska figurer med starkt framåtdrivande kraft. Violinerna driver på fint. Melankoliska ansatser. Stråkar tassar fram på lätta fötter. Svaras delikat av träblåsare. Crescenderar med blåsare. Kulminerar och sträcker ut sig på en stråkbädd. Diminuerar. Andratemat sätter in med lyrisk melankoli. Överledning med aktivare material. Crescenderar till optimistiska fanfarer i brass och violiner. Uttunnat sökande. Avrundande tonfall.
Sforzandoattack initierar expositionsrepris. Melankoliska tongångar. Tassande stråkar. Musikaliska figurer av det aktivare slaget tvingar fram ett crescendo. Kulminerar och fortsätter kantabelt med andratemat. Överledning med aktivare material. Fortissimo med brass och prominenta violiner. Uttunnat i stråket. Melankoliska ansatser avrundar.
Genomföringen inleds med nytt material i högre tempo och annorlunda rytm. Ett fugato sätter in med brysk kraft. Berwalds personlighet lär ha varit tvärt besvärlig, men inte fullt så här djävlig hoppas jag! Det som är utmärkt i musikaliska sammanhang är sällan lika lyckat i det dagliga livet. Musiken breddas. Intensifieras med brass. Breddas ånyo, nu med halvt triumferande blåsarinsatser. Uttunnat i stråket. Flöjtsolist över stråkrytm. Även de andra träblåsarna bidrar med välplacerade inlägg.
Återtagningen sätter in med sforzandoattack. Stråkarna har en viktig, pådrivande funktion. Avsnittet är förkortat jämfört med expositionen. Crescenderar. Andratemat sätter in med kantabla stråkar. Överledning med aktivare material. Brassfanfarer. Uttunnat i stråkarna. Accelerando till väl kortfattad avslutning.

Andrasatsen sätter in med diffust stämningsmåleri i långsamt tempo. Varieras dynamiskt. Brassfanfarer och fjärran pukvirvlar. Stillnar. Blåsarserenad intoneras. Svaras av stråkarna. Crescendo - diminuendo. Träblåsarna har en viktig roll i satsen. Dramatiskt laddad musik väller plötsligt fram. Stillnar. Nytt dramatiskt fortissimo. Stillnar. Raska pizzicaton tvingar fram tempohöjning i välskriven episod. Här klingar det som riktig, värdefull musik! Men ack! Det hela landar ånyo i diffust stämningsmåleri. Låt mig vara tydlig: satsen saknar en bärande melodisk idé, vilket ändå är förutsättningen för en lyckad långsam sats. Dynamiska förändringar, harmoniska variationer eller klangfärgsskiftningar räcker i sig inte i min värld! Avrundande stråkar. Brassfanfarer och pukvirvlar. Avslutas stillnande i stråket.

Tredjesatsens scherzo kommer till vår räddning med distinkt tonföring i raskare tempo och friskare harmonik. Ack, den som ändå vore friluftsmänniska! Termen ”stretto” kan både åsyfta ett högt tempo och en fugas trångföring, men det måste väl vara det förra Berwald här avser. Just i den här satsen kan i vart fall inte eder ödmjukaste spåra ens något fugato. Hur som helst så har i synnerhet hornen många små solistinpass. Stråkarna och speciellt violinerna håller ihop musiken och driver den framåt.
Kontrasterande trio sätter in med lantlig förnöjsamhet i en vän kvinnas sällskap. Puttrar vidare med behaglig värme. Jodå, hornen är med här också, även om stråkarna dominerar. En gång till: förnöjsamhet ska man vårda väl!
Scherzo-delen återkommer. Här finns ansatser till lite jävlaranamma, men det får aldrig blomma ut till fullo. Satsen avslutas inbromsande i stråket och övergår direkt i

finalen som inleds med andrasatsens diffusa stämningsmåleri. Som kontrast funkar det bättre än som hel sats. Diminuerar snart in i tystnaden. Något börjar röra sig raskare i stråkar och träblåsare. Sforzandoattacker med brass. Aktivt, men oprofilerat sökande. Ett fugato sätter in och tvingar in musiken på mer konstruktiva banor: här talar vi stor musik! Pukor piskar på behändigt. Tystnar tvärt. Återstartar i långsamt tempo i de djupa stråkarna. Milt klagande. Accelerando till gladlynt musik med frisk harmonik. Bromsar snart in. Ett hymnartat tema kliver fram med befriad sång. Hymnen kontrapunkteras härligt av fugatot. Crescendo. Renodlat fugato återkommer. Alternerar med brasshymn. Nu talar vi biznizz! Djupt brass och violiner. Sforzandoattacker med påpiskande pukslag. Landar brett i de djupa stråkarna. Svaras av ljusa träblåsare. Accelerando med kvicka stråkar. Huj, vad det visslar på! Kulminerar och återgår till långsamt tempo. Melankoliskt klagande som tillförne. Accelerando. Fugatot sätter in igen. Kulminerar. Breddas. Solotrombon blåser till samling. Distinkt avslutning i full orkester. Finalen är musikaliskt stimulerande, men väl rapsodiskt konstruerad.

Av Berwald rekommenderas framförallt symfonierna nr 1 g-moll (Sinfonie serieuse, 1842), nr 3 C-dur (Sinfonie singulière, 1845) och nr 4 Ess-dur (Sinfonie naive, 1845) samt stråkkvartetterna nr 2 a-moll från 1849 och nr 3 Ess-dur från samma år.

Veckans verk-text nr 218, avslutad 23 mars 2006. Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 2002-3.

Franz BERWALD, 1796-1868, Sverige, Tyskland, Sverige;

Symfoni nr 3 C-dur, Sinfonie singulière

för 2 flöjter, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, pukor & stråkorkester
k1845, 18 insp, 29m
London SO, Sixten Ehrling, 1968, Bluebell 037 = 29m (även som Decca 6374, London 6602)
Malmö SO, Sixten Ehrling, 1996, BIS 795-6 = 31m

Inspelningar förutom de 2 ovanstående;
Caprice CAP 22032 + Radiotjänst RE 736-9; Göteborgs radioorkester, Tor Mann, konsert 1938 eller 1946
DG 457 705 + DG LPM 18317 + Helidor 89717; Berlins PO, Igor Markevitch, 1956
Opera 1944 + Telefunken 43080 + Acco 22050 + Nonesuch 91087 + Accord DP 149150 + Telestar 11037; Stockholms PO, Hans Schmidt-Isserstedt, 1963
Seattle 5002; Seattle SO, Milton Katims, 1967
Decca 710144 + MCA 101; Cincinatti SO, Max Rudolf, 1967
Caprice CAP 22032; Stockholms PO, Sten Broman, konsert 1968
EMI 565 303 + 573 335 + HMV SLS 5096; Royal PO, Ulf Björlin, 1977
BIS 421-4; Stockholms PO, Gennadij Rozhdestvensky, konsert 1977
Sveriges Radio 1339; Sveriges Radios SO, Herbert Blomstedt, 1977
DG 415 502 + 445 581; Göteborgs SO, Neeme Järvi, 1985
Musica Sveciae MSCD 531; Sveriges RSO, Esa-Pekka Salonen, p1991
Naxos 8.553 052; Helsingborgs SO, Okko Kamu, 1995
Hyperion 67081+2; Sveriges RSO, Roy Goodman, 1995
Tring International TRP 057; Royal Philharmonic Orchestra, Ivor Bolton, senast 1996
Arte Nova Classics 74321 37862 2; Jena Philharmonic Orchestra, David Montgomery, 1996
Chandos 9921; Danska NRSO, Thomas Dausgaard, p2002

Franz Berwald hade det motigt med erkännandet som tonsättare under sin livstid. 1812-28 arbetade han i Hovkapellet. 1829-41 levde han i Berlin, 1841-2 och 1846-9 i Wien. Ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien blev han först 1864. Sinfonie singulière, hans främsta verk, fick han aldrig höra. Uruppförandet dröjde till 10 januari 1905 med Konsertföreningens orkester och Tor Aulin i Stockholm. I samband därmed publicerade Musikaliska konstföreningen partituret i en reduktion av Karl Valentin för pianoduett. Hela partituret har publicerats av Wilhelm Hansen och Nordiska Musikförlaget 1911 och 1947 (studiepartitur) samt mer korrekt återgivet som en del av Bärenreiters utgåva av Berwalds samtliga verk (stort partitur 1967 och studiepartitur 1989).
Idag erkänns Berwald alltmer även internationellt. Singulièren är i mitt tycke en bättre symfoni än de samtida av Mendelssohn och Schumann. Till Beethovens nivåer når han inte, även om han tycks mig vara mer klassicist än romantiker.
Singulièrens scherzo hämtade Berwald från sitt fantasistycke Bajadärfesten, komponerat för orkester 1842. Symfonin, som färdigställdes i mars 1845, består av tre satser; Allegro fuocoso, Adagio-Scherzo (Allegro assai) -Adagio och Presto. Den långsamma mellansatsen inkluderar ett raskt Scherzo-avsnitt, en av Berwalds specialiteter. I andra verk har han vävt samman flera satser till ett enda kontinuerligt flöde, vilket gör honom helt up to date med det dåtida avantgardet (Liszt).

Förstasatsen inleds försiktigt smygande med djupa stråkar. En stark förväntan etableras omedelbart. Enstaka träblåsare ansluter. Crescendo och böljande melodipresentation. Tempohöjning med tema i violinerna. Inledningen repriseras i varierat utförande. Crescenderar. Lyriskt mjukt med flöjter och stråkar. Raska violiner tar vid. Temat skärps och profileras i full orkester. Crescenderar till stormigt framåtdrivande forte. Crescenderas ytterligare med pukor. Kulminerar och avrundas. Lekfullt med duett mellan träblåsare och stråkar. Vaggande tema. Träblåsarsolister kontrapunkterar. Crescenderar till det bestämda temat i full orkester. Avrundas stillnande.
Den smygande starten återkommer och inleder expositionsreprisen. Tempohöjning. Crescendo för det stormigt framåtdrivande temat i full orkester. Kulminerar med pukor och brass. Planar ut i stråksång. Flinka stråkar och träblåskvitter. Lekfullt tema crescenderar till bestämt tema. Avrundas.
Genomföringen vidtar, först med duett mellan träblåsare och flinka stråkar. Läckra pizzicaton. Crescenderar till muskulöst kroppsarbete i mörk orkester. Stormigt. Stillnar, varpå återtagningen vidtar.
Berwald kan inte förneka sin originalitet här heller utan ändrar temanas tågordning lite grand. Ljust och raskt i violiner och träblåsare. Gloriöst, bestämt tema med pådrivande stråkar och statuariskt brass. Kulminerar och planar ut. Lekfullt. Crescendo i full orkester. Inledningens smygande stråkar återkommer. Sväller. Stillnar. Crescenderar till kort, bestämd avslutning med brass och pukor.

Adagiot inleds med en stråkcantilena, ”tvåstämmigt” med lugna mellanstråkar och rörligare melodi i violinerna. Svälls med träblåsare och djupt stråk. Inledningen stillnar avrundande. Solistiska träblåsar-figurer. Än så länge bara antyds en kommande melodik. Crescenderar kort. Viss expressivitet genom sorgsna violiner, djupa tremolon och oroligt svällande/pulserande pukvirvel. Träblåsare profilerar melodiskt. Dramatiseras med bryska inlägg från det djupa stråket. Adagiodelen avrundas av violinerna.
Satsens scherzodel initieras av ett rejält pukslag. Violiner och blåsare drar med sig hela orkestern i ett glädjefyllt raskt tempo med mendelssohnsk lätthet. Perfekt musik på stranden en solig sommardag. En variant med viss hej-och-hå-käckhet skämmer en gnutta. Kontrasterande blåsartema och bryska kontrabas-attacker lägger sig över Scherzots snabba violinfigurer. Den okomplicerad livsglädjen återvänder. Men vem f-n orkar vara glad så länge?
Tystnar abrupt och avlöses av en mycket expressiv stråkmelodi med rullande pukor i botten. Träblåsarsolister artikulerar melodin fint. Svällande crescendo. Dramatiska inlägg från det djupa stråket. Neutraliserande lyrik. Stillnande avslutning.

Finalen inleds distinkt med ett skarpskuret tema, besläktat med det stormiga i första satsen. Kvickt tempo. Mattas av kort för att liksom hämta nya krafter. Det bestämda temat återkommer snart. Bryskt framåtdrivande. Övergår i lågmält jublande, vaggande tema. Kan bara nätt och jämnt lägga band på sig. Crescendo till bestämda temat. Lågmält jublande. Crescendo. Det bestämda temat återkommer. Bra driv i stråkarna: snabbt och lätt i violinerna, bryskt brutala inlägg från kontrabasarna. Orkestreringen är alldeles utmärkt, bättre än hos de flesta dåtida orkestertonsättare. Träblåsare växlar ned till det lågmält jublande. Djupa pizzicaton driver på. Crescendo - diminuendo.
Ett hymnlikt tema i träblåsarna gör sig hört för första gången. Pukslag och oro i lägret. Det hymnlika temat återkommer kraftfullare i stråket. Förvandlas till kvickt och lätt framvisslande musik. Solocello växlar ned till expressivt sorgligt mellanspel, som andra satsens avslutning. Träblåsarsolist och tremolerande stråkar.
Vaggande tema i stråket återför oss till finalens värld. Väl kontrollerad uppbyggnad. Dramatiskt utbrott med stormigt tema i full orkester. Kraftfullt framåtdrivande rörelse med elegans tack vare det ljusa stråket. Lågmält jublande tema söker sin väg framåt. Förnöjsam belåtenhet. Träblåsare tar försiktigt upp hymnen, som fortsätter i kontrabasarna, crescenderar och exploderar med trumpeter och pukdunk. Distinkt avslutning.

Ehrling var bättre 1968 i London än 1996 i Malmö, en tolkning/inspelning som är aningen mjuk i konturerna.

Av Berwald rekommenderas främst Symfoni nr 1 g-moll (Sinfonie serieuse, 1842), Symfoni nr 3 C-dur (Sinfonie singulière, 1845), Stråkkvartett nr 1 g-moll (1818) och Stråkkvartett nr 2 a-moll (1849).

Veckans verk-text nr 6, avslutad 26 februari 2001, reviderad 10 juni 2003.
Första införseln här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9. Andra införseln här efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Richard Wagner, 1813-83, Tyskland, Schweiz, Tyskland;

Preludie till akt 1 av Lohengrin, opera

för orkester, k1846-8, p1850, 45 insp, 10m
Slovakiska PO, Michael Halasz, Naxos 1988 = 10m
Wiens PO, Karl Böhm, DG 1980 = 10m

Om Wagner måste mycket sägas även om han här bara representeras av det här makalösa stycket. Han var revolutionären, flyktingen, Schoppenhauer-beundraren, antisemiten, sin egen librettist, äktenskapsbrytaren, den ambitiösaste tonsättar-entreprenören, musikdramats skapare, gift med (den nästan jämnårige) Franz Liszts dotter Cosima, beundrad och använd av nazister och tyskerister. Strindberg ansåg hans musik förråande. I Israel bojkottades han helt tills Daniel Barenboim helt nyligen framförde Tristan-preludiet och nu själv riskerar att bojkottas. Larry Solomons artikel om Wagners inflytande på Hitler rekommenderas; se http://cc.pima.edu/users/larry/waghit.htm .

Operan Lohengrin handlar om en Graal-riddare på 900-talet. Premiären skedde vid Weimar-hovet och dirigerades av Franz Liszt.

Preludiet inleds av stråkar spelandes mycket höga toner. Vekt bedjande melodi. Träblåsare ansluter. Inga cello eller kontrabasar används de inledande minuterna. Andlöst vackert. Mycket långspunnet crecendo. Oboe-solo i djupt läge (kanske engelskt horn?). De djupa instrumenten ansluter medan den höga violintonen är konstant närvarande. Sforzando. Maestoso med brass, pukvirvlar, cymbalslag. Heliga Graalens ankomst. Långspunnet diminuendo. Är melodin annorlunda jämfört med inledningens bön? Ljusare? Mer optimistisk? Avslutningen med inledningens höga violintoner.

Av Wagner rekommenderas främst Uvertyrerna till Den flygande holländaren respektive Tannhäuser, de båda Lohengrin-preludierna, Valkyrieritten i konsertversion ur Valkyrian, Preludie & kärleksdöd i konsertversion arrangerad av Humperdinck från Tristan & Isolde.

Veckans verk-text nr 48, avslutad 6 augusti 2001. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

Franz BERWALD, 1796-1868, Sverige:

Stråkkvartett nr 2 a-moll

för 2 violin, viola, cello, k1849, 7 inspelningar, 22 minuter
Yggdrasilkvartetten, 1996, BIS 759 = 22m
Frydénkvartetten, 1967, Musica svecia 507 / Caprice CAP 21334, Swedish Society 33180 = 20m

Förutom de 2 inspelningar ovan finns även;
Caprice CAP 21506; Skånekvartetten, 1941
Caprice CAP 21506 + Radiotjänst RD 527-9; Ivan Ericson-kvartetten, 1948
Cycnus 017 + Telestar TRS 11041; Benthienkvartetten, 1962
Turnabout 34091; Köpenhamnskvartetten, 1966
Musicaphon BM 1947 + Golden Crest 31233; Phoenixkvartetten, 1975

Som tonsättare hade Franz Berwald det motigt i portföret. I ungdomen var han för djärv och på ålderdomen i otakt med modeströmningarna. Efter ungdomsåren i Hovkapellet fick han mestadels försörja sig i andra professioner än de musikaliska, t ex som sjukgymnast eller glasbruksdisponent. Han levde i Berlin 1829-41 och i Wien 1841-2 och 1846-9. Numera är han Sveriges internationellt mest etablerade tonsättare. För mig ter han sig som "en svensk Beethoven". De delar en viss vresighet och envetenhet i sina musikaliska språk. Enligt uppgift ska Stråkkvartetten nr 2 i a-moll dela melodiska teman med Duon opus 7 i B-dur för cello (alternativt violin) och piano från 1857-8. Satserna är fyra: Introduzione: Adagio - Allegro, Adagio, Scherzo: Allegro assai och Finale: Allegro molto. Satserna spelas dock attacca, utan pauser emellan. Uruppförandet gick inte av stapeln förrän 1871. Partituret finns att tillgå i Bärenreiters kompletta Berwald-utgåva.

Kvartetten inleds försiktigt prövande. Några pizzicaton. Ett sångbart, sorgset tema utkristalliserar sig. Crescendo. Pizzicaton. Andäktigt vackert i stilla ensemble. Inledningen avrundas. Fortsätter med ett optimistiskt danstema i raskt tempo. Kraftigare stråkföring. Jublande. Det sorgsna temat återkommer kort. Dansen återupptas. Kraftfullare parti. Det sångbart sorgsna temat gör ett mellanspel. Kraftfullt avsnitt kontrasterar kort. Sorgsna sångtemat. Det optimistiska danstemat återvänder och elaboreras genomföringsaktigt. Intensifieras. Crescenderar. Sorgsna temat. Sångbart i lugnt tempo. Dansanta ansatser. Sorgset. Dansant. Intensifieras smått jublande. Crescenderar och stillnar. Det sångbara och dansanta växlar tätt. Det jublande förenar de tu. Sforzando avrundar satsen.

Andrasatsen följer attacca. Ett milt elegiskt tema i långsamt tempo utvecklar sig i sångbar riktning. Duett mellan violin och cello. Tremolon dramatiserar kort. Förstaviolinen för musiken. Crescenderar kort och explosivt ett par gånger. Fortsätter stillsamt. Tremolon och tempohöjning animerar musiken några ögonblick. Fortsätter lugnt. Småtråkigt vegeterande. Avrundas med tätare melodiföring.

Scherzot dras igång attacca med ett accelerando. Snabbt tempo, fint samspel mellan stämmorna. Jaktkänsla. Staccatospänstig förstaviolin. Scherzot saknar sin traditionella, kontrasterande Trio. Intensifierat med kortare notvärden. Cellon kliver fram, inbromsning och övergång attacca till fjärde satsen.

Finalen inleds med ett optimistiskt, lugnt och värdigt dansande tema. Slipsen sitter korrekt fastän skallen och fötterna påverkats av dryckjom! Alternerar med musik av rustik karaktär i högre tempo. Lurkar vidare lite lugnare. Värdiga dansen fortskrider med elegans. Kontrasterande avsnitt med pizzicaton. Rustikt. Crescenderar och bromsar in till sökande musik i lugnt tempo. Vart månde detta leda? Emfatisk avslutning.

Veckans verk-text nr 2, avslutad 21 februari 2001, reviderad 15 december 2005.
Införd här efter framgång i Svenska Röd-cupen 1998-9. Andra införseln efter framgång i Svenska E-cupen 2000-1.

Franz Liszt, 1811-86, Ungern, Europa

Gnomenreigen (Dance of the Gnomes, Dvärgdans)

för piano, nr 2 ur 2 Konsertstudier, S145:2, k1862-3, 3m, 47 inspelningar
Jorge Bolet, Philips

Stycket inleds raskt trippande i diskanten. Musiken liksom expanderar med de högsta tonerna, drar ihop sig med de lägre. Snubblar vidare med ungdomlig frimodighet. Kulminerar. Rytmik och melodik är tajt förenade. Startar om med glittrande diskantsprinter. Bastoner tillkommer i lätt kontrasterande episod. Ljusnar åter. Kulminerar och startar om med raska diskantlöpningar. Aaaah! Är livet ändå inte bra lättlevat? Avrundande fraser. Avslutas liksom rinnande ut i sanden.

Av Liszt rekommenderas framförallt La campanella (ur Études d'exécution transcendante d'après Paganini), Gnomenreigen (ur 2 Konsertstudier), Pianosonat h-moll och Ungersk rapsodi nr 2 ciss-moll, alla för piano.

Veckans verk-text nr 201, avslutad 3 september 2005. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)

besök på sajten sedan september 2001, ej räknande mig själv
visits since september 2001, not counting myself

Senaste uppdatering (latest update) 10 augusti 2007.
Version 5.27 av sidans Telia-inkarnation (of the page's Telia-version).
På nätet sedan 16 januari 2001, hos Telia sedan 20 juli 2001.
On the net since 16 january 2001, at Telia since 20 july 2001.

Verk 1830-1869

som har uppskattats i mina musikcuper,

kronologiskt ordnade

Pieces 1830-1869

that have been successful in my music cups,

chronologically ordered

De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Hector Berlioz, 1803-69, Frankrike;

Symphonie fantastique, episode de la vie d'un artiste

Franz BERWALD, 1796-1868, Sverige:

Symfoni nr 1 g-moll, Sinfonie sérieuse

Franz BERWALD, 1796-1868, Sverige, Tyskland, Sverige;

Symfoni nr 3 C-dur, Sinfonie singulière

Richard Wagner, 1813-83, Tyskland, Schweiz, Tyskland;

Preludie till akt 1 av Lohengrin, opera

Franz BERWALD, 1796-1868, Sverige:

Stråkkvartett nr 2 a-moll

Franz Liszt, 1811-86, Ungern, Europa

Gnomenreigen (Dance of the Gnomes, Dvärgdans)

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster) Pages within this section (links will open in the same window)

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster) Section links within my site (link will open in the same window)

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)