De här styckena presenteras och diskuteras på den här sidan;

Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 9 d-moll, Körsymfonin, 1822-4
Ludwig van Beethoven: Stråkkvartett nr 12 Ess-dur, k1823-4
Franz Schubert: Stråkkvartett nr 14 d-moll, Döden och flickan, 1824
Ludwig van Beethoven: Stråkkvartett nr 13 B-dur, k1825-6
Ludwig van Beethoven: Grosse Fuge, k1825-6
Ludwig van Beethoven: Stråkkvartett nr 14 ciss-moll, 1826
Franz Schubert: Stråkkvartett nr 15 G-dur, 1826
Franz Schubert: Symfoni nr 9 C-dur, Stora, cirka 1825-8
Franz Schubert: Stråkkvintett C-dur, k1828

Ludwig van BEETHOVEN, 1770-1827, Tyskland, Österrike;

Symfoni nr 9 d-moll, Körsymfonin

för sopran, alt, tenor, bas, fyrstämmig kör, 2 flöjter, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, kontrafagott, 4 horn, 2 trumpet, 3 trombon, timpani, triangel, stor trumma, piatti & femstämmig stråkorkester
opus 125, k1822-4, 111 insp, 67m
Anna Tomowa-Sintow, Agnes Baltsa, Peter Schreier, José van Dam, Wiener Singverein, Berlin PO, Herbert von Karajan DG 1977 = 67m
Jane Eaglen, Waltraud Meier, Ben Heppner, Bryn Terfel, Svenska Radiokören, Eric Ericsons Kammarkör, Berlin PO, Claudio Abbado, Sony 1996 = 65m

Nionde symfonin var bland de första klassiska LP jag skaffade. Jag hade just läst Anthony Burgess A Clockwork Orange och var nyfiken på hur den musik som skildrats där kunde låta. Jag förstår att det var just nionde symfonin Burgess valde! I synnerhet Scherzot i Karajans tolkning ovan är urtypen för krigisk huliganmusik! Läs boken, inte minst för det av Burgess uppfunna språkets skull! Abbados tolkning av Scherzot tycker jag är för mild, Karajans är min norm även om den stundtals är överdrivet aggressivet framförd och kontrabasarna inte hörs ordentligt i förstasatsen förrän efter elva minuter.

Körsymfonin har fyra satser; Allegro ma non troppo, un poco maestoso, Molto vivace, Adagio molto e cantabile, Presto. Den dedicerades till Friedrich Wilhelm III av Preussen. Texten i finalen är ett utdrag ur Schillers Ode till glädjen (skrivet 1785), som finns i svensk översättning från 1947 av Julius Rabe. Ingen rekommendabel läsning! Symfonin uruppfördes 7 mars 1824 på Kärntnertor-teatern i Wien.

Beethoven använde Schillers Ode till glädjen och teman från nian redan i Fantasin opus 80 för piano, kör & orkester från 1808-9. Franz Liszt (1811-86) arrangerade hela symfonin för piano solo 1863-4.

Symfonin inleds med mystiska stråkar. Crescendo till konflikttemat. Jordbävningsforte. Repris av inledningen. Arbetsmoment. Robust kroppsarbete eller petigt revisorsjobb. Lyriska blåsare, uppbyggande stråkar. Konfliktfigurer. Avspänning. Stråkar bygger upp oro. Temat vandrar magnifikt mellan stråkarna. Crescendo. Konflikttemat. Mystiska stråkarna än en gång. Crescendot nu mera långdraget. Konflikttema. Lekfulla lyriska blåsare. Konflikttema. Arbetsmoment som får en tragisk ton av det djupa brasset. Crescendo. Lyriska blåsare mot spända stråkar. Lekfullt. Crescendo. Konflikttema. Stegrande konflikt. Dramatisk, ihärdig pukvirvel. Försvinner som sommaråskan. Lyriska blåsare mot spänningsskapande stråkar. Underbara stråkpassager i sjöhävnings-crescendo. Konflikttema. Lyrik. Stråkarna utbyter fraser med varandra. Crescendo. Konflikttema. Lyriskt. Spänningen stegras av stråkarna. Konflikttema. I Karajans inspelning från 1977 gör kontrabasarna nu ordentlig entré med pizzicaton av enorm framåtdrivande kraft. Konflikttemat avbryts abrupt av lyriskt horn och lekfulla träblåsare medan spänningen kvarhålls av stråkarna. Crescendo. Lyriskt. Crescendo. Lyriskt. Konflikttemat avslutar satsen med emfas.

Scherzot inleds av en distinkt stråkattack och pukslag. Dansande stråkfigurer erinrande om arbetsmomentet i första satsen. Crescendo. Dans furioso. Muntra horn. Call and answer. Tjattrande fagotter. Lågmälda stråkar. Crescendo. Forte med brass och pukor. Spänstigt som staven i stavhoppet.
Träblåsarlek, stråksång, hornfanfarer, oboesolo, crescendo, stråksång, hornfanfarer, oboesolo, crescendo, lyrisk avrundning på triodelen.
Scherzot återkommer med distinkta stråkattacker och pukslag. Crescendo, forte, dans furioso, horn. Muttrande fagotter. Pukslag. Forte furioso. Träblåsarlek. Distinkt avslutning.

Adagiot inleds av blåsarklanger, stråkarna ansluter. Stilla, långsam, sångbar musik. Värdig sorg utan sentimentalitet. Aningen snabbare tempo. Vemodig melodi i stråkarna. Tonartsskifte. Ljusare, rask vemodsmelodi. Pizzicaton. Blåsarserenad. Tonartsskifte. Mörkare, aning långsammare vemodsmelodi i blåsarna med ackompanjerande stråkar. Blåsarserenad med hornsolo. Stråkarna stämmer upp rask vemodsmelodi. Det går att göra stimulerande och rofylld musik! Forte erinrande om konflikttemat i första satsen får sorgset svar i blåsarna. Vemodssången. Forte med smärtsamt svar. Vemodssången. Först stillnande, sedan crescenderande, slutligen stillnande i utdragen avslutning.

Finalen inleds furiöst av orkestern. Kontrabasso furioso. Orkesteraria. Kontrabasaria. Förstasatsens inledande mystik återkallas, förkastas av kontrabasarna. Scherzot återkallas, men förkastas av kontrabasarna. Långsamma satsen återkallas, kontrabasarna överväger dess möjligheter. Glädjetemat antyds av träblåsarna. Kontrabasarna fortsätter att bearbeta långsamma satsen, men förkastar den slutligen. Kontrabasarnas sång (EU-hymnen). Violiner och fagotter ansluter. Gradvis anslutning från övriga orkestern. Forte i full orkester, väl stelt och marschartat. Yran tilltar. Lyriska träblåsare. Emfatisk avslutning av finalens första del.
Bassolisten inträder myndigt; O Freunde, nicht diese töne... Manskören ansluter. Tempot stegras. Hela kören. Alla solisterna. Hela kören. Solisterna. Kören avrundar distinkt. "Turkisk" musik i en munter marsch från orkestern. Basen munter. Manskören ansluter. Furiöst fugato i orkestern, erinrande om förstasatsen. Suveränt spänningsskapande hornsignaler. Kören skanderar aggressivt, huliganoso med en term från nutida konstmusik. Baskören profundo. Soprankören celest. Sorgset orkestermellanspel. Viskande kör. Crescendo. Forte. Extremt höga sopraner. Kanonisk anslutning av resterande körsektioner. Undrande avsnitt. Avrundning. Glatt, raskt tempo. Solister. Kören. Utbroderande solister. "Turkiskt" i orkester & kör, mycket snabbt tempo. Rask och distinkt orkesteravslutning.

Av Beethoven rekommenderas främst de nio symfonierna, stråkkvartetterna nr 7-16 (för allt i världen inkluderande Grosse Fuge, trettonde kvartettens ursprungliga final), pianokonserterna nr 3-5 och violinkonserten.

Veckans verk-text nr 84, avslutad 9 december 2001. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

Ludwig van BEETHOVEN, 1770-1827, Tyskland, Österrike:

Stråkkvartett nr 12 Ess-dur, Galitzin 1

2 violin, viola, cello, k1823-4, opus 127, 29 insp, 42m
Lindsay String Quartet, ASV 1987 = 42m
Emersonkvartetten, DG = 36m

Det här är den första av Beethovens fem sena stråkkvartetter, av vilka tre beställdes av Nicholas Galitzin. Andra storverk av Beethoven från den här tiden inkluderar Missa solemnis, nionde symfonin och Diabelli-variationerna (för piano). Tolfte kvartetten uruppfördes 3 mars 1825 av Ignaz Schuppanzigh, Holz, Weiss och Linke. Ett par veckor senare framfördes kvartetten ytterligare fyra gånger, nu av Boehm-kvartetten. Ytterligare några veckor senare gav Mayseder-kvartetten två framföranden. I mars året därpå publicerades den av Schotts i Mainz. En modernare utgåva finns att studera på http://www.dlib.indiana.edu/variations/scores/bhp9444c/. Kvartetten har fyra satser; Maestoso - Allegro, Adagio, ma non troppo e molto cantabile - Andante con moto - Adagio molto espressivo, Scherzando vivace - Presto samt Finale.

Unison ensemble inleder i måttligt tempo. En soloviolin frigör sig snart. Ensemblen återansluter. Acclerando till satsens huvudtempo. Förstaviolinen med kristallklar deklamation av huvudtemat. Sackar in. Cello föredrar andratemat. Lågmält. Expositionen avslutas kraftfullt. Repriseras inte. Inledningens mustiga forten i lågt tempo återkommer. Genomföringen inleds av huvudtemat. Fortskrider lågmält. Stillnar. Crescendo - diminuendo. Forte i högt tempo, ivrigt framskyndande, snubblande musik. Kulminerar med inledningens mustiga forten i brett tempo. Genomföringen fortskrider i sitt högre tempo. Abrupt och överraskande övergång till musik med kraftigt varierad dynamik. Melodisk solist avrundar genomföringen. Återtagningen inleds med huvudtemat. Stillnar till mer lågmäld musik. Forten. Generalpaus varpå coda vidtar med lugnt funderande stämmor. Crescendo - diminuendo. Stillnande avslutning.

Cello och viola inleder andrasatsen i lugnt tempo. Fiolerna ansluter till en sats som upptar runt 40 % av verkets speltid. Det finns olika uppfattningar om hur satsen ska indelas, så nedanstående indelning är min egen preliminära uppfattning. Violinsolo över stilla ensemble. Det vilar ett djupt lugn över musiken. Cellist delar solistfunktionen med fiolen. Känsligt med violinsolist. Musik som verkligen inte kittlar ens grundare impulser. Kan nog upplevas som tråkig om man inte hittar rätt våglängd.
Avrundning och fortsättning med mindre dämpat spel och aktivare stämmor i satsens andra del. Crescendo - diminuendo. Aktivare, en inåtvänd, sorgens upprördhet. Avrundande, stillnande.
Tredje delen sätter in i högre tempo (Andante con moto). Smått dansant. Betydligt ljusare sinnesstämning. Snarare jazzaktigt än folkmusikaliskt dansant. Smått humoristiskt. I Lindsay-kvartettens version avspänt mysig musik, ett beethovenskt bidrag till underhållningsmusiken. Emerson-tolkningen tycker jag håller ett på tok för högt tempo i den här delen.
Temposänkning till Adagio molto espressivo för fjärde delen. Känsligt sorgsen musik med solister och ensemble. Kulmination. Stämningen lättnar. Blir expressiv. Mörknar. Stillnande avrundning.
Femte delen återvänder till det inledande tempot. Violinsolist, oroande cellofraser och marscherande ackompanjemang. Cellosolist. Kvintilerande violin. Rytmiskt väldigt rakt och tråkigt, men med ackumulerande kraft. Intensifiering byggs upp, men med för mycket av själva k-o-n-s-t-r-u-k-t-i-o-n-e-n hörbar. Tunnas ut och tystnar.
Sjätte delen vidtar. Stillsamt med violinsolist. Långsamt tempo. Pizzicaton. Crescendo - diminuendo. Inledningens strängt allvarliga stämningar. Känsligt. Ren magi i Lindsays inspelning. Crescendo - diminuendo.
Sjunde delen med violinsolist med flödande korta toner över stilla ensemble, som gradvis aktiveras i ett fint uppbyggt crescendo. Tystnar.
Codan vidtar dämpat. Ljusnar, blir mer rörligt. Violinsolist, pizzicaton och rakt ackompanjemang. Ensemble. Fint utdragen avrundning. Stillnande avslutning.

Pizzicaton inleder Scherzot. Robust arco-spel vidtar. Muntert och dansant i raskt tempo. Grovt skrovliga forten alternerar med tunnare instrumenterade avsnitt. Huvudsakligen staccato-spel. Legatona understöds av staccaton. Nervös musik som Emerson-kvartetten håller ihop bättre än Lindsay-kvartetten. Glad melodik med plats för infall. Uttunnande avrundning.
Trio-delen kickar in i än kvickare tempo. Äntligen lite sammanhållna toner! Blixtrande kvick primarie och helvilda ensemblestampningar.
Scherzo-delen återvänder via soloviolin och tunn ensemble. Bygger upp sin musik. Det andfådda staccato-spelet kan bli lite tröttande. Uttunnat. Grovt. Det är en ovanligt lång Scherzo-sats, i synnerhet som Trio-delen är ovanligt kort. Jag tycker nog att satsen är felbalanserad, men hellre det än något andefattigt korrekt. Bromsar in, tar ny fart och avslutas kraftfullt.

Finalen inleds dramatiskt. Violin och cello. Melodisk violinsolist svaras av ensemblekör. Dämpat sökande. Visst finns här väl tonvändningar från Beethovens nionde symfoni? Profilerat. Folkmusikaliska ensemble-stampningar. Lugnare några takter, sedan åter vilt barbari. Stillnar. Soloviola med inledningens melodiska tema. Ensemble. Melodiska temat elaboreras. Kvickare toner och sforzandon. Staccaton och stampningar. Sanslöst ohämmad musik: här fylls inga former, här skapas former! Tunnas ut, sackar in och övergår i Codan. En kulmination byggs upp väldigt raffinerat med finciselerade variationer kring inledningens melodiska tema, avbryts av lugnare musik, som småningom acclereras och crescenderas, åter bryts, hela tiden alternerande mellan solister, ackompanjemang och unisona inslag och slutligen kröns med en kulmination.

Tidsdifferensen mellan Emersons och Lindsays inspelningar beror till 4,5 minuter på Emersons (för) raska tempo i andrasatsen. Av Beethoven rekommenderas framför allt Violinkonsert D-dur (1806), symfonierna nr 3 Ess-dur (Eroica, 1803-4), nr 6 F-dur (Pastoral, 1808), nr 7 A-dur (Rytmens apoteos, 1811-2), nr 9 d-moll med sopran, alt, tenor, bas, kör & orkester (1822-4) samt stråkkvartetterna nr 7 F-dur (Rasumovsky 1, 1805-6), nr 10 Ess-dur (Harpkvartetten, 1809), nr 12 Ess-dur (Galitzin 1, 1823-4), nr 14 ciss-moll (1826), nr 13 B-dur (Galitzin 3, 1825-6) för allt i världen inkluderande eller kompletterad av dess ursprungliga final: Grosse Fuge (1825-6).

Veckans verk-text nr 161, avslutad 16 december 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Ludwig van BEETHOVEN, 1770-1827, Tyskland, Österrike

Stråkkvartett nr 13 B-dur, Galitzinkvartett nr 3

för violin, viola, cello, opus 130, k1825-6, 45 minuter, 44 inspelningar
Lindsay String Quartet, inspelad 1987, ASV

Ludwig van Beethoven skrev sin trettonde stråkkvartett mellan augusti och november 1825. Den alternativa finalen skrevs mellan september och november 1826. Kvartetten har sex satser; Adagio ma non troppo - Allegro, Presto, Andante con moto ma non troppo - poco scherzoso, Alla danza tedesca: Allegro assai, Cavatina: Adagio molto espressivo samt Finale: Allegro. Ursprungligen utgjordes finalen av Grosse Fuge opus 133. Kvartetten beställdes av och är dedicerad till den ryske prins Nikolai Golitsin (Galitzin).
Kvartetten uruppfördes med Grosse fuge som final 21 mars 1826 av Schuppanzigh-kvartetten. Uruppförandet med den alternativa finalen ägde rum 22 april 1827, knappa månaden efter Beethovens död. I maj 1827 publicerade Artaria noterna (med den alternativa finalen). En modernare utgåva kan studeras på http://www.dlib.indiana.edu/variations/scores/bhp9444c/. Som framgår av http://voyager.jpl.nasa.gov/spacecraft/music.html kan eventuella utomjordingar bekanta sig med Cavatina-satsen, som avslutar skivan som sänts med Voyager ut i världsrymden!

Förstasatsen inleds lugnt och stilla. Förberedande, återhållna tonfall. Sakta framåtskridande. Avrundas och tystnar. Musiken tar rejäl fart på initiativ av förstaviolinen. Åter sakta skridande på cellons initiativ. Ny forteexplosion i högt tempo. Melodiskt tema presenterar sig och tar några danssteg. Robust i det högre tempot. Unison inbromsning. Långsamt med cellofras. Livligare när musiken arbetar sig mot ett högre tempo. Lyriskt i mellantempo. Crescenderar och landar i deklamerande förstaviolin. Bromsar åter in.
(4:30) Expositionen (allt det föregående) repriseras. Melodiskt i långsamt tempo. Snabbt tempo med ledande förstaviolin. Långsamt. Snabbt tempo med explosiv spänst. Melodiskt med danssteg i livligt tempo. Robust med hög knäföring. Långsamt med cellofras. Arbetar sig mot högre tempo. Lyriskt i mellantempo. Crescenderar med deklamerande förstviolin. Bromsar in. Generalpaus.
(8.45) Genomföringen inleds försiktigt prövande i långsamt tempo. Fragment från expositionen elaboreras. Försiktig, tassande musik i måttligt tempo. En ovanligt stillsam genomföring så här långt! Crescendo och tempohöjning. Några danssteg tråds. Kulminerar och bromsar in för återtagningen.
Lyriskt i mellantempo. Cellofras gör sig hörd i långsam musik. Högre tempo. Crescenderar till melodisk musik med robust deklamation. Bromsar in. Forteexplosioner i raskt tempo med långsamma tempi däremellan. Crescendo - diminuendo. Avrundande tonfall. Forteavslutning.

Andrasatsen sätter in i högt tempo. Spänstig musik dominerad av violinerna.
Kontrasterande robust musik i annan rytm. De lägre stämmorna bidrar mer här, gör musiken tyngre. Tempot fortsätter att vara högt. Växlar ned i tempo för övergång. Unisona forten.
Den inledande musiken återkommer. Effektiv, lätt jagad musik. Distinkt avslutning.

Tredjesatsen inleds i måttligt tempo. Utvecklas snart till avspänt dansant musik. Hemtrevlig, småputtrande passion av det mognare slaget. Fyrkantigt robust fras kontrasterar mot det mjuka flödet. Högre tempo. Musiken skiftar konstant utan att överge sin grundkaraktär och blir sålunda väldigt levande och trovärdig. Pizzicaton. Några av satsens få forten. Skifte till rakare, lätt marscherande musik. Satsen åstadkommer en härlig förening av melodisk och dansant musik, allt med en sofistikerad elegans och grace. Lägre tempo. Pizzicaton. Avslutas distinkt.

Fjärdesatsen sätter in med mjukt böljande, lite vemodiga tongångar i måttligt tempo. Intagande melodi. Högre tempo i lite annorlunda rytm. Inledningens melodiska enkelhet, naturlighet återkommer. Väldigt ärlig, naiv och godhjärtad melodik. Förstaviolinen elaborerar melodin. Uttunnat. Avslutas mjukt med den godhjärtade melodin.

Femtesatsens Cavatina inleds långsamt. Förstaviolinen sjunger lätt sorgsen melodi till försiktigt ackompanjemang av den övriga ensemblen. Verkets långsammaste musik. Cellon aktiverar sig i duett med förstaviolinen. Jag undrar om Lindsaykvartetten inte spelar musiken överdrivet långsamt. Melodisk sång från förstaviolinen. Milt crescendo. Kontrasterande tonfall i annan rytm och lite rörligare. Violan söker sig fram till en melodi att sjunga. Dess stapplande första försök är raffinerat skrivna. Duett mellan viola och violin i grundtempot. Personligen hade jag valt en annan sats att avsluta eventuella utomjordingars första kontakt med mänskligheten. Fullt så enastående kan jag inte anse Cavatinan vara! Både tredje och fjärde satsen faller mig mer på läppen. Avslutas stillnande.

Finalsatsen inleds med enkel, rask, dansant musik i rak rytm. Ansatser till kontrasterande material av mer lyrisk karaktär. Crescendo. Uttunnat. Crescendo. Inledningen kulminerar med de lyriska ansatserna.
Inledningen tas om. Kontrasterande lyriska ansatser. Intensivare. Tunnas ut. Kulminerar åter med de lyriska ansatserna.
Startar om, men går snart i annan riktning. Lugnare tempo med mjukt böljande melodi erinrande om fjärdesatsens godhjärtade.
Dansen återkommer. Intensifieras och crescenderar. Kristallklart föredragen staccatomelodi i raskt tempo. Antydda kulminationer uteblir. Lyriska kontraster. Bromsar in. Kulminerar med de lyriska ansatserna.
Startar om med den raska staccatomelodin. Kontrasterande musik i lugnt tempo med melodi erinrande om fjärdesatsens godhjärtade. Dansen söker sig tillbaka. Crescendo. Nu dansas det igen. Tonartsskifte och fortsatt dans. Förstaviolinen elaborerar dansen. Intensifieras. Stannar upp kort innan den distinkta avslutningen.

Av Beethoven rekommenderas framför allt Violinkonsert D-dur (1806), symfonierna nr 3 Ess-dur (Eroica, 1803-4), nr 6 F-dur (Pastoral, 1808), nr 7 A-dur (Rytmens apoteos, 1811-2), nr 9 d-moll med sopran, alt, tenor, bas, kör & orkester (1822-4) samt stråkkvartetterna nr 7 F-dur (Rasumovsky 1, 1805-6), nr 10 Ess-dur (Harpkvartetten, 1809), nr 12 Ess-dur (Galitzin 1, 1823-4), nr 14 ciss-moll (1826), nr 13 B-dur (Galitzin 3, 1825-6) för allt i världen inkluderande eller kompletterad av dess ursprungliga final: Grosse Fuge (1825).

Veckans verk-text nr 195, avslutad 13 maj 2005. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Ludwig van BEETHOVEN, 1770-1827, Tyskland, Österrike

Grosse Fuge

för 2 violin, viola, cello, opus 133, k1925-6, 41 inspelningar, 16 minuter

Lindsay String Quartet, ASV 1987 = 16m
Hagen Quartett, DG 1993 = 15m

Grosse Fuge utgjorde ursprungligen finalen till Stråkkvartett nr 13. Som sådan upplevdes den dock för tung, varför Beethoven skrev en ny och beslöt publicera Grosse Fuge under eget opusnummer. Stycket finns även i ett arr av Beethoven från 1826 för pianoduett, då kallat opus 134. Andra förmågor har arrangerat stycket för stråkorkester. Grosse Fuge är dedicerad till ärkeshertig Rudolf av Österrike. Verket uruppfördes (som final i trettonde kvartetten) 21 mars 1826 av Schuppanzigh-kvartetten. Första utgåvan (som självständigt verk) publicerades i maj 1827. Noterna finns att tillgå på http://www.dlib.indiana.edu/variations/scores/bhp9444c/. En annan text om stycket finns på http://en.wikipedia.org/wiki/Grosse_Fuge.

Ruffig inledning i unison ensemble etablerar omgående en berg och dalbane-tur. Ytterligare några kullar intas. Lugnar sig. Sökande. Tystnar. Fugans tema presenterar sig, först försiktigt, men snart hjärtslitande ruffigt i fortenyans. Marscherar fram med fast rytm. Intensifieras med självständiga stämmor som alla vill föra ordet, nu i kortare notvärden. Intensifieras ytterligare, främst genom djupare grävande stråkföring och dissonant stämväv. Tunnas ut kort. Fortsätter snart än mer komplext mångstämmigt, nu rättframt marscherande. Att vi är fångna i en Högre Makts garn kan vi knappast betvivla. Dess avsikter måste vi frukta. Sådan här brutalitet kan bara accepteras, ja rent av anbefallas, i Konstens värld. När våra samhälleliga småpåvar tar till slika toner ska de prompt tuktas! Rytmiskt skifte till kortare notvärden. Intensifiering snärjer oss än starkare. Stillnar abrupt. De högre stämmorna leker sorgmodigt kring bekanta tongångar. Någon egentlig avspänning uppnås inte. Chocken från det föregående avsnittet biter sig fast. Cellostämma smyger in med toner som påminner oss om vad som förevarit och varslar om vad som komma skall. Crescendo med mjukare berg och dalbane-tur. Diminuendo. Fortsätter med bestämd musik i högre tempo. Till karaktären mer positiv än tidigare. Dansar fram lättfotat. Cellon vägrar acceptera den positiva livssynen, vrålar ut sin smärta. De högre stämmorna instämmer Intensiv kamp i ensemblen. Ångest dämpas inte genom dans. Tempohöjning med dissonant kamp mellan ruffiga stämmor i korta notvärden Bromsar in halvt unisont. Tremolerar. Fugan försöker starta om. Dissonanserna står som spön i backen. Det här kommer att vara modernistisk musik i överblickbar evighet. Kamp på liv och död. Längre toner. Sökande i lägre tempo. Tystnar med tremolon. Söker i existensens djup. Dansant rättframhet i högre tempo. Kanske kan ändå en försoning nås! Söker sig vidare. Tunnas ut. Pizzicaton. Stilla sökande. Distinkt uttalande om avsikterna. Stillnar. Dissonant tillkännagivande. Försiktigt prövande toner. Unison berg och dalbane-tur som i inledningen. Diminuerar till stilla sökande med tremolerande cello. Elegant avrundning. Fugan ger inte vika: elegans besvarar inga existensiella frågor! Crescendo. Avslutningen är inte hundraprocentigt lyckad: kanske finns inga svar?

Lindsaykvartetten gör musiken betydligt farligare än Hagenkvartettens lite hemtrevligt puttrande gestaltning.

Av Beethoven rekommenderas framför allt Violinkonsert D-dur (1806), symfonierna nr 3 Ess-dur (Eroica, 1803-4), nr 6 F-dur (Pastoral, 1808), nr 7 A-dur (Rytmens apoteos, 1811-2), nr 9 d-moll med sopran, alt, tenor, bas, kör & orkester (1822-4) samt stråkkvartetterna nr 7 F-dur (Rasumovsky 1, 1805-6), nr 10 Ess-dur (Harpkvartetten, 1809), nr 12 Ess-dur (Galitzin 1, 1823-4), nr 14 ciss-moll (1826), nr 13 B-dur (Galitzin 3, 1825-6) för allt i världen inkluderande eller kompletterad av dess ursprungliga final: Grosse Fuge (1825-6).

Veckans verk-text nr 208, avslutad 17 november 2005. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Ludwig van BEETHOVEN, 1770-1827, Tyskland, Österrike:

Stråkkvartett nr 14 ciss-moll

2 violin, viola, cello, k1826, opus 131, 30 insp, 44m
Lindsay String Quartet, ASV 1987 = 44m
Emersonkvartetten, DG = 35m

Sin fjortonde stråkkvartett komponerade Beethoven under första halvåret 1826. Den dedicerades till baron Joseph von Stutterheim, som tack för att han tagit sig an Beethovens bångstyrige brorson Karl. Partituret trycktes i juni 1827 av Schott. Förmodligen spelades kvartetten aldrig under Beethovens livstid. Hela kvartetten finns även i arrangemang och inspelning för stråkorkester, första satsen för ensam pianist.

Satserna är sju, men spelas utan uppehåll; 1. Adagio ma non troppo e molto espressivo (fuga, ciss-moll), 2. Allegro molto vivace (sonatlikt i D-dur), 3. Allegro moderato (recitativlik introduktion), 4. Andante ma non troppo e molto cantabile - piu mosso - andante moderato e lusinghiero - adagio - allegretto - adagio ma non troppo e semplice - allegretto (tema, 6 variationer och coda, A-dur), 5. Presto (scherzo & trio, E-dur), 6. Adagio quasi un poco andante (introduktion, giss-moll) och 7. Allegro (sonat, ciss-moll).

Stilla inledning av skrovlig viola. Svaras av violiner och cello. Lugnt tempo. Starkt determinerad musik med tydlig riktning och butter drivkraft. Helt förandligad musik med bara nätt och jämnt uthärdlig kärlek. Musik med stort djup och helt utan effektsökeri, brinnande passionerad med stark och skarp låga - men inåtvänt, inte yvigt utåtriktad. Starkare spel. Forte. Mezzoforte. Musik att tvätta själen med: en högmässa att vaska bort solket från vardagsbestyren och den eviga jakten på nya kickar. Aningen högre tempo. Lägre tempo. Forteutbrott. Stillnar med uthållen ton.

Markant tempohöjning när andrasatsen inleds. Dansmusik med barnslig glädje och lantlig grovhet, vilken blir lite säregen genom det eleganta framförandet. Stillnar. Ännu en tur på dansgolvet, nu med burdusare spel. Ren glädje! Solistiska insatser. Stillnar. Tredje dansen tråds.

Några dramatiska, unisona utbrott inleder tredje satsen. Stillnar till sorgsna toner, varur en kvintilerande violin frigör sig.

Fjärde satsen inleds med presentation av variationstemat: en idylliskt naiv, lite sorgsen melodi först given i violinerna till pizzicatoackompanjemang från cellon. Violan fyller ut med långa toner.
Första variationen låter lite upp och ned-vänd. Svällande unisono och solistmelodier. Andra tagningen starkare, raskare och mer gladlynt.
Andra variationen är markant gladare, bara nätt och jämnt behärskad med solister över rakt, lite fjantigt ackompanjemang. Andra tagningen bubblande lyckorusig.
Tredje variationen i markant lägre tempo. Stämmorna leker Följa John med varandra i en trögt deprimerad musik, som tar tid att formulera sig. Andra tagningen i fugastil med grov rytmik, starkt framåtdrivande kraft och många utsmyckande drillningar.
Fjärde variationen träder nästan omärkligt fram ur den föregående. Spel med stråke svaras av nonchalant ploppande pizzicaton. Stråkspelet tar överhanden och jag tappar bort mig i musikens vidare vägar.
Femte variationen med anonymare material.
Sjätte variationen inleds försiktigt med återhållsamma unisona stämmor i långsammare tempo. Aningen starkare spel. Buzzande cellokrumelur under det unisona ackompanjemanget. Mer självständiga stämmor. Cellokrumeluren allt markantare, emellanåt i ensamt majestät: en spelevink som försöker muntra upp Dysterkvistar? Soloviolin. Cellokrumeluren får stöd av annan stämma i dramatiska utbrott. Härlig musik genom variationen mellan det återhållna, sorgsna och det pockande dramatiska. Solokadenser från violin, viola och cello. Violindrillar över framåtpekande stämmor. Fenomenalt!
Codan kickar igång i högre tempo. Förvandlas till mycket tunggumpad, lantlig dans med yster violin på topp. Jag ler så brett att det spänner i kinderna och ett skrockande skratt bubblar fram. Acclerando. Ritardando. Stillnande, utdragen avslutning.

Scherzot kickar in i racertempo. Underbar attack, spänst och frenesi. Fragmentariseras och startar om ett par gånger. Trion med mer lyrisk melodi, men fortfarande raskt tempo. Violinsolist mot ackompanjemang. Pizzicaton avrundar. Scherzot tas om i kortversion. Trion med härlig, överledande violafigur. Violin- och cellosolist. Lite grand av barnslig nidvisa över melodin. Pizzicaton avbryter, varpå scherzot tas upp igen. Bromsar in nästan helt. Startar om, men inte så skarpt som förr, förrän alldeles innan en trioreminiscens. Härlig fragmentarisering i höga, sköra violiner. Distinkt avslutning.

Dramatiska utbrott inleder sjätte satsen, som fortsätter smärtsamt i långsamt tempo. Vänder uppmärksamheten/lyssnandet inåt efter förra satsens utlevelse. Kontrasten blir nästan fysiskt smärtsam. Innerlig bön från framförallt violin, men också viola. Skakande!

Finalen inleds med kraftfulla, dramatiska och skrovliga attacker, unisont i raskt tempo. Slår fullkomligt knock på en genom kontrasten till förra satsen. Lyriskt andratema med stor melodisk spännvidd. Unison dramatik. Väldigt rakt och burdust. Fokuserat och vredgat arbete i anletets svett. Lyriskt mellanspel i kvickare tempo. Unison dramatik. Tungt kroppsarbete. Bromsar in till milt bedjande mellanspel. Mindre frenetisk dramatik. Lyrisk andhämtning. Element från lyrik och dramatik blandas i långsammare avsnitt. Lyriken tycks ta överhanden, men så lämnar den plats för dramatiken. Lyrik. Dramatik i Grosse Fugas närhet vad frenesin beträffar. Acclerando med lättare stråkföring. Fullkomligt obstinat. Lyrik i raskt tempo med inslag från dramatiken. Ritardando. Sökande musik prövar sig fram med bekanta fraser. Emfatisk, men kort och distinkt avslutningsfras.

Det är stor skillnad mellan de två inspelningar jag haft att tillgå. Tidsmässigt rör det sig om cirka 25 %! Förstasatsen spelar Emerson på runt sex minuter, medan Lindsay tar nio. Jag föredrar Lindsays inspelning, trots att jag vanligen brukar uppskatta snabbare tempon.

Av Beethoven rekommenderas framför allt Violinkonsert D-dur (1806), symfonierna nr 3 Ess-dur (Eroica, 1803-4), nr 6 F-dur (Pastoral, 1808), nr 7 A-dur (Rytmens apoteos, 1811-2), nr 9 d-moll med sopran, alt, tenor, bas, kör & orkester (1822-4) samt stråkkvartetterna nr 7 F-dur (Rasumovsky 1, 1805-6), nr 10 Ess-dur (Harpkvartetten, 1809), nr 12 Ess-dur (Galitzin 1, 1823-4), nr 14 ciss-moll (1826), nr 13 B-dur (Galitzin 3, 1825-6) för allt i världen inkluderande eller kompletterad av dess ursprungliga final: Grosse Fuge (1825-6).

Veckans verk-text nr 135, avslutad 8 juli 2002. Införd här efter framgång i Internationella Röd-cupen 1999-2002.

Franz Schubert, 1797-1828, Österrike;

Stråkkvartett nr 15 G-dur

för 2 violin, viola, cello, D 887, k1826, 21 insp, 55m
Quartetto Italien, Philips 1977 = 55m
Talekvartetten = 46m

Franz Schubert skrev denna sin sista stråkkvartett i juni 1826. Det skulle dröja ända till 1851 innan den publicerades ("opus 161"). Vid samma tid höll Beethoven på med sina sista stråkkvartetter (nr 12-16, 1824-6), så de här åren utgör verkligen en höjdpunkt i stråkkvartettens historia. Schuberts femtonde kvartett har fyra satser; Allegro molto moderato, Andante un poco moto, Scherzo (Allegro vivace) och Allegro assai.

Svällande inledning crescenderar till kort utrop. Enormt fint antytt tema i violan mot tremolocello. Cellon svarar. Stark undertryckt spänning. Crescenderar. Temat blir frimodigt. Avrundande sforzando. Ofokuserad omstart: varthän? Eteriskt violinsolo. Crescendo. Spänningen tilltar. Cellosolo med pizzicatoackompanjemang. Crescendo. Vrede och fasa. Lugnar sig. Duett mellan cello och violin mot pizzicatoackompanjemang. Forteutbrott. Inledningens svällande utrop återkommer och hela expositionen (ovanstående) repriseras.
Genomföringen inleds med det tvekande, ömsint trånande temat mot tremoloackompanjemang. Konfronteras med ett våldsamt motstånd (forte) av skräck och fasa. Stillnar. Förtvivlat utbrott med nödskrin. Stillnar. Fortefasa. Violinsolo stillnar stämningen. Svällande inledning antyds. Sångtema med lång cello-melodi i små tonsteg. Crescenderas med bekanta temat. Utmattning? Återuppbyggnad. Crescendo. Stillnar. Återuppbyggnad. Crescenderar. Det börjar bli långdraget nu! Forteutbrott avslutar.

Andra satsen inleds med ett kraftfullt ackord, som lämnar plats för en stilla vemodsklagan i lugnt tempo. Aning sorgmarschartat. Cellosolo med varierat ackompanjemang. Reprisering av det föregående. Inledningens kraftfulla ackord får melodisk form, forte. En bassångares dramatiskt tragiska aria? Tremolofasa. Kraftfullt sorgmarschliknande. Tremolofasa. Sorgmarschartat med varierade solistinsatser. Kraftfulla temat med inbyggd accleration skärper min uppmärksamhet som falnat. Tremolofasa. Sorgmarsch och tremolofasa. Plötslig tempohöjning med sorgmarschtemat i främmande miljö. Snart åter sorgmarschartat både till tema och tempo. Forteutbrott. Åter sorgmarschlikt. Crescendo. Stilla, avrundande och accepterande avslutning.

Äntligen riktigt snabb musik i tredje satsen! Lättsam, rask, mendelssohnsk, elegant. Ganska kort scherzo-idé. Utvecklas inte, kastas mellan stämmorna, omkombineras. Enerverande.
Trion inleds väldigt trevande med en vek melodi i violin och cello. Långsam, men med vag danskaraktär. Profileras småningom när melodin spinns ut i violinerna. Sorgsen dansballad? Scherzodelen återkommer. Kraftfull avslutning.

Fjärde satsen inleds med ett kraftfullt, galopperande tema i violinen understödd av de övriga. Lite andfått tema; det av upplevelsen överfulla barnet som bara måste berätta för modern... Humoristiska fraser i skumpande rytm. Smärtsamma fraser. Avlöses snart av lättsamma. Galopperande temat åter. De humoristiska fraserna gör ett kort mellanspel. Och är det inte Papageno från Mozarts Trollflöjten (1791) som tittar in som hastigast? Smärtsamt avsnitt. Galopperande temat åter. Avslutas med det andfådda temat.

Av Schubert rekommenderas främst symfonierna 5, 6, 8 & 9, stråkkvartetterna nr 12-15 och stråkkvintetten. Skillnaden i tid mellan Talekvartettens och Quartetto Italiens inspelning beror huvudsakligen på att Talekvartetten inte repriserar första satsens exposition. Kanske Quartetto Italien dessutom är lite långsamma.

Veckans verk-text nr 57, avslutad 6 september 2001. Införd här efter framgång i Internationella Dubbel-cupen 1998-9.

Franz Schubert, 1797-1828, Österrike:

Symfoni nr 9 C-dur, Stora

för 2 flöjt, 2 oboe, 2 klarinett, 2 fagott, 2 horn, 2 trumpet, 3 trombon, 1 pukor & 5-stämmig stråkorkester
cirka 1825-8, Deutsch-nummer 944, 69 insp, 50m
Clevelandorkestern, Christoph von Dohnanyi, Telarc 1985 = 50m
Staatskapelle Dresden, Giuseppe Sinopoli, DG 1992 = 50m

Det råder delade meningar om när Schubert egentligen komponerade sin stora C-dursymfoni. Vissa källor anger sommaren 1825 (”Gmunden/Gastein-symfonin”), med revisioner det följande året, andra hänvisar till manuskriptets datering (mars 1828). I vilket fall skulle det dröja ända till 21 mars 1839 innan stycket uruppfördes under Felix Mendelssohn i Leipzigs Gewandhaus. Det var Robert Schumann som hade grävt fram partituret från kvarlåtenskapen och det var också han som i sin Neue Zeitschrift für Musik talade om dess ”himmelska längd”. Stycket var ingen omedelbar succé utan uppfattades länge som för långt och svårspelat.

Symfonin har fyra satser; Andante - Allegro ma non troppo, Andante con moto, Scherzo (Allegro vivace) och Finale (Allegro vivace).

Ett mäktigt horn med fyllig klang inleder med en lång melodi i måttligt tempo. Svaras mjukt av ljusa stråkar och snart också träblåsare. Pizzicaton driver på och skapar variation i ljudbilden. Ett rofyllt, pastoralt sceneri målas upp i ljusa pastellfärger. Dramatiserande forte med samma tema, som nu får en helt annan karaktär genom den mörkare orkestreringen. Känsligt oboesolo alternerar med dramatiska forten. Kraftfullare musik: marsch eller dans? Trumpeter med återhållen fanfar. Övergår till mjukt flytande, men ändå starkt framåtsträvande lyrisk musik. Crescendo, acclerando. Högre tempo, starkare och robustare spel, nästan grovt och burdust. Stråkar, pukor och hetsande horn. Lyriska temat med dramatisk laddning alldeles under ytan. Aktiv lyrik utsatt för dramatiska attacker. Forte. Lyriken utvecklas. Fylligt hornsolo över delikat raffinerat ackompanjemang. Crescendo, acclerando. Stråkar och brass. Rustikt stampande från låga stråkar. Den aktiva lyriken blir alltmer nervös, lätt manisk. Crescendo kulminerar med brass och upplöses i de lyriska tongångarna. Känsliga träblåsare i stillsammare avsnitt. Aktiv lyrik med rosiga kinder och glädje i blicken. Förvrids till dramatiserande crescendo. Mjukt böljande lyrik med solistiska träblåsare. Stråkattacker dramatiserar. Forte. Träblåsarsolon alternerar med rustikt stampande låga stråkar. Fylligt hornsolo. Crescendo. Ljust träblås och rustikt stampande. Aktiv lyrik i raskt tempo, lätt men aningen jagat. Crescendon med rejäla kulminationer. Avslutningen förbereds med pampiga tongångar i aningen långsammare tempo. Pukor och brass. Bromsar upp ytterligare för avslutning à la profundo.

Andrasatsen inleds av gungande stråkar i måttligt tempo. Oboesolist stämmer upp lång melodi. Tonartsskifte med mer lyrisk musik, markant mjukare. Fortesvar av orkestern accentuerar marschkaraktären. Mjukare marsch, lätt och luftigt orkestrerad. Känsligt. Forte med pukor och brass. Mjukare med pizzicaton under träblåsarsolister. Känsligt.
Övergång till kontrasterande lyriskt tema i långsammare tempo. Vekare karaktär. I synnerhet stråkmelodin ger ett drömmande intryck, som blåssolisterna vänligt försöker återföra till verkligheten. Drömmande stråkar krossas i forte.
Marschen återetablerar sig gradvis. Mjukare med träblåsarsolister. Tystnar fint med stråkar och enstaka blåsartoner. Omstart med inledningens oboesolist. Dramatiska attacker alternerar med lyriska blåsare. Mjuk marsch med oboesolist. De dramatiska attackerna tar överhanden. Orkestern tar i för full kraft. Brass. Några dissonanta toner töjer harmoniken. Sammanbrott och tystnad. Några pizzicatoknäppningar ruskar liv i musiken, svaras av mjuka stråkar och oboesolist och begynner sträcka ut sig igen. Försiktigt uppvaknande. Lyckliga tongångar i ljust klingande acclerando med träblåsarsolister över stråkar. Den idealiska ljusblå sommarhimlen utan moln. Dramatiska attacker. Börjar starkt, men avtar snart och lyckas inte rubba den dominerande aktiva lyriken. Hornsignaler som klingar lite dissonant. Omstart med inledningens oboesolist, nu tröttare och lite solkig av vedermödorna. Tar hjälp av träblåsarkollegorna. Mjuka marschen stäms upp men crescenderas direkt och övergår i lyriskt träblåsarsolo. Fin melodisk krumelur utvecklar bekanta fraser. Några dramatiska attacker förmår inte skrämma. Stillnande avslutning.

Scherzot inleds av raskt rustika lägre stråkar. Svaras av blåsare och pukdunk. Fortspinns väl lantligt. Raskt rustikt om igen. Småfjantigt. Det börjar bli lite enahanda nu. Raskt rustikt crescenderas och övergår i mjukare dans. Nu tycks mig musiken rent dum!
Kontrasterande triodel med tjockare orkesterklang. Jag har svårt att karaktärisera trioavsnittets musik, den känns fel på något sätt. Som om den spelades i mycket för långsamt tempo. I huvudsak är det dock lyrisk, mjuk musik, men alltför kraftfullt orkestrerad. Jag tror inte att Schubert avsåg trion som komisk, men den tycks mig närmast så.
Scherzodelen återvänder med raskt, rustika lägre stråkar, kvicka träblåsare och pukdunkningar. Känns friskt, fräscht och spänstigt efter trion. Men visst retar mig de förnöjsamt vegeterande fraserna. Kort, distinkt avslutning.

Finalen inleds fenomenalt. Blåser bort dammet ur öronen och skärper uppmärksamheten rejält. Högt tempo och ljudstarkare med hela orkestern involverad. Tivoliyr musik med spänst och barnslig upptäckarglädje. Träblåsarsolist över mjukt ackompanjerande stråkar. Lite Rossinilätt känsla över musiken. Vulgariteten är inte så värst avlägsen. Dramatiserande crescendo (utan kavalleri!) Tunnas ut och tystnar. Träblåsare stämmer upp melodi erinrande om glädjetemat i Beethovens nionde symfoni (1822-4). Exploateras inte överdrivet. Crescendo med rustika stampningar i de lägre stråkarna. Stillnar. Dramatiserande stråkattacker (à la Beethovens nia) skapar egentligen ingen riktig spänning, lite malplacerade i sammanhanget. Känns mer teatrala än reala. Deras funktion är väl mest att leda över till ett forte med spänstiga stråkar och tivoliyra. Omstart med lyrisk oboesolist över vårlikt rasslande stråkar. Crescenderas lycksaligt lättsamt. Tystnar. Glädjetemat antyds av blåsare över Rossinilätta stråkar. Rustikt stampande lägre stråkar och brassfanfarer. Förvånansvärt korta avslutningsfraser.

Av Schubert rekommenderas framförallt symfonierna nr 8 b-moll (Oavslutade, 1822) och nr 9 C-dur (Stora, cirka 1825-8), stråkkvartetterna nr 12 c-moll (Quartettsatz, 1820), nr 14 d-moll (Döden & flickan, 1824) och nr 15 G-dur (1826) samt Stråkkvintett C-dur för 2 violin, viola & 2 cello (1828).

Veckans verk-text nr 132, avslutad 22 juni 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Franz Schubert, 1797-1828, Österrike:

Stråkkvintett C-dur

2 violin, viola, 2 cello, k1828, Deutsch-nummer 956, opus 163, 47 insp, 55m
Ensemble Villa Musica, Naxos 1990 = 55m
Hagenkvartetten & Heinrich Schiff, DG = 52m

Schuberts Stråkkvintett tillhör hans sista verk. Ett par veckor efter att det skrivits klart gick han ur tiden. De opublicerade manuskripten köptes upp av Diabelli-förlaget, som dröjde ända till 1853 med att publicera kvintetten (”opus 163”). Uruppförandet gick antagligen av stapeln 17 november 1850 under Georg Hellmesbergers ledning. Satserna är fyra; Allegro ma non troppo, Adagio, Scherzo (Presto) & Trio (Andante sostenuo) samt Allegretto.

Mjuk inledning med svällande stråkar följda av en liten melodi. Härlig, dämpad dramatik. Sökande. Crescendo. Börjar formulera sig pregnantare med en rytmisk fras, som crescenderas. Dramatiskt laddad melodi och stämflätning. Beethovenskt frenetisk attack. Kontrapunkterande cellist med längre toner tillfogar en djupdimension. Kulminerar och lämnar plats för bedjande andratema. En blyg flickas aria. Andlöst vacker musik, som bara är möjlig i ett dämpat framförande. Skulle bli odrägligt vulgär i ett STOOORT arrangemang. Pizzicaton ackompanjerar, rytmiserar och driver på. Aktivare stämmor kring blyga arian leder fram till dramatisering. Robustare musik vidtar, melodiskt baserad på blyga arian. Övergår i klumpigt dansant musik. Blyga arian antyds. Stillnar och tystnar. Forteutbrott avslutar expositionen som nu repriseras, andra gången följs av genomföringen, som inleds av blyga arian, som nästan omgående blir mer robust och sedan dramatiseras. Sökande. Rejält drama med prominenta cellister. Lugnare, men med driv framåt. Stillnar. Dramatiseras med ruskigt fyrkantig cello. Crescendo. Diminuendo. Stilla med blyga arian. Återtagningen sätter in fint med en variant av inledningens svällanden, mixade med genomföringens avslutning. Dramatisk laddning. Himlastormande tonraketer med emfatiskt bett. Cellostämman tycks befinna sig i en annan värld. Fortekulmination. Fortsätter med blyga arian, nu redan från början med flera stämmor kring sig. Skalas av tills den når sin bedjande kärna. Andlöst vackert. Långdraget crescendo dramatiserar. Kulmination. Bedjande arian bollas runt i ensemblen. Klumpigt dansant. Stillnar med blyga arian. Coda med dramatiserande svällningar och tonraketer. Jordskälvande tumult kulminerar och lämnar plats för blyga arian. Långdragen avslutning. Forteutbrott varpå det stillnar.

Sanslöst vacker melodi inleder andrasatsen. Oöverträffat celest melodi till ackompanjemang av pizzicaton och spänningsalstrande motstämma. Flera stämmor ansluter efterhand, men utan att vulgarisera genom för stort pådrag. Melodin växlar mellan violin och viola. Crescendo - diminuendo. Melodin hanteras väldigt dämpat av flera unisona stämmor till pizzicaton från både cello och violin/viola. Enorm spänning, men inte av skräck utan av förväntan. Melodin solistisk igen. Crescendo - diminuendo. Avrundande med solistisk melodi. Tystnar.
Andra avsnittet i betydligt högre tempo med robust ensemble i dramatiskt laddad musik. Melodiken är nära besläktad med första avsnittets, men får en helt annan karaktär: upprörd, protesterande, utagerande tragisk. Växlande intensitet.
Stillnar tvärt och söker sig mödosamt och långdraget tillbaka mot det celesta första avsnittet, men landar i måttligare tempo med kraftigare stämföring. Den bedjande arian från förstasatsen avlägger ett besök. Lite rörig musik med flera melodiskt betydande stämmor. På Naxosinspelningen är den ena cellon för högt balanserad.
Celesta melodin återkommer till inledningens pizzicatoackompanjemang. Omges efterhand av flera stämmor. Kraftiga pizzicaton. Blir nästan heroiskt marscherande. Kvickare solistfras. Stillnar gradvis. Crescendo - diminuendo med utsökt harmonik. Utdragen, stillnande avslutning.

Scherzot inleds glatt dansant i raskt tempo. Tunggumpade betoningar alternerar med blixtrande tonkaskader. Drivs vidare med mer lättflytande musik med jaktkänsla. Tunggumpat dansant. Lättflytande. Dansant. Scherzoavsnittet erbjuder väl inget större melodiskt raffinemang, men det är förbålt fint konstruerat i sina växlingar mellan olika (korta) episoder.
Triodelen vidtar i långsamt tempo. Bedrövad musik i mörka stämmor. Söker sig dock framåt och prövar depressionens gränser. Melodiken allt pregnantare, småningom med en vokal arias uttrycksfullhet och tydlighet. Nattsvart sorg utan dubier. Det är få tonsättare som lyckas skriva stimulerande långsam musik, men de som går i land med uppgiften uppnår något stort! Stillnar ödsligt.
Scherzodelen återkommer, men skapar en alltför brutal kontrast med sin dans efter triodelens avslutning - fast det var naturligtvis Schuberts avsikt! Avslutas distinkt.

Finalen inleds muntert dansant i raskt tempo. Lite Åsa-Nisseaktigt käck folkmusik. Lugnare tempo. Ena violinen med sprittande tonkaskader. Stillnar. Småsprittande folkmusik. Ett par forten. Lugnare. Avrundande fraser. Stillnar. Söker sig vidare. Dämpat spänningsalstrande. Crescendo. Tjo och tjim-dansant i raskt tempo. Tunggumpat. Dansen kontrapunkteras. Frenetiskt fugato. Tunnas ut. Burdusare. Tunnas ut. Stillnar. Melodiskt och småsprittande i lägre tempo. Stillnar. Ett par forten laddar musiken med ny energi. Stillnar. Söker sig vidare. Verkar vara på väg att avslutas stillnande, men dramatiseras och lägger in ett par rejäla tempohöjningar med livsbejakande dansmusik. Frenetiskt tempo. Själva avslutningen med mörkt dramatisk laddning.

Av Schubert rekommenderas framförallt symfonierna nr 8 b-moll (Oavslutade, 1822) och nr 9 C-dur (Stora, cirka 1825-8), stråkkvartetterna nr 12 c-moll (Quartettsatz, 1820), nr 14 d-moll (Döden & flickan, 1824) och nr 15 G-dur (1826) samt Stråkkvintett C-dur för 2 violin, viola & 2 cello (1828).

Veckans verk-text nr 153, avslutad 25 oktober 2002. Införd här efter framgång i Internationella Rödcupen 1999-2002.

Sidor inom den här sektionen (länk öppnas i samma fönster)
Pages within this section (links will open in the same window)

veckans_verk.html
reflexioner_1711-1819.html
reflexioner_1820-1829.html
reflexioner_1830-1869.html
reflexioner_1870-1889.html
reflexioner_1890-1899.html
reflexioner_1900-1909.html
reflexioner_1910-1919.html
reflexioner_1920-1929.html
reflexioner_1930-1939.html
reflexioner_1940-1949.html
reflexioner_1950-1959.html
reflexioner_1960-1969.html
reflexioner_1970-1979.html
reflexioner_1980-1989.html
reflexioner_1990-1999.html
reflexioner_2000_och_senare.html

Sektionslänkar inom min hemsida (länk öppnas i samma fönster)
Section links within my site (link will open in the same window)

index.html
veckans_verk.html
popmusik.html
internationell_konstmusik.html
nutida_internationell_konstmusik.html
svensk_konstmusik.html
Krogen Äfventyret
huligan.html
Walter Ekelins CV
lankar.html

besök på sajten sedan september 2001, ej räknande mig själv
visits since september 2001, not counting myself

Senaste uppdatering (latest update) 10 augusti 2007.
Version 5.27 av sidans Telia-inkarnation (of the page's Telia-version).
På nätet sedan 16 januari 2001, hos Telia sedan 20 juli 2001.
On the net since 16 january 2001, at Telia since 20 july 2001.