Kristo Ivanov - BLOG
<http://web.telia.com/~u46508757/BLOG.htm>
The
texts are written in Swedish or English
Texterna
är skrivna på svenska eller engelska
E-mail:
<kristoivanov[AT]gmail[DOT]com>
[IN ENGLISH] So far several inserts are in Swedish language The texts which are
in Swedish may be passably translated by inserting them into <http://translate.google.com> or <http://tradukka.com>. This unconventional weblog is intended to allow me to formulate thoughts
which burden my mind and cry out for expression, while satisfying the wish
of readers
to know more about them. In due time these thoughts may find their way to be
refined and ordered in my Work In Progress (forthcoming) but, in the meantime
I think that the references and the basic material that I am working on can
help others in their parallel efforts. The entries are put in inverse chronological
order (year-month-day and number of edits). All comments are welcome: all will
be read and, if necessary, answered. The reason why I do not encourage a public
on-line debate by using a stardard blog-editor is explained in my entry below
on "The
meaning of debate".
[PÅ SVENSKA] Följande är avsett att i avvaktan på min egen närmare bearbetning
tillkännage material som kan stödja andra i parallella ansträngningar i besläktade
problem. Inläggen införs i datumföljd (år-månad-dag och antal redigeringar).
Alla kommentarer är välkomna och, om nödvändigt, skall besvaras. Anledningen
till att jag inte uppmuntrar en offentlig on-line debatt genom användningen
av en standard blog-editor finns föklarad i mitt inslag nedan ang "The meaning of debate".
===============
===============
CONTENTS / INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Date / Datum - Title / Titel
E111227-6 Parents and adult children - Inverted identities?
E111222-2 The meaning of "Debate", (or
publications and peer-reviews)
E111207-2 SCUM Society for Cutting Up Men - Watershed of disgust
E110726-2 Mass murder tragedy in Norway, and Christian democracy
E110628-4 Democracy and information technology
E110513-2 Wagner-faddism as symptom of cultural crisis?
E110427-0 Easter: an occasion for anti-intellectual anti-Christian propaganda?
S110427-0 Påsken: ett tillfälle för anti-intellektuell anti-kristen propaganda?
S100823-0 Böcker och kärlek
S100822-0 Fjäska inte för pensionärerna? Tillbaka till fjolårets "Gamla och unga"
E100524-5 On friendship and personal relations
E100520-2 Why complaints of harassment and offences?
E100518-1 Why religion and social issues rather than science?
S100511-1 Fortsatta angrepp mot katolska kyrka
S100415-4 Pedofili i katolska kyrkan eller i samhället?
S100409-1 Smaklöshet eller omoral, och "Salandersyndromet"
S100407-1 Fortsatt hets mot kristna
S091114-1 Hetsjakt på kristna
S091105-1 Angrepp mot kristendomen
S090914-1 Fler starka kvinnor (och vita svanar)
S090911-1 Starka kvinnor, barnfostran och barnamord
S090907-1 Feminism, Universitet och Varför
S090821-1 Aftonbladets Donald Boström och "Israel-skandalen"
S090812-1 Sveriges Radios "Heliga familjen"
S090802-3 Andlig vänskap - Spiritual friendship
S090721-0 Universitetsforskning
S090720-1 Gamla och unga
S090719-0 Vänsterns högervridning
S090718-0 Det agnostiska manifestet
S090717-0 "Sommar" i Sveriges Radio
E111227-6 Parents and adult children -
Inverted identities?
I do not cease to get amazed by what is happening not only in the feminist struggle
of man and woman but also between young and old people, between children
and parents. Since I myself do not have own children my image of those relations
would be stuck in my memories of how it was and supposed to be in countries
where I grew up, some 60-70 years ago. As it stands today I keep updated
on the basis of what I see and hear around me, and in particular from friends
or neighbours or from mass media. In particular I have been hearing from
older acquaintances I have known for decades, whom I have followed
ever since, and who in part inspired me to write by reflections (in Swedish) "Old and young people", (in English) "On friendship and personal relations", and (again in Swedish) "Do not grovel for pensioners".
Youngsters in poor countries all over the world risk their lives to emigrate
or flee as refugees to rich countries to find work and live in locally miserable
conditions in
order to save and send money home to their parents. Middle aged sons or daughters
in one of the most affluent countries of the West, where the state offers
generous generalized welfare, repeatedly ask for favors, loans, or gifts from their parents
and relatives. They even request such support
urgently, "today or
tomorrow", since despite of decently paid employments they
have not spared any buffert for unforeseen circumstances of life.
Some of them cannot borrow from banks but perhaps only from friends,
since apparently they are not deemed to be creditworthy or cannot afford
to be
bound to pay
interest
rates,
and
still less to pay amortizations. At last, as life emergencies accumulate
as if in the middle of a third world war, they start to ask or hope even
for advances on inheritance - equivalent to interest-free and amortization-free
long-run
loans - and they ask for that from parents who may live on small
pensions and barely can guarantee to be able in the long run to provide for
themselves, or ultimately from needy parents who feel obliged to take bank
loans on behalf of their needy adult children. These grownup and would-be
needy children ignore that if the parents in turn ever got
any
inheritance
they
would need it themselves in order to guarantee their own elderly care since
obviously
they
cannot
rely on their children who in turn claim
to rely on the parents.
To top it off, as I have noted in my earlier blog entries referenced above, the
young rebuke their parents for being stingy and unwilling to help, and accuse
the elders for having a leisurely retirement at the youngsters' expenses,
who in turn feel harrassed and offended. In practice, it seems that when parents and grandparents stopped to rebuke their children and grandchildren in
the name of a new "children's liberation", they also opened the door for the children's ongoing rebuke and incrimination
of parents: "THE SIBLING SOCIETY"? Indeed it would be consistent with my own research on the "death of the Father",
whereby young adults have come to consider that parenthood and the whole
society
is supposed
to supply unconditional motherly care.
The "Great Mother" mentioned above together with the "death of the Father",
also means the youngsters' revolt against , and lack of respect for, authority
as represented by the father and by age. Thus, for instance, a young man
may allow himself to gratuitously insult his innocent old grandmother on the
basis
of personal frustrations or feeligs of
hate against other associated parents, analog to soldiers' violence
against unarmed civilians in war situations. Another one who in childhood never
got a reprimand from the "absent father" and rather expects motherly complacency for all self-centered
needs
or wishes, nourishes lasting resentment against anybody who refuses or rebukes
him. Indeed a good ground for narcissistic personality disorders. Authority
is then replaced by the matriarchal "wolf pack" mob dictatorship
that characterizes much feminist political correctness or political correctness itself: silences, bullying, cowardice, vendettas. Swedish readers have the opportunity
to experience such archetypal behaviors in
Felicia Feldt's autobiographical "reality novel" in her book Felicia försvann (Felicia disappeared). For reviews of the book see links on the publisher's web
page.
Yes, "the sibling society" or, then, at the end (again) the apocalyptic, and already tested in Stalinist-Maoist
times: "And the brother shall deliver up the brother to death, and the father the child:
and the children shall rise up against their parents, and cause them to be
put to death." (Matthew 10:21)
E111222-2 The meaning of "Debate", (or
publications and peer-reviews)
On occasion of my retirement I intended to complete my research that had been neglected because of managerial duties, and to summarize my experiences and reflections in one or several publications. The more I studied and reflected, the more I got convinced that the main problem was not the lack of books, publications, experiences, reflections or understanding but rather the lack of wish to know in depth and to act upon knowledge that is already available. On occasion of my 70th birthday I tried to summarize this insight in my research summary. Publications and peer-reviews, which are considered to the criteria for academic success, are only one example of the debate, i.e. debate with editors and colleagues, often with view on the selling of books, journals, or ideas.
Now, a few years later, when approaching 75 and with an increasing consciousness of finding myself in the "vestibule of death" (!) I have been rereading the Swedish political scientist Tage Lindbom's The Myth of Democracy where he finds a way of exposing the phenomenon of "debate", which dispenses of any further explanations and seems to confirm that the deepest truths have already been revealed in the great books. In a cursory review of the history of ideas about democracy he writes that which I would have risked to waste my time by trying to rewrite it myself, namely:
"A seductive notion is that truth is to be found like a 'vein of gold'; and the hope of finding this 'vein' of truth gave impetus to feverish philosophical search" (p. 30). And gave impetus to scientific development, I may add.
"[Jean-Jacques Rousseau] tries to find and explain different ways in which this ascension can be accomplished [wherein human choices are elevated from the merely private to the general level, where the Popular Will is to be realized]. By deliberation, he says, it may be possible to bring a multitude of different opinions into concert. The more thoroughly we discuss a question, the more our differences can be reduced. By this means we can come nearer to what we want to achieve, namely unanimity, and unanimity expresses the Popular Will" (p. 35f). (These ideas foreshadow, by the way, a Hegelian dialectic of the kind that I myself applied in my dissertation on quality-control of information. With the great difference, however, that I did not assume that one would come nearer to unanimity, and for that very same reason I called for an accounting of a measure of the degree of disagreement.)
"Truth is an endless number of fragments in which true and false are mingled. But the golden grains of truth can be sifted out; and this is accomplished by the unending, reiterated exchange of opinions. The lifeblood of liberalism, therefore, is debate and discussion. Every restraint, every limit on opinion must be denied." (p.41). "Continual searching and researching, gathering raw data, empirical trials, analysis through logical and discursive processes of thinking, always in a cadre of continuous debate: these are the operative demands of the liberal search for truth - truth which, it is believed, is like grains of gold, washed and sifted in a free selective process, the false dross being separated from the noble metal of truth. ...A world of freedom in which truth will win out over the lie ...The true will become better and better, ever more 'true'" (p. 43).
It should be obvious why this is not so, when everybody tends to start his logic
from different and often unconscious basic assumptions, compared with earlier
times' more general, collective Christian assumptions in the Western world,
not to mention the forgotten method of uncovering
basic assumptions by means of a Platonic dialectic requiring much more
than the typical blog-oneliners. (Cf. also the phylosophy of information
systems as advanced in West Churchman's The Design of Inquiring Systems,
countering the naive idea of data and informations as "fragments".) I witness
what happens with today's so called social media not to mention
computer
games
and blogs,
phenomena
that academia
is desperatly
trying to
intellectualize by selling basic courses on, for instance, "Blog's theory and practice". "The genie is let out of the bottle", and language is no longer effective
for meaningful communication, leading to overconfident illusions about the
power of unbridled "art". I can only despair about the empty hopes and wasting
of
time in one-liners
by millions
of Internet
users
who
unconsciouly
maintain
an
unfounded
faith
in
a sort
of
intellectual social darwinism. My latest distressing experience besides a
short free subscription to a major Swedish newspaper and its section on a
symptomatic "culture & entertainment" (cf. "edutainment"!) has been to witness some of the discussions about the theater staging in Sweden
of the unfortunate S.C.U.M. manifesto. Conclusion? Evangelization or Apocalypticism.
In my late research I have focused on the rationale behind evil, hateful or indifferent
non-ethical thoughts and behavior that I have been experiencing in my professional
life. Because of this I noted that in November 2011 a theater in Stockholm
staged a play consisting of a
recital of the so called S.C.U.M.
manifesto where the initials stand for Society for Cutting Up Men as conceived by its
author Valerie Solanas in 1967. It is a diatribe against men and masculinity,
literally advocating scorn, contempt, hatred and murder of men. Symptomatically
it has been the object of much attention in feminist circles all over the world.
On occasion of its staging in the Stockholm theater it raised a violent debate
about its ethical implications. Those who approved
its staging, often feminists, wished sometimes to see it as a satire akin to Jonathan Swifts A Modest Proposal, disregarding that its victims were its actual heroes. Those who disapproved
the uncritical revival of the text authored by the mentally disturbed Solanas
accused it for being a propaganda for hate. Based on my reading of psychoanalysis
and depth psychology I joined soon the critics of SCUM but realized gradually
that it is the literary expression of both the roots of feminism as well as of
the essence of so called hate
speech. In the attempt to prevent hate
crime as related to political correctness I did analyse the issue in my
review of a book by organizational psychologist Howard Schwartz.
In Wikipedia's rendering of SCUM there is a reference to "See also" Separatist feminism, Misandry and The Turner Diaries including a section on "crimes associated with the book". For the rest, please compare with some criticism of the case Andrea Dworkin. The staging of the SCUM-manifest is rather an exploitation of a tragic destiny for political purposes. Not many of us would appreciate to see or hear , after an eventual return to sanity, what we have being doing or saying during the most unhappy days of our life. We would find that it is a breach of our privacy and personal integrity, to expose whatever we happened to act out when we were not in control of ourselves and felt sheer desperation. And instead of being helped and loved, to see somebody recording everything and broadcasting it through a loudspeaker on the streets, or on a theater stage, attributing to us particular philosophical or political standspoints that suit others' interests.
Regarding the neglected coupling of SCUM hate-thinking to terrorism, it is interesting that in discussing SCUM and Anders Behring Breivik nobody seems to suspect that many "terrror" events can be the result of desperation at the perception of deep crisis and danger in the development trends of our Western Civilization, as most obvious in the neglected story of the life of the islamist theorist Sayyid Qutb. And it is appaling the mass media do not seem to be able or interested in a deeper analysis of ongoing parallel events. For instance, the newspaper Dagens Nyheter (DN) in its reviews of the rehearsals and theater performance of the SCUM-manifesto on (21 October, 18 November, and 30 November 2011) just considers it to be valuable art, encouraging feminists who want to expose schoolchildren to it. A few days later another critic in the same DN in an evaluation of a new controversial Swedish film ("Play") dealing with ethnic social integration ( 5 December 2011, "Play" missar de andras perspektiv) objects that the film does not give to its public the possibility of taking in the "others' " (in our case non-feminist) perspective, which, after all is said to be a criterion for good art. And, concerning art, "Art becomes aesthetic autism...there are no canons, no aesthetic standards or legitimate attitudes. Every rule, every norm, every model, all well-rooted criteria are denied". (Tage Lindbom in The Myth of Democracy, p. 120). And such a perverted art, which claims the privileges of democratic freedom of expression, is closely related not only to unbridled liberalism but also to socialist doctrine, having the strong source of power in social and political hatred: "Terms like reconciliation, forgiveness, or trust do not exist in the Marxist lexicon nor in the world of Marxism [that radical feminism paradoxically often ignores in its simplified biased versions]. The dialectical struggle is an affair of life or death. It is merciless, and the result of the struggle involves the annihilation of the losing party." (Idem, p. 110.)
I felt that this late experience of mine regarding the staging of the SCUM-manifesto,
despite of some "heroic" resistance on the net (Swedish blogs of Axess, GenusNytt and Newsmill) triggered my resigned perception of personal disgust at "watershed of disgust" while I came to feel the meaning of catholic and islamist resistance to main
trends in the Western mind, and the meaning of Apocalypticism.
E110726-2 Mass murder tragedy in Norway, and Christian democracy
Moreover, it may interest you to note that, to my knowledge no one in Sweden
has so far been able or willing to spare a thought for the Catholic point
of view, the fundamental institution of FAMILY, the family situation as
a context of the criminal's background. Below I reproduce a few quotes
that I gathered in my ongoing research on similar issues (and which I put
in the context of what I previously wrote on political correctness and how good people are supposed to turn evil. And here follow the quotes,
"Anders Behring Breivik" accessed 25 July 25 2011
"Norway killer: Anders Behring Breivik was a 'mummy's boy'"
Title translated as "Focal Point: The father of a mass murderer",
Norwegian documentary by NRK's Brennpunkt-editors. The terror suspect Anders
Breivik Behring has in interrogations refused to talk about his childhood.
For the first time now tells Breivik father and stepfather about the mass
murderer's family and upbringing. Starring: Jens Breivik and Tore Tollefsen.
It is difficult to talk about
WHY Anders Breivik did what he did because of what he felt. Difficult
- and
so what? It is symptomatic that nobody up to now seems to have been
able to submit Breivik's
manifesto (also in pdf-version) to a serious rational analysis in the sense of extracting
from it some rationale that explains his legitimization of his own
views on
societal
decay, akin to the views held by islamic terrorists or, say, by the
Una-bomber Ted Kaczynski. This importance of the family - all important in the Christian
and especially Catholic
perspective
-
is to be contrasted to the fact that in many Western secularized countries
one prefers to talk about community = government, police, far right
(not the Stalinist-Maoist-influenced left or far left), feminism (it
was "men's" fault - see the Swedish text in a major newspaper on the fatidical 25 July "How-should-we-identify-the-lonely-dangerous-men"), and legislation. And in the case of legislation our time has neither time
nor motivation for one-hundredth of the depth of thought as Alexis de Tocqueville's 150 years ago. Yes, the tragedy is probably the result of the ongoing tragic
divinization and misunderstanding of democracy as well as of the concomitant
destruction of the family as basic unit of society.
E110628-4 Democracy and information technology
I feel totally estranged from the new order and I am horrified at how easily
many of my contemporaries accomodate themselves to an intellectually blind
attitude to information technology and its social setting. I would like to
write to friends about my moral and intellectual isolation and how my mind
no longer has a country. If a had a genuinely appropriated mother-language
I would have spent my time after retirement the year 2002 in writing some
sort of memories or book.
In the affluent and democratic Western world as represented today by the USA
or my home country Sweden the majority has staked out a formidable fence
around thought that some like to call by the controversial and often misunderstood
term political correctness. Inside those limits a writer is free but woe
betide him if he dares to stray beyond them. Not that he need fear an auto-da
f≥ or ritual of public penance of condemned heretics, but he is the victim
of all kinds of unpleasantness and everyday persecutions. An institutional
career is closed to him, a political one if he is a politician, scientific
in he is a researcher who depends upon research funds that nowadays are controlled
by the politics of science. Before publishing his views, he thought he had
supporters; it seems he has lost them once he has declared himself publicly;
for his detractors speak loudly and those who think as he does, but without
his courage, keep silent and slink away. He gives in and finally bends beneath
the effort of each passing day, withdrawing into silence as if he felt ashamed
at having spoken the truth. The example of Daniel Ellsberg who released to the press the Pentagon papers, is an exception in this last mentioned aspect, since he suffered this process
but did not give in.
It is not because I am an opponent of democracy that I want to be sincere about
it. Men do not receive the truth from their enemies and their friends scarcely
offer it to them; that is why I utter it.
My writing is written under the pressure of a kind of religious terror exercised
upon my soul by the sight of the irresistible democratic-technological revolution
and unfurling of equality in social conditions which has progressed over
so many centuries, surmounting all obstacles, and which is still advancing
today amid the ruins it has caused.
I realize that, despite my precautions, nothing is easier than to criticize the
whole of my work should anyone think of doing so. Those who wish to take
a close look at it will discover a dominant thought which binds together,
so to speak, the various contributions. But the range of the topics which
I had to deal with is very wide and anyone attempting to single our one thought
to challenge the body of thoughts, to quote one idea wrenched from the main
body of ideas, will manage to do so with ease. I should, therefore, like
people to do me the favor of reading my work in the same spirit that has
guided my efforts
All this (the text above) is my sort of paraphrase of some sentences written
by Alexis de Tocqueville himself and by Isaac Kramnick in his introduction to Gerald E. Bevan's excellent translation of Tocqueville's
book Democracy in America (1835-1840, p. xv, 298, 15, 25). I did feel very touched by this author's
work and its import for understanding the limitations of research in a democracy,
especially in the relation between theory and practice, action and thought,
politics and science (pp. 352, 529, 533, 624, 709, 732, 735) but also regarding
digital social media, political correctness, participatory design,
privacy,
the role
of
law, and
more. The title of chapter 10 in the second volume (p. 529) spells it out
for those who are aware of the USA-dominance in the ideology of universities
and information technology: WHY AMERICANS ARE MORE ATTRACTED TO PRACTICAL RATHER THAN THEORETICAL
ASPECTS OF THE SCIENCES. And the subsequent chapter on Of The Spirit In Which The Americans Cultivate
The Arts furthermore suggests, as Christopher Norris in recent times does in What's Wrong with Postmodernism (1990), why some "marxist" (and non-marxist) information scientists after the debacle of the Soviet Union
and of political faith have diverted their interest from sociopolitical systemic
issues and
focused
on DESIGN. I am convinced that many others would benefit
from Tocqueville's book. Here
I just wished to reproduce
some
words
which, without
further
comparisons,
can
be
held as
a
mirror of
our ambitions when words are no longer sufficient and most of them are likely
to be misunderstood.
Every year a certain kind of opera lovers make the pilgrimage to Bayreuth's
Wagner Festival. Richard Wagner is hailed as a musical phenomenon while the
cult of Wagner has internationally been identified as a business-industry
to the point of a "Wagnerian crisis of imagination". Wagner initiatives are also taken in Sweden. Richard Wagner's entire operatic
cycle The Ring of the Nibelung, 16 hour musical drama was to attract both
local and long distance Wagnerians to the various cultural events to the city
of Karlstad in April 2011. These
events and the general interest for Wagner was assiduously covered
in the cultural sections of main Swedish press, in numerous articles and reviews,
exemplified
as follows (texts
in Swedish):
(1)
(2) A dance event based on Wagner's opera (16 Februari 2011)
(3) The first modern middle-class man is found in Wagner (17 April 2011)
(4) ”The Rhein Gold” at Värmlandsoperan, Karlstad (20 April 2011)
(5)
(6) "Siegfried" at Värmlandsoperan, Karlstad (24 April 2011)
(7) ”Walkyrie” at Värmlandsoperan (26 April 2011)
(8) ”Ragnarök” at Värmlandsoperan, Karlstad (26 April 2011)
(9) Summary of "The Ring" at Värmlandsoperan (27 April 2011)
(10) On Walkyrie at Staatsoper-Schillerteatern, Berlin (29 April 2011)
I have read them all but I could not notice any explanation of why the artwork
or the performances did deserve such an attention or, for that matter,
what they were about unless that is taken for granted in that the articles
are directed only to already knowledgeable and convinced faddist-fans who,
in turn, cannot explain their faddism. I know of a very cultured couple
of
philosophically sophisticated university people
who
every
year travel
several
times from Sweden
to Germany
in order
to assist
performances
of Wagner's
operas.
In my attempt to understand their unexplained passion for Wagner I reached back towards
what I have experienced, read, and thought about myths. I am particularly engaged
in trying to understand why the very same kind of people who take so much care
for Wagner's musical stories would never exert similar efforts to appreciate
Hebrew-Christian "myths" as they have been staged in innumerable artistic and musical settings in our
Western culture during hundreds of years.
So, what is this Wagner-faddism all about? The most sophisticated interpretations,
for instance of the Walkyrie at Berlin Staatsoper (referenced above) talk
about the scenography of Guy Cassiers and his team from the "innovation house of scenic art in Antwerp" that co-produced with the La Scala opera in Milan. It states that it was about "the longing and the search for motherhood. It is the search for a combined body-physicality
and a true sense of reality that has been made impossible in a world designed
by power's and perverted fatherhood's pipe dreams." And, further: "A world that on every step commits violence against love, and runs forward in
the performance's ingenious game with lights and projections - a visual dialogue
with the main theme in the music." What are we to do of this verbosity? It does not tell what is all about,
but it happens to support the repeatedly indicted politically correct feminism in its ongoing struggle
against patriarchy.
Half of the section "Kultursöndag" (Culture Sunday) in the newspaper Dagens Nyheter 17 April 2011 DN is dedicated
to Wagner, including journalist Eric Schüldt's article "Varför älskar man Wagner" (Why people love Wagner). It is not available on the net but a closely related
article was soon published (19 April 2011) on the (because of some reason) his intensely monitored Wagner-faddism written by the same author, a broadly
advertised Wagner-faddist. Somehow these article seem to never get to the
point on what all is about, but one thing
that becomes clear that in the performance of "Das Rheingold", Eric had found in the story "a gay to identify with", and that at the first break of "Lohengrin", he looked around in the audience and he met the eyes of a guy with whom he
fell in love with, and with whom "he lives still today." A Wagnerian friend of mine commented upon this gay phenomenon as follows: "Concerning gayness and Wagner it is true that one sees relatively many gay men
in Berlin during Wagner-festivals. If somebody only knew why..." And I replied: "Anybody who knew why would also have understood in depth some
of the meanings of Wagnerian thought and music."
The very same day, 17 April, Dagens Nyheter, the self-avowed lesbian, "gender professor" Tiina Rosenberg, a Swedish LGBT-icon who earlier as representative for the
political party "Feministic Initiative" FI had proposed the introduction of polygamy in Swedish law, was invited
to explain who or what Wagner, after all is. She states as expressed in
the article's heading: " Wagner is like a Finnish sauna bath". So much for the cultural level of main newspapers.
I am not going to solve the riddle here but in order to help myself and others
in further studies I reach back towards Carl Jung, the Swiss psychiatrist and
influential thinker associated with analytical psychology, and whose collected
works I happened to study some thirty years ago. In Collected Works vol. 10 "Civilization in Transition" he touches upon Wagner in two essays, on "Wotan" and on "After the Catastrophe". In the latter he writes (pp. 213-214): " While Nietzsche was prophetically responding to the schism of the Christian
world with the art of thinking, his brother in spirit, Richard Wagner,
was doing the same think with the art of music. Germanic prehistory comes
surging
up, thunderous and stupefying, to fill the gaping breach in the Church.
Wagner salved his conscience with Parsifal, for which Nietzsche could never
forgive
him, but the Castle of the Grail vanished into an unknown land. The message
was not heard and the omen went unheeded. Only the orgiastic frenzy caught
on and spread like an epidemic. Wotan the storm-god had conquered. Ernst
Jünger sensed this very clearly: in his book On the Marble Cliffs a wild
huntsman
comes into the land, bringing with him a wave of possession greater than
anything known even in the Middle Ages. Nowhere did the European spirit
speak more plainly
than it did Germany, and nowhere was it more tragically misunderstood."
I believe there is much more to be found in Carl Jung's conceptions or even
in encyclopedic summaries of Wagner's work, such as when Wikipedia remarks that both the Idylls and the Ring Cycle (and the general European craze
for Nordic-Icelandic myth) were what Oswald Spengler in The Decline of
the West
(vol. 2, pp. 310-311)
characterized as "second religiousness", a sentimental "toying with myths that no one really believes [any more], a tasting of cults
that it is hoped might fill an inner void...It starts with Rationalism's
fading out in helplessness... and finally the whole world of the primitive
religion...returns
to the foreground..."
Or, as expressed by the Swedish political scientist Tage Lindbom in his book The Myth of Democracy (1996, p. 118) regarding clear warning signs in Western
culture in the early nineteenth century: "Ambiguous, outré romanticism makes inroads into the human psyche, the music of Richard Wagner,
for example, manifests a morbidity in its peristatic, tropistic upheavels.
Culturalism,
the idolization of cultural pursuits, had promised to bring the human spirit
to a higher level, mobilizing 'the eternal' in man's breast; but now we begin
to see suggestions that this spiritual journey is in fact going in the opposite
direction."
110427 - Easter - a time for anti-intellectual anti-Christian propaganda
I keep trying to understand "the death of the intellect" and consequently the explaining away of ethics as the phenomenon manifests itself
in research and in the supposedly intellectual argument, this time exemplified
in the cultural pages of newspapers. A Swedish cultural journalist who
is also a literary critic, Jonas Tente wrote on Easter, 23 April 2011,
an article in
the newspaper Dagens Nyheter with the title "Do not underestimate a good story" [text in Swedish]. The article was in turn, commented and praised the following
day
by
the
newspaper's
cultural section chief Björn Wiman in an article titled "Easter passion drama shows the power of the new journalism" [text also in Swedish]. Thus, it is not the new journalism that shows the power
of
Easter's passion drama, but the other way round. Both articles were designed
to highlight
the
importance of stories or narratives, or as Wiman quotes, "We Tell Ourselves Stories in Order to Live." Tente himself begins his article, with a declaration of faith, that he is, yes,
a believer, but a believer not in God or the Bible, not a believer that Jesus
is our savior because he had himself tortured and executed in order to redeem
our sins. He writes "But I believe in the power of fiction to capture our ever-wandering minds and
make us the thinking beings, we flatter ourselves to be but too rarely are. " The paradox is that he, together with Wiman, flatters himself to be that thinking
being, without accounting for how the stories made him such. Not a word
was said thus, whether the thinking beings who during a few thousand
years have
contributed
to built up our modern culture, and felt themselves saved by the Jewish-Christian
stories, in fact, were not really thinking since they really believed
in God and the Bible. It had been appropriate to mention, for instance,
something
about the long-standing and ongoing discussions on rhetoric's relation to reason ,
or of Mythos to Logos, not to mention the classical questions of religion against
reason. But Tente's article inadvertedly also is a defense of the Christian religion:
he believes in "power of fiction" but has nothing to say about fiction, or for that matter, about wherefrom comes
that mysterious power, or that faith of his, not to mention love. But,
in compensation he is the more accurate in declaring what he does not
believe and in that way
he seems unconsciously and at his best be an atheistic mystic , by analogy to
the classical mysticism in the Christian "negative theology". It is worthwhile to once again witness the atheist desperation in the paradoxical
empty declaration: I believe in fiction's power to grasp our ever-wandering minds
and make us the
thinking beings we flatter ourselves to be but too rarely are. It is remarkable
that somebody should want to emphasize something about the "fiction" while rejecting God for being only fiction, and that before he really spells out what is truth
and
what
does
it
mean
to
be
genuine "thinking beings". But it is clear that modern and postmodern philosophy and psychology have already
explained away these issues: some time ago I heard a scientist relate
to relevant resurrected trends and refer to "moral imagination" as the ultimate source of a legitimate and rational creativity.
Jag fortsätter att försöka förstå "intellektets död" och därmed också etikens bortförklaring så som den visar sig i forskningen och
i den förment intellektuella argumentationen, denna gång exemplifierad
i tidningarnas kultursidor. I Sverige finns det en kulturjournalist
tillika litteraturkritiker, Jonas Tente som i påsken den 23 april 2011
skrev
en artikel i Dagens Nyheter "Underskatta inte en bra historia" som i sin tur kommenterade och prisades dagens efter av tidningens kulturchef
Björn Wiman i "Påskens passionsdrama visar den nya journalistikens kraft." Alltså är det är inte den nya journalistiken som visar Påskens passionsdramas
kraft eftersom båda artiklarna avser lyfta fram berättelserna
eller "narrativernas" betydelse, eller som Wiman citerar "We tell ourselves stories in order to live". Tente själv inleder sin artikel men en trosförklaring, att han är visst troende
dock troende inte på Gud eller Bibelns ord, inte troende på att
Jesus är vår frälsare för att han lät sig torteras och avrättas
för att förlösa
våra synder, utan som han skriver "Men jag tror på fiktionens kraft att fånga upp våra ständigt irrande medvetanden
och göra oss till de tänkande varelser vi smickrar oss om att
vara men alltför sällan är". Paradoxen är att han, liksom Wiman, samtidigt smickrar sig för att vara just
de där tänkande varelsen utan att redovisa på vilket sätt vilka
berättelser gjort honom till sådan. Inte ett ord blev därmed
sagt om huruvida de
tänkande varelserna som under några tusen år byggt upp vår dagens
kultur och kännt sig frälsta av den judiska-kristna berättelserna
i själva verket
inte varit riktigt tänkande eftersom de trott på Gud och Bibelns
ord. De hade till exempel varit på sin plats att nämna något
om de sedan gammalt
pågående diskussionerna om retorikens relation till förnuftet, eller
Mythos relations till Logos för att inte tala om den klassiska religion
mot förnuft. Hela Tentes artikel är egentligen också eller helst ett
försvar för den kristna religionen. Han tror på "Fiktionens Kraft" men har inget att säga om Fiktionen eller för den delen den mystiska Kraften
eller Tron, för att inte nämna den bortglömda Kärleken: vad de
är för något eller var de kommer ifrån. Men han är desto noggrannare
med att
deklarera vad han inte tror på och på det viset tycks han omedvetet
och i bästa fall bli en ateistisk mystiker, analogt till den klassiska mysticismen
i den kristna "negativa teologin". Det är värt att än en gång bevittna den ateistiska desperationen i den paradoxalt
tomma deklarationen: Men jag tror på fiktionens kraft att fånga
upp våra ständigt irrande medvetanden och göra oss till de tänkande
varelser vi smickrar oss om att
vara men alltför sällan är. Märkligt att man vill understryka "fiktionen" samtidigt som man misstror Gud för att vara fiktion och innan man riktigt vet
vad verklighet och verkligt "tänkande varelser" är eller skall vara för något. Men det är klart att moderna och postmoderna
filosofin och psykologin redan har bortförklarat dessa frågor:
för en tid sedan hörde jag en forskare knyta an till aktuella
återuppståndna
trender och hänvisa till "moralisk imagination" som den yttersta källan till en legitim och förnuftig kreativitet.
================
110313 Humility in intellectual work
After a longer interruption in blogging due to an overload of thoughts, instead of going this Sunday to church I focused on prayer. In particular a prayer which has direct relevance for the feeling of inadequateness in my intellectual work: the feeling of impotence in face of overpowering ongoing events. I do not mean only the catastrophes of earthquakes and nuclear reactor blasts in Japan but in general the moral development or perceived spiritual decline of social life. For the purpose of self-examination I recalled the following prayer. The item which appeared most relevant seemed to be "the fear of being wronged", in the sense of not being listened to, perhaps because of being I myself wrong! Or because of believing to have the merit to be accorded attention and approval, while this implies the unfortunate wronging of others, my "neighbours". In any case, here comes the prayer, attributed to cardinal Rafael Merry del Val.
Jesus! meek and humble of heart, hear me.
From the desire of being esteemed, Deliver me, Jesus.
From the desire of being loved, . . .
From the desire of being extolled, . . .
From the desire of being honored, . . .
From the desire of being praised, . . .
From the desire of being preferred to others, . . .
From the desire of being consulted, . . .
From the desire of being approved, . . .
From the fear of being humiliated, . . .
From the fear of being despised, . . .
From the fear of suffering rebukes, . . .
From the fear of being calumniated, . . .
From the fear of being forgotten, . . .
From the fear of being ridiculed, . . .
From the fear of being wronged, . . .
From the fear of being suspected, . . .
That others may be loved more than I, Jesus, grant me the grace to desire
it
That others may be esteemed more than I, . . .
That in the opinion of the world others may increase and I may decrease,
. . .
That others may be chosen and I set aside, . . .
That others may be praised and I unnoticed, . . .
That others may be preferred to me in everything, . . .
That others become holier than I, provided that I may become as holy
as I should, . . .
(From <http://the-pious-spinster.blogspot.com/2009/02/cardinal-merry-del-val-and-his-litany.html>)
Jag måste dela med mina läsare den dikten
som jag tipsades om av min hustru, och som hittills hjälpt mig och kan hjälpa
andra att sätta rättmätiga band på den tänkta intellektuella verksamheten. Det
gäller dikten Böcker
och kärlek. Av Carl
David af Wirsén (1876)
När stum du sitter vid
ditt arbetsbord
Och glömmer för en bok den vida jord,
Och hon, som blef ditt allt, sig smyger då
Att sina armar om sin älskling slå,
Så säg ej buttert: lemna mig i fred!
Nej, lemna boken du, och gör så med!
Ty gråa luntor har du alla dar,
Men ej du vet, hur länge hon är qvar,
Och mången man, som sitter ensam nu,
Så gerna ville störas just som du.
Låt kärlek måla permeboken full
Med miniatyrer, skinande i gull!
Då skall, du arme, om ditt hem blir tomt,
Den gamla boken stråla helgonfromt,
Och just på sidan, der du stördes då,
Ett englahufvud vinkande skall stå.
100822-0 Fjäska inte för
pensionärerna? Tillbaka till fjolårets "Gamla och unga"
Det är
symptomatiskt för dagens andliga klimat att detta är hur vissa ungdomar ser på
och känner för sina föräldrar. Om inte hat åtminstone avund i stället för
kärlek. Det spelar ingen roll hur många procent är dessa “många” pensionärer
som har det bra. De spelar ingen roll att många barn accepterar dessa
föräldrars ekonomiska stöd och förväntar sig ärva föräldrarnas förmodade
förmögenheten efter det att dessa gamla genom sina ständigt höjda skatter
finansierat deras daghem, skola, hälsovård och samhällets infrastruktur som
barnen numera tar för givna. Inte heller spelar det någon roll de 258 (idag 679) miljarder kronor
som år 1999-2001 regeringen med stöd av alla partier överförde från
pensionsfonderna till statskassan och till det samhällsbygge som alla
disponerar över idag. Det finns en del annat skrivet om det
för de som vill ha analys och fakta. Om detta inte anses spelar någon roll så
får det tillskrivas den bristfälliga förståelsen för mänskliga rättigheter så
som de bl.a. representeras av begreppet personlig egendom.
Och –
om man skall generalisera som författaren gjorde - allt detta i stället för att
barn glädjer sig över att de gamla under den korta tiden de har kvar i livet
kan lindra ålderdomens ensamhet och krämpor genom att unna sig den
levnadsstandard som de eventuellt kunnat spara sig till genom återhållsam
konsumtion. Och i stället för att glädja sig över att de inte som i den övriga
världen behöver personligen bidra till de gamlas uppehålle och vård, tack vare
en utbyggd om än bristfällig äldreomsorg som i varje fall tycks befria dem från
skyldigheten att höra sig av och bry sig om dem.
100524-5 On friendship and personal relations
Some renewed experiences prompt me to return to
the question of "spiritual friendship" about which I wrote (in
Swedish) on 090802, the past August 2nd. With increasing age I am appaled by
the amount of aggressivity, vengeance, and even outright hate pouring out and
into human relationships. And then I try to forget sheer indifference in wanton
estrangement between dwellers who believe they will never need the needy
neighbour's help, or between former friends who deny to the other the
opportunity of justify or try to explain misunderstandings. I see that, even
between relatives in occasionally "extended families", even on
occasion of birthday celebrations and parties, it happens, for instance, that
the
one person A will not participate because person B is invited to be present,
and person C will not even talk to person D because of earlier litigation, and
person E will reproach the warden for not having invited a friend F, and person
G will oppose that a former partner H was also invited because if offends the
new participating partner I, etc., etc. In the middle of all this emotional
confusion it will be even forgotten what the party or gathering was all about,
for instance to salute a common acquaintance or relative who could have been
seen as an occasion for mutual forgiveness and conciliation.
I remember having met such situations in certain
workplaces. Some person may have fornicated (the classical word for infidelity
in marriage), and litigated with husband or wife, leading to a divorce, perhaps
after several decades' marriage, or, not better, soon after begetting the first
children, which in turn taxes the later relationship with their children, if
any. And there are wives who have renounced having children in regard to their
husbands' unwillingness to have any. A fornicating, say, father, who inflicts
to his wife or his children's mother and the children themselves the most
grave humiliation and
suffering of a divorce may also dare to humiliate the very same children by
requiring their "respect" not only for himself but also for his new
lover with whom he may even entertain a folie à deux. In
due time the litigation and distancing from the partner leads to litigations
and estrangement from the children who, as they reach adulthood, will retaliate
by not allowing the child's grandfather or grandmother to see the
grandchildren. Whenever that litigation is (temporarily?) resolved, the inborn
aggressivenes will be projected into, say, a sister or brother-in- law, with
the unconscious purpose to disrupt their relation, and so on. Whatever they say
may be interpreted as an insinuation of malevolent criticism. In the meantime
similar processes will go on in the working place with projections of family
relations into work colleagues and managers, leading to situations like those
described in the pioneer work of Otto Kernberg, Internal
World and External Reality (1981, part 3). I myself described concretely
such processes in an essay titled humanistic computing science,
in its section dedicated to "Cooperative work: examples of
problems".This sort of personality or personality disorder
may eventually disrupt the network or a whole extended family or destroy a
whole family or network of relatives, or a workplace, and was described to me
by an insightful family victim as a need
to hate: a hardly achieved conciliation will displace the focus to the next
hate-object.
In my own experience it is extremely difficult if
not impossible to cope with such personalities and most commom recommendations
to whoever is hurt is to move out of the organization, far from the disordered
personality. It is harder to move "out of the family", to cut the
relationship to a father, mother, brother or child, but those who have
religious faith can at least resort to prayer. The personnel departments of
businesses and institutions prefer to play "blind" to this kind of
problems which in their simplest form may appear as bullying or mobbing. They have been
professionally classified, more specifically as borderline
personality disorder, or pathological
narcissism, displaying as its most visible symptom a verbally abusive behavior.
All this is a sort or opposite to friendship and
on a political plane attempts will be made to claim that it is neither
aggression nor (just) retaliation but, rather, a call for justice. In the Christian tradition, however, it will
be, as I already wrote once (below, 100511, in Swedish), a neglect of the
integration between justice
and caritas, sometimes conceived by others in terms of love-power-justice.
My favorite psychologist and humanist, Carl Jung, writes (in his Collected
Works 7, §78) that logically, the
opposite of love is hate, and of Eros, Phobos (fear); but psychologically it is
the will to power. Bad news for those who seek mainly justice through power,
such as in brands of feminism, and, in particular, power in aggression such as
bullying in families and in networks of relatives, but also in the politics of
the Middle East and wars. But ultimately I like to recall how God is
fictionally quoted as saying in the classic Imitation of Christ (the forty-second chapter of book 3): "Without Me friendship has
no strength and cannot endure. Love which I do not bind is neither true nor
pure".
100520-2 Why
complaints of harassment and offences?
So many people have been complaining about being
harassed or offended to the point that there seems to emerge a sort of "abuse-industry". There have
been several authors describing, if not explaining in depth, the phenomenon.
I already mentioned (below), Howard Schwartz, Maciej Zaremba, or David Eberhard.
In part it is to be attributed to the decreasing regard for others' feelings
and values but I would like to test other, completing explanations. For
instance, the role of the WILL in behaviour and feelings. It is a concept and
a
magnitude that seems to have disappeared from psychological, not to mention
ethical, discourse. The will had been long considered to be a directing force
to be guided by reason and morals in the attainment of higher values. But it
appears to me that nowadays people distrust the existence of higher values
beyond lofty and vague democracy and human rights. The will is put at the
service of pleasure. If something gives pleasure then the will is put at the
service of the task of obtaining such pleasure.
If this is so then we have an explanation of
several phenomena. For instance, several mass media which give advice in
matters of personal relations insist in the importance of not only doing things
you like but also not doing things that you don't like since it is
inconceivable that they should be done if they do not give pleasure.
Correspondingly, there is no blame in doing things you like, under the
presupposition that it does not hurt others, supposedly equivalent to the fact
that you do not perceive that it hurts or may hurt others in the short and long
run. An example from a counseling TV-program some years ago was a counselor
getting the question of whether it was OK to have sexual relations with dogs
and she answered that it was not OK since you cannot ask a dog whether it
really likes and wants to be involved in that. And so it goes with other things
as with sex where, by the way, lustfulness and exciting attraction to whatever
queer object is blessed by confounding it with biblical and romantic "love".
From this follows that harassment will be
perceived whenever something happens that the supposed victim does not like.
For instance, whatever sexual action that formerly was considered abject or
objectionable is now considered OK if done under mutual consent. What it
considered now as unacceptable (a word which has become curiously very common
in use today) is not that it is in some abstract conception to be evil or
unmoral but, rather, that it is done against your, the "victim's" will. And since the will is at the service of pleasure, any action risks to
be
a harassment if it does not contribute to pleasure. And this has not
necessarily much to do with ethics, or right and wrong. The problem gets
complicated by the fact that it is more difficult to understand and accept the
case that what gives pleasure to one person perhaps give pleasure to the other
person, and, furthermore in the short run but not in the long run. That would
be the case, for instance, of supposed rape which becomes rape after the victim
realizes that what initially appeared as exciting turned out to be disgusting,
or the relationship turned out to be a bad business because it gives no more
pleasure. A supposed, foreseen pleasure turned out to be a plague. An
intercourse must then absurdly be preceded by a written, signed, contract of
agreement and of payment of claims for damages. Harassment is then turned into
money.
And something similar goes on with the problem of
obesity. If life has no other meaning besides obtaining pleasure, then the
human will should be put at this service, of obtaining sex and food. It will
be extremely inconceivable to put the will at the service of some other
abstract
value, if not, say, "health". But health for what? There will be a
trade-off between shorter life with more pleasures and a longer but boring,
tedious life. And health is subjectively not so easily measurable and
predictable as pleasure. So, what goes for sex, food, and health goes for lots
of things in society. There are many pleasures and displeasures and many people
will feel offended because they have been thwarted in their will and their purposes
disregarding their ethical legitimacy...?
I would have to wait until 29 April 2011 in order to complete the text above
with a reference to the most interesting paradoxical paper that
became famous in Swedish mass media and illustrates the phenomenon address in
this section. It is Johanna Koljonen's article in the newspaper Dagens Nyheter 18 December 2010, with the title "Dags att prata om det" [It's time to talk about it], leading to a whole massmedial
Internet-industry
under
the label of "Prata om det" [also as English version]. It
shows
in
the most unintentionally pedagogical way what happens when disoriented sexuality
with ego-will put at the
service
of
instincts comes
in conflict
with other entities of the psyche, natural
human
feelings of love and commitment,
and
with conscience, resulting in disoriented anonymous resentment combined with
vague complaints
of
abuse.
100518-1 Why
religion and social issues rather than science?
Some readers, especially university students or
research colleagues sometimes ask why I have been focusing upon religious and
mass media issues. I myself felt rather annoyed when my scientific advisor,
professor West
Churchman, in his late years kept repeating that 40.000 children all over
the world die of starvation every day, instead of continuing to focus on
scientific problems of information and inquiry. Why is this so? And why don't I
write comprehensive longer texts which summarize my thoughts and point the
better way or at least my way? Because with increasing age I feel that I have
no time for tilting at windmills,
in the popular and superficial meaning of the expression. Perhaps this very
blog also is a tilting at windmills....I will try to illustrate the reason for
my frustration with this issue of so called science.
A university-based young researcher in a recent
discussion about ethics and aesthetics of research expressed the claim that a
researcher "tries to change, improve, develop, or at any rate to intervene
in the context which he/she studies. I replied that in order to put things
right in such a matter of ethics and aesthetics it could be enough to state
that a researcher first of all tries to improve: why should one else try to
change, develop or intervene in the "context", whatever that means? After some days
of reflection upon my question he concluded that there is a difference between
change and improvement, where "change" can aim to the search of
knowledge, without necessarily improving anything in relation to the
"client". In contrast, he said, the word "improve" implies
a receiver, that is for "whom" it is an "improvement".
Therefore, if one uses the word "improve" one must also answer the
question "for whom", and consequently it becomes also an important
ethical question to deal with.
Now, what are we going to make out of this? To me
it is obvious that this young researcher in the distinction between facts and
values, between data and their use, or between administration and politics, is
rediscovering the main tenets of good old positivism, in particular logical
positivism which has been thoroughly discussed in research during the fifties
through the seventies, before use and misuse of phenomenology, postmodernism, postphenomenology,
design, non-modernism, qualitative research, and all the rest which started
growing strong in the eighties took the place of positivism. Something analog
is happening in the last years' enthusiasm for CBT, Cognitive Behavioral
therapy and other hundred therapies, in neglect of all past discussions about
behaviorism and psychology born out of philosophy.
Am I supposed, after some 40 years of work and
fights in business, industry and academia, to start all over again discussing
these issues, despite the blatant lack of interest in my social environment to
read, study and apply, partly because everybody is busy in trying to fill in
RFPs (request for proposals) in order to apply for research funds that will
allow them to survive the pressures of industrialized and commercialized
universities? No. And I tried to explain my state of spirit in such an
atmosphere, in a Research Summary on occasion of the 70th Birthday.
Furthermore, in a documentation for a series of
international seminars on Dialectical
systems design and beyond to which I referred in
a branch of my homepage on research I
mused upon several quotations from doctoral dissertations in my own discipline,
in order to express my concern and distress upon what was going to become
ad-hoc variants of post-phenomenology, qualitative research, ethnographic
research, etc.
For instance, consider the following quotations
in a slightly edited form, from a dissertation on information systems and
organization : (1)An interpretive study relies heavily on the researchers own presuppositions
and skills. Because of this, any other
researcher would end up with very different results, including
prescriptions. (2) Multipurpose networks reward self-interest while
simultaneously they promote collaboration...I argue that it is central to
develop actor-networks that allow for
different interests to co-exist. (3) Because this thesis uses only one case
study, the results in this study cannot
be easily generalized to other settings. Since IS are context dependent, we
should expect different results in other
organizational contexts. A case study such as this is rather difficult to generalize to a wider
theoretical domain. (4) The project is described as successful and shows
how the research sponsor succeeded in
securing information to its decision makers more rapidly/timely and better
structured.
Once again, what are we to make of this? Every researcher arrives to
different conclusions, and perhaps then every reader of this research also does
so. The researcher does not care about the legitimacy of interests since he
will allow different interests to co-exist ("democratically? another
version of good old positivism?). Results cannot be generalized and do not need
to contribute to theory. And the research sponsor is to be asked to declare
whether the research he spent money for was successful, possibly because it
fits the sponsor's interests.
And, finally, one further, third example with slightly edited quotations
taken out of a more recent dissertation on online communities, also in my own
discipline.
(1) To throw light (illuminate)
on the questions which stand at the basis of my work. (2) It has not been my objective to include a
representative sample (of members of the online community). (3) Initially
in my work there was no formulated
hypothesis or theoretical approach. The introductory analysis showed, however, patterns and themes in the empirical
material. The theoretical framework was
therefore not established at the beginning of my work. (4) And there are no conclusions but, rather, some concluding
reflections like the non-controversial and already known: (4a) software
design affects social interaction, (4b) Meaning and patterns of use are never
fixed but, rather, constantly changing, (4c) Online community members are
co-creators of the software environment. And, the thesis makes a contribution to the discourse concerning
new forms of online communities.
What about that? What do you make of this science? The stated purpose and
conclusions give the impression of being to illuminate and contribute to the
discourse, whatever illumination and discourse mean beyond the agglomeration
of scientific
texts with similar title. The introductory analysis, whatever a-theoretical "analysis" may mean, was done on empirical material which was
gathered or sampled with no criteria and are not representative (whatever that
empirical and representative mean, outside hypotheses, theory, and
old-fashioned statistics). And the conclusions are not conclusion but, rather,
reflections, whatever reflections mean in science or in a discourse with no
hypotheses. But, of course, such a stuff may be curious, interesting and
stimulating, as an essay can be. But why not call it an essay? Anyway, all
this, for bad and for good, may explain why I have not been focusing on such
science, and why I wrote my own "reflections" in research
summary on occasion of my 70th birthday already referred to above. But
I may find a way to return to the matter.
100511-1 Fortsatta
angrepp mot katolska kyrkan
Visst är det kanske inte fråga om fortsatta
angrepp utan bara om fortsatt fokus på katolska kyrkan, även om det betingas av
samhällets allmänna sexualisering. När man nu konstaterar att präster också är syndare så
tenderar vår avkristnade kultur som glömt eller aldrig lärt vad synd,
botgörelse, försoning och förlåtelse är får något att tänka främst i termer av
offentlig icke förpliktigande massmedial ursäkt och upprättelse i form av
ekonomiskt skadestånd som exemplifierat under Ekots lördagsintervju med biskop Anders Arborelius den 8 maj 2010 (t.v. nedladdningsbar
från Sveriges Radio). Under en halv timmes intervju ville den ivrige
intervjuaren att den katolske biskopen skulle löpa gatlopp, krypa till korset
och helst erkänna alla sina och andras synder och försummelser, samt lova
pengar i skadestånd vad beträffar rapporterade och påstådda övergrepp inklusive
preskriberade brott begångna av katolska präster i Sverige sedan 50 år tillbaka
i tiden. Vad är det som driver offer och de som frestas att hela tiden försöka
bli betraktade som offer och att ständigt förvänta sig och begära (åter)upprättelser
och helst eviga skadestånd, eventuellt omdöpta till försoningsgåvor? Det finns
nämligen synder som är så pass svåra, även svårare än pedofili, och som endast
kan föreställas bli förlåtna av "en Gud". Där behöver forment judisk rättvisa integreras med
kristen caritas.
Det fortsatta mediadrevet erbjuder också
självvalda bland allmänheten att åter ropa ut sin indignation, avståndstagande
och fördömande förbannelse som samtidigt obevekligen och offentligen intygar om
deras egen högre stående moral: ingen There
but for the grace of God go I där, minnsann, allra minst då synden och
bikten är avskaffade i vårt sekulariserade samhälle. Det kan också vara
ytterligare ett uttryck för missuppfattningen att tystnad är lika med
mörkläggning av sanningen som i sin tur missuppfattas som bestående av
informationsatomer, bortsett från kontext, förtroende och omgivningens
referensram. I sin extrema form illustreras problemet av den kända kravet på
svar på den järnjournalistiska frågan "När slutade du begå brott?"
Sanningen är dock "systemisk" och inte atomisk eller molekylär eller
celullar, i den mening att (förenklat) om man säger A så måste man också säga
B och C, för att lyssnaren eller läsaren inte skall själv koppla A med X och
Z.
De som känner varken filosofins eller litteraturens historia är t.ex. inte
medvetna att liknande offentliga angrepp med anklagelser mot kyrkan och dess
präster daterar sedan hundratals år tillbaka, särskilt sedan upplysningens
1700-tal och har samma egenskaper som själva kyrkans beryktade häxprocesser:
dessa angrepp exemplifieras i "perversionernas klassiker" författade
av t.ex. Marquis de Sade
och Octave Mirbeau vars
bakomliggande filosofi dessvärre har en del gemensamt med dagens sekulariserat
kulturklimat. Känslan av "nyhet" grundad i historisk okunnighet
kanske bidrar till att dagstidningarna fortsätter med "nyheter" om
angrepp på kyrkan. Till exempel, jag råkade få tag i Dagens Nyheter den 9 maj
2010 och där fanns det en ledarkolumn, Björnstjänster,
angående en "Jesus" i TV-situationskomedin South
Park som tittar på pornografi, en Budda som tar kokain, och en Mohammed
utklädd i björndräkt. I samma tidning fanns också en notis om Övergreppsmisstänkt biskop får sparken,
låt vara att övergreppet gällde en örfil mot en minderårig. Men sexualiseringen
blomstrar i andra indignationsartiklar om att Rättsväsendet ser genom fingrarna med sexköpsbrott och (den 8 maj)
om att Våldtäktsmän måste straffas.
Som om det inte räckte innehöll samma ledande svensk dagstidning den 7 maj en
pigg artikel om den s.k. Lady Gaga
och om hennes video där Gaga i en scen står naken framför två lesbiska
fångvaktare som diskuterar huruvida hon har penis. Som om det ännu inte räckte
så fanns det samma dag, den 7 maj, en förstående recension av filmen Camino betitlad Ondskan bor hos Opus Dei, en i vanlig ordning "uppgörelse med
katolicismen". Allt mildras dock av något av annat sexuellt i DN den 8 maj
som dock inte riktigt passar med det övriga: Dotter dömd för falsk angivelse (av fadern för påstådda sexuella
övergrepp). Inte av undra om en störd 17-årig "flicka" hittar på
sexuella fantasier efter att ha läst sådana här dagstidningar i några år. Snart
kommer några att hitta bara ännu mera skumt om katolska kyrkan som knappast
gjort eller gör något annat och som tillsvidare kommer - i detta kulturland -
att förknippas främst med pedofili. Förresten, var det något annat, gott,
inklusive god fostran av ungdom och välgörenhet, som kyrkan gjort under, säg,
de senaste 1000 åren i världen? Hur var det med procenten och med politikernas
och statsanställdas typiska uttalanden om att "men vi kan bli ännu
bättre"?
Hur som helst: De som vill stödja den katolska kyrkan, särskilt inför det
pågående mediadrevet, kan skriva under Uppropet
för katolska kyrkan i pingsttiden 2010. Sen är det en annan sak att dito
mediadrev håller på att expandera i takt med sin egen logik, vilken bl.a.
innefattar även föreställningen att det är inte alls fråga om ett mediadrev av
icke ifrågasatta medier utan om en kris som endast kan lösas efter det att
kyrkan tvingats till underkastelse och botgöring efter världsvida demokratiska
lekmannapåtryckningar. I spåret av allt detta är det många liberalkatoliker som
vädrar morgonluft för att framtvinga en mera omdanande "modern" reform av kyrkan och katolicismen, en neo-reformation som leder till en katolsk
neo-protestantism eller utveckling som redan delvis bidragit till av
historikern Yvonne
Maria Werner analyserade problem med celibat och homosexualitet brand präster.
Till exempel den nyutkomna numret 3/2010 av den katolska tidksriften Signum tycks all text relaterad
till pedofilin utom Anders Piltz Sanningen befriar
–Tankar i pedofilskandalernas tid, andas en aggressiv revolterande
ton mot både kyrkan och påven. Däremot finns det knappast något angående den
djupare innebörden av pedofilins skador, angående det psykiska "varför" det inträffade, dess betydelse i relation till sexualitetens
inklusive homosexualitetens perversion i samhället och dess politik vars
inflytande på kyrkan ger sig till känna på detta vis - stick i stäv mot
katolska kyrkans alla läror: se åter Yvonne
Maria Werners artikel. Och nu talas det alltmer om ett ökat antal
våldshandlingar mot kvinnor inklusive ett antal uppmärksammade mord, till den
graden att man i massmedia efterlyser "haverikommissioner" för varje
begången framtida dito våldshandling. Som om man hade råd att främja moralen
med polis och övervakning. Än så länge har man dock inte anklagat katolska
kyrkan för denna utveckling - utan bara "männen" - dock, åter igen
utan att den djupare frågan om "Varför", där inte bara kyrkan utan i
sekulära termer även Howard Schwartz hade något att säga i samband med the
roots of political correctness som jag berörde nedan i inläggen den 7
och 11 september 2009.
100415-4 Pedofili
i katolska kyrkan eller i samhället?
Även om jag själv inte är katolik utan döpt
grekisk-ortodox och gift med en konvertad katolik vill jag förelägga några
tankar som nyanserar mediadrevet om skandalerna av pedofili
inom katolska kyrkan. Dessa tankar skall ses i ljuset av den katolske
påvens herdebrev i ärendet den 19 mars 2010: Pastoral
letter of the holy father pope Benedict XVI to the catholics of Ireland.
1) Är denna serie av tragiska skandaler ett problem
som är specifikt eller större inom katolska kyrkan än i samhället i övrigt
inklusive i offentliga sektorn? Beror det på den katolska läran eller kyrkans
organisation? Skulle allt varit bättre om kyrkan inte befattade sig med barn
och ungdom eller förlitade sig på den demokratiska statsapparatens förmodade
högre moral? Är det inte så att ju mer man gör eller försöker desto flera fel
kan man begå, och hur mycket gott gör kyrkan som ignoreras? För att svara på
allt detta skulle det behövas ett minimum av statistik, t.ex. om procenten av
förövare bland katolska präster i förhållande till dito procent i befolkningen,
med statistisk korrigering med hänsyn till kön och ålder (miljöer med barn),
och omfattning av kontakt med barn (jämfört med t.ex. lärare, idrottslärare,
förskollärare, fritidsledare, personal på ungdomshem) och jämfört med inom icke
katolska religiösa, statliga och privata institutioner som familjehem,
ungdomsanstalter och dylikt. Till exempel behövde jag vänta till den 28 april
2011 för att uppdatera den här föreliggande texten med referens till den omtalade boken av Patrik Sjöberg, svensk friidrottare och höjdhoppare som beskriver händelser inom idrottsvärlden.
Detta samtidigt som dito Sjöberg gör sig till "kränkningsoffer" enligt
det tvivelaktiga mönstret om "negativ uppbygglighet" som jag påtalat i mitt tidigare inlägg om "den heliga familjen", ett mönster som i de aktuella redovisade detaljerna bortser från att de kan vara konsekvenser av en politiskt korrekt skilsmässa,
famileupplösningen och beteedet som från 15-års åldern kan betecknas som
prostitution eller lån av den egna kroppen i utbyte mot världslig framgång.
Det är
alltså inte bara fråga om naiv statistik
typ "hur många offer handlar det egentligen om?" som förmodas bli
åtgärdade med att "skapa rutiner" så att sådant inte skall kunna
hända, där rutiner och översyner förmodas lösa problem under överinseende av
ett antal "vuxna, goda och mogna människor", typ sådana som numera
skriver insändare till tidningar och som tidigare skulle varit lika oantastliga
som t.ex. en Göran
Lindberg eller en Johan
af Donner.
Om denna analys åsidosätts med referens till att
att en förment moraliserande kyrka måste tillfredsställa högre moraliska krav
än anklagarna så kan detta vara ett uttryck för skadeglädjen typ "Och du
då?" och fungera som ett maskerad kampanj för att rättfärdiga
förslappningen av anklagarens egen moral: "Hur mycket jag själv än syndar
så är jag ändå bättre än dem" . Samtidigt kan de i och för sig berättigade
reaktionerna mot skandalerna i kyrkan vara en återuppväckning av 1500-talets
luterska hatet mot katolicismen, eller mot protestantismens allians med
statsmakten, vilket då är konsekvent med att man gärna talar om islamofobi men
inte om katolicismfobi eller mera allmänt kristusfobi.
2) Beaktande av samhällets och statens eget
ansvar: deras bejakande av gradvis ökande sexualisering, särskilt efter andra
världskriget och sedan slutet av 1960-talet: lagstiftningen som t.ex. godkänner
eller uppmuntrar grov pornografi i massmedia, sexuellt utmanande kommersiell
reklam, legitimering av barns sexuella utlevelser från 15-års åldern, samt
legitimering om inte främjande av homosexuell, bisexuell, transexuell, och så
kallad queer livsföring. D.v.s. alla områden den tidigare kriminaliseringen
liksom klädkoder inklusive uniformering i skolan fungerade som en hjälpande
spärr mot sexuella frestelser. Sist kan man tänka på det i pressen nyss nämnda förslag
(med efterdyningar)
att avkriminalisera incest mellan vuxna syskon, som sannolikt kommer att
utvidgas senare till mellan föräldrar och barn, samt kompletteras (som Feministiskt
Initiativs företrädare antydde) till äktenskap bland flera än två partners,
etc.
Man kan t.ex. undra om sambarbetet mellan dåvarande statsminister Olof
Palme och hans egen utnämnde justitieminister Lennart Geijers som skrev i
direktiven till den framlagda sexualbrottsutredning
SOU 1976:9: "Fördomar och
tabuföreställningar har länge hämmat en naturlig och öppen syn på sexuallivet
och dess yttringar. En radikal förändring i synsättet har emellertid inträtt
på
senare tid." Den föreslog att avkriminalisera incest, upphäva
åldersgränsen för sexualumgänge, acceptera blottare, mildra straffen för
sexuella övergrepp och våldtäkt, samt att pedofili med egna och andras barn
helst inte skulle åtalas. Utredningen
välkommades av dåvarande Pedofila arbetsgruppen (PAG) inom RFSL. Där var katolska
kyrkan sannerligen varken inblandad eller tillfrågad! Lika lite som tillfrågad
som när det gäller produktionen och sändningen av TV-programmet "Fittcrew" i SVT2 den 25 april som sprider bilder av barn inblandade i ett mönster av
oregerligt och hämningslöst vuxet sexliv. Detta leder i sin tur till frågan om
vad som inträffade och motverkade den föreslagna utvecklingen. Vad är som mitt
i den oregerliga sexualiseringen av samhället och vardagslivet ledde till en "sanktifiering" av barnets sexualitet, av offermentaliteten
(till den graden av man sammanblandar kraft och våld i ett tavtologiskt hävdande att "de är de maktlösa som drabbas och det är
förövaren som har makten"), och av synen på och definitionen av våld,
(till den graden att våldtäkt kan numera ske utan våld och utan vittnen, bara
anmälare låter trovärdig). Det är alltså frågan om den kulturella synen på
"barn" (se längre ner) som fram till 1600-talet tillät fruktsamma
giftermål mellan vuxna män och flickor ner i 14 års åldern, i situationer som
sedan 1960-talet vi valt att betrakta som våldtäkt.
3) Samhällets bristande intresse i att förstå
berörda förövares innersta psykiska och sociala motivation i att begå dessa
handlingar: ett råare samhällsklimat inkl förhållande mellan könen som t.ex.
leder till ett omedvetet paradoxalt sökande av den barnalik oskuldsfullhet.
Samhällets pågående nedvärdering av djuppsykologin till förmån för billigare
och ytligare KBT försvårar förståelsen och terapierna. Referenser:
* Jung, Carl G. The Psychology of the child
archetype. Coll. Works, vol. 9 part
1. Princeton Univ. Press, 1969.
* Hillman, James. Abandoning the child. Eranos, 40, 1971, pp. 357-407.
* Hillman, James. Senex and Puer: An aspect of
the historical and psychological present. Spring
2005, Spring Publications (Putnam, CT), 2005.
Samtidigt talas det mycket om celibat och homosexualitet
men ohistoriskt bortser man från varför de förekommer och varför det första
skall anses vara farligt negativt trots rika exempel
på även sekulära rättfärdiganden, medan den andra skall bejakas oavsett
komplikationerna som avslöjats i 100 års psykoanalytisk teoriutveckling.
Dessutom bortser man från hela problematiken om relationen mellan erotism
och lärande eller fostran som ofta sammanblandas med maktrelationer, så som
den uppenbaras i klassiska historiska verk.
4) Faran med "mediadrev" som när en
massiv publicitet kring en mordmassaker på ett universitet eller på en skola
kan leda till flera sådana eller till "samhällshysteri" så kan en
eller flera "skandaler" inom katolska kyrkan som rapporteras i
världspressen leda till än flera sådana verkliga och inbillade. Detta har med
själva svårfångade tabu-begreppet att göra. Jämför också med svenska skandaler
för några år sedan som i debatten kring påståenden om rituella mord av barn,
jämförda med gamla tiders anklagelser i häxprocesser. Där fanns det tydliga
samband med grenar av feministrörelser.
Det finns svårförklarade men korrekta eller berättigade anledningar till att
inte ge stor publicitet till sådana händelser eftersom det inte behöver blir
bättre för varken offret eller förövaren. Förutsatt att närmast berörda handlar
på ett strängare sätt mot förövarna, vilket inte garanteras av en sexuellt
frisläppt demokratiskt samhälle där Demokrati och Statsförvaltning (eller i
vårt sammanhang t.ex. Bris och socialdepartementet) helt enkelt intagit eller
sammansmält med Guds och Kyrkans tidigare plats i kulturen under överinseende
av Massmedia och Debatt som tredje eller fjärde statsmaken.
Massmedia och Debatt är nämligen de nya gudarna
som tillbeds även av vissa liberalkatoliker som bara efterlyser öppenhet och
insyn i ett transparent system med oberoende kontroll och tillsynfunktion och
som tror att offrens trauma är resultatet av en tystnadens kultur. Och tillit
skapas inte av (tillit till!) kontrollorganer utan av kunskap om delade
grundvärden och om vad annat och kanske övervägande gott någon gjort vid sidan
om sina brister och misstag. När var det som massmedia sist sammanfattade allt
gott som kyrkan i 2000 år gjort och gör vid sida om sina mänskliga brister och
som kan förtjäna största tilliten?
5) Vidare: Tillkommer tankarna i påvens herdebrev
i ärendet den 19 mars 2010: Pastoral
letter of the holy father pope Benedict XVI to the catholics of Ireland.
Bortsett från dess mångfacetterade behandling av problemet så är det värt att
notera dess förmåga eller oförmåga att hjälpa oss hantera den sorten systematiska
fortsatta angrepp mot katolska kyrkan som delvis sammanfattas och
exemplifierades den 21 mars 2010 inslag om pedofilerna och kyrkan i
radions P1 "God
morgon världen" och som vid sidan om den tidigare nämnda TV-programmet
"Fittcrew" i SVT2 den 25 april kan tillsvidare avlyssnas genom Sveriges Radions hemsida.
Det gäller det förnyade "liberal-demokratiska" angreppet, inte minst
av den återkommande och självdeklarerade kristna som gärna uttrycker sin
förfäran över katolska kyrkan med hjälp av sådana schabloner som referenser
till "manlig maktstruktur" och "herrklubb", och celibatet
som uttryck för en "krampaktig syn på kön och sexualitet", ett
celibat som de anser borde vara frivilligt som om valet av prästyrket under
gällande förutsättningar inte vore det. Som om det var celibat som låg bakom
de
otaliga sexuella förbrytelser i samhället och bakom dåvarande justitieminister Lennart Geijers
ovan nämnda framlagda utredning om samhällelig sexuell frigörelse.
6) Som Salesian
Bulletin uttrycker det i marsnumret 2010 (sid 6): präster är inte helgon
utan syndiga människor som alla andra, även om historiskt kyrkans lära traderar
en moralisk måttstock. Celibatet behöver stöd och uppmuntran i form av respekt
från samhällets sida, precis som äktenskapet behöver det och inte heller får
det nuförtiden. Tvärtom, båda ifrågasätts, förlöjligas och föraktas, och det
är inte lätt att vara vegetarian i en köttrestaurant eller för en ungdom att
vara
avhållsam i ett pornografiskt näste. Inför allt våldsammare vardagliga frestelser
kan präster bryta sina löften så som under hela världshistorien har de brutits
av kejsare och drottningar, adel och ministrar, domare och advokater,
psykiatriker, professorer, entreprenörer, affärsmän, makar och alla de andra
som svurit inför Gud, folket eller sitt eget samvete. Präster har mottagit
orderns sakrament, andra äktenskapets eller något av de övriga fem sakramenten,
och inget sakrament immuniserar mot synden. Inför allt detta är det ett
särskilt problem att inte erkänna synden realitet och möjligheten att
konfrontera den på annat sätt än genom den politiska korrektheten som
förutsätter att anklagaren, åklagaren, eller statsmakten är sexualmoraliskt
oantastliga.
7) Man kan alltså förvånas av det omskakade
förtroendet för katolska kyrkan, en tvåtusen års gammal och beprovad
organisation förväntas bli återställt genom ett oantastligt förtroende för den
statliga demokratiska kontrollen av stater som under loppet av några tiotal år
omskakas av otaliga skandaler. Även om låter långsökt och det kanske inte hör
hit leds tankarna till att när allt kommer omkring har katolska präster inte
åkt världen runt för att handla med stulna transplantationsorgan eller för "av misstag" döda civila inklusive de avgudade barnen i frihetens och
demokratins namn så som den fria världens militärmakt gjort i väldokumenterade videovittnesmål.
Och trots att många förvånar sig att kyrkan själv fått utreda kyrkans
misstänkta övergrepp enligt kanonisk
lag är det inte lika många som förvånas över att polisen får utreda
polisens lika misstänkta övergrepp eller att staten mörklägger brott inklusive statsmord
i namnet av rikets säkerhet, även bortsett från extrema internationella
skandaler som Grisbuktens
invasion eller det misstänkta mordet på odömda Hamas-ledaren Mahmoud al-Mabhouh.
Och allt detta har tydligt samband med "kränkningssyndromet" som inom ramen av den politiska korrektheten på
sistone spritts i samhället och som i sekulariserade termer uppmärksammats (om
än inte i djupet förklarats) här i Sverige av David Eberhard
samt Maciej
Zaremba och i USA av Howard Schwartz.
I mitt eget senare arbete föredrar jag själv att försöka bearbeta dessa frågor
ur en mera etisk-teologisk utgångspunkt.
Vad ville jag säga? Finns det någon "executive summary" för tankelata? Det är något ruttet i all denna
hycklande upprördhet kring pedofilskandalerna samtidigt som man godkänner eller
bejakar gränsöverskridandet i samtliga övriga sexuella utsvävningar och
ignorerar de sammanhängande drivande krafterna i denna utveckling eller
moraliska avveckling.
100409-1 Smaklöshet
eller omoral, och "Salandersyndromet"
Vill du få en ögonblickskänsla för hur lågt vår
samhällskultur och dess exponering i massmedia har sjunkit? Titta då på
följande inslag så länge de är tillgängliga på nätet och försök förstå varför
somliga blivit äcklade av att läsa tidningar eller ta del av nyheter i
massmedia, eller då i sina protester riskerar börja uppfattas som
rättshaverister. På köpet kan du
från den andra referensen här ner också bättre ana kopplingen till varför
Lisbeth Salander gjort författaren Stieg Larsson så berömd: jämför då gärna med
mitt tidigare inlägg här nedan den 14 september 2009.
1) SSU:s
(Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds) TV-reklam: "Visst blir man
förvånad". En videosnutt där valpropaganda fokuseras på
ungdomsarbetslöshet med en antydan om en ung mans "one-night stand".
Han vaknar i säng med en äldre kvinna som associeras till en bakgrund av
löständer in ett glas vatten och en använd kondom på nattduksbordet.
Videosnutten
på YouTube eller
Videosnutten
på Aftonbladets hemsida
2) Filmen "Kick-Ass" med
"Hit-Girl" där filmens innehåll sammanfattas med att den stora
attraktionen gäller en 13-årig flicka Chloë som skjuter, mördar och svär.
Recension
i Svenska Dagbladet eller
100407-1 Fortsatt
hets mot kristna
Det blir alltmer uppenbart för mig att upphovet
till att behöva skriva i det här mediet utlöses av "utanförskap" inför det som jag själv råkar läsa, höra eller se i medier. Samtidigt aktualiseras
min tvivel om det är meningsfullt med att skriva eller över huvud taget
avreagera mig och som jag redan
tidigare uppehålligt mig systematiskt vid. Plötsligt kände jag igen något
av allt detta när jag råkade läsa Nabila Abdul Fattah i tidningen Metro den 7
april: "Jag
ska inte förklara min religion mer": att ju mer hon försöker förklara
sig och sina ställningstaganden desto mera känner hon att hon gräver sig
djupare och djupare ner i sin egen grop. När det inte är en fråga om mental
sjukdom är det nog den desto mera sannolika frågan om en kulturkris där språket
inte längre räcker för kommunikation när det inte längre finns en tillräcklig
gemensam "värdegrund". I Nabilas fall gällde det Islam men liksom i
mitt förra inslag den 14 november gällde det för mig kristendom och katolicism
och de olika mångfacetterade "kampanjerna" mot dem, så som
det sammanfattas i min korrespondens med Sveriges Radios redaktion för
programserien "Människor och Tro" (MOT) - som följer i lätt redigerad
form:
From: Kristo Ivanov
To: mot@sr.se
cc: soren.wibeck@sr.se, tithi.hahn@sr.se
Subject: Förra fredagens och lördagens MOT den
19-20 mars
Date-Sent: torsdag 25 mar 2010 19.45.01 +0100
Hej! Jag vore tacksam om den ansvariga redaktören
och ansvariga utgivare kunde förklara hur ni ser på opartiskheten av inslaget
om anti-semitism i förra veckans MOT om
antisemitism.
Det är nämligen så att inslaget börjar med att
helt enkelt slå fast att antisemintismen har ökat i samhället utan att referera
till några källor då man vet att saken i dess olika tolkningar är trots allt
kontroversiell. Sören Wibeck samtalar sen endast med de amerikanska
professorerna Marvin Perry och Frederick M. Schweitzer" (två internationellt
inte särskilt framträdande historiker) som har med uppenbart judiska om inte
israeliska förutsättningar forskat kring historisk och nutida antisemitism, där
staten Israel står i fokus som i deras gemensamma bok Antisemitic Myths.
Den svåra fråga huruvida (hur många?) judiska
familjer valt att flytta bara på grund av ökande antisemitism eller även av
andra orsaker och på grund av obehaget av att de råkar "ställas till
svars" för statens Israels agerande berörs inte alls. Hur orättvist detta "ställande
till svars" än är är det tillräckligt komplicerat - som fallet med Ilmar
Reepalo visar. För att kunna analysera denna fråga skulle man t.ex. behöva
nämna behovet av att veta hur stor procent bland de religiösa eller kulturella
judarna som bor i Malmö eller Sverige (eller för den delen i västerlandet)
moraliskt och/eller ekonomiskt stödjer Israel. Man skulle behöva även garantera
att judiska organisationer (låt säga nu - i Malmö och Sverige) inte organiserar
insamlingar till förmån med Israeliska organisationer med svårutredda
eventuella kopplingar till den israeliska statsapparaten. Detta i komplett
analogi med muslimer som stött påstådda muslimska välgörenhetsorganisationer
men t.o.m. anklagats för terrorism p.g.a. dessa organisationer skulle haft
kopplingar till terrororganisationer.
Dessutom fortsätter inslaget i MOT-programmet med
att bara föra fram författarnas oemotsagda hävdande att den förnimmade ökade
oviljan mot judar i Sverigen förstärkts av propagandan i muslimska stater. Så
att hela programmet blev en angrepp mot allt som inkluderar oviljan mot staten
Israel och de missförstånd som uppkommer från det, samt blev ett angrepp mot "muslimska stater", om jag nu minns de exakta orden. Men det är klart
att det allvarligaste i inslaget tycks vara dess början då det slås fast att
"anti-semitismen" ökar och man tar för givet den snäva uppdelningen
mellan Israel och judarna, samtidigt som man hävdar att oviljan mot Israel
sammanblandas med ovilja mot judar samt likställer det hela med den anti-semitism
som uppenbara parter i måler, Marvin Perry och Frederick M. Schweitzer skyller
på ohörda svenska medborgares påstådda anti-semitism enligt deras egen
definition av begreppet. Jag tror att allt detta är särskilt olyckligt därför
att det bidrar till att skapa ett "utanförskap" för svenska muslimer
som serveras ett så partiskt inslag.
Tack för kommentar och ev förslag till ett
uppvägande inslag som återställer opartiskheten.
Med vänlig hälsning
Kristo Ivanov
From: Sören Wibeck <soren.wibeck@sr.se>
To: Kristo Ivanov
Subject: Sv: Förra fredagens och lördagens MOT
den 19-20 mars
Date-Sent: fredag 26 mar 2010 09.28.41 +0100
Bäste Kristo Ivanov!
Tack för ditt mejl angående inslaget om
antisemitism i förra veckans Människor och tro.
Inslaget handlade inte om antisemitismen i Malmö
utan var ett försök till fördjupning av nutida antisemitism överhuvudtaget.
Programledaren påpekade i påannonsen att vi tidigare hade behandlat den debatt
som följt av att judar har flyttat och de av Ilmar Reepalu gjorda uttalanden.
Och det sades inte att antisemitismen har ökat utan att den har "bitit sig
fast i vår upplysta tid". I inslaget gjordes en klar åtskillnad mellan
berättigad kritik av Israels politik och kritik av antisemitisk karaktär.
Marvin Perry och Frederick M. Schweitzer är två personer
som så långt jag förstår har penetrerat historisk och nutida antisemitism på
ett hedervärt sätt. Deras bok Antisemitic Myths uppfyller god akademisk
standard. Att de inte skulle vara internationellt särskilt framträdande spelar
naturligtvis ingen roll. Frågan är vad de har att säga. Om kriteriet
internationellt framträdande skulle gälla för alla radions intervjupersoner
skulle inte många klara provet.
Visst innehöll inslaget en del obehagliga fakta,
men så är ju också antisemitismen en obehaglig företeelse. I våra programregler
ingår att hävda alla människors lika värde, vilket vi gör med stor frimodighet.
Men om du finner att inslaget var osakligt eller opartiskt kan du anmäla det
till Granskningsnämnden för avgörande.
De bästa hälsningar
Sören Wibeck, reporter
From: Kristo Ivanov
To: mot@sr.se
cc: soren.wibeck@sr.se, tithi.hahn@sr.se
Subject: Förra fredagens och lördagens MOT den
19-20 mars
Date-Sent: torsdag 26 mar 2010 8:13 +0100
Bäste Sören Wibeck (och redaktionkollegerna) på
Sveriges Radio redaktion för programmet "MÄNNISKOR OCH TRO" - MOT.
Apropå "Antisemitism
i vår tid" som t.v. också avlyssnas
på radions hemsida.
Tack för snabb och engagerad respons, trots att
du inte tycks vilja erkänna det minsta värdet i min kritik. Jag uppfattar att
du bara "skakar av" dig dito kritik med hänvisning till
Granskningsnämnden, i trygg fövissning i att det knappast är någon lyssnare som
på betald arbetstid kan syssla med sådan svårtydd polemik som MOT dragit igång
just på betald arbetstid. Detta att du skakar av dig kritiken och avvisar den
i
sin helhet motiverar att jag upptar tid och utrymmne för följande detaljer.
Min huvudsak var inte hur internationellt
framträdande Perry och Schweitzer skulle vara (men testa gärna på Google!) utan
att deras åsikter stod OEMOTSAGDA SOM OM DE VORE SÅ FRAMTRÄDANDE, till den
graden att de antingen aldrig skulle varit oemotsagda eller omöjligtvis kan bli
det. Det är uppenbart att de två utvalda forskarna är partiska i den mening att
de företräder bara en sida i den internationella debatten. Kanske är det t.o.m.
judiska sionister och i så fall är det allvarligt att MOT-redaktionen inte
bedriver känslig källkritik. Och vem som helst som sysslat med forskning vet
att - särskilt i samhällsvetenskaper dock i nästan alla vetenskaper och t.o.m.
i matematik - finns det motsatta synpunkter och legitima akademiska strider.
Mera i detalj, vad menar du med att det inte
sades att "antisemitismen har ökat utan att den har "bitit sig fast i
vår upplysta tid"? I programmet början klargörs faktiskt att
"antisemitism får fäste i NYA sammanhang och i ny tappning"! Och du
påstår att man inte sagt att den har ökat: visst var det en
"nyhet" att några (procent?) Malmöjudar behövt flytta ut p.g.a. (då
ökat) antisemitism. Det är ju ingen nyhet att antisemitism inte minskat.
Och för övrigt, vad menas i förment
vetenskapligt språk att "bitit sig fast"? Här följer vidare ett urval
av vad som sagts som overdesäglig sanning och som jag försökt anteckna under
avlyssningen:
1) "I den muslimska världen stöds
antisemitism aktivt av regering, media och intellektuella". Alltså i hela
dito värld, av alla medier och alla intellektuella.
2) "Personer med rötter i mellanöstern är en
del av det här tankegodset". Alltså icke namngivna muslimer, inte minst i
Sverige. Alltså måste allmänheten vara på sin vakt när den träffar
"personer med rötter i mellanöstern", vad nu rötter skall vara för
något - kanske upp till tredje generationen. Däremot får ingen skugga
falla på personer med rötter i judendomen, o i synnerhet Israel statens
makthavare.
3) "Den arabiska-israeliska konflikten har
"retat upp" många intellektuella, och den europeiska vänsterns och
höger alltid varit antisemitisk. Anti-israelisk hållning alltid varit Ok bland
intellektuella". Låt oss bortse från att uttrycket "reta upp" är
en retorisk förminskning av starka och kanske berättigade känslor och
värderingar. Men alltså: hela europeiska vänster och högern, och det
intellektuella etablissemanget. Vilka är då kvar, centerns icke-intellektuella,
arbetarna? - Kan man fråga sig.
4) "Ingen anklagelse är för absurd för den
arabiska pressen". Alltså "ingen" och för hela den
"arabiska pressen". Den västerländska och i synnerhet den israeliska
pressen är alltså däremot alltid och helt OK i sammanhanget.
5) "Staten Israel är alltså hotet mot den
muslimska antisemitismen". Anmärkningsvärd vändning, med den dubbla
negationen som avslöjar den märkliga vinklingen. Hotet mot Statens Israel och
dess bosättningspolitik, däremot, är inget hot mot det lidande palestinska
folket.
6) Antisemitismens rötter går tillbaka till det
[förkättrade kristna och katolska] Nya Testamentet och kyrkofäderna dock [som
tur är] även längre tillbaka i tiden. Dock utan att tala om vad var det detta "längre tillbaka i tiden". Det som i så fall naturligtvis också är
belagt är att i det judiska Gamla Testamentet-Torah, i Moseböckerna finns det
rötter till rasism (Guds utvalda folk) och förintelse (av folk som står i vägen
till det förlovade landet).
7) "Den muslimska världens antisemitism, [i
sammanhanget opportunt exemplifierad med Iran] vill eliminera Israel och
judarna. Muslimska antisemitismen har lånat mycket från den europeiska
antisemitismen, kristen, nationalistisk och nazistisk. Lik nazismen beskrivs
judarna som kriminella och pekar sen mot en utopisk framtid då Israel skall
raderas och judarna elimineras." På det sättet lyckas texten retoriskt
sammanbinda elimineringen av judarna=Israel. Samtidigt insinuerar man per den
klassiska "guild by association" en sort likställighet mellan
kristendom nationalism och nazism.
8) "Förlusterna i de arabiska-israeliska
krigen har förargat och väckt ilskan i dem muslimska världen". Så att det
är inte eventuellt upplevda orättvisor och ockupationer som orsakar ilskan (jfr
"retat upp" ovan) utan det är att man blivit förargad för att ha
förlorat krigen.
9) "Klassisk islam kunde inte acceptera den
nya staten Israel. Det som är muslimskt måste förbli muslimskt för alltid.
Israel har blivit en modern framgångsrik stat med demokratiska värden, och för
en del arabiska konservativa regimen har det blivit ett hot - de vill inte att
värderingarna sprids till det egna landet". På det sättet har man
retoriskt viftat bort Israel med demokrati, och attityd mot Israel = mot
demokrati. Och, förresten, vart tog då särskiljandet mellan judarna och Israel
vägen?
10) "Numera är det Israel som står i fokus
för antisemitismen". Var finns ett bättre exempel på den retoriska
likställningen mellan judendom och Israel, samtidigt som man hävdar att
kritikerna inte skall sammanblanda judar med Israel?
SAMMANFATTNINGSVIS: MOT-PROGRAMMET HAR
(FÖRMODLIGEN OAVSIKTLIGT) BIDRAGIT TILL UPPFATTNINGEN ATT KRITIK MOT ISRAEL
TENDERAR SAMMANFALLA MED ANTISEMITISM. MOT-LYSSNARNA I ALLMÄNHET OCH MUSLIMER
SAMT ISRAELKRITIKER HAR NU RÄTT ATT AVVAKTA ETT NYTT MOT-PROGRAM DÄR
MOT-REDAKTIONEN ÅTERSTÄLLER OPARTISKHETEN GENOM ATT TA UPP MOTPARTERNAS
HISTORISK-VETENSKAPLIGA LITTERATUR.
Med vänlig hälsning,
Kristo Ivanov
From: Sören Wibeck <soren.wibeck@sr.se>
To: Kristo Ivanov
Subject: Sv: Anti-semitism? Förra fredagens och
lördagens MOT den 19-20 mars
Date-Sent: måndag, måndag 29 mar 2010 08.48.39
+0200
Bäste Kristo Ivanov!
Tack för ännu ett mejl. Du tar upp så många
detaljer att jag omöjligen har tid att besvara dem. Jag har i princip inget att
tillägga från mitt första svar till dig. Jag kan bara återigen påpeka att vi
gjorde en klar distinktion mellan berättigad Israelkritik och antisemtism. Men,
som sagt, det finns ett forum dit lyssnare kan vända sig om han eller hon
finner att ett inslag inte uppfyller kravet på opartiskhet, och det är
Granskningsnämnden.
De bästa hälsningar
Sören Wibeck, reporter
From: Kristo Ivanov
To: soren.wibeck@sr.se
cc: mot@sr.se, tithi.hahn@sr.se
Subject: Anti-semitism ? MOT den 19-20 mars
Date-Sent: måndag, måndag 29 mar 2010 09.19.01
+0200
Tack själv igen, Sören Wibeck. Som jag försökte
förklara, det viktiga i det här läget är inte att du "besvarar"
utan att du försöker ta åt Dig något av det jag försöker uttrycka, och om
nödvändigt läser om min text så som jag gör med Din. Jag accepterar att du
omöjligen har tid att besvara men inte att du inte har tid att tänka över då
det ingår i själv MOT-programmets filosofi och ditt eget livslångt engagemang
för kristendomen som också råkar på ett subtilt sätt smutskastas när man
konsekevent upprepar att den förmodade ökande eller befästande antisemitismen
har sina "rötter" i kristendomen, medan man också
misstänkliggör araber och muslimer.
Mvh, Kristo Ivanov
Hetsjakten
på kristna (se inlägget med mitt än så länge obesvarade
e-brev här nedan den 5 november) fortsätter: i "Kvartssamtalet" den 6 november (i radions program "Människor och Tro")
i P1 presenteras åter tonsättaren Thomas
Jennefelt, som i sitt nya verk" Dixit Dominus - In the name of God" tar
avstamp i påven Urban den andres tal i Clermont 1095 som blev startskott för
korstågen. För säkerhets skull upprepas här kritiken mot påve och kristna. Den
nyskrivna musiken väcker frågor kring hur korstågens tankar lever kvar i vår
tid och om västvärldens förhållande till islam 900 år senare. "Vad
är antisemitism?" (temat för Kulturradions "Nya vägen" i
P1 den 11 november) presenteras som ett försök att "nå fram till
debattens hjärta med hjälp av den till synes enkla frågan: vad är egentligen
antisemitism? Vilka uttryck tar den sig i det svenska samhället idag? Vilka är
dess rötter? I studion: författaren Ola Larsmo, och forskaren Henrik
Bachner". De inbjudna (än en gång, som det är vanligt i
radion - se mitt inlägg den 12 augusti om "Heliga familjen") är
rörande överens i sin kritik av kristendomen och väl skyddade från att i
studion bli motsagda av någon med avvikande åsikter, allra minst någon katolsk
biskop eller företrädare för Kyrkan. Lyssnaren blir åter påmind om att
antisemitismens och den allmänna rasismens inklusive den s.k. islamofobins
rötter finns i kristendomens Nya Testamentet och Paulus fördömandet av Kristi
mördarna. Därmed inget sagt eller ens antytt om att det är i Gamla Testamentet
och särskilt i Torah (se referenserna i mitt förra inlägg den 5 november) som
finns rötter om föreställningen av ett "utvalt folk" med rätt att
t.o.m. utföra folkmord för att invadera och befolka det förlovade landet.
091105-1Angrepp
mot kristendomen
Efter ett uppehåll p.g.a. utlandsresa och
avsaknad av retelser i form av tidningar så råkade jag se i Svenska Dagbladet
(som en gång i tiden räknades som en "konservativ" tidning)
ytterligare ett angrepp mot kristenhet
och kristendom. Det utgår från en referens till tonsättaren
Thomas
Jennefelt och citat ur Bibelns gamla testamentet. Jag föll
än en gång för frestelsen att "slåss med väderkvarnar". Sådant slag
lär inte vara töntigt och meningslöst - lika litet som mitt intresse för
teologi in min forskning var det - om man ansluter sig till mera avancerade
tolkningar av vad Cervantes menade med den bilden och beaktar religionens
återkomst i "Det
postsekulära tillståndet". Det resulterade i följande e-brev till
författaren av tidningsinlägget som förhoppningsvis är självförklarande och
inte kräver mina ytterligare kommentarer förutom att jag i brådskan inte
klargjorde att de aktuella citatet som är taget ur Psaltaren 110 har sina
direkta - om möjligt än värre - motsvarigheter i i Torah eller femte Moseboken (2:34,
3:6, 13:16, 20:13-22), bortsett från Jesaja (kap. 9, 10, 13, 34). Här följer
mitt e-brev:
Date: 2009-11-04 17.58 +0100
From: Kristo Ivanov
To: jenny.leonardz@svd.se
Subject: Förtal av kristenhet? Dagens Svd "Musik mot religiöst våld"
Copies to: thomas.jennefelt@telia.com
Tack för tankeväckande artikel i dagens SvD
(<http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3749073.svd>).
Jag vill dock göra Dig uppmärksam på att du
obemärkt bidrar till en
märklig pågående svartmålning av kristenheten och
kristendomen. Jag
tänker på följande utdrag ur artikeln:
-----
> Men när Thomas Jennefelt närläste texten
framträdde hat och våld:
> ”Sätt dig på min högra sida, till dess jag
har lagt dina fiender dig
> till en fotapall ... överallt skola döda
ligga; han skall sönderkrossa
> huvuden vida omkring på jorden.”
>
> Tankarna kring kristenhetens våld, då och
nu, förde honom till påven
> Urban II:s tal i Clermont i Frankrike år
1095, startskottet för de
> kristna korstågen.
-----
Både Du och Thomas J. måste förstå att det är
särskilt olyckligt
vinklat att citera ett mycket kontroversiellt
svårtolkat stycke (lika med
andra besläktade stycken) från den delen av "Gamla Testamentet" som i
först hand motsvarar den judiska Torah - för att
strax därefter
fortsätta med "kristenhetens våld" och
"påven".
Och detta trots att när det passar så håller man
sig till standard
uttrycket "den judiska-kristna
kulturen". Varför väljer du
då att just
efter citatet strax övergå till "kristenheten"?
Om detta inte räcker för att förstå vad jag menar
ställer jag frågan
till både Dig och Thomas J: hur skulle det låta
om efter citatet du hade
övergått till att hävda att dito citat leder
tankarna till den
judiska-kristna kulturen och judarna i "staten Israel" vad beträffar deras
våld mot palestinierna i Mellanöstern".
Sådana övergrepp begås dock
inte mot judar och knappast heller mot muslimer.
De är kristna som alltid
anses snällt finna sig i vad som helst.
Jag upprepar att sådana formuleringar är mycket
olyckliga just på grund
av att de sällar sig till aktuella förföljelse-
och förtalstrender som
oberoende av vad man tycker om dem motiverat
sådana initiativ som
<http://www.christianophobia.eu/>. Om det intresserar så har jag själv
haft anledning att födjupa mig i besläktade
frågor i t.ex.
<http://web.telia.com/~u46508757/KMcaritas.html> och
<http://web.telia.com/~u46508757/DNJewChrist.html>.
SAMMANFATTNINGSVIS tycker jag att din olyckliga
skrivning motiverar ett
särskilt extra inslag i SvD där Du ställer saken
tillrätta.
Med vänlig hälsning,
Kristo Ivanov
090914-1 Fler
starka kvinnor (och vita svanar)
Efter att jag kände mig omskakad av studien av "politiska korrekthetens rötter" som jag beskrev i mitt inlägg den 7
september (nedan) tycker jag mig se överallt och dagligen tecken på päträngande
starka kvinnor som uppbådar bilden av allmakt. Jag är visserligen medveten att
ur vetenskaplig synpunkt måste detta tolkas kritiskt vad beträffar dess
bevisvärde. Det är ju analogt till den vetenskapliga empirismens anförande av
"vita svanar": för varje ytterligare vit svan man ser invaggas man i
tron att alla svanar är vita - utom om man råkar besöka områden i världen där
det finns svarta svanar, om de nu skall också kallas för svanar, vilket är en
del av problemet. Det lärde jag mig först på 70-talet i min handledare West
Churchmans bok om The Design of Inquiring Systems (s 108-111).
Faktum kvarstår att nu har massmedia vänt sitt
intresse mot Stieg Larssons boktrilogi och särskilt dess första filmatisering i
form av Män som hatar kvinnor (det
ser ut som en tanke att då tänker man inte på kvinnor som hatar män) och dess
skådespelerska Noomi Rapace som spelar rollen som romanernas Lisbeth Salander.
Till exempel skriver redaktören för DN söndag i Dagens Nyheter den 13 september
att Det hjälper att föreställa sig
seniga, envisa, buttra, coola Lisbeth Salander för att få lite kraft. Kan hon
så kan också jag...en kvinnlig deckarfigur som vi alla [verkligen?] omedvetet hade längtat efter. Inte ett våp,
inte en alkoholiserad medelålders kvinna, inte en frustrerad småbarnsmamma med
äktenskapsproblem. Utan något helt annat. Lisbeth Salander.
På samma sida uttalar sig också tre på måfå valda
representanter för allmänheten om deras upplevelse av Lisbeth Salander: Hon är världens bästa människa, min största
idol...en egensinnig, modig tjej som också är rädd. Jag gillar mest hur bra hon
är på att hämnas...en ung, tuff och kaxig tjej. Och längre fram i tidningen
i tidningen uppehåller man sig vid skådespelerskan Noomi Rapace och i vanlig
massmedial stil utser henne till ny ikon och berättar om hennes historia och
familj dock inte ett ord om fadern.
Då hon var sju år flyttade hon till Island med sin mamma och sin isländske
styvpappa. Det är fascinerande att så många kvinnor har barn som inte bara
klarar sig så bra utan sin pappa utan att dessa barn har mammor som kan t.o.m.
fixa nya pappor åt dem. Inte att undra att kvinnor väcker så mycket beundran,
seniga, coola, modiga, unga, tuffa, kaxiga, d.v.s. som vädjar till "urmoderlig
allmakt", som är bra på att hämnas. Förresten, vilket var det kristna
budskapet beträffande hämnd? Vad var det som var lämpligt för vår barnfostran
och våra äktenskap? (rev 090919)
090911-1 Starka
kvinnor, barnfostran och barnamord
Den 10 september 2009 publicerade Dagens Nyheter
artikeln "Det som blir kvar är allas förlust" som i nätupplagan
rubricerades "Mordet
i Stureby: Allt gick fel i deras isolerade värld". Det gäller fallet
där en pojkes flickvän (båda i 16-års aldern) lär ha hetsat honom att mörda en
"rival", en 15 årig flicka. Jag baxnar då jag känner igen nästan
ordagrant i journalisten Ulrika Bys ordval i beskrivningen av och
reflektionerna kring rättgången den problematik som jag uppmärksammade i mitt
eget inslag här nedan den 7 september.
Hör bara, några utdrag: rädslan för att bli övergiven, jagsvaga pojken med starkt behov av
bekräftelse hamnar i underläge, hon är medveten manipulativ och vill behålla
såväl makten som kontrollen, hon förblir hans allt, hon både älskar och hatar
den uppmärksamhet hon får och han inbillar sig å sin sida att han inte kan leva
utan henne, för det ska han få hennes ovillkorade kärlek, det är inte svårt att
tycka synd om dem...
I tidningens vidhängande artikel av Fredrik
Öjemar "Ungdomarna fälls för Sturebymordet" refereras det att pojkens
advokat Claes Borgström (är det inte han som tidigare varit
jämställdhetsombudsman och alltid uppträtt som starkt feministiskt medveten?)
beskrev förhållandet mellan flickan och pojken som en "olycklig
konstellation". Symptomatiskt nog är det ingen som frågar om barnens egna
familjekonstellationer i vilka de växte upp. Så långt vågar jag dock inte tro
att det stämmer, att dessa konstellationer i någon mening skulle varit
faderlösa konstellationer. Och jag har inga illusioner att den politiskt
korrekta pressen skulle undersöka saken. Men mitt intresse och tilltro i Howard
Schwartzs bok (nedan) har dock bara ökat. Det är alltför mycket som stämmer,
både fakta- och formuleringsmässigt. Det är nog en samhällstragedi som pågår
i
skuggan av familjeupplösningen.
Och, på tal om starka kvinnor och politisk
strävan efter positiv särbehandling av förmodad saligförklarad svaghet:
fredagen den 11 september skriver DN:s Anna Bodin i "Tabu
missbruka sex" om en kvinna som beklagar sig över att hennes äktenskap
sattes på prov av att hennes make använde datorn till porrsurfning, nätsex och
att boka prostituerade: hon förstår inte varför det är tillåtet att sälja sex,
när det är förbjudet att köpa. Om det är
tillåtet att sälja sex måste det finnas en laglig accepterad kund. Hur ser han
ut? Hennes uppfattning var att det finns många fritidshoror som drygar ut
kassan, och att de gör stor skada. Alla är inte offer som "Lilja
4-ever". I samma datum skriver Hanna Kjöller en ledare "Kropp
och själ är ett" om boken Skapar vården
ohälsa? om "kultursjukdomar" som i hög grad tycks drabba
kvinnor: Men varför drabbas kvinnorna?
Kvinnor lever längre än mannen [men skall inte betala högre avgifter för
pensionsförsäkringar]... kvinnokroppen är
starkare än mannens och att det kan finnas evolutionära förklaringar till detta.
Kulturen i kultursjukdomarna innefattar nämligen kvinnornas förmenta
frigörelse. (rev 090915)
090907-1 Feminism,
Universitet och Varför
För att stödja studier av relationsproblem och
problem på arbetsplatsen vill jag med det snaraste delge ett lästips som betytt
mycket för min egen förståelse av tidigare erfarenheter och aktuella problem
inom universitetets "postmodernism", kulturen, massmedia och
samhällets vardag. Det är ett samhällkritiskt arbete av en amerikansk
organisationspecialist som länge studerat "politisk korrekthet". Det
är en omskakande analys av bl.a. det stora och tragiska problemet som
universitetets postmodernism inklusive "the design turn" och
feminismen representerar i västerländska samhället med grund i (bortsett från
franska revolutionen o.s.v.) efterkrigstidens USA. Det handlar om faderskapets
symboliska värde som representant för omgivningens och rättvisans hårda krav,
ställda mot den förment allsmäktiga och villkorslöst omslutande moderliga,
curling-kärlek. Det är en analys som också tillåter en mera medveten utformning
av en meningsfull strategi för hur denna utveckling eller avveckling skall
bemötas, bejakas vad beträffar förståelsen av dess grunder och kritiseras vad
beträffar tragiken i dess konsekvenser. Mitt eget projekt är att översätta
författarens psykoanalytiska referensram dels till mera allmänna humanistiska
termer enligt den analytiska psykologins anima-animus
begreppen, men ytterst till icke -konservativa vetenskapliga och teologiska
termer. Jag själv ser sedan länge feminismen i dess vanliga massmediala former
som ett tragiskt och kontraproduktivt politiskt uttryck för legitima etiska
problem och söker en lösning i det kristna budskapet som hos Franz von Baader och i
moderna tider i verk som Stephen B. Clarks Man
and Woman in Christ (1980). Den aktuella boken är
090821-1 Aftonbladets
Donald Boström och "Israel-skandalen"
Den 17 augusti publicerade Aftonbladet en artikel
av frilansjournalisten Donald Boström
betitlad ”Våra
söner plundras på sina organ”. Den angavs handla om ett geografiskt område
där unga palestinska män kastar sten och glasflaskor mot israeliska soldater på
norra Västbanken och där Bilal Achmed Ghanan skulle ha sprättats upp på
sjukhus: ”Våra söner används som organreserv”, menar palestinierna. Palestinier
anger att Bilal Achmed Ghanan, 19, sköts och fördes bort av israeliska soldater.
Kroppen lämnades tillbaka ihopsydd från mage till hals. Palestinier anklagar
alltså Israels armé för att stjäla kroppsdelar från sina offer.
Artikelförfattaren Donald Boström skriver vidare om den
internationella transplantationsskandalen – och hur han själv blev vittne
till övergrepp på en 19-årig pojke. Donald Boström belägger det faktum att -
och varför och hur - palestinier misstänker Israel. Att avkräva andra bevis är
att ignorera att fakta "kostar". Bara Israel har den politiska och
ekonomiska makten för att utreda sanningshalten i dessa anklagelser. Eller för
att förhindra en utredning genom motanklagelser om anti-semitism.
Artikelns publicering följdes av inblandning från
den svenska ambassadören i Israel, med mera som sammanfattas under sektionen "Läs mer" invid artikeln "Ambassadör ångrar
sig inte: Elisabet Borsiin Bonnier i Tel Aviv ger inte upp trots växande kritik" publicerat i Svenska Dagbladet den 21 augusti. Så sent som samma datum - den
21
augusti f.m. hade svenska ambassaden i Israel på sin hemsida ingen
referens till det som dominerat nyheterna i Sverige dessa senaste dagar,
däremot en notis om att "H&M öppnar tre nya butiker i Israel". I
avvaktan på en israelisk och opartisk utredning av anklagelserna vill jag för
min del bara hänvisa de som hyser blind tilltro till Israels försäkringar till
att noga studera omständigheterna kring den beryktade USA-skandalen kring Jonathan Pollard som
anklagades och dömdes år 1987 till livstidsfängelse för spioneri för Israels
räkning, och särskilt den israeliska regeringens senare agerande i målet. Eller
då kan man hänvisa till den av FN stödd "Goldstone
rapport" av krigsbrott som Hamas och inte minst staten Israel gjorde
sig skyldiga till under kriget i Gaza årskiftet 2008-2009 och som sist kommenteras
i tidskriften Arena efter det att jag hade skrivit ovanstående text.
(rev 091016)
090812-1Sveriges
Radios "Heliga familjen"
[För ett komplement till det inslag som följer var god se här ovan, slutstycken
av "Mass murder tragedy in Norway, and Christian democracy"]
Den 9 augusti skickade jag följande e-brev till
redaktionen för Sveriges Radios programserie i sommar "Heliga
familjen". Den 12 augusti fick jag svaret (längre ned) som jag bedömde
helt otillfredsställande och som föranledde mig att utan några större
illusioner göra en formell anmälan till Granskningsnämnden
för Radio och TV. Det enda jag håller med om med programredaktionen är att
idag används utsagan "jag känner mig kränkt" alltför lättvindigt men
detta problem tror jag mig redan ha förstått och löst genom att tillgodogöra
mig innehållet i den i korrespondensen nämna boken Stjernfelt, F., & Thomsen, S. U. (2007). Kritik av den negativa
uppbyggligheten [Critique of the negative edification]. Stockholm: Ruin
Förlag. Att området (av någon mycket intressant anledning) är mycket infekterat
påvisas av debatten kring journalisten Maciej Zarembas serie om "kränkning" i Dagens Nyheter i början av år 2008.
Sammanfattningsvis inser jag dock att jag inte kan fortsätta att ödsla tid på
sådana här punktinsatser i allt som förefaller tokigt i samhällsutvecklingen.
Det sker endast när känslorna tar över och jag kan inte låta bli. Slutsatsen
måste i varje fall bli att lämna alltfler enskilda frågor åt sidan för att
kunna samla krafter i en systematisk samlad insats i form av en bok eller
Internet-motsvarighet. Om det nu är någon mening med det (mot bakgrund av t.ex.
Predikaren
och Kristi
Efterföljelse!)
Date: 2009-08-09 12.27 +0200
From: Kristo Ivanov
To: heligafamiljen@sr.se
Subject: Sverige Radios "Heliga
familjen"
Till Sveriges Radios
Redaktionen för sommarens serie "Heliga familjen"
I serie "Heliga familjen" hörde jag
senast inslaget Den alternativa familjen Fredag 07 augusti 2009 kl 10:03
Programmet presenteras annars som följande som
sin hemsida <http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramID=3140>:
> Heliga Familjen belyser idag några
alternativ till den traditionella
> heterosexuella kärnfamiljsnormen. Vi träffar
Hanne Gorton Lindblad, 18,
> som växt upp med homosexuella föräldrar. Vi
hör även Tove, som valt
> att inseminera sig för att kunna få barn
utan att ha en partner.
> Och så äter vi middag med socialministern
Göran Hägglund, känd för
> att ifrågasätta alla andra familjeformer än
den heterosexuella
> kärnfamiljen.
Jag vill fråga följande och är tacksam för ett
ordentligt engagerat svar: Anser redaktionens själv och i synnerhet den
ansvarige utgivaren att programmet uppfyller kraven på opartiskhet och kanske
även objektivitet? Som bekant:
Opartiskhet (NE): krav som anses gälla i princip
all nyhetsförmedling, särskilt inom s.k. public service medier. Opartiskhet
ingår i kravet på objektivitet och kan specificeras som balans i nyhetsurvalet
samt neutralitet i innehåll och framställning.
Min bedömning är att t.ex. det senaste programmet
INTE uppfyller dessa krav: visserligen intervjuade man Göran Hägglund som uppenbarligen
inte delade intervjuarens (eller var två intervjuare) åsikter. Intervjuarna
tycktes ibland inte kunna låta honom prata ledigt utan ansatte honom ibland med
ledande frågor men längre inslag av egna åsikter. Men det är inte huvudsaken.
Ett viktigt inslag var en serie tillfrågade experter (bl.a. pedagoger) som
samtliga ifrågasatte Göra Hägglunds åsikter.
Det kan man skylla på att redaktionen inte funnit
några som helst experter som delade hans åsikter. Men är det verkligen så, då
jag själv känner till flera experter inklusive debattörer sådana som delar
Hägglunds åsikter. Har redaktionen ansträngt sig för att finna sådana? Var det
opartiskt att ställa TIO likadana åsikter mot EN skiljaktig dito? För övrigt
anser redaktionen att t.ex. teologi som historiskt förankrat universitetsämne
också har sina experter? Är det långsökt att t.ex. tillfråga den katolske
biskopen Anders Arborelius eller en massmedial och intellektuell expertpräst
som Anders Piltz i Lund som ibland anlitas i andra program som t.ex.
filosofiska rummet? Eller att äverhuvudtaget tillfråga någon som helhjärtat
råkar stödje Göran Häggslunds ställningstaganden med grund i vetenskapliga,
psykologiska, sociologiska eller filosofiska rationella argument? Och var det
meningen med programseriens rubrik att på en gång bara förlöjliga och vifta
bort själva kristna begreppet "Heliga familjen" som inte ens bli
föremål för presentation och diskussion i något enda program i serien?
Som sagt, jag är tacksam för ett seriöst
engagerat svar eftersom den här serien har upplevts som problematisk för att
inte säga kränkande av många lyssnare som också vill gärna anmäla den till
Granskningsnämnden för Radio och TV. Jag är medveten att detta har paradoxalt
bidragit till dess popularitet och att detta i sig inte anses problematiskt,
utan tvårtom. Särskilt om man inte tillgodogjort sig den sortens kritik mot "provokation" och "gränsöverskridande" som förs fram av
t.ex. Stjernfelt och Thomsen i "Kritik av den negativa uppbyggligheten".
Med vänlig hälsning, Kristo Ivanov
---
SVARET den 12 augusti
Date: 2009-08-12 11.32 +0200
From: Heliga Familjen SR P1 <heligafamiljen@sr.se>
To: Kristo Ivanov
Subject: Sv: Sverige Radios "Heliga
familjen"
Copies to: Externa SR Nya Medier <externa@sr.se>
Hej Kristo!
Vi ringde både till experter som vi visste skulle
ifrågasätta Hägglunds åsikter och till företrädare för stora erkända
organisationer som arbetar för barns rättigheter, för att höra deras tankar om
Hägglunds åsikter. Vårt uppdrag är
att låta politiker och andra samhällsdebattörer och experter föra fram sina
åsikter och teorier i radio, inte att leta upp exakt lika många företrädare för
varje åsikt.
Vårt namn anspelar på tanken att familjelivet
skulle vara något som inte får diskuteras i offentligheten, inte får ifrågasättas
eller granskas som den samhällsistitution det faktiskt är. Denna granskning
anser vi är nödvändig i ett demokratiskt samhälle, precis som vi journalister
ska granska myndigheterna, medierna, religionerna, politiken och alla andra
tunga samhällsistitutioner, oavsett om det får någon att känna sig kränkt eller
ej.
vänligen
Johanna Langhorst, Heliga Familjen
090802-3 Andlig
vänskap - Spiritual friendship
Efter det att ha sett hur långvariga vänskap
(eller vad det nu var) kan dö ut läser jag med eftertanke om en kurs som
annonseras i Katolskt Forum
- en skrift från Sankta Eugenias katolska församling avseende verksamheten
hösten 2009:
Vad skiljer andlig vänskap från "vanlig
vänskap"? Aelred of
Rievaulx, inspirerad av Ciceros text "Om vänskap",
inledde en självutforskande inre resa och producerade en av de mest
tankeväckande avhandlingar om fenomenet helig vänskap i all kristen litteratur.
I hans fotspår återkommer temat i skrifter av Francis de Sales och
hans andliga vän Jane de
Chantal. Vad har hänt med meningen och värdet av vänskap 400 år senare? Vad
kännetecknar äkta och falska vänner? Vad är passionens roll i vänskap? Var
finns Gud i relationen idag? Resan in i Gud, även om den är djupt personlig, är
inte privat. Denna kurs handlar om vägen till en kärleksfull relation som vi
odlar för att få hjälp att fördjupa vår relation till Gud.
Det slår mig att på senare tider har jag ofta
återkommit till vad jag minns efter att ha läst hos Aristoteles
om de tre sorters vänskap: för nytta, nöje och riktig vänskap där några vill
gärna tolka den sistnämnda som att bejaka allt som den behövande vännen behagar
betrakta som sitt eget bästa. Eller läst i Kristi
Efterföljelse, om att en riktigt vänskap endast kan upprätthållas med en
överordnad gemensam tro som hjälper att förlåta, tåla och fördraga. Och
relationer mellan släktingar i allmänhet och mellan makar och deras barn i
synnerhet borde utgöra de mest värdefulla exemplen av mänsklig vänskap. Den
vänskap som idag systematiskt ifrågasätts i den med hjälp av radio- och TV
avgifter finansierade "pedagogiskt underhållande" serie i Sveriges
Radio om den oheliga
familjen, producerad av människor som inte tycks ha hunnit uppehålla sig
vid innebörden av den Heliga
familjen.
Resultat? Jag frångick mitt sedan många år
avgivet "nyårslöfte" att inte köpa flera böcker innan jag läst
färdigt de många goda böckerna som redan ligger i högar och står på bokhyllorna
- och innan jag slängt eller lämnat på sjukhusets bibliotek de som jag aldrig
kommer att läsa. Snart kommer de som eventuellt blir de nya vännernas beställda
böcker: Aelred
of Rievaulx, Cicero, Francis de Sales
och Jane de Chantal. Michel de
Montaignes bok får också vara med, även om han inte hör till
favoritförfattarna.
(rev 090815)
090721-0 Universitetsforskning
Ibland blir jag tillfrågad hur jag upplever de
senare årens forskning i allmänhet och inom mitt område i synnerhet. Jag har
svårt att uttrycka vad jag upplever men jag måste bekänna att följande ingav
mig en känsla av starkt och trist igenkännande. Det är ett igenkännande av
utvecklingen sedan 1980-talet då samma forskare som var passionerade för
marxistiskt och maoistiskt inflytande i forskningen övergick till ett
svårfångat intresse för design, i en process som jag försökt analysera i mitt
arbete.
Nyligen råkade jag läsa om Leszek Kolakowkis bok "Samtal med djävulen" (se nedan). I sin inledning till boken (sid. 9)
påminner Lars Gyllensten
om Søren Kierkegaards framställning av en motsättning mellan två slags författare eller människor
överhuvudtaget: "premissförfattare" och autentiska författare. Med
premissförfattare menade han författare som plockar upp vad som är i sväng,
idéer, tankar, läror, talesätt, program, filosofier, etcetera, och kokar ihop
en soppa därpå, ränner runt och prånglar ut sin sörja men aldrig drar några
slutsatser av vad de fångar upp, aldrig förpliktigar sig till något
ställningstagande eller val, aldrig sätter sig i några lägen som innebär ett
ansvar för vad de säger eller skriver, alltid är redo att ta till sig vad helst
som
kan bjuda sig i nästa stund och till nytta inför nästa publik. De kommer aldrig
någon vart annat än in i samtidens popularitet.
Och på vägen återuppfinner man i bästa fall hjulet.
Kanske på grund av att man drivit universiteten in i obarmhärtig våg av försök
till självfinansierande kommersialisering upplever jag att "premissforskning" gradvis lett till det beskrivna beteendet i
alltflera forskningsområden. Ibland misstänker jag att grävande journalistik
där journalister kan t.o.m. riskera sitt eget liv i sökande efter den svåra
sanningen är dagens förvaltare av traditionen av äkta forskning. I massmedia
exemplifieras denna forskning i vissa program av Bosse
Lindquist från Sveriges Radios dokumentärredaktionen.
I förra veckan talade jag med en äldre kvinna som
sommarlängtar efter sina vuxna barn och barnbarn. Barnen hör inte av sig på
veckor och ibland månader. Barnbarnen likaså i takt med att de når tonåren och
vuxenåldern. Yngsta barnbarnen kan visst vilja hälsa på men de hänger med de
stressade föräldrarnas digra fritidsschema. TV-tittande, internetsurfande och
dataspel också kräver sina timmar.
Kvinnan själv verkade vara osentimentalt medveten
om att hon måste föregå med gott exempel och bjuda på sig själv. Man skall inte
vänta på att det är de andra som först skall höra av sig utan måste själv ta
initiativ, ringa, skriva eller så. Obesvarade påringningar eller
telefonmeddelanden som hamnar i stumma röstbrevlådor. Hon mailar eller skriver
kort. Ibland har hon till och med postat någon liten födelsedagspresent och
inte ens fått höra om den kommit fram.
Det är inte så att det råder osämja. När det
händer så händer det och alla träffas och allt är frid och fröjd. Men barnen
liksom föräldrarna kanske tycker det finns mycket annat roligt eller till och
med nödvändigt att göra. När det gäller mormor så har de ännu mindre ork att
hälsa på henne eftersom de ofta "har nog med sig själva". Det gör
dock bara ont när barn eller barnbarn plötsligt hör av sig just när de behöver
något. Mest pengar, lån eller presenter. Som några tusen på bankkontot senast i
morgon. "Är du snäll, mormor och bidrar med en slant? Farmor har redan
skickat pengar...."
Jag själv sitter och tänker. Ja...stackars barnen
som mitt i livet kämpar med det beryktade livspusslet...De upplever att de har
det så svårt och att de gamla föräldrarna haft och har det så mycket
bättre...Det går ingen nöd på de gamla. Inte än så länge. Och massmedia öser
på
och hjälper att friskriva politikerna från ansvar genom att skapa konflikt
mellan unga och gamla, som vissa feminister redan gjort och gör mellan kvinnor
och män. Alltså, "söndra och härska" i stället för uppriktig men
plågsamt riskabel politisk analys som kräver självkritik. Ungdomen intalas att
den ensidigt utnyttjas för att betala de gamlas dryga pensioner. Gamla har
aldrig haft det så bra medan unga aldrig haft (och skall ha?) det så dåligt?
Dessa föreställningar är i så fall priset på historielösheten och
kärlekslösheten. Annars står det i professor Thomas Lindhs senaste och bästa
vetenskapliga översikten över problemet för regeringens räkning - "Sverige i en åldrande värld":
"I och för sig är en åldrande befolkning en
mycket bra sak. Det innebär en avsevärd höjning av mänsklig välfärd att få leva
längre med bra hälsa. Det är något att fira snarare än att beklaga. Varför har
det då larmats om kris och katastrof? Ja, för det första säljer dåliga nyheter
alltid bättre än goda...För det är verkligen inte givet hur anpassningen till
en åldrande befolkning sker utan det handlar till stor del om vad vi och våra
politiker gör."
Eller inte gör för att sedan söndra och härska genom skylla på det oälskade tärande
köttberget. I fattiga länder är det inte sällan de vuxna barnen som utvandrar
för att hitta arbete och skicka hem pengar för att försörja de gamla
föräldrarna. Här i det rika landet är det inte sällan tvärtom föräldrarna som
skall hjälpa de vuxna barnen. Två föräldrar kan försörja fyra barn men fyra
vuxna barn kan knappast försörja sig själva. Vi skyller på arbetsmarknaden. Jag
tror att dessa barn och barnbarn knappast har kommit på att föräldrarna snart
är döda och att de själva håller på att bli gamla föräldrar. Jag hoppas att de,
självgoda, inte bara dyker upp på den gamla kvinnans begravning med rödgråtna
ögon när hennes stund är kommen. En gång i tiden försökte man tidigt lära
barnen "älska din nästa så som dig själv". Och "hedra din far
och din mor". Medan de lever. Utan att tänka på ömsesidig nytta eller
nöje.
[rev 090815, 110227]
090719-0 Vänsterns
högervridning
Kajsa Ekis Ekman (KEE) har i en tidningsartikel i
DN den 11 juli 2009 ("Vänsterns
arena går åt höger") visat hur vänsterskribenter med hemvist i
tidskrifterna Arena och Bang har kidnappat debattämnen genom att utge sig för
att ha blivit nedtystade, marginaliserade eller förtryckta. På så viss har
debatterna handlat om debatternas förmenta förutsättningar vid diskussionen av
t.ex. feminism, islamism, pedofili, tortyr eller sex inklusive sexuella
perversioner. Debatterna har blivit meta-debatter där påstådd marginalisering
ger nya vänsterintellektuella en värdefull negativistisk positionering och
tolkningsföreträde i de "egna" tidskrifterna. Och det som förenar det
vänsterintellektuella med det liberala fältet är just överenskommelsen om vilka
positioner ("för" eller "mot") är goda eller onda, där man
själv naturligtvis företräder det goda. Författaren KEE tycks beklaga att en
sådan debattstrategi kommer att alienera folk och kasta dem i armarna på den
Allians som erbjuder enkla och billiga lösningar på politiska problem.
Jag saknar dock en enda enkel påminnelse om det i
sammanhanget högst relevanta historiska fenomenet "politisk korrekthet" (PK). Begreppet politiskt korrekt föddes nämligen i Sovjetunionen under
utrensningarna på 1920-talet, då det användes för att klassificera vilka
medborgarbeteenden som var korrekta eller inkorrekta utifrån den officiella
partilinjen. Är det måhända så att KEE känner sig paradoxalt generad av PK:s
besvärande anknytning till den sovjetiska historien? Vänsterns högervridning
skulle i så fall vara ett resultat av en inneboende förutsättning i självaste
vänsterideologin - en "enantiondromia" av det slag som Leszek
Kolakowski så målande beskrivit i sina studier av marxismen. När en
överdriven kraft drar åt ena hållet så befinner den sig plötsligt åt motsatta
hållet. Som att man bombar sönder Irak och irakier till frihet och demokrati.
Och så är det också märkligt att KEE visserligen nämner danskarna Frederik
Stjernfeldt och Søren Ulrik Thomsen dock inte deras i sammanhanget intressanta
bok (Kritik av den Negativa Uppbyggligheten). Den utgör en perfekt teoretisk
bas för att förklara det av KEE
beskrivna och fördömda fenomen som hon annars lämnar helt oförklarat. Boken tar
nämligen upp syndabockens betydelse i sin koppling till offermentaliteten i
olika former. Medan syndabockar (nazismens judar, feminismens män,
främlingshatarnas utlänningar) avleder social aggressivitet så är det i den
kristna kulturen Guds egen son som är den ultimata syndabocken. Han motverkar
människors frestelse att själva spela Kristusrollen och att i stället för att
förlåta hellre avkräva hämnd eller gränslös gottgörelse under täckmantel av
förment "rättvisa".
Mot denna bakgrund är vänsterns liksom feminismens, liberalismens eller
(tabubelagda!) förintelseindustrins
offerpositionering ett följdriktigt resultat av förkastelsen av kristendomen. I
den mån kristna själva frestas att inta en offerposition i stället för äkta
martyrskap så kan de har dukat under för en ondskans frestelse, eller som
Kolakowski uttrycker det (i Samtal
med Djävulen, sid. 102-103):
"Demonen åstundar det onda och önskar därför fortsätta sitt
förstörelsearbete, han vill inte ha någon förändring av sin placering i
världens ordning eller oordning, eller snarare sin placering i som en negering
av ordningen inne i ordningen. Därmed accepterar han att vara vad han är.
Samtidigt, just därför att han är vad han är, är han en förnekelse av samma
ordning, som anvisar honom en plats som sin negativa beståndsdel. Genom att
leva av att negera ordningen lever han just av denna ordning, som han förnekar,
och som för sin del är medbestämd till sin existens av den negativa kraften
demonens närvaro...[E]ftersom således själva hungern efter förstörelse är vad
som skapar demonen kräver tillfredsställandet av denna hunger närvaro av en
ordning att förstöra..."
090718-0 Det
agnostiska manifestet
Agnostikern Stefan Einhorn (agnostiker = "som inte
vet") är en författare som skriver om allt möjligt, ofta under titeln
"Professor", senast om "Det
agnostiska manifestet" i DN den 14 juli 2009. Einhorn har under många
år ansett befinna sig med den ena foten i det "vetenskapliga
paradigmet" och den andra i ett osäkert gungfly av andlighet och öppen
tro. Öppenhet är ett ofta återkommande ord i hans text men han tycks inte vara
lika öppen angående vetenskapen som han bygger sin auktoritet på. Det finns
nämligen inget vetenskapligt paradigm utan endast paradigmer som innebär att vetenskap också är ett gungfly trots hans
oproblematiska referens till det "rationella förnuftet" och
"sunda förnuftet".
Det är alltså balanserande med sina fötter på
varsitt gungfly som professorn till slut vill etablera en för västerlandet "relativt trygg mark" för att kunna få säga:"Jag vet verkligen
inte". ("Verkligen"?) Eller då var det för att etablera "en
grund för dialog" som av någon anledning alltid uppfattas som lovande och
bra utan hänsyn till dess klassiska förutsättningar: vänskap och god vilja.
Frågan är hur professorn klarar av det utan att positionera sig bland
tusenåriga försök som kallas filosofins historia då det är bara de gamla vulgärpositivisterna
som hittills ansett att "vi" kan göra det med grund i vad de kallat
sunda förnuftet, d.v.s. det som säger att jorden är platt. Jo, Einhorn
konstaterar att "vi gemensamt" kan fördöma allt som är
"oacceptabelt", i synnerhet oacceptabla övergrepp mot mänskligheten,
och "avarter av mänskligt beteende". Vi ska alltså inte acceptera det
som är oacceptabelt.
Vidare, trots att Einhorn skriver ena gången att
dessa avarter av mänskligt beteende begåtts av "företrädare för såväl
religioner som ideologier vilka tar avstånd från Gud", så tappar han
längre fram ideologierna och hävdar att det bara är "skillnader i
trosuppfattning mellan olika religioner som är anledning till dessa
avarter". Har han måhända tappat ideologierna eftersom själva den förment
ödmjuka agnosticismen är en ideologi? Dess självförklarade ödmjukhet inför de
"ännu så länge" olösta livsfrågorna hindrar den dock inte från att
skaffa sig ensamrätt på (till skillnad från de stora religionerna?) det
"grundläggande dogmat" av "strävan efter godhet mot
medmänniskan". Det är också det agnostiska manifestets förmenta ödmjukhet
som paradoxalt förespråkar en "öppenhet för den teoretiska möjligheten att
även de stora livsfrågorna i en mer eller mindre avlägsen framtid kan öppna sig
för en objektiv [läs: vetenskaplig] analys".
Mycket öppenhet, ödmjukhet och strävan, alltså, i
den nya ideologin. Den profetiske professorn förkunnar slutligen att "vi
ska sträva mot att lösa våra åtsiktsskillnader i samförstånd och aldrig glömma
detta gemensamma ansvar". Vem är det som anbefaller att vi ska - och varför hörsammar många inte budet - och vad ska "vi" göra åt
det? Det pådyvlade dogmatiska ansvaret (vad är ansvar mot samvete och makt?) är
att "vi har alla, oberoende av tro, ett gemensamt ansvar för att vår värld
och de varelser som bebor den skall leva sitt liv i trygghet, fred, och i
strävan efter kunskap, visdom, välmående och lycka." Svårt att mostå
frestelsen att ropa Halleluja. Ja, vi SKA sträva...
Jag häpnar inför tanken att ingen annan Gud,
filosof, politiker eller profet framgångsrikt tidigare hunnit med dessa tankar
och anbefallningar. Jag går tillbaka till den agnostiska trosbekännelsen "Jag vet verkligen inte!" Åter igen: "verkligen"? Ifall den
pragmatiska kunskapen som ska förena de trovissa och de sekulära är pragmatisk
just på grund av att kunskap ska leda till handling, vilken är då handlingen
som föds ur "Jag vet inte"?
Den handlingen kan just vara att författa en
tidningsartikel om agnosticismen där agnostikern till och med kan tänka sig
tillåta utövandet av en religion OM han (eller "vi"?) bedömer att det
inte är skadligt för utövaren eller annan part ("dom")...
Varför är det många som slutar läsa
dagstidningar? Beror det bara på Internet? Så kallad debatt eller dialog
reduceras alltmer till en trist och steril energislukare. Det blir en match
mellan agnostiker som passar bra för de som tycker att det är vägen som är
målet. När allt kommer omkring är det trots allt mera trösterikt att utan
större teologiska anspråk läsa (DN 12 juli) Inger Edelfeldts "Är
det konstigt att man längtar?" Min poäng: i stället för att trots all
förment ödmjukhet lansera en ny religion eller ideologi är det bättre att
erkänna att man tvingas välja mellan de som redan finns till hands.
090717-0 "Sommar" i Sveriges Radio
Den 16 juli kunde jag inte låta bli att uttrycka
min tacksamhet för en kritisk artikel som Peter Bryngelsson skrev i Dagens
Nyheter - Kultur dagen innan angående Sveriges Radios programserien "sommar". Den följdes av ytterligare en senare artikel i samma
tidning som refererade svaret från radions programansvarige och som väckte
några avslutande tankar. Här nedan följer mina inlägg.
From: Kristo Ivanov
To: "Peter Bryngelsson c/o"
<kulturdebatten@dn.se>
cc: sommar@sr.se, ingvar.storm@sr.se
bcc: Peter.Bryngelsson@mhm.lu.se
Subject: Sommarpratare i radio P1
Date-Sent: torsdag 16 jul 2009 11.19.21 +0200
Tack, bäste Peter Bryngelsson, för ditt inlägg "Jag,
jag, jag. Årets sommarpratare..." i DN-Kultur den 15 juli
<http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jag-jag-jag-1.912066>.
Till skillnad från många program under de gångna
somrarna som ofta skakade om och rörde till tårar och som många sparat som kära
och dyrbara inspelningar så har de sista två åren markerat en dyster utveckling
elle avveckling. Med enstaka undantag märks det i både jag-centreringen,
egenreklamen, och det ackompanjerande musikvalet - en kultur som inte tycks
känna till annat än amerikansk populärkultur, företrädevis av det slaget som
förmodas vädja till ungdom som förmodas få att lyssna på radio om de får lyssna
till företrädevis nykändisar som pratar mest om sig själva utan tankeväckande
anknytning till något mera allmänmänskligt. Sannerligen deprimerande.
Men din artikel var en ljuspunkt mitt i mörkret i
det att den påminner om att det fortfarande finns en "opinion" - om
än allt mindre lyssnande, dock i gengälld mer tänkande och kännande. Tack!cMed
vänlig hälsning,
Kristo Ivanov
From: Kristo Ivanov
To: Peter Bryngelsson <kulturdebatten@dn.se>
cc: sommar@sr.se, bibi.rodoo@sr.se, "ingvar.
storm"@sr.se, erik.laquist@dn.se
Subject: Sommarpratare i radio P1 (fwd)
Date-Sent: fredag 17 jul 2009 21.47.21 +0200
Läser med stor förvåning svarsresultatet i dagens
DN av "3
frågor till Bibi Rödöö" <http://www.dn.se/kultur-noje/sommar-ar-jag-fixerat-till-sin-natur-1.912969>.
Sveriges Radio företrädare Bibi Rödöö tycker att
Sommar är ett program som till sin natur är jagfixerat. Precis som om de som
lyssnat och reflekterat över denna programserie i tiotals år inte uppmärksammat
det. Däremot har de kanske förstått skillnaden mellan att vara privat och
personlig: innebörden av icke trivial allmänsmänsklighet - sådant som
överskrider vanliga kliniska beskrivningar av förlossningar, sorger och framgångar.
Icke trivial medmänsklighet som inte är beskäftiga uppmaningar till lyssnarna
att vara lika kloka och snälla som talaren.
Det vore mycket förtjänstfullt om DN ville följa
upp den här följetongen eftersom Bibi Rödöös svar förefaller mig vara ytterligare
ett exempel på den här märkliga tendensen att förvandla radioprogram till
såpor: senaste idag med coachen Elizabeth Gummesson som mitt bland uteslutande
skrikiga amerikanska schlagers berättar vad viktigt det är att älska
medmänniskor som hon gör, och gör reklam för sin debutbok och den kommande
boken som ska göra henne till författare.
Såvitt jag förstår så bekräftar Bibi Rödöö "jag-jag-jag" tendensen i programmen i och med att i vanligt ordning
inte lyssna och avfärda all kritik. Om kritikern - tänkte hon - att "han
inte har hört" eller "Då har han lyssnat jättedåligt". När det
gäller reklamen och marknadsföringen var det ingen agent som sålde till
Sveriges Radio utan det var "redaktionen" själv som ville sälja.
Att "många läsare" delar kritikerns åsikt
spelar tydligen ingen roll, eftersom radions opartiskhet tolkas som att varje
kritiker kan ställas mot en eller flera anonyma beundrare av programmen. Den
ene tycker si och den andre tycker så och radion/redaktionen tycker att det
tycks olika. Som när kunder reklamerar en nyss köpt vara i affären: "Det
är ingen som klagar förut - eller förresten det är många som inte alls klagat
och ni har inte förstått varans handhavandesätt".
Med andra ord: Bibi Rödöö uppenbarar att
lyssnarnas åsikter inte tas på allvar eftersom hon säger att "jag-jag-jag" eller "vi-vi-vi" har gjort rätt men
kritikerna inte hört - inte lyssnat - inte förstått. Jag måste dock önska
hennes bästa: att Sveriges Radion kan öka andelen - om inte antalet - unga
lyssnare som inte vet något bättre eftersom de kan inte minnas och jämföra med
hur det har varit och hur det kunde vara. Äldre lyssnare och insändarskrivare
är ändå snart döda.
Med vänlig hälsning,
Kristo Ivanov