
| Om muskatviner kan smaka apelsin så kan öl
också det. Det är apelsinsmaken och den söta, torra kryddigheten som utmärker de
"vita" veteölen i Belgien och de likartade ölen i Nedeländerna, Frankrike och
USA. De bästa av dessa aromatiseras med pomeransskal, koriander och andra kryddor,
förutom humle. Dessa smaker går utmärkt väl ihop med plommon och äpplekaraktären som
vetet ger. Enligt belgisk tradition är vetet omältat, vilket kanske ger ölet fastare kropp än deras tyska kusiner. Inte heller har de belgiska brygderna (Hoegaarden är det mest kända exemplet) den kraftiga mjölksyresmaken som finns hos Berliner Weisse eller de sydtyska veteölens kryddnejlikkaraktär.
Under denna tid kommer humlesmaken att försvinna och apelsinsmaken eventuellt framhävas av undertoner av madeira. På detta stadium passar ölet dessutom till efterrätter, framför allt till dem som smakar pomerans-apelsin eller sött äpple. Hoegaarden Det vita belgiska ölet kommer ursprungligen från de delar av Brabant som ligger öster om Bryssel och Leuven, en region med rika jordar där man odlar korn och havre men framför allt vete. Där har man mältat och bryggt öl i minst sex eller sjuhundra år. I ett keltiskt område byggdes på 1400-talet ett kloster på den plats som senare skulle bli den lilla staden Hoegaarden, i närheten av Tienen. Hoegaarden hade sitt eget bryggarskrå på 1500-talet. Det var naturligt att bryggarna skulle använda vete, och kanske havre, som växte i regionen men det är inte klarlagt exakt när de mera exotiska ingredienserna kom med i bilden. Det är dock inte särskilt förvånande att det blev så, Belgien tillhörde ju Nedeländerna när många av kryddöarna, däribland Curacao och dess pomeransodlingar, koloniserades. På 1800-talet var Hoegaarden bryggericentrum i en ansenlig region som sträckte sig fram till Liège. I staden fanns trettio bryggerier och alla gjorde vitt öl. Det är sedan mitten av 1980-talet produktionen tagit ny fart, och även andra bryggerier i Belgien har startat tillverkning av vitt öl. Producenter av belgiskt veteöl
|