Att
leva med pelargoner
Den första tiden med pelargonerna var det nästan bara roligt att pyssla med dem. Jag förökade allt jag kunde, och letade efter ett bra sätt att övervintra dem. Visst upplevde jag en och annan besvikelse, när sorter frös, eller när en pelargonsort inte blev så fin som jag trodde att den skulle bli, men detta hindrade alls inte glädjen inför dem. Det var mest bara lustfyllt tills de efter några år blev väldigt många. Jag började nämligen att lyckas med övervintringen. Denna situation hamnar man förr eller senare i som pelargonentusiast. Vi hanterar nog detta olika, alla, när vi hamnar där. Så här blev det för mig: De ska inte få ta över huset, tänkte jag, och det beslutet var faktiskt förvånande lätt att ta. Jag ville att pelargonerna skulle vara till lust för mitt öga hemma... Andra växter fyller också sin plats. Jag har hållit fast vid detta i alla år. Dessutom får man vackrare plantor om varje kruka får tillräckligt med plats. Detta är ett argument till för att inte skaffa sig alltför många sorter. Trots min inställning unnar jag mig nyheter varje år, men samtidigt är jag hård. Ska pelargonerna inte ta över huset så måste jag vara det. Växer en sort som hej-kom-och-hjälp-mig fast jag klippt i den, då gör jag mig av med den, likaså om jag inte tilltalas av en blomma. Det är ju faktiskt ett arbete att övervintra och föröka pelargonerna, så jag vill i alla fall tycka om dem jag odlar. Det är svårt att gallra bort sorter, närmast en plåga, men jag gör det ändå. Ibland är jag tveksam till en sort, och då sätter jag den i rabatten. Då ser jag om detta är en mycket bra sort eller inte, för om pelargonen blir fin om den står så en hel säsong, då är det en mycket stark sort, väl värd att odla. Att ha ganska många sorter
innebär att alltid någon pelargon är fin och kan sättas i fönstret. Jag byter sort
där så fort någon pelargon inte blommar så bra längre, då har någon från uterummet
eller trädgården rik blomprakt och kan få komma in. Så reser jag en del, och den stackars blomvakten ska inte behöva ha ett alltför tungt arbete. På sommarsemestern har jag en del år grävt ner alla pelargoner i rabatterna eller planterat dem i stora krukor utomhus med flera exemplar i varje. Då behövde blomvakten bara ta fram vattenslangen när det skulle vattnas. Detta har varit ett bra sätt för mig att behålla blomvakten genom åren. Dessutom blir jorden i en rabatt eller stror kruka aldrig lika torr som den i en vanlig kruka, så blomvakten behövde inte vattna mer än två gånger i veckan, även om det var värmebölja ute. Det innebar ett ganska stort arbete med spaden för mig, och pelargonerna drabbades lättare av ohyra ute i det fria, men jag gjorde detta ändå. De senaste åren har jag kunnat ta med mig runt sjuttio krukor på semestern, samt kunnat ställa ut de andra pelargonerna hos min yngsta dotter, både på hennes arbete, där mina pelargoner är uppskattade, samt i hennes hem. Även när jag gör så här så är min tanke att det ska vara så lätt som möjligt för blomvakten att vattna. Pelargonerna kräver daglig vattning när det är som varmast, och jag tror inte att det känns enkelt att komma hem till mig och vattna hundratals krukor varje dag. Ibland är jag avundssjuk på de som stannar hemma hela sommaren... Våren 2007 har jag nästan inte skaffat några nya sorter alls. Detta är första året någonsin jag inte gjort det. Jag har jättefina sorter, tycker jag själv, och jag har gallrat ut de som jag tycker är vackrast och mest odlingsvärda bland alla sorter som jag haft genom åren. Det tog elva år av pelargonintresse att ta det betydligt lugnare med nyanskaffningarna. (Och hur jag gör senare, det vet jag inte ännu...) Du gör säkert inte som jag, men något förhållningssätt till pelargonerna, det har du! |
