Den kaliforniska metoden

De första bryggarna i Kalifornien gjorde också en produkt kallad steam beer. Det har hävdats att i Kalifornien syftade beteckningen inte på kraftkällan utan på det pysande som hördes när den naturliga kolsyran strömmade ut från faten när de öppnades.

Det låter som en vandringssägen men denna teori lades fram i tryck så sent som 1898 i en artikel i Western Brewer. Och det är sant att öl som tillverkades på västkusten vid den tiden bör ha haft ovanligt hög kolsyrehalt.

På östkusten och i Mellanvästern hade bryggerierna tillgång till den industriella infrastrukturen medan de vid Stilla havet var improviserade historier som snabbt smällts upp för att släcka guldgrävarnas törst. När sedan lagerbryggningen blev den "nya" tekniken kunde många bryggerier i mellersta och östra USA hämta is från Stora sjöarna att kyla sina jästankar med.

En metod man i stället använde sig av var att ha mycket grunda och vida jästankar så att brygden svalnade fortare. Utan is kunde de inte ha några långa, långsamma jäsnings och lagringstider och det bör ha bäddat för efterjäsning på fatet och ett öl som blev så livligt att det pyste om faten när de tappades. Den kaliforniska metoden skapade en särskild öltyp som beskrivs som "steam beer" i artikeln i Western Brewer.

Ett eller två amerikanska mikrobryggerier har försökt producera öl av den här typen, inspirerade av Anchor, det sista kvarvarande steam beer-bryggeriet i San Francisco Bay. Dess flaggskepp är Anchor Steam Beer och man har varit mycket petig med att juridiskt skydda sitt varunamn.

Europeiska "steam beer"

En del europeiska bryggerier som kanske en gång hade beteckningen steam beer i sitt namn har på senare år försökt återupprätta det, men de använder sig inte av den kaliforniska metoden.

I Bayern har Bayreuthföretaget Maisel Brothers bibehållit sitt bryggeri från 1887 glänsande och intakt med ångmaskiner från 1930-talet bredvid den anläggning från tidigt 1970-tal som man nu använder. I deras breda sortiment tillhör de äppleartat fruktiga vetebrygderna storsäljarna men de gör också Dampfbier (ångöl) som en husets specialitet. Denna började man göra i slutet av 1970-talet "därför att allt öl i Bayern började smaka likadant", berättade Oscar Maisel. Dampfbier är namnskyddat.

Dampfbier Det persikofärgade (20 EBC) Dampfbier har en påstridig fruktighet med ett stänk av vanilj och en mjuk kropp. Vörtstyrkan ligger på 12,2% och alkoholhalten strax över 4 vikt% eller 5 vol%. Det görs på fyra sorters kornmalt i ett tremäskförfarande, humlas med Hallertau Hersbruck och Tettnang (26 BU), överjäses i öppna (men djupa) jästankar och lagras i 0°C under fem till sex veckor. Det filtreras men pastöriseras inte.

I Storbritannien byggdes några av de första ångmaskinerna av Thomas Newcomen (1663-1729) och Richard Trevithick (1771-1833) för att användas i Cornwalls tenngruvor. Ett bryggeri som grundades i Redruth, Cornwall, 1792 anpassade detta gamla arv till att marknadsföra en rad "steam beer" på 1980-talet. Dessa var uppkallade efter Newquay, en hamnstad där man en gång skeppat ut öl.

På bryggeriet fanns inget som påminde om den kaliforniska tekniken men man använde sig ändå av ganska speciella tekniker med lagerjäst och alejäst i varje produkts huvudjäsning och efterjäsning. Ett tag fanns dessa öl att köpa överallt i Storbritannien men sedan köptes ledningen ut vilket i slutändan ledde till att varumärkerna såldes till Whitbread. Sedan dess har de producerats i mer konventionella bryggerier.

Klassisk producent av steam beer