ÖLETS HISTORIA.

I Kina blev ölet en allmän dryck ungefär 2 300 år f Kr, och Inkaindianerna drack majsöl långt innan spanjorerna steg iland på den amerikanska kontinenten. Grekerna och romarna hade ingen förståelse för denna skummande brygd. Hos våra egna förfäder hade ölet däremot en mycket stark ställning, bland annat för att man trodde att ruset från alkoholen var en gudagåva.
Det dracks friskt och det var dans uti Valhall var och varannan natt.

Gudatro.

Tron på gudar och gudinnor levde länge kvar. Den hedniska bloten var en företeelse som hade en stark förankring i folks medvetande. När de första apostlarna började sprida sina kristna läror insåg de att det inte var någon idé att försöka bryta dessa seder. Istället övertog kyrkan de hedniska dryckesriterna för att på så vis underlätta övergången till den kristna läran.
Kyrkan ansåg till och med att det var allas plikt att samlas vid vissa tillfällen och dricka öl.

Det fornnordiska ölet var smaksatt med pors och därför mycket beskt. Till fest drack man mjöd, en exklusiv variant av öl som bryggdes på enbart honung.

Öl var vardagsdrycken som fick läska var mans strupe. För att göra det sötare använde man lingon, tranbär, bolmört och ibland också honung. Gränsen mellan mjöd och öl blev därför ibland ganska flytande.

Ölet var ett sådant viktigt inslag vid alla högtidliga tillfällen att ordet öl kom att bli en beteckning för själva festen och liktydigt med gästabud eller dryckeslag. Man hade arvsöl, barnsöl och brudöl t ex. Begreppet gravöl existerar än idag.

En milstolpe.

1100-talet är en milstolpe i ölets historia, då började man nämligen att använda humle. Både smaken och hållbarheten förändrades markant till det bättre. Porsen som tidigare använts som krydda, trängdes dock inte ut helt förrän långt senare. Humle drygades istället ut med pors och tjänstefolket fick ofta hålla till godo med enbart gamla kryddan.
Efter hand blev humlet allt populärare.

Efterfrågan översteg vida tillgången, och man började importera humle i allt större omfattning. Det gick så långt att myndigheterna ansåg sig tvungna att lagstifta om humleodlingar i landet. Alla som bedrev någon form av jordbruk ålades att anlägga en humlegård. Det verkar dock ha varit lite si och så med efterlevnaden av dessa lagar, för importen av humle blev också i fortsättningen hög och dyrbar.

Rena hårdvalutan.

Öl var rena hårdvalutan och användes som betalning för utförda tjänster, lagbrytare kunde avkrävas böter i form av öl.
I bältaresvennernas skråordning av 1437 stadgas till exempel: "Ho som spyr eller skiter på väg till gillet böte halv tunna öl, sker det i gillestugan, böte han en hel tunna".

En flod av öl rann genom Sverige på 1500- och 1600-talen. Vid Vadstena kloster skulle munkar och nunnor enligt spisordningen erhålla 3 liter öl om dagen, vardera. Detta var troligen en låg ölranson. Vid Solberga kloster utanför Visby skulle en nunna ha 14 tunnor öl om året i tilldelning, vilket motsvarar ca 5 liter öl om dagen ! Även vid hovet låg dagsransonen kring 5 liter.

"Dryckenskap är ingen last"

Inte undra på att utländska gäster häpnade över svenskarnas ölkonsumtion. En italiensk präst skriver i sin reseskildring: "I alla delar av Sverige besannas att ju mer avlägsen Bacchus är från sitt hemland, desto mer uppskattad är han.... Dryckenskap anses ej här som en last utan tolereras lätt...."

En av huvudorsakerna till den enorma konsumtionen var all den salta mat man åt. Saltning var ju den vanligaste konserverings-
metoden, och det gick åt otroliga mängder vätska för att laka ur svenskarnas njurar. Det fanns heller inte så mycket att välja på, vin var en lyx som var få förunnad. Mjölk betraktades uteslutande som medicin, kaffe och te kände man inte till och de som drack vatten dog eller blev sjuka.

Karl IX försökte på grund av brandrisken att förhindra att folk bryggde sitt eget öl. Trots det ödelades flera städer på grund av missöden vid ölbryggning, till exempel Nyköping och Västervik. Under 1600- och 1700-talet minskade ölkonsumtionen sakta men säkert. Brännvinet spreds i alla samhällsklasser och vinet blev de rikas och förnämas dryck. Men trots detta höll ölet även under 1700-talet ställningarna som den stora folkdrycken i Norden.

Linné och Bellman.

Carl von Linné var en sann ölälskare som skrev 1749: "I vårt Fädernesland brygges på några ställen bättre öl än man lätteligen kan finna på något annat ställe i Europa och vore önskligt, att denna konsten vore allmänt bekant. Det vore värt, att var studerande yngling visste konsten att brygga ett gott glas öl och baka en god kaka bröd; en konst som är ganska viktig för Nationen och lärd på ett par dagar; härigenom kunde vetenskapen snart utvidga sig över hela landet, till invånarnas förmån.
Det är skam för en fullvuxen flicka, av det stånd att hon själv behöver se på maten och drycken, som gifter sig utan att rätt förstå dessa tvenne nödiga preparationer".

Senare hälften av 1700-talet var en blomstringstid för dryckesvisan. En Bellman-forskare från 1800-talet som bemödat sig med att plöja igenom Bellmans omfångsrika produktion, fick fram en hel katalog ölsorter som dracks på den tiden: Öl, dubbelt öl, enkelt öl, porsöl, tallstruntsöl, körsbärsöl, färsköl, buska (färsköl), svagöl, Doppelbier, Dantziger Doppelbier, Schwachbier, Rostockerbier, Braunschweigermumma, öl från St: Helena, porter, Westmansporter, dricka, svagdricka, finsk lura samt härtill även vört (i betydelsen öl), ölostvassla, mjöd och björklaka.

Så här skaldade Bellman i Fredmans Epistel nr 79:
"Afsked til Matronorna, synnerligen til Mor Maja Myra i Solgränden vid Stortorget, Anno 1785":

Men mer jag stånkan nu skakar,
Klang, hvad den Vörten mig smakar !
Skummet det jäser,
Fradgar och fräser,
Dropptals från truten,
Ned på surtouten,
Det gör mig godt Mor-Maja, det var öl med rang,
Klang Mutter, klang !
Vid Charons Älf.

Rena Hälsodrycken.

I slutet av 1700-talet och under halva 1800-talet dominerade brännvinet fullständigt i Sverige. Fylleriet var förödande, öl framstod plötsligt som rena hälsodrycken. Den svenska nykterhetsrörelsen, som på allvar organiserades på 1830-talet, uppmanade alla med läkare och präster i spetsen att återvända till "förfädrens dryck", det sunda och välsmakande ölet.

Nästa milstolpe i svensk ölhistoria var 1843. Då introducerades nämligen det bayerska ölet i Sverige. Det var underjäst lageröl, och bryggaren fick draghjälp med lanseringen av självaste kronprinsessan Josefina. Hon härstammade från Bayern och tyckte mycket om öl, men hade aldrig lärt sig uppskatta det överjästa; söta ölet i Sverige. Det bayerska ölets intåg kom att på nytt föra fram ölet som den stora folkdrycken, och brännvinskonsumtionen minskade igen. Att brygga det underjästa bayerska ölet krävde en mer avancerad teknik, och ölbryggandet övergick då från rent hantverk till att ske industriellt.

554 bryggerier !! Bryggerierna växte upp som svampar ur jorden under perioden 1850 till 1900- inte bara i de stora städerna utan även på landsbygden. Många av dem kallades också för "münchenbryggerier" efter den bayerska huvudstaden. 1880 hade vi 374 bryggerier i landet och bara tio år senare hade vi 554 !

Bryggerierna kom att spela en betydande roll för den svenska industrialiseringen. Så småningom utkonkurerades lagerölet av pilsnerölet, som från första världskriget blev det helt dominerande ölet i Sverige. Under de senaste 40 åren har den svenska bryggerinäringen genomgått en kraftig strukturomvandling. När starkölet började säljas i Systembutikerna 1955 fanns det 120 bryggerier i landet, 1985 fanns det endast 5 stycken. Tack och lov har det idag vänt och fler och fler bryggerier startar nu återigen upp i landet.

Tillbaka till Fastarnas Öl sida

Ölets historia del 2