Bitter

Sött, beskt, surt och salt är de framträdande smakerna bland de miljontals smak och doftupplevelser som
en människa kan ha. Det beska kan vara otrevligt som metafor men livgivande i verkligheten. De sinnliga italienarna retar aptiten och lugnar magen (och ibland baksmällan dagen efter) med drycker av kinin, örter
och kryddor. Sådana kallas ofta för bitter, men i Storbritanien säger man bitters (alltid plural) medan ölet
heter bitter (alltid singular).

Bitter-Mild ale

En bitter är oftast ljusare än en mild ale men finns i många olika nyanser. En bitter kan vara allt från halmgul
till kastanjebrun, en mild ale ännu mörkare mot rubinrött och mahogny. Bitter är något starkare men de båda skiljs mest åt i smaken där en bitter är torrare och mild ale sötare. Torrheten berodde delvis på att man an-
vände ljusare malt i bittern, och kanske också på en högre förjäsningsgrad, men det väsentligaste är den jordnära bismaken av humle. Pale ale-malt är huvudingrediens. Använder man över huvud taget karamell-
malt gör man det med försiktighet. Bitter ale fick sitt genombrott när Goldings och Fuggles var de domi-
nerande humlesorterna och de är fortfarande typiska för ölsorten.

Aromhumlet Goldings från östra Kent. Aromhumle

Om ölet ska få beska måste man tillsätta humle huvudsakligen i vörtpannan men det är också gammal tradition att tillsätta en handfull på fatet. Exempel på bitter ale med utomordentlig smak av denna torrhumling är Adnams`Extra (med sin Fugglesarom) från Southwold i Suffolk, Ind Coope Burton Ale (Goldings från Steiermark) och Timothy Taylor`s Landlord (också Goldings från Steiermark) från Keighley, West Yorkshire.

Det verkar helt naturligt att extremt torra bitter ale tillverkas i sydöstra England, kring humledistrikten i Kent. Inte långt från Canterbury ligger den lilla staden Faversham inramad av humleodlingar, och det sägs att man där haft bryggerier sedan munkarna började brygga på 1100-talet. En gång i tiden ståtade man med 84 brygg-
erier men nu har man bara ett, Shepherd Neame, som grundades 1698 och anses vara Englands äldsta.

ESB

En del bryggare har bara en bitter medan andra skryter med två eller tre med stigande densitet. Precis som förpackningar brukar börja med en "stor" och
sedan stiga till "extra stor ekonomipack", händer det att bryggare börjar med
en "best bitter" och sedan går vidare till mera fantastiska namn. När en bitter
med hög densitet kallas "special" av bryggeriet blir den med lägre densitet automatiskt "ordinary". Det finns inga regler här.
Fuller`s tillverkade redan två bitter när en starkare, mörk ale genomgick en meta-
morfos till Winter Bitter 1969 och döptes om till ESB (Extra Special Bitter) 1971. Fastän ordet inte har någon exakt definition har en del bryggare på annat håll uppfattat det som en beteckning för extra stark bitter med en densitet på över
1050 (Fuller`s ESB har 1054 eller vö 13,5%).

Fuller`s Draught ESB.
Redhooks sortiment. I Storbritanien finns utmärkta exempel från cirka 200 nationella, regionala
och lokala bryggerier, mikrobryggerier och bryggeripubar. Inte heller finns det någon annan öltyp som skiljer sig så mycket efter region och bryggeri. Skillnaden kan ligga i vattnet, i de lokala traditionerna eller i jästekniken.
I USA har bitter på kort tid från slutet av 1980 och början på 1990-talet blivit bryggeripubarnas absoluta favorit.

Producenter av bitter

  • FULLER`S: Fuller, Smith & Turner, Griffin Brewery, London, England
  • HALE`S ALES: Colville & Kirkland, Washington, USA
  • REDHOOK: Seattle, Washington, USA
  • YOUNG´S: Young & Co, The Ram Brewery, Wandsworth, London, England
  • THE PUMPHOUSE: Darling Harbour, Sydney, Australien
  • WELLINGTON COUNTY: Guelp, Ontario, Kanada