Långt innan den klara, gyllene lagern utvecklades i Centraleuropa hade brittiska bryggare väckt uppståndelse med genomskinlig, bärnstensröd ale. Dessa brygder fick gott anseende i Europa, Indien och Amerika när Storbritanien utvidgade sina territorier under 1800-talets senare hälft. Det var bryggarna i Burton som gjorde pale ale så populärt i mitten av 1800-talet.

Staden Burton

Burton är en liten stad vid floden Trent i Midlands, och den är numera Englands främsta bryggeristad. I början av detta årtusende, kanske redan innan, fanns det ett kloster i Burton. På 1200-talet hade munkarna redan lagt grunden till stadens bryggerihistoria. Vattenkällorna i Burton och utmed Trents dalgång gav rikligt med vatten och man utnyttjade denna lättillgänglighet långt innan man insåg hur hög kvalitet det hade. En tidig Burton pale ale framställdes på experimentell väg i en tekanna på Allsoppbryggeriet 1822. Företaget gick sedan samman med Ind Coope och blev grunden till Allied Breweries, som i dag tillverkar Burton Ale, Double Diamond och många andra berömda ölsorter.

Pale ale eller Bitter Traditionellt användes pale ale oftast om produkter på flaska, vanligen med premiumdensitet och kvalitet. Kanske verkade termen passa bättre på en ale som verkligen pärlade i glaset medan bitter lät mera prosaiskt och passade en produkt med lägre densitet som pumpades upp i glaset. När ett bryggeri använder båda beteckningarna har deras pale ale högre densi- tet än deras bitter. I Storbritanien sträcker sig densiteten hos pale ale från 1040 till 1050 ungefär. Gör bryggeriet ale med båda beteckningarna brukar deras pale ale ha mindre humlekaraktär än deras bitter. Man skulle kunna hävda att pale ale utmärks mera av den lätta nötsmaken i malt- karaktären medan en bitter har tyngdpunkten på den torra humlesmaken. Man kan frestas att säga att eftersom pale ale blev en populär dryck via Burton så borde de humlas med humle från odlingsdistrikten Worcestershire och Herefordshire i närheten, men det kan vara att gå lite till överdrift.

Bryggeriindustrin i Burton har varit så stor att man alltid köpt humle både därifrån och från Kent. Det finns inte heller någon berömd humlesort i regionen, men man odlar lite Fuggles som passar bra för balansen i pale ale.

India Pale Ale

Burtons framväxt som bryggeristad kom innan man kunde distribuera ölet via järnväg. Detta var under kanal-
ernas tid och man drog nytta av de vattenvägar som förband Burton med Nordsjön via floderna Trent och Humber. Därifrån skeppades ölet ut i Imperiet, särskilt till Indien. Öl som skulle skeppas runt halva jordklotet fick hög densitet (ibland upp till 1070 och däröver) så att de kunde jäsa sakta under resan och vara som bäst när de kom fram.

De var också extremt välhumlade för att den magiska blomman skulle skydda dem mot att infekteras av vildjäst. Humlegivorna från den tiden verkar otroliga för en bryggare av idag: två till två och ett halvt kilo per fat (163,6 liter) med ytterligare ett halvt till ett kilo vid torrhumling. Idag skulle ett halvt kilo per fat verka mycket. En del saker måste man dock ta med i beräkningen. Det är till exempel inte helt klart om humlen alltid var färsk, kanske fick den torka för att ge mindre beska eftersom den delvis användes som konserveringsmedel. Den högre densiteten krävde också mera humle och humlen man odlade då var inte besk som dagens framodlade sorter. Dessutom var all öl mera välhumlad än idag. India Pale Ale blev en egen öltyp, ofta förkortad till IPA.

Brygden blev populär i Storbritanien också och där används namnet fortfarande, även om många öldrickare inte förstår anknytningen till Indien. (Det är inte heller många Worcestershiresåsanvändare som vet att recep-
tet hämtades från Bengalen av Lord Sandys.) Inget brittiskt bryggeri tillverkar idag IPA med densitet och humlegivor enligt 1800-talets specifikationer.

Amerikansk IPA

När handeln med India Pale Ale nådde sin höjdpunkt 1830 emigrerade en bryggare vid namn Peter Ballantine från Ayr, Skottland till USA. Ballantine bryggde i Amerikas så kallade alehuvudstad, Albany, New York, och sedan flyttade företaget till Newark, New Jersey. Därefter tillverkades Ballantines produkter på bryggeriet Narragansett, Rhode Island, och före detta Berghoff (då Falstaff) i Fort Wayne, Indiana. Numera kommer de från Pabst i Milwaukee, Wisconsin.

Namnet Ballantine förknippas mest med en gyllene ale, men på Newarktiden gjorde företaget också en stark, bärnstensfärgad, välhumlad julbrygd kallad Burton som lagrades i åratal i trätankar liknande en solera för sherry. Ballantine producerade också något de kallade India Pale Ale som fått mogna på träfat i ett år. Detta öl var också bärnstensfärgat och lagringen motiverades med traditionen att pale ale fick efterjäsa på fat ombord på skeppen. Renässansen för IPA som en särskild öltyp kan vi tacka bryggspecialisten och humleexperten Bert Grant för. Han startade ett mikrobryggeri i den före detta Switzeroperan i Yakima, Washington, tidigt på 1980-talet. Yakima är centrum i humleregionen och Grant tror på att använda lokala produkter.

Sedan dess har nordvästra Stillahavskusten blivit något av en IPA-region som kan visa upp påstridigt välhumlade exempel med fin smakutveckling och kraftig eftersmak. Som exempel kan nämnas East India Pale Ale från Pike Place Brewery i Seattle.

Duckstein

En bärnstensfärgad, överjäst brygd någonstans mitt emellan en engelsk pale ale och en belgisk ale har blivit mycket populär i Tyskland på senare år. Detta öl heter Duckstein och har en antydan till fruktighet i doften, lite fruktig maltighet i inledningen, en påtaglig syrlighet och lite humlekaraktär i eftersmaken.

Namnet Duckstein sägs ursprungligen vara en förvrängning av Tuffstein, en sorts vulkanisk bergart. Ett öl med detta namn gjordes på 1700 och 1800-talet bland de bokklädda bergen vid Königslutter nära Braunsch-
weig. Ölet hade karaktär av kaciumsulfat från vattnet i trakten och var tänkt som en lätt, uppfriskande dryck. Det bryggdes på en liten del vete.

Den moderna versionen tillverkas av Feldschlosschen, ett bryggeri i Braunschweig. Man använder enbart kornmalt och sedan lagras ölet på spån av bokträ.

Producenter av pale ale