En del tappningar från mäskkaret blev kanske för svaga eller för starka, ibland blev det färdiga ölet alltför surt. Ibland blandade man den första tappningen från karet med senare tappningar ("svagdrickan") till en lambic som var tänkt att sötas. Syftet med detta var att göra uppfriskande, stärkande öl. Detta öl skickades till staden på fat och det efterjästes inte mycket. I andra fall tillsatte man socker på kaféet. Socker krossades, rördes ut och löstes upp med en visp liknande de mixerstavar man använder på cocktailbarer. Denna procedur kan man fortfarande få se i Belgien.

I andra länder uppfattar man kanske allt detta blandande, sötande och kryddande som en förfuskning, i Belgien ser man det som en konst. Lambic som sötats kallas faro. Om fin lambic påminner om torr sherry kan man säga att faro har karaktär av halvsöt eller söt sherry. Härstammar namnet från latinets farina, vilket betyder mjöl? Kanske, om den spanska ockupationsmakten ansåg det vara ett vin gjort på spannmål.

På spanska betyder faro fyrtorn och är ett slanguttryck för en ljus idé. På engelska betyder lit up att man är berusad. Båda dessa tankegångar kan utvecklas vidare, men ingen vet svaret. Det som en gång var ett vardagsöl har numera blivit en raritet, men två eller tre bryggare tillverkar fortfarande faro. Om man tappar ölet på flaska pastöriseras det också så att sockret inte börjar jäsa, på så sätt stänger man in sötman. Bland bryggerierna i det traditionella lambicdistriktet har Cantillon, Boon och Lindemans tagit upp faro i sitt sortiment.