Kristo Ivanov - BLOG
<http://web.telia.com/~u46508757/BLOG.htm>
The texts are written in Swedish or
English
Texterna är skrivna på svenska eller
engelska
E-mail: <kristoivanov[AT]gmail[DOT]com>
[IN ENGLISH] So far most if
not all inserts are in Swedish. This unconventional weblog is intended to allow
me to formulate thoughts which burden my mind and cry out for expression, while
satisfying the wish of readers to know more about them. In due time these
thoughts may find their way to be refined and ordered in my Work In Progress
(forthcoming) but, in the meantime I think that the references and the basic
material that I am working on can help others in their parallel efforts. The
entries are put in inverse chronological order - the latest at the top. All
comments are welcome: all will be read and, if necessary, answered.
[PÅ
SVENSKA] Följande är avsett att i avvaktan på min egen närmare bearbetning
tillkännage material som kan stödja andra i parallella ansträngningar i
besläktade problem. Alla kommentarer är välkomna och, om nödvändigt, skall
besvaras.
===============
===============
Den 14 november 2009 (091116)
Hetsjakten på kristna (se inlägget med
mitt än så länge obesvarade e-brev här nedan den 5 november) fortsätter: i
"Kvartssamtalet"
den 6 november (i radions program "Människor och Tro")
i P1
presenteras åter tonsättaren Thomas Jennefelt, som i sitt nya verk" Dixit Dominus - In the name of God" tar
avstamp i påven Urban den andres tal i Clermont 1095 som blev startskott för
korstågen. För säkerhets skull upprepas här kritiken mot påve och kristna. Den
nyskrivna musiken väcker frågor kring hur korstågens tankar lever kvar i vår
tid och om västvärldens förhållande till islam 900 år senare. "Vad
är antisemitism?" (temat för Kulturradions "Nya vägen" i
P1 den 11 november) presenteras som ett försök att "nå fram till debattens hjärta med
hjälp av den till synes enkla frågan: vad är egentligen antisemitism? Vilka
uttryck tar den sig i det svenska samhället idag? Vilka är dess rötter? I
studion: författaren Ola Larsmo, och forskaren Henrik Bachner". De inbjudna (än en gång, som det är
vanligt i radion - se mitt inlägg den 12 augusti om "Heliga
familjen") är rörande överens i sin kritik av kristendomen och väl
skyddade från att i studion bli motsagda av någon med avvikande åsikter, allra
minst någon katolsk biskop eller företrädare för Kyrkan. Lyssnaren blir åter
påmind om att antisemitismens och den allmänna rasismens inklusive den s.k.
islamofobins rötter finns i kristendomens Nya Testamentet och Paulus
fördömandet av Kristi mördarna. Därmed inget sagt eller ens antytt om att det
är i Gamla Testamentet och särskilt i Torah (se referenserna i mitt förra
inlägg den 5 november) som finns rötter om föreställningen av ett "utvalt
folk" med rätt att t.o.m. utföra folkmord för att invadera och befolka det
förlovade landet.
=======
Den 5 november 2009 (091116)
Efter ett uppehåll p.g.a. utlandsresa och avsaknad av retelser i form av
tidningar så råkade jag se i Svenska Dagbladet (som en gång i tiden räknades
som en "konservativ" tidning) ytterligare ett angrepp mot kristenhet
och kristendom. Det utgår från en referens till tonsättaren Thomas Jennefelt och citat ur Bibelns gamla testamentet.
Jag föll än en gång för frestelsen att "slåss med väderkvarnar".
Sådant slag lär inte vara töntigt och meningslöst - lika litet som mitt
intresse för teologi in min forskning var det - om man ansluter sig till mera
avancerade tolkningar av vad Cervantes menade med den bilden och beaktar
religionens återkomst i "Det
postsekulära tillståndet". Det resulterade i följande e-brev till
författaren av tidningsinlägget som förhoppningsvis är självförklarande och
inte kräver mina ytterligare kommentarer förutom att jag i brådskan inte
klargjorde att de aktuella citatet som är taget ur Psaltaren 110 har sina
direkta - om möjligt än värre - motsvarigheter i i Torah eller femte Moseboken (2:34, 3:6, 13:16,
20:13-22), bortsett från Jesaja (kap. 9, 10, 13, 34). Här följer mitt e-brev:
Date: 2009-11-04 17.58 +0100
From: Kristo Ivanov
To: jenny.leonardz@svd.se
Subject: Förtal av kristenhet? Dagens Svd "Musik mot religiöst
våld"
Copies to: thomas.jennefelt@telia.com
Tack för tankeväckande artikel i dagens SvD
(<http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_3749073.svd>).
Jag vill dock göra Dig uppmärksam på att du obemärkt bidrar till en
märklig pågående svartmålning av kristenheten och kristendomen. Jag
tänker på följande utdrag ur artikeln:
-----
> Men när Thomas Jennefelt närläste texten framträdde hat och våld:
> ”Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender
dig
> till en fotapall ... överallt skola döda ligga; han skall
sönderkrossa
> huvuden vida omkring på jorden.”
>
> Tankarna kring kristenhetens våld, då och nu, förde honom till
påven
> Urban II:s tal i Clermont i Frankrike år 1095, startskottet för de
> kristna korstågen.
-----
Både Du och Thomas J. måste förstå att det är särskilt olyckligt
vinklat att citera ett mycket kontroversiellt svårtolkat stycke (lika
med
andra besläktade stycken) från den delen av "Gamla
Testamentet" som i
först hand motsvarar den judiska Torah - för att strax därefter
fortsätta med "kristenhetens våld" och "påven".
Och detta trots att när det passar så håller man sig till standard
uttrycket "den judiska-kristna kulturen". Varför väljer du då att just
efter citatet strax övergå till "kristenheten"?
Om detta inte räcker för att förstå vad jag menar ställer jag frågan
till både Dig och Thomas J: hur skulle det låta om efter citatet du hade
övergått till att hävda att dito citat leder tankarna till den
judiska-kristna kulturen och judarna i "staten Israel" vad
beträffar deras
våld mot palestinierna i Mellanöstern". Sådana övergrepp begås dock
inte mot judar och knappast heller mot muslimer. De är kristna som
alltid
anses snällt finna sig i vad som helst.
Jag upprepar att sådana formuleringar är mycket olyckliga just på grund
av att de sällar sig till aktuella förföljelse- och förtalstrender som
oberoende av vad man tycker om dem motiverat sådana initiativ som
<http://www.christianophobia.eu/>. Om det intresserar så har jag själv
haft anledning att födjupa mig i besläktade frågor i t.ex.
<http://web.telia.com/~u46508757/KMcaritas.html>
och
<http://web.telia.com/~u46508757/DNJewChrist.html>.
SAMMANFATTNINGSVIS tycker jag att din olyckliga skrivning motiverar ett
särskilt extra inslag i SvD där Du ställer saken tillrätta.
Med vänlig hälsning,
Kristo Ivanov
=======
Den 14 september 2009 (090919)
Fler starka kvinnor (och vita svanar)
Efter att jag kände mig omskakad av studien av "politiska
korrekthetens rötter" som jag beskrev i mitt inlägg den 7 september
(nedan) tycker jag mig se överallt och dagligen tecken på päträngande starka
kvinnor som uppbådar bilden av allmakt. Jag är visserligen medveten att ur
vetenskaplig synpunkt måste detta tolkas kritiskt vad beträffar dess
bevisvärde. Det är ju analogt till den vetenskapliga empirismens anförande av
"vita svanar": för varje ytterligare vit svan man ser invaggas man i
tron att alla svanar är vita - utom om man råkar besöka områden i världen där
det finns svarta svanar, om de nu skall också kallas för svanar, vilket är en
del av problemet. Det lärde jag mig först på 70-talet i min handledare West
Churchmans bok om The Design of Inquiring Systems (s 108-111).
Faktum kvarstår att nu har massmedia vänt sitt intresse mot Stieg
Larssons boktrilogi och särskilt dess första filmatisering i form av Män som
hatar kvinnor (det ser ut
som en tanke att då tänker man inte på kvinnor som hatar män) och dess
skådespelerska Noomi Rapace som spelar rollen som romanernas Lisbeth Salander.
Till exempel skriver redaktören för DN söndag i Dagens Nyheter den 13 september
att Det hjälper att föreställa sig seniga, envisa, buttra, coola Lisbeth
Salander för att få lite kraft. Kan hon så kan också jag...en kvinnlig
deckarfigur som vi alla [verkligen?]
omedvetet hade längtat efter. Inte ett våp, inte en alkoholiserad medelålders
kvinna, inte en frustrerad småbarnsmamma med äktenskapsproblem. Utan något helt
annat. Lisbeth Salander.
På samma sida uttalar sig också tre på måfå valda representanter för
allmänheten om deras upplevelse av Lisbeth Salander: Hon är världens bästa
människa, min största idol...en egensinnig, modig tjej som också är rädd. Jag
gillar mest hur bra hon är på att hämnas...en ung, tuff och kaxig tjej. Och längre fram i tidningen i tidningen
uppehåller man sig vid skådespelerskan Noomi Rapace och i vanlig massmedial
stil utser henne till ny ikon och berättar om hennes historia och familj dock
inte ett ord om fadern.
Då hon var sju år flyttade hon till Island med sin mamma och sin isländske
styvpappa. Det är fascinerande att så många kvinnor har barn som inte bara
klarar sig så bra utan sin pappa utan att dessa barn har mammor som kan t.o.m.
fixa nya pappor åt dem. Inte att undra att kvinnor väcker så mycket beundran,
seniga, coola, modiga, unga, tuffa, kaxiga, d.v.s. som vädjar till
"urmoderlig allmakt", som är bra på att hämnas. Förresten, vilket var
det kristna budskapet beträffande hämnd? Vad var det som var lämpligt för vår
barnfostran och våra äktenskap? (rev 090919)
=======
Den 11 september 2009 (090915)
Starka kvinnor, barnfostran och barnamord
Den 10 september 2009 publicerade Dagens Nyheter artikeln "Det som
blir kvar är allas förlust" som i nätupplagan rubricerades "Mordet
i Stureby: Allt gick fel i deras isolerade värld". Det gäller fallet
där en pojkes flickvän (båda i 16-års aldern) lär ha hetsat honom att mörda en
"rival", en 15 årig flicka. Jag baxnar då jag känner igen nästan
ordagrant i journalisten Ulrika Bys ordval i beskrivningen av och
reflektionerna kring rättgången den problematik som jag uppmärksammade i mitt
eget inslag här nedan den 7 september.
Hör bara, några utdrag: rädslan för att bli övergiven, jagsvaga
pojken med starkt behov av bekräftelse hamnar i underläge, hon är medveten
manipulativ och vill behålla såväl makten som kontrollen, hon förblir hans
allt, hon både älskar och hatar den uppmärksamhet hon får och han inbillar sig
å sin sida att han inte kan leva utan henne, för det ska han få hennes
ovillkorade kärlek, det är inte svårt att tycka synd om dem...
I tidningens vidhängande artikel av Fredrik Öjemar "Ungdomarna
fälls för Sturebymordet" refereras det att pojkens advokat Claes Borgström
(är det inte han som tidigare varit jämställdhetsombudsman och alltid uppträtt
som starkt feministiskt medveten?) beskrev förhållandet mellan flickan och
pojken som en "olycklig konstellation". Symptomatiskt nog är det
ingen som frågar om barnens egna familjekonstellationer i vilka de växte upp.
Så långt vågar jag dock inte tro att det stämmer, att dessa konstellationer i
någon mening skulle varit faderlösa konstellationer. Och jag har inga
illusioner att den politiskt korrekta pressen skulle undersöka saken. Men mitt
intresse och tilltro i Howard Schwartzs bok (nedan) har dock bara ökat. Det är
alltför mycket som stämmer, både fakta- och formuleringsmässigt. Det är nog en
samhällstragedi som pågår i skuggan av familjeupplösningen.
Och, på tal om starka kvinnor och politisk strävan efter positiv
särbehandling av förmodad saligförklarad svaghet: fredagen den 11 september
skriver DN:s Anna Bodin i "Tabu
missbruka sex" om en kvinna som beklagar sig över att hennes äktenskap
sattes på prov av att hennes make använde datorn till porrsurfning, nätsex och
att boka prostituerade: hon förstår inte varför det är tillåtet att sälja sex,
när det är förbjudet att köpa. Om det är tillåtet att sälja sex måste det
finnas en laglig accepterad kund. Hur ser han ut? Hennes uppfattning var att det finns många
fritidshoror som drygar ut kassan, och att de gör stor skada. Alla är inte
offer som "Lilja 4-ever". I samma datum skriver Hanna Kjöller en
ledare "Kropp
och själ är ett" om boken Skapar vården
ohälsa? om
"kultursjukdomar" som i hög grad tycks drabba kvinnor: Men varför
drabbas kvinnorna? Kvinnor lever längre än mannen [men skall inte betala högre avgifter för pensionsförsäkringar]...
kvinnokroppen är starkare än mannens och att det kan finnas evolutionära
förklaringar till detta.
Kulturen i kultursjukdomarna innefattar nämligen kvinnornas förmenta
frigörelse. (rev 090915)
=======
Den 7 september 2009 (090914)
Feminism, Universitet och Varför
För att stödja studier av relationsproblem och problem på arbetsplatsen
vill jag med det snaraste delge ett lästips som betytt mycket för min egen
förståelse av tidigare erfarenheter och aktuella problem inom universitetets
"postmodernism", kulturen, massmedia och samhällets vardag. Det är
ett samhällkritiskt arbete av en amerikansk organisationspecialist som länge
studerat "politisk korrekthet". Det är en omskakande analys av bl.a.
det stora och tragiska problemet som universitetets postmodernism inklusive
"the design turn" och feminismen representerar i västerländska
samhället med grund i (bortsett från franska revolutionen o.s.v.)
efterkrigstidens USA. Det handlar om faderskapets symboliska värde som representant
för omgivningens och rättvisans hårda krav, ställda mot den förment allsmäktiga
och villkorslöst omslutande moderliga, curling-kärlek. Det är en analys som
också tillåter en mera medveten utformning av en meningsfull strategi för hur
denna utveckling eller avveckling skall bemötas, bejakas vad beträffar
förståelsen av dess grunder och kritiseras vad beträffar tragiken i dess
konsekvenser. Mitt eget projekt är att översätta författarens psykoanalytiska
referensram dels till mera allmänna humanistiska termer enligt den analytiska
psykologins anima-animus
begreppen, men ytterst till icke -konservativa vetenskapliga och teologiska
termer. Jag själv ser sedan länge feminismen i dess vanliga massmediala former
som ett tragiskt och kontraproduktivt politiskt uttryck för legitima etiska
problem och söker en lösning i det kristna budskapet som hos Franz von Baader och i moderna
tider i verk som Stephen B. Clarks Man
and Woman in Christ (1980). Den aktuella boken är
Schwartz, Howard S. (2003). The
Revolt of the Primitive: An Inquiry into the roots of political correctness. Publisher: Transaction
Publishers.
Boken vars mest representativa titelord är Den Politiska
Korrekthetens Rötter presenteras
dels i recensioner i amerikanska källor (se den sista länken här ovan) och dels
genom själva författaren Howard Schwartz.
På nätet finns det prov på innehållet i form av enstaka uppsats.
I Sverigen kan boken erhållas i postlådan på några dagar från Internetbokhandel
som AdLibris.
(Rev090914)
=======
Den 21 augusti 2009 (091016)
Aftonbladets Donald Boström och
"Israel-skandalen"
Den 17 augusti publicerade Aftonbladet en artikel av frilansjournalisten
Donald Boström betitlad ”Våra söner plundras
på sina organ”. Den angavs handla om ett geografiskt område där unga
palestinska män kastar sten och glasflaskor mot israeliska soldater på norra
Västbanken och där Bilal Achmed Ghanan skulle ha sprättats upp på sjukhus:
”Våra söner används som organreserv”, menar palestinierna. Palestinier anger
att Bilal Achmed Ghanan, 19, sköts och fördes bort av israeliska soldater.
Kroppen lämnades tillbaka ihopsydd från mage till hals. Palestinier anklagar
alltså Israels armé för att stjäla kroppsdelar från sina offer.
Artikelförfattaren Donald Boström skriver vidare om den
internationella transplantationsskandalen – och hur han själv blev vittne
till övergrepp på en 19-årig pojke. Donald Boström belägger det faktum att -
och varför och hur - palestinier misstänker Israel. Att avkräva andra bevis är
att ignorera att fakta "kostar". Bara Israel har den politiska och
ekonomiska makten för att utreda sanningshalten i dessa anklagelser. Eller för
att förhindra en utredning genom motanklagelser om anti-semitism.
Artikelns publicering följdes av inblandning från den svenska
ambassadören i Israel, med mera som sammanfattas under sektionen "Läs
mer" invid artikeln "Ambassadör ångrar
sig inte: Elisabet Borsiin Bonnier i Tel Aviv ger inte upp trots växande kritik"
publicerat i Svenska Dagbladet den 21 augusti. Så sent som samma datum - den 21
augusti f.m. hade svenska ambassaden i Israel på sin hemsida ingen
referens till det som dominerat nyheterna i Sverige dessa senaste dagar, däremot
en notis om att "H&M öppnar tre nya butiker i Israel". I avvaktan
på en israelisk och opartisk utredning av anklagelserna vill jag för min del
bara hänvisa de som hyser blind tilltro till Israels försäkringar till att noga
studera omständigheterna kring den beryktade USA-skandalen kring Jonathan Pollard som
anklagades och dömdes år 1987 till livstidsfängelse för spioneri för Israels
räkning, och särskilt den israeliska regeringens senare agerande i målet. Eller
då kan man hänvisa till den av FN stödd "Goldstone
rapport" av krigsbrott som Hamas och inte minst staten Israel gjorde
sig skyldiga till under kriget i Gaza årskiftet 2008-2009 och som sist kommenteras
i tidskriften Arena efter det att jag hade skrivit ovanstående text. (rev 091016)
=======
Den 12 augusti 2009
Sveriges Radios "Heliga
familjen"
Den 9 augusti skickade jag följande e-brev till redaktionen för Sveriges
Radios programserie i sommar "Heliga familjen". Den 12 augusti fick
jag svaret (längre ned) som jag bedömde helt otillfredsställande och som
föranledde mig att utan några större illusioner göra en formell anmälan till Granskningsnämnden för Radio och TV. Det enda jag
håller med om med programredaktionen är att idag används utsagan "jag
känner mig kränkt" alltför lättvindigt men detta problem tror jag mig
redan ha förstått och löst genom att tillgodogöra mig innehållet i den i
korrespondensen nämna boken Stjernfelt, F., & Thomsen, S. U. (2007). Kritik av den negativa
uppbyggligheten [Critique of the negative edification]. Stockholm: Ruin Förlag. Att
området (av någon mycket intressant anledning) är mycket infekterat påvisas av
debatten kring journalisten Maciej Zarembas serie om
"kränkning" i Dagens Nyheter i början av år 2008.
Sammanfattningsvis inser jag dock att jag inte kan fortsätta att ödsla tid på
sådana här punktinsatser i allt som förefaller tokigt i samhällsutvecklingen.
Det sker endast när känslorna tar över och jag kan inte låta bli. Slutsatsen
måste i varje fall bli att lämna alltfler enskilda frågor åt sidan för att
kunna samla krafter i en systematisk samlad insats i form av en bok eller
Internet-motsvarighet. Om det nu är någon mening med det (mot bakgrund av t.ex.
Predikaren
och Kristi
Efterföljelse!)
Date: 2009-08-09 12.27 +0200
From: Kristo Ivanov
To: heligafamiljen@sr.se
Subject: Sverige Radios "Heliga familjen"
Till Sveriges Radios
Redaktionen för sommarens serie "Heliga familjen"
I serie "Heliga familjen" hörde jag senast inslaget Den
alternativa familjen Fredag 07 augusti 2009 kl 10:03
Programmet presenteras annars som följande som sin hemsida
<http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramID=3140>:
> Heliga Familjen belyser idag några alternativ till den
traditionella
> heterosexuella kärnfamiljsnormen. Vi träffar Hanne Gorton Lindblad,
18,
> som växt upp med homosexuella föräldrar. Vi hör även Tove, som valt
> att inseminera sig för att kunna få barn utan att ha en partner.
> Och så äter vi middag med socialministern Göran Hägglund, känd för
> att ifrågasätta alla andra familjeformer än den heterosexuella
> kärnfamiljen.
Jag vill fråga följande och är tacksam för ett ordentligt engagerat
svar: Anser redaktionens själv och i synnerhet den ansvarige utgivaren att
programmet uppfyller kraven på opartiskhet och kanske även objektivitet? Som
bekant:
Opartiskhet (NE): krav som anses gälla i princip all nyhetsförmedling,
särskilt inom s.k. public service medier. Opartiskhet ingår i kravet på
objektivitet och kan specificeras som balans i nyhetsurvalet samt neutralitet i
innehåll och framställning.
Min bedömning är att t.ex. det senaste programmet INTE uppfyller dessa
krav: visserligen intervjuade man Göran Hägglund som uppenbarligen inte delade
intervjuarens (eller var två intervjuare) åsikter. Intervjuarna tycktes ibland
inte kunna låta honom prata ledigt utan ansatte honom ibland med ledande frågor
men längre inslag av egna åsikter. Men det är inte huvudsaken. Ett viktigt
inslag var en serie tillfrågade experter (bl.a. pedagoger) som samtliga
ifrågasatte Göra Hägglunds åsikter.
Det kan man skylla på att redaktionen inte funnit några som helst
experter som delade hans åsikter. Men är det verkligen så, då jag själv känner
till flera experter inklusive debattörer sådana som delar Hägglunds åsikter.
Har redaktionen ansträngt sig för att finna sådana? Var det opartiskt att
ställa TIO likadana åsikter mot EN skiljaktig dito? För övrigt anser
redaktionen att t.ex. teologi som historiskt förankrat universitetsämne också
har sina experter? Är det långsökt att t.ex. tillfråga den katolske biskopen
Anders Arborelius eller en massmedial och intellektuell expertpräst som Anders
Piltz i Lund som ibland anlitas i andra program som t.ex. filosofiska rummet?
Eller att äverhuvudtaget tillfråga någon som helhjärtat råkar stödje Göran
Häggslunds ställningstaganden med grund i vetenskapliga, psykologiska,
sociologiska eller filosofiska rationella argument? Och var det meningen med
programseriens rubrik att på en gång bara förlöjliga och vifta bort själva
kristna begreppet "Heliga familjen" som inte ens bli föremål för
presentation och diskussion i något enda program i serien?
Som sagt, jag är tacksam för ett seriöst engagerat svar eftersom den här
serien har upplevts som problematisk för att inte säga kränkande av många
lyssnare som också vill gärna anmäla den till Granskningsnämnden för Radio och
TV. Jag är medveten att detta har paradoxalt bidragit till dess popularitet och
att detta i sig inte anses problematiskt, utan tvårtom. Särskilt om man inte
tillgodogjort sig den sortens kritik mot "provokation" och
"gränsöverskridande" som förs fram av t.ex. Stjernfelt och Thomsen i
"Kritik av den negativa uppbyggligheten".
Med vänlig hälsning, Kristo Ivanov
---
SVARET den 12 augusti
Date: 2009-08-12 11.32 +0200
From: Heliga Familjen SR P1 <heligafamiljen@sr.se>
To: Kristo Ivanov
Subject: Sv: Sverige Radios "Heliga familjen"
Copies to: Externa SR Nya Medier <externa@sr.se>
Hej Kristo!
Vi ringde både till experter som vi visste skulle ifrågasätta Hägglunds
åsikter och till företrädare för stora erkända organisationer som arbetar för
barns rättigheter, för att höra deras tankar om Hägglunds åsikter. Vårt uppdrag är att låta politiker och
andra samhällsdebattörer och experter föra fram sina åsikter och teorier i
radio, inte att leta upp exakt lika många företrädare för varje åsikt.
Vårt namn anspelar på tanken att familjelivet skulle vara något som inte
får diskuteras i offentligheten, inte får ifrågasättas eller granskas som den
samhällsistitution det faktiskt är. Denna granskning anser vi är nödvändig i
ett demokratiskt samhälle, precis som vi journalister ska granska
myndigheterna, medierna, religionerna, politiken och alla andra tunga
samhällsistitutioner, oavsett om det får någon att känna sig kränkt eller ej.
vänligen
Johanna Langhorst, Heliga Familjen
=======
Den 2 augusti 2009 (090815)
"Andlig vänskap - Spiritual
friendship"
Efter det att ha sett hur långvariga vänskap (eller vad det nu var) kan
dö ut läser jag med eftertanke om en kurs som annonseras i Katolskt Forum - en skrift från
Sankta Eugenias katolska församling avseende verksamheten hösten 2009:
Vad skiljer andlig vänskap från "vanlig vänskap"? Aelred of Rievaulx,
inspirerad av Ciceros text
"Om
vänskap", inledde en självutforskande inre resa och producerade en av
de mest tankeväckande avhandlingar om fenomenet helig vänskap i all kristen
litteratur. I hans fotspår återkommer temat i skrifter av Francis de Sales och
hans andliga vän Jane de
Chantal. Vad har hänt med meningen och värdet av vänskap 400 år senare? Vad
kännetecknar äkta och falska vänner? Vad är passionens roll i vänskap? Var
finns Gud i relationen idag? Resan in i Gud, även om den är djupt personlig, är
inte privat. Denna kurs handlar om vägen till en kärleksfull relation som vi
odlar för att få hjälp att fördjupa vår relation till Gud.
Det slår mig att på senare tider har jag ofta återkommit till vad jag
minns efter att ha läst hos Aristoteles
om de tre sorters vänskap: för nytta, nöje och riktig vänskap där några vill
gärna tolka den sistnämnda som att bejaka allt som den behövande vännen behagar
betrakta som sitt eget bästa. Eller läst i Kristi
Efterföljelse, om att en riktigt vänskap endast kan upprätthållas med en
överordnad gemensam tro som hjälper att förlåta, tåla och fördraga. Och
relationer mellan släktingar i allmänhet och mellan makar och deras barn i
synnerhet borde utgöra de mest värdefulla exemplen av mänsklig vänskap. Den
vänskap som idag systematiskt ifrågasätts i den med hjälp av radio- och TV
avgifter finansierade "pedagogiskt underhållande" serie i Sveriges
Radio om den oheliga
familjen, producerad av människor som inte tycks ha hunnit uppehålla sig
vid innebörden av den Heliga
familjen.
Resultat? Jag frångick mitt sedan många år avgivet
"nyårslöfte" att inte köpa flera böcker innan jag läst färdigt de
många goda böckerna som redan ligger i högar och står på bokhyllorna - och
innan jag slängt eller lämnat på sjukhusets bibliotek de som jag aldrig kommer
att läsa. Snart kommer de som eventuellt blir de nya vännernas beställda
böcker: Aelred
of Rievaulx, Cicero, Francis de Sales
och Jane de Chantal. Michel de
Montaignes bok får också vara med, även om han inte hör till
favoritförfattarna.
(rev 090815)
=======
Den 21 juli 2009
"Universitetsforskning"
Ibland blir jag tillfrågad hur jag upplever de senare årens forskning i
allmänhet och inom mitt område i synnerhet. Jag har svårt att uttrycka vad jag
upplever men jag måste bekänna att följande ingav mig en känsla av starkt och
trist igenkännande. Det är ett igenkännande av utvecklingen sedan 1980-talet då
samma forskare som var passionerade för marxistiskt och maoistiskt inflytande i
forskningen övergick till ett svårfångat intresse för design, i en process som
jag försökt analysera i mitt arbete.
Nyligen råkade jag läsa om Leszek Kolakowkis bok "Samtal med
djävulen" (se nedan). I sin inledning till boken (sid. 9) påminner Lars Gyllensten om Søren Kierkegaards
framställning av en motsättning mellan två slags författare eller människor
överhuvudtaget: "premissförfattare" och autentiska författare. Med
premissförfattare menade han författare som plockar upp vad som är i sväng,
idéer, tankar, läror, talesätt, program, filosofier, etcetera, och kokar ihop
en soppa därpå, ränner runt och prånglar ut sin sörja men aldrig drar några
slutsatser av vad de fångar upp, aldrig förpliktigar sig till något
ställningstagande eller val, aldrig sätter sig i några lägen som innebär ett
ansvar för vad de säger eller skriver, alltid är redo att ta till sig vad helst
som kan bjuda sig i nästa stund och till nytta inför nästa publik. De kommer
aldrig någon vart annat än in i samtidens popularitet.
Och på vägen återuppfinner man i bästa fall hjulet. Kanske på grund av
att man drivit universiteten in i obarmhärtig våg av försök till
självfinansierande kommersialisering upplever jag att
"premissforskning" gradvis lett till det beskrivna beteendet i
alltflera forskningsområden. Ibland misstänker jag att grävande journalistik
där journalister kan t.o.m. riskera sitt eget liv i sökande efter den svåra
sanningen är dagens förvaltare av traditionen av äkta forskning. I massmedia
exemplifieras denna forskning i vissa program av Bosse
Lindquist från Sveriges Radios dokumentärredaktionen.
============
"Gamla och unga"
I förra veckan talade jag med en äldre kvinna som sommarlängtar efter
sina vuxna barn och barnbarn. Barnen hör inte av sig på veckor och ibland
månader. Barnbarnen likaså i takt med att de når tonåren och vuxenåldern.
Yngsta barnbarnen kan visst vilja hälsa på men de hänger med de stressade
föräldrarnas digra fritidsschema. TV-tittande, internetsurfande och dataspel
också kräver sina timmar.
Kvinnan själv verkade vara osentimentalt medveten om att hon måste
föregå med gott exempel och bjuda på sig själv. Man skall inte vänta på att det
är de andra som först skall höra av sig utan måste själv ta initiativ, ringa,
skriva eller så. Obesvarade påringningar eller telefonmeddelanden som hamnar i
stumma röstbrevlådor. Hon mailar eller skriver kort. Ibland har hon till och
med postat någon liten födelsedagspresent och inte ens fått höra om den kommit
fram.
Det är inte så att det råder osämja. När det händer så händer det och alla
träffas och allt är frid och fröjd. Men barnen liksom föräldrarna kanske tycker
det finns mycket annat roligt eller till och med nödvändigt att göra. När det
gäller mormor så har de ännu mindre ork att hälsa på henne eftersom de ofta
"har nog med sig själva". Det gör dock bara ont när barn eller
barnbarn plötsligt hör av sig just när de behöver något. Mest pengar, lån eller
presenter. Som några tusen på bankkontot senast i morgon. "Är du snäll,
mormor och bidrar med en slant? Farmor har redan skickat pengar...."
Jag själv sitter och tänker. Ja...stackars barnen som mitt i livet
kämpar med det beryktade livspusslet...De upplever att de har det så svårt och
att de gamla föräldrarna haft och har det så mycket bättre...Det går ingen nöd
på de gamla. Inte än så länge. Och massmedia öser på och hjälper att friskriva
politikerna från ansvar genom att skapa konflikt mellan unga och gamla, som
vissa feminister redan gjort och gör mellan kvinnor och män. Alltså,
"söndra och härska" i stället för uppriktig men plågsamt riskabel
politisk analys som kräver självkritik. Ungdomen intalas att den ensidigt
utnyttjas för att betala de gamlas dryga pensioner. Gamla har aldrig haft det
så bra medan unga aldrig haft (och skall ha?) det så dåligt? Dessa
föreställningar är i så fall priset på historielösheten och kärlekslösheten.
Annars står det i professor Thomas Lindhs senaste och bästa vetenskapliga
översikten över problemet för regeringens räkning - "Sverige i en åldrande värld":
"I och för sig är en åldrande befolkning en mycket bra sak. Det
innebär en avsevärd höjning av mänsklig välfärd att få leva längre med bra
hälsa. Det är något att fira snarare än att beklaga. Varför har det då larmats
om kris och katastrof? Ja, för det första säljer dåliga nyheter alltid bättre
än goda...För det är verkligen inte givet hur anpassningen till en åldrande
befolkning sker utan det handlar till stor del om vad vi och våra politiker
gör."
Eller inte gör
för att sedan söndra och härska genom skylla på det oälskade tärande
köttberget. I fattiga länder är det inte sällan de vuxna barnen som utvandrar
för att hitta arbete och skicka hem pengar för att försörja de gamla
föräldrarna. Här i det rika landet är det inte sällan tvärtom föräldrarna som
skall hjälpa de vuxna barnen. Två föräldrar kan försörja fyra barn men fyra
vuxna barn kan knappast försörja sig själva. Vi skyller på arbetsmarknaden. Jag
tror att dessa barn och barnbarn knappast har kommit på att föräldrarna snart
är döda och att de själva håller på att bli gamla föräldrar. Jag hoppas att de,
självgoda, inte bara dyker upp på den gamla kvinnans begravning med rödgråtna
ögon när hennes stund är kommen. En gång i tiden försökte man tidigt lära
barnen "älska din nästa så som dig själv". Och "hedra din far
och din mor". Medan de lever. Utan att tänka på ömsesidig nytta eller
nöje.
[rev 090815]
===========
Den 19 JULI 2009
"Vänsterns högervridning"
Kajsa Ekis Ekman (KEE) har i en tidningsartikel i DN den 11 juli 2009
("Vänsterns
arena går åt höger") visat hur vänsterskribenter med hemvist i
tidskrifterna Arena och Bang har kidnappat debattämnen genom att utge sig för att
ha blivit nedtystade, marginaliserade eller förtryckta. På så viss har
debatterna handlat om debatternas förmenta förutsättningar vid diskussionen av
t.ex. feminism, islamism, pedofili, tortyr eller sex inklusive sexuella
perversioner. Debatterna har blivit meta-debatter där påstådd marginalisering
ger nya vänsterintellektuella en värdefull negativistisk positionering och
tolkningsföreträde i de "egna" tidskrifterna. Och det som förenar det
vänsterintellektuella med det liberala fältet är just överenskommelsen om vilka
positioner ("för" eller "mot") är goda eller onda, där man
själv naturligtvis företräder det goda. Författaren KEE tycks beklaga att en
sådan debattstrategi kommer att alienera folk och kasta dem i armarna på den
Allians som erbjuder enkla och billiga lösningar på politiska problem.
Jag saknar dock en enda enkel påminnelse om det i sammanhanget högst
relevanta historiska fenomenet "politisk korrekthet"
(PK). Begreppet
politiskt korrekt föddes nämligen i Sovjetunionen under utrensningarna på
1920-talet, då det användes för att klassificera vilka medborgarbeteenden som
var korrekta eller inkorrekta utifrån den officiella partilinjen. Är det
måhända så att KEE känner sig paradoxalt generad av PK:s besvärande anknytning
till den sovjetiska historien? Vänsterns högervridning skulle i så fall vara
ett resultat av en inneboende förutsättning i självaste vänsterideologin - en
"enantiondromia"
av det slag som Leszek
Kolakowski så målande beskrivit i sina studier av marxismen. När en
överdriven kraft drar åt ena hållet så befinner den sig plötsligt åt motsatta
hållet. Som att man bombar sönder Irak och irakier till frihet och demokrati.
Och så är det också märkligt att KEE visserligen nämner
danskarna Frederik Stjernfeldt och Søren Ulrik Thomsen dock inte deras i
sammanhanget intressanta bok (Kritik av den Negativa Uppbyggligheten). Den
utgör en perfekt teoretisk bas för att förklara det av KEE beskrivna och
fördömda fenomen som hon annars lämnar helt oförklarat. Boken tar nämligen upp
syndabockens betydelse i sin koppling till offermentaliteten i olika former.
Medan syndabockar (nazismens judar, feminismens män, främlingshatarnas
utlänningar) avleder social aggressivitet så är det i den kristna kulturen Guds
egen son som är den ultimata syndabocken. Han motverkar människors frestelse
att själva spela Kristusrollen och att i stället för att förlåta hellre avkräva
hämnd eller gränslös gottgörelse under täckmantel av förment
"rättvisa".
Mot denna bakgrund är vänsterns liksom feminismens,
liberalismens eller (tabubelagda!) förintelseindustrins
offerpositionering ett följdriktigt resultat av förkastelsen av kristendomen. I
den mån kristna själva frestas att inta en offerposition i stället för äkta
martyrskap så kan de har dukat under för en ondskans frestelse, eller som
Kolakowski uttrycker det (i Samtal
med Djävulen, sid. 102-103):
"Demonen åstundar det onda och önskar därför
fortsätta sitt förstörelsearbete, han vill inte ha någon förändring av sin
placering i världens ordning eller oordning, eller snarare sin placering i som
en negering av ordningen inne i ordningen. Därmed accepterar han att vara vad
han är. Samtidigt, just därför att han är vad han är, är han en förnekelse av
samma ordning, som anvisar honom en plats som sin negativa beståndsdel. Genom
att leva av att negera ordningen lever han just av denna ordning, som han
förnekar, och som för sin del är medbestämd till sin existens av den negativa
kraften demonens närvaro...[E]ftersom således själva hungern efter förstörelse
är vad som skapar demonen kräver tillfredsställandet av denna hunger närvaro av
en ordning att förstöra..."
==============
DEN 18 JULI 2009
Om "Det agnostiska manifestet"
Agnostikern Stefan
Einhorn (agnostiker
= "som inte vet") är en författare som skriver om allt möjligt, ofta
under titeln "Professor", senast om "Det
agnostiska manifestet" i DN den 14 juli 2009. Einhorn har under många
år ansett befinna sig med den ena foten i det "vetenskapliga
paradigmet" och den andra i ett osäkert gungfly av andlighet och öppen
tro. Öppenhet är ett ofta återkommande ord i hans text men han tycks inte vara
lika öppen angående vetenskapen som han bygger sin auktoritet på. Det finns
nämligen inget vetenskapligt paradigm utan endast paradigmer som innebär att vetenskap också är ett
gungfly trots hans oproblematiska referens till det "rationella
förnuftet" och "sunda förnuftet".
Det är alltså balanserande med sina fötter på varsitt gungfly som
professorn till slut vill etablera en för västerlandet "relativt trygg
mark" för att kunna få säga:"Jag vet verkligen inte".
("Verkligen"?) Eller då var det för att etablera "en grund för
dialog" som av någon anledning alltid uppfattas som lovande och bra utan
hänsyn till dess klassiska förutsättningar: vänskap och god vilja. Frågan är
hur professorn klarar av det utan att positionera sig bland tusenåriga försök
som kallas filosofins historia då det är bara de gamla vulgärpositivisterna som
hittills ansett att "vi" kan göra det med grund i vad de kallat sunda
förnuftet, d.v.s. det som säger att jorden är platt. Jo, Einhorn konstaterar
att "vi gemensamt" kan fördöma allt som är "oacceptabelt",
i synnerhet oacceptabla övergrepp mot mänskligheten, och "avarter av
mänskligt beteende". Vi ska alltså inte acceptera det som är oacceptabelt.
Vidare, trots att Einhorn skriver ena gången att dessa avarter av
mänskligt beteende begåtts av "företrädare för såväl religioner som
ideologier vilka tar avstånd från Gud", så tappar han längre fram
ideologierna och hävdar att det bara är "skillnader i trosuppfattning
mellan olika religioner som är anledning till dessa avarter". Har han
måhända tappat ideologierna eftersom själva den förment ödmjuka agnosticismen
är en ideologi? Dess självförklarade ödmjukhet inför de "ännu så
länge" olösta livsfrågorna hindrar den dock inte från att skaffa sig
ensamrätt på (till skillnad från de stora religionerna?) det
"grundläggande dogmat" av "strävan efter godhet mot
medmänniskan". Det är också det agnostiska manifestets förmenta ödmjukhet
som paradoxalt förespråkar en "öppenhet för den teoretiska möjligheten att
även de stora livsfrågorna i en mer eller mindre avlägsen framtid kan öppna sig
för en objektiv [läs: vetenskaplig] analys".
Mycket öppenhet, ödmjukhet och strävan, alltså, i den nya ideologin. Den
profetiske professorn förkunnar slutligen att "vi ska sträva mot att lösa
våra åtsiktsskillnader i samförstånd och aldrig glömma detta gemensamma
ansvar". Vem är det som anbefaller att vi ska - och varför hörsammar många inte budet - och vad ska "vi" göra åt det?
Det pådyvlade dogmatiska ansvaret (vad är ansvar mot samvete och makt?) är att
"vi har alla, oberoende av tro, ett gemensamt ansvar för att vår värld och
de varelser som bebor den skall leva sitt liv i trygghet, fred, och i strävan
efter kunskap, visdom, välmående och lycka." Svårt att mostå frestelsen
att ropa Halleluja. Ja, vi SKA sträva...
Jag häpnar inför tanken att ingen annan Gud, filosof, politiker eller
profet framgångsrikt tidigare hunnit med dessa tankar och anbefallningar. Jag
går tillbaka till den agnostiska trosbekännelsen "Jag vet verkligen
inte!" Åter igen: "verkligen"? Ifall den pragmatiska kunskapen
som ska förena de trovissa och de sekulära är pragmatisk just på grund av att
kunskap ska leda till handling, vilken är då handlingen som föds ur "Jag
vet inte"?
Den handlingen kan just vara att författa en tidningsartikel om
agnosticismen där agnostikern till och med kan tänka sig tillåta utövandet av
en religion OM han (eller "vi"?) bedömer att det inte är skadligt för
utövaren eller annan part ("dom")...
Varför är det många som slutar läsa dagstidningar? Beror det bara på
Internet? Så kallad debatt eller dialog reduceras alltmer till en trist och
steril energislukare. Det blir en match mellan agnostiker som passar bra för de
som tycker att det är vägen som är målet. När allt kommer omkring är det trots
allt mera trösterikt att utan större teologiska anspråk läsa (DN 12 juli) Inger
Edelfeldts "Är
det konstigt att man längtar?" Min poäng: i stället för att trots all
förment ödmjukhet lansera en ny religion eller ideologi är det bättre att
erkänna att man tvingas välja mellan de som redan finns till hands.
===============
DEN 17 JULI 2009
Om "Sommar" i Sveriges Radio
Den 16 juli kunde jag inte låta bli att uttrycka min tacksamhet för en
kritisk artikel som Peter Bryngelsson skrev i Dagens Nyheter - Kultur dagen
innan angående Sveriges Radios programserien "sommar". Den följdes av
ytterligare en senare artikel i samma tidning som refererade svaret från
radions programansvarige och som väckte några avslutande tankar. Här nedan
följer mina inlägg.
From: Kristo Ivanov
To: "Peter Bryngelsson c/o" <kulturdebatten@dn.se>
cc: sommar@sr.se, ingvar.storm@sr.se
bcc: Peter.Bryngelsson@mhm.lu.se
Subject: Sommarpratare i radio P1
Date-Sent: torsdag 16 jul 2009 11.19.21 +0200
Tack, bäste Peter Bryngelsson, för ditt inlägg "Jag, jag,
jag. Årets sommarpratare..." i DN-Kultur den 15 juli
<http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jag-jag-jag-1.912066>.
Till skillnad från många program under de gångna somrarna som ofta
skakade om och rörde till tårar och som många sparat som kära och dyrbara
inspelningar så har de sista två åren markerat en dyster utveckling elle
avveckling. Med enstaka undantag märks det i både jag-centreringen,
egenreklamen, och det ackompanjerande musikvalet - en kultur som inte tycks känna
till annat än amerikansk populärkultur, företrädevis av det slaget som förmodas
vädja till ungdom som förmodas få att lyssna på radio om de får lyssna till
företrädevis nykändisar som pratar mest om sig själva utan tankeväckande
anknytning till något mera allmänmänskligt. Sannerligen deprimerande.
Men din artikel var en ljuspunkt mitt i mörkret i det att den påminner
om att det fortfarande finns en "opinion" - om än allt mindre
lyssnande, dock i gengälld mer tänkande och kännande. Tack!
Med vänlig hälsning,
Kristo Ivanov
---
From: Kristo Ivanov
To: Peter Bryngelsson <kulturdebatten@dn.se>
cc: sommar@sr.se, bibi.rodoo@sr.se, "ingvar. storm"@sr.se,
erik.laquist@dn.se
Subject: Sommarpratare i radio P1 (fwd)
Date-Sent: fredag 17 jul 2009 21.47.21 +0200
Läser med stor förvåning svarsresultatet i dagens DN av "3
frågor till Bibi Rödöö" <http://www.dn.se/kultur-noje/sommar-ar-jag-fixerat-till-sin-natur-1.912969>.
Sveriges Radio företrädare Bibi Rödöö tycker att Sommar är ett program
som till sin natur är jagfixerat. Precis som om de som lyssnat och reflekterat
över denna programserie i tiotals år inte uppmärksammat det. Däremot har de
kanske förstått skillnaden mellan att vara privat och personlig: innebörden av
icke trivial allmänsmänsklighet - sådant som överskrider vanliga kliniska
beskrivningar av förlossningar, sorger och framgångar. Icke trivial
medmänsklighet som inte är beskäftiga uppmaningar till lyssnarna att vara lika
kloka och snälla som talaren.
Det vore mycket förtjänstfullt om DN ville följa upp den här följetongen
eftersom Bibi Rödöös svar förefaller mig vara ytterligare ett exempel på den
här märkliga tendensen att förvandla radioprogram till såpor: senaste idag med
coachen Elizabeth Gummesson som mitt bland uteslutande skrikiga amerikanska
schlagers berättar vad viktigt det är att älska medmänniskor som hon gör, och
gör reklam för sin debutbok och den kommande boken som ska göra henne till
författare.
Såvitt jag förstår så bekräftar Bibi Rödöö "jag-jag-jag"
tendensen i programmen i och med att i vanligt ordning inte lyssna och avfärda
all kritik. Om kritikern - tänkte hon - att "han inte har hört" eller
"Då har han lyssnat jättedåligt". När det gäller reklamen och
marknadsföringen var det ingen agent som sålde till Sveriges Radio utan det var
"redaktionen" själv som ville sälja.
Att "många läsare" delar kritikerns åsikt spelar tydligen
ingen roll, eftersom radions opartiskhet tolkas som att varje kritiker kan
ställas mot en eller flera anonyma beundrare av programmen. Den ene tycker si
och den andre tycker så och radion/redaktionen tycker att det tycks olika. Som
när kunder reklamerar en nyss köpt vara i affären: "Det är ingen som
klagar förut - eller förresten det är många som inte alls klagat och ni har
inte förstått varans handhavandesätt".
Med andra ord: Bibi Rödöö uppenbarar att lyssnarnas åsikter inte tas på
allvar eftersom hon säger att "jag-jag-jag" eller
"vi-vi-vi" har gjort rätt men kritikerna inte hört - inte lyssnat -
inte förstått. Jag måste dock önska hennes bästa: att Sveriges Radion kan öka
andelen - om inte antalet - unga lyssnare som inte vet något bättre eftersom de
kan inte minnas och jämföra med hur det har varit och hur det kunde vara. Äldre
lyssnare och insändarskrivare är ändå snart döda.
Med vänlig hälsning,
Kristo Ivanov