I den engelsktalande världen beskrivs detta öl ofta som imperial stout (kejserlig stout) vilket syftar på att det var en populär dryck i tsarens välde. I länder där man har lokaltillverkning är dock porter en vanligare term.

När man kombinerar hög densitet, rostat spannmål och vanligen varmjäsning, kanske med alejäst, får man en brygd med ovanligt mycket styrka och komplexitet. Dess intesitet påminner om den tjäraktiga sötman i en sherry. Den rostade aromen smälter samman med de rökiga, tjärliknande, brända och fruktiga undertonerna och alkoholsmaken.

Minst tio bryggerier i London tillverkade denna öltyp under porterns och stoutens storhetstid. Ett berömt tillverkningsdistrikt var Thamesside i Southwark där flamländska immigranter etablerade flera bryggerier. Det bryggeri som skulle bli mest förknippat med öltypen grundades på 1600-talet och ägdes därefter av familjen Thrale. Från åtminstone 1781 och framåt skeppade bryggeriet stout till Bremen samt Stettin (Szczecin), Königsberg (Kaliningrad) och andra Östersjöhamnar, troligen också till de nordiska hamnstäderna.

Vid denna tid övertogs bryggeriet av en skotskamerikansk kväkare vid namn Barclay och senare av Courage, grundat 1787 av en skotte av fransk hugenottsläkt. Couragegruppen slutade brygga i London 1980 men deras imperial stout tillverkas fortfarande vid John Smith bryggeriet i Tadcaster, Yorkshire. Brygderna årgångsdateras och etiketten är nu för tiden delvis på ryska. Courage ägs numera av Foster`s i Australien.

Den estniska förbindelsen 1869 lämnade det Danzigregistrerade, preussiska fartyget Oliva (487 ton) London med en last Barclaystout men slutade sin resa på Östersjöns botten. 1974 hittade norska dykare några flaskor som var präglade med ett bomärke för någon mystisk A Le Coq. Han visade sig vara en belgare som skeppade öl mellan London och Östersjö- staterna. Hans företag var fortfarande verksamt in på 1900-talet. På grund av de höga importtullarna i början av 1900-talet började Le Coq att brygga själv inom Rysslands gränser.

Firman köpte Tivolibryggeriet i den gamla universitetstaden Tartu, då i Livland, numera Estland. Där hade funnits bryggeri sedan 1823 och Tivoli som bryggts 1895-98 för att brygga lager anpassades av Silem 1910-12 till porterbryggning som bryggdes fram till 1969.

Strax utanför huvudstaden Tallin ligger ett bryggeri längs floden Saku. Bryggeriets ursprung kan spåras till ett brygghus på en tysk markägares ägor 1820 men sedan expanderade det till industriell skala 1876. Där finns mälteri och en panna tillverkad i Dresden 1909. Efter Estlands självständighet har Sakubryggeriet startat ett samarbete med bryggeriet Hartwall i Finland.

Finland

Det var en ryss, Nikolaj Sinebrychoff, som grundade Finlands äldsta ännu fungerande bryggeri 1819. Trots att Finland i det förgångna var under ryskt styre, eller kanske just därför, anses det svårt att uttala sådana namn så Sinebrychoff förkortas ofta Koff. Ursprungligen tillverkades mjöd, överjäst öl och porter på bryggeriet.

1853 började man också göra lager. Från sekelskiftet infördes totalförbud för alkohol under en tid och då bryggde man svagdricka och maltdrycker där. Efter de två världskrigen återinförde Koff sin porter, kanske för att det skulle sammanfalla med 1952 års olympiska spel.

I staterna runt Östersjön anses porter numera ganska gammaldags men historien om hur brygden kom till dessa länder har skapat ett nyväckt intresse i den engelsktalande världen. Ett tag exporterades Koff Porter till USA under namnet Imperial Stout. Koff Porter är en typisk "imperial", stor, intensiv, mycket torr, mjuk och oljig, full med rostad smak och bestämd men återhållsam fruktighet och mera humlebeska än i de flesta andra i regionen.

Den görs av fyra maltsorter, Northern Brewer och Hersbruckhumle. Ölets vörtstyrka ligger på 17%, alkoholhalten på 5,5-5,8 vikt% (6,8-7,2 vol%), färgen på 250-300 EBC och beskan kring 50 enheter. Koff Porter varmlagras i tankar under sex veckor, filtreras inte men plattpastöriseras.

Skandinavien Många skottar bosatte sig runt Östersjön under slutet av 1700 och början av 1800-talen. En hette Carnegie och grundade ett porterbryggeri i Göteborg. Detta gick sedan samman med Pripps som blev Sveriges största bryggerikoncern. Numera tillverkas Carnegie Porter på Pripps bryggeri i Stockholm, och den överjäses fortfarande.

Under motbokstiden kunde man bara få Carnegie Porter som stärkande medicin på recept från en läkare, och därefter fanns den bara som folköl, klass II (vö 9%, 2,8 vikt%, 3,5 vol%). 1985 återinfördes starkölsversionen (klass III) med 15,5% vörtstyrka (4,5 vikt%, 5,6 vol%).

Året därpå började Pripps sälja en årgångsporter som efterjäser i ett halvår på tank. Trots att ölet filtreras och pastöriseras anser man på bryggeriet att smakerna smälter samman och ger madeiraliknande undertoner. Det har mycket kompakt skum, mjuk kropp men mycket djup smak med undertoner av rostat kaffe och den utlovade madeiran. Folkölsversionen valdes 1992 till världens bästa öl i sin vörtstyrkeklass vid en årlig tävling i Storbritannien där aktiva bryggare sitter som domare.

Flera bryggerier i Danmark brygger något som omväxlande kallas porter eller stout och för det mesta är under-
jäst. Albani i Odense har en utpräglat fast och maltig porter. Carlsbergs version beskrivs på etiketten både som Gammel Porter och Imperial Stout och den har en utsökt karaktär av "bränd kola". Tuborg gör en liknande porter, något krämig och oljig med bränd och torr smak.

Ceres i Århus säljer sin brygd omväxlande kallad Gammel Jysk Porter, Stout eller, med fonetisk draghjälp, Stowt för olika marknader. Denna har en mycket distinkt karaktär med fruktighet, kryddighet, antydan till lakrits och järn. Mycket aromatisk münchenermalt verkar ange tonen.

Storbritannien Det växande intresset för denna öltyp fick det brittiska bryggeriet Samuel Smith att börja brygga imperial stout på 1980-talet. Denna finns nu att köpa på många ställen i landet men den gjordes ursprungligen för att exporteras till USA. Precis som så många andra av bryggeriets öl är detta en utmärkt produkt. Den har den kanske bästa karaktären av "brända korinter" av alla och smaken är fyllig och komplex utan att bli alltför tung. Vid bryggning används pale ale och karamellmalt, rostat korn och socker. Humlingen sker med Fuggles och Goldings.

En annan bryggd på kontrakt av McMullen i Hertford är Vassilinsky`s Black Russian Beer. Detta är mer en porter än en imperial, men den är ändå förvånansvärt stor, komplex, mjuk och värmande. Den är närmast kompakt svart med rubinröd glans och har både sötma och torrhet, mycket undertoner av mörk choklad och en avslutning med jästig kryddighet. Detta öl är också ovanligt i det att det flasklagras.

Nordamerika

I Kanada bryggs en örtsmakande imperial stout av Wellington County i Guelph, Ontario. Även mikrobryggeriet Conner`s i Ontario brygger en imperial stout som är en mjuk, rostad, torr produkt. I Calgary finns mikrobryggeriet Big Rock med en fyllig, kraftig porter kallad Cold Cock. Okanagan Spring bryggeriet i Vernon, British Columbia, har en fyllig och rundad Old English Porter med ett djup av fruktiga, romaktiga och kaffeliknande smaker.

I USA är Grant`s Imperial Stout en av klassikerna på mikrobryggeriet Yakima, Washington. På etiketten finns ett kejserligt palats och man utropar denna brygd till "en favorit vid tsarens hov". Det är ovanligt i så motto att det ingår honung i brygden förutom ljus malt, karamell och färgmalt. Huruvida honungen slår igenom i smaken är svårt att säga men det finns mycket mörk choklad och ett stänk bränd frukt med lätt oljighet som lägger sig på tungan och en värmande alkoholsmak.

Japan

Tvärs över Stilla havet ligger Japans största bryggeri, Kirin, som gör stark stout med fyllig, mjuk kropp och mycket smak av sirapskola. Asahi tillverkar en överjäst stout som utmärks av att den jäses med Brettanomyces. Att den överlevt är ett under för Asahi tillhör liksom sina konkurrenter världens mest teknologiska bryggerier och är mera känt för att ha uppfunnit en produkt kallad Dry Beer nästan helt utan smak. Asahi stout har en nästan whiskyliknande, rökig arom, en mjuk, len kropp (på etiketten talar man helt riktigt om satin), en smak som påminner om fruktkaka indränkt i sherry och en ihållande torrhet.

Klassisk producent av imperial stout