Erland
Lagerroths hemsida
Från studium av romaner till begrundan av
vetenskap-världsbild-sätt
att tänka.
SVENSK VERSION
”Sökandet
är vårt största äventyr”, konstaterade Rolf Edberg. Följ med på ett sådant
äventyr och upplev något av samma glädje, klarhet och insikt som en sådan
upptäcktsresa under 50 år har gett mig! Resan, vägen, berättelsen börjar med ”läsning” av romaner
samt med hermeneutik och
går via begrundanden av litteraturvetenskap,
humaniora och naturvetenskap till upptäckten av en ”humanistisk” naturvetenskap,
en ”världsfilosofi”,
en ”passion” i det
västerländska tänkandet, en möjlig lösning på mänsklighetens ödesfråga, en
biologi bortom Darwin och DNA,
”ett nytt slags
vetenskap” och en vetenskap om emergens och
självorganisation, ”där målet att förstå naturen genom att bryta ner den i allt
mindre beståndsdelar ersätts av målet att förstå hur naturen organiserar sig
själv”. Men resan innebär samtidigt upptäckten av nya tankeformer,
andra sätt att tänka (och se, förstå och forska): relationer, helhet, process,
system, växelspel, dialektik, feed back, kretslopp, självorganisation,
självöverskridande, finalitet. Det hela resulterar i ett överskridande av
den traditionella (natur)vetenskapen, en ny världsbild och ett nytt evangelium,
Samt ett återupplivande av vårt förhållande till det levande landskapet.
Vad
som följer är alltså en personlig upptäcktsfärd genom humaniora och naturvetenskap
med en sådans spänning och aha-upplevelser, inte något försök till historisk
eller systematisk översikt över det genomkorsade området. Jag ska berätta om en
process, inte beskriva ett tillstånd. Vad som bjuds är forskningsprocessens liv
och rörlighet, inte en frusen bild av landskapet självt med en sådans illusion
av objektivitet och slutgiltighet. Samt en slutlig klarhet
om vad jag sysslat med och vad det hela gått ut på.
Men dessförinnan länkar till några speciella områden:
Personliga öden och äventyr Böcker och föredrag Separata studier Länkar utåt Nyckelord
Erland
Lagerroth. Foto
Michael Högberg 2004, Ystads Allehanda 11 jan 2005
E-post: erland.lagerroth@telia.com
Under 50 års tid har min forskning utvecklats ”vertikalt”,
mot allt större och vidare perspektiv. Genom en doktorsavhandling Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson
(1958) upptäckte jag, att en beståndsdel i ett diktverk alltid måste betraktas
i sina relationer
till andra delar av verket. I mitt fall landskapets och naturens
relation till människor och händelser - både episka relationer på orsaksplanet
och lyriska på likhetsplanet (”kontrapunktiska
kompositioner”). När brukspatron Sinclaire i släde far för att hämta hem
sin dotter Marianne, är han på ”strålande humör”, och ”det var heller [!] ingen
måtta med den glans, som från den klara himlen strömmade ned över
februaridagen”. Effekten av en sådan samverkan
mellan människa och landskap i en roman kan vara större än av en metafor eller
symbol i en dikt, men den har sällan uppmärksammats. Lagerlöf är en mästare i att skapa sådana
samband, och, vid sidan av några romaner av Thomas Hardy, är Gösta Berlings
saga den kanske tätast vävda romanen ”of character and environment” (Hardys
uttryck) i världslitteraturen. Därmed har hon också gett landskapen i dessa två
böcker en estetisk verkningskraft, en emotionell klangbotten, som har få motsvarigheter och
som framkallar en stark känsla av närvaro hos
läsaren. Det blir inte längre fråga om abstrakt uppfattning utan om åskådlig upplevelse, en upplevelse som verkar tillbaka på
läsaren i form av ett berikande av jaget självt.
Som en konsekvens försökte jag i Svensk berättarkonst (”läsningar” av Röda
rummet, Karolinerna, Onda sagor, Sibyllan; 1968) gripa över, inte delar
eller fragment av de fiktiva världar, som kallas romaner, utan hela verket som
en fungerande helhet.Detta forskningsprogram
visade sig emellertid innebära en rad komplikationer, som den analytiska
vetenskapen inte hade ägnat mycken uppmärksamhet. Vad är egentligen en roman
och hur tillägnar man sig den? De vanliga tankemodellerna: diktverket som
efterbildning (mimesis), uttryck, struktur och symtom, räckte dåligt till. Men
en dag stod för mig en ny och annan möjlighet: romanen som process, en episk process.
Med ett sådant betraktelsesätt kan man begrunda inte vad romanen är utan vad den gör,
man kan studera hur verket fungerar för att
realisera sin innebörd. Det sker något i romanen, en utveckling från
en position till en annan. Den söker sig fram mot något som ej finns från
början, ett jämviktstillstånd, en klarhet, en insikt. Från första sidan till
sista opererar verket i princip som en funktionell
helhet.
Detta sätt att tänka har sedan visat sig fruktbart och har
stimulerat till ”läsning” (”close reading”,
”criticism”) av en lång rad romaner (jag säger inte ”analys”, för det gäller
att hålla samman det som fungerar samman, att överskåda
det, inte att sönderdela det i separata fragment). Sålunda, förutom de fyra
läsningarna i Svensk berättarkonst, tre mindre monografier om Lagerlöfs Jerusalem,
Martinsons Aniara och Dostojevskijs Bröderna Karamazov samt
smärre studier av En herrgårdssägen, Gösta Berlings saga, Myten om Wu
Tao-tzu och Singoalla. Därtill en volym om sägner och berättelser: Selma Lagerlöf och Bohuslän (1963). Samt till
sist ännu en samlingsvolym: Den klarnade
erfarenhetens förvärv (Brott och straff, Processen,
Stäppvargen, Varulven, Hans nådes tid) (1996). På detta sätt upptäckte jag
att romaner och noveller är överlägsna instrument för att förstå vad det är att leva som
människa i denna värld.
Men hur går det då till att förstå eller tolka en roman?
Detta begrundas närmare i Romanen i din hand (1976). Titeln låter förstå att boken handlar om den
individuella romanen ”i din hand”, inte om romanens formvärld i allmänhet.
Syftet är att möjliggöra en optimal läsning, en läsning som ger dig ”romanen i
din hand”. Att denna inriktning på
helhet och process i en enskild roman var originell, ja främmande för vetenskapen, d v s för den vetenskap
som växte fram under 1600-talet och som sökte allmängiltiga lagar, gick upp för mig riktigt först
den 15 november 2006. Mitt forskningsföremål, min riktpunkt, vad jag sökte
klarhet om, var ju individen, inte något
generellt fenomen, något allmänbegrepp. Den som söker förstå en individ genom
att splittra upp den efter ett på förhand uppställt
mönster av synpunkter har redan våldfört sig på forskningsobjektet. För in-divid
betyder odelbar. I stället fordras ett fantasisprång
på basis av fri överblick över verkets alla sidor för att
individualiteten skall framträda. Ett fantasisprång som ständigt måste kontrolleras och korrigeras genom
ett återvändande till texten. Allt detta är så mycket viktigare som den moderna
vetenskapen från 1600-talet blivit mönsterbildande också för humaniora.
Det fanns dock en gammal
vetenskap, för vilken en sådan riktpunkt inte var främmande, nämligen hermeneutiken, läran om tolkning. Vid denna tid hade hermeneutiken upplevt en pånyttfödelse och erbjöd ny kunskap,.
Också tolkningen är en process, en process som går från del till helhet och
tillbaka till delen i ett ständigt kretslopp
mellan tillägnelse, upptäckt, kontroll och korrigering, ett kretslopp som i
princip kan fortgå hur länge som helst och som därför inte har formen av en
cirkel utan av en spiral (fast jag inte lyckats rita en
sådan här):
Fortsatt läsning, varvid
denna uppfattning
prövas mot textens
fortsättning
Läsning av texten från början En uppfattning om
verkets karaktär,
helhet,
mening uppstår
Uppfattningen av
verkets karaktär,
helhet,
mening korrigeras i enlighet
med
de nya intrycken
Eftersom upptäckterna – av verkets sammanhang, helhet,
egenart, ”mening” – sker språngvis, som en skapande akt,
är det en heuristisk process (”heureka” – ”jag
har funnit det”); den har formen av en spiraltrappa. Och eftersom processen sker
i ett ständigt växelspel mellan del och helhet,
där resultaten matas in på det redan lästa och förändrar förståelsen av det (feed back), och eftersom varje upptäckt omedelbart överskrider den närmast föregående förståelsen, är det
också en dialektisk process. Med en sådans komplexitet och rörlighet.
Det finns ingen sann tolkning, bara sådana
tolkningar som är adekvata i förhållande till
texten och giltiga i förhållande till vad som är
känt. Resultatet måste alltid kontrolleras mot texten, som är det yttersta korrektivet.
Relation, helhet,
process, funktion, växelspel, system; heuristisk och dialektisk process med återkoppling
och överskridande av tidigare resultat i en
momentant skapande akt - det var upplevelser,
erfarenheter, insikter, som konstituerade ett nytt och skapande sätt att tänka. Nytt i förhållande till
vardagsvetenskapens analytiska reduktionism och vardagstänkandets slappa syn på
världen som en samling ting eller en anhopning materia. En helhet, en process,
ett system - ja t o m en relation eller ett växelspel - kan aldrig förstås
utifrån en analys av delarna. Den som försöker något sådant är helt enkelt
inkompetent. Sättet att tänka är samtidigt sättet att
se på verkligheten.
Motsättningen mellan det gamla och det nya sättet att tänka
kan konkretiseras i synen på mitt eget speciella forskningsobjekt romanen.
Enligt det positivistiska sättet att se är forskningsobjektet något givet, som
sinnesdata (”data” betyder just det ”givna”). En roman är också mycket riktigt
given på detta sätt, nämligen som papper och trycksvärta. Men det intresserar
bara boktryckaren och i någon mån förläggaren. Romanen som intresserar läsaren
och forskaren är, som receptionsestetiken
konstaterat, något helt annat: den skapas av varje läsare vid varje läsning
utifrån trycksvärtan på papperet, uppfattad som tecken i enlighet med sociala
konventioner och läsarens kompetens.
Den yttersta konsekvensen blir att forskningsobjektet skapas
i forskningsprocessen själv, skapas i en heuristisk-dialektisk akt, som i
princip inte har något slut och som därför aldrig kan nå vare sig uttömmande
eller slutgiltiga resultat. Bara resultat som är adekvata
i förhållande till texten och giltiga i
förhållande till vad som vid tolkningstillfället är känt. Någon absolut sanning
finns inte, bara det som är sant för den läsaren av den romanen i den
situationen. Vilket dock inte innebär någon absolut
relativism, eftersom fasen av kontroll gentemot
det som tolkas ständigt återstår och förbjuder
varje anspråk på absoluta resultat, också påståendet om absolut relativism.
Litteraturvetenskap och vetenskap
Med detta bagage torde det
vara lätt att förstå, att det var naturligt för mig att gå vidare och begrunda
både litteraturvetenskapen och vetenskapen. I Litteraturvetenskapen
vid en korsväg (1980) visas begränsningarna i positivistiska,
marxistiska och strukturalistiska framgångssätt och förordas - delvis under
intryck av Sartres Critique de la raison dialectique - dialektiska, humanistiska och finala
(ändamålsorienterade).
Och vidare: hur arbeta i
vetenskap överhuvud: Mot en ny vetenskap
(1986). Här introduceras och används en paradigmteori,
som är mer sofistikerad än Thomas Kuhns,
en teori utarbetad av Håkan Törnebohm, professor
i vetenskapsteori i Göteborg (I:8). Fjorton böcker på väg mot ett nytt paradigm
presenteras och diskuteras, bland dem Joachim
Israels Språkets dialektik och
dialektikens språk och Om konsten att blåsa upp en ballong inifrån,
vidare Karel Kosíks Det konkretas dialektik, Raymond Williams’ Marx och kulturen (Marxism
and Literature), Fritiof Capras The Turning Point, Richard Matz’ Sams med Jorden och Erich
Jantschs The
Self-Organizing Universe (II:6-10, 12-13). Nyckelord i dessa är dialektik,
helhet, relation, feed back, process, system, självorganisation.
Ett begrepp som först
förbryllade mig i Joachim Israels Språkets dialektik och dialektikens språk var interna relationer. Men där ligger den tydligaste
skiljelinjen gentemot traditionell empirisk vetenskap. När denna skall
undersöka verkligheten gör den det genom analys, sönderdelning av
objektet, ofta(st?) också genom att reducera delarna till någon mer elementär
nivå. Betecknande är att ”analys” sedan långt tid tillbaka blivit synonymt med
”vetenskap”. Helheten blir därmed försummad,
förnekad, förintad redan från början. När delarna sedan klarlagts, kan de
relateras till varann i externa relationer, fastän de från början ingått
i en eller flera helheter. Men en holistisk-dialektisk forskning söker från
början få grepp om de helheter som världen består av och urskiljer inom
dem relationer, interna relationer, relationer som är betingade av den helhet
de ingår i. Och allt detta är i rörelse, befinner sig i en fortgående process. Vilket
inte utesluter begrepp som struktur och ordning: de är tillfälliga egenskaper
hos processen, en genomskärning så att säga vid en viss tidpunkt.
I Mot en ny vetenskap
begrundas och belyses också situationen i vetenskapssamhället för
den som talar för ett nytt paradigm (I:17, 19-21). Att situationen för
litteraturen i skolan likaledes är problematisk framgår av två
gymnasieinspektörsrapporter (I:6). Här slås också ett slag för forskning som existentiellt sökande: att förstå den värld vi lever i
och det liv vi lever (I:17). Ytterst gäller det treenigheten vetenskap-världsbild-sätt att tänka och vad den
betyder för vårt sätt att leva:
Vetenskap Världsbild
Sätt att tänka, se, (upp)leva
En humanist söker
förstå den värld han lever i
På mestadels empirisk väg, genom egna studier, hade jag
alltså kommit fram till ett nytt sätt att tänka. Min stora lycka som forskare
och som människa var att jag sedan återfann detta sätt att tänka och se på
världen i en ny naturvetenskap som växt fram under samma tid som jag vann min
klarhet. (Till historien hör att jag har en gammal kärlek till naturvetenskapen
– tog studenten på reallinjen med fysik, kemi och specialmatematik. Mina två
intressen kunde alltså förenas, och både min värld och jag själv blev hela
igen.) Upptäckten kom 1985 genom Erich Jantschs
storartade bok The Self-Organizing Universe från
1980 och ledde direkt till Ilya Prigogine (se
nedan). Mina fem följande böcker handlar i huvudsak om detta nya paradigm: Världen och vetandet sjunger på nytt (1994), Nya tankar, nya världar (1999),
Sökandet är vårt största äventyr (2003), Bortom Darwin och DNA (2004), och Världen underbarare än vi
tror (2006).
Denna
nya naturvetenskap kan sägas vara ”humanistisk” på
så sätt att den visar oss en värld som existerar på samma sätt som vi människor
(eller snarare vi som den). Med hjälp av den energi som går genom världen kan
materien organisera sig själv till fungerande system
som virveln och ljuslågan, komplicerade kemiska strukturer och solenergins
kretslopp på Jorden inklusive vädret, klimatet och växternas och bakteriernas
fotosyntes. Vidare alla ekologiska system upp
till Gaia och därtill alla former av liv, inklusive
människan. System som tack vare feed-back-funktionen också uppehåller och reglerar sig
själva. De kallas självorganiserande system
eller dissipativa strukturer (av latinets
”dis-sipare”, kasta omkring, förskingra; det som förskingras är den energi som
krävs för funktionen). Vi har dem runtom oss och
vi är själva sådana system, och så är alla system i våra kroppar, ner till den
enskilda cellen. Naturen, liksom människan (och i kristendomen Gud), kan skapa. Men inte på samma medvetna och ”rationella”
sätt (jfr nedan om metabolisk funktion).
Nyckelord för dessa system är långt från statisk jämvikt,
öppen för genomströmning av materia och energi i
en fortlöpande process, som genom feed back organiserar sig själv. Vidare fluktuationer (störningar) utifrån eller inifrån som
via en stöt med stor gradient
kan driva systemet över en instabilitetströskel
till att överskrida och omskapa
sig själv. Livet kännetecknas därutöver av autopoiesis, det producerar också, såsom har klarlagts av Maturana
och Varela, sina egna beståndsdelar (fostret!)). Det hela är en universell
existensform, men ingen tycks ha förstått den
före Prigogine.
Felet med materialismen var
inte att den var en lära om materien, utan att den inte förstod sig på materien. För vad kan väl vara mer
självklart än att naturen organiserar och organiserat sig själv – när man väl
övergivit tanken på Gud som ingenjör och mekaniker och förstått att det minsann
inte är vi människor som sitter och pular med virvlar i vatten och luft.
Materien är – med hjälp av energin – själv skapande och inte bara passivt, menlöst
”material” för mänskliga aktiviteter, inklusive naturvetenskapen. Det vill säga
efter Einsteins likställande av energi och massa enligt formeln E = mc2 bör det väl heta att världen kan organisera sig själv. – Att sedan denna
värld, som skapar sig själv, en gång måste ha blivit skapad, är en omständighet
som aldrig har oroat mig, därför att jag inte har instrument för att förstå hur
det har gått till och därför att jag älskar denna världen som
den är. Men jag är medveten om att andra anser sig ha sådana instrument och
därmed ser mig som en som vänder ryggen mot ”mysteriets port”.
När störningar inträffar kan dessa system alltså överskrida
och reorganisera sig själva till alltmer komplicerade existensformer
(så länge energi finns att tillgå). På detta sätt har naturen själv skapat den
oerhörda mångfald, som vi haft privilegiet att födas in i. Och vi är själva den
senaste skapelsen av denna stora evolution som,
i motsats till Darwins, omfattar allt på denna jord, inte bara den biologiska
nivån. Darwin hade inte fel, men darwinismen är inte hela sanningen.
Vi är vana vid att tänka på skapande och organisation som
rationella, medvetna verksamheter, men detta är bara en möjlighet. Den ”agent” som styr systemet behöver inte ha sitt säte i
hjärnan (eller hos Gud) utan kan lika väl vara metabolisk,
höra hemma i ämnesomsättningen (vi behöver bara tänka på våra egna kroppssystem
och inälvor, som reglerar sig själva på detta sätt. Fysiologen Lewis Thomas
deklarerade att han hellre skulle bli satt att flyga en jumbojet än att styra
sin egen lever.). I själva verket är system styrda av sin egen metabolism det
vanliga i naturen och evolutionen. Och det har gått förträffligt.
Rationaliteten är en mer problematisk agent. Som vi vet i dag i den ekologiska
krisens tid. Rationalitet är en förmåga med stor genomslagskraft men bristande
kringsyn, begränsad kapacitet.
En central personlighet i detta nya paradigm är Ilya Prigogine (1917-2003), som var professor i
Bryssel och Austin, Texas, och som 1977 fick Nobelpriset i kemi för sin teori
just om ”dissipativa strukturer”. Från ett tidigt intresse i humaniora gick han
mot en karriär i naturvetenskap som gjorde honom till vår tids Newton. Men i
motsats till Newton har han skapat en världsbild som innefattar både
naturen och människan (inklusive forskaren själv) och kan därmed sägas vara
större än Newton. Min väg till Prigogine gick via den ovan nämnda boken The Self-Organizing Universe (1980, på tyska
1979) av hans uttolkare och fullföljare, det österrikisk-amerikanska universalgeniet Erich Jantsch, en mästare att tänka i processer, system, feed back,
utveckling. På baksidan av hans bok heter det:
This book views the evolution of the universe - ranging from cosmic and
biological to sociocultural evolution - in terms of the unifying paradigm of
self-organization. The contours of this paradigm emerge
from the synthesis of a number of important recently developed concepts, and
provide a scientific foundation to a new world-view
which emphasizes process over structure, nonequilibrium over equilibrium, evolution over permanency, and individual creativity over
collective stabilization. From an understanding of non-dualistic,
creative sharing in evolution arises a new sense of meaning.
This book, therefore, provides a comprehensive framework for a deeper understanding
of human creativity in a time of transition.
I en länk en bild av
Jantsch själv, kanske första gången en sådan publiceras i Sverige (med tack till
Mats Niklasson). Den samordnade utvecklingen på makro- och mikroplanet mot
alltmer komplexa existensformer sammanfattar han i en berömd bild:
Prigogine själv (och filosofen Isabelle Stengers) mötte jag
i Ordning ur kaos. Människans nya dialog med
naturen (1984, franska originalet La
nouvelle alliance, 1979) och senare i många andra böcker. Om
ordningen i den ”moderna” analytisk-reduktionistiska vetenskapen från 1600-talet sägs det här:
”Naturens förnedring är parallell med glorifieringen av allt som undflyr den,
Gud och människan” (53). Nedvärderandet av naturen förenar vetenskap och
religion. Men livet är ”den yttersta konsekvensen av förekomsten av
självorganiserande förlopp, i stället för att vara något som står utanför
naturens ordning” (172). Vi är den senaste skapelsen av den natur vi lärt oss
ringakta. ”Den
klassiska vetenskapen”, heter det sammanfattande, ”den mytiska vetenskapen om
en enkel, passiv värld, tillhör det förflutna, dödad inte av filosofisk kritik
eller empirisk resignation utan av vetenskapens egen inre utveckling” (57).
Prigogines teori omfattar alltså både materia och liv, och
genom den kan vi övervinna ensidigheterna i naturvetenskap och humaniora. För naturvetenskap handlar om en värld
utan människa, humaniora - och än mer ”humanism”
- om människan utan värld. Det första känns
torftigt och andefattigt,
det andra inskränkt och antropocentriskt. Det beror på att det i båda fallen är
fråga om abstraktioner och konstruktioner. För världen är
ju hel och en, det är bara vi som envisas med att dela upp den i två: människa
och natur, själ och kropp, medvetande och materia. Det blir därför angeläget att
begrunda relationerna mellan de båda
sidorna, något jag alltså började med redan i min doktorsavhandling. Och den
som en gång förstått att fokusera helhet och process hos en stor roman och på
så sätt lyckats få grepp om en fiktiv världs sätt att fungera har också fått
förutsättningar att förstå stora och små system i den faktiska världen, från
virveln och ljuslågan till Jorden som geologisk-biologisk organisation, ”Gaia”. Sättet att tänka är detsamma. Och utvecklingen
löper från materia till människa:
Peter Östman, illustration
till mitt inlägg i debatten ”Tro och vetande – igen” i Svenska Dagbladet år 2002: ”Vetenskap mellan tro och vetande”
(17 nov).
Ekologi, filosofi,
biologi; världen som process; emergens
Det nya paradigmet är nödvändigt om den ”moderna”
vetenskapen från 1600-talet och den teknik och ekonomi, som följt med den, inte
skall ödelägga Jorden, vårt härliga hem i universum. Böcker med ekologiskt budskap av Fritiof Capra, Laszlo,
Skolimowski, Alf Hornborg, Goldsmith och Roszak
introduceras och diskuteras i Nya tankar,
nya världar.
En ny station på denna utvecklingsgång har våren
2000 blivit den lärde amerikanske nytänkaren Ken Wilber,
speciellt hans stora verk Sex, Ecology, Spirituality
(1995). Wilber tar sin utgångspunkt i den nya vetenskap, som skapats av
Prigogine och andra, men han menar att inte bara Newtons utan också Prigogines
vetenskap enbart sysslar med den yttre sidan av verkligheten och därmed
utelämnar hälften. Wilber vill gå vidare till det inre, till förnimmelser, medvetandet, tanken, själen, det andliga. För att visa hur världen är beskaffad ritar
han upp en kvadrat och delar in den i fyra kvadranter, två till höger för det yttre och två till vänster för det inre. I båda fallen två, därför att här skiljs också
mellan det individuella och det allmänna (övre och nedre kvadranter). I varje kvadrant
ritar han sedan en diagonal ut från centrum och avsätter på den de nivåer som
han urskiljer i världen, i det yttre från atomen till hjärnbarken (SF 1-3 =
strukturella funktioner i hjärnan för medvetandets högsta nivåer), i det inre
från atomens förmåga att reagera till den ”visionslogik”,
som förmår urskilja relationer, helheter, sammanhang:
Världen är alltså inte ett ”plattland” utan den är vertikalt strukturerad i
enlighet med den gamla tanken på ”Varats stora kedja”.
Efter Arthur Koestler kallar Wilber detta för en ”holarki”
(av holon = en helhet som
samtidigt är del av annan, högre helhet). För människans del har den
inre holarkin vidareutvecklats av bl a Don Beck till en ”Spiral Dynamics” i nio nivåer betecknade med olika
färger, ett betraktelsesätt som Wilber anslutit sig till (A Theory of Everything, 2000, s 7 f).
Med detta har Wilber skapat förutsättningar för vad han
kallar ”en världsfilosofi, en integral filosofi”,
d v s en filosofi som relaterar sig till alla kvadranter och alla nivåer och
gör det i form av ”orienterande generaliseringar”
om en värld som därmed inte bryts sönder och reduceras i enlighet med
den traditionella vetenskapens sätt att gå fram. En filosofi som därtill förenar
denna nya vetenskap med hela den klassiska filosofin och religionen i väst och
öst till en stor, allomfattande världsbild.
En studie över Sex, Ecology, Spirituality: ”Lever vi i ett plattland?
Världsbild, utvecklingslära och idéhistoria i Ken Wilbers magnum opus”, har
publicerats i Vetenskapssocietetens i Lund årsbok 1999-2000 (senare också i min Sökandet är vårt största äventyr). På svenska föreligger
av Wilber En kortfattad historia om allting (2003;
bilden av kvadranterna med svensk text därifrån). En välorienterad bok om
Wilber av Frank Visser introduceras här. Ett föredrag jag höll om Wilbers
filosofi på Filosoficirkeln i Lund 2004 kan ses och höras, om man laddar ner
RealVideo G2 genom länk nederst på den sida som följer här. Klicka
därefter på föredrag den 18 maj.
I oktober 2006 kom Wilber med en ny bok, Integral Spirituality. Han kompletterar här kvadranterna med perspektiv, inifrån och utifrån. En
mediterande upplever sig själv inifrån och kan inte se sig utifrån, kan inte se
att han är verksam på en viss nivå i den övre vänstra kvadranten, och att han
inget vet om de andra tre. De gamla visdomstraditionerna från hinduism,
buddhism, kristendom, islam etc. kan därför inte motstå kritiken från moderniteten, som kräver dem på objektiva bevis, och
från postmoderniteten, som visar att deras
”tidlösa sanningar” till dels är formade av den kultur, där de skapats. Men
just den överblicksbild, som kvadranterna erbjuder, gör det möjligt att erkänna
och inkorporera det bästa av det premoderna, moderna och postmoderna. Dock utan
metafysiken, för Wilber ersätter nu varseblivningar med det som går före,
nämligen perspektiv, och menar att fenomenen bara existerar inom ramen för det
perspektiv, som en iakttagare förmår anlägga. På det sättet finns det också
”olika nivåer av Gud”. Men just därför kan religionen bli ”ett transportband” från primitiva nivåer till de mest
utvecklade. Förutsatt att både vetenskapen och religionen upphör med sin
fixering vid den mytiska nivån, vid ”Herren
Sebaot” etc. För det andliga, religionen, Gud finns på alla nivåer. Wilber
solidariserar sig nu med postmoderniteten, men därmed hotar total relativism. Han tycks inte inse att, liksom
texten är korrektiv vid litterära tolkningar, så
är den fysiska världen ett korrektiv mot total
relativism vid tolkningen av världen.
En senare upptäckt (än Wilber)
är Richard Tarnas, The Passion of the Western Mind (1991, pocket
1993) som introduceras i Sökandet är vårt
största äventyr. Med beundransvärd överblick, stringens och
verbal intuition berättar Tarnas det västerländska tänkandets historia fram
till våra dagar och visar på så sätt hur vår världsbild har växt fram, den
världsbild där människan har tillägnat sig all medveten intelligens, medan
kosmos blivit blint och mekaniskt och Gud är död. Därmed har människan blivit
en främling i sin egen värld. Men detta har fött en längtan efter den gemenskap som gått förlorad. Den djupaste passionen i Västerlandet är, menar Tarnas, att överskrida denna
världsbild genom att åter förenas med den natur som en gång skapat människan. ”Telos, den inre
riktningen i och målet för den västerländska tanken, har varit att återförenas
med kosmos i en mogen participation mystique,
att överlämna sig frivilligt och medvetet i famntaget av en större enhet som
bevarar mänsklig autonomi samtidigt som den överskrider mänsklig alienation”.
Detta är, kan man säga, samma tanke och känsla som i Selma Lagerlöfs
kompositioner över människa och natur och som i Prigogines påvisande av att
hela världen inklusive människan fungerar som självorganiserande system.
Liknande
tankar genomsyrar biologen Elisabet Sahtouris’
Earthdance.
Living Systems in Evolution (1999 och senare), men utvecklas nu
till en möjlig lösning för mänsklighetens ödesfråga: hur skall vi undgå att
förstöra det ekosystem, som vi lever i och av
och på, och därmed själva gå under? Svaret hon finner är att vi skall lära av
naturen, av livet, av Jorden. Som en ung art befinner vi oss ännu i adolescensen, tonårsåldern, och förstår inte att
blicka utöver vår egen kris och se att livet tidigare har löst sådana kriser
genom att vända strid och konkurrens till samarbete
och genom att ständigt återanvända Jordens
materia. För det är den enda vi har tillgång till; det finns bara ett jordklot,
Jorden är en ö. Kruxet är bara, måste man tillägga, att vi, i motsats till
cellerna i vår kropp som samarbetar så perfekt, inte är klonade och, i motsats
till andra levande varelser, är självmedvetna och kan motsätta oss sådana
lösningar. Den mänskliga aggressiviteten, maktlystnaden, erövringslusten är
hinder på vägen. Vad man kan hoppas på är att kraften, ”momentet”,
i livets, i ”Gaias”, utveckling mot samarbete skall riva även oss med sig till
ny gemenskap. (Introduceras i Sökandet är vårt
största äventyr.)
Andra forskare och (ny)tänkare som introduceras och
diskuteras i mina tre böcker från 1994, 1999 och 2003 är bl a Gregory Bateson, Susan Oyama, Anthony Wilden, Nicholas
Maxwell, E F Schumacher, Stuart Kauffman, Amit Goswami, Beverly Rubik, Rolf
Edberg, Elisabet Hermodsson och Bo
Ahrenfelt.
Alltmer
har jag kommit att se att den moderna naturvetenskapen från 1600-talet är en ideologi, behärskad av ”den djupt
naturvetenskapliga tanken” (Uddenberg) att utvecklingen slumpmässigt styrs av
kemiska och fysiska processer. Biologin är den senaste vetenskap som har satsat
på denna ideologi - och vunnit. Men är allt verkligen bara slump och DNA? I den
tankeväckande boken How the Leopard Changed Its
Spots visar Brian Goodwin
att de viktigaste processerna i naturen förlöper ”bortom
Darwin och DNA”. Goodwin har också
skrivit tänkvärt om en ny
vetenskap som kan lära oss leva. Detta jämte studier över verk av Lynn Margulis och Dorion
Sagan, Rupert Sheldrake, Susan Oyama, samt Nils Uddenberg och Åke
Hedberg ingår i min fjortonde bok: Bortom
Darwin och DNA. En icke-mekanistisk biologi (2004).
Efter
den har jag arbetat ett halvår med Stephen Wolframs
gigantiska bok A New Kind of Science från år 2002. Det är
verkligen ett nytt slags vetenskap, så till vida som Wolfram genom att i datorn
”köra” olika slag av enkla program för ”cellautomater”
funnit ett sätt att förutsättningslöst undersöka världen, inte som tillstånd (i enlighet med den traditionella
vetenskapens matematiska ekvationer och formler) utan som process. På
det sättet kan han driva dessa cellautomater framåt, inte tio eller hundra steg
utan tusentals, med resultatet att han kan iaktta att åtskilliga av dem, trots
de enklaste regler och utgångslägen, utvecklas till total komplexitet och oregelbundenhet. Här ett exempel (700
steg enligt regel 110 (s 33), fortsättning på följande sidor, sammanlagt 3200
steg):
Det är en komplexitet, som
kanske inte överträffas någon annanstans, och den kan inte reduceras till någon enkel formel eller lag. Icke
förty drömmer Wolfram om att genom insiktsfullt sökande
finna en bakomliggande, enkel regel, som ytterst styr hela världen i all dess
mångfald. Också han är alltså, trots allt, besatt av tanken om en teori för allt, blott att den inte skall ha formen av
en lag för tillstånd utan av en regel för utveckling. Inte heller han vill nöja
sig med en värld som utvecklar sig fritt efter eget skön mot självförverkligande. Däri delar han den gamla
vetenskapens begränsning, för att inte säga dess lust till förmynderskap.
Mycket mer om detta i min ”Tillstånd
eller process – två sätt att förstå världen”. Hur
mycket visare är inte Erich Jantsch, när han skriver: ”Evolutionens syfte,
liksom dess riktning, är inte föreskrivna; de utvecklas tillsammans med
systemen som bär evolutionen.” ”Resultatet är en alltigenom öppen evolution […].” ”Evolutionen ger mening
först i efterhand.”
Under våren 2005 funderade jag
över vilket begrepp som var det mest grundläggande eller heltäckande av dem som
de nya vetenskaperna lanserat och stannade inför emergens, framkomsten av något kvalitativt nytt utan att detta
kunnat förutses utifrån egenskaperna hos de delar som deltagit i
tillkomstprocessen (helheten är mer än summan av delarna). Det ledde till en ny
bok: Världen
underbarare än vi tror. Emergens, självorganisation, synkronisering,
icke-reducerbarhet (2006). Här introduceras och diskuteras
böcker av Mario Bunge, Robert B Laughlin, Harold J
Morowitz, Steven Johnson, Steven Strogatz, Stephen Wolfram och Steven Rose samt sajter på nätet av Alder Stone Fuller och M Alan Kazlev. Som en förnyelse i tanken av samma
dignitet som den Jantsch/Prigogine gav mig, upplevde jag Laughlins
konstaterande att vetenskapens mål ”att förstå naturen genom att bryta ner den
i allt mindre delar [i dag] ersätts av målet att förstå hur naturen organiserar
sig själv” (Laughlin fick Nobelpriset i fysik 1998).
Men jag försöker också
bestämma min egen position mellan en ortodox reduktionistisk vetenskap och en
självtillräcklig andlighet. Fem bidrag kan läsas här:
Inledning, Från
reduktionism till emergens, Darwin hade
inte fel, Ett
omöjligt äktenskap? och Att
segla mellan Skylla och Charybdis. Fyra följdskrifter är De lärda och Galileis
kikare – i dag, Utbrott och
uppbrott – en formel för paradigmskifte, Den höga muren, Empiri och
metafysik.
Varför är emergens och
självorganisation så främmande för den etablerade vetenskapen? Grundfelet tycks
vara att den analytisk-reduktionistiska metoden
av sig själv har lett till en atomistisk-mekanistisk-deterministisk världsbild; den ligger så att säga implicit i
själva tillvägagångssättet, i ansatsen. Därmed finns det inget utrymme för
naturens egen verksamhet och skapande,
för emergens och självorganisation. Det är som förhållandet mellan läkare och
patient: den ”tålmodiga” (patienten) tänks inte ha någon egen förmåga att
handla. Likadant med förhållandet mellan erövrare och kolonisatörer å ena sidan
och ”infödingar” å andra.
Naturen kan inte agera, sägs det, därför att en handling
”förutsätter en intention som i sin tur förutsätter en medvetenhet som i sin
tur förutsätter en aktör” (Mats Bengtsson). Det erbjuder onekligen svårigheter
att tillämpa sådana begrepp på naturen. Men det beror på att de är myntade på
människan, betecknar egenskaper hos henne. Varför skulle de passa lika bra för
naturen? Där gäller i stället vad Ken Wilber kallat ”Kosmos
självtranscenderande drivkraft”. Och att en sådan existerar är lika
självklart som dess fortlöpande resultat av ständiga överskridanden: från Big
Bang till galaxer, stjärnor, planeter och liv; från celler till växter, djur,
människor och medvetande.
Och Wilber fortsätter med väl avvägda ord: ”Det är kreativitet, inte slump, som bygger upp Kosmos. Men
därav följer inte att man kan likställa kreativitet med sin speciella
favoritgud. […] Men fundamentalisterna, kreationisterna, tar fasta på de här
tomma utrymmena i vetenskapens hotell för att fylla konferensen med sina
delegater. […] Det finns utrymme för något andligt i Kosmos, men vi bör vara
försiktiga med vad vi fyller det med. Det […] är något obestämbart, men det är
inte inaktivt och livlöst eftersom det ger upphov till tillblivandet i sig.” (En kortfattad historia om allting, 44 f)
Att den analytiska metod som
lett till så många välsignelser för mänskligheten, tillika har genererat en
verklighetsfrämmande, steril världsbild, som hindrar oss att se att denna värld
är sådan att den har kunnat skapa inte bara sig själv utan också oss, är
en av tankelivets stora tragedier. Detta utvecklas vidare i Naturvetenskapens
blinda fläck.
Ett nytt perspektiv på vad som
här avhandlas upprättades 2006 i en avhandling i Linköping av Emma Eldelin: ”De
två kulturerna” flyttar hemifrån. C.P. Snows begrepp i svensk idédebatt
1959-2005. Genom att tillämpa Snows ”de två kulturerna” på svenska förhållanden kan
författaren få ett övergripande perspektiv på debatten i Sverige mellan
naturvetenskap och humaniora, ett perspektiv där också mina försök att
överskrida gränsen mellan dessa båda områden har sin legitima plats. Detta
utvecklas vidare i Att
överskrida gränser.
Goethe och Gaia
Henri Bortofts mäktiga bok The Wholeness of Nature. Goethes Way of Science från
1996 är dräktig med idéer:
1.
Goethe hoppades bli ihågkommen mer
som vetenskapsman än som diktare (år 1987 hade det också kommit 10.000 skrifter
om honom som forskare).
2.
Goethes ”way of science”, hans sätt att
se och tänka, är ett alternativ, en avsiktlig motinstans, till Galileis,
Descartes och Newtons vetenskap.
3.
Goethe
tvingar inte naturen att svara på förnuftets frågor, utan han fördjupar sig i
det sinnliga intrycket av dess rörelser. Han är inte domare
utan deltagare.
4.
Detta gör han
genom att inte undersöka fenomenen sådana de föreligger ”färdiga” utan i
stället begrunda hur de kommer till och
vidareutvecklas.
5.
På det sättet
kan han nå fram till t ex den växande växtens ”autentiska
helhet”, som inte är summan av dess delar utan tvärtom en ”mångfald i enhet”, där växten av egen kraft, förmår
blomma ut i stam, blad, blomma, frukt. Allt detta kan han inte iaktta i stunden
utan han ser det för sitt ”inre öga”. Men han ser växtens hela projekt, och avvisar
därför varje tanke på att det finns en annan värld gömd bakom sinnevärlden. Vad
han ser är en annan dimension av samma fenomen, helhetens
dimension. Helheten är inte blott en abstraktion (nominalism/empirism),
men heller inte en egen, separat verklighet (platonism).
6.
På det sättet
är Goethe empirist mer än de flesta, men samtidigt är han klar över att all
iakttagelse innehåller något som går utöver sinnenas vittnesbörd, nämligen fenomenets enhet. Det är den han når fram till i sin ”exakt sinnliga fantasi” (inre begrundan). I
vetenskapens historia kallar Bortoft detta för ”den organiserande
idén”, och menar att sådana idéer, gärna härrörande från
kulturhistorien, varit viktigare för vetenskapens utveckling än konkreta
experiment.
Detta är bara ett axplock ur
denna rika bok, se vidare min introduktion ”Domare
eller deltagare – två hållningar i vetenskapen”.
”En
vild, komplex, dynamisk varelse”, så kallar Stephan
Harding Jorden i boken Animate Earth.
Science, Intuition and Gaia (2006). Där samlar han den visdom
han som ”Resident Ecologist” utminuterar på Schumacher College i
Devon, England. Sommaren 1999 demonstrerade han också för miljöpartiet i
Skåne hur jordens ekologiska system fungerar som feed
back-processer inom ramen för solenergins oändligt komplicerade
kretslopp på jorden. Så med kolets, kalciums och svavlets, syrets och fosforns
”resor” över land och hav, genom atmosfär och underjord. Viktiga är molnen, som
med sin vita ovansida reflekterar bort det solljus, som skulle gjort jorden för
varm. Över havet bildas molnen genom kondensationskärnor från alger. På sådana
sätt reglerar livet temperaturen i sin egen livsmiljö och är överallt delaktigt
i vad som sker. Ekologins mirakel är att den ena
varelsens avfallsprodukter blir ”mat” för den andra, så med syret som driver
oss (och djuren), samtidigt som vi avger koldioxid, som upptas av växterna,
vilka i sin tur avger syre. Så är planeten en symbios
av materia och liv: Gaia.
I vår tid är Jorden desperat, menar Harding,
den vacklar mellan istider och kortare varma perioder som en snurra, som håller
på att tappa farten. Med sitt rätlinjiga förnuft är människan inte kompetent
att handskas med detta. I stället behöver vi känna att vi lever våra liv i
symbiotisk relation med en planetarisk varelse så mycket större än vi själva,
ungefär som mitokondrierna i cellen. Gaia är förvisso mer lik en levande
organism än en död stenklump, men levande i vanlig mening är hon kanske inte.
Men Jorden är något mycket större och märkligare
än vad vi vanligen föreställer oss.