Kristo Ivanov - WEBLOG

<http://web.telia.com/~u46508757/BLOG.htm>

<http://http://www8.informatik.umu.se/~kivanov/Personal/Telia1/BLOG.htm>

 

The texts are written in Swedish or English

Texterna är skrivna på svenska eller engelska

 

E-mail:  <kristoivanov[AT]gmail[DOT]com>

 

 

===============

===============

 

 

CONTENTS / INNEHÅLLSFÖRTECKNING



Introduction: Why and how to read this blog

 

ENTRIES:

S = SWEDISH + DATUM [For translation see <http://translate.google.com>

E = ENGLISH + DATE (year-month-day)

 

E181008 Swedish friendship and its ending

E180416 Terrorism: Radicalization and Rehabilitation?

ES171025 "Me Too" (Hashtag): Hollywood-worldwide sexual harassment

E170724 Environmentalism and the age gap

S170413 Samvetsfrihet och abort [Freedom of conscience and abortion]

E151214 Refugees or economic immigrants

E151025 On the why of rare inserts in this blog

E140825 On Gender Studies and Gender Perspectives

S121112 Lågvattenmärke i svensk kultur, och i förakt

E111227 Parents, adult children, childish adults - Inverted identities?

E111222 The meaning of "Debate" oneliners. Or publications and peer-reviews

E111207 SCUM Society for Cutting Up Men - Watershed of disgust

E110726 Mass murder tragedy in Norway, and Christian democracy

E110628 Democracy and information technology

E110513 Wagner-faddism as symptom of cultural crisis?

E110427 Easter: an occasion for anti-intellectual anti-Christian propaganda?

S110427 Påsken: ett tillfälle för anti-intellektuell anti-kristen propaganda?

E110313 Humility in intellectual work

S100823 Böcker och kärlek

S100822 Fjäska inte för pensionärerna? Tillbaka till "Gamla och unga"

E100524 On friendship and personal relations

E100520 Why complaints of harassment and offences?

E100518 Why religion and social issues rather than science?

S100511 Fortsatta angrepp mot katolska kyrka

S100415 Pedofili i katolska kyrkan eller i samhället?

S100409 Smaklöshet eller omoral, och "Salandersyndromet"

S100407 Fortsatt hets mot kristna

S091114 Hetsjakt på kristna

S091105 Angrepp mot kristendomen

S090914 Fler starka kvinnor (och vita svanar)

S090911 Starka kvinnor, barnfostran och barnamord

S090907 Feminism, Universitet och Varför

S090821 Aftonbladets Donald Boström och "Israel-skandalen"

S090812 Sveriges Radios "Heliga familjen"

S090802 Andlig vänskap - Spiritual friendship

S090721 Universitetsforskning

S090720 Gamla och unga

S090719 Vänsterns högervridning

S090718 Det agnostiska manifestet

S090717 "Sommar" i Sveriges Radio


 

================

================

 

 

 

 

INTRODUCTION: Why and how to read this blog

.

Some of the inserts that follow below were written in Swedish language. They can be passably translated into English by inserting them into <http://translate.google.com>. This unconventional weblog is intended to allow me to formulate thoughts which burden my mind and cry out for expression, while satisfying the wish of readers to know more about them. In due time these thoughts may find their way to be refined and ordered in my Work In Progress (forthcoming). In the meantime I think that the references and the basic material I am working on can help others in their parallel efforts. Psychologically I may be writing in the spirit of "Dixi et salvavi animam meam" ["I have spoken and saved my soul"] a quote that is attributed to Karl Marx's ending of his critique of the Gotha program, while its meaning is extracted from the Bible (Ezekiel 33:9). I make extensive albeit not exclusive use of Wikipedia-references because of their comprehensiveness, and easy overview in terms of standardized layout, with full knowledge and evaluation of their possible shortcomings, obviously including those covered by other sources than Wikipedia itself. The entries are put in inverse chronological order (year-month-days, with date of last major revision in parenthesis at the end). All comments are welcome: all will be read and, if necessary, answered. The reason why I do not encourage a public on-line debate by using a stardard blog-editor is explained in my entry below on "The meaning of debate", and perhaps in my biblical reference above as well in Plato's famous "seventh letter" about the questionable value of writing.

  [PÅ SVENSKA / IN SWEDISH] Följande är avsett att i avvaktan på min egen närmare bearbetning tillkännage tankar som kräver uttryck och som kan stödja andra i parallella ansträngningar i besläktade problem. Psykologiskt drivs jag sannolikt att skriva i den anda som präglar uttrycket "Dixit et salvavi animam meam" ["Har talat och räddat min själ"] som ofta hänförs till Kal Marx i slutet av hans kritik av Gotha programmet medan dess mening härstammar från Bibeln (Hesekiel 33:9). Inläggen införs i datumföljd (år-månad-dag, med datum av senaste större revision i slutet inom parentes). Alla kommentarer är välkomna och, om nödvändigt, skall besvaras. Anledningen till att jag inte uppmuntrar en offentlig on-line debatt genom användningen av en standard blog-editor finns förklarad i mitt inslag nedan ang "The meaning of debate" och kanske i min bibliska referens ovan samt i Platons berömda "sjunde brev" angående det tvivelaktiva värdet av att skriva .

================

================

 

 

E181008 - Swedish friendship and its ending

 

An Indian woman who moved to Sweden did write a text that describes how a foreigner living in Sweden may perceive its cultural characteristics in what concerns friendship. I got a feeling of déjà vu, relating to own experiences and earlier blog-texts of mine (below) about Friendship and personal relations and (in Swedish) about Spiritual friendship. In Parents, adult children and childish adults I wrote "I do not cease to get amazed by what is happening not only in the feminist struggle between woman and man or between children's parents, but also between young and old people, between children and parents or grandparents." Being so, I do not get anymore amazed about any breakdown of friendships but felt it necessary to copy the Indian lady's testimony and spread its insight:

"Some bad things about Sweden?"
by Lakshmi Ramachandran, Ph.D English Literature, University of Madras (1997):
<https://www.quora.com/What-are-some-bad-things-about-Sweden/answer/Lakshmi-Ramachandran-19?share=efb06d69&srid=u9AT3>.

I moved to Sweden from India 16 years ago and loved everything about it. I like the cold, I don't mind the darkness. The freedom I experienced as a woman on the streets was mind blowing. So was the potential freedom as an individual. If I want to, I can easily live alone, and this is important to me. I love that the society values knowledge and this knowledge is widespread, not just resting with intellectuals and research scholars. Rules, and laws are mostly based on sound knowledge and research and I value that tremendously. The people are humble and kind and that's important considering what I am going to say next.

There is one thing that makes me really sad about Sweden and that is, as some people have mentioned - it's almost impossible to make friends. This is so strange that I needed to understand this and I reserved my judgment for close to 15 years. A more humble, kind people you cannot find. So what's the problem? Why does one never make friends?

It doesn't matter for how long you have known someone. The day you cease to be colleagues or neighbors or whatever, the 'connection' ends. The person who spoke to you animatedly for 10 years on the bus everyday will greet you politely and distantly and move on when you run into them later. No excited hellos, no catching up, nothing. And you wonder what all those years of acquaintance means to them. They are not being false. It's learned behavior. Just like we from warmer cultures have learned to connect, to make and keep friends, to reach out and be openly curious, they have learned this behavior. It's not that they don't feel, this behavior is what they know. And it's a tragedy, I think. The best thing about life, thrown away just like that. Like someone else mentioned on Quora once, there is a small window during childhood and the college years, during which Swedes make friends that they keep. After that this possibility kinda doesn't exist.

Another thing that shocked me was the way people handled death. Nobody informs you when someone you know dies. You won't even know. It's not considered important information that should be communicated to people who may care. One of our close friends, an old lady, 'disappeared' in this way. We presume she died during the 6 months we had not called her. We never came to know.

Often, even if you come to know, you will be left wondering if you will be invited to the funeral. You need closure and the funeral is important for you. But it's often by invitation. If someone in your neighborhood dies, people simply go about their business. You don't voluntarily visit the family or talk to them. The not talking about the dead, not knowing how or why they died - these things disturb me. How can we not leave our business and stop for death? I can never reconcile with this one thing about Sweden.

No society is perfect. But if I had to pick one 'imperfection' I do not ever want to experience, it would be this coldness, this lack of connection between human beings. It's just so sad.

But my question is "Why?". As much else including shortcomings of science and research I believe that this is the result of the progressive secularization of the Swedish society in particular, and of the West in general as depicted in part in my research on Information and theology. In reading the Cisternian monk Aelred of Rievaulx commented by Dennis Billy in Spiritual Friendship I felt the wish to share a couple of thoughts in the book, for the possible advantage of others (p. 79 and 113):

Aelred draws an important distinction between true and apparent friendship, between a bond of intimate companionship that is true and lasting and one that is ephemeral and short-lived. [...] Rather than ending the relationship abruptly, he advises us to unravel the friendship "stich-by-stich" over an extended period of time. In doing so, there will be no hard feelings between those involved and, while no longer, friends, they will be able to relate to one another with dignity and mutual respect.

Aelred's text is included in the book's "Book Three" with the the telling title of "The Conditions and Characters Requisite for Unbroken Friendship"...For the rest, among the first best known texts about friendship, besides Cicero's On Friendship and Christian agape or charity, we find in Aristotle's Nichomachean Ethics (books VIII and IX) and Eudemian Ethics (e.g. Boook VII, esp. from 1236a, see also on the web). In the latter Aristotle enumerates three kinds of friendship, for excellence or character (pursuit of good), for utility or usefulness, and for pleasure. Since usefulness and pleasure are usually temporary, so remains only (true) friendship motivated by what Aristotle denominates as excellence or goodness character. It is easy to draw conclusions about the cause of the ending of friendships, including family relationships. Such friendships are judged to be no longer useful or pleasurable, at the same time as people in modern "advanced" societies feel that they are self-sufficient (with the presumed assistance of the nanny-state - state individualism, at least until approaching death.)

 

 

[181010]

 

 

 

================

================

 

 

E180416 - Terrorism: radicalization and rehabilitation?

Periodically arises in Sweden as in other European countries a discussion of how to avoid radicalization or facilitate rehabilitation of mainly youngsters who plan to leave for, or return to the country after, fighting for Islam in the Middle East in organizations such as IS or Daesh, or al-Qaeda. In this context our Western European world as represented by the European Commission mentions "respecting fundamental rights, promoting integration and cultural dialogue and fighting discrimination", and UNESCO puts forward some secularly "sacred" keywords such as "human rights and the rule of law, with dialogue across all boundary lines" or "intellectual and moral solidarity of humanity, human rights and human dignity".

In short my message will be that the main or only way to prevent so called radicalization and to rehabilitate extremism as seen by the Western world would be to revive Christianity. This implies to compare and counter Islam with Christianity, including a Christian analysis of contentious parts of the QURAN compared with problematic parts of the DEUTERONOMY or fifth book of the Torah or Old Testament. In this I also mean that the influence of Islam is conditioned by the progressive weakening of Christian faith and increasing secularization of the Western world. This appeals to those individuals who are longing for a valid religious faith in the middle of a perceived decadent Westerns culture that attemps to divinize badly understood Democracy and Human Rights.

 

In an earlier essay about the problems of "debate" I wrote the following about dangers in Western understanding or misunderstanding of the influence of Islam, expecting that youngsters will relinquish interest for Islamisc organizations in the name of supposed Westerns values of, as they were on one occasion recently resumed as "Reason, Democracy, Human Rights and Women's Rights", as if women's rights in the light of feminism needed a special emphasis among human rights, as also mentioned in UNESCO's "gender equality and empowering women".

This has deep implications for the ongoing debate about the relation between the Islamic and the Western world with its ignored Christian background, an issue that has been buried by the kind of politically a-theoretical debate based on logic acrobatics with a plethora of the latest ad-hoc trendy political terms (cf. extremism, fundamentalism), such as in Sam Harris & Maajid Nawaz, Islam and the Future of Intolerance (2015). Their in my view neo-religion, in the eloquent words of Nawaz, hides under the ambition of, based on secularism and liberalism, i.e. scientific rationality, human rights and gender equality, facilitate "a genuine grass root movement to popularize alternative narratives that can compete with Islamist ones". (My italics, pp. 64, 122.) It seems that self-appointed representatives of dialog about Islam in the secularized Western world (in the book published by Harvard University Press), completely lacking self-criticism, berate others' religious convictions by recommending their own narrative religion or religious narrative with its "more of the same": a new islamic or cosmopolitan version of the good old Religion of Humanity. This is probably perceived by the many others as further undermining the presumed morality of the West itself as it appears to them daily in its mass media, Internet, and international television networks.

My point is that there may be a deep misundertanding of the whole issue if it is the case that human beings have an inborn sort of "religious instinct" in Carl Jung's sense that there is an inborn need of faith and an image of gods or ultimately God, as suggested by the discipline of Theology and by religions, and a majority of humans in the whole world, especially in the non-Western world, also evidenced in humanistic studies such as in Jungian thought. Terrorism in the ultimately the result of a misunderstanding of both Christianity and Islam decurring from a religious ignorance that in turn facilitates a demonization of the opposition. Religion can be only countered or, better, met by (better) religion. If the West were true to its Christian heritage in thought, behavior and action, its international interventions would not be perceived as attacks, invasions or bombings of foreign countries around the world in cruzades that claim to act in self-defense and to only defend the secular gods of democracy and human rights. It would deserve the kind of respect that may inhibit terrorism, as already suggested in an earlier text of mine (in Swedish: Terrorism, Justice and Love).

 

[180718]

 

 

================

================

 

 

ES171025 "Me Too" (Hashtag): Hollywood-worldwide sexual harassment

 

As widely advertised, a case of so called sexual harassment in Hollywood in October 2017 did raise a worldwide wave of attention in massmedia connected to the hashtag Me Too. A neglected question is, as often is the case, "why?". Which is the fundamental reason for this supposed upsurge of indignation? And this, after all supposed advances of liberal reason, understanding, and advertisement of equality in our secularized, and sexualized society. Why all this sudden explosion of, and vociferous condemnation of abuses, paedophilia, murders, etc. in affluent, modern, enlightened Westerns societies? And, rationally speaking, one must ask oneself whether these "vociferous" charges or allegations, in mass media, are "actually true", what that means. Sociologically speaking about numbers and statistics, it is not enough that they are "many". It all depends upon definitions, causes, sampling, percentages and tested evidence, such as in science and in law courts, instead of lamenting that accusers are not believed despite of supposedly speaking "truth". And, despite all accusations and refutations, we should not forget that the a juridical basis of Western law is that all people are to be considered innocent until proof of the contrary in a tribunal. If not, abuses may turn out to be products of the "abuse industry" that I already addressed in an earlier blog entry, and to which there are many references on the net (example here).

I wish to advance the hypothesis that it all is motivated by the breadown of basic values and traditions while most people sense the results of having lived in the hollow illusion of Western, and especially Swedish superiority of illuminati, boasting for its advances in reason, democratic equality between the sexes, and freedom from supposed, particularly religious, prejudices. It hurts having to confess the persistent (human) animality of instincts, which continue to be misunderstood despite 100 years of depth psychology, today ignorantly ignored and supposed to be substituted by trendy cognitive behavior therapy-CBT, to which nobody dares to refer in the context of #MeToo. They are instincts that are supposed to be only men's, despite the "liberation" of women's sexuality, sanctioned nowadays by the Swedish "state feminism", historically rooted in Swedish love-ideology and state-individualistic ethics. It also hurts to realize that decent human behavior does not follow from politics and fear of the police, instead as earlier from Christian ethics; and that supposedly modern "reason" does not eradicate milennary evil and human conflict creating paradise on earth. The instincts were and are naively supposed to be under the control of lofty cognitive reason in expectation of progress towards final paradise on earth. which happens to be already inhabited by angelical women.

Many, but neither all nor even a majority of women are supposed to remain virtual passive victims of evil, as when the Swedish law on sex-purchase (Sexköpslagen) criminalized only purchase but not sale of sexual services. Women are then supposed to accept or reject advances as in a new proposed law on obligatory "sexual consent", pending their own taste and perceived need to exploit sex in order to obtain personal advantages. Among personal advantages there may be also a welcomed "feminist" feeling of enhancement of woman's value in the aesthetics of dressing and make-up, i.e. power of attraction contrasted to the weakness and lack of self-control in despicable dependent unattractive men. Nowadays this is also corrupted and perceived in terms of economic theory as value in terms or the relation between demand and supply, where low demand means low self-esteem, and the other way round, enhancing the feeling of degradation when partner-candidates do not dare to pay the expensive price for a decent but insecure traditional courtship.

Regarding the relation and interaction between the sexes (or were they genders?) there were stereotyped traditions of roles and behaviors that regulated the approach between them. In my childhood in Catholic Italy, for example, I myself, as many young men, was educated to symbolize archetypal femininity with the figure of Mary, "mother of God" and as such, archetypal mother of humanity. It is an archetype very far from the modern secularized, potentially abortive "Terrible Mother". I was raised with the sort of proverb that "One does not beat a woman, not even with a flower". In Sweden, considered to be the Western most secular state, this reference is, or course ridiculous as, for instance, to acknowledge discussions about the meaning of the much discussed dogma the Assumption of Mary. It can be seen as a Catholic, cultural, public enhancement of the value of femininity that may explain why feminism later developed in the Protestant world. It will be also ridiculous to refer, for instance, to the Russian and French theologian Paul Evdokimov's work Woman and the Salvation of the World, which also expounds Christian ideas constituting the dignity of woman. To take a similar recent work, please consider Christian-Noël Bouwé's chapter (in French) on L'union conjugale et le sens du sacré - La sacralité du mariage das la théologie de Louis Bouyer, (Cerf Patrimoines, 2017). English translation of the title: "Marriage and the Meaning of the Sacred - The Sacrality of Marriage in Louis Bouyer's Theology". There is a Swedish commented translation by Göran Fäldt.: Vishetens källa - Mariamysteriet i äktenskapets mysterium - Studier i äktenskapets sakramentalitet i Louis Bouyers teologi (Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj, Skrifterie nr. 12, ISBN 978-91-639-5931-8) together with a catholic analysis of the related question of genus Är dagens genusteorier olycksbådande? [pdf-format - Are the current gender theories dangerous?]. This portrays the official catholic view of the problem as exposed (May 2004) in Collaboration of Men and Women in the Church and in the World., which includes a whole section om "The importance of feminine values in the life of society". In his book The Myth of Analysis James Hillman calls (p. 148, 153) the feminist movement:

[A] personalized and profaned cry of the soul. The psyche had lost touch with eros, just as eros, having been excluded from psychology, was simplified and debased into pornography and sentimentality. Thus psychology discovered "masochism"; and psychology found masochism in the psyche, characterizing its femininity as masochistic. The "discovery" of masochism tells us that at that time the psyche craved to submit in some form, in any form, to eros - eros at any price - in order to disengage itself from the imperious materialist inflation of the nineteenth century's insistence that the psyche belongs only to the mind [...]

Psyche = mind, and mind = head, could be pushed one step further: head = ego, in the modern sense of the controlling ordering organ.

I would have inserted in the equations above also "head = brain", connecting all this to modern biologistic brain mythology, imagining that a CBT-training of the ego in the human brain could solve the #Me Too. In this perspective the #MeToo movement implicitly denounces the women who earlier submitted to disgruntled, desperately lonely men's sadistic harassments as being victims of their own masochism. It does not allow women's psyche to at least react to society's gradually increasing materialism and to submit to eros. Eros is substituted by Phobos, fear and hate of men. The psyche is then supposed to keep belonging only to the mind, and this is consistent with the expectation and failed requirement that instincts and feelings be dominated by "imperious materialism", by the mind's = brain's ego-inflated supposed "reason" or "will".

The wholesale atheist secular denial of all these views and arguments make it ridiculous, in public debate, to refer to one woman, historically main intellectual exponent of Swedish women's movement, Ellen Key, today ignored or accused by modern feminists for being anti-feminist because of being (having been labeled) "difference feminist". In the 1914, fourth edition, of her Woman's Psychology and Woman's Logic she predicts (p. 121-122 of Logos edition 1981, cf. orig. year 1896's text on the Internet) that if one sets for the development of women the goal of equaling men's striving for material and "spiritual" values, as they were called at the time, then the reproductive instinct [sexual instinct], when love does not ennoble it, will appear to them as brutality. It is the loss of the sense of sacrality of the intimate relation to the other person. And this brutality will be experienced as the sexual harassment of #MeToo at the workplace, leading insightful critics such as the Canadian psychology professor Jordan Peterson (whom I considered in another context of "debate") to search for "rules" of coexistence and cooperation between men and women at the workplace. He did so apparently without perceiving that the so called rules may have been the neglected, rejected traditions, and roles associated with being man and woman, or assuming, or hoping that "new traditions" can be "invented".

This perceived brutality, also implicit in widely advertised and diffused Western pornography, will also lie behind a progressive breakdown of the relation between the sexes. It will visibly affect the Western world requiring more extreme pornography and, paradoxically, drugs to boost sexual potency that in turn foster more brutal sexuality. Also paradoxically such development also may follow the discussed pattern in Japan, of an unholy alliance of high technology plus religious shintoism - with "decreasing sexual activity" or "celibacy syndrome" as when a young man in The Guardian (20 Oct 2013) expresses that "emotional entanglements are too complicated". The phenomenon of masochism mentioned above, or more generally BDSM will then thrive together with the paradoxes of "victimization", which include "victim playing". This is death of love - combined with lack of intellectual understanding of sexual perversions as suffering caused by great spiritual distress, as elaborated by Hillman (above).

I will add: this brutality will not be experienced as such when erotic advances happen to be welcomed for confirming the woman's self-esteem and for sheer personal pleasure according to erotic choices by the own Ego, the same Ego that is required and expected to be harnessed in others. This is the banal idea of consensuality: brutality, perversion or whatever are no longer negative or forbidden if it is ME who welcomes them. Consensual will and "democratic" consensuality that in scientific method corresponds to naive empiricism has become "sacred" when it is regarded to be a substitute for God. But "my willl is more sacred than yours, our will is more sacred than others, majority's will rules all"? This runs counter to the biblical Matthew 5:41 as expressed by the English idiomatic expression "to go the extra mile". (Portuguese readers can see a commentary). It reminds that "It is the defense of the Ego and its rights that leads us to take on the role of God and to ward off supposed or actual errors", observing that Jesus illustrated this in terms of our person, our property, or our work. As Christians we must renounce to our own defense and sensitivity."

Men will appear as brutal, clothed in thoughtless directedness, when traditional roles in courting, and now "dating", rituals have been removed for supposedly "sincere and direct" sexual initiatives. In the extreme brutality of raping behavior men will express in a paradoxically, provocatively sexualized decadent society their desperate need and culturally conditioned helplessness in getting in contact with their inner femininity that would require a civilized projection upon, and elaboration with a responsive woman. Apparent options will then be violence, feminization or homosexuality. Correspondingly, women, groomed as the men in a society without the father will expect and counter brutality with their own masculine brutality expressed at its extreme in The SCUM Manifesto (see below) leading ultimately to lesbian or radical feminism. Melodramatic tales of sexual harassments (such as exemplified by the Swedish Radio's documentary "Ingen ger väl sig på en handikappad?" on 17 April 2018) will then tend to be awkward accounts of neurotic fantasies of Freudian "primal scene" or of Jungian possession of women by their Animus, and ultimately by the Demeter-Kore complex conditioned by jealous attachment to mother, in competition with and because of the nowadays often absent father. it all will amount to a collective rabid anger and violence. In summary it is a matter of decadent culture when traditional cultural values have been rejected, or

"Traditions are solutions to forgotten problems.
Remove the tradition and the problem returns."

My spontanously suggested hypothesis is that the MeToo movement is what has been popularly described as "collective hysteria" or "mass psychosis" or "witch hunt" but must be regarded scientifically as a socio-psychological mass phenomenon of the type addressed originally by Gustave Le Bon in The Crowd: A Study of the Popular Mind, incorporated later by Carl Jung in psychological theory. In its prolongation it can be regarded as related to what I did write (see below) on The SCUM Manifesto. Its spirit is still alive today, long after my writing the first version of the present text, as shown in some reactions to the nomination in July 2018 of judge Brett Kavanaugh to become Associate Justice of the Supreme Court of the United States: Christine Fair, an American political scientist and professor at D.C.:s Georgetown University, was quoted (accessed October 7th, 2018) to have tweeted, referring to Republican members of the Senate Judiciary Committee, that they were "entitled white men justifying a serial rapists' arrogated entitlement" and that they "deserve miserable deaths while feminists laugh as they take their last gasps." She made additional comments expressing support for post-mortem castration and corpse desecration of the senators. This professorial pronounciation was given wide publicity in mass media all over the world ( ex. here and here).

Going further along these lines, the phenomenon implicating "men" in general beyond individuals and implicating genetical characteristics, recalls the collective madness of the persecutions by the French revolutionaries and, more controversially, by Nazis of Jews where all Jews were incriminated for what the few did who were accused for antisocial behavior. I see the misery of the "spirit of SCUM" applied to the whole of Western society on occasion of the "Mee Too" campaign in mass media. I happen to be reading Thomas Merton's The Seven Storey Mountain, and I also happened to think about SCUM on page 271 where Merton tells his thoughts and feelings face the first news at the time of the beginning of the second world war:

"And the world faced not only destruction, but destruction with the greatest possible defilement: defilement of that which is most perfect in man, his reason, and his will, his immortal soul. - All this was obscure to most people, and made itself felt only in a mixture of disgust and hopelessness and dread. They did not realize that the world had now become a picture of what the majority of its individuals had made of their own souls."

There are a few tenuous signs that some aspects of the problem are indirectly perceived by many women, as suggested in a program by Nathalie Rothschild at the Swedish Radio "Efter #metoo: möt kvinnorna som kritiserar feminismen" [After #MeToo: meet the women who criticize feminism]. This is exemplified with Joanna Williams with her book Women vs. Feminism: Why We All Need Liberating from the Gender Wars, Ella Whelan with her book What Women Want: Fun, Freedom and an End to Feminism, and Cathy Young with her book Ceasefire! Why Woman and Men Must Join Forces to Achieve True Equality.

Enough: and now some references for those who want to deepen the understanding of the problem, starting with texts including those I have already written, in English (one in French), and touching upon the problem, followed by texts in Swedish for those who can read in that language:

"Traditions are solutions to forgotten problems.
Remove the tradition and the problem returns."
["Traditioner är lösningar på bortglömda problem.
Undanröj traditionen och problemet återkommer."]
<https://twitter.com/Arch_Revival_/status/893248552243265537>. Cf. "Chesterton's fence": <https://en.wikipedia.org/wiki/G._K._Chesterton#Chesterton's_fence>.

The Unsettling Truth Behind the #MeToo Movement
<http://www.christianitytoday.com/women/2017/october/unsettling-truth-behind-metoo-movement-harvey-weinstein.html>

Harvey Sweinstein and Hollywood's Hos
<http://www.unz.com/imercer/harvey-sweinstein-and-hollywoods-hos/>

Why Complaints of Harassment and offences
<http://web.telia.com/~u46508757/BLOG.htm#A19>

Parents, adult children, childish adults
<http://web.telia.com/~u46508757/BLOG.htm#A32>

SCUM Society for Cutting Up Men
<http://web.telia.com/~u46508757/BLOG.htm - A30>
<https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/dags-att-prata-om-det/>

On critical theory and political correctness
<http://www8.informatik.umu.se/~kivanov/ZimbardoLuciferReview.htm>
<http://www8.informatik.umu.se/~kivanov/SAISchwartzReview101224.htm>

Gender Relations, Violence and Conflict Transformation
<http://www.berghof-foundation.org/fileadmin/redaktion/Publications/Handbook/Articles/harders_handbook.pdf>

"Rules" for coexistence between men and women at the workplace?
<https://www.youtube.com/watch?v=T5ahmzySUB8&feature=youtu.be>

These Are The Dire Consequences Of The #MeToo Movement
<https://www.youtube.com/watch?v=6BpKyEAM3ag>

After a year of #MeToo, American opinion has shifted against victims
<https://www.economist.com/graphic-detail/2018/10/15/after-a-year-of-metoo-american-opinion-has-shifted-against-victims>

(And, in French:)
Nous défendons une liberté d'importuner, indispensable à la liberté sexuelle

by Catherine Millet, Ingrid Caven et Catherine Deneuve, Le Monde, 9 Jan 2018
<http://www.lemonde.fr/idees/article/2018/01/09/nous-defendons-une-liberte-d-importuner-indispensable-a-la-liberte-sexuelle_5239134_3232.html#oUVQk3CD5rW5U4xi.99>



And now over to Swedish language, starting with what I consider the best summarizing analysis of the problem, by the historian Yvonne Maria Werner:


I metoo är kvinnan enbart ett offer
[In metoo woman is in only a victim]
Published in Svenska Dagbladet, 31 december 2017:
<https://www.svd.se/historiker-i-metoo-ar-kvinnan-enbart-ett-offer>

Kvinnopsykologi och kvinnlig logik [Woman's psychology and woman's logic]
(av Ellen Key, fjärde upplaga 1914)
Från <http://runeberg.org/kemissbruk/0121.html>:
Men sätter man medvetet uppnåendet av männens högsta andliga höjd som det slutliga målet för kvinnans utveckling, anser man att hon först då blivit helt människa från att ha varit "moderhona" då skall det otvivelaktigt visa sig, att liksom kvinnans intelligens försvagades genom att icke nog brukas, måste av samma skäl hennes rent kvinnliga känslor småningom försvagas. […] Är väl en gång – av hela kvinnokönet – uppnåendet av mannens högsta andliga höjd satt som mål för kvinnokönets utvecklingsarbete, då skola, efter några århundraden, känslorna ha blivit omdanade I samklang därmed. Utbildning, arbetsvanor, arbetsval, ärvtlighet, urval, allt skall då samverka till att män och kvinnor spänna lla krafter för att frambringa materiella och andliga värden. Kvinnorna få allt mindre tid och håg för utvecklingen av de erotiska och sympatiska känslorna. Släktuppehållelsedriften skall – då kärleken icke adlar den – för dem med full rätt te sig som brutalitet. [läs: trakasserier, våldtäkter och misshandel] […] Begreppet hem komme att få allt ringare innehållsrikedom; det offentliga livet, klubbar [läs: "rörelsen"] och samkväm skulle allt mer fylla den lediga tiden samt upptaga tankar och känslor.
            Men vad månne den tidens opponenter skola säga?
De skola säga, att…ju mindre kärleken betyder, ju mer de andligt utvecklade därför se ned på äktenskapet, dess mer har intelligens-nivån sjunkit…Det skola säga att sedan "det krämarkatiga vägandet av kön" upphört, ha de andliga värden, man fått att väga, blivit allt lättare…
            Ett tillstånd, sådant det nyss målade, är lika möjligt, som familjelivets urartning under romerska kejsartiden eller som naturens undertryckande genom medeltidsaskesen…
            Jag fruktar viss icke släktets utdöende genom kvinnoemancipationen. Jag påstår att av dem, vilka ställa kvinnans uppnående av mannens andliga höjd som kvinnoutvecklingens mål, kräver logiken det medgivandet: att utdöendet borde bli den slutliga följden, ifall de verkligen nådde sitt mål.
            Men de nå det icke, ty kvinnan är lyckligtvis en oändligt mycket djupare, rikare, härligare och – förfärligare varelse än kvinnosakskvinnan [läs: radikalfeministen].

Ivar Arpi: När alla kvinnor år offer
<https://www.svd.se/metoo-gor-alla-kvinnor-till-offer>

Jan Guillou: Häxornas försvarare [The witches' defender]
<https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=no&search_word=h%E4xornas+f%F6rsvarare+%3A+ett+historiskt+reportage>
<https://www.svd.se/guillou-pa-korstag-mot-haxjakterna>

Johan Hakelius: "Me too, Staffan!"
<https://www.fokus.se/2017/11/me-too-staffan/>

Bo Rothstein: Ryggradslöshet bland forskare efter metoo
<https://www.dn.se/nyheter/sverige/bo-rothstein-pa-dn-debatt-ryggradsloshet-bland-forskare-efter-metoo/>
<https://www.dn.se/debatt/felaktig-tolkning-av-metoo-riskerar-att-skada-tilliten/>

SVT1 [Swedish TV Channel 1] (30 mai 2018, kan ses till 26 nov 2018)
Uppdrag Granskning och Fredrik Virtanen

Fredrik Virtanen var varken dömd eller åtalad för något av de brott han anklagades för. Ändå hängdes han ut med namn och bild i etablerade medier och förlorade sitt jobb. Men vad händer med historien när man går till botten med uppgifterna som publicerats? I ett extrainsatt Uppdrag granskning granskas ett av de mest uppmärksammade fallen under metoo-hösten 2017.
<https://www.svtplay.se/video/18177558/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-metoo-och-fredrik-virtanen-metoo-och-fredrik-virtanen?cmpid=del:em:05-30-2018:uppdrag-granskning:pla:lp-app>

SVT1 Juridiken och etiken i mediernas #MeToo ( 2 Juni till 29 Nov 2018)
<https://www.svtplay.se/video/18211374/fonster-mot-medievarlden/fonster-mot-medievarlden-juridiken-och-etiken-sa-hanterade-medierna-metoo>

Björn Finér: #MeToo är för viktigt för att urarta till Lynchmobb (30 Mai 2018)
<http://tvdags.se/artikel/metoo-ar-for-viktigt-for-att-urarta-till-lynchmobb-kvallens-uppdrag-granskning-ar-ren-public-service>

Aron Flam & David Eberhard: Dekonstruktiv kritik av #MeToo
Video <https://www.patreon.com/posts/17104475> eller <https://novom.ru/en/watch/eUJ_7Kep6jU>
Text: <http://bit.ly/EberhardVsMeToo>

[181020]

 

================

================

 

 

 

E170724 Environmentalism and the age gap

This is a text that was sent to me from colleagues in Brazil. I translated it from the Portuguese and include it here because it portrays and denounces a perceived cultural decline that expresses itself in a supposed clash of values between the oldest generation and the younger ones. I do not know whether the text in Portuguese was an original. It is related to two earlier blog items of mine (below) written in Swedish, one about "Gamla och unga" [Elders and youngsters] and the other about "Fjäska inte för pensionärerna" [Do not butter up senior citizens], as well as to one item summarizing the whole matter, written in English with the title "Parents, adult children, childish adults - Inverted identities?". Their content ultimately suggests a meditation over the Bible's eschathological content in chapter Mark 13 and Matthew 10:21, such as "Brother will betray brother to death, and a father his child. Children will rebel against their parents and have them put to death."

---------

 In the supermarket queue, the cashier says to an old lady: "You should bring your own shopping bags, since plastic bags are not environmentally friendly.

The lady apologized and said, "There was no green wave in my time. The clerk replied, "That is exactly our problem today, ma'am. Your generation did not care enough about our environment.

"You're right," said the lady. Our generation did not care adequately about the environment. At that time, bottles of milk, bottles of soda and beer were returned to the store. The store sent them back to the factory, where they were washed and sterilized before each reuse, and they, the beverage makers, used the bottles, a few other times. We did not really care about the environment in our time. We went up the stairs because there were no escalators in the stores and offices. We walked to the store, instead of using our car, every time we needed to go two blocks from home. We did not worry about the environment. Even baby diapers were washed because there were no disposable diapers. The drying was done by ourselves, not in these machines electric dryers. Solar and wind energy really dried our clothes. The younger children wore the clothes that had been their older brothers', not new clothes. But it's true: there was no concern for the environment in those days. At that time we had only one TV or radio at home, not one TV in each room. And the TV had a 14-inch screen, not a stadium-sized screen which later will be discarded, as I do not know how. In the kitchen, we had to beat everything with our hands because there were no electric mixers, they do everything for us. When we sent something fragile in the mail, we used old paper as protection, not plastic bubble or plastic pellets that last five centuries to begin to degrade. In those days no gasoline engine was used to mow the lawn, a lawn mower was used that required muscles. The exercise was extraordinary, and you did not have to go to a gym and use treadmills that also work on electricity. But you're right: there was no concern for the environment at that time. We drank straight from the fountain when we were thirsty instead of using plastic cups and pet bottles that now flood the oceans. We reloaded our pens in ink countless times rather than buying another. We sharpened the razors, instead of throwing away disposable devices, when the blade missed the cut. Actually, we had a green wave at that time. At that time people would take the trolley car or buses and the boys would ride their bikes or walk to school, instead of using their parents as a 24 hour taxi service. There was only one outlet in each room, not a wall outlet on each wall to power a dozen appliances. And we did not need GPS to receive signals from satellites in space to find the nearest pizzeria. So it is not incredible that the current generation speaks so much in "environment", but does not want to give up anything and does not think of living a little like in my time!

Now that you have read this outburst, send it to your friends who are over 50 years old, and to the young people who have everything in their hands and only know how to criticize their elders !!!

A free class taught by an elderly woman considered outdated.

[170726]

 

================

================

 

 

S170413 Samvetsfrihet och abort

 

Med anledning av den debatt som fördes i RingP1, bl.a. torsdagen den 13 april (<http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/875697?programid=1120>) och gällande en barnmorska som anför behovet av en klausul om "samvetsfrihet" för att slippa utföra aborter:

Låt oss t.v. bortse här från den viktigaste frågan om "varför så många aborter", eller fosterutdrivningar (eller -mord) i Sverige, drygt 30.000 årligen. Låt också bortse från den principiella frågan om abort skall betraktas som medicinsk vård när havandeskapet inte handlar om fara för moderns liv. Jag hänvisar till inslaget av den som ringde och jämförde barnmorskans attityd med vapenvägran. Jag vill dock overföra jämförelsen till en tänkt vapenvägran i Tyskland under andra världskriget. Enligt då gällande lagar stiftade under den tidens demokratiskt av tyska folket vald regering ingick i en soldatuppgift att utföra order. I dem ingick att medverka i militära operationer som ledde till mord av bl.a. eugeniskt valda folkgrupper, vissa handikappade, romer och judar.

Efter kriget i Nürnbergrättegångarna åtalades och dömdes skyldiga för brott mot krigslagarna, mord eller dålig behandling av krigsfångar, brott mot mänskigheten med mera. Det gällde oavsett om handlingen var frivillig eller ofrivillig och "oavsett om det var eller inte var ett brott mot det lands lag där brottet begicks. Ingen skulle bli fri från straff även om han handlat på order, även om detta skulle dock kunna anses som en förmildrande omständighet." Precis som den svenska rättvisan skulle betrakta en medborgare som utomlands utför t.ex. avrättningar av civila enligt lokala sharialagar.

I analysen av barnmorskans fall gäller det alltså inte att sätta patientens rätt mot barnmorskans rätt. Det gäller i stället att sätta patientens rätt mot fostrets eller barnets rätt. Ytterst gäller det den svenska juridiska rättsposivistiska ideologin ställd mot naturrätten, d.v.s. uppfattningen av det existerar absoluta rättsprinciper nedlaggda i människans natur, antingen av gudomligt ursprung eller med icke-religiösa förklaringar.

Ett historisk exempel gällande icke abort utan kränkning av äganderätt är när Europadomstolen år 1984 avkunnade dom i målet Sporrong och Lönnroth vs Sverige och tvingade den svenska staten att förändra lagstiftningen - den s.k. Lex Norrmalm - för att den skulle överenstämma med europakonventionens krav.

AVSLUTNINGSVIS: För att påvisa vart den ytliga logiken - ofta använd vid sekulära debatter om abort - leder till när man utgår från okända eller oförstådda premisser skall jag förelägga följande referens och sammanfattning av logikern Steven D. Hales uppsats angående "Abortion and Fathers' Rights" (sammanfattning) i Robert Almeder & James Humber (eds.), Biomedical Ethics Reviews: Reproduction, Technology, and Rights. pp. 101-119 (1996). Jämför gärna med min Some roots of the Swedish socio-ethical model. och tredje stycket i mitt blogginlägg här nedan angående Refugees or Economic Immigrants.

"Fathers do not have an absolute obligation to provide for the welfare of their children. If mothers have the right to opt out of future duties towards their children by deciding to have an abortion instead, fathers too should be considered to have the right to avoid similar future duties. I also argue that fathers should be granted a mechanism by which they can exercise such a right. The discussion is initially motivated by showing an apparent inconsistency among three widely accepted principles regarding a woman's right to an abortion, equality, and parental obligations. I argue that by allowing fathers (with certain restrictions) to refuse to support their forthcoming progeny, the inconsistency among the three principles is resolved. I also argue that this is the best resolution, and provide three other independent arguments in favor of a paternal right of refusal."

---

Referenser

(1) <https://sv.wikipedia.org/wiki/Ellinor_Grimmark> angående sjuksköterskan och barnmorskan Ellinor Grimmark.

(2) <https://www.svd.se/trots-domen--barnmorskan-har-mojligheter-kvar> i Svenska Dagladet den 13 april 2017, på tal om "moral" och "hälsa": Om det är nödvändigt att inskränka samvetsfriheten "i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter" är det inte diskriminering att göra så.

(3) <https://www.svd.se/religion-pa-arbetsplatsen-skapar-friktion> i Svenska Dagbladet den 13 april 2017, på tal om "åsikt" mot "samvete" i moralfrågor: I Europakonventionen finns det skyddsregler bl.a. för religionsfrihet och samvetsfrihet (art. 9) och yttrandefrihet, vilket inkluderar åsiktsfrihet (art. 10). Därutöver finns det skydd mot diskriminering (art. 14) samt en rätt till effektiva rättsmedel – det ska finnas tillgång till juridiska verktyg som kan användas för att bevaka sina rättigheter (art. 13).

[170821]

================

================

 

E151214 Refugees or Economic Immigrants

 

In the secularized West in general and Sweden in particular many people believe to have basically implemented - mostly by means of  technological and social-democratic economic means - a solution to human evil, suffering and tragedies (what was the meaning of tragedy, or karma, after all?) This West or Sweden is then set in contrast to a decadent and less rational surrounding world. One persists in believing that one has found or at least defined paradise on earth. Thus one cannot see or acknowledge the existence since time immemorial of inevitable suffering, or accept that we live in an unfair if not evil world. One wants to believe that all evil and suffering either can be denied (refugees are not welcome) or can be relieved not only as in the officially neglected Christian spirit likke the poor widow, the good samaritan, the camel and the needle, will always have the poor among you, I was a stranger and you invited me in, and more. All this while ignoring contrasting biblical interpretations and ignoring the complexity of the Bible's references to immigration in lists that symptomatically miss the dangerously controversial Deuteronomy chap. 7. Not to mention a famous apostolic letter of John Paul II on the meaning of suffering, under the Latin label of Salvifici Doloris. Or then one wants to believe that most, if not all, evil and suffering can also be prevented and repaired with money, social engineering, information, educational advertising or publicly proclaimed one's own good intentions in the workshop of paradise represented by loving motherly Sweden or, rather, Swedish state (all refugees are welcome).

That is, Sweden with the richness allowed by its war neutrality, could thrive in the immediate postwar's profitable industrial production sold to destroyed European countries. Since then it has kept basking, and marketing internationally the self-image of an affluent and generous humanitarian superpower. Much about this has already been said in The illusion of state-individualistic ethics supplemented later by the documentary firm The Swedish theory of love, as well as in books about political correctness (examples book 1 and book 2). Swedish newspapers did at last dare to display the problem as "The price of Sweden's moral hubris is too high" (Göteborgs-Posten, 29 Dec. 2015). Even atheists and socialists have their way of relinquishing political correctness (PC, controversially called by some also tyranny of goodness or opinion corridor) and at last confessing the "moral challenge" of the Swedish refugee problem in terms of Bertolt Brecht's play The Good Person of Szechwan (Dagens Nyheter, 27 Dec. 2015). Very late (about Dec. 2015-Jan. 2016) the Swedish Radio (public service) challenged political correctness in order to allow a series of programs (in Swedish) about the migration and refugee problem: "The Pioneering Country", and about the situation in the small city of Norberg, hosting refugees (part 1 Jan. 4th, part 2 Jan 5th, both in the time segment 10-41 minutes). At last even a main newspaper dared to speak simple truth, i.e. openly about the refugee problem as related to political correctness (Dagens Nyheter 11 January 2016.) Eventually an ethnologist and a journalist tried to summarize the whole process in a book (In Swedish) on Swedish immigration politics and its consequences, published in March 2016.

During year 2014 charitable Sweden reports 36,000 induced abortions in the country, while commiserating the destiny of victims of child trafficking and controversial reports on unaccompanied refugee children, defined as up to 18 years' age. Dramatically, the latter's number in 2015 happens to be about the same as the number of domestic abortions. Not to mention that about 50% of all marriages end in divorces (not counting separations of unmarried couples), where former husbands or wives leave partially "orphaned" children and become uncommiserated childless "refugees" in their own country. Charitable Sweden wants to welcome many refugee children while not being able to welcome about the same number of their own aborted children. Families that are not able or wanting to take daily care its own members, own children or own elders because of heavy individual work responsibilities still hope or even claim to be able to take care of an increasing number of refugees. They are obviouly supposed to be taken care of by state or "public machine", anonymous welfare volunteers and public employees who, however, are hardly to be paid by means of increasing a high tax levy that is generally perceived as already too high.

Moreover, especially politicians and the cultural elite try to do all the above at the expense of others in society. A possible if not sure dismantling of the welfare insurance scheme is not likely to affect politicians and those who are part of or above the middle class. It will affect mainly those who are really poor old or sick, who have paid taxes all their working lives in the belief that they bought themselves a promised minimum insurance which eventually came to be used to protect even numerous non-insured. Some of these aspects were later covered in media, e.g. by Ann Haberlein's Det brutna samhällskontraktet [The broken social contract].

If more needs to said: in order to understand the proper limits of personal involvement we might ponder on the difference between what we perceive as our own preparedness and disposition for sacrifice for rescuing or lodging and feeding in our home, in order of priority: (1) our child, (2) our husband or wife (or "partner" as nowadays), (3) our parents, (4) our relatives or friends, (5) our compatriots, connationals or co-citizens, (6) strangers, or (7) our or others' persecutors or enemies if any. And this at different degrees of risk for our own lives or obligations to intervene, e.g. in the name of European or United Nations' solidarity. If we do not think ourselves and others being able to do such sacrifices, and cannot afford to take personally care of at least our own old parents, to what extent, then, do we want, are tempted to, or dare to publicly display sanctity in "playing God" particularly if done at the expense of others, while paradoxically ignoring our own Imitation of Christ ? Ultimately, the problem is not to be meant to be solved at the expense of others or state government, but of ourselves, requiring us to become alike Christian saints as preached in Kempis' Imitation of Christ or in the Bible's Matthew 5:40: "And if any man will sue you at the law, and take away your coat, let him have your cloak also."

Let me finish with a quotation taken out the review of a book about "political correctness" I wrote time ago:

"The very same transposition of psychoanalytical Oedipal terms into cultural Christian and political terms is achieved by the Swedish political scientist Tage Lindbom who stood at the interface between Christianity and Islam, in his book The Myth of Democracy (1996, orig. 1991, p. 26f.) He reminds that expulsion from Paradise [cf. the Oedipal Mother] means entry into the profane world [of the Oedipal Father] with all of its forms of limitation, contradiction, and conflict. But the paradisiacal, primordial state of peace, serenity, and freedom from conflict lives on in man as a "memory", and therefore modern man dreams of a lost Paradise, even in socialistic and communistic speculations. Fairy tales and dreams can give what harsh, profane reality cannot provide. In contrast, traditional man is conscious of the conditions that inexorably govern creation. He knows that this brutal reality is a consequence of this expulsion from Paradise and that this is his destiny. He knows that a dream is a dream, that the world is what it is, and that man is what he is, that is, potentially a saint, potentially a villain. Traditional man knows that he cannot dream himself away from his earthly existence. Secularized man, on the contrary, has lost this elementary wisdom. When he enters a world of tales and make-believe, the cherished daydream has a different content: almighty human power will realize terrestrial perfection. He lacks a consciousness of the divine Father's presence in the world and senses an emptiness and meaningslessness that stimulates him to give himself up to endless narcissistic imaginings and speculations, which replace reality.

[180916]


 

======



E151025 On the why of rare inserts in this blog

 

Today's date is 25 October 2015 and I definitely realize the decreasing number of inserts per unit of time in my blog. Possibly the same will be happening with my production of scientific articles. This is consistent with I write in the explanation above in the introduction: Why and how to read this blog that is nearly the same as the position statement for my research after year 2002, as well as elsewhere in my reflections on occasion of my 75th birthday, and about the meaning of debates if one considers each item of a blog as a contribution to ongoing debate or exchange of opinions. As a matter of fact, each further contribution of mine to either blog or research can be seen as a paradox in face of what I have written about the meaning and meaninglessness of debates. Ultimately one must say that this paradox is being solved by my decreasing activity of writing and, in general, discussing, the more so with advancing age beyond my present age of 78.

 

A justifying example: recently there has been in Sweden the well known Trollhättan school attack and I realized that there was much to be said about it that is not being said. I soon noticed, however, that I hade already expressed most of what I think should be said on another analog occasion concerning the case of the mass murder in Norway by Anders Breivik. And so it has been going, I increasingly notice that new occasions to comment on daily events tend to be repetitions of earlier questions that have already been commented. "So there is nothing new under the sun", states the Ecclesiastes, something which in the right interpretation appears gradually more and more clear with advancing age. Other examples could be the problems related to above, seen as "An attack and identity crisis in Sweden" (The New Yorker, 23 October 2015) for which I would repead a similar kind of analysis I applied earlier to e.g. political correctness , to debates on feminism, and to the "illusion of state-individualistic ethics." My conclusion is that there are good reasons for, if not already closing down this blog, at least to expect rare contributions to it especially if I will not submit myself as earlier to the provocations perceived when listening to mass media debates.

[151215]


 

======

 

 

E140825 On Gender Studies and Gender Perspectives

 

After the latest continuous exposition to LGBT news and exhortations in massmedia I felt that I should send the following e-mail with a hint to students and former colleagues at my university:

 

"There seems to be considerable interest in gender issues, to the degree that the state - regardless of the diversity of theories and approaches in all the various sciences except in official trends in gender studies - allows itself to demand that universities must build a gender perspective in research and teaching. Therefore - in full knowledge of Anglo-Saxon cultural domination in academia and society - I suggest that those who happen to understand French read or listen to the following rendering of a 2011 conference (in French) on Man-Woman: Felicitous Difference or Gender War?"

One main suggestion seems to be that the difference between the sexes is a sort of archetypal or primal motivation for acceptance and respect for differences between humans. It appears to me to be inversely related to the phenomenon of political correctness, and the grouping of similarities, as in the case of homosexuality.


 

======



S121112 Lågvattenmärke i svensk kultur, och i förakt [Low-water mark in Swedish culture, and scornful contempt]


Jag tar mig friheten att informera om nedanstående fenomen i Sveriges ledande dagstidning eftersom jag förmodar att det är bra att känna till hur djupt folkkulturen eller debattklimatet sjunkit i landet - för att därmed dra slutsatser om vad man skall försöka förstå och göra. Det handlar om förakt för religion och det som flera miljarder människor över hela världen tagit och tar på största allvar och med stort engagemang. Med andra ord handlar det om respekt för våra medmänniskor. Men det handlar även om förståelse och kultur.

Eftersom jag av besläktade anledningar håller på att läsa om delar av Carl Jung's samlade verk som jag först studerat för 30-35 år sedan så råkade jag nyss observera följande stycke: "It is after all only a tiny fraction of humanity, living mainly on that thickly populated peninsula of Asia, which juts out into the Atlantic Ocean, and calling themselves "cultured" who, because they lack all contact with nature, have hit upon the idea that religion is a peculiar kind of mental disturbance of undiscoverable purport. Viewed from a safe distance, say from central Africa or Tibet, it would certainly look as if this fraction had projected its own unconscious mental derangements upon nations possessed of healthy instincts." (Two Essays on Analytical Psychology, Collected Works, vol. 7, p. 204f.)


Senaste angreppet på religion i allmänhet och kristendom i synnerhet levereras i Dagens Nyheter den 9 november 2012 (paradoxalt nog i sektionen "Kultur"), under den dunkla rubriken "Hårdrockare tycks inte väcka lika mycket sympati som anarkofeminister". Det förtjänar inte att refereras eller kommenteras utan bara att beskådas. Det är också intressant då det ett talande exempel: genom dess användning av begreppet feminism i allmänhet och anarkofeminism i synnerhet kan man också få djupare insikter i dessa fenomen.


Författaren som av någon anledning erbjudits en hedersplats för sin krönika på just kulturdelens andra sida presenteras i svenska Wikipedia.


Läs gärna artikeln. Slutsatser? Kanske kan något uppslag erhållas från hemsidor som försöker följa upp och påtala föraktuttryck och förföljelser enligt


<http://www.europe4christ.net/index.php?id=147>
<http://www2.trincoll.edu/~dcruzuri/anti-catholic/catholic.html>
<http://www.akegreen.org/>


Vidare: exempel (nedan, på den här sidan) på hur jag själv försökt reagera, som ev idégivare till andra:


<BLOG.htm#A16> och på tal om "debatter"
<BLOG.htm#A31>.

 

[140123]

 

 




 

======




E111227  Parents, adult children, childish adults - Inverted identities?

 

I do not cease to get amazed by what is happening not only in the feminist struggle between woman and man or between children's parents, but also between young and old people, between children and parents or grandparents. Since I myself do not have own children my image of those relations would be stuck in my memories of how it was and supposed to be in countries where I grew up, some 60-70 years ago. As it stands today I keep updated on the basis of what I see and hear around me, and from friends or neighbours or from mass media. In particular I have been hearing from older acquaintances I have known for decades, whom I have followed ever since, and who in part inspired me to write by reflections (in Swedish) "Old and young people", (in English) "On friendship and personal relations", and (again in Swedish) "Do not grovel for pensioners".

 

Beyond the sociologisms of "generation gap" I think about youngsters in poor countries all over the world who risk their lives to emigrate or flee as refugees to rich countries to find work and live in locally miserable conditions in order to save and send money home to their parents. Mid-aged sons or daughters in one of the most affluent countries of the West, where the state offers generous  generalized welfare, repeatedly ask for favors, loans, or gifts from their parents and relatives. They even request such support urgently, "today or tomorrow", since despite of decently paid employments they have not spared any buffert for unforeseen circumstances of life. Some of them cannot borrow from banks but perhaps only from friends, since apparently they are not deemed to be creditworthy or cannot afford to be bound to pay interest rates, and still less to pay amortizations. At last, as life emergencies accumulate as if in the middle of a third world war, they repeatedly ask or hope even for long-run loans or, rather, advance inheritance - equivalent to interest-and amortization-free loans. I know of cases where "children" in their fifties repeatedly ask for advance inheritance from parents who may live on small pensions and barely can guarantee to be able in the long run to provide for themselves, or ultimately from needy parents who feel obliged to take bank loans on behalf of their needy adult children.

 

These grownup and would-be needy children ignore that if the parents in turn ever got any inheritance they would need it themselves in order to guarantee their own elderly care since obviously they cannot rely on their children who in turn claim to rely on the parents. This is obvious also from the fact that grown up, adult  or middle-aged children tend to call on their parents or grandparents mainly when they need some money or other help, else letting weeks or even months pass without ever asking how they are doing and still less whether they need something. (But they may eventually make it to come to mourn at their funeral.) And if and when their parents ever can afford to give any help, it is not sure that this will be acknowledged and that they will get any substantial thanks or more frequent calls from their needy children.

In order to offset their possible feeling of guilt or shame these grown up "children" may even recur to strategies of self-victimization or self-image of victimization, or victim mentality (masterly presented in the Swedish book Is the Swede a Human Being?, p. 379, cf. my book review). They condemn "guilt and shame" as having been imposed upon them, without realizing that their absence creates and characterizes impudent and conscienceless people. Or, more expressively in Swedish: people who are "oförskämda och samvetslösa". If they happen to have some serious sickness they insinuate that if they do not get advance inheritance they may even die earlier than their old parents in the eighties. This they do despite of sometimes having at their disposal a trendy downtown apartment, a car, summer cottage, and own children all loaded with trendy electronic gadgets. Not to mention that the parents' occasional complaints can be rebuked as being moralizing self-pity, attempts to arouse feelings of guilt and shame, sheer bullying, or, in the best case, the complaints are met with reproachful silence. In the worst case, grown-up children or grandchildren can "punish" parents or granparents by refusing to meet or even speak to them, or witholding opportunities to their meeting grandchildren. And parents may not insist, and still less rebuke, but rather arrive to the extreme of apologizing, for fear of definitely losing their children's and consequently grandchildren's hoped-for contact and affection. This recalls what Richard Stivers writes in his book Technology as Magic: The Triumph of the Irrational (1999, p. 58f.):

"[P]arents sentimentalize their children and live vicariously through them to the point of turning them into consumable personalities. In the absence of cultural authority, parents increasingly use psychological techniques of childrearing to manipulate children into conformity. [Cf. cognitive behavior therapy for e.g. ADHD syndrome.] Both through technological objects and technical processes parents create dependent children. At one time the end of love was to create free and independent children. Most parents, however, do not recognize the change of the meaning of love from ethical to sentimental and manipulative. And yet with an appreciation and critical knowledge of past meanings of love, parents can make a heroic effort to live out some earlier meaning of love, but they do so at the risk of isolation." [My italics.]


I have myself witnessed the elderly's silent suffering after they and their beloved hade been undeservedly insulted by their supposedly mature grandchildren, with their own parents' connivance: this is a variant of phenomena I felt the obligation to report (in Swedish) in an earlier blog entry of year 2009 (below.) As somebody expressed it: "While grandma is sad for not hearing from her beloved mature granddaughter, she is too busy for that but prides herself for the proof that she is so loved, and therefore lovely. At the same time she deplores her grandmother's nagging and her sadness as being self-pity and as attempts to awaken feelings of guilt in her. Conclusion: it is valuable to be loved despite of being too busy to love people whose good graces are not useful. Is there some advice or consolation to be offered to the old man who for unknown reasons has been insulted by a 25 years old grandchild with the epithet "motherfucker" (in Swedish "skitstövel")? Yes, there is: "If you have an injury done you, you do your adversary too much honor to take notice of it, and an excessive fear of dishonor itself is dishonorable" (Steven Shapin in A Social History of Truth, pp. 108, 148f., 167f.) To get offended in such circumstances is to give illegimate weight and encouragement to an offender who should have been educated earlier in childhood, or ultimately brought to justice. The question is serious enough since it also addresses the problem of duelling in the history of Western culture as that of honor killing, both related to their modern forms of bullying and abuse in our supposedly "enlightened" present culture, and amid the decline of civility.

To top it off, as I have noted in my earlier blog entries referenced above, the young rebuke their elders for being stingy and unwilling to help, and blame the them for having a leisurely retirement at the youngsters' expenses, who in turn feel
harrassed and offended. In practice, it seems that when parents  and grandparents stopped to rebuke their children and grandchildren in the name of a new "children's liberation", they also opened the door for the children's insolent rebuke and incrimination of parents and grandparents: "The Sibling Society"? Indeed it would be consistent with my own research on the "death of the Father", whereby young adults have come to consider that parenthood and the whole society is supposed to supply unconditional motherly care. And probably, from cultural viewpoint, all this goes on unconsciously in the shadow of the archetype of the "Great Mother" conceived psychologically by e.g. James Hillman, and poetically by Robert Bly in the humanistic tradition of Carl Jung. Since the main of my life has been dedicated to university education and research it natural for me to think also about the master-apprentice relationship and to events typical of university environments as analog to those between parents and children, and wonder what all this does imply for the ongoing present and for the future.
 

The "Great Mother" mentioned above together with the "death of the Father", also means the youngsters' revolt against , and lack of respect for, authority as traditionally represented by father and age. Thus, for instance, a young man in the military (!) may allow himself to gratuitously insult his innocent old grandmother and her dearest on the basis of personal frustrations, unexplained reasons, and hateful insinuations about some close relative: that is, guilt by association, analog to soldiers' gratuitous violence against unarmed innocent children and civilians in war situations in enemy territory. Or then they wander around in family meetings and private gossip in order to judge and later apply to elders, unsuspecting relatives mischievous epithetes such as "assholes" (in Swedish "skilstövel", cf. "verbal abuse" and "violent language".) Compare with the outmoded "respect for elders". Another grown-up middleaged son or granddaughter, who in childhood never got a reprimand from the "absent father" and rather expect motherly complacency for all self-centered needs or wishes, nourish lasting resentment against anybody who rebukes them or does not satisfy their wishes or expectations. It is indeed a good ground for narcissistic personality disorders with frequent references to the "lust principle" and their right to do what they please as a legitimate sign of adulthood and guide for their lives. Personal sacrifice and suffering is then perceived as self-willed melodramatic martyrdom. Authority is replaced by the matriarchal "wolf pack" mob dictatorship that characterizes much ongoing political correctness:  emotional threats and blackmailing, scornful behavior, slander with insinuations, punishing silences, bullying, cowardice, vendettas. And all this within the circle of relatives, with many self-declared pacifists talking about world peace while unable to keep peace in their own extended families. If any reader feels struck in reading these lines, that is bad enough. Others have testified that they perceive such descriptions as "sheer therapy" in view of their personal life experiences. Swedish readers have the opportunity to experience such archetypal behaviors as described in Felicia Feldt's autobiographical "reality novel" Felicia försvann (Felicia disappeared). For reviews of the book see links on the publisher's web page.

 

Yes, "the sibling society" or, then, at the end (again) the apocalyptic and already tested society in Stalinist-Maoist cultural-revolutionary times:

And I will make boys their princes,
and infants shall rule over them.
And the people will oppress one another,
every one his fellow
and every one his neighbor;
the youth will be insolent to the elder,
and the despised to the honorable.

(Isaiah 3:4-5)

 

"And the brother shall deliver up the brother to death, and the father the child:

and the children shall rise up against their parents,

and cause them to be put to death."

(Matthew 10:21)

Exaggeration? Yes, I am mainly gathering my images from a series of sources as mentioned at the beginning above. It could have been called a reality-novel. One thing which can be said in defense of the actors of this behavior is that it is the result of faulty education in the West despite the Christian heritage. First of all fault by the parents: children look at what parents themselves do rather than to what they say. After all what has has been said above, I need to confirm ritually that, of course, youngsters are not bad and elders good. I know many loving and lovely youngsters and realize that what appears as evil may be named shortcomings. And all humans including elders and myself have sinned against parents and have something good and something evil inside themselves. They should confess it without blaming "situational influences" for the evil while praising themselve for the good, as in some late psychologizing ethics. Evil is ultimately our personal responsibility or outright sin, even if forbearance is called for when one takes into account the situational influence of the cultural-ethical decay of the family and society. It is a decay that with perverse rhetoric is acclaimed by the the type of postmodern aesthetical ethics acknowledged by Michael Maffesoli. It is indeed a postmodernity that is tragically impervious to both criticism such as by  David Evans, Stephen Hicks, or Christopher Norris, and to the learned and complex but ambiguous and indecisive, if not outright obscuring, overview by Zygmunt Bauman.


To acknowledge all this may indeed be a legitimate rhetorical requirement but I was talking about typified general trends and changes in feelings and attitudes, as in all kinds of apocalyptic and prophetic messages in the Bible. It is significant that the Bible's Ten Commandments include "Honour thy father and thy mother" and not the other way round, related to the instinct-supported care of the offspring. After all, it is merciful to prevent children from having to regret what cannot be undone when the parents will be dead, not to mention these parents' prior lonesome suffering while lying on their deathbed in niggardly financed, low-tax elderly care. Better to love them in life than to only cry beside their deathbed or to mourn them publicly at their funeral. A Swedish author expressed it touchingly in another way: it is a pity for parents when their children do not grow and mature fast enough in time for being able to express their gratitude before their death.

Indeed, the World Values Study is referred to in the book Is the Sweden a Human? (p. 73 f.) stating that as regards the expectation that children are to love and honor their parents, and the percentage of people who consider themselves religious, Sweden is in the bottom layer. If it is too late for supposedly outdated Christian education, perhaps a minimum of respect can be evinced by a common reading, by old and young, of a resignedly and quietly humorous book like Jane Miller's Crazy Age: Thoughts on Being Old. Those who read French and insist in serious and committed intellectual work are recommended instead to study Louis-Vincent Thomas' Anthropologie de la Mort  [Anthropology of Death, Payot 1976], especially the masterly chapter IV on elders and death, with emphasis on section Ab  (p. 363ff.) on old people in the Western world who "helplessly watch the demolition of values for which they sometimes have sacrificed a lot". A reinstatement of respect for old age that is still typical for many world cultures may be obtained by a study of classics such as Cicero's Treatises on Friendship and Old Age, or by a study of research such as at the Life-Span Development Laboratory of Stanford university.

-------

Some months after having written most of the text above I happened to read a valuable journalistic overview of the phenomenon including curling parenthood, in the The New York Times, the series that included (14 July 2012) "Guilty parents, ungrateful kids, easy solution", in the Swedish newspaper Aftonbladet  (10 July 2012) "Sluta behandla era ungar som kungar" by  Alf B. Svensson in Aftonbladet , (10 July 2012),  "För evigt ung" by Pernilla Ström in Dagens Nyheter ( 23 January 2010), "En ny generation vill glida genom livet" by Jenny Strömstedt in Expressen (19 February 2014), but most comprehensively in "När egot tar examen", by Ana Udovic in Dagens Nyheter (6 May 2012). The latter relies explicitly in part upon work (in Swedish) on narcissism and related issues (the socio-psychological counterparts of common-language egoism) by Bo Sigrell and Lena Teurnell, Mats Alvesson, Magnus Lindwall. And all that recalls Det infantila samhället  [The infantile society] by Carl Hamilton, promptly and symptomatically mocked by a feminist icon. A book (also in Swedish) coupling these questions to Swedish culture or "national character" is the above mentioned Henrik Berggren and Lars Trägårdh's Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige [Is the Swede a human being? Community and independence in modern Sweden], also reviewed by myself, and commented by Tomas Brytting in Swedish Radio's "Tankar för dagen" on the National Day 6 June 2012 (text here). Those who cannot read Swedish may appreciate some of the English literature that is the main recurrent reference in the article, by dr. Jean M. Twenge, the author of Generation Me, who also co-authored with W. Keith Campbell the laterThe Narcissism Epidemic. I recommend strongly this overview, disregarding my dissent about the suggested roots of the phenomenon that elsewhere I did conceive in different terms of ethics and social psychology.
All this having been said I also confirm my knowledge and conscious dismissal of the humorous anedoctal historical accounts of complaints, since Socrates, against earlier young generations, an example being (in Swedish), Dick Harrison's Historiens sju "värsta" generationer [History's seven "worst" generations]. Harrison misses content and meaning, especially the historical meaning of secularization (cf. Jacques Le Goff), being an illustration of the rhetorical postmodern relativization of values and cultural issues.

 

[181019]

 




 

======




E111222  The meaning of "Debate" oneliners. Or publications and peer-reviews

 

 

On occasion of my retirement I intended to complete my research that had been neglected because of managerial duties, and to summarize my experiences and reflections in one or several publications. The more I studied and reflected, the more I got convinced that the main problem was not the lack of debates, books, publications, experiences, reflections, but rather the lack of wish, will, courage, that is "lack of time" , to select readings, to read, to think, or to understand in depth and to act upon knowledge that is still valid and already available. But it is obvious that debates about an issue have an intrinsic value, at least initially, as an expression of human respect or friendship, as a test of one own's arguments and as a way of understanding others' mind or psyche. This is partly analog to the situation of a physician who must have a contact with ill people and illness in order to get a chance to understand and cure it, or to assist with palliative care.

If one conceives writing as the building up of a relationship between the writer-author and the reader, I perceive the problem as being the difficulty of creating in the Western culture's latest trends a genuine I and Thou relationship in the sense of Martin Buber's "dialogue and existence." The final disaster seems to be represented by the oneliners or fewliners of the Facebook's or Twitter's blog or microblog phenomena. The contrast to Buber's I and Thou is then illustrated by the changeover to I and all of you, since I cannot afford the time to write to each of you individually. You all are the mass of my massmedia. Facebook and Twitter, as examples of the latest debate techniques represent networked fragmentation opposed to the systems concept, and are some of the latest additional onslaughts of technology with hypothetical advantages and paradoxical cumulative waste of the time it would have been required to form a personal committed oldfashioned letter. This is accompanied by other psychosocial phenomena that historically were grasped by the Danish social critic Søren Kierkegaard, and summarized by
Prof. Richard Stivers in the book on Technology and Magic: The Triumph of the Irrational (1999, pp. 122-124): "Whith the decline of inwardness and passion, one's relationship to the other becomes concurrently that of aesthetic possibility and ethical indifference." There are also descriptions and more popular analyses in a few research reports and essays such as (in Swedish) Lasse Granestrand's "Resa i den twittrande klassens universum" (Trip in the twittering class' universe, Dagens Nyheter, 7 october 2012.) See also some more superficial criticism as by Annina Rabe (in Svenska Dagbladet, 11 September 2012.) On occasion of my 70th and 75th birthdays, when the issue of available time and the meaning of it all becomes increasingly acute, I tried to summarize this insight in my virtual research summaries.

Publications and peer-reviews, which are considered to be the criteria for academic success, can also be perceived as examples of present sterile debates, i.e. debates with editors and colleagues in tenliners if not oneliners, often with view on career advancement as related to academic alliances with currently influential peers who are editors in influential journals and their subcultures, or to intrigues or to the selling of books, journals and ideas.
Conversely, everything that may be understood as criticism of the closest peers must be selectively silenced in order not to endanger the esprit de corps or collective identity of the alliance. It is not necessary to go so far as to politics in order to, justly or unjustly, perceive this phenomenon of cronyism also typically appearing as suspicion in university departments. The basic idea for such a successful career is to prioritize the avoidance of creation of enemies, and the promotion of vulgar versions of Machiavellianism, with disregard of Aristotelian ideas of true courage. I myself could easily recognize early among graduate students those who would make such a rapid career, behaving with exquisite meekness, far from appearing as simple smartalecks, to the point that they claimed that their responding to hard arguments with silence was motivated by "respect". In this context students can be perceived by older professors as children or grandchildren are perceived by parents in the dialectics I described elsewhere under the label of Parents, adult children, childish adults - Inverted identities? A much more important and nowadays dominating phenomenon related to cronyism is, of course, the controversial and extremely complex political correctness that I considered elsewhere in the context of my review of a book on organizational self-desctruction, by organizational psychologist Howard Schwartz. Alternative expressions of political correctness appear in the phenomena of bias and suppression in the supposedly scientific process of peer review. The important thing here is to note how such phenomena undermine not only dialog but also debate including politics. They become display of fears, struggles of power and of self-affirmation.

 
All this undermines communication and dialog from an ethical point of view but still presupposes a "semantic understanding" of what others say or write. Richard Stivers in the earlier mentioned book on Technology and Magic (pp. 44-78) advances the insight that the semantics itself is in question because of an ongoing decline of language in the technological society, its substitution by images, visualization, aesthetics, and aestheticism, and the consequent decline of capacity of thought and understanding that accompanies language. Stivers, on the basis of Email, predicts Tweet-Facebook language when describing how talk shows on television and radio "reduce dialog to the level os street talk - emotional outbursts, simple assertions, and elliptic sentences". All this while mass culture "is based on the creed that everything can and must be made effortless and immediately understandable." Despite all this there are research trends that in the spirit of an unconscious "Heidegerrian" aestheticism claim that it opens the way for a deeper and intuitive or unconscious kind of understanding. Words that express this dream are the following, abstracted from a PhD dissertation on human-experiential design: "tangible interaction, unconsciously executed through the computer itself will restore the primacy of action and re-integrate the mind and the body. There should be no conscious effort in the behaviors, because experience has already made possible the series of right actions, but unconsciously, in that it uses the memory that our bodies know, erasing the awareness of people as users but not as humans, and the need of willpower to act. To be pleasant and invigorating, life should be free of the need to always be conscious of the environment in which we exist."

 

Stivers continues adducing a study conducted at the University of Texas that found that less than half of the sample of adults could understand a plainly written paragraph. Others found that students increasingly think in "nonsequential and visual ways." This recalls my own late experiences that in a e-mail containing more than one question about a subject, or more than a subject, the answer if it comes att all, may often respond to only one question of one subject, as if the rest of the original text had not been read at all. Summarizing various research Stivers observes further that where once visual images were subject to language, now language is becoming subordinate to visual images. The meaning of life becomes exclusively aesthetic and now resides in cultural experimentation as in technologically conditioned consumption, lifestyle, and entertainment. Now we have "communication" rather than speech, writing, literature, art; we have "relationship" or "network" of "networked friends" rather than friends and lovers. People think less and less in sentences and allow themselves to be led more and more by words or at best, as I wrote, by twittered, facebooked, e-mailed oneliners. Stivers refers particularly to the phenomenon of "plastic words" that were defined by Uwe Poerksen as words that aspire to be scientific or technical burt end up being amorphous, having as chief purpose to "provide security and perform exorcisms". I myself noted that supposedly scientific words are no longer defined. "Method", "model", "theory", "information", "communication", "interaction", "system", or "design" have no longer contended definitions because of their being definitely "plasticized", and lately have been supplanted by other still less defined such as "conceptual framework" and, most recently "methodical and conceptual toolbox", never mind the meaning of concept, or the difference between tool and instrument. Or, for that matter, in the context of technology's benefits, between growth and development.

Among those who are constrained to adopt old and new plastic words we find graduate students who are obliged to get socialized into the sub-cultures of their sub-specialties; forget about dialog and debate within specialties. In the manuscript of a dissertation dealing with informatic digital capability, ICT co-evolution and business strategies I found, for instance, the following terms, which put off even specialists since they suggest the need for an initiation and socialization into the particular sub-field of study: conceptual framework, theoretical framework, functional view, design & enactment, ICT-assets & knowledge on design, conceptual tools, conceptual models, design capital, functionality, performance, complex-unstable-dynamic environments, strategic options portfolio, strategic foresight vs. systemic insight, functional resources, organizational-operational-dynamic capability, co-evolutionary perspective, and ambidexterity. The latter being the ability to both exploit current opportunities through efficient operations and to adapt to future exogenenous (sic) change through exploration. And there are references to philosophical foundations of the work in terms of perspectives on causality, ontology, epistemology, and critical realism.

Smartalecks and cronyists also know how to borrow into their publications terms used by their influential disciplinary patrons. And in the context of interaction never mind about the more subtle forms of human interaction that tend to be submerged into hateful commentaries, harassement, and competition of popularity in terms of "friends' likes" on the net. Compassion, ethical love, trust and patience are concepts that have disappeared from general cultural discourse, as terms like honour, virtue, temperance, modesty, and chastity. Stivers summarizes these tendencies by noting that "there is no effective way of raising ethical questions", and this is also my own summary as background of my position regarding "debate".

------

When approaching 75 and with an increasing feeling of urgency because of consciousness of finding myself in the "vestibule of death" I did reread the Swedish political scientist Tage Lindbom's The Myth of Democracy where he finds a way of exposing the phenomenon of "debate", which dispenses of any further explanations and recalls that the deepest truths have already been revealed in the many great books. In a cursory review of the history of ideas about democracy he writes tthe following three paragraphs that I would have risked to waste my time by trying to express myself, namely:

 

"A seductive notion is that truth is to be found like a 'vein of gold'; and the hope of finding this 'vein' of truth gave impetus to feverish philosophical search" (p. 30). And gave impetus to scientific development, I may add.

 

"[Jean-Jacques Rousseau] tries to find and explain different ways in which this ascension can be accomplished [wherein human choices are elevated from the merely private to the general level, where the Popular Will is to be realized]. By deliberation, he says, it may be possible to bring a multitude of different opinions into concert. The more thoroughly we discuss a question, the more our differences can be reduced. By this means we can come nearer to what we want to achieve, namely unanimity, and unanimity expresses the Popular Will" (p. 35f). (These ideas foreshadow, by the way, a Hegelian dialectic of the kind that I myself applied in my dissertation on quality-control of information. With the great difference, however, that I did not assume that one would come nearer to unanimity, and for that very same reason I called for an accounting of a measure of the degree of disagreement.)

 

"Truth is an endless number of fragments in which true and false are mingled. But the golden grains of truth can be sifted out; and this is accomplished by the unending, reiterated exchange of opinions. The lifeblood of liberalism, therefore, is debate and discussion. Every restraint, every limit on opinion must be denied." (p.41). "Continual searching and researching, gathering raw data, empirical trials, analysis through logical and discursive processes of thinking, always in a cadre of continuous debate: these are the operative demands of the liberal search for truth - truth which, it is believed, is like grains of gold, washed and sifted in a free selective process, the false dross being separated from the noble metal of truth. ...A world of freedom in which truth will win out over the lie ...The true will become better and better, ever more 'true'" (p. 43).

------

 

It should be obvious why this is not so, when everybody tends to start his logic from different and often unconscious basic assumptions, compared with earlier times' more general, collective Christian assumptions in the Western world, not to mention the forgotten method of uncovering basic assumptions by means of a Platonic dialectic that requires much more than the typical blog-oneliners. Compare also the philosophy of information systems as advanced in West Churchman's The Design of Inquiring Systems, countering the naive idea of data and informations as "fragments". I witness what happens today's with the so called social media not to mention computer games and blogs, phenomena that academia is desperatly trying to intellectualize by selling basic courses on, for instance, "Blog's theory and practice". Or, yes, I know, by following good advices, more simple than Plato's dialectics, like the following one: "Conversation is a game with some hard rules: say only what you mean; say it as accurately as you can; listen to and respect what the other says, however different or other; be willing to correct or defend your opinions if challenged by the conversation partner; be willing to argue if necessary, to confront if demanded, to endure necessary conflict, to change your mind if the evidence suggests it." Quoted from David Tracy, Plurality and Ambiguity: Hermeneutics, Religion, Hope. (Harper & Row, 1987, p. 19, referenced in Anthony Flood's web page).

Occasionally it pops ut in political debates that leaders of political parties do not themselves believe in sheer debate based on sheer freedom of expression. As the leader of the Swedish Center party  Annie Lööf expressed it in a debate article on a controversial issue (including "polygamy") in the newspaper Dagens Nyheter on 11 January 2013:  "A point is reached when a kind of stop line must be drawn in the debate to avoid confusion to be created". Also occasionally it will be found that some insightful journalist like Niklas Wahllöf (TV column in Dagens Nyheter 29 November 2012) uncovers the empty dramaturgy of many pseudo-debates and interviews at the supposedly "public service" Swedish television. It also happens that this strange atmosphere of empty, sterile egoncentric debates is noted in unpretentious musings and deeper probings in very symptomatic newspaper essays as for instance, in the titles' translation from Swedish, "The air in the debate is stale and confined", (Dagens Nyheter, 17 September 2013), "All talk och no one says anything", (Metro, 26 September 2013), "After threats and lampoons I take now leave from the gender debate" (Swedish Television Debate Page, 8 November 2013), or "When verbal vomit drowns public discourse" (Svenska Dagbladet, 26 January 2014), and in "The debate about the debate is hereby declared dead" (Svenska Dagbladet, 29 January 2014.) It is obvious that many citizens sense the emptiness and poverty of the debates despite of not being able to grasp the core and the why of the phenomenon as related to controversial "political correctness".


I have come to realize that in many ongoing debates about crises or problems "Democracy" is named as the theoretical basis of debate and as a general solution in a way that recalls the old universal appeal to God and religion. So, it can be in the case of trying to explain the mass murder tragedy of Anders Breivik in Norway, or islamic terrorism, or the wave of economic crises in the USA, or in Europe as analyzed by Roger Cohen in The Age of Outrage. What becomes apparent is that the solution is supposed to be "more of the same" whatever that same could be, if only it is called Democracy. It seems never to occur the possibility if not the need of the analyzers self-criticism. With that I mean the hypothesis that "something is rotten in the state of Denmark" but in our case not Denmark but perhaps in the practice of democracy in the Western world, where Democracy has become an idol that has replaced the supposedly old-fashioned God. As Cohen writes "Egos expanded...Money outpaced politics. Rage surged... The only people who walked away unscathed from the great financial binge that preceded this mess were its main architects and greatest beneficiaries: bankers, financiers and hedge-fund honchos". Nevertheless there is no real analysis, no real questioning of the sources of ethics or of why democracy went wrong and may be going towards a short or long term disaster. I suppose that democracy went and goes wrong because it has been equated to the implementation of a truth determined by a supposed majority in the supposedly free market of opinions, never mind wise arguments. And this is gradually being represented by the Internet or by more communication and pluralism despite the likewise gradual realization that notwithstanding freedom of speech there must be rules of communication, and a motivation to avoid seeking narrow consensus based on restricted social  "debate groups" that foster oversimplification in face of complexity.

 

Netvertheless more than 150 years ago Alexis de Tocqueville, to whom I have repeatedly referred to in my writings, in an insightful analysis of democracy in the USA offered an analysis that is surprisingly modern and deserves attention. The more so during times of financial crises and upheavels such as in Europe  after year 2010. One very focused and clear analysis of financial crisis as example of the failure of debate or rather of dialogue in the democratic system is offered in an editorial of 27 January 2013 (in Swedish Det verkliga hotet, The real threat) by the economy columnist Andreas Cervenka of the newspaper Svenska Dagbladet.

 

After Tocqueville we also have Carl Schmitt whose controversial work exposes the connection between the misunderstandings about debate and the perils of dictatorship if not totalitarianism. In the context of political theology he is referred to as follows: "Schmitt criticized the institutional practices of liberal politics, arguing that they are justified by a faith in rational discussion and openness that is at odds with actual parliamentary party politics, in which outcomes are hammered out in smoke-filled rooms by party leaders. Schmitt also posits an essential division between the liberal doctrine of separation of powers and what he holds to be the nature of democracy itself, the identity of the rulers and the ruled. Although many critics of Schmitt today, such as Stephen Holmes in his The Anatomy of Anti-Liberalism, take exception to his fundamentally authoritarian outlook, the idea of incompatibility between liberalism and democracy is one reason for the continued interest in his political philosophy." (ref. The Crisis of Parliamentary Democracy.)

"The genie is let out of the bottle", and language is no longer effective for meaningful communication, leading to overconfident illusions about the power of unbridled debate or "art" à la Muhammad drawings controversy, or "artful" caricatures of dialog such as Kränkta vita män (Swedish for "Outraged white men", possibly and paradoxically inspired by the book title Stupid white men) a degrading Facebook group that presumedly righteous feminists  scornfully urge critics of feminism to join and is ritually praised by other feminist journalists (like Catia Hultquist in Dagens Nyheter 17 December 2012) who use the rhetorical trick of equating antifeminism with racial discrimination or worse.
Occasional deep but paradoxical insights about "debates" versus political correctness appear very seldom in daily newspapers, but are exemplified by Johan Hilton in Dagens Nyheter (17 September 2013.) The self-avowed lesbian feminist Kristina Hultman earlier in the same Dagens Nyheter (9 October 2012) equates antifeminists with "terrorists like Anders Behring Breivik, aggrieved white men, religious patriarchs and fascist movements." Never mind about guilt by association. I can only despair about the empty hopes and wasting of time in one-liners by millions of Internet users who unconsciously maintain an unfounded faith in a sort of intellectual social darwinism. My latest distressing experience besides a short free subscription to a major Swedish newspaper and its section on a symptomatic "culture & entertainment" (cf. "edutainment"!) has been to witness some of the discussions about the theater staging in Sweden of the unfortunate "feminist" S.C.U.M. manifesto. It is no longer justified to put hope into democratic debate when, for instance, Swedish newspaper columnists write articles (Dagens Nyheter, 25 August 2012) that are equivalent to one-liners and reject democratic votes (the hollow new god of Democracy) in the name of libertarian cultural radicalism. The voting human being seems to be considered as an object, such as a sort of biotechnological automobile platform with sexual organs as styling accessories, and his supposedly wrong voting behavior is said to be due to pseudo-Marxist false consciousness. Opposing intellectual currents are demeaned in a few lines, resembling Twitter's 140 characters, as "romantic enlightenment" and are swept away in the name of the latest trends in "gender theory". Conclusion? I feel strengthened in my earlier research-reflections expressed on occasion of my 70th birthday. It is no longer a question of writing or reading but, rather, of Evangelization or Apocalypticism.

All this is the reason of why, objectionably, I write as I write, with an intentional profusion of references and without much hope for dialog with people who expect one-liners, or "executive summaries" of about half page that they hope will enable them to avoid painful studies of something they really do not know why they should care about. This style of writing becomes gradually more urgent as life is perceived to get short and the most important task becomes to leave a heritage of the type "take it or leave it" to those who happen to want to study further.


[FINAL NOTE: Starting April 2014 revised versions of the text above will be published as versions of my research paper with the title Information as Debate.]



[140405]

 




 

======





E111207  SCUM Society for Cutting Up Men - Watershed of disgust


I
n my late research I have focused on the rationale behind evil, hateful or indifferent non-ethical thoughts and behavior that I have been experiencing in my professional life. Because of this I noted that in November 2011 a theater in Stockholm staged a play consisting of a recital of the so called S.C.U.M. manifesto where the initials stand for Society for Cutting Up Men as conceived by its author Valerie Solanas in 1967. It is a diatribe against men and masculinity, literally advocating scorn, contempt, hatred and murder of men, reminding the possibly hidden analogous message in Thelma & Louise. Symptomatically it has been the object of much positive attention in feminist circles all over the world. On occasion of its staging in the Stockholm theater it raised a violent debate about its ethical implications. Among those feminists who approved its staging, there were those representing a major feminist organization like ROKS who clearly and literally endorsed it, while others, when in their mildest mood, wished to see it not as an incitement to murder but rather as a satire akin to Jonathan Swifts A Modest Proposal, missing the point that the "proposal's" victims were its actual heroes. Those who disapproved the uncritical revival of the text authored by the mentally disturbed Solanas accused it for being a propaganda for hate, akin to The Protocols of the Elders of Zion that, however, did not go so far as to advocate murder, while nobody today is prone to read it as a satire. Based on my reading of psychoanalysis and depth psychology I joined soon the  critics of SCUM but realized gradually that it is the literary expression of both the roots of feminism as well as of the essence of so called hate speechthat has been well exemplified in Swedish feminist debate. In the attempt to prevent hate crime as related to political correctness I did analyze the issue in my review of a book by organizational psychologist Howard Schwartz, which deals with the evasive and controversial phenomenon of "political correctness".

In Wikipedia's rendering of SCUM there is a reference to "See also" Separatist feminism, Misandry and The Turner Diaries including a section on "crimes associated with the book". For the rest, please compare with some criticism of the case Andrea Dworkin.  Not to mention symptomatic fringe aberrations like the "Temple of Diana". The staging of the SCUM-manifest is rather an exploitation of a tragic destiny for political purposes. Not many of us would appreciate to see or hear , after an eventual return to sanity, what we have being doing or saying during the most unhappy days of our life. We would find that it is a breach of our privacy and personal integrity, to expose whatever we happened to act out when we were not in control of ourselves and felt sheer desperation. And instead of being helped and loved, to see somebody recording everything and broadcasting it through a loudspeaker on the streets, or on a theater stage, attributing to us particular philosophical or political standspoints that suit others' interests.

 

Regarding the neglected coupling of SCUM hate-thinking to terrorism, it is interesting that in discussing SCUM and Anders Behring Breivik nobody seems to suspect that many "terrror" events can be the result of desperation at the perception of deep crisis and danger in the development trends of our Western Civilization, as most obvious in the neglected story of the life of the islamist theorist Sayyid Qutb. And it is appaling that mass media do not seem to be able or interested in a deeper analysis of ongoing parallel events. For instance, the newspaper Dagens Nyheter (DN) in its campaign of supportive reviews of the rehearsals and theater performance of the SCUM-manifesto (on 21 October, 18 November, and 30 November 2011 with renewal on 20-23 July 2012) considers it to be valuable art, encouraging feminists who want to expose schoolchildren to it. A few days later another critic in the same DN in an evaluation of a new controversial Swedish film ("Play") dealing with ethnic social integration ( 5 December 2011, "Play" missar de andras perspektiv) objects that the film does not give to its public the possibility of taking in the "others' " (in our case non-feminist) perspective, which, after all is said to be a criterion for good art. And, concerning art, "Art becomes aesthetic autism...there are no canons, no aesthetic standards or legitimate attitudes. Every rule, every norm, every model, all well-rooted criteria are denied". (Tage Lindbom in The Myth of Democracy, p. 120). And such a perverted art, which claims the privileges of democratic freedom of expression, is closely related not only to unbridled liberalism but also to socialist doctrine, having the strong source of power in social and political hatred: "Terms like reconciliation, forgiveness, or trust do not exist in the Marxist lexicon nor in the world of Marxism [that radical feminism paradoxically often ignores in its simplified biased versions]. The dialectical struggle is an affair of life or death. It is merciless, and the result of the struggle involves the annihilation of the losing party." (Idem, p. 110.)

 

I felt that this late experience of mine regarding the staging of the SCUM-manifesto, despite of some stubborn (soon labeled by feminists as "anti-feminist") resistance on the net such as in Swedish blogs of Axess,  Genusnytt,  Newsmill and PelleBilling, triggered my resigned perception of personal disgust at this my "watershed of disgust" while I came to feel the meaning of catholic and islamist resistance to main trends in the Western mind, and the meaning of Apocalypticism. My disgust and feeling of outrage, also expressed by many others as evidenced in the blogs linked above, increased at the sight of the ineffective, nonchalant judicial treatment of formal complaints filed at the Equality Ombudsman (Diskrimineringsombudsmannen, DO, case 2011/1891), the Parliamentary Ombudsmen (Riksdagens Ombudsmen, JO, case 1065-2012), and the Chancellor of Justice (Justitiekanslern JK case 7826-11-30) whose common response characteristics appear to be arrogant unaccountability. And this in face of SCUM's startling incitement to collective murder with startling sociopsychological similarities with the case of Anders Behring Breivik, and the Holocaust: collective persecution and exhortation to murder on the base of politicization of religious or ethnic-biological characteristics. It has been pointed out that the present head of the office of the Chancellor of Justice, Anna Skarhed herself, is a member of Hilda, a rather secretive network for female jurists, named after a valkyrie (of "battle") of Norse mythology. Not to mention e.g. an involved legal officer of the Equality Ombudsman, Anna Fritshammar, noted at Facebook as being member of feminist-related networks. A simple comparison with the apparent sophistication with which the Supreme Court of Sweden handled the case of the Christian pastor Åke Green who had been accused and condemned for having criticized homosexuality in a church sermon is very informative. It indicates the level of judicial incompetence and displicency displayed by those who like the Equality Ombudsman and the Chancellor of Justice legalize the theater staging of the SCUM-manifest and its aftermaths under the cover of freedom of expression. Except for extremely scandalous cases where majoritarian public opinion exerts political pressure, displicency reigns. Increasing suspicions of corruption of the Swedish legal system have been advanced in the context of the Quick affair and its overview by the investigative journalist Maciej Zaremba in Dagens Nyheter 10 September 2012 (in Swedish: "The judges abdicated from their responsibility".) See also the same day's editorial "Fatal malpractice" as well the overview on 30 September 2012  and 10 October 2012 about shortcomings of the rule of law in the Swedish judicial system as it regards the state's bullying of private citizens. And the admonitory scandal of former police chief and front man of state feminism Göran Lindberg, former official "adviser on gender equality and sexual harassment", who turned out to be a serial rapist, is conveniently ignored or exploited for turning a recruited young prostitute into innocent victim (the " Nora case", documentary by the Swedish Radio on 21 January 2013.)

These cases indicate that the allowance for public complaints is mainly a virtual escape valve for the discontent of minorities or silent majorities. Their voices are heard but systematically ignored. In order to understand the illusions offered by such judicial organs it would be necessary to penetrate and apply the kind of analysis made by Alexis de Tocqueville in Democracy in America (chapters 6-8 in volume/book 1, esp. "Judicial Power in the United States".) The next best analysis, in Swedish, explaining the historical process of corruption the Swedish judicial system with respect to human rights is offered by Henrik Berggren and Lars Trägårdh in their epochal book Är Svensken Människa?[Is the Swede a Human Being?], best except for its philosophical-ethical anti-climax in the inconsequential chapter 13 about "The Swedish Love".

------

AFTERWORD

After having written the above I was contacted on 31 July 2012 by a young journalist from the Swedish northern city of Umeå's regional newspaper Västerbottens Folkblad (VF) who inquired about the complaints filed at the three Swedish authorities referenced above. The reason was that the theater company with the SCUM-Manifesto would soon stage it in Umeå. I directed her to my text and links in this section where I openly account for my opinions and sources. I also asked her whether she was a feminist in order to know whether I was to expect an impartial account of my opinions without incurring into the phenomenon that I describe in my earlier references in this text to articles in Dagens Nyheter (DN) and elsewhere here on this page in the item (in Swedish) on Radio Sweden's serial named "the holy family", a "crusade" against traditional family values, that had nothing to do with the Holy Family. She answered "No comments". So, I could not ascertain whether she had the same identity as the person with the same name that Google listed from the apparently lesbian-feminist  site "mamaqueerest.com". Such are the present conditions of the freedom vs. objectivity of the press and massmedia.

Subsequently the regional newspaper Västerbottens Kuriren (VK) published on August 10th 2012 an interview with me (in Swedish) "Scum borde jämföras med Breiviks manifest" referring to this blog item of mine, and including a comparison between the SCUM's and Brevik's  manifestos that I commented in the blog item below on the mass murder tragedy in Norway. The net version of the article displayed also a series of readers' comments that in part confirm my thoughts about "one-liners" in the blog item above. The very same day (August 10th) the cultural editor of the newspaper wrote in the newspaper and in her blog an article (in Swedish) about "Konsten att skilja på verk och verklighet" [The art of distinguishing between a work of art and reality], the significantly funny thing being that in Swedish both work and reality build upon the very same lexeme "verk", like "work and workability". She writes that art must be allowed to do things that manifest hatred, clarifying "mind you, carry a manifestation OF hate, not FOR." In a free society the freedom of art includes the acceptance that artistic creations are artistic depictions, not journalism, not facts, but just works. And she adds that all opinions about a work of art such as the staging of the SCUM-manifesto require that it be seen first. - Well I saw it, but I remember some feminist reviewer of the film Autumn Sonata by Ingmar Bergman portraying the relation between mother and daughter condemned it on the basis that Bergman never had been neither mother nor daughter. Forgetting that in his family life he had had both mother and sister, that is, forgetting the cognitive and moral value of all fiction literature. And the requirement guarantees that all scandalous works of art will be commercial successes besides the fact that "all publicity is good publicity" because it works like advertising. It is also interesting to note that the initiative to bring the SCUM-play to the city of Umeå was taken by its Theater Association whose producer Meta Tunell assures on the net version of the VK article that the SCUM performance displays a "strong artistic quality" and can "generate an interesting discussion." Paradoxically, such provocative generation of "interesting discussion" is rejected by aggressive or dogmatic feminism when it comes to allow the Swedish Television to lauch a series of programs investigating modern feminism. Censorship is then openly advocated by a columinist in the main Swedish Newspaper Dagens Nyheter (30 Dec 2013) because, as during the rise of nazism, a provocative criticism of feminism and a raising of suspicion and doubts about it in mass media may encourage oppression of social groups (women as seen by feminists, but symptomatically not of men.) The Umeå Theater Association, with financial support from among others The Swedish Arts Council, has a long and stable ideological tradition having been also a co-producer of, for instance, the Umeå Queer Festival so early as in April 2003. For the rest, the above defense of freedom of art (but not of freedom of expression or of the press?) implies that the above mentioned Christian pastor Åke Green would have been outright considered innocent if he
only had perceived and presented his sermon and the Bible itself as a work of rhetorical art. It is startling that the abuse of the notion of artistic freedom to the disadvantage of freedom of expression is noticed so seldom, as paradoxically exemplified by the renowned case of the gratuitously outrageous video Innocence of Muslims.There are rare exceptions such as in some of the debates about the scandalous Lars Vilks' affairs, e.g. by Susanna Birgersson in Dagens Nyheter 10 September 2012 (in Swedish "Etiketten förändrar ingenting".)

In the meantime the feministic campaigns and the escalation of gender-hate continues in the middle of suggestions of abolishing the institution of marriage through the glorification of LGBTQ relations, as done in the Swedish major newspaper Svenska Dagbladet about "the army of lovers" (11 March 2014), echoing the SCUM-like Queer Nations Manifest, and through the legal implemention of polygamy. Also in Svenska Dagbladet a positive uncritical review published 27 January 2013  as När underkastelsen blir till glödande vrede  [When subjugation becomes fierce anger] praises the play "Lyckliga slut" (Happy endings) at the Uppsala city theater. International and national cases of rape reported by mass media are dramatized in the play envolving ten women. No questions asked but men are confirmed to be "animals" and, among others, shit-tough feminists (in the cultural language of the reviewer, in Swedish: "shittuffa feminister") tell about their experiences of being  raped and battered. No questions asked about possible "whys" of such events and society's development beyond the supposed criminal animality of men and the naive innocence of women. When reality does not support such weird hypotheses "reality novel films" are created incorporating "poetic license" to depict a loved and respected father as crap, such as in a Swedish film, Monica Z. about the jazz singer Monica Zetterlund as reported by Tom Alandh in Dagens Nyheter, 17 September 2013. The free staging of the imaginary father was confirmed the following day to have been a symbolic indictment of "patriarchate". At the extreme of this question is to be found the example of the "Stureplan case" surveyed by the Swedish television on 16 January 2013 concerning a woman's alleged rape by two men with whom she had got home with and having had earlier sexual relations with (sic - see my other blog insert on "Why complaints of harassement and offences?")

And if that was not enough, there are books which because of some reason tend to be ignored in the dominating mass media climate, like the one which is introduced as follows: "While national crime rates have recently fallen, crimes committed by women have risen 200 percent, yet we continue to transform female violence into victimhood by citing PMS, battered wife syndrome, and postpartum depression as sources of women's actions. (When She Was Bad: Violent Women and the Myth of Innocence, by Patricia Pearson.)


Let me terminate by referring to the link to the best critical English summary of all these trends I know, mathematician Tanja Bergkvist's "Gender madness" . Some believe that the only and ultimate way of reacting to such trends is satire that also might include extreme examples of murderous feminism and songs with texts of hate appearing in YouTube. I also may quote, for a contrast with humanity, from an interview with Philip Roth in New York Times (and Svenska Dagbladet) on March 2nd, 2014:


"As I see it, my focus has never been on masculine power rampant and triumphant but rather on the antithesis: masculine power impaired. I have hardly been singing a paean to male superiority but rather representing manhood stumbling, constricted, humbled, devastated and brought down. I am not a utopian moralist. My intention is to present my fictional men not as they should be but vexed as men are. The drama issues from the assailability of vital, tenacious men with their share of peculiarities who are neither mired in weakness nor made of stone and who, almost inevitably, are bowed by blurred moral vision, real and imaginary culpability, conflicting allegiances, urgent desires, uncontrollable longings, unworkable love, the culprit passion, the erotic trance, rage, self-division, betrayal, drastic loss, vestiges of innocence, fits of bitterness, lunatic entanglements, consequential misjudgment, understanding overwhelmed, protracted pain, false accusation, unremitting strife, illness, exhaustion, estrangement, derangement, aging, dying and, repeatedly, inescapable harm, the rude touch of the terrible surprise — unshrinking men stunned by the life one is defenseless against, including especially history: the unforeseen that is constantly recurring as the current moment."

 

A SECOND AFTERWORD

 

The spirit in SCUM does not belong only to the pathology of Valerie Solanas and the period of the sixties and seventies. It continues alive permeating radical feminist thought, long after my writing the first version of the present text, as shown in the famous #MeToo campaigns and in some reactions to the nomination in July 2018 of judge Brett Kavanaugh to become Associate Justice of the Supreme Court of the United States: Christine Fair, an American political scientist and professor at D.C.:s Georgetown University, was quoted (accessed October 7th, 2018) to have tweeted, referring to Republican members of the Senate Judiciary Committee, that they were "entitled white men justifying a serial rapists' arrogated entitlement" and that they "deserve miserable deaths while feminists laugh as they take their last gasps." She made additional comments expressing support for post-mortem castration and corpse desecration of the senators. This professorial pronunciation was given wide publicity in mass media all over the world ( ex. here and here). My position is that feminism is a tragically dysfuntional symptom of society caused by devaluation of the values that were associated with "femininity" (rather than women) in Western culture. This has proceeded in parallell with the development of "masculine" technology with its social effects, and devaluation of Christianity and its feminine values embodied in the figure of Mary, mother of God, enhanced by the dogma of the Assumption. Reaction to his process started with primarily affecting the feminity of women and raising in them an aggressive masculinity, which has in turn provoked a touchy feminine counterreaction in men, all expressed in hate and its abuses. More on this mainly in my essays on information and psychology and political correctness.

I had to wait until October 2017 in order to see the misery of the "spirit of SCUM" applied to the whole of Western society on occasion of the "Me Too" campaign in mass media, which motivated a new blog insert (above). At the time I happended to be reading Thomas Merton's The Seven Storey Mountain, and I also happened to think about SCUM on page 271 where Merton tells his thoughts and feelings face the first news at the time of the beginning of the second world war:

"And the world faced not only destruction, but destruction with the greatest possible defilement: defilement of that which is most perfect in man, his reason, and his will, his immortal soul. - All this was obscure to most people, and made itself felt only in a mixture of disgust and hopelessness and dread. They did not realize that the world had now become a picture of what the majority of its individuals had made of their own souls."


[181008]




 

==========



E110726  Mass murder tragedy in Norway, and Christian democracy




On 25 July 2011 in an interview at the Swedish radio a journalist wanted that the Swedish prime minister should have swiftly commented with better rhetorics the tragedy of mass murder in Norway caused by the by now herostratically famous Anders Behring Breivik. I believe that what the journalist wanted was a more emotional or aggressive expression and condemnation of the "extreme right" in general and the Sweden-democrats party in particular, in its resemblande to Norways Progressive party with which the perpetrator Anders Breivik sympathized. Interestingly, the Christian-Catholic point of view about not judging people in themselves but merely their actions and motivations (a human is more than his actions) should come to the fore along with, in the context, embarrassing "understanding" of the human being, along with a redeeming, if not forgiving attitude. Mass media's and the political establishment's bullying of Sweden Democrats or the Norwegian Progressive party, which seems to attract such problematic or politically incorrect people, just annoys and aggravates the aggressivity of ditto people, recalling Hannah Arendt's message on power and violence. Imagine if the U.S. had been able to think about this after the 11 September's events, at least in the official Christian mass held in a Washington church after the event. Even the officiating priest did not  dare to to say anything about "understanding" the criminals, and reconciliation if not forgiveness like suggesting a withdrawal of American troops from Muslim countries, or the launching of a sort of regional analog to the Marshall Plan, which obviously were and are considered politically impossible but would have had a baffling effect. Christian caritas as a supplement to justice or outright retaliation in the treatment of hate is obviously considered to be impossible. Hate is supposed to be met and remediated only by hateful retaliation despite 2000 years of Christianity and lip service to Christianity's moral superiority over Islam's supposed violent hatefulness.

[Continues in a full-text version on a separate blog-page]

 



 

==========


E110628  Democracy and information technology

 

I feel totally estranged from the new order and I am horrified at how easily many of my contemporaries accomodate themselves to an intellectually blind attitude to information technology and its social setting. I would like to write to friends about my moral and intellectual isolation and how my mind no longer has a country. If a had a genuinely appropriated mother-language I would have spent my time after retirement the year 2002 in writing some sort of memories or book.

 

In the affluent and democratic Western world as represented today by the USA or my home country Sweden the majority has staked out a formidable fence around thought that some like to call by the controversial and often misunderstood term political correctness. Inside those limits a writer is free but woe betide him if he dares to stray beyond them. Not that he need fear an auto-da f≥ or ritual of public penance of condemned heretics, but he is the victim of all kinds of unpleasantness and everyday persecutions. An institutional career is closed to him, a political one if he is a politician, scientific in he is a researcher who depends upon research funds that nowadays are controlled by the politics of science. Before publishing his views, he thought he had supporters; it seems he has lost them once he has declared himself publicly; for his detractors speak loudly and those who think as he does, but without his courage, keep silent and slink away. He gives in and finally bends beneath the effort of each passing day, withdrawing into silence as if he felt ashamed at having spoken the truth. The example of Daniel Ellsberg who released to the press the Pentagon papers, is an exception in this last mentioned aspect, since he suffered this process but did not give in.

 

It is not because I am an opponent of democracy that I want to be sincere about it. Men do not receive the truth from their enemies and their friends scarcely offer it to them; that is why I utter it.

 

My writing is written under the pressure of a kind of religious terror exercised upon my soul by the sight of the irresistible democratic-technological revolution and unfurling of equality in social conditions which has progressed over so many centuries, surmounting all obstacles, and which is still advancing today amid the ruins it has caused.

 

I realize that, despite my precautions, nothing is easier than to criticize the whole of my work should anyone think of doing so. Those who wish to take a close look at it will discover a dominant thought which binds together, so to speak, the various contributions. But the range of the topics which I had to deal with is very wide and anyone attempting to single our one thought to challenge the body of thoughts, to quote one idea wrenched from the main body of ideas, will manage to do so with ease. I should, therefore, like people to do me the favor of reading my work in the same spirit that has guided my efforts .


------------------------------------


All this (the text above) is my sort of paraphrase of some sentences written by Alexis de Tocqueville himself and by Isaac Kramnick in his introduction to Gerald E. Bevan's excellent translation of Tocqueville's book Democracy in America (1835-1840, p. xv, 298, 15, 25). I did feel very touched by this author's work and its import for understanding the limitations of research in a democracy, especially in the relation between theory and practice, action and thought, politics and science (pp. 352, 529, 533, 624, 709, 732, 735) but also regarding digital social media, political correctness, participatory design, privacy, the role of law, and more. The title of chapter 10 in the second volume (p. 529) spells it out for those who are aware of the USA-dominance in the ideology of universities and information technology: WHY AMERICANS ARE MORE ATTRACTED TO PRACTICAL RATHER THAN THEORETICAL ASPECTS OF THE SCIENCES. And the subsequent chapter on Of The Spirit In Which The Americans Cultivate The Arts furthermore suggests, as Christopher Norris in recent times does in What's Wrong with Postmodernism(1990), why some "marxist" (and non-marxist) information scientists after the debacle of the Soviet Union and of political faith have diverted their interest from sociopolitical systemic issues and focused on DESIGN. I am convinced that many others would benefit from Tocqueville's book. Here I just wished to reproduce some words which, without further comparisons, can be held as a mirror of our ambitions when words are no longer sufficient and most of them are likely to be misunderstood.


 

==========





E110513  Wagner-faddism as symptom of cultural crisis?


Every year a certain kind of opera lovers make the pilgrimage to Bayreuth's Wagner Festival. Richard Wagner is hailed as a musical phenomenon while the cult of Wagner has internationally been identified as a business-industry to the point of a "Wagnerian crisis of imagination". Wagner initiatives are also taken in Sweden. Richard Wagner's entire operatic cycle The Ring of the Nibelung, 16 hour musical drama was to attract both local and long distance Wagnerians to the various cultural events to the city of Karlstad in April 2011. These events and the general interest for Wagner was assiduously covered in the cultural sections of main Swedish press, in numerous articles and reviews, exemplified as follows (texts in Swedish):

(1)
About Der Ring des Nibelungen in Värmlandsoperan in the city of Karlstad (16 Februari 2011)
(2) A dance event based on Wagner's opera (16 Februari 2011)
(3) The first modern middle-class man is found in Wagner (17 April 2011)
(4) ”The Rhein Gold” at Värmlandsoperan, Karlstad (20 April 2011)
(5)
On W alkyrie (23 April 2011)
(6) "Siegfried" at Värmlandsoperan, Karlstad (24 April 2011)
(7) ”Walkyrie” at Värmlandsoperan (26 April 2011)
(8) ”Ragnarök” at Värmlandsoperan, Karlstad (26 April 2011)
(9) Summary of "The Ring" at Värmlandsoperan (27 April 2011)
(10) On Walkyrie at Staatsoper-Schillerteatern, Berlin (29 April 2011)

I have read them all but I could not notice any explanation of why the artwork or the performances did deserve such an attention or, for that matter, what they were about unless that is taken for granted in that the articles are directed only to already knowledgeable and convinced faddist-fans who, in turn, cannot explain their faddism. I know about very cultured and philosophically sophisticated people who every year travel several times to Germany in order to assist performances of Wagner's operas. In my attempt to understand their  unexplained passion for Wagner I reached back towards what I myself have experienced, read, and thought about myths. I am particularly engaged in trying to understand why the very same kind of people who take so much care for Wagner's musical stories would never exert similar efforts to appreciate Hebrew-Christian "myths" as they have been staged in innumerable artistic and musical settings in our Western culture during hundreds of years.

So, what is this Wagner-faddism all about? The most sophisticated interpretations, for instance of the Walkyrie at Berlin Staatsoper (referenced above) talk about the scenography of Guy Cassiers and his team from the "innovation house of scenic art in Antwerp" that co-produced with the La Scala opera in Milan. It states that it was about "the longing and the search for motherhood. It is the search for a combined body-physicality and a true sense of reality that has been made impossible in a world designed by power's and perverted fatherhood's pipe dreams." And, further: "A world that on every step commits violence against love, and runs forward in the performance's ingenious game with lights and projections - a visual dialogue with the main theme in the music." What are we to do of this verbosity? It does not tell what is all about, but it happens to support  the repeatedly indicted politically correct feminism in its ongoing struggle against patriarchy.

Half of the section "Kultursöndag" (Culture Sunday) in the newspaper Dagens Nyheter 17 April 2011 DN is dedicated to Wagner, including journalist Eric Schüldt's article "Varför älskar man Wagner" (Why people love Wagner). It is not available on the net but a closely related article was soon published (19 April 2011) on the (because of some reason) his intensely monitored Wagner-faddism written by the same author, a broadly advertised Wagner-faddist. Somehow these article seem to never get to the point on what all is about, but one thing that becomes clear that in the performance of "Das Rheingold", Eric had found in the story "a gay to identify with", and that at the first break of "Lohengrin", he looked around in the audience and he met the eyes of a guy with whom he fell in love with, and with whom "he lives still today." A Wagnerian friend of mine commented upon this gay phenomenon as follows: "Concerning gayness and Wagner it is true that one sees relatively many gay men in Berlin during Wagner-festivals. If somebody only knew why..." And I replied: "Anybody who knew why would also have understood in depth some of the meanings of Wagnerian thought and music."

The very same day, 17 April, Dagens Nyheter, the self-avowed lesbian, "gender professor" Tiina Rosenberg, a Swedish LGBT-icon who earlier as representative for the political party "Feministic Initiative" FI had proposed the introduction of polygamy in Swedish law, was invited to explain who or what Wagner, after all is. She states as expressed in the article's heading: " Wagner is like a Finnish sauna bath". So much for the cultural level of main newspapers (and gender professors.)

I am not going to solve the riddle here but in order to help myself and others in further studies I reach back towards Carl Jung, the Swiss psychiatrist and influential thinker associated with analytical psychology, and whose collected works I happened to study some thirty years ago. In Collected Works vol. 10 "Civilization in Transition" he touches upon Wagner in two essays, on "Wotan" and on "After the Catastrophe". In the latter he writes (pp. 213-214): " While Nietzsche was prophetically responding to the schism of the Christian world with the art of thinking, his brother in spirit, Richard Wagner, was doing the same think with the art of music. Germanic prehistory comes surging up, thunderous and stupefying, to fill the gaping breach in the Church. Wagner salved his conscience with Parsifal, for which Nietzsche could never forgive him, but the Castle of the Grail vanished into an unknown land. The message was not heard and the omen went unheeded. Only the orgiastic frenzy caught on and spread like an epidemic. Wotan the storm-god had conquered. Ernst Jünger sensed this very clearly: in his book On the Marble Cliffs a wild huntsman comes into the land, bringing with him a wave of possession greater than anything known even in the Middle Ages. Nowhere did the European spirit speak more plainly than it did Germany, and nowhere was it more tragically misunderstood."

I believe there is much more to be found in Carl Jung's conceptions or even in encyclopedic summaries of Wagner's work, such as when Wikipedia remarks that both the Idylls and the Ring Cycle (and the general European craze for Nordic-Icelandic myth) were what Oswald Spengler in The Decline of the West (vol. 2, pp. 310-311) characterized as "second religiousness", a sentimental "toying with myths that no one really believes [any more], a tasting of cults that it is hoped might fill an inner void...It starts with Rationalism's fading out in helplessness... and finally the whole world of the primitive religion...returns to the foreground..."


Or, as expressed by the Swedish political scientist Tage Lindbom in his book The Myth of Democracy (1996, p. 118) regarding clear warning signs in Western culture in the early nineteenth century: "Ambiguous, outré romanticism makes inroads into the human psyche, the music of Richard Wagner, for example, manifests a morbidity in its peristatic, tropistic upheavels. Culturalism, the idolization of cultural pursuits, had promised to bring the human spirit to a higher level, mobilizing 'the eternal' in man's breast; but now we begin to see suggestions that this spiritual journey is in fact going in the opposite direction." An understanding of the appeal of German culture is also fostered by Wolf Lepenies in his The Seduction of Culture in German history, where, however, the problem if not only to have placed culture above politics, but also above religion making it a religion.

The latest most serious and failed attempt to revive the second religiousness may have been The German Faith Movement that temporarily lured  even Carl Jung himself . No comments.  But Wagner faddists pretend nothing. Well-intentioned approaches by Western intellectuals try to relate Wagner's work to Schopenhauer's problematic philosophy, as Bryan Magee does in Wagner and Philosophy,(2001) or they indirectly relate it to Parsifal arguing that it is a mythological symbol that foreshadows the birth of modern man, whatever modernity should mean, as Sonia Setzer suggests in her anthroposophically oriented book (2008, in portuguese) on the very subject of Parsifal.

In the meantime the cultural editor of a major newspaper like the Swedish Dagens Nyheter on 2 September 2012 allows himself to go on writing about the relation between Wagnerian music and nazism with haphazard rambling reasoning
in an article (heading translated into English) Can one listen to Wagner without getting the urge to invade Poland?   Its opportunely obscure title and and conclusion is that Wagner's music is about "embracing the tension between manipulating and giving in to manipulation", and that "it puts the perhaps most important questions about man's inner tension". I perceive that as an example of bankruptcy in ethics as related to aesthetics. The very same cultural editor writes a later article on 30 December 2012 betitled Spänningen mellan operahistoriens två giganter känns inpå bara huden [The tension between opera history's two giants is felt on the bare skin.] The article inconclusively concludes advocating that "only by uniting Wagner's irresistible awareness of fatality with Verdi's luminous faith in the individual human voice, we can fully understand the world, aware that tragedy can always become a comedy, and vice versa." This time I perceive still more clearly the bankruptcy of not only ethics reduced to comedy and tragedy, but also of culture, at least Swedish
culture.

 

Suggestions for further reading, disregarding whether they support my analysis:

Wagnerism in European Culture and Politics (1984)
<http://www.amazon.com/Wagnerism-European-Culture-Politics-David/dp/0801492
831> as found in the link
<http://ies.berkeley.edu/people/seniorfellows/dlarge.html>


Aspects of Wagner (1988)
<http://www.amazon.com/Aspects-Wagner-Bryan-Magee/dp/0192840126/ref=pd_rhf_dp_s_cp_2?ie=UTF8&refRID=1SCQ7V57ZWDNVYBSD6X4>

The Tristan Chord: Wagner and Philosophy (2002)

<http://www.amazon.com/The-Tristan-Chord-Wagner-Philosophy/dp/080507189X/ref=pd_rhf_dp_s_cp_4?ie=UTF8&refRID=1SCQ7V57ZWDNVYBSD6X4>.

[150918]



 

================






110427 Easter - a time for anti-intellectual anti-Christian propaganda

I keep trying to understand "the death of the intellect" and consequently the explaining away of ethics as the phenomenon manifests itself in research and in the supposedly intellectual argument, this time exemplified in the cultural pages of newspapers. A Swedish cultural journalist who is also a literary critic, Jonas Tente wrote on Easter, 23 April 2011, an article in the newspaper Dagens Nyheter with the title "Do not underestimate a good story" [text in Swedish]. The article was in turn, commented and praised the following day by the newspaper's cultural section chief Björn Wiman in an article titled "Easter passion drama shows the power of the new journalism" [text also in Swedish]. Thus, it is not the new journalism that shows the power of Easter's passion drama, but the other way round. Both articles were designed to highlight the importance of stories or narratives, or as Wiman quotes, "We Tell Ourselves Stories in Order to Live." Tente himself begins his article, with a declaration of faith, that he is, yes, a believer, but a believer not in God or the Bible, not a believer that Jesus is our savior because he had himself tortured and executed in order to redeem our sins. He writes "But I believe in the power of fiction to capture our ever-wandering minds and make us the thinking beings, we flatter ourselves to be but too rarely are. " The paradox is that he, together with Wiman, flatters himself to be that thinking being, without accounting for how the stories made him such. Not a word was said thus, whether the thinking beings who during a few thousand years have contributed to built up our modern culture, and felt themselves saved by the Jewish-Christian stories, in fact, were not really thinking since they really believed in God and the Bible. It had been appropriate to mention, for instance, something about the long-standing and ongoing discussions on rhetoric's relation to reason , or of Mythos to Logos, not to mention the classical questions of religion against reason. But Tente's article inadvertedly also is a defense of the Christian religion: he believes in "power of fiction" but has nothing to say about fiction, or for that matter, about wherefrom comes that mysterious power, or that faith of his, not to mention love. But, in compensation he is the more accurate in declaring what he does not believe and in that way he seems unconsciously and at his best be an atheistic mystic , by analogy to the classical mysticism in the Christian "negative theology". It is worthwhile to once again witness the atheist desperation in the paradoxical empty declaration: I believe in fiction's power to grasp our ever-wandering minds and make us the thinking beings we flatter ourselves to be but too rarely are. It is remarkable that somebody should want to emphasize something about the "fiction"  while rejecting God  for being only fiction,  and that before he really spells out what is truth and what does it mean to be genuine "thinking beings". But it is clear that modern and postmodern philosophy and psychology have already explained away these issues: some time ago I heard a scientist relate to relevant resurrected trends and refer to "moral imagination" as the ultimate source of a legitimate and rational creativity.


 

================

        

110427 - Påsken - ett tillfälle för anti-intellektuell anti-kristen propaganda

Jag fortsätter att försöka förstå "intellektets död" och därmed också etikens bortförklaring så som den visar sig i forskningen och i den förment intellektuella argumentationen, denna gång exemplifierad i tidningarnas kultursidor. I Sverige finns det en kulturjournalist tillika litteraturkritiker, Jonas Tente som i påsken den 23 april 2011 skrev en artikel i Dagens Nyheter "Underskatta inte en bra historia" som i sin tur kommenterade och prisades dagens efter av tidningens kulturchef Björn Wiman i "Påskens passionsdrama visar den nya journalistikens kraft." Alltså är det är inte den nya journalistiken som visar Påskens passionsdramas kraft eftersom båda artiklarna avser lyfta fram berättelserna eller "narrativernas" betydelse, eller som Wiman citerar "We tell ourselves stories in order to live". Tente själv inleder sin artikel men en trosförklaring, att han är visst troende dock troende inte på Gud eller Bibelns ord, inte troende på att Jesus är vår frälsare för att han lät sig torteras och avrättas för att förlösa våra synder, utan som han skriver "Men jag tror på fiktionens kraft att fånga upp våra ständigt irrande medvetanden och göra oss till de tänkande varelser vi smickrar oss om att vara men alltför sällan är". Paradoxen är att han, liksom Wiman, samtidigt smickrar sig för att vara just de där tänkande varelsen utan att redovisa på vilket sätt vilka berättelser gjort honom till sådan. Inte ett ord blev därmed sagt om huruvida de tänkande varelserna som under några tusen år byggt upp vår dagens kultur och kännt sig frälsta av den judiska-kristna berättelserna i själva verket inte varit riktigt tänkande eftersom de trott på Gud och Bibelns ord. De hade till exempel varit på sin plats att nämna något om de sedan gammalt pågående diskussionerna om retorikens relation till förnuftet, eller Mythos relations till Logos för att inte tala om den klassiska religion mot förnuft. Hela Tentes artikel är egentligen också eller helst ett försvar för den kristna religionen. Han tror på "Fiktionens Kraft" men har inget att säga om Fiktionen eller för den delen den mystiska Kraften eller Tron, för att inte nämna den bortglömda Kärleken: vad de är för något eller var de kommer ifrån. Men han är desto noggrannare med att deklarera vad han inte tror på och på det viset tycks han omedvetet och i bästa fall bli en ateistisk mystiker, analogt till den klassiska mysticismen i den kristna "negativa teologin". Det är värt att än en gång bevittna den ateistiska desperationen i den paradoxalt tomma deklarationen: Men jag tror på fiktionens kraft att fånga upp våra ständigt irrande medvetanden och göra oss till de tänkande varelser vi smickrar oss om att vara men alltför sällan är. Märkligt att man vill understryka "fiktionen" samtidigt som man misstror Gud för att vara fiktion och innan man riktigt vet vad verklighet och verkligt "tänkande varelser" är eller skall vara för något. Men det är klart att moderna och postmoderna filosofin och psykologin redan har bortförklarat dessa frågor: för en tid sedan hörde jag en forskare knyta an till aktuella återuppståndna trender och hänvisa till "moralisk imagination" som den yttersta källan till en legitim och förnuftig kreativitet.



================

110313 Humility in intellectual work

 

After a longer interruption in blogging due to an overload of thoughts, instead of going this Sunday to church I focused on prayer. In particular a prayer which has direct relevance for the feeling of inadequateness in my intellectual work: the  feeling of impotence in face of overpowering ongoing events. I do not mean only the catastrophes of earthquakes and nuclear reactor blasts in Japan but in general the moral development or perceived spiritual decline of social life.  For the purpose of self-examination I recalled the following prayer.  The item which appeared most relevant seemed to be "the fear of being wronged", in the sense of not being listened to, perhaps because of being I myself wrong! Or because of believing to have the merit to be accorded attention and approval, while this implies the unfortunate wronging of others, my "neighbours". In any case, here comes the prayer, attributed to cardinal Rafael Merry del Val.

 

Jesus! meek and humble of heart, hear me.
From the desire of being esteemed, Deliver me, Jesus.
From the desire of being loved, . . .
From the desire of being extolled, . . .
From the desire of being honored, . . .
From the desire of being praised, . . .
From the desire of being preferred to others, . . .
From the desire of being consulted, . . .
From the desire of being approved, . . .


From the fear of being humiliated, . . .

From the fear of being despised, . . .
From the fear of suffering rebukes, . . .
From the fear of being calumniated, . . .
From the fear of being forgotten, . . .
From the fear of being ridiculed, . . .
From the fear of being wronged, . . .
From the fear of being suspected, . . .


That others may be loved more than I, Jesus, grant me the grace to desire it
That others may be esteemed more than I, . . .
That in the opinion of the world others may increase and I may decrease, . . .
That others may be chosen and I set aside, . . .
That others may be praised and I unnoticed, . . .
That others may be preferred to me in everything, . . .
That others become holier than I, provided that I may become as holy as I should, . . .


(From <http://the-pious-spinster.blogspot.com/2009/02/cardinal-merry-del-val-and-his-litany.html>)

 

================

 

100823 Böcker och kärlek

 

Jag måste dela med mina läsare den dikten som jag tipsades om av min hustru, och som hittills hjälpt mig och kan hjälpa andra att sätta rättmätiga band på den tänkta intellektuella verksamheten. Det gäller dikten Böcker och kärlek. Av Carl David af Wirsén (1876)

 

När stum du sitter vid ditt arbetsbord

Och glömmer för en bok den vida jord,



Och hon, som blef ditt allt, sig smyger då


Att sina armar om sin älskling slå,



Så säg ej buttert: lemna mig i fred!


Nej, lemna boken du, och gör så med!



Ty gråa luntor har du alla dar,



Men ej du vet, hur länge hon är qvar,



Och mången man, som sitter ensam nu,


Så gerna ville störas just som du.



Låt kärlek måla permeboken full


Med miniatyrer, skinande i gull!



Då skall, du arme, om ditt hem blir tomt,


Den gamla boken stråla helgonfromt,



Och just på sidan, der du stördes då,

Ett englahufvud vinkande skall stå.

 

================

 

100822 Fjäska inte för pensionärerna? Tillbaka "Gamla och unga"

 

Det är ofta min, om än återhållsam, kontakt med massmedia som illegitimt “tvingar” mig att skriva så här. Sist Dagens Nyheters insändare den 100821 om “Dags att sluta fjäska”. Författaren ondgör sig över att partierna inför höstens val lovar sänka pensionärernas skatter. “Många av dagens pensionärer bor gratis i fina villor som de för länge sedan betalt alla lån på”…Detta tack vare att när de var unga drev igenom ett för dem förmånligt pensionssystem varvid deras barn och barnbarn tvingas nu betala både sin egen och de gamlas pension…Det lilla summa pengar de betalade in till pensionssystemet användes till dåtidens fåtaliga och små pensioner…” Författaren avslutar med att uppmana dagens egoistiska pensionärer att sluta suga ut sina barn och barnbarn. Ibland ser man dock en och annan gammal pensionär som t.ex. PRO:s Kurt Söderberg i Mitt i Värmdö den 11 mars 2014 som förundras över "hur förhållandet mellan generationerna har förändrats de senaste åren": hans generation mitt i ett hårt arbetsliv såg inte de äldre som belastning eller hinder för vars och en välstånd och konsumtionsutrymme. Men "helt plötsligt känns det som att vi som nått pensionsåldern mer och mer är ett hinder för den yngre generationens livskvalitet".

Och mönstret upprepar sig där politiker bidrar till att hetsa upp generationerna mot varandra och härskar genom att söndra då de på det viset behöver inte stå till svars för dina felaktiga bedömningar och beslut. Till exempel, Joen Dahlberg i Svenska Dagbladet kritiskt refererar den 11 februari 2013 att "politikerna vill ha generationsstrid". Ordföranden Aron Modig i ett ungdomsförbund, Kristdemokraternas (KD) till råga på allt, hävdar att "pensionärerna vill sko sig på bekostnad av kommande generationer och borde skämmas." Två andra politiker, KD-ledaren Göran Hägglund och Gunnar Axén, moderat ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, lär ha "applåderat ungdomspolitikern och uppmanat till fortsatt kamp mot de giriga pensionärerna." Inget massmedialt intresse här för fattiga pensionärer så som i den hetsiga tidigare debatten om "barnfattigdom", inte.


Det är symptomatiskt för dagens andliga klimat att detta är hur vissa ungdomar ser på och känner för sina föräldrar. Om inte hat åtminstone avund i stället för kärlek. Det spelar ingen roll hur många procent är dessa “många” pensionärer som har det bra. De spelar ingen roll att många barn accepterar dessa föräldrars ekonomiska stöd och förväntar sig ärva föräldrarnas förmodade förmögenheten efter det att dessa gamla genom sina ständigt höjda skatter finansierat deras daghem, skola, hälsovård och samhällets infrastruktur som barnen numera tar för givna. Inte heller spelar det någon roll de 258 (i mars 2010 upp till 679) miljarder kronor som år 1999-2001 regeringen med stöd av alla partier överförde från pensionsfonderna till statskassan och till det samhällsbygge som alla disponerar över idag. Det finns en del annat skrivet om det för de som vill ha analys och fakta. Om detta inte anses spelar någon roll så får det tillskrivas den bristfälliga förståelsen för mänskliga rättigheter så som de bl.a. representeras av begreppet personlig egendom.

Och – om man skall generalisera som författaren gjorde - allt detta i stället för att barn glädjer sig över att de gamla under den korta tiden de har kvar i livet kan lindra ålderdomens ensamhet och krämpor genom att unna sig den levnadsstandard som de eventuellt kunnat spara sig till genom återhållsam konsumtion. Och i stället för att glädja sig över att de inte som i den övriga världen behöver personligen bidra till de gamlas uppehålle och vård, tack vare en utbyggd om än bristfällig äldreomsorg som i varje fall tycks befria dem från skyldigheten att höra sig av och bry sig om dem.

[ 140312 ]

================

 

 

100524 On friendship and personal relations

 

Some renewed experiences prompt me to return to the question of "spiritual friendship" about which I wrote (in Swedish) on 090802, the past August 2nd. With increasing age I am appaled by the amount of aggressivity, vengeance, and even outright hate pouring out and into human relationships. And then I try to forget sheer indifference in wanton estrangement between dwellers who believe they will never need the needy neighbour's help, or between former friends who deny to the other the opportunity of justify or try to explain misunderstandings. I see that, even between relatives in occasionally "extended families", even on occasion of birthday celebrations and parties, it happens, for instance, that the one person A will not participate because person B is invited to be present, and person C will not even talk to person D because of earlier litigation, and person E will reproach the warden for not having invited a friend F, and person G will oppose that a former partner H was also invited because if offends the new participating partner I, etc., etc. In the middle of all this emotional confusion it will be even forgotten what the party or gathering was all about, for instance to salute a common acquaintance or relative who could have been seen as an occasion for mutual forgiveness and conciliation.

I remember having met such situations in certain workplaces. Some person may have fornicated (the classical word for infidelity in marriage), and litigated with husband or wife, leading to a divorce, perhaps after several decades' marriage, or, not better, soon after begetting the first children, which in turn taxes the later relationship with their children, if any. And there are wives who have renounced having children in regard to their husbands' unwillingness to have any. A fornicating, say, father, who inflicts to his wife or his children's mother and the children themselves the most grave humiliation and suffering of a divorce may also dare to humiliate the very same children by requiring their "respect" not only for himself but also for his new lover with whom he may even entertain a folie à deux. In due time the litigation and distancing from the partner leads to litigations and estrangement from the children who, as they reach adulthood, will retaliate by not allowing the child's grandfather or grandmother to see the grandchildren. Whenever that litigation is (temporarily?) resolved, the inborn aggressivenes will be projected into, say, a sister or brother-in- law, with the unconscious purpose to disrupt their relation, and so on. Whatever they say may be interpreted as an insinuation of malevolent criticism. In the meantime similar processes will go on in the working place with projections of family relations into work colleagues and managers, leading to situations like those described in the pioneer work of Otto Kernberg, Internal World and External Reality (1981, part 3). I myself described concretely such processes in an essay titled humanistic computing science, in its section dedicated to "Cooperative work: examples of problems".This sort of personality or personality disorder may eventually disrupt the network or a whole extended family or destroy a whole family or network of relatives, or a workplace, and was described to me by an insightful family victim as a need to hate: a hardly achieved conciliation will displace the focus to the next hate-object.


In my own experience it is extremely difficult if not impossible to cope with such personalities and most commom recommendations to whoever is hurt is to move out of the organization, far from the disordered personality. It is harder to move "out of the family", to cut the relationship to a father, mother, brother or child, but those who have religious faith can at least resort to prayer. The personnel departments of businesses and institutions prefer to play "blind" to this kind of problems which in their simplest form may appear as bullying or mobbing. They have been professionally classified, more specifically as borderline personality disorder, or pathological narcissism, displaying as its most visible symptom a verbally abusive behavior.


All this is a sort or opposite to friendship and on a political plane attempts will be made to claim that it is neither aggression nor (just) retaliation but, rather, a call  for justice. In the Christian tradition, however, it will be, as I already wrote once (below, 100511, in Swedish), a neglect of the integration between justice and caritas, sometimes conceived by others in terms of love-power-justice. My favorite psychologist and humanist, Carl Jung, writes (in his Collected Works 7, §78) that logically, the opposite of love is hate, and of Eros, Phobos (fear); but psychologically it is the will to power. Bad news for those who seek mainly justice through power, such as in brands of feminism, and, in particular, power in aggression such as bullying in families and in networks of relatives, but also in the politics of the Middle East and wars. But ultimately I like to recall how God is fictionally quoted as saying in the classic Imitation of Christ (the forty-second chapter of book 3): "Without Me friendship has no strength and cannot endure. Love which I do not bind is neither true nor pure".

 

 

================

 

100520 Why complaints of harassment and offences?

 

So many people have been complaining about being harassed or offended to the point that there seems to emerge a sort of "abuse-industry". There have been several authors describing, if not explaining in depth, the phenomenon. I already mentioned (below), Howard Schwartz, Maciej Zaremba, or David Eberhard. In part it is to be attributed to the decreasing regard for others' feelings and values, or inability to tolerate and discuss individual differences that are perceived as threat to one's "group" identity. (For an interesting essay on tolerance, in Swedish, please see Vägar mot en sund toleranstillämpning). I would like, however, to test other, completing explanations. For instance, the role of the WILL in behaviour and feelings. It is a concept and a magnitude that seems to have disappeared from psychological, not to mention ethical, discourse. Human will had been long considered to be a directing force to be guided by reason and morals in the attainment of higher values. But it appears to me that nowadays people distrust the existence of higher values beyond lofty and vague democracy and human rights. The will is put at the service of pleasure. If something gives pleasure then the will is put at the service of the task of obtaining such pleasure.

If this is so then we have an explanation of several phenomena. For instance, several mass media which give advice in matters of personal relations insist in the importance of not only doing things you like but also not doing things that you don't like since it is inconceivable that they should be done if they do not give pleasure. Correspondingly, there is no blame in doing things you like, under the presupposition that it does not hurt others, supposedly equivalent to the fact that you do not perceive that it hurts or may hurt others in the short and long run. An example from a counseling TV-program some years ago was a counselor getting the question of whether it was OK to have sexual relations with dogs and she answered that it was not OK since you cannot ask a dog whether it really likes and wants to be involved in that. And so it goes with other things as with sex where, by the way, lustfulness and exciting attraction to whatever queer object is blessed by confounding it with biblical and romantic "love".

From this follows that harassment will be perceived whenever something happens that the supposed victim does not like. For instance, whatever sexual action that formerly was considered abject or objectionable is now considered OK if done under mutual consent. What it considered now as unacceptable (a word which has become curiously very common in use today) is not that it is in some abstract conception to be evil or unmoral but, rather, that it is done against your, the "victim's" will. And since the will is at the service of pleasure, any action risks to be a harassment if it does not contribute to pleasure. And this has not necessarily much to do with ethics, or right and wrong. The problem gets complicated by the fact that it is more difficult to understand and accept the case that what gives pleasure to one person perhaps give pleasure to the other person, and, furthermore in the short run but not in the long run. That would be the case, for instance, of supposed rape which becomes rape after the victim realizes that what initially appeared as exciting turned out to be disgusting, or the relationship turned out to be a bad business because it gives no more pleasure. A supposed, foreseen pleasure turned out to be a plague. An intercourse must then absurdly be preceded by a written, signed, contract of agreement and of payment of claims for damages. Harassment is then turned into money. Swedish readers may appreciate a commentary by Lillemor Östlin on this pseudo-rape phenomenon that also recalls the case of Julian Assange, on the Swedish site of the magazine Paragraf(19 July 2012.)

And something similar goes on with the problem of obesity. If life has no other meaning besides obtaining pleasure, then the human will should be put at this service, of obtaining sex and food. It will be extremely inconceivable to put the will at the service of some other abstract value, if not, say, "health". But health for what? There will be a trade-off between shorter life with more pleasures and a longer but boring, tedious life. And health is subjectively not so easily measurable and predictable as pleasure. So, what goes for sex, food, and health goes for lots of things in society. There are many pleasures and displeasures and many people will feel offended because they have been thwarted in their will and their purposes disregarding their ethical legitimacy...?

I would have to wait until 29 April 2011 in order to complete the text above with a reference to the most interesting paradoxical paper that became famous in Swedish mass media and illustrates the phenomenon address in this section. It is Johanna Koljonen's article in the newspaper Dagens Nyheter  18 December 2010, with the title "Dags att prata om det" [It's time to talk about it], leading to a whole massmedial Internet-industry under the label of "Prata om det" [also as English version]. It shows in the most unintentionally pedagogical way what happens when disoriented sexuality with ego-will put at the service of instincts comes in conflict with other entities of the psyche, natural human feelings of love and commitment, and with conscience, resulting in disoriented anonymous resentment combined with vague complaints of abuse.

[120831]



================

 

100518 Why religion and social issues rather than science?

 

Some readers, especially university students or research colleagues sometimes ask why I have been focusing upon religious and mass media issues. I myself felt rather annoyed when my scientific advisor, professor West Churchman, in his late years kept repeating that 40.000 children all over the world die of starvation every day, instead of continuing to focus on scientific problems of information and inquiry. Why is this so? And why don't I write comprehensive longer texts which summarize my thoughts and point the better way or at least my way? Because with increasing age I feel that I have no time for tilting at windmills, in the popular and superficial meaning of the expression. Perhaps this very blog also is a tilting at windmills....I will try to illustrate the reason for my frustration with this issue of so called science.

A university-based young researcher in a recent discussion about ethics and aesthetics of research expressed the claim that a researcher "tries to change, improve, develop, or at any rate to intervene in the context which he/she studies. I replied that in order to put things right in such a matter of ethics and aesthetics it could be enough to state that a researcher first of all tries to improve: why should one else try to change, develop or intervene in the "context", whatever that means? After some days of reflection upon my question he concluded that there is a difference between change and improvement, where "change" can aim to the search of knowledge, without necessarily improving anything in relation to the "client". In contrast, he said, the word "improve" implies a receiver, that is for "whom" it is an "improvement". Therefore, if one uses the word "improve" one must also answer the question "for whom", and consequently it becomes also an important ethical question to deal with.

Now, what are we going to make out of this? To me it is obvious that this young researcher in the distinction between facts and values, between data and their use, or between administration and politics, is rediscovering the main tenets of good old positivism, in particular logical positivism which has been thoroughly discussed in research during the fifties through the seventies, before use and misuse of phenomenology, postmodernism, postphenomenology, design, non-modernism, qualitative research, and all the rest which started growing strong in the eighties took the place of positivism. Something analog is happening in the last years' enthusiasm for CBT, Cognitive Behavioral therapy and other hundred therapies, in neglect of all past discussions about behaviorism and psychology born out of philosophy.

Am I supposed, after some 40 years of work and fights in business, industry and academia, to start all over again discussing these issues, despite the blatant lack of interest in my social environment to read, study and apply, partly because everybody is busy in trying to fill in RFPs (request for proposals) in order to apply for research funds that will allow them to survive the pressures of industrialized and commercialized universities? No. And I tried to explain my state of spirit in such an atmosphere, in a Research Summary on occasion of the 70th Birthday.

Furthermore, in a documentation for a series of international seminars on Dialectical systems design and beyond to which I referred in a branch of my homepage on research I mused upon several quotations from doctoral dissertations in my own discipline, in order to express my concern and distress upon what was going to become ad-hoc variants of post-phenomenology, qualitative research, ethnographic research, etc. For instance, consider the following quotations in a slightly edited form, from a dissertation on information systems and organization : (1)An interpretive study relies heavily on the researchers own presuppositions and skills. Because of this, any other researcher would end up with very different results, including prescriptions. (2) Multipurpose networks reward self-interest while simultaneously they promote collaboration...I argue that it is central to develop actor-networks that allow for different interests to co-exist. (3) Because this thesis uses only one case study, the results in this study cannot be easily generalized to other settings. Since IS are context dependent, we should expect different results in other organizational contexts. A case study such as this is rather difficult to generalize to a wider theoretical domain. (4) The project is described as successful and shows how the research sponsor succeeded in securing information to its decision makers more rapidly/timely and better structured.

Once again, what are we to make of this? Every researcher arrives to different conclusions, and perhaps then every reader of this research also does so. The researcher does not care about the legitimacy of interests since he will allow different interests to co-exist ("democratically? another version of good old positivism?). Results cannot be generalized and do not need to contribute to theory. And the research sponsor is to be asked to declare whether the research he spent money for was successful, possibly because it fits the sponsor's interests.

And, finally, one further, third example with slightly edited quotations taken out of a more recent dissertation on online communities, also in my own discipline.

(1) To throw light (illuminate) on the questions which stand at the basis of my work. (2) It has not been my objective to include a representative sample (of members of the online community). (3) Initially in my work there was no formulated hypothesis or theoretical approach. The introductory analysis showed, however, patterns and themes in the empirical material. The theoretical framework was therefore not established at the beginning of my work. (4) And there are no conclusions but, rather, some concluding reflections like the non-controversial and already known: (4a) software design affects social interaction, (4b) Meaning and patterns of use are never fixed but, rather, constantly changing, (4c) Online community members are co-creators of the software environment. And, the thesis makes a contribution to the discourse concerning new forms of online communities.

What about that? What do you make of this science? The stated purpose and conclusions give the impression of being to illuminate and contribute to the discourse, whatever illumination and discourse mean beyond the agglomeration of scientific texts with similar title. The introductory analysis, whatever a-theoretical "analysis" may mean, was done on empirical material which was gathered or sampled with no criteria and are not representative (whatever that empirical and representative mean, outside hypotheses, theory, and old-fashioned statistics). And the conclusions are not conclusion but, rather, reflections, whatever reflections mean in science or in a discourse with no hypotheses. But, of course, such a stuff may be curious, interesting and stimulating, as an essay can be. But why not call it an essay? Anyway, all this, for bad and for good, may explain why I have not been focusing on such science, and why I wrote my own "reflections" in research summary on occasion of my 70th birthday already referred to above. But I may find a way to return to the matter.

 

 

================

 

100511   Fortsatta angrepp mot katolska kyrkan

 

Visst är det kanske inte fråga om fortsatta angrepp utan bara om fortsatt fokus på katolska kyrkan, även om det betingas av samhällets allmänna sexualisering. När man nu konstaterar att präster också är syndare så tenderar vår avkristnade kultur som glömt eller aldrig lärt vad synd, botgörelse, försoning och förlåtelse är får något att tänka främst i termer av offentlig icke förpliktigande massmedial ursäkt och upprättelse i form av ekonomiskt skadestånd som exemplifierat under Ekots lördagsintervju med biskop Anders Arborelius den 8 maj 2010 (t.v. nedladdningsbar från Sveriges Radio). Under en halv timmes intervju ville den ivrige intervjuaren att den katolske biskopen skulle löpa gatlopp, krypa till korset och helst erkänna alla sina och andras synder och försummelser, samt lova pengar i skadestånd vad beträffar rapporterade och påstådda övergrepp inklusive preskriberade brott begångna av katolska präster i Sverige sedan 50 år tillbaka i tiden. Vad är det som driver offer och de som frestas att hela tiden försöka bli betraktade som offer och att ständigt förvänta sig och begära (åter)upprättelser och helst eviga skadestånd, eventuellt omdöpta till försoningsgåvor? Det finns nämligen synder som är så pass svåra, även svårare än pedofili, och som endast kan föreställas bli förlåtna av "en Gud". Där behöver forment judisk rättvisa integreras med kristen caritas.

Det fortsatta mediadrevet erbjuder också självvalda bland allmänheten att åter ropa ut sin indignation, avståndstagande och fördömande förbannelse som samtidigt obevekligen och offentligen intygar om deras egen högre stående moral: ingen There but for the grace of God go I där, minnsann, allra minst då synden och bikten är avskaffade i vårt sekulariserade samhälle. Det kan också vara ytterligare ett uttryck för missuppfattningen att tystnad är lika med mörkläggning av sanningen som i sin tur missuppfattas som bestående av informationsatomer, bortsett från kontext, förtroende och omgivningens referensram. I sin extrema form illustreras problemet av den kända kravet på svar på den järnjournalistiska frågan "När slutade du begå brott?" Sanningen är dock "systemisk" och inte atomisk eller molekylär eller celullar, i den mening att (förenklat) om man säger A så måste man också säga B och C, för att lyssnaren eller läsaren inte skall själv koppla A med X och Z.

De som känner varken filosofins eller litteraturens historia är t.ex. inte medvetna att liknande offentliga angrepp med anklagelser mot kyrkan och dess präster daterar sedan hundratals år tillbaka, särskilt sedan upplysningens 1700-tal och har samma egenskaper som själva kyrkans beryktade häxprocesser: dessa angrepp exemplifieras i "perversionernas klassiker" författade av t.ex. Marquis de Sade och Octave Mirbeau vars bakomliggande filosofi dessvärre har en del gemensamt med dagens sekulariserat kulturklimat. Känslan av "nyhet" grundad i historisk okunnighet kanske bidrar till att dagstidningarna fortsätter med "nyheter" om angrepp på kyrkan. Till exempel, jag råkade få tag i Dagens Nyheter den 9 maj 2010 och där fanns det en ledarkolumn, Björnstjänster, angående en "Jesus" i TV-situationskomedin South Park som tittar på pornografi, en Budda som tar kokain, och en Mohammed utklädd i björndräkt. I samma tidning fanns också en notis om Övergreppsmisstänkt biskop får sparken, låt vara att övergreppet gällde en örfil mot en minderårig. Men sexualiseringen blomstrar i andra indignationsartiklar om att Rättsväsendet ser genom fingrarna med sexköpsbrott och (den 8 maj) om att Våldtäktsmän måste straffas. Som om det inte räckte innehöll samma ledande svensk dagstidning den 7 maj en pigg artikel om den s.k. Lady Gaga och om hennes video där Gaga i en scen står naken framför två lesbiska fångvaktare som diskuterar huruvida hon har penis. Som om det ännu inte räckte så fanns det samma dag, den 7 maj, en förstående recension av filmen Camino betitlad Ondskan bor hos Opus Dei, en i vanlig ordning "uppgörelse med katolicismen". Allt mildras dock av något av annat sexuellt i DN den 8 maj som dock inte riktigt passar med det övriga: Dotter dömd för falsk angivelse (av fadern för påstådda sexuella övergrepp). Inte av undra om en störd 17-årig "flicka" hittar på sexuella fantasier efter att ha läst sådana här dagstidningar i några år. Snart kommer några att hitta bara ännu mera skumt om katolska kyrkan som knappast gjort eller gör något annat och som tillsvidare kommer - i detta kulturland - att förknippas främst med pedofili. Förresten, var det något annat, gott, inklusive god fostran av ungdom och välgörenhet, som kyrkan gjort under, säg, de senaste 1000 åren i världen? Hur var det med procenten och med politikernas och statsanställdas typiska uttalanden om att "men vi kan bli ännu bättre"?

Hur som helst: De som vill stödja den katolska kyrkan, särskilt inför det pågående mediadrevet, kan skriva under Uppropet för katolska kyrkan i pingsttiden 2010. Sen är det en annan sak att dito mediadrev håller på att expandera i takt med sin egen logik, vilken bl.a. innefattar även föreställningen att det är inte alls fråga om ett mediadrev av icke ifrågasatta medier utan om en kris som endast kan lösas efter det att kyrkan tvingats till underkastelse och botgöring efter världsvida demokratiska lekmannapåtryckningar. I spåret av allt detta är det många liberalkatoliker som vädrar morgonluft för att framtvinga en mera omdanande "modern" reform av kyrkan och katolicismen, en neo-reformation som leder till en katolsk neo-protestantism eller utveckling som redan delvis bidragit till av historikern Yvonne Maria Werner analyserade problem med celibat och homosexualitet brand präster. Till exempel den nyutkomna numret 3/2010 av den katolska tidksriften Signum  tycks all text relaterad till pedofilin utom Anders Piltz Sanningen befriar
–Tankar i pedofilskandalernas tid, andas en aggressiv revolterande ton mot både kyrkan och påven. Däremot finns det knappast något angående den djupare innebörden av pedofilins skador, angående det psykiska "varför" det inträffade, dess betydelse i relation till sexualitetens inklusive homosexualitetens perversion i samhället och dess politik vars inflytande på kyrkan ger sig till känna på detta vis - stick i stäv mot katolska kyrkans alla läror: se åter Yvonne Maria Werners artikel. Och nu talas det alltmer om ett ökat antal våldshandlingar mot kvinnor inklusive ett antal uppmärksammade mord, till den graden att man i massmedia efterlyser "haverikommissioner" för varje begången framtida dito våldshandling. Som om man hade råd att främja moralen med polis och övervakning. Än så länge har man dock inte anklagat katolska kyrkan för denna utveckling - utan bara "männen" - dock, åter igen utan att den djupare frågan om "Varför", där inte bara kyrkan utan i sekulära termer även Howard Schwartz hade något att säga i samband med the roots of political correctness som jag berörde nedan i inläggen den 7 och 11 september 2009.

 

================

100415 Pedofili i katolska kyrkan eller i samhället?

 

Även om jag själv inte är katolik utan döpt grekisk-ortodox och gift med en konvertad katolik vill jag förelägga några tankar som nyanserar mediadrevet om skandalerna av pedofili inom katolska kyrkan. Dessa tankar skall ses i ljuset av tidigare inlägg i den utländska litteraturen som Philip Jenkins Pedophiles and Priests (1996, recension här) och den katolske påvens herdebrev i ärendet den 19 mars 2010: Pastoral letter of the holy father pope Benedict XVI to the catholics of Ireland.

1) Är denna serie av tragiska skandaler ett problem som är specifikt eller större inom katolska kyrkan än i samhället i övrigt inklusive i offentliga sektorn? Beror det på den katolska läran eller kyrkans organisation? Skulle allt varit bättre om kyrkan inte befattade sig med barn och ungdom eller förlitade sig på den demokratiska statsapparatens förmodade högre moral? Är det inte så att ju mer man gör eller försöker desto flera fel kan man begå, och hur mycket gott gör kyrkan som ignoreras? För att svara på allt detta skulle det behövas ett minimum av statistik, t.ex. om procenten av förövare bland katolska präster i förhållande till dito procent i befolkningen, med statistisk korrigering med hänsyn till kön och ålder (miljöer med barn), och omfattning av kontakt med barn (jämfört med t.ex. lärare, idrottslärare, förskollärare, fritidsledare, personal på ungdomshem) och jämfört med inom icke katolska religiösa, statliga och privata institutioner som familjehem, ungdomsanstalter och dylikt. Till exempel behövde jag vänta till den 28 april 2011 för att uppdatera den här föreliggande texten med referens till den omtalade boken av Patrik Sjöberg, svensk friidrottare och höjdhoppare som beskriver händelser inom idrottsvärlden. Detta samtidigt som dito Sjöberg gör sig till "kränkningsoffer" enligt det tvivelaktiga mönstret om "negativ uppbygglighet" som jag påtalat i mitt tidigare inlägg om "den heliga familjen", ett mönster som i de aktuella redovisade detaljerna bortser från att de kan vara konsekvenser av en politiskt korrekt skilsmässa, famileupplösningen och beteedet som från 15-års åldern kan betecknas som prostitution eller lån av den egna kroppen i utbyte mot världslig framgång. Det är alltså inte bara fråga om naiv statistik typ "hur många offer handlar det egentligen om?" som förmodas bli åtgärdade med att "skapa rutiner" så att sådant inte skall kunna hända, där rutiner och översyner förmodas lösa problem under överinseende av ett antal "vuxna, goda och mogna människor", typ sådana som numera skriver insändare till tidningar och som tidigare skulle varit lika oantastliga som t.ex. en Göran Lindberg eller en Johan af Donner.

Om denna analys åsidosätts med referens till att att en förment moraliserande kyrka måste tillfredsställa högre moraliska krav än anklagarna så kan detta vara ett uttryck för skadeglädjen typ "Och du då?" och fungera som ett maskerad kampanj för att rättfärdiga förslappningen av anklagarens egen moral: "Hur mycket jag själv än syndar så är jag ändå
inte sämre än dessa skenheliga" . Samtidigt kan de i och för sig berättigade reaktionerna mot skandalerna i kyrkan vara en återuppväckning av 1500-talets luterska hatet mot katolicismen, eller mot protestantismens allians med statsmakten, vilket då är konsekvent med att man gärna talar om islamofobi men inte om katolicismfobi eller mera allmänt kristusfobi.

2) Beaktande av samhällets och statens eget ansvar: deras bejakande av gradvis ökande sexualisering, särskilt efter andra världskriget och sedan slutet av 1960-talet: lagstiftningen som t.ex. godkänner eller uppmuntrar grov pornografi i massmedia, sexuellt utmanande kommersiell reklam, legitimering av barns sexuella utlevelser från 15-års åldern, samt legitimering om inte främjande av homosexuell, bisexuell, transexuell, och så kallad queer livsföring. D.v.s. alla områden den tidigare kriminaliseringen liksom klädkoder inklusive uniformering i skolan fungerade som en hjälpande spärr mot sexuella frestelser. Sist kan man tänka på det i pressen nyss nämnda förslag (med efterdyningar) att avkriminalisera incest mellan vuxna syskon, som sannolikt kommer att utvidgas senare till mellan föräldrar och barn, samt kompletteras (som Feministiskt Initiativs och Centerpartiets Ungdomsförbund företrädare antydde) till äktenskap bland flera än två partners, etc.

Man kan t.ex. undra om sambarbetet mellan dåvarande statsminister Olof Palme och hans egen utnämnde justitieminister Lennart Geijers som skrev i direktiven till den framlagda sexualbrottsutredning SOU 1976:9: "Fördomar och tabuföreställningar har länge hämmat en naturlig och öppen syn på sexuallivet och dess yttringar. En radikal förändring i synsättet har emellertid inträtt på senare tid." Den föreslog att avkriminalisera incest, upphäva åldersgränsen för sexualumgänge, acceptera blottare, mildra straffen för sexuella övergrepp och våldtäkt, samt att pedofili med egna och andras barn helst inte skulle åtalas. Utredningen välkommades av dåvarande Pedofila arbetsgruppen (PAG) inom RFSL. Där var katolska kyrkan sannerligen varken inblandad eller tillfrågad! Lika lite som tillfrågad som när det gäller produktionen och sändningen av TV-programmet "Fittcrew" i SVT2 den 25 april som sprider bilder av barn inblandade i ett mönster av oregerligt och hämningslöst vuxet sexliv. För att inte tala om
tendenserna till barns sensualisering och sexualisering som beskrivs i dagstidningar som t.ex. i Svenska Dagbladet den 27 och 28 jan 2014 ("Leksaker inget för 9-åringar" och "De förlorar fyra år av barndomen"). Detta leder i sin tur till frågan om vad som inträffade och motverkade den föreslagna utvecklingen. Vad är som mitt i den oregerliga sexualiseringen av samhället och vardagslivet ledde till en "sanktifiering" av barnets sexualitet, av offermentaliteten (till den graden av man sammanblandar kraft och våld i ett tavtologiskt hävdande att "de är de maktlösa som drabbas och det är förövaren som har makten"), och av synen på och definitionen av våld. Detta till den graden att våldtäkt kan numera ske utan våld och utan vittnen, bara anmälare låter trovärdig, vilket leder till absurda krav på "samtyckes lag" (ref. "Samtyckeslag löser inte mycket" i Svenska Dagbladet 28 jan 2014). Det är alltså frågan om den kulturella synen på "barn" (se längre ner) som fram till 1600-talet tillät fruktsamma giftermål mellan vuxna män och flickor ner i 14 års åldern, i situationer som sedan 1960-talet vi valt att betrakta som våldtäkt.

3) Samhällets bristande intresse i att förstå berörda förövares innersta psykiska och sociala motivation i att begå dessa handlingar: ett råare samhällsklimat inkl förhållande mellan könen som t.ex. leder till ett omedvetet paradoxalt sökande av den barnalik oskuldsfullhet. Samhällets pågående nedvärdering av djuppsykologin till förmån för billigare och ytligare KBT försvårar förståelsen och terapierna. Referenser:

* Jung, Carl G. The Psychology of the child archetype. Coll. Works, vol. 9 part 1. Princeton Univ. Press, 1969.

* Hillman, James. Abandoning the child. Eranos, 40, 1971, pp. 357-407.

* Hillman, James. Senex and Puer: An aspect of the historical and psychological present. Spring 2005, Spring Publications (Putnam, CT), 2005.

Samtidigt talas det mycket om celibat och homosexualitet men ohistoriskt bortser man från varför de förekommer och varför det första skall anses vara farligt negativt trots rika exempel på även sekulära rättfärdiganden, medan den andra skall bejakas oavsett komplikationerna som avslöjats i 100 års psykoanalytisk teoriutveckling. Dessutom bortser man från hela problematiken om relationen mellan erotism och lärande eller fostran som ofta sammanblandas med maktrelationer, så som den uppenbaras i klassiska historiska verk.

4) Faran med "mediadrev" som när en massiv publicitet kring en mordmassaker på ett universitet eller på en skola kan leda till flera sådana eller till "samhällshysteri" så kan en eller flera "skandaler" inom katolska kyrkan som rapporteras i världspressen leda till än flera sådana verkliga och inbillade. Detta har med själva svårfångade tabu-begreppet att göra. Jämför också med svenska skandaler för några år sedan som i debatten kring påståenden om rituella mord av barn, jämförda med gamla tiders anklagelser i häxprocesser. Där fanns det tydliga samband med grenar av feministrörelser. Det finns svårförklarade men korrekta eller berättigade anledningar till att inte ge stor publicitet till sådana händelser eftersom det inte behöver blir bättre för varken offret eller förövaren. Förutsatt att närmast berörda handlar på ett strängare sätt mot förövarna, vilket inte garanteras av en sexuellt frisläppt demokratiskt samhälle där Demokrati och Statsförvaltning (eller i vårt sammanhang t.ex. Bris och socialdepartementet) helt enkelt intagit eller sammansmält med Guds och Kyrkans tidigare plats i kulturen under överinseende av Massmedia och Debatt som tredje eller fjärde statsmaken.

Massmedia och Debatt är nämligen de nya gudarna som tillbeds även av vissa liberalkatoliker som bara efterlyser öppenhet och insyn i ett transparent system med oberoende kontroll och tillsynfunktion och som tror att offrens trauma är resultatet av en tystnadens kultur. Och tillit skapas inte av (tillit till!) kontrollorganer utan av kunskap om delade grundvärden och om vad annat och kanske övervägande gott någon gjort vid sidan om sina brister och misstag. När var det som massmedia sist sammanfattade allt gott som kyrkan i 2000 år gjort och gör vid sida om sina mänskliga brister och som kan förtjäna största tilliten?

5) Vidare: Tillkommer tankarna i påvens herdebrev i ärendet den 19 mars 2010: Pastoral letter of the holy father pope Benedict XVI to the catholics of Ireland. Bortsett från dess mångfacetterade behandling av problemet så är det värt att notera dess förmåga eller oförmåga att hjälpa oss hantera den sorten systematiska fortsatta angrepp mot katolska kyrkan som delvis sammanfattas och exemplifierades den 21 mars 2010 inslag om pedofilerna och kyrkan i radions  P1 "God morgon världen" och som vid sidan om den tidigare nämnda TV-programmet "Fittcrew" i SVT2 den 25 april kan tillsvidare avlyssnas genom Sveriges Radions hemsida. Det gäller det förnyade "liberal-demokratiska" angreppet, inte minst av den återkommande och självdeklarerade kristna som gärna uttrycker sin förfäran över katolska kyrkan med hjälp av sådana schabloner som referenser till "manlig maktstruktur" och "herrklubb", och celibatet som uttryck för en "krampaktig syn på kön och sexualitet", ett celibat som de anser borde vara frivilligt som om valet av prästyrket under gällande förutsättningar inte vore det. Som om det var celibat som låg bakom de otaliga sexuella förbrytelser i samhället och bakom dåvarande justitieminister Lennart Geijers ovan nämnda framlagda utredning om samhällelig sexuell frigörelse.

6) Som Salesian Bulletin uttrycker det i marsnumret 2010 (sid 6): präster är inte helgon utan syndiga människor som alla andra, även om historiskt kyrkans lära traderar en moralisk måttstock. Celibatet behöver stöd och uppmuntran i form av respekt från samhällets sida, precis som äktenskapet behöver det och inte heller får det nuförtiden. Tvärtom, båda ifrågasätts, förlöjligas och föraktas, och det är inte lätt att vara vegetarian i en köttrestaurant eller för en ungdom att vara avhållsam i ett pornografiskt näste. Inför allt våldsammare vardagliga frestelser kan präster bryta sina löften så som under hela världshistorien har de brutits av kejsare och drottningar, adel och ministrar, domare och advokater, psykiatriker, professorer, entreprenörer, affärsmän, makar och alla de andra som svurit inför Gud, folket eller sitt eget samvete. Präster har mottagit orderns sakrament, andra äktenskapets eller något av de övriga fem sakramenten, och inget sakrament immuniserar mot synden. Inför allt detta är det ett särskilt problem att inte erkänna synden realitet och möjligheten att konfrontera den på annat sätt än genom den politiska korrektheten som förutsätter att anklagaren, åklagaren, eller statsmakten är sexualmoraliskt oantastliga.

7) Man kan alltså förvånas av det omskakade förtroendet för katolska kyrkan, en tvåtusen års gammal och beprovad organisation förväntas bli återställt genom ett oantastligt förtroende för den statliga demokratiska kontrollen av stater som under loppet av några tiotal år omskakas av otaliga skandaler. Även om låter långsökt och det kanske inte hör hit leds tankarna till att när allt kommer omkring har katolska präster inte åkt världen runt för att handla med stulna transplantationsorgan eller för "av misstag" döda civila inklusive de avgudade barnen i frihetens och demokratins namn så som den fria världens militärmakt gjort i väldokumenterade videovittnesmål. Och trots att många förvånar sig att kyrkan själv fått utreda kyrkans misstänkta övergrepp enligt kanonisk lag är det inte lika många som förvånas över att polisen får utreda polisens lika misstänkta övergrepp eller att staten mörklägger brott inklusive statsmord i namnet av rikets säkerhet, även bortsett från extrema internationella skandaler som Grisbuktens invasion eller det misstänkta mordet på odömda Hamas-ledaren Mahmoud al-Mabhouh. Och allt detta har tydligt samband med "kränkningssyndromet" som inom ramen av den politiska korrektheten på sistone spritts i samhället och som i sekulariserade termer uppmärksammats (om än inte i djupet förklarats) här i Sverige av David Eberhard samt Maciej Zaremba och i USA av Howard Schwartz. I mitt eget senare arbete föredrar jag själv att försöka bearbeta dessa frågor ur en mera etisk-teologisk utgångspunkt.

Vad ville jag säga? Finns det någon "executive summary" för tankelata? Det är något ruttet i all denna hycklande upprördhet kring pedofilskandalerna samtidigt som man godkänner eller bejakar gränsöverskridandet i samtliga övriga sexuella utsvävningar och ignorerar de sammanhängande drivande krafterna i denna utveckling eller moraliska avveckling.

Och det är först den 25 maj 2011 som jag fick anledning att återkomma till den här texten med ett symptomatiskt och relevant kompletterande brev som cirkulerat på sistone bland katoliker och på nätet: Letter of a simple catholic priest (by P. Martín Lasarte SDB.) Men jag kanske borde hänvisat i första hand till George Bernanos Prästmans dagbok [orig. Journal d'un Curé de Campagne, 1936]. När det gäller filosofisk analys av pedofiliproblemet i katolska kyrkan känner jag till endast referensen till Mark Dooley, Crisis in the Irish Catholic Church, under inflytandet av Roger Scruton's Sexual Desire.

Ytterligare information kan erhållas från följande länkar:
http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/04/16/AR2010041602026.html

http://shoebat.com/2014/05/06/sexual-abuse-protestant-churches-catholic/
https://www.lifesitenews.com/news/forgotten-study-abuse-in-school-100-times-worse-than-by-priests
http://www.catholiceducation.org/en/controversy/common-misconceptions/9-myths-about-priestly-pedophilia.html

[ 170415]

 

 

================

 

 

100409 Smaklöshet eller omoral, och "Salandersyndromet"

 

Vill du få en ögonblickskänsla för hur lågt vår samhällskultur och dess exponering i massmedia har sjunkit? Titta då på följande inslag så länge de är tillgängliga på nätet och försök förstå varför somliga blivit äcklade av att läsa tidningar eller ta del av nyheter i massmedia, eller då i sina protester riskerar börja uppfattas som rättshaverister.  På köpet kan du från den andra referensen här ner också bättre ana kopplingen till varför Lisbeth Salander gjort författaren Stieg Larsson så berömd: jämför då gärna med mitt tidigare inlägg här nedan den 14 september 2009.

 
1) SSU:s (Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds) TV-reklam: "Visst blir man förvånad". En videosnutt där valpropaganda fokuseras på ungdomsarbetslöshet med en antydan om en ung mans "one-night stand". Han vaknar i säng med en äldre kvinna som associeras till en bakgrund av löständer in ett glas vatten och en använd kondom på nattduksbordet.

Videosnutten på YouTube eller

Videosnutten på Aftonbladets hemsida

 
2) Filmen "Kick-Ass" med "Hit-Girl" där filmens innehåll sammanfattas med att den stora attraktionen gäller en 13-årig flicka Chloë som skjuter, mördar och svär.

Recension i Svenska Dagbladet eller

Recension i Dagens Nyheter

 

================

 

100407  Fortsatt hets mot kristna

 

Det blir alltmer uppenbart för mig att upphovet till att behöva skriva i det här mediet utlöses av "utanförskap" inför det som jag själv råkar läsa, höra eller se i medier. Samtidigt aktualiseras min tvivel om det är meningsfullt med att skriva eller över huvud taget avreagera mig och som jag redan tidigare uppehålligt mig systematiskt vid. Plötsligt kände jag igen något av allt detta när jag råkade läsa Nabila Abdul Fattah i tidningen Metro den 7 april: "Jag ska inte förklara min religion mer": att ju mer hon försöker förklara sig och sina ställningstaganden desto mera känner hon att hon gräver sig djupare och djupare ner i sin egen grop. När det inte är en fråga om mental sjukdom är det nog den desto mera sannolika frågan om en kulturkris där språket inte längre räcker för kommunikation när det inte längre finns en tillräcklig gemensam "värdegrund". I Nabilas fall gällde det Islam men liksom i mitt förra inslag den 14 november gällde det för mig kristendom och katolicism och de olika mångfacetterade "kampanjerna" mot dem, så som det sammanfattas i min korrespondens med Sveriges Radios redaktion för programserien "Människor och Tro" (MOT) - som följer i lätt redigerad form:

From: Kristo Ivanov

To: mot@sr.se

cc: soren.wibeck@sr.se, tithi.hahn@sr.se

Subject: Förra fredagens och lördagens MOT den 19-20 mars

Date-Sent: torsdag 25 mar 2010 19.45.01 +0100

Hej! Jag vore tacksam om den ansvariga redaktören och ansvariga utgivare kunde förklara hur ni ser på opartiskheten av inslaget om anti-semitism i förra veckans MOT om antisemitism.

Det är nämligen så att inslaget börjar med att helt enkelt slå fast att antisemintismen har ökat i samhället utan att referera till några källor då man vet att saken i dess olika tolkningar är trots allt kontroversiell. Sören Wibeck samtalar sen endast med de amerikanska professorerna Marvin Perry och Frederick M. Schweitzer" (två internationellt inte särskilt framträdande historiker) som har med uppenbart judiska om inte israeliska förutsättningar forskat kring historisk och nutida antisemitism, där staten Israel står i fokus som i deras gemensamma bok Antisemitic Myths.

Den svåra fråga huruvida (hur många?) judiska familjer valt att flytta bara på grund av ökande antisemitism eller även av andra orsaker och på grund av obehaget av att de råkar "ställas till svars" för statens Israels agerande berörs inte alls. Hur orättvist detta "ställande till svars" än är är det tillräckligt komplicerat - som fallet med Ilmar Reepalo visar. För att kunna analysera denna fråga skulle man t.ex. behöva nämna behovet av att veta hur stor procent bland de religiösa eller kulturella judarna som bor i Malmö eller Sverige (eller för den delen i västerlandet) moraliskt och/eller ekonomiskt stödjer Israel. Man skulle behöva även garantera att judiska organisationer (låt säga nu - i Malmö och Sverige) inte organiserar insamlingar till förmån med Israeliska organisationer med svårutredda eventuella kopplingar till den israeliska statsapparaten. Detta i komplett analogi med muslimer som stött påstådda muslimska välgörenhetsorganisationer men t.o.m. anklagats för terrorism p.g.a. dessa organisationer skulle haft kopplingar till terrororganisationer.

Dessutom fortsätter inslaget i MOT-programmet med att bara föra fram författarnas oemotsagda hävdande att den förnimmade ökade oviljan mot judar i Sverigen förstärkts av propagandan i muslimska stater. Så att hela programmet blev en angrepp mot allt som inkluderar oviljan mot staten Israel och de missförstånd som uppkommer från det, samt blev ett angrepp mot "muslimska stater", om jag nu minns de exakta orden. Men det är klart att det allvarligaste i inslaget tycks vara dess början då det slås fast att "anti-semitismen" ökar och man tar för givet den snäva uppdelningen mellan Israel och judarna, samtidigt som man hävdar att oviljan mot Israel sammanblandas med ovilja mot judar samt likställer det hela med den anti-semitism som uppenbara parter i måler, Marvin Perry och Frederick M. Schweitzer skyller på ohörda svenska medborgares påstådda anti-semitism enligt deras egen definition av begreppet. Jag tror att allt detta är särskilt olyckligt därför att det bidrar till att skapa ett "utanförskap" för svenska muslimer som serveras ett så partiskt inslag.

Tack för kommentar och ev förslag till ett uppvägande inslag som återställer opartiskheten.

Med vänlig hälsning

Kristo Ivanov


From: Sören Wibeck <soren.wibeck@sr.se>

To: Kristo Ivanov

Subject: Sv: Förra fredagens och lördagens MOT den 19-20 mars

Date-Sent: fredag 26 mar 2010 09.28.41 +0100

Bäste Kristo Ivanov!

Tack för ditt mejl angående inslaget om antisemitism i förra veckans Människor och tro.

Inslaget handlade inte om antisemitismen i Malmö utan var ett försök till fördjupning av nutida antisemitism överhuvudtaget. Programledaren påpekade i påannonsen att vi tidigare hade behandlat den debatt som följt av att judar har flyttat och de av Ilmar Reepalu gjorda uttalanden. Och det sades inte att antisemitismen har ökat utan att den har "bitit sig fast i vår upplysta tid". I inslaget gjordes en klar åtskillnad mellan berättigad kritik av Israels politik och kritik av antisemitisk karaktär.

Marvin Perry och Frederick M. Schweitzer är två personer som så långt jag förstår har penetrerat historisk och nutida antisemitism på ett hedervärt sätt. Deras bok Antisemitic Myths uppfyller god akademisk standard. Att de inte skulle vara internationellt särskilt framträdande spelar naturligtvis ingen roll. Frågan är vad de har att säga. Om kriteriet internationellt framträdande skulle gälla för alla radions intervjupersoner skulle inte många klara provet.

Visst innehöll inslaget en del obehagliga fakta, men så är ju också antisemitismen en obehaglig företeelse. I våra programregler ingår att hävda alla människors lika värde, vilket vi gör med stor frimodighet. Men om du finner att inslaget var osakligt eller opartiskt kan du anmäla det till Granskningsnämnden för avgörande.  

De bästa hälsningar

Sören Wibeck, reporter

From: Kristo Ivanov

To: mot@sr.se

cc: soren.wibeck@sr.se, tithi.hahn@sr.se

Subject: Förra fredagens och lördagens MOT den 19-20 mars

Date-Sent: torsdag 26 mar 2010 8:13 +0100

Bäste Sören Wibeck (och redaktionkollegerna) på Sveriges Radio redaktion för programmet "MÄNNISKOR OCH TRO" - MOT. Apropå "Antisemitism i vår tid" som t.v. också avlyssnas på radions hemsida.

Tack för snabb och engagerad respons, trots att du inte tycks vilja erkänna det minsta värdet i min kritik. Jag uppfattar att du bara "skakar av" dig dito kritik med hänvisning till Granskningsnämnden, i trygg fövissning i att det knappast är någon lyssnare som på betald arbetstid kan syssla med sådan svårtydd polemik som MOT dragit igång just på betald arbetstid. Detta att du skakar av dig kritiken och avvisar den i sin helhet motiverar att jag upptar tid och utrymmne för följande detaljer.

Min huvudsak var inte hur internationellt framträdande Perry och Schweitzer skulle vara (men testa gärna på Google!) utan att deras åsikter stod OEMOTSAGDA SOM OM DE VORE SÅ FRAMTRÄDANDE, till den graden att de antingen aldrig skulle varit oemotsagda eller omöjligtvis kan bli det. Det är uppenbart att de två utvalda forskarna är partiska i den mening att de företräder bara en sida i den internationella debatten. Kanske är det t.o.m. judiska sionister och i så fall är det allvarligt att MOT-redaktionen inte bedriver känslig källkritik. Och vem som helst som sysslat med forskning vet att - särskilt i samhällsvetenskaper dock i nästan alla vetenskaper och t.o.m. i matematik - finns det motsatta synpunkter och legitima akademiska strider.

Mera i detalj, vad menar du med att det inte sades att "antisemitismen har ökat utan att den har "bitit sig fast i vår upplysta tid"? I programmet början klargörs faktiskt att "antisemitism får fäste i NYA sammanhang och i ny tappning"! Och du påstår att man inte sagt att den har ökat:  visst var det en "nyhet" att några (procent?) Malmöjudar behövt flytta ut p.g.a. (då ökat) antisemitism. Det är ju ingen nyhet att antisemitism inte minskat.

 Och för övrigt, vad menas i förment vetenskapligt språk att "bitit sig fast"? Här följer vidare ett urval av vad som sagts som overdesäglig sanning och som jag försökt anteckna under avlyssningen:

1) "I den muslimska världen stöds antisemitism aktivt av regering, media och intellektuella". Alltså i hela dito värld, av alla medier och alla intellektuella.

2) "Personer med rötter i mellanöstern är en del av det här tankegodset". Alltså icke namngivna muslimer, inte minst i Sverige. Alltså måste allmänheten vara på sin vakt när den träffar "personer med rötter i mellanöstern", vad nu rötter skall vara för något -  kanske upp till tredje generationen. Däremot får ingen skugga falla på personer med rötter i judendomen, o i synnerhet Israel statens makthavare.

3) "Den arabiska-israeliska konflikten har "retat upp" många intellektuella, och den europeiska vänsterns och höger alltid varit antisemitisk. Anti-israelisk hållning alltid varit Ok bland intellektuella". Låt oss bortse från att uttrycket "reta upp" är en retorisk förminskning av starka och kanske berättigade känslor och värderingar. Men alltså: hela europeiska vänster och högern, och det intellektuella etablissemanget. Vilka är då kvar, centerns icke-intellektuella, arbetarna? - Kan man fråga sig.

4) "Ingen anklagelse är för absurd för den arabiska pressen". Alltså "ingen" och för hela den "arabiska pressen". Den västerländska och i synnerhet den israeliska pressen är alltså däremot alltid och helt OK i sammanhanget.

5) "Staten Israel är alltså hotet mot den muslimska antisemitismen". Anmärkningsvärd vändning, med den dubbla negationen som avslöjar den märkliga vinklingen. Hotet mot Statens Israel och dess bosättningspolitik, däremot, är inget hot mot det lidande palestinska folket.

6) Antisemitismens rötter går tillbaka till det [förkättrade kristna och katolska] Nya Testamentet och kyrkofäderna dock [som tur är] även längre tillbaka i tiden. Dock utan att tala om vad var det detta "längre tillbaka i tiden". Det som i så fall naturligtvis också är belagt är att i det judiska Gamla Testamentet-Torah, i Moseböckerna finns det rötter till rasism (Guds utvalda folk) och förintelse (av folk som står i vägen till det förlovade landet).

7) "Den muslimska världens antisemitism, [i sammanhanget opportunt exemplifierad med Iran] vill eliminera Israel och judarna. Muslimska antisemitismen har lånat mycket från den europeiska antisemitismen, kristen, nationalistisk och nazistisk. Lik nazismen beskrivs judarna som kriminella och pekar sen mot en utopisk framtid då Israel skall raderas och judarna elimineras." På det sättet lyckas texten retoriskt sammanbinda elimineringen av judarna=Israel. Samtidigt insinuerar man per den klassiska "guild by association" en sort likställighet mellan kristendom nationalism och nazism.

8) "Förlusterna i de arabiska-israeliska krigen har förargat och väckt ilskan i dem muslimska världen". Så att det är inte eventuellt upplevda orättvisor och ockupationer som orsakar ilskan (jfr "retat upp" ovan) utan det är att man blivit förargad för att ha förlorat krigen.

9) "Klassisk islam kunde inte acceptera den nya staten Israel. Det som är muslimskt måste förbli muslimskt för alltid. Israel har blivit en modern framgångsrik stat med demokratiska värden, och för en del arabiska konservativa regimen har det blivit ett hot - de vill inte att värderingarna sprids till det egna landet". På det sättet har man retoriskt viftat bort Israel med demokrati, och attityd mot Israel = mot demokrati. Och, förresten, vart tog då särskiljandet mellan judarna och Israel vägen?

10) "Numera är det Israel som står i fokus för antisemitismen". Var finns ett bättre exempel på den retoriska likställningen mellan judendom och Israel, samtidigt som man hävdar att kritikerna inte skall sammanblanda judar med Israel?

SAMMANFATTNINGSVIS: MOT-PROGRAMMET HAR (FÖRMODLIGEN OAVSIKTLIGT) BIDRAGIT TILL UPPFATTNINGEN ATT KRITIK MOT ISRAEL TENDERAR SAMMANFALLA MED ANTISEMITISM. MOT-LYSSNARNA I ALLMÄNHET OCH MUSLIMER SAMT ISRAELKRITIKER HAR NU RÄTT ATT AVVAKTA ETT NYTT MOT-PROGRAM DÄR MOT-REDAKTIONEN ÅTERSTÄLLER OPARTISKHETEN GENOM ATT TA UPP MOTPARTERNAS HISTORISK-VETENSKAPLIGA LITTERATUR.

Med vänlig hälsning,

Kristo Ivanov

From: Sören Wibeck <soren.wibeck@sr.se>

To: Kristo Ivanov

Subject: Sv: Anti-semitism? Förra fredagens och lördagens MOT den 19-20 mars

Date-Sent: måndag, måndag 29 mar 2010 08.48.39 +0200

Bäste Kristo Ivanov!

Tack för ännu ett mejl. Du tar upp så många detaljer att jag omöjligen har tid att besvara dem. Jag har i princip inget att tillägga från mitt första svar till dig. Jag kan bara återigen påpeka att vi gjorde en klar distinktion mellan berättigad Israelkritik och antisemtism. Men, som sagt, det finns ett forum dit lyssnare kan vända sig om han eller hon finner att ett inslag inte uppfyller kravet på opartiskhet, och det är Granskningsnämnden.

De bästa hälsningar

Sören Wibeck, reporter

From: Kristo Ivanov

To: soren.wibeck@sr.se

cc: mot@sr.se, tithi.hahn@sr.se

Subject: Anti-semitism ? MOT den 19-20 mars

Date-Sent: måndag, måndag 29 mar 2010 09.19.01 +0200

Tack själv igen, Sören Wibeck. Som jag försökte förklara, det viktiga i det här läget är inte att du "besvarar"  utan att du försöker ta åt Dig något av det jag försöker uttrycka, och om nödvändigt läser om min text så som jag gör med Din. Jag accepterar att du omöjligen har tid att besvara men inte att du inte har tid att tänka över då det ingår i själv MOT-programmets filosofi och ditt eget livslångt engagemang för kristendomen som också råkar på ett subtilt sätt smutskastas när man konsekevent upprepar att den förmodade ökande eller befästande antisemitismen har sina "rötter" i kristendomen, medan man också  misstänkliggör araber och muslimer.

Mvh, Kristo Ivanov

 

 

================

 

 

091114 Hetsjakt på kristna

 

 

Hetsjakten på kristna (se inlägget med mitt än så länge obesvarade e-brev här nedan den 5 november) fortsätter: i "Kvartssamtalet" den 6 november (i radions program "Människor och Tro") i P1 presenteras åter tonsättaren Thomas Jennefelt, som i sitt nya verk" Dixit Dominus - In the name of God" tar avstamp i påven Urban den andres tal i Clermont 1095 som blev startskott för korstågen. För säkerhets skull upprepas här kritiken mot påve och kristna. Den nyskrivna musiken väcker frågor kring hur korstågens tankar lever kvar i vår tid och om västvärldens förhållande till islam 900 år senare. "Vad är antisemitism?" (temat för Kulturradions "Nya vägen" i P1 den 11 november) presenteras som ett försök att "nå fram till debattens hjärta med hjälp av den till synes enkla frågan: vad är egentligen antisemitism? Vilka uttryck tar den sig i det svenska samhället idag? Vilka är dess rötter? I studion: författaren Ola Larsmo, och forskaren Henrik Bachner". De inbjudna (än en gång, som det är vanligt i radion - se mitt inlägg den 12 augusti om "Heliga familjen") är rörande överens i sin kritik av kristendomen och väl skyddade från att i studion bli motsagda av någon med avvikande åsikter, allra minst någon katolsk biskop eller företrädare för Kyrkan. Lyssnaren blir åter påmind om att antisemitismens och den allmänna rasismens inklusive den s.k. islamofobins rötter finns i kristendomens Nya Testamentet och Paulus fördömandet av Kristi mördarna. Därmed inget sagt eller ens antytt om att det är i Gamla Testamentet och särskilt i Torah (se referenserna i mitt förra inlägg den 5 november) som finns rötter om föreställningen av ett "utvalt folk" med rätt att t.o.m. utföra folkmord för att invadera och befolka det förlovade landet.

 

 

================

 

 

091105 Angrepp mot kristendomen

 

Efter ett uppehåll p.g.a. utlandsresa och avsaknad av retelser i form av tidningar så råkade jag se i Svenska Dagbladet (som en gång i tiden räknades som en "konservativ" tidning) ytterligare ett angrepp mot kristenhet och kristendom. Det utgår från en referens till tonsättaren Thomas Jennefelt och citat ur Bibelns gamla testamentet. Jag föll än en gång för frestelsen att "slåss med väderkvarnar". Sådant slag lär inte vara töntigt och meningslöst - lika litet som mitt intresse för teologi in min forskning var det - om man ansluter sig till mera avancerade tolkningar av vad Cervantes menade med den bilden och beaktar religionens återkomst i "Det postsekulära tillståndet". Det resulterade i följande e-brev till författaren av tidningsinlägget som förhoppningsvis är självförklarande och inte kräver mina ytterligare kommentarer förutom att jag i brådskan inte klargjorde att de aktuella citatet som är taget ur Psaltaren 110 har sina direkta - om möjligt än värre - motsvarigheter i i Torah eller femte Moseboken (2:34, 3:6, 13:16, 20:13-22), bortsett från Jesaja (kap. 9, 10, 13, 34). Här följer mitt e-brev:

 
Date: 2009-11-04 17.58 +0100

From: Kristo Ivanov

To: jenny.leonardz@svd.se

Subject: Förtal av kristenhet? Dagens Svd "Musik mot religiöst våld"

Copies to: thomas.jennefelt@telia.com

 

 

Tack för tankeväckande artikel i dagens SvD

(<http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3749073.svd>).

  Jag vill dock göra Dig uppmärksam på att du obemärkt bidrar till en

märklig pågående svartmålning av kristenheten och kristendomen. Jag

tänker på följande utdrag ur artikeln:

 

-----

 

> Men när Thomas Jennefelt närläste texten framträdde hat och våld:

> ”Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig

> till en fotapall ... överallt skola döda ligga; han skall sönderkrossa

> huvuden vida omkring på jorden.”

>

> Tankarna kring kristenhetens våld, då och nu, förde honom till påven

> Urban II:s tal i Clermont i Frankrike år 1095, startskottet för de

> kristna korstågen.

 

-----

 
Både Du och Thomas J. måste förstå att det är särskilt olyckligt

vinklat att citera ett mycket kontroversiellt svårtolkat stycke (lika med

andra besläktade stycken) från den delen av "Gamla Testamentet" som i

först hand motsvarar den judiska Torah - för att strax därefter

fortsätta med "kristenhetens våld" och "påven".

 
Och detta trots att när det passar så håller man sig till standard

uttrycket "den judiska-kristna kulturen".  Varför väljer du då att just

efter citatet strax övergå till "kristenheten"?

 
Om detta inte räcker för att förstå vad jag menar ställer jag frågan

till både Dig och Thomas J: hur skulle det låta om efter citatet du hade

övergått till att hävda att dito citat leder tankarna till den

judiska-kristna kulturen och judarna i "staten Israel" vad beträffar deras

våld mot palestinierna i Mellanöstern". Sådana övergrepp begås dock

inte mot judar och knappast heller mot muslimer. De är kristna som alltid

anses snällt finna sig i vad som helst.

 
Jag upprepar att sådana formuleringar är mycket olyckliga just på grund

av att de sällar sig till aktuella förföljelse- och förtalstrender som

oberoende av vad man tycker om dem motiverat sådana initiativ som

<http://www.christianophobia.eu/>.  Om det intresserar så har jag själv

haft anledning att födjupa mig i besläktade frågor i t.ex.

<http://web.telia.com/~u46508757/KMcaritas.html> och

<http://web.telia.com/~u46508757/DNJewChrist.html>.

 
SAMMANFATTNINGSVIS tycker jag att din olyckliga skrivning motiverar ett

särskilt extra inslag i SvD där Du ställer saken tillrätta.

 
Med vänlig hälsning,

Kristo Ivanov

 

 

================

 

 

090914 Fler starka kvinnor (och vita svanar)

 

Efter att jag kände mig omskakad av studien av "politiska korrekthetens rötter" som jag beskrev i mitt inlägg den 7 september (nedan) tycker jag mig se överallt och dagligen tecken på päträngande starka kvinnor som uppbådar bilden av allmakt. Jag är visserligen medveten att ur vetenskaplig synpunkt måste detta tolkas kritiskt vad beträffar dess bevisvärde. Det är ju analogt till den vetenskapliga empirismens anförande av "vita svanar": för varje ytterligare vit svan man ser invaggas man i tron att alla svanar är vita - utom om man råkar besöka områden i världen där det finns svarta svanar, om de nu skall också kallas för svanar, vilket är en del av problemet. Det lärde jag mig först på 70-talet i min handledare West Churchmans bok om The Design of Inquiring Systems (s 108-111).

Faktum kvarstår att nu har massmedia vänt sitt intresse mot Stieg Larssons boktrilogi och särskilt dess första filmatisering i form av Män som hatar kvinnor (det ser ut som en tanke att då tänker man inte på kvinnor som hatar män) och dess skådespelerska Noomi Rapace som spelar rollen som romanernas Lisbeth Salander. Till exempel skriver redaktören för DN söndag i Dagens Nyheter den 13 september att Det hjälper att föreställa sig seniga, envisa, buttra, coola Lisbeth Salander för att få lite kraft. Kan hon så kan också jag...en kvinnlig deckarfigur som vi alla [verkligen?] omedvetet hade längtat efter. Inte ett våp, inte en alkoholiserad medelålders kvinna, inte en frustrerad småbarnsmamma med äktenskapsproblem. Utan något helt annat. Lisbeth Salander.

På samma sida uttalar sig också tre på måfå valda representanter för allmänheten om deras upplevelse av Lisbeth Salander: Hon är världens bästa människa, min största idol...en egensinnig, modig tjej som också är rädd. Jag gillar mest hur bra hon är på att hämnas...en ung, tuff och kaxig tjej. Och längre fram i tidningen i tidningen uppehåller man sig vid skådespelerskan Noomi Rapace och i vanlig massmedial stil utser henne till ny ikon och berättar om hennes historia och familj dock inte ett ord om fadern. Då hon var sju år flyttade hon till Island med sin mamma och sin isländske styvpappa. Det är fascinerande att så många kvinnor har barn som inte bara klarar sig så bra utan sin pappa utan att dessa barn har mammor som kan t.o.m. fixa nya pappor åt dem. Inte att undra att kvinnor väcker så mycket beundran, seniga, coola, modiga, unga, tuffa, kaxiga, d.v.s. som vädjar till "urmoderlig allmakt", som är bra på att hämnas. Förresten, vilket var det kristna budskapet beträffande hämnd? Vad var det som var lämpligt för vår barnfostran och våra äktenskap? (rev 090919)

 

 

================

 

090911 Starka kvinnor, barnfostran och barnamord

 

Den 10 september 2009 publicerade Dagens Nyheter artikeln "Det som blir kvar är allas förlust" som i nätupplagan rubricerades "Mordet i Stureby: Allt gick fel i deras isolerade värld". Det gäller fallet där en pojkes flickvän (båda i 16-års aldern) lär ha hetsat honom att mörda en "rival", en 15 årig flicka. Jag baxnar då jag känner igen nästan ordagrant i journalisten Ulrika Bys ordval i beskrivningen av och reflektionerna kring rättgången den problematik som jag uppmärksammade i mitt eget inslag här nedan den 7 september.

Hör bara, några utdrag: rädslan för att bli övergiven, jagsvaga pojken med starkt behov av bekräftelse hamnar i underläge, hon är medveten manipulativ och vill behålla såväl makten som kontrollen, hon förblir hans allt, hon både älskar och hatar den uppmärksamhet hon får och han inbillar sig å sin sida att han inte kan leva utan henne, för det ska han få hennes ovillkorade kärlek, det är inte svårt att tycka synd om dem...

I tidningens vidhängande artikel av Fredrik Öjemar "Ungdomarna fälls för Sturebymordet" refereras det att pojkens advokat Claes Borgström (är det inte han som tidigare varit jämställdhetsombudsman och alltid uppträtt som starkt feministiskt medveten?) beskrev förhållandet mellan flickan och pojken som en "olycklig konstellation". Symptomatiskt nog är det ingen som frågar om barnens egna familjekonstellationer i vilka de växte upp. Så långt vågar jag dock inte tro att det stämmer, att dessa konstellationer i någon mening skulle varit faderlösa konstellationer. Och jag har inga illusioner att den politiskt korrekta pressen skulle undersöka saken. Men mitt intresse och tilltro i Howard Schwartzs bok (nedan) har dock bara ökat. Det är alltför mycket som stämmer, både fakta- och formuleringsmässigt. Det är nog en samhällstragedi som pågår i skuggan av familjeupplösningen.

Och, på tal om starka kvinnor och politisk strävan efter positiv särbehandling av förmodad saligförklarad svaghet: fredagen den 11 september skriver DN:s Anna Bodin i "Tabu missbruka sex" om en kvinna som beklagar sig över att hennes äktenskap sattes på prov av att hennes make använde datorn till porrsurfning, nätsex och att boka prostituerade: hon förstår inte varför det är tillåtet att sälja sex, när det är förbjudet att köpa. Om det är tillåtet att sälja sex måste det finnas en laglig accepterad kund. Hur ser han ut? Hennes uppfattning var att det finns många fritidshoror som drygar ut kassan, och att de gör stor skada. Alla är inte offer som "Lilja 4-ever". I samma datum skriver Hanna Kjöller en ledare "Kropp och själ är ett" om boken Skapar vården ohälsa? om "kultursjukdomar" som i hög grad tycks drabba kvinnor: Men varför drabbas kvinnorna? Kvinnor lever längre än mannen [men skall inte betala högre avgifter för pensionsförsäkringar]... kvinnokroppen är starkare än mannens och att det kan finnas evolutionära förklaringar till detta. Kulturen i kultursjukdomarna innefattar nämligen kvinnornas förmenta frigörelse. (rev 090915)

 

================

 

 

090907 Feminism, Universitet och Varför

 

 

För att stödja studier av relationsproblem och problem på arbetsplatsen vill jag med det snaraste delge ett lästips som betytt mycket för min egen förståelse av tidigare erfarenheter och aktuella problem inom universitetets "postmodernism", kulturen, massmedia och samhällets vardag. Det är ett samhällkritiskt arbete av en amerikansk organisationspecialist som länge studerat "politisk korrekthet". Det är en omskakande analys av bl.a. det stora och tragiska problemet som universitetets postmodernism inklusive "the design turn" och feminismen representerar i västerländska samhället med grund i (bortsett från franska revolutionen o.s.v.) efterkrigstidens USA. Det handlar om faderskapets symboliska värde som representant för omgivningens och rättvisans hårda krav, ställda mot den förment allsmäktiga och villkorslöst omslutande moderliga, curling-kärlek. Det är en analys som också tillåter en mera medveten utformning av en meningsfull strategi för hur denna utveckling eller avveckling skall bemötas, bejakas vad beträffar förståelsen av dess grunder och kritiseras vad beträffar tragiken i dess konsekvenser. Mitt eget projekt är att översätta författarens psykoanalytiska referensram dels till mera allmänna humanistiska termer enligt den analytiska psykologins anima-animus begreppen, men ytterst till icke -konservativa vetenskapliga och teologiska termer. Jag själv ser sedan länge feminismen i dess vanliga massmediala former som ett tragiskt och kontraproduktivt politiskt uttryck för legitima etiska problem och söker en lösning i det kristna budskapet som hos Franz von Baader och i moderna tider i verk som Stephen B. Clarks Man and Woman in Christ (1980). Den aktuella boken är Howard Schwartz,(2003). The Revolt of the Primitive: An Inquiry into the roots of political correctness. Publisher: Transaction Publishers. Boken vars mest representativa titelord är Den Politiska Korrekthetens Rötter presenteras dels i recensioner i amerikanska källor (se den sista länken här ovan) och dels genom själva författaren Howard Schwartz. På nätet finns det prov på innehållet i form av enstaka uppsats. I Sverigen kan boken erhållas i postlådan på några dagar från Internetbokhandel som AdLibris. (Rev090914)

 

 

================

 

090821 Aftonbladets Donald Boström och "Israel-skandalen"

 

Den 17 augusti publicerade Aftonbladet en artikel av frilansjournalisten Donald Boström betitlad ”Våra söner plundras på sina organ”. Den angavs handla om ett geografiskt område där unga palestinska män kastar sten och glasflaskor mot israeliska soldater på norra Västbanken och där Bilal Achmed Ghanan skulle ha sprättats upp på sjukhus: ”Våra söner används som organreserv”, menar palestinierna. Palestinier anger att Bilal Achmed Ghanan, 19, sköts och fördes bort av israeliska soldater. Kroppen lämnades tillbaka ihopsydd från mage till hals. Palestinier anklagar alltså Israels armé för att stjäla kroppsdelar från sina offer. Artikelförfattaren Donald Boström skriver vidare om den internationella transplantationsskandalen – och hur han själv blev vittne till övergrepp på en 19-årig pojke. Donald Boström belägger det faktum att - och varför och hur - palestinier misstänker Israel. Att avkräva andra bevis är att ignorera att fakta "kostar". Bara Israel har den politiska och ekonomiska makten för att utreda sanningshalten i dessa anklagelser. Eller för att förhindra en utredning genom motanklagelser om anti-semitism.

Artikelns publicering följdes av inblandning från den svenska ambassadören i Israel, med mera som sammanfattas under sektionen "Läs mer" invid artikeln "Ambassadör ångrar sig inte: Elisabet Borsiin Bonnier i Tel Aviv ger inte upp trots växande kritik" publicerat i Svenska Dagbladet den 21 augusti. Så sent som samma datum - den 21 augusti f.m. hade svenska ambassaden i Israel på sin hemsida ingen referens till det som dominerat nyheterna i Sverige dessa senaste dagar, däremot en notis om att "H&M öppnar tre nya butiker i Israel". I avvaktan på en israelisk och opartisk utredning av anklagelserna vill jag för min del bara hänvisa de som hyser blind tilltro till Israels försäkringar till att noga studera omständigheterna kring den beryktade USA-skandalen kring Jonathan Pollard som anklagades och dömdes år 1987 till livstidsfängelse för spioneri för Israels räkning, och särskilt den israeliska regeringens senare agerande i målet. Eller då kan man hänvisa till den av FN stödd "Goldstone rapport" av krigsbrott som Hamas och inte minst staten Israel gjorde sig skyldiga till under kriget i Gaza årskiftet 2008-2009 och som sist kommenteras i tidskriften Arena efter det att jag hade skrivit ovanstående text. (rev 091016)

 

 

================

 

 

090812 Sveriges Radios "Heliga familjen"

 


[För ett komplement till det inslag som följer var god se här ovan, slutstycken av "Mass murder tragedy in Norway, and Christian democracy"]

Den 9 augusti skickade jag följande e-brev till redaktionen för Sveriges Radios programserie i sommar "Heliga familjen". Den 12 augusti fick jag svaret (längre ned) som jag bedömde helt otillfredsställande och som föranledde mig att utan några större illusioner göra en formell anmälan till Granskningsnämnden för Radio och TV. Det enda jag håller med om med programredaktionen är att idag används utsagan "jag känner mig kränkt" alltför lättvindigt men detta problem tror jag mig redan ha förstått och löst genom att tillgodogöra mig innehållet i den i korrespondensen nämna boken Stjernfelt, F., & Thomsen, S. U. (2007). Kritik av den negativa uppbyggligheten [Critique of the negative edification]. Stockholm: Ruin Förlag. Att området (av någon mycket intressant anledning) är mycket infekterat påvisas av debatten kring journalisten Maciej Zarembas serie om "kränkning" i Dagens Nyheter i början av år 2008. Sammanfattningsvis inser jag dock att jag inte kan fortsätta att ödsla tid på sådana här punktinsatser i allt som förefaller tokigt i samhällsutvecklingen. Det sker endast när känslorna tar över och jag kan inte låta bli. Slutsatsen måste i varje fall bli att lämna alltfler enskilda frågor åt sidan för att kunna samla krafter i en systematisk samlad insats i form av en bok eller Internet-motsvarighet. Om det nu är någon mening med det (mot bakgrund av t.ex. Predikaren och Kristi Efterföljelse!)

 

 
Date: 2009-08-09 12.27 +0200

From: Kristo Ivanov

To: heligafamiljen@sr.se

Subject: Sverige Radios "Heliga familjen"

 

Till Sveriges Radios

Redaktionen för sommarens serie "Heliga familjen"

 

 

I serie "Heliga familjen" hörde jag senast inslaget Den alternativa familjen Fredag 07 augusti 2009 kl 10:03.

Programmet presenteras annars som följande som sin hemsida <http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramID=3140>:

 
> Heliga Familjen belyser idag några alternativ till den traditionella

> heterosexuella kärnfamiljsnormen. Vi träffar Hanne Gorton Lindblad, 18,

> som växt upp med homosexuella föräldrar. Vi hör även Tove, som valt

> att inseminera sig för att kunna få barn utan att ha en partner.

> Och så äter vi middag med socialministern Göran Hägglund, känd för

> att ifrågasätta alla andra familjeformer än den heterosexuella

> kärnfamiljen.

 

 
Jag vill fråga följande och är tacksam för ett ordentligt engagerat svar: Anser redaktionens själv och i synnerhet den ansvarige utgivaren att programmet uppfyller kraven på opartiskhet och kanske även objektivitet? Som bekant:

 
Opartiskhet (NE): krav som anses gälla i princip all nyhetsförmedling, särskilt inom s.k. public service medier. Opartiskhet ingår i kravet på objektivitet och kan specificeras som balans i nyhetsurvalet samt neutralitet i innehåll och framställning.


Min bedömning är att t.ex. det senaste programmet INTE uppfyller dessa krav: visserligen intervjuade man Göran Hägglund som uppenbarligen inte delade intervjuarens (eller var två intervjuare) åsikter. Intervjuarna tycktes ibland inte kunna låta honom prata ledigt utan ansatte honom ibland med ledande frågor men längre inslag av egna åsikter. Men det är inte huvudsaken. Ett viktigt inslag var en serie tillfrågade experter (bl.a. pedagoger) som samtliga ifrågasatte Göra Hägglunds åsikter.

 
Det kan man skylla på att redaktionen inte funnit några som helst experter som delade hans åsikter. Men är det verkligen så, då jag själv känner till flera experter inklusive debattörer sådana som delar Hägglunds åsikter. Har redaktionen ansträngt sig för att finna sådana? Var det opartiskt att ställa TIO likadana åsikter mot EN skiljaktig dito? För övrigt anser redaktionen att t.ex. teologi som historiskt förankrat universitetsämne också har sina experter? Är det långsökt att t.ex. tillfråga den katolske biskopen Anders Arborelius eller en massmedial och intellektuell expertpräst som Anders Piltz i Lund som ibland anlitas i andra program som t.ex. filosofiska rummet? Eller att äverhuvudtaget tillfråga någon som helhjärtat råkar stödje Göran Häggslunds ställningstaganden med grund i vetenskapliga, psykologiska, sociologiska eller filosofiska rationella argument? Och var det meningen med programseriens rubrik att på en gång bara förlöjliga och vifta bort själva kristna begreppet "Heliga familjen" som inte ens bli föremål för presentation och diskussion i något enda program i serien?

 
ß
Som sagt, jag är tacksam för ett seriöst engagerat svar eftersom den här serien har upplevts som problematisk för att inte säga kränkande av många lyssnare som också vill gärna anmäla den till Granskningsnämnden för Radio och TV. Jag är medveten att detta har paradoxalt bidragit till dess popularitet och att detta i sig inte anses problematiskt, utan tvårtom. Särskilt om man inte tillgodogjort sig den sortens kritik mot "provokation" och "gränsöverskridande" som förs fram av t.ex. Stjernfelt och Thomsen i "Kritik av den negativa uppbyggligheten".

 

Med vänlig hälsning, Kristo Ivanov

 

---

 

SVARET den 12 augusti

 

Date: 2009-08-12 11.32 +0200

From: Heliga Familjen SR P1 <heligafamiljen@sr.se>

To: Kristo Ivanov

Subject: Sv: Sverige Radios "Heliga familjen"

Copies to: Externa SR Nya Medier <externa@sr.se>

 
Hej Kristo!

Vi ringde både till experter som vi visste skulle ifrågasätta Hägglunds åsikter och till företrädare för stora erkända organisationer som arbetar för barns rättigheter, för att höra deras tankar om Hägglunds åsikter.  Vårt uppdrag är att låta politiker och andra samhällsdebattörer och experter föra fram sina åsikter och teorier i radio, inte att leta upp exakt lika många företrädare för varje åsikt.

 
Vårt namn anspelar på tanken att familjelivet skulle vara något som inte får diskuteras i offentligheten, inte får ifrågasättas eller granskas som den samhällsistitution det faktiskt är. Denna granskning anser vi är nödvändig i ett demokratiskt samhälle, precis som vi journalister ska granska myndigheterna, medierna, religionerna, politiken och alla andra tunga samhällsistitutioner, oavsett om det får någon att känna sig kränkt eller ej.

 
ß
vänligen

Johanna Langhorst, Heliga Familjen

 

 

================

 

090802 Andlig vänskap - Spiritual friendship

 

Efter det att ha sett hur långvariga vänskap (eller vad det nu var) kan dö ut läser jag med eftertanke om en kurs som annonseras i Katolskt Forum - en skrift från Sankta Eugenias katolska församling avseende verksamheten hösten 2009:

 
Vad skiljer andlig vänskap från "vanlig vänskap"? Aelred of Rievaulx, inspirerad av Ciceros text "Om vänskap", inledde en självutforskande inre resa och producerade en av de mest tankeväckande avhandlingar om fenomenet helig vänskap i all kristen litteratur. I hans fotspår återkommer temat i skrifter av Francis de Sales och hans andliga vän Jane de Chantal. Vad har hänt med meningen och värdet av vänskap 400 år senare? Vad kännetecknar äkta och falska vänner? Vad är passionens roll i vänskap? Var finns Gud i relationen idag? Resan in i Gud, även om den är djupt personlig, är inte privat. Denna kurs handlar om vägen till en kärleksfull relation som vi odlar för att få hjälp att fördjupa vår relation till Gud.

 

Det slår mig att på senare tider har jag ofta återkommit till vad jag minns efter att ha läst hos Aristoteles om de tre sorters vänskap: för nytta, nöje och riktig vänskap där några vill gärna tolka den sistnämnda som att bejaka allt som den behövande vännen behagar betrakta som sitt eget bästa. Eller läst i Kristi Efterföljelse, om att en riktigt vänskap endast kan upprätthållas med en överordnad gemensam tro som hjälper att förlåta, tåla och fördraga. Och relationer mellan släktingar i allmänhet och mellan makar och deras barn i synnerhet borde utgöra de mest värdefulla exemplen av mänsklig vänskap. Den vänskap som idag systematiskt ifrågasätts i den med hjälp av radio- och TV avgifter finansierade "pedagogiskt underhållande" serie i Sveriges Radio om den oheliga familjen, producerad av människor som inte tycks ha hunnit uppehålla sig vid innebörden av den Heliga familjen.

 
Resultat? Jag frångick mitt sedan många år avgivet "nyårslöfte" att inte köpa flera böcker innan jag läst färdigt de många goda böckerna som redan ligger i högar och står på bokhyllorna - och innan jag slängt eller lämnat på sjukhusets bibliotek de som jag aldrig kommer att läsa. Snart kommer de som eventuellt blir de nya vännernas beställda böcker: Aelred of Rievaulx, Cicero, Francis de Sales och Jane de Chantal. Michel de Montaignes bok får också vara med, även om han inte hör till favoritförfattarna.

(rev 090815)

 

 

================

 

 

090721 Universitetsforskning

 

Ibland blir jag tillfrågad hur jag upplever de senare årens forskning i allmänhet och inom mitt område i synnerhet. Jag har svårt att uttrycka vad jag upplever men jag måste bekänna att följande ingav mig en känsla av starkt och trist igenkännande. Det är ett igenkännande av utvecklingen sedan 1980-talet då samma forskare som var passionerade för marxistiskt och maoistiskt inflytande i forskningen övergick till ett svårfångat intresse för design, i en process som jag försökt analysera i mitt arbete.

Nyligen råkade jag läsa om Leszek Kolakowkis bok "Samtal med djävulen" (se nedan). I sin inledning till boken (sid. 9) påminner Lars Gyllensten om Søren Kierkegaards framställning av en motsättning mellan två slags författare eller människor överhuvudtaget: "premissförfattare" och autentiska författare. Med premissförfattare menade han författare som plockar upp vad som är i sväng, idéer, tankar, läror, talesätt, program, filosofier, etcetera, och kokar ihop en soppa därpå, ränner runt och prånglar ut sin sörja men aldrig drar några slutsatser av vad de fångar upp, aldrig förpliktigar sig till något ställningstagande eller val, aldrig sätter sig i några lägen som innebär ett ansvar för vad de säger eller skriver, alltid är redo att ta till sig vad helst som kan bjuda sig i nästa stund och till nytta inför nästa publik. De kommer aldrig någon vart annat än in i samtidens popularitet.

Och på vägen återuppfinner man i bästa fall hjulet. Kanske på grund av att man drivit universiteten in i obarmhärtig våg av försök till självfinansierande kommersialisering upplever jag att "premissforskning" gradvis lett till det beskrivna beteendet i alltflera forskningsområden. Ibland misstänker jag att grävande journalistik där journalister kan t.o.m. riskera sitt eget liv i sökande efter den svåra sanningen är dagens förvaltare av traditionen av äkta forskning. I massmedia exemplifieras denna forskning i vissa program av Bosse Lindquist från Sveriges Radios dokumentärredaktionen.

 

 

================

 

090720 Gamla och unga

 

I förra veckan talade jag med en äldre kvinna som sommarlängtar efter sina vuxna barn och barnbarn. Barnen hör inte av sig på veckor och ibland månader. Barnbarnen likaså i takt med att de når tonåren och vuxenåldern. Yngsta barnbarnen kan visst vilja hälsa på men de hänger med de stressade föräldrarnas digra fritidsschema. TV-tittande, internetsurfande och dataspel också kräver sina timmar.

Kvinnan själv verkade vara osentimentalt medveten om att hon måste föregå med gott exempel och bjuda på sig själv. Man skall inte vänta på att det är de andra som först skall höra av sig utan måste själv ta initiativ, ringa, skriva eller så. Obesvarade påringningar eller telefonmeddelanden som hamnar i stumma röstbrevlådor. Hon mailar eller skriver kort. Ibland har hon till och med postat någon liten födelsedagspresent och inte ens fått höra om den kommit fram. Det är inte så att det råder osämja. När det händer så händer det och alla träffas och allt är frid och fröjd. Men barnen liksom föräldrarna kanske tycker det finns mycket annat roligt eller till och med nödvändigt att göra. När det gäller mormor så har de ännu mindre ork att hälsa på henne eftersom de ofta "har nog med sig själva". Det gör dock bara ont när barn eller barnbarn plötsligt hör av sig just när de behöver något. Mest pengar, lån eller presenter. Som några tusen på bankkontot senast i morgon. "Är du snäll, mormor och bidrar med en slant? Farmor har redan skickat pengar...."

Jag själv sitter och tänker. Ja...stackars barnen som mitt i livet kämpar med det beryktade livspusslet...De upplever att de har det så svårt och att de gamla föräldrarna haft och har det så mycket bättre...Det går ingen nöd på de gamla. Inte än så länge. Och massmedia öser på och hjälper att friskriva politikerna från ansvar genom att skapa konflikt mellan unga och gamla, som vissa feminister redan gjort och gör mellan kvinnor och män. Alltså, "söndra och härska" i stället för uppriktig men plågsamt riskabel politisk analys som kräver självkritik. Ungdomen intalas att den ensidigt utnyttjas för att betala de gamlas dryga pensioner. Gamla har aldrig haft det så bra medan unga aldrig haft (och skall ha?) det så dåligt? Dessa föreställningar är i så fall priset på historielösheten och kärlekslösheten. Annars står det i professor Thomas Lindhs senaste och bästa vetenskapliga översikten över problemet för regeringens räkning - "Sverige i en åldrande värld": "I och för sig är en åldrande befolkning en mycket bra sak. Det innebär en avsevärd höjning av mänsklig välfärd att få leva längre med bra hälsa. Det är något att fira snarare än att beklaga. Varför har det då larmats om kris och katastrof? Ja, för det första säljer dåliga nyheter alltid bättre än goda...För det är verkligen inte givet hur anpassningen till en åldrande befolkning sker utan det handlar till stor del om vad vi och våra politiker gör."

Eller inte gör för att sedan söndra och härska genom skylla på det oälskade tärande köttberget. I fattiga länder är det inte sällan de vuxna barnen som utvandrar för att hitta arbete och skicka hem pengar för att försörja de gamla föräldrarna. Här i det rika landet är det inte sällan tvärtom föräldrarna som skall hjälpa de vuxna barnen. Två föräldrar kan försörja fyra barn men fyra vuxna barn kan knappast försörja sig själva. Vi skyller på arbetsmarknaden. Jag tror att dessa barn och barnbarn knappast har kommit på att föräldrarna snart är döda och att de själva håller på att bli gamla föräldrar. Jag hoppas att de, självgoda, inte bara dyker upp på den gamla kvinnans begravning med rödgråtna ögon när hennes stund är kommen. En gång i tiden försökte man tidigt lära barnen "älska din nästa så som dig själv". Och "hedra din far och din mor". Medan de lever. Utan att tänka på ömsesidig nytta eller nöje.

Lång tid efter att detta (ovan) skrevs läser jag annonseringen av ett program i SVT2 den 27 februari 2011, kl. 20.00 "Dokument inifrån: Generation utanför. Dokumentär. Många av dagens ungdomar kan känna sig blåsta på den trygghet som den äldre generationen skaffat sig på arbetsmarknaden." Observera: skaffat SIG? Om det är rentav så att det är de ännu äldre och redan döda generationerna av far- och morföräldrar, eller farfars- och mormorsföräldrar som genom egna uppoffringar, hårt arbete inklusive fackligt dito försökt skaffa ett bättre liv till sina efterkommande, varför denna formulering? Att de "skaffat SIG" som antyder att numera gamla föräldrar varit själviska genom att bara tänka på sig själva och "blåst" sina egna barn, vid sidan om alla de övriga förmåner dessa unga redan avnjutit under sin tillväxt och fortfarande avnjuter i det moderna samhället? Varför dessa försök att ställa generationer, barn och föräldrar mot varandra, på samma sätt som kvinnor och män alltid skall ställas mot varandra i jämställdhetens tecken, samtidigt som seriöst politiskt arbete och engagemang ligger så lågt i kurs? Är dessa konstgjorda konstruerade motsättningar ett sätt att härska genom att söndra eller ett sätt att ignorera verkliga svårigheter genom att skylla ifrån och skylla på medan en stor andel av TV-program handlar om s.k. lek och underhållning?

[110227]

 

 

================

 

 

090719 Vänsterns högervridning

 

Kajsa Ekis Ekman (KEE) har i en tidningsartikel i DN den 11 juli 2009 ("Vänsterns arena går åt höger") visat hur vänsterskribenter med hemvist i tidskrifterna Arena och Bang har kidnappat debattämnen genom att utge sig för att ha blivit nedtystade, marginaliserade eller förtryckta. På så viss har debatterna handlat om debatternas förmenta förutsättningar vid diskussionen av t.ex. feminism, islamism, pedofili, tortyr eller sex inklusive sexuella perversioner. Debatterna har blivit meta-debatter där påstådd marginalisering ger nya vänsterintellektuella en värdefull negativistisk positionering och tolkningsföreträde i de "egna" tidskrifterna. Och det som förenar det vänsterintellektuella med det liberala fältet är just överenskommelsen om vilka positioner ("för" eller "mot") är goda eller onda, där man själv naturligtvis företräder det goda. Författaren KEE tycks beklaga att en sådan debattstrategi kommer att alienera folk och kasta dem i armarna på den Allians som erbjuder enkla och billiga lösningar på politiska problem.

Jag saknar dock en enda enkel påminnelse om det i sammanhanget högst relevanta historiska fenomenet "politisk korrekthet" (PK). Begreppet politiskt korrekt föddes nämligen i Sovjetunionen under utrensningarna på 1920-talet, då det användes för att klassificera vilka medborgarbeteenden som var korrekta eller inkorrekta utifrån den officiella partilinjen. Är det måhända så att KEE känner sig paradoxalt generad av PK:s besvärande anknytning till den sovjetiska historien? Vänsterns högervridning skulle i så fall vara ett resultat av en inneboende förutsättning i självaste vänsterideologin - en "enantiondromia" av det slag som Leszek Kolakowski så målande beskrivit i sina studier av marxismen. När en överdriven kraft drar åt ena hållet så befinner den sig plötsligt åt motsatta hållet. Som att man bombar sönder Irak och irakier till frihet och demokrati.

Och så är det också märkligt att KEE visserligen nämner danskarna Frederik Stjernfeldt och Søren Ulrik Thomsen dock inte deras i sammanhanget intressanta bok (Kritik av den Negativa Uppbyggligheten). Den utgör en perfekt teoretisk bas för att förklara det av KEE beskrivna och fördömda fenomen som hon annars lämnar helt oförklarat. Boken tar nämligen upp syndabockens betydelse i sin koppling till offermentaliteten i olika former. Medan syndabockar (nazismens judar, feminismens män, främlingshatarnas utlänningar) avleder social aggressivitet så är det i den kristna kulturen Guds egen son som är den ultimata syndabocken. Han motverkar människors frestelse att själva spela Kristusrollen och att i stället för att förlåta hellre avkräva hämnd eller gränslös gottgörelse under täckmantel av förment "rättvisa".

Mot denna bakgrund är vänsterns liksom feminismens, liberalismens eller (tabubelagda!) förintelseindustrins offerpositionering ett följdriktigt resultat av förkastelsen av kristendomen. I den mån kristna själva frestas att inta en offerposition i stället för äkta martyrskap så kan de har dukat under för en ondskans frestelse, eller som Kolakowski uttrycker det (i Samtal med Djävulen, sid. 102-103):

"Demonen åstundar det onda och önskar därför fortsätta sitt förstörelsearbete, han vill inte ha någon förändring av sin placering i världens ordning eller oordning, eller snarare sin placering i som en negering av ordningen inne i ordningen. Därmed accepterar han att vara vad han är. Samtidigt, just därför att han är vad han är, är han en förnekelse av samma ordning, som anvisar honom en plats som sin negativa beståndsdel. Genom att leva av att negera ordningen lever han just av denna ordning, som han förnekar, och som för sin del är medbestämd till sin existens av den negativa kraften demonens närvaro...[E]ftersom således själva hungern efter förstörelse är vad som skapar demonen kräver tillfredsställandet av denna hunger närvaro av en ordning att förstöra..."

 

 

================

 

 

090718 Det agnostiska manifestet

 

Agnostikern Stefan Einhorn (agnostiker = "som inte vet") är en författare som skriver om allt möjligt, ofta under titeln "Professor", senast om "Det agnostiska manifestet" i DN den 14 juli 2009. Einhorn har under många år ansett befinna sig med den ena foten i det "vetenskapliga paradigmet" och den andra i ett osäkert gungfly av andlighet och öppen tro. Öppenhet är ett ofta återkommande ord i hans text men han tycks inte vara lika öppen angående vetenskapen som han bygger sin auktoritet på. Det finns nämligen inget vetenskapligt paradigm utan endast paradigmer som innebär att vetenskap också är ett gungfly trots hans oproblematiska referens till det "rationella förnuftet" och "sunda förnuftet".

Det är alltså balanserande med sina fötter på varsitt gungfly som professorn till slut vill etablera en för västerlandet "relativt trygg mark" för att kunna få säga:"Jag vet verkligen inte". ("Verkligen"?) Eller då var det för att etablera "en grund för dialog" som av någon anledning alltid uppfattas som lovande och bra utan hänsyn till dess klassiska förutsättningar: vänskap och god vilja. Frågan är hur professorn klarar av det utan att positionera sig bland tusenåriga försök som kallas filosofins historia då det är bara de gamla vulgärpositivisterna som hittills ansett att "vi" kan göra det med grund i vad de kallat sunda förnuftet, d.v.s. det som säger att jorden är platt. Jo, Einhorn konstaterar att "vi gemensamt" kan fördöma allt som är "oacceptabelt", i synnerhet oacceptabla övergrepp mot mänskligheten, och "avarter av mänskligt beteende". Vi ska alltså inte acceptera det som är oacceptabelt.

Vidare, trots att Einhorn skriver ena gången att dessa avarter av mänskligt beteende begåtts av "företrädare för såväl religioner som ideologier vilka tar avstånd från Gud", så tappar han längre fram ideologierna och hävdar att det bara är "skillnader i trosuppfattning mellan olika religioner som är anledning till dessa avarter". Har han måhända tappat ideologierna eftersom själva den förment ödmjuka agnosticismen är en ideologi? Dess självförklarade ödmjukhet inför de "ännu så länge" olösta livsfrågorna hindrar den dock inte från att skaffa sig ensamrätt på (till skillnad från de stora religionerna?) det "grundläggande dogmat" av "strävan efter godhet mot medmänniskan". Det är också det agnostiska manifestets förmenta ödmjukhet som paradoxalt förespråkar en "öppenhet för den teoretiska möjligheten att även de stora livsfrågorna i en mer eller mindre avlägsen framtid kan öppna sig för en objektiv [läs: vetenskaplig] analys".

Mycket öppenhet, ödmjukhet och strävan, alltså, i den nya ideologin. Den profetiske professorn förkunnar slutligen att "vi ska sträva mot att lösa våra åtsiktsskillnader i samförstånd och aldrig glömma detta gemensamma ansvar". Vem är det som anbefaller att vi ska - och varför hörsammar många inte budet - och vad ska "vi" göra åt det? Det pådyvlade dogmatiska ansvaret (vad är ansvar mot samvete och makt?) är att "vi har alla, oberoende av tro, ett gemensamt ansvar för att vår värld och de varelser som bebor den skall leva sitt liv i trygghet, fred, och i strävan efter kunskap, visdom, välmående och lycka." Svårt att mostå frestelsen att ropa Halleluja. Ja, vi SKA sträva...

Jag häpnar inför tanken att ingen annan Gud, filosof, politiker eller profet framgångsrikt tidigare hunnit med dessa tankar och anbefallningar. Jag går tillbaka till den agnostiska trosbekännelsen "Jag vet verkligen inte!" Åter igen: "verkligen"? Ifall den pragmatiska kunskapen som ska förena de trovissa och de sekulära är pragmatisk just på grund av att kunskap ska leda till handling, vilken är då handlingen som föds ur "Jag vet inte"?

Den handlingen kan just vara att författa en tidningsartikel om agnosticismen där agnostikern till och med kan tänka sig tillåta utövandet av en religion OM han (eller "vi"?) bedömer att det inte är skadligt för utövaren eller annan part ("dom")...

Varför är det många som slutar läsa dagstidningar? Beror det bara på Internet? Så kallad debatt eller dialog reduceras alltmer till en trist och steril energislukare. Det blir en match mellan agnostiker som passar bra för de som tycker att det är vägen som är målet. När allt kommer omkring är det trots allt mera trösterikt att utan större teologiska anspråk läsa (DN 12 juli) Inger Edelfeldts "Är det konstigt att man längtar?" Min poäng: i stället för att trots all förment ödmjukhet lansera en ny religion eller ideologi är det bättre att erkänna att man tvingas välja mellan de som redan finns till hands.

 

================

 

 

090717 "Sommar" i Sveriges Radio

 

Den 16 juli kunde jag inte låta bli att uttrycka min tacksamhet för en kritisk artikel som Peter Bryngelsson skrev i Dagens Nyheter - Kultur dagen innan angående Sveriges Radios programserien "sommar". Den följdes av ytterligare en senare artikel i samma tidning som refererade svaret från radions programansvarige och som väckte några avslutande tankar. Här nedan följer mina inlägg.

 
From: Kristo Ivanov

To: "Peter Bryngelsson c/o" <kulturdebatten@dn.se>

cc: sommar@sr.se, ingvar.storm@sr.se

bcc: Peter.Bryngelsson@mhm.lu.se

Subject: Sommarpratare i radio P1

Date-Sent: torsdag 16 jul 2009 11.19.21 +0200

Tack, bäste Peter Bryngelsson, för ditt inlägg "Jag, jag, jag. Årets sommarpratare..." i DN-Kultur den 15 juli <http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jag-jag-jag-1.912066>.

Till skillnad från många program under de gångna somrarna som ofta skakade om och rörde till tårar och som många sparat som kära och dyrbara inspelningar så har de sista två åren markerat en dyster utveckling elle avveckling. Med enstaka undantag märks det i både jag-centreringen, egenreklamen, och det ackompanjerande musikvalet - en kultur som inte tycks känna till annat än amerikansk populärkultur, företrädevis av det slaget som förmodas vädja till ungdom som förmodas få att lyssna på radio om de får lyssna till företrädevis nykändisar som pratar mest om sig själva utan tankeväckande anknytning till något mera allmänmänskligt. Sannerligen deprimerande.

Men din artikel var en ljuspunkt mitt i mörkret i det att den påminner om att det fortfarande finns en "opinion" - om än allt mindre lyssnande, dock i gengälld mer tänkande och kännande. Tack!cMed vänlig hälsning,

Kristo Ivanov

 

 

From: Kristo Ivanov

To: Peter Bryngelsson <kulturdebatten@dn.se>

cc: sommar@sr.se, bibi.rodoo@sr.se, "ingvar. storm"@sr.se, erik.laquist@dn.se

Subject: Sommarpratare i radio P1 (fwd)

Date-Sent: fredag 17 jul 2009 21.47.21 +0200

Läser med stor förvåning svarsresultatet i dagens DN av "3 frågor till Bibi Rödöö" <http://www.dn.se/kultur-noje/sommar-ar-jag-fixerat-till-sin-natur-1.912969>.

Sveriges Radio företrädare Bibi Rödöö tycker att Sommar är ett program som till sin natur är jagfixerat. Precis som om de som lyssnat och reflekterat över denna programserie i tiotals år inte uppmärksammat det. Däremot har de kanske förstått skillnaden mellan att vara privat och personlig: innebörden av icke trivial allmänsmänsklighet - sådant som överskrider vanliga kliniska beskrivningar av förlossningar, sorger och framgångar. Icke trivial medmänsklighet som inte är beskäftiga uppmaningar till lyssnarna att vara lika kloka och snälla som talaren.

Det vore mycket förtjänstfullt om DN ville följa upp den här följetongen eftersom Bibi Rödöös svar förefaller mig vara ytterligare ett exempel på den här märkliga tendensen att förvandla radioprogram till såpor: senaste idag med coachen Elizabeth Gummesson som mitt bland uteslutande skrikiga amerikanska schlagers berättar vad viktigt det är att älska medmänniskor som hon gör, och gör reklam för sin debutbok och den kommande boken som ska göra henne till författare. Såvitt jag förstår så bekräftar Bibi Rödöö "jag-jag-jag" tendensen i programmen i och med att i vanligt ordning inte lyssna och avfärda all kritik. Om kritikern - tänkte hon - att "han inte har hört" eller "Då har han lyssnat jättedåligt". När det gäller reklamen och marknadsföringen var det ingen agent som sålde till Sveriges Radio utan det var "redaktionen" själv som ville sälja.

Att "många läsare" delar kritikerns åsikt spelar tydligen ingen roll, eftersom radions opartiskhet tolkas som att varje kritiker kan ställas mot en eller flera anonyma beundrare av programmen. Den ene tycker si och den andre tycker så och radion/redaktionen tycker att det tycks olika. Som när kunder reklamerar en nyss köpt vara i affären: "Det är ingen som klagar förut - eller förresten det är många som inte alls klagat och ni har inte förstått varans handhavandesätt". Med andra ord: Bibi Rödöö uppenbarar att lyssnarnas åsikter inte tas på allvar eftersom hon säger att "jag-jag-jag" eller "vi-vi-vi" har gjort rätt men kritikerna inte hört - inte lyssnat - inte förstått. Jag måste dock önska hennes bästa: att Sveriges Radion kan öka andelen - om inte antalet - unga lyssnare som inte vet något bättre eftersom de kan inte minnas och jämföra med hur det har varit och hur det kunde vara. Äldre lyssnare och insändarskrivare är ändå snart döda.

Med vänlig hälsning,

Kristo Ivanov

================