Old ale är ibland stark, men inte alltid. Ofta tyder vörtstyrkan på en högre alkoholhalt än det verkligen blir till slut. Anledningen är att de inte jäses ut helt eftersom man vill ha kvar lite av maltsockrets sötma, smak och fyllighet i ölet. En del bryggerier med mild ale gör också en liknande produkt med densitet kring 1040 (vö cirka 11%: 3,4vikt%: 4,2vol%) men med högre andel karamellmalt och färgmalt, och som möjligen får mogna lite längre, under beteckningen old ale.

Bryggerierna Adnams i Suffolk och Harveys i East Sussex använder termen old ale om sådana blygsamma tolkningar av öltypen trots att de båda gör robustare produkter som kallas barley wine. Adnams Old Ale smakar lätt kolaaktigt och har lite humlekaraktär, Harveys har lite medicin över sig.

Bryggerier Andra bryggerier med grundmurat rykte använder en bitter med liknande eller högre densitet och styrka som bas för sin old ale. Bland dem finns Brakspear i Henley-on-Thames (parfymerad, torr), Hook Norton i Banbury (ren, välbalan- serad), King & Barnes i Horsham, West Sussex (maltig, lite torr) och Timothy Taylor i Keighley, Yorkshire (det sötaktiga Ram Tam). I den nyare generationen tar Cotleigh i Somerset (med Old Buzzard) och Oak vid Manchester (Wobbly Bob) ett liknande grepp. En del brygder är mörka och söt- aktiga precis som en old ale men kallas inte uttryckligen för det. Young`s lena, kolaaktiga Winter Warmer (1055: vö 14%: 4vikt%: 5vol%) är ett bra exempel liksom några andra säsongsbrygder.

Den populära klassikern

De exempel på old ale som är lättast att känna igen har en densitet runt 1055-80 (vö 16-20%: 4,5-6,7vikt%: 5,8-8,5vol%). Många av dessa har uppkallats efter mytiska eller verkliga personer som fått det kärleksfulla tillnamnet "old". Det fulländade exemplet på detta är Theakstons Old Peculier som tillverkas i staden Masham, Yorkshire. Det grevskap som av tradition förknippas med stark ale.

Old Peculier har en densitet på 1057 (vö 14-15%: 4,2vikt%: 5,6vol%) och en tydlig, len fruktkaraktär. Bland brygderna med hög densitet (1080) finner man Owd Roger från Marston`s i Burton-upon-Trent och Old Tom från Robinsons i Stockport, Cheshire, som båda har en värmande alkoholstyrka.

St Edmund En old ale kan ibland ha fått sitt namn efter traditionen att göra ett starkt öl som skulle lagras inför sommaren då det inte gick att brygga öl. I så fall står "old", eller gammal, för en några månader gammal brygd som kanske skulle piggas upp med en yngre. Ett exempel tillverkas av bryggeriet Greene King där deras jubileumsbrygd St Edmund (barley wine) som blandas med två andra som inte finns att köpa oblandade. Den ena är en gulbrun, maltig ale med densitet 1052 (vö13%: 4,4vikt%: 5,5vol%), den andra en starkare brygd på 1107 (vö27%: 9,6vikt%: 12vol%).

Den senare är verkligen en mycket gammal ale som lagras på träfat i ett till fem år. Blandningen av dessa tre marknadsförs som Winter Ale men en ännu intressantare kombination av bara de två "hemliga" brygderna tappas på flaska som Strong Suffolk. Medan Winter Ale är mera rundad och maltig är Strong Suffolk mera distinkt med sin vinösa karaktär av ekträ och järn.

Thomas Hardy`s Ale

Bland de engelska ölen som lagras på flaska är Thomas Hardy`s Ale från Eldridge Pope-bryggeriet det mest kända (uppkallat efter författaren Thomas Hardy 1840-1928). Thomas Hardy`s Ale bryggs till en densitet på 1125 (vö över 28%) och får en alkoholhalt på 9,98vikt% eller 12,48vol%. På etiketten stod det förr att man borde lagra flaskan i fem år och då liksom nu uppgav man att det håller i tjugo år. När alen är nybryggd har den en sirapsaktig konsistens och en överdrivet jästig och maltig smak. Efter ett år kan den ha utvecklats i arom, rondör och balans, efter fem år börjar den få undertoner av sherry och madeira.

Producenter av old ale