Historia

Holländska västindienkompaniet öppnade landets första kommersiella bryggeri på nedre Manhattan, New York, 1632. De första holländska, brittiska och irländska invånarna i New York och längs östkusten tillverkade ale, porter och andra överjästa brygder. Buffalo, Albany, Brooklyn och Philadelphia var de första stora bryggeristäderna.

Järnvägens och kylteknikens utbredning sammanföll med en senare våg av immigranter från Böhmen och Tyskland till Pennsylvania och Mellanvästern (framför allt till Cincinnati, St Louis och Milwaukee) som spred sin nya lageröl över hela landet från mitten av 1800-talet till 1900-talets senare del.

Alebryggande i öst och väst När lagerbryggerierna i och med befolkningsförflyttningen förlade storproduk- tionen till västkusten och Klippiga bergen (Colorado är förnärvarande den största bryggeristaten i volym räknat), började det i samma områden dyka upp små nya alebryggerier i slutet av 1970-talet (Denver, San Francisco och framför allt Portland och Seattle är nya centrum för aletillverkning i USA). Sedan började pendeln svänga tillbaka österut. Det förekommer en liten skillnad mellan alebryggandet i väst och öst. Bryggarna på västkusten har knappast någon aletradition utan har utvecklat egna varianter medan somliga i öst försökt återuppliva gamla traditioner.

Amerikansk ale som överlevde

De första amerikanska alesorterna tillverkades på den tiden då allt öl var relativt mörkt. Lager kom när bryggarna i Pilsen och Budweis hade gjort de gyllene ölen populära. Som en reaktion på detta började alebryggarna använda ljusare maltsorter. Eftersom ale är den äldre av öltyperna humlades den för beska medan aromen betonades hos lageröl. Än en gång svarade alebryggarna på konkurrensen genom att
gradvis minska på humlekaraktären i sina produkter.

Pressen att göra produkter som var ännu ljusare, lättare och billigare fick både lager och alebryggare att
börja använda inhemskt spannmål, majs, som råfrukt. Bryggarna på östkusten använde dessutom socker
som skeppades in till hamnarna. Det var kanske för att bryggarna på östkusten specialiserade sig på ale som denna öltyp började förknippas med socker. En del av de sockerarter man använde, framför allt invertsocker, sades ge en speciell smak.

Ale utan någon ytterligare beteckning var också något fylligare i färg och humlekaraktär än lager. Det finns även en cream ale, som är lika ljus och pärlande som en pilsner men går snabbare att framställa. Distinktionen mellan ale och cream ale (det senare en rent amerikansk skapelse) har blivit mycket fin på senare tid.

En typ av öl från den tid då man bryggde öl som skulle sparas till sommaren eftersom det var omöjligt att brygga i värmen, kallades stock ale. Denna beteckning levde kvar till helt nyligen i Storbritannien och har
nu återupplivats i USA av Boston Beer Company.

Bland de amerikanska alesorter som överlevt är det bara ett fåtal som har behållit sin mörka färg. Förutom Ballantines IPA (som också har en vanlig, ljus ale) finns det bara den återupplivade Old Tankard från Pabst i Millwaukee och Rainier Ale från Seattle.

Rainier var en av de bästa produkterna på västkusten innan mikrobryggerierna började växa fram. Sedan dess har det förlorat i karaktär och blivit omkört av många nya alesorter.

Det är vanligare att de nygamla alesorterna är gyllene och inte särskilt välhumlade, även om olika sorters humle används för att skapa en något markerad smak. Dessa ale har för det mesta lika tunn kropp som en vanlig amerikansk öl men är kanske sötade med socker (primning) och därefter pastöriserade. En del jäses fortfarande med överjäst medan andra använder lagerjäst, som ibland får arbeta vid högre temperaturer.
Den slutliga produkten bör åtminstone ha en antydan till fruktighet.

Under årens lopp har alkoholhalten i många drycker reducerats. Nybyggarna behövde troligen starkare för-
friskningar än dagens nätverksansvariga. Eftersom ale är en äldre öltyp än lager brukade den kanske också vara starkare. Efter förbudstiden stiftade man i vissa stater lagar angående tillåtna alkoholhalter och utgick
då ifrån detta, vilket har gjort att man fortfarande i dessa stater anser att öl med mer än 4 vikt% eller 5 vol% alkohol ska kallas ale (eller malt liquor, vad nu det ska betyda). Man insisterade också på att inget får kallas ale om alkoholhalten är lägre. De flesta ale bryggs därför så att de precis ska komma över denna minimigräns. (Vissa brittiska alesorter måste bryggas med högre vörtstyrka för den amerikanska marknaden.)

Den nya generationen ale

Även när det gäller en så pass ovanlig öltyp som cream ale är det den nya generationen bryggare som till-
verkar de mest intressanta produkterna. Bryggeripuben Dock Street i Philadelphia introducerade 1992 en cream ale som var både utsökt och komplex. I början smakar den lite sött och dess kropp känns både fast och spröd. Mot slutet utvecklas en sockrig, citronsorbetliknande, stickande syrlighet med en blommig eftersmak av humle.

Mikrobryggeriet Catamount tillverkar Catamount Gold vilket är ett helmaltsöl som humlas med amerikansk Willamette och överjäses. Det har en gräsaktig, frisk humlebouquet, är mjuk, len och lätt maltig i gommen och får en viss fruktighet i av- slutningen. På Catamount görs dessutom Amber (också en ale). Denna har en god, aromatisk, lite torr och maltig karaktär (ljus, Carapils och karamell) med fruktig avslutning.

Bryggeriet Anchor introducerade Liberty ale så tidigt som 1975, därmed var de först med den nya genera-
tionen amerikansk ale, till och med för mikrobryggerierna. Liberty blev så populär att man senare gjorde en version kallad Christmas och så småningom blev den permanent i bryggeriets ordinarie utbud 1983.

Till skillnad från de flesta brittiska alesorter (som brukar ha en liten andel invertsocker) är Anchor Liberty en helmaltsbrygd. Den har inte heller den rödaktiga färg och lätta nötsmak som pale alemalten ger. Istället är det en mera konventionell ljus malt från Amerika som ger den halmgula färgen och den torra texturen. Den vikti-
gaste skillnaden ligger dock i humlekaraktären. Medan de klassiska alebryggarna i Storbritannien har en stark tro till Fuggles och Goldings och ofta avfärdar de amerikanska varieteterna ("de har för blommig vinbärs-
arom"), har man inga sådana hämmningar på Anchor.

Storbritannien och USA är två olika länder och deras respektive humlevarieteter har olika fördelar som för-
tjänar att uppskattas. Anchor Liberty formligen blomstrar av amerikansk humle (Cascade) och är full av deras parfymaktiga, blommiga, citron och tallbarrsliknande smak. Traditionella bryggare i Storbritannien torrhumlar gärna sina fatöl på fatet men på Anchor har man överfört denna procedur till efterjäsningstankarna och Liberty är kraftigt torrhumlad med en enormt stor och mycket aromatisk bouquet.

Brittiska influenser och amerikansk stolthet har sedan dess fortsatt att blandas på västkusten, framför allt i San Francisco Bayområdet, norra Kalifornien och staterna Oregon och Washington. Dessa två element har gett upphov till en helt ny generation av amerikansk ale där många karakteriseras av en relativt ljus, torr maltkaraktär. Framför allt har många humlats rejält med mycket blommiga (ibland lätt citrusaktiga) varieteter från Oregon och Washington.

Producenter av amerikansk ale