Erland Lagerroths hemsida
Från
närläsning av romaner till begrundan av
vetenskap-världsbild-sätt att tänka.
SVENSK
VERSION
”Sökandet
är vårt största äventyr”, konstaterade Rolf Edberg. Följ med på ett sådant
äventyr och upplev något av samma glädje, klarhet och insikt som en sådan
upptäcktsresa under 50 år har gett mig! Resan, vägen, berättelsen börjar med ”närläsning” av romaner
samt med hermeneutik
och går via begrundanden av litteraturvetenskap, humaniora och
naturvetenskap till upptäckten av en ”humanistisk” naturvetenskap, en ”världsfilosofi”,
en ”passion”
i det västerländska tänkandet, en möjlig lösning på mänsklighetens ödesfråga, en biologi bortom Darwin och DNA, ”ett nytt slags
vetenskap” och en vetenskap om emergens och självorganisation, ”där målet att förstå
naturen genom att bryta ner den i allt mindre beståndsdelar ersätts av målet
att förstå hur naturen organiserar sig själv”. Men resan innebär samtidigt
upptäckten av nya tankeformer, andra sätt att tänka
(och se, förstå och forska): relationer, helhet, process, system, växelspel,
dialektik, feed back, kretslopp, självorganisation, självöverskridande,
finalitet. Det hela
resulterar i ett överskridande av den traditionella (natur)vetenskapen, en ny världsbild och ett nytt evangelium, Samt ett
återupplivande av vårt förhållande till det levande landskapet.
Vad
som följer är alltså en personlig upptäcktsfärd genom humaniora och naturvetenskap
med en sådans spänning och aha-upplevelser, inte något försök till historisk
eller systematisk översikt över det genomkorsade området. Jag ska berätta om en
process, inte beskriva ett tillstånd. Vad som bjuds är forskningsprocessens liv
och rörlighet, inte en frusen bild av landskapet självt med en sådans illusion
av objektivitet och slutgiltighet. Samt en slutlig klarhet om vad jag sysslat
med och vad det hela gått ut på.
Men dessförinnan länkar till några speciella områden:
Personliga öden och äventyr Böcker och föredrag Separata studier Länkar utåt Nyckelord
Erland
Lagerroth. Foto Michael
Högberg 2004, Ystads Allehanda 11 jan 2005
E-post: erland.lagerroth@telia.com
Under 50 års tid har min
forskning utvecklats ”vertikalt”, mot allt större och vidare perspektiv. Genom
en doktorsavhandling Landskap och natur i Gösta
Berlings saga och Nils Holgersson (1958) upptäckte jag, att en
beståndsdel i ett diktverk alltid måste betraktas i sina relationer till andra
delar av verket. I mitt fall landskapets och naturens relation till människor
och händelser - både episka relationer på orsaksplanet och lyriska på
likhetsplanet (”kontrapunktiska kompositioner”).
När brukspatron Sinclaire i släde far för att hämta hem sin dotter Marianne, är
han på ”strålande humör”, och ”det var heller [!] ingen måtta med den glans,
som från den klara himlen strömmade ned över februaridagen”. Effekten av en
sådan samverkan mellan människa och landskap i
en roman kan vara större än av en metafor eller symbol i en dikt, men den har
sällan uppmärksammats. Lagerlöf är en
mästare i att skapa sådana samband, och, vid sidan av några romaner av Thomas
Hardy, är Gösta Berlings saga den kanske tätast vävda romanen ”of
character and environment” (Hardys uttryck) i världslitteraturen. Därmed har
hon också gett landskapen i dessa två böcker en estetisk
verkningskraft, en emotionell klangbotten,
som har få motsvarigheter och som framkallar en stark känsla av närvaro hos läsaren. Det blir inte längre fråga om
abstrakt uppfattning utan om åskådlig upplevelse,
en upplevelse som verkar tillbaka på läsaren i form av ett berikande av jaget
självt.
Som en konsekvens försökte jag
i Svensk berättarkonst (”läsningar”
av Röda rummet, Karolinerna, Onda sagor, Sibyllan; 1968) gripa över,
inte delar eller fragment av de fiktiva världar, som kallas romaner, utan hela
verket som en fungerande helhet.Detta
forskningsprogram visade sig emellertid innebära en rad komplikationer, som den
analytiska vetenskapen inte hade ägnat mycken uppmärksamhet. Vad är egentligen
en roman och hur tillägnar man sig den? De vanliga tankemodellerna: diktverket
som efterbildning (mimesis), uttryck, struktur och symtom, räckte dåligt till.
Men en dag stod för mig en ny och annan möjlighet: romanen som process, en episk process.
Med ett sådant betraktelsesätt kan man begrunda inte vad romanen är utan vad den gör,
man kan studera hur verket fungerar för att
realisera sin innebörd. Det sker något i romanen, en utveckling från
en position till en annan. Den söker sig fram mot något som ej finns från
början, ett jämviktstillstånd, en klarhet, en insikt. Från första sidan till
sista opererar verket i princip som en funktionell
helhet.
Detta sätt att tänka har sedan
visat sig fruktbart och har stimulerat till ”läsning”
(”close reading”, ”criticism”) av en lång rad romaner (jag säger inte ”analys”,
för det gäller att hålla samman det som fungerar samman, att överskåda det, inte att sönderdela det i separata
fragment). Sålunda, förutom de fyra läsningarna i Svensk
berättarkonst, tre mindre
monografier om Lagerlöfs Jerusalem, Martinsons Aniara och
Dostojevskijs Bröderna Karamazov samt smärre studier av En
herrgårdssägen, Gösta Berlings saga, Myten om Wu Tao-tzu och Singoalla.
Därtill en volym om sägner och berättelser: Selma
Lagerlöf och Bohuslän (1963). Samt till sist ännu en
samlingsvolym: Den klarnade erfarenhetens
förvärv (Brott och straff, Processen, Stäppvargen, Varulven,
Hans nådes tid) (1996). På detta sätt upptäckte jag att romaner och
noveller är överlägsna instrument för att förstå vad det är att leva som
människa i denna värld.
Men hur går det då till att
förstå eller tolka en roman? Detta begrundas närmare i Romanen i din hand (1976). Titeln låter förstå att boken handlar om den
individuella romanen ”i din hand”, inte om romanens formvärld i allmänhet.
Syftet är att möjliggöra en optimal läsning, en läsning som ger dig ”romanen i
din hand”. Att denna inriktning på
helhet och process i en enskild roman
var originell, ja främmande för vetenskapen, d v
s för den vetenskap som
växte fram under 1600-talet och som sökte allmängiltiga
lagar, gick upp för mig riktigt först den 15 november 2006. Mitt forskningsföremål,
min riktpunkt, vad jag sökte klarhet om, var ju individen,
inte något generellt fenomen, något allmänbegrepp. Den som söker förstå en
individ genom att splittra upp den efter ett på förhand
uppställt mönster av synpunkter har redan våldfört sig på
forskningsobjektet. För in-divid betyder odelbar. I stället
fordras ett fantasisprång på basis av fri
överblick över verkets alla sidor, över helheten,
för att individualiteten skall framträda. Ett fantasisprång som ständigt måste kontrolleras och korrigeras genom
ett återvändande till texten. Allt detta är så mycket viktigare som den moderna
vetenskapen från 1600-talet blivit mönsterbildande också för humaniora.
I samband därmed upptäckte jag
också att begrepp som genrer eller former eller typer av
roman inte är några fasta storheter. Ur historisk synpunkt är de
approximationer, ur systematisk tendenser
och ur den enskilda romanens synpunkt är de hjälpbegrepp till praktisk
orientering (32).
Fastän jag inte förstod det
fullt ut förrän en sommarnatt 2008, efter en märklig dröm om att hoppa
fallskärm utan fallskärm, stod jag här med humanioras egenart i handen: att som yttersta
forskningsobjekt ha individuella mänskliga skapelser och som forskningens mål
att förstå dessa individer. Skulle humaniora kunna leva upp till
detta? Inte, som det visade sig, i varje fall i Sverige, kanske för att landet
är för litet eller för konservativt eller för trögt för en sådan omsvängning.
Den nygamla analytiska reduktionismens dragningskraft är alltför stark. Positionerna
har återgått till de gamla.
Det
fanns dock en gammal vetenskap, för vilken en sådan riktpunkt inte var
främmande, nämligen hermeneutiken, läran
om tolkning. Vid denna tid hade hermeneutiken upplevt
en pånyttfödelse och erbjöd ny kunskap,. Också tolkningen är en process, en
process som går från del till helhet och tillbaka till delen i ett ständigt kretslopp mellan tillägnelse, upptäckt, kontroll och
korrigering, ett kretslopp som i princip kan fortgå hur länge som helst och som
därför inte har formen av en cirkel utan av en spiral
(fast jag inte lyckats rita en
sådan här):
Fortsatt läsning, varvid
denna uppfattning
prövas
mot textens fortsättning
Läsning av texten från början En uppfattning om
verkets karaktär,
helhet,
mening uppstår
Uppfattningen av
verkets karaktär,
helhet, mening korrigeras i
enlighet
med de nya intrycken
Eftersom upptäckterna – av
verkets sammanhang, helhet, egenart, ”mening” – sker språngvis, som en skapande akt, är det en heuristisk
process (”heureka” – ”jag har funnit det”); den har formen av en spiraltrappa.
Och eftersom processen sker i ett ständigt växelspel
mellan del och helhet, där resultaten matas in på det redan lästa och förändrar
förståelsen av det (feed back), och eftersom
varje upptäckt omedelbart överskrider den
närmast föregående förståelsen, är det också en dialektisk
process. Med en sådans komplexitet och rörlighet. Det finns ingen sann
tolkning, bara sådana tolkningar som är adekvata
i förhållande till texten och giltiga i
förhållande till vad som är känt. Resultatet måste alltid kontrolleras mot
texten, som är det yttersta korrektivet.
Relation, helhet, process, funktion, växelspel, system; heuristisk och dialektisk process med återkoppling
och överskridande av tidigare resultat i en
momentant skapande akt - det var upplevelser,
erfarenheter, insikter, som konstituerade ett nytt och skapande sätt att tänka. Nytt i förhållande till
vardagsvetenskapens analytiska reduktionism och vardagstänkandets slappa syn på
världen som en samling ting eller en anhopning materia. En helhet, en process,
ett system - ja t o m en relation eller ett växelspel - kan aldrig förstås
utifrån en analys av delarna, därför att det ju är fråga om ett samspel mellan delarna. Den som försöker något sådant
är helt enkelt inkompetent. Sättet att tänka är samtidigt sättet att se på verkligheten.
Motsättningen mellan det gamla
och det nya sättet att tänka kan konkretiseras i synen på mitt eget speciella
forskningsobjekt romanen. Enligt det positivistiska sättet att se är
forskningsobjektet något givet, som sinnesdata (”data” betyder just det
”givna”). En roman är också mycket riktigt given på detta sätt, nämligen som
papper och trycksvärta. Men det intresserar bara boktryckaren och i någon mån
förläggaren. Romanen som intresserar läsaren och forskaren är, som receptionsestetiken konstaterat, något helt annat: den
skapas av varje läsare vid varje läsning utifrån trycksvärtan på papperet,
uppfattad som tecken i enlighet med sociala konventioner och läsarens
kompetens.
Den yttersta konsekvensen blir
att forskningsobjektet skapas i forskningsprocessen själv, skapas i en heuristisk-dialektisk
akt, som i princip inte har något slut och som därför aldrig kan nå vare sig
uttömmande eller slutgiltiga resultat. Bara resultat som är adekvata i förhållande till texten och giltiga i förhållande till vad som vid
tolkningstillfället är känt. Någon absolut sanning finns inte, bara det som är
sant för den läsaren av den romanen i den situationen. Vilket dock inte innebär
någon absolut relativism, eftersom fasen av kontroll gentemot texten ständigt
återstår och förbjuder varje anspråk på absoluta resultat, också påståendet om
absolut relativism.
Litteraturvetenskap och vetenskap
Med detta
bagage torde det vara lätt att förstå, att det var naturligt för mig att gå
vidare och begrunda både litteraturvetenskapen och vetenskapen. I själva verket
hade jag i mitt tänkande passerat fackvetenskapernas nivå och börjat arbeta på
en nivå, som rätteligen bör kallas filosofisk.
Det senare lärde jag mig av den förträffliga brittiska filosofen Mary Midgley i
hennes bok Science and Poetry (2001
och senare). För dem som stannar inom fackvetenskaperna kan denna nivå upplevas
som störande och förvillande. I Litteraturvetenskapen
vid en korsväg (1980) visas begränsningarna i positivistiska, marxistiska
och strukturalistiska framgångssätt och förordas - delvis under intryck av Sartres Critique de
la raison dialectique - dialektiska,
humanistiska och finala
(ändamålsorienterade).
Och vidare:
hur arbeta i vetenskap överhuvud: Mot en ny
vetenskap (1986). Här introduceras och används en paradigmteori, som är mer sofistikerad än Thomas Kuhns, en teori utarbetad av Håkan Törnebohm, professor i vetenskapsteori i
Göteborg (I:8). Fjorton böcker på väg mot ett nytt paradigm presenteras och
diskuteras, bland dem Joachim Israels Språkets dialektik och dialektikens språk och Om
konsten att blåsa upp en ballong inifrån, vidare Karel Kosíks Det
konkretas dialektik, Raymond
Williams’ Marx och kulturen (Marxism
and Literature), Fritiof Capras The Turning Point, Richard Matz’ Sams med Jorden och Erich
Jantschs The
Self-Organizing Universe (II:6-10, 12-13). Nyckelord i dessa är dialektik,
helhet, relation, feed back, process, system, självorganisation.
Ett begrepp
som först förbryllade mig i Joachim Israels Språkets dialektik och dialektikens språk var interna relationer. Men där ligger den tydligaste
skiljelinjen gentemot traditionell empirisk vetenskap. När denna skall
undersöka verkligheten gör den det genom analys, sönderdelning av
objektet, ofta(st?) också genom att reducera delarna till någon mer elementär
nivå. Betecknande är att ”analys” sedan långt tid tillbaka blivit synonymt med
”vetenskap”. Helheten förbigås därmed från
början, den blir försummad, förnekad, förintad. När delarna sedan klarlagts, kan
de relateras till varann i externa relationer, fastän de från början
ingått i en eller flera helheter. Men en holistisk-dialektisk forskning söker
från början få grepp om de helheter som världen består av och urskiljer inom
dem relationer, interna relationer, relationer som är betingade av den helhet
de ingår i. Och allt detta är i rörelse, befinner sig i en fortgående process. Vilket
inte utesluter begrepp som struktur och ordning: de är tillfälliga egenskaper
hos processen, en genomskärning så att säga vid en viss tidpunkt.
I Mot en ny vetenskap begrundas och
belyses också situationen i vetenskapssamhället för den som talar för ett
nytt paradigm (I:17, 19-21). Att situationen för litteraturen i skolan
likaledes är problematisk framgår av två gymnasieinspektörsrapporter (I:6). Här
slås också ett slag för forskning som existentiellt
sökande: att förstå den värld vi lever i och det liv vi lever (I:17).
Ytterst gäller det treenigheten vetenskap-världsbild-sätt
att tänka och vad den betyder för vårt sätt att
leva:
Vetenskap
Världsbild
Sätt att tänka, se, (upp)leva
En humanist söker förstå den värld han lever i
På mestadels empirisk väg, genom egna studier, hade jag
alltså kommit fram till ett nytt sätt att tänka. Min stora lycka som forskare
och som människa var att jag sedan återfann detta sätt att tänka och se på
världen i en ny naturvetenskap som växt fram under samma tid som jag vann min
klarhet. (Till historien hör att jag har en gammal kärlek till naturvetenskapen
– tog studenten på reallinjen med fysik, kemi och specialmatematik. Mina två
intressen kunde alltså förenas, och både min värld och jag själv blev hela
igen.) Upptäckten kom 1985 genom Erich Jantschs
storartade bok The Self-Organizing Universe från
1980 och ledde direkt till Ilya Prigogine (se
nedan). Också här var nyckelbegreppen helhet och process, system och funktion, men
självorganiserande sådana. Mina sex följande böcker handlar i huvudsak
om detta nya paradigm: Världen och vetandet sjunger på nytt (1994),
Nya tankar, nya världar
(1999), Sökandet är vårt största äventyr
(2003), Bortom Darwin och DNA
(2004), Världen underbarare än vi tror (2006) och Humanist
bland naturvetare (2008).
Denna nya naturvetenskap kan sägas vara ”humanistisk” på så sätt att den visar oss en värld
som existerar på samma sätt som vi människor (eller snarare vi som den). Med
hjälp av den energi som går genom världen kan materien organisera sig själv
till fungerande helheter, processer och system
som virveln och ljuslågan, komplicerade kemiska strukturer och solenergins
kretslopp på Jorden inklusive vädret, klimatet och växternas och bakteriernas
fotosyntes. Vidare alla ekologiska system upp
till Gaia och därtill alla former av liv, inklusive
människan. System som tack vare feed-back-funktionen också uppehåller och reglerar sig
själva. De kallas självorganiserande system
eller dissipativa strukturer (av latinets
”dis-sipare”, kasta omkring, förskingra; det som förskingras är den energi som
krävs för funktionen). Vi har dem runtom oss och
vi är själva sådana system, och så är alla system i våra kroppar, ner till den
enskilda cellen. Naturen, liksom människan (och i kristendomen Gud), kan skapa. Men inte på samma medvetna och ”rationella”
sätt (jfr nedan om metabolisk funktion).
Nyckelord
för dessa system är långt från statisk jämvikt, öppen för
genomströmning av materia och energi i en fortlöpande process,
som genom feed back organiserar sig
själv. Vidare fluktuationer (störningar) utifrån
eller inifrån som via en stöt med stor gradient kan driva systemet över en instabilitetströskel till att överskrida
och omskapa sig själv. Livet kännetecknas
därutöver av autopoiesis, det producerar också, såsom har klarlagts av Maturana och Varela,
sina egna beståndsdelar (fostret!)). Det hela är en universell existensform, men ingen tycks ha förstått den före
Prigogine.
Felet med
materialismen var inte att den var en lära om materien, utan att den inte
förstod sig på materien. För vad
kan väl vara mer självklart än att naturen organiserar och organiserat sig
själv – när man väl övergivit tanken på Gud som ingenjör och mekaniker och
förstått att det minsann inte är vi människor som sitter och pular med virvlar
i vatten och luft. Materien är – med hjälp av energin – själv skapande och inte
bara passivt, menlöst ”material” för mänskliga aktiviteter, inklusive
naturvetenskapen. Det vill säga efter Einsteins likställande av energi och
massa enligt formeln E = mc2 bör
det väl heta att världen kan organisera
sig själv. – Att sedan denna värld, som skapar sig själv, en gång måste ha
blivit skapad, är en omständighet som aldrig har oroat mig, därför att jag inte
har instrument för att förstå hur det har gått till och därför att jag älskar denna världen som
den är. Men jag är medveten om att andra anser sig ha sådana instrument och
därmed ser mig som en som vänder ryggen mot ”mysteriets port”.
När störningar inträffar kan dessa
system alltså överskrida och reorganisera sig själva till alltmer komplicerade existensformer (så länge energi finns att tillgå). På
detta sätt har naturen själv skapat den oerhörda mångfald, som vi haft
privilegiet att födas in i. Och vi är själva den senaste skapelsen av denna
stora evolution som, i motsats till Darwins,
omfattar allt på denna jord, inte bara den biologiska nivån. Darwin hade inte
fel, men darwinismen är inte hela sanningen.
Vi är vana vid att tänka på
skapande och organisation som rationella, medvetna verksamheter, men detta är
bara en möjlighet. Den ”agent” som styr
systemet behöver inte ha sitt säte i hjärnan (eller hos Gud) utan kan lika väl
vara metabolisk, höra hemma i ämnesomsättningen
(vi behöver bara tänka på våra egna kroppssystem och inälvor, som reglerar sig
själva på detta sätt. Fysiologen Lewis Thomas deklarerade att han hellre skulle
bli satt att flyga en jumbojet än att styra sin egen lever.). I själva verket
är system styrda av sin egen metabolism det vanliga i naturen och evolutionen.
Och det har gått förträffligt. Rationaliteten är en mer problematisk agent. Som
vi vet i dag i den ekologiska krisens tid. Rationalitet är en förmåga med stor
genomslagskraft men bristande kringsyn, begränsad kapacitet.
En central personlighet i
detta nya paradigm är Ilya Prigogine (1917-2003),
som var professor i Bryssel och Austin, Texas, och som 1977 fick Nobelpriset i
kemi för sin teori just om ”dissipativa strukturer”. Från ett tidigt intresse i
humaniora gick han mot en karriär i naturvetenskap som gjorde honom till vår
tids Newton. Men i motsats till Newton har han skapat en världsbild som
innefattar både naturen och människan (inklusive forskaren själv) och
kan därmed sägas vara större än Newton. Genom att förstå en existensform som är
gemensam för natur och människa har han skapat förutsättningar för en ny
vetenskap. Min väg till Prigogine gick via den ovan nämnda boken The Self-Organizing Universe (1980, på tyska
1979) av hans uttolkare och fullföljare, det
österrikisk-amerikanska universalgeniet Erich Jantsch,
en mästare att tänka i processer, system, feed back, utveckling. På baksidan av hans bok heter det:
This book views the evolution of the universe -
ranging from cosmic and biological to sociocultural evolution - in terms of the
unifying paradigm of self-organization. The contours of this paradigm emerge from the synthesis of a number of important
recently developed concepts, and provide a scientific foundation to a new world-view which emphasizes process over structure, nonequilibrium
over equilibrium, evolution over permanency, and
individual creativity
over collective stabilization. From an understanding of non-dualistic, creative sharing in evolution arises
a new sense of meaning. This book, therefore,
provides a comprehensive framework for a deeper understanding of human
creativity in a time of transition.
I en länk
en bild av Jantsch själv, kanske första gången en sådan publiceras i Sverige
(med tack till Mats Niklasson). Den samordnade utvecklingen på makro- och
mikroplanet mot alltmer komplexa existensformer sammanfattar han i en berömd
bild:
Prigogine själv (och filosofen
Isabelle Stengers) mötte jag i Ordning ur kaos.
Människans nya dialog med naturen (1984, franska originalet La nouvelle alliance, 1979) och senare i många
andra böcker. Om ordningen i den ”moderna” analytisk-reduktionistiska vetenskapen från 1600-talet sägs det här:
”Naturens förnedring är parallell med glorifieringen av allt som undflyr den, Gud
och människan” (53). Nedvärderandet av naturen förenar vetenskap och religion.
Men livet är ”den yttersta konsekvensen av förekomsten av självorganiserande
förlopp, i stället för att vara något som står utanför naturens ordning” (172).
Vi är den senaste skapelsen av den natur vi lärt oss ringakta. ”Den klassiska vetenskapen”, heter det sammanfattande, ”den
mytiska vetenskapen om en enkel, passiv värld, tillhör det förflutna, dödad
inte av filosofisk kritik eller empirisk resignation utan av vetenskapens egen
inre utveckling” (57).
Prigogines teori omfattar
alltså både materia och liv, och genom den kan vi övervinna ensidigheterna i naturvetenskap och humaniora.
För naturvetenskap handlar om en värld utan människa,
humaniora - och än mer ”humanism” - om människan utan värld. Det första känns torftigt och andefattigt, det andra
inskränkt och antropocentriskt. Det beror på att det i båda fallen är fråga om
abstraktioner och konstruktioner. För världen är ju hel
och en, det är bara vi som envisas med att dela upp den i två: människa och
natur, själ och kropp, medvetande och materia. Det blir därför angeläget att
begrunda relationerna mellan de båda
sidorna, något jag alltså började med redan i min doktorsavhandling. Och den
som en gång förstått att fokusera helhet och process hos en stor roman och på
så sätt lyckats få grepp om en fiktiv världs sätt att fungera har också fått
förutsättningar att förstå stora och små system i den faktiska världen, från
virveln och ljuslågan till Jorden som geologisk-biologisk organisation, ”Gaia”. Sättet att tänka är detsamma. Och utvecklingen
löper från materia till människa:
Peter
Östman, illustration till mitt inlägg i debatten ”Tro och vetande – igen” i
Svenska Dagbladet år 2002: ”Vetenskap
mellan tro och vetande” (17 nov).
Ekologi, filosofi, biologi; världen som process
Det nya paradigmet är
nödvändigt om den ”moderna” vetenskapen från 1600-talet och den teknik och
ekonomi, som följt med den, inte skall ödelägga Jorden, vårt härliga hem i
universum. Böcker med ekologiskt budskap av Fritiof Capra, Laszlo, Skolimowski, Alf
Hornborg, Goldsmith och Roszak
introduceras och diskuteras i Nya tankar, nya
världar.
En
ny station på denna utvecklingsgång har våren 2000 blivit den lärde amerikanske
nytänkaren Ken Wilber, speciellt hans
stora verk Sex, Ecology, Spirituality
(1995). Wilber
tar sin utgångspunkt i den nya vetenskap, som skapats av Prigogine och andra,
men han menar att inte bara Newtons utan också Prigogines vetenskap enbart
sysslar med den yttre sidan av verkligheten och därmed utelämnar
hälften. Wilber vill gå vidare till det inre, till förnimmelser, medvetandet, tanken, själen, det andliga. För att visa hur världen är beskaffad ritar
han upp en kvadrat och delar in den i fyra kvadranter, två till höger för det yttre och två till vänster för det inre. I båda fallen två, därför att här skiljs också
mellan det individuella och det allmänna (övre och nedre kvadranter). I varje kvadrant
ritar han sedan en diagonal ut från centrum och avsätter på den de nivåer som
han urskiljer i världen, i det yttre från atomen till hjärnbarken (SF 1-3 =
strukturella funktioner i hjärnan för medvetandets högsta nivåer), i det inre
från atomens förmåga att reagera till den ”visionslogik”,
som förmår urskilja relationer, helheter, sammanhang:
Världen är
alltså inte ett ”plattland” utan den är vertikalt
strukturerad i enlighet med den gamla tanken på ”Varats
stora kedja”. Efter Arthur Koestler kallar Wilber detta för en ”holarki” (av holon =
en helhet som samtidigt är del av annan, högre helhet). För
människans del har den inre holarkin vidareutvecklats av bl a Don Beck till en
”Spiral Dynamics” i nio nivåer betecknade med
olika färger, ett betraktelsesätt som Wilber anslutit sig till (A Theory of Everything, 2000, s 7 f).
Med detta har Wilber skapat förutsättningar
för vad han kallar ”en världsfilosofi, en integral
filosofi”, d v s en filosofi som relaterar sig till alla kvadranter och
alla nivåer och gör det i form av ”orienterande
generaliseringar” om en värld som därmed inte bryts sönder och
reduceras i enlighet med den traditionella vetenskapens sätt att gå fram. En
filosofi som därtill förenar denna nya
vetenskap med hela den klassiska filosofin och religionen i väst och öst till
en stor, allomfattande världsbild. En studie
över Sex, Ecology, Spirituality: ”Lever vi i ett plattland? Världsbild,
utvecklingslära och idéhistoria i Ken Wilbers magnum opus”, har publicerats i Vetenskapssocietetens i Lund årsbok
1999-2000 (senare också i min Sökandet är vårt
största äventyr). På svenska föreligger av Wilber En kortfattad historia om allting (2003; bilden
av kvadranterna med svensk text därifrån). En välorienterad bok om Wilber av
Frank Visser introduceras här. Ett föredrag jag höll om Wilbers filosofi på Filosoficirkeln
i Lund 2004 kan ses och höras, om man laddar ner RealVideo G2 genom länk
nederst på den sida som följer här. Klicka därefter på föredrag
den 18 maj.
I oktober 2006 kom Wilber med
en ny bok, Integral Spirituality. Han
kompletterar här kvadranterna med perspektiv, inifrån
och utifrån. En mediterande upplever sig själv
inifrån och kan inte se sig utifrån, kan inte se att han är verksam på en viss
nivå i den övre vänstra kvadranten, och att han inget vet om de andra tre. De
gamla visdomstraditionerna från hinduism, buddhism, kristendom, islam etc. kan
därför inte motstå kritiken från moderniteten,
som kräver dem på objektiva bevis, och från postmoderniteten,
som visar att deras ”tidlösa sanningar” till dels är formade av den kultur, där
de skapats. Men just den överblicksbild, som kvadranterna erbjuder, gör det
möjligt att erkänna och inkorporera det bästa av det premoderna, moderna och
postmoderna. Dock utan metafysiken, för Wilber ersätter nu varseblivningar med
det som går före, nämligen perspektiv, och menar att fenomenen bara existerar
inom ramen för det perspektiv, som en iakttagare förmår anlägga. På det sättet
finns det också ”olika nivåer av Gud”. Men just därför kan religionen bli ”ett transportband” från primitiva nivåer till de mest
utvecklade. Förutsatt att både vetenskapen och religionen upphör med sin
fixering vid den mytiska nivån, vid ”Herren Sebaot”
etc. För det andliga, religionen, Gud finns på alla nivåer. Wilber
solidariserar sig nu med postmoderniteten, men därmed hotar total relativism. Han tycks inte inse att, liksom
texten är korrektiv vid litterära tolkningar, så
är den fysiska världen ett korrektiv mot total
relativism vid tolkningen av världen.
En senare
upptäckt (än Wilber) är Richard Tarnas,
The Passion of the Western Mind
(1991, pocket 1993) som introduceras i Sökandet är vårt största äventyr. Med
beundransvärd överblick, stringens och verbal intuition berättar Tarnas det
västerländska tänkandets historia fram till våra dagar och visar på så sätt hur
vår världsbild har växt fram, den världsbild där människan har tillägnat sig
all medveten intelligens, medan kosmos blivit blint och mekaniskt och Gud är
död. Därmed har människan blivit en främling i sin egen värld. Men detta har
fött en längtan efter den gemenskap som gått
förlorad. Den djupaste passionen
i Västerlandet är, menar Tarnas, att överskrida denna
världsbild genom att åter förenas med den natur som en gång skapat människan. ”Telos, den inre
riktningen i och målet för den västerländska tanken, har varit att återförenas
med kosmos i en mogen participation mystique,
att överlämna sig frivilligt och medvetet i famntaget av en större enhet som
bevarar mänsklig autonomi samtidigt som den överskrider mänsklig alienation”.
Detta är, kan man säga, samma tanke och känsla som i Selma Lagerlöfs
kompositioner över människa och natur och som i Prigogines påvisande av att
hela världen inklusive människan fungerar som självorganiserande system.
Liknande tankar genomsyrar biologen Elisabet Sahtouris’ Earthdance.
Living Systems in Evolution (1999 och senare), men utvecklas nu
till en möjlig lösning för mänsklighetens ödesfråga: hur skall vi undgå att
förstöra det ekosystem, som vi lever i och av
och på, och därmed själva gå under? Svaret hon finner är att vi skall lära av
naturen, av livet, av Jorden. Som en ung art befinner vi oss ännu i adolescensen, tonårsåldern, och förstår inte att
blicka utöver vår egen kris och se att livet tidigare har löst sådana kriser
genom att vända strid och konkurrens till samarbete
och genom att ständigt återanvända Jordens
materia. För det är den enda vi har tillgång till; det finns bara ett jordklot,
Jorden är en ö. Kruxet är bara, måste man tillägga, att vi, i motsats till
cellerna i vår kropp som samarbetar så perfekt, inte är klonade och, i motsats
till andra levande varelser, är självmedvetna och kan motsätta oss sådana
lösningar. Den mänskliga aggressiviteten, maktlystnaden, erövringslusten är
hinder på vägen. Vad man kan hoppas på är att kraften, ”momentet”,
i livets, i ”Gaias”, utveckling mot samarbete skall riva även oss med sig till
ny gemenskap. (Introduceras i Sökandet är vårt
största äventyr.)
Andra forskare och (ny)tänkare
som introduceras och diskuteras i mina tre böcker från 1994, 1999 och 2003 är
bl a Gregory Bateson, Susan Oyama, Anthony Wilden,
Nicholas Maxwell, E F Schumacher, Stuart Kauffman, Amit Goswami, Beverly Rubik,
Rolf Edberg, Elisabet Hermodsson och Bo
Ahrenfelt.
Alltmer har
jag kommit att se att den moderna naturvetenskapen från 1600-talet är en ideologi, behärskad av ”den djupt
naturvetenskapliga tanken” (Uddenberg) att utvecklingen slumpmässigt styrs av kemiska
och fysiska processer. Biologin är den senaste vetenskap som har satsat på
denna ideologi - och vunnit. Men är allt verkligen bara
slump och DNA? I den tankeväckande boken How the
Leopard Changed Its Spots visar Brian
Goodwin att de viktigaste processerna i naturen förlöper ”bortom
Darwin och DNA”. Goodwin har också
skrivit tänkvärt om en ny
vetenskap som kan lära oss leva. Detta jämte studier över verk av Lynn Margulis och Dorion
Sagan, Rupert Sheldrake, Susan Oyama, samt Nils Uddenberg och Åke
Hedberg ingår i min fjortonde bok: Bortom
Darwin och DNA. En icke-mekanistisk biologi (2004).
Efter den har jag arbetat ett halvår med Stephen Wolframs gigantiska bok A New Kind of Science
från år 2002. Det är verkligen ett nytt slags vetenskap, så till vida som
Wolfram genom att i datorn ”köra” olika slag av enkla program för ”cellautomater” funnit ett sätt att förutsättningslöst
undersöka världen, inte som tillstånd (i
enlighet med den traditionella vetenskapens matematiska ekvationer och formler)
utan som process. På det sättet kan han driva dessa
cellautomater framåt, inte tio eller hundra steg utan tusentals, med resultatet
att han kan iaktta att åtskilliga av dem, trots de enklaste regler och
utgångslägen, utvecklas till total komplexitet och
oregelbundenhet. Här ett exempel (700 steg enligt regel 110 (s 33),
fortsättning på följande sidor, sammanlagt 3200 steg):
Det är en
komplexitet, som kanske inte överträffas någon annanstans, och den kan inte reduceras till någon enkel formel eller lag. Icke förty
drömmer Wolfram om att genom insiktsfullt sökande
finna en bakomliggande, enkel regel, som ytterst styr hela världen i all dess
mångfald. Också han är alltså, trots allt, besatt av tanken om en teori för allt, blott att den inte skall ha formen av
en lag för tillstånd utan av en regel för utveckling. Inte heller han vill nöja
sig med en värld som utvecklar sig fritt efter eget skön mot självförverkligande. Däri delar han den gamla
vetenskapens begränsning, för att inte säga dess lust till förmynderskap.
Mycket mer om detta i min ”Tillstånd
eller process – två sätt att förstå världen”. Hur
mycket visare är inte Erich Jantsch, när han skriver: ”Evolutionens syfte,
liksom dess riktning, är inte föreskrivna; de utvecklas tillsammans med
systemen som bär evolutionen.” ”Resultatet är en alltigenom öppen evolution […].” ”Evolutionen ger mening
först i efterhand.”
Emergens och självorganisation
Under våren
2005 funderade jag över vilket begrepp som var det mest grundläggande eller
heltäckande av dem som de nya vetenskaperna lanserat och stannade inför emergens,
framkomsten av något kvalitativt nytt utan att detta kunnat förutses utifrån
egenskaperna hos de delar som deltagit i tillkomstprocessen (helheten är mer än
summan av delarna). Det ledde till en ny bok: Världen
underbarare än vi tror. Emergens, självorganisation, synkronisering,
icke-reducerbarhet (2006). Här introduceras och diskuteras
böcker av Mario Bunge, Robert B Laughlin, Harold J
Morowitz, Steven Johnson, Steven Strogatz, Stephen Wolfram och Steven Rose samt sajter på nätet av Alder Stone Fuller och M Alan Kazlev. Som en förnyelse i tanken av
samma dignitet som den Jantsch/Prigogine gav mig, upplevde jag Laughlins
konstaterande att vetenskapens mål ”att förstå naturen genom att bryta ner den
i allt mindre delar [i dag] ersätts av målet att förstå hur naturen organiserar
sig själv” (Laughlin fick Nobelpriset i fysik 1998).
Men jag
försöker också bestämma min egen position mellan en ortodox reduktionistisk
vetenskap och en självtillräcklig andlighet. Fem bidrag kan läsas här:
Inledning, Från
reduktionism till emergens, Darwin hade
inte fel, Ett
omöjligt äktenskap? och Att
segla mellan Skylla och Charybdis. Fyra följdskrifter är De lärda och Galileis
kikare – i dag, Utbrott och
uppbrott – en formel för paradigmskifte, Den höga muren, Empiri och
metafysik.
Varför är emergens och
självorganisation så främmande för den etablerade vetenskapen? Grundfelet tycks
vara att den analytisk-reduktionistiska metoden
av sig själv har lett till en atomistisk-mekanistisk-deterministisk världsbild; den ligger så att säga implicit i
själva tillvägagångssättet, i ansatsen. Därmed finns det inget utrymme för
naturens egen verksamhet och skapande,
för emergens och självorganisation. Det är som förhållandet mellan läkare och
patient: den ”tålmodiga” (patienten) tänks inte ha någon egen förmåga att handla.
Likadant med förhållandet mellan erövrare och kolonisatörer å ena sidan och
”infödingar” å den andra.
Naturen kan inte agera, sägs det,
därför att en handling ”förutsätter en intention som i sin tur förutsätter en
medvetenhet som i sin tur förutsätter en aktör” (Mats Bengtsson). Det erbjuder
onekligen svårigheter att tillämpa sådana begrepp på naturen. Men det beror på
att de är myntade på människan, betecknar egenskaper hos henne. Varför skulle
de passa lika bra för naturen? Där gäller i stället vad Ken Wilber kallat ”Kosmos självtranscenderande drivkraft”. Och att en
sådan existerar är lika självklart som dess fortlöpande resultat av ständiga
överskridanden: från Big Bang till galaxer, stjärnor, planeter och liv; från
celler till växter, djur, människor och medvetande. Vad gäller liv kan man med
Stuart Kauffman se biosfären och dess utveckling som ”subjekt” för nyskapelser.
Och Wilber fortsätter med väl
avvägda ord: ”Det är kreativitet, inte slump,
som bygger upp Kosmos. Men därav följer inte att man kan likställa kreativitet
med sin speciella favoritgud. […] Men fundamentalisterna, kreationisterna, tar
fasta på de här tomma utrymmena i vetenskapens hotell för att fylla konferensen
med sina delegater. […] Det finns utrymme för något andligt i Kosmos, men vi
bör vara försiktiga med vad vi fyller det med. Det […] är något obestämbart,
men det är inte inaktivt och livlöst eftersom det ger upphov till tillblivandet
i sig.” (En kortfattad historia om allting,
44 f)
Att den
analytiska metod som lett till så många välsignelser för mänskligheten, tillika
har genererat en verklighetsfrämmande, steril världsbild, som hindrar oss att
se att denna värld är sådan att den har kunnat skapa inte bara sig själv utan
också oss, är en av tankelivets stora tragedier. Detta utvecklas vidare
i Naturvetenskapens
blinda fläck.
Ett nytt
perspektiv på vad som här avhandlats upprättades 2006 i en avhandling i
Linköping av Emma Eldelin: ”De två kulturerna” flyttar hemifrån. C.P. Snows begrepp i
svensk idédebatt 1959-2005. Genom att tillämpa
Snows ”de två kulturerna” på svenska
förhållanden kan författaren få ett övergripande perspektiv på debatten i
Sverige mellan naturvetenskap och humaniora. I detta perspektiv får också mina
försök att granska naturvetenskapen ur ett mer humanistiskt perpektiv sin
legitima plats (även om författaren tenderar att bedöma dem utifrån
naturvetenskapliga kriterier). Detta utvecklas vidare i Att överskrida gränser.
Goethe och Gaia
Henri Bortofts mäktiga bok The Wholeness of Nature. Goethes
Way of Science från 1996 är dräktig med idéer:
1. Goethe
hoppades bli ihågkommen mer som vetenskapsman än som diktare (år 1987 hade det
också kommit 10.000 skrifter om honom som forskare).
2. Goethes ”way of science”,
hans sätt att se och tänka, är ett alternativ,
en avsiktlig motinstans, till Galileis, Descartes och Newtons vetenskap.
3. Goethe tvingar inte naturen att svara på frågor vi ställer,
utan han låter fenomenen framträda som de själva visar sig. Han är inte domare utan deltagare.
4. Detta gör han genom att inte undersöka fenomenen sådana de
föreligger ”färdiga” utan i stället begrunda hur de kommer
till, växer fram, vidareutvecklas.
5. På det sättet kan han nå fram till t ex den växande växtens
”autentiska helhet”, som inte är summan av dess
delar utan tvärtom en ”mångfald i enhet”, där
växten av egen kraft förmår blomma ut i stam, blad, blomma, frukt. Allt detta
kan han inte iaktta i stunden utan han ser det för sitt ”inre öga”. Men
han ser växtens hela projekt, och avvisar därför
varje tanke på att det finns en annan värld gömd bakom sinnevärlden. Vad
han ser är en annan dimension av samma fenomen, helhetens
dimension. Helheten är inte blott en abstraktion (nominalism/empirism),
men heller inte en egen, separat verklighet (platonism).
6. På det sättet är Goethe empirist mer än de flesta, men
samtidigt är han klar över att all iakttagelse innehåller något som går utöver
sinnenas vittnesbörd, nämligen fenomenets enhet.
Det är den han når fram till i sin ”exakt sinnliga
fantasi” (inre begrundan). I vetenskapens historia kallar Bortoft detta
för ”den organiserande idén”, och menar att
sådana idéer, gärna härrörande från kulturhistorien, varit viktigare för
vetenskapens utveckling än konkreta experiment.
Detta är
bara ett axplock ur denna rika bok, se vidare min introduktion ”Domare
eller deltagare – två hållningar i vetenskapen”.
”En vild, komplex, dynamisk varelse”, så kallar Stephan Harding Jorden i boken Animate Earth. Science, Intuition and Gaia (2006).
Där samlar han den visdom han som ”Resident Ecologist” utminuterar på
Schumacher College i Devon, England. Sommaren 1999 demonstrerade han
också för miljöpartiet i Skåne hur jordens ekologiska system fungerar som feed back-processer inom ramen för solenergins
oändligt komplicerade kretslopp på jorden. Så
med kolets, kalciums och svavlets, syrets och fosforns ”resor” över land och
hav, genom atmosfär och underjord. Viktiga är molnen, som med sin vita ovansida
reflekterar bort det solljus, som skulle gjort jorden för varm. Över havet
bildas molnen genom kondensationskärnor från alger. På sådana sätt reglerar
livet temperaturen i sin egen livsmiljö och är överallt delaktigt i vad som
sker. Ekologins mirakel är att den ena varelsens
avfallsprodukter blir ”mat” för den andra, så med syret som driver oss (och
djuren), samtidigt som vi avger koldioxid, som ”förtärs” av växterna, vilka i
sin tur avger syre. Så är planeten en symbios av
materia och liv: Gaia.
I vår tid är Jorden desperat, menar Harding,
den vacklar mellan istider och kortare varma perioder som en snurra, som håller
på att tappa farten. Med sitt rätlinjiga förnuft är människan inte kompetent
att handskas med detta. I stället behöver vi känna att vi lever våra liv i
symbiotisk relation med en planetarisk varelse så mycket större än vi själva,
ungefär som mitokondrierna i cellen. Gaia är förvisso mer lik en levande
organism än en död stenklump, men levande i vanlig mening är hon kanske inte.
Men Jorden är något mycket större och märkligare
än vad vi vanligen föreställer oss.
Den jordiska verkligheten
Den konkreta jordiska verklighetens höga visa sjungs av David Abram
i The Spell of the Sensuous från
1996. Grunden läggs genom en demonstration av att fenomenologin
inte som hos Husserl behöver reducera upplevelsen av omvärlden till
något rent subjektivt (solipsism). Den kan också, som hos Merleau-Ponty, låta
förstå att varseblivningen är en dialog mellan kroppen och det landskap den
bebor, en dans för två, ett öppet kretslopp som
fullbordas först i den konkreta omgivningen. Traditionell naturvetenskap
fokuserar sinnevärlden med bortseende från upplevelser av den, medan New
Age ofta hävdar att den materiella verkligheten är en illusion orsakad av ett immateriellt medvetande. De
tycks motsatta, men båda ser naturen som något passivt, att manipuleras av
människan. Båda synsätten är instabila, men genom att studsa från vetenskaplig determinism till spirituell
idealism och tillbaka undviker den samtida diskursen lätt möjligheten
att iakttagaren och det iakttagna är av samma slag, på en gång förnimmande och
känsliga. Merleau-Ponty menar att språket har en första sinnlig nivå av
betydelser genom ton, rytm och resonans och att senare nivåer bygger på detta ”språkets kött”. Vårt tal inskriver oss i det ljudande,
levande landskapet.
Men hur har
vi hamnat i den tröga, deterministiska värld, som vi nu tycks ha omkring oss?
En grund är de judiska och kristna traditionerna med en Gud som inte är av
denna världen; en annan den filosofiska traditionen från Sokrates och Platon
med förringande av världens sinnliga former till förmån för en osynlig värld av
eviga idéer. Och gemensamt för båda är deras beroende av skriften, den
mäktiga teknologi som vi kallar alfabetet. Abram
målar upp en väldig bild av alfabetets historia, där den springande punkten är
grekernas övertagande av den semitiska skriften. Hos semiterna bevarade
alfabetet ännu ett samband med den fysiska verkligheten: Aleph betydde
oxe, och ”A” hade formen av ett oxhuvud, ”O” av ett öga o s v. Men när grekerna
tog över blev alfabetet ett helt abstrakt, inommänskligt system av tecken.
Abram
strövar i det muntliga ”språkets landskap”,
närmare bestämt hos indianer och aboriginer. I aboriginernas ”Drömtid” finner
han en total symbios mellan landskap och språk. Från de mytiska ”Förfädernas”
vandringar genom landet är varje drag i landskapet laddat med berättelser, tal
och sång. Det är som hos Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga och
Nils Holgersson.
Abram begrundar särskilt rum
och tid, jord och luft, och de mest slående iakttagelserna gör han om luften. För oss är luften föga mer än ett tomrum – vi
glömmer hur luften genom den livsviktiga andningen förbinder minsta cell inom oss
med hela den jordiska verkligheten. Luften är nära förbunden med själen, vilket
framgår av att ord som ”psyke”, ”pneuma”, ”spiritus”, ”anima”, ”atma” tillika
har betytt luft, andedräkt, vind. Luften tycks en gång ha uppfattats som det
stoff som bildar medvetandet, som själens subtila kropp.
För ursprungsfolk med muntlig tradition är den gräns, som
upprättas av deras språk, lik ett genomträngligt membran,
som binder folken till deras landskap. Men efter etableringen av den fonetiska skriften blev språket en ogenomtränglig
barriär, en spegelsal: från en rent inre zon ser språkbrukaren ut på en rent
yttre natur. Men människans medvetande är inte något väsen från en annan värld,
som bosätter sig i vår kropp, utan snarare är det frambringat av spänningar och
gemenskap mellan den inre världen och den yttre.
Någonting
är fruktansvärt fel, menar Abram. För att nå fram till bilden av Jorden
snurrande i rymdens mörker tycks människan ha måst överge något lika värdefullt:
”ödmjukheten och nåden som kommer av att helt vara en del av denna roterande
värld. […] om vi helt enkelt framhärdar i vår reflekterande kokong, då kommer alla våra abstrakta ideal och
aspirationer för en enhetlig värld visa sig vara en förskräckande desillusion.
Om vi inte snart besinnar oss på våra sinnliga omgivningar, om vi inte
återvinner vår solidaritet med de andra känsliga varelser [sensibilities],
som bebor och utgör dessa omgivningar, då kan kostnaden för vår mänskliga
gemenskap bli vår egen utplåning.”
Den
empiriska, ”jordiska” linjen hos Goethe-Bortoft, Harding och Abram återfinns
också i Stuart Kauffmans Reinventing the
Sacred. A New View of Science, Reson and Religion från 2008. Ett klargörande av bokens titel
finner man redan på bokomslagets insida: ”Begrunda den sammanflätade,
integrerade komplexiteten hos en levande cell efter 3.8 miljoner års evolution.
Är det mer vördnadsbjudande att anta att en transcendent Gud formade cellen med
ett enda slag, eller att inse sanningen: den levande cellen utvecklade sig utan
någon Skapare, utan någon Allsmäktig Hand; i stället uppstod den själv, skapad
av biosfären under dess utveckling? Sanningen är mycket mer magnifik, mycket
mer förtjänt av vördnad och av att ses som ett under, än våra gamla
skapelsemyter.” Det gäller, heter det ett stycke in i boken, att ”finna en
’tredje väg’ mellan en meningslös reduktionism och en transcendent Skapargud,
en väg som bevarar fruktan, vördnad och andlighet – och uppnår mycket mer”
(31).
En längre
studie över denna storartade bok under rubriken Att uppfinna det
heliga på nytt eller Guden som vi inte behöver tro på återfinns här.
Ytterligare en bok
på samma linje är Brian Goodwins nästan sensationella Nature’s Due.
Healing Our Fragmented Culture från
2007. Titeln är en vits: den betyder både Nu är det naturens tur och Vår skuld till
naturen. Goodwin visar att natur och kultur är mer samhöriga än vi trott. På
samma sätt som en läsare tolkar en skriven text, skapar organismer mening av
sina genetiska texter ”genom att uttrycka dem i en form (morfologi och
beteende) i enlighet med deras livsmiljö och historia” (99). ”Natur och kultur
förstås som en fortlöpande och enhetlig skapelseprocess, inte två domäner som
är skilda åt av unika mänskliga attribut” (12). Meningsbegreppet hör hemma
också i naturen, i en ”biologisk hermeneutik”. Den stora gåtan är ”vem” som
skapar, och Goodwin betonar att det inte är en ”byggmästare” i form av någon
separat enhet i en cell utan i stället processen själv på basis av ett
morfogenetiskt fält i form av ”de mönster av relationsförhållanden som
existerar vid olika organisationsnivåer” (127). Därmed tycks
självorganisationens gåta lösas på så sätt att det på varje nivå finns en
”huvudman” för organisationen, allra först det befruktade ägget och sedan olika
cellkombinationer, som detta ger upphov till. Samtidigt som det i universum
tycks finnas en skapande kraft som driver det hela framåt.- Goodwin förestår en
helårskurs i Holistisk vetenskap för Master of Science vid Schumacher College i
Devon i England. Se vidare min studie.
Klarhet om min väg som forskare
De
skrifter efter Världen underbarare än vi tror,
som hänvisats till här ovan, kan läsas i min 16:e bok Humanist bland
naturvetare eller
Vetenskap-världsbild-sätt att tänka (2008).
Under arbetet med kapitel 15 om naturvetenskap
och humaniora kom tankarna i rörelse och plötsligt såg jag inte bara vad boken
skulle heta utan också vad jag egentligen sysslat med under mitt liv som
forskare. Det ledde till följande baksidestext (återgiven i dess helhet nedan):
En humanist bland
naturvetare, det måste väl bli en katt bland hermelinerna. Javisst, om det
gäller naturvetenskap. Men naturvetenskap är inte allt, inte heller humaniora.
De har båda sina förutsättningar i vad man menar med vetenskap,
hur man ser på världen och sättet man tänker på, alla inbördes
relaterade. Denna ”treenighet” är ingalunda given och självklar utan den är väl
värd att begrunda, därför att den ytterst avgör vad som sker inom
fackvetenskaperna. Men samtidigt ligger den på en filosofisk nivå ovanför deras
synfält och har därför sällan blivit sedd, i varje fall i Sverige. Den som med
hjälp av insikter från egen forskning och utländska tänkare velat utforska
denna nivå har därför bemötts med ovilja och aggressivitet, i synnerhet av
naturvetare.
Av den framstående brittiska
filosofen Mary Midgley (Science and Poetry 2001) lärde jag att detta just är en filosofisk nivå och att naturvetare där inte har
något försteg. Men det är en nivå som är irriterande för alla dem för vilka
vetenskap, världsbild, sätt att tänka är oproblematiska storheter, givna och
självklara. En längre artikel om Mary Midgleys radikala filosofi: kritik av
dualistisk filosofi och atomistisk (natur)vetenskap samt bejakande av
Gaia-teorin och tanken på människans samhörighet med djuren och Jorden, kan
läsas här: ”Marys rakkniv”.
Kan man summera det
föregående?
Kanske, men vägen till målet är alltid mer än målet självt.
Några resultat framstår dock som centrala.
Den traditionella vetenskapen
– Descartes och Newtons, Darwins och Einsteins vetenskap – har inte fel i att
naturen och världen låter sig betraktas som passivt objekt, låter sig
analyseras och reduceras. Men att göra detta till det hela leder till en
världsbild, som inte bara är ensidig och därmed falsk utan som också är
förödande för människan själv, kan leda till cynism, pessimism, depression. Och
till förstörelse av hennes livsmiljö.
Vetenskapens mål ”att förstå naturen genom att bryta ner den
i allt mindre delar ersätts [i dag förhoppningsvis] av målet att förstå hur
naturen organiserar sig själv” (Laughlin). Det krävs en förståelse för hur självorganisation
skapar fungerande processer,
helheter och system. Och en fungerande
helhet är alltid mer än summan av delarna. Hela evolutionen från Big Bang – om
en sådan nu var begynnelsen – över galaxer, stjärnor och planeter till celler,
växter, djur, människor och medvetande visar ju ostridigt att världen har
förmåga att utveckla och förkovra sig själv. Eller som Wilber säger: Kosmos
drivs av en självöverskridande kraft.
Vad
som ligger bakom denna kraft – om någon sådan instans nu känns behövlig – kan
man ju spekulera om, men någon lösning lär inte finnas i sikte. Däremot kan
förståelsen av världen som aktiv och skapande bli till ett nytt evangelium för
mänskligheten. För de bästa formuleringarna för detta står det första och
största geniet på min upptäcktsresa, Erich Jantsch:
"Skapande
är evolutionens kärna, inte anpassning; livsglädje och inte bara säkrandet av
överlevnad". Evolutionen framträder
"i all slags kreativ dynamik, alltifrån de processer som frambringar
partiklar och atomer lika väl som galaxer och stjärnor hela vägen fram till
mänsklig kreativitet i konst och vetenskap, teknologi och samhällsplanering"
Och vidare det av mig ofta
citerade: ”Evolutionens syfte, liksom dess riktning, är inte föreskrivna; de
utvecklas tillsammans med systemen som bär evolutionen.” ”Resultatet är en
alltigenom öppen evolution […].” ”Evolutionen ger mening först i efterhand”.
Ett längre
försök till sammanfattning finns här i länk.
Den som vill vidga sitt perspektiv utöver det i Sverige
knäsatta kan med fördel gå till Scientific
and Medical Network, ”What is Enlightment”
och http://www.integralworld.net/soos9.html
samt till complexityforum, paradigmdialog.com, http://hem.bredband.net/b124876/INDEXdrag.htm och http://www.edris-ide.se/index.html.
Se också http://en.wikipedia.org/wiki/Integral_movement,
inte minst fliken ”Discussion” .
Följande böcker kan beställas genom
att avisera önskan på e-post erland.lagerroth@telia.com
. Skriv namn och adress och antal ex., så skickar jag boken. Summan kan
lämpligen sättas in på mitt konto på Handelsbanken 6892 121 981 002.
Porto inom Sverige är inkluderat. Svensk
berättarkonst (Vetenskaps-societeten i Lund, 1968, 338 ss; 150
kr). Litteraturvetenskapen vid en korsväg (traditionell
forskning, marxism, strukturalism, hermeneutik, humanism, finalism) (Rabén & Sjögren, 1980, 281 ss; 120 kr. Världen och vetandet sjunger på nytt. Från en
mekanisk värld till ett skapande universum (Korpen
1994, 248 s; 150 kr). Den klarnade erfarenhetens
förvärv ( Brott och straff, Processen,
Stäppvargen, Varulven, Hans nådes tid) (Korpen 1996, 166 s; 150 kr). Lovsång till livet och förnuftets filosofier. En läsning av
Bröderna Karamazov (Artos, 1996, 112 s; 70 kronor). Nya tankar, nya världar (Korpen, 1999, 256 s,
150 kr). Sökandet är vårt största äventyr (Mareld,
2003, 320 s, 50 kr). Bortom Darwin och DNA. En icke-mekanistisk biologi (Mareld
2004, 136 s, 120 kr). Världen underbarare än vi
tror (Veje 2006, 160 s. 100 kr.), Humanist
bland naturvetare. Vetenskap-världsbild-sätt att tänka (Books-on-Demand,
2008, 220 s, 125 kr).
Världen underbarare än vi tror. Emergens,
självorganisation, synkronisering, icke-reducerbarhet (Veje
International, 2006, 160 s, 100 kr).
HUMANIST BLAND
NATURVETARE
eller
Vetenskap-världsbild-sätt att tänka Omslagsbild:
se ovan Peter Östmans ”evolutionsvirvel”, från materia till människa!
Baksidestext:
En humanist bland naturvetare, det måste väl bli en katt bland
hermelinerna. Javisst, om det gäller naturvetenskap. Men naturvetenskap är inte
allt, inte heller humaniora. De har båda sina förutsättningar i vad man menar
med vetenskap, hur man ser på världen och sättet man tänker på,
alla inbördes relaterade. Denna ”treenighet” är väl värd att begrunda, därför
att den ytterst avgör vad som sker inom fackvetenskaperna. Men samtidigt ligger
den på en filosofisk nivå, ovanför deras synfält, och har därför sällan blivit
sedd, i varje fall i Sverige. Den som med hjälp av insikter från egen forskning
och utländska tänkare velat utforska området har därför bemötts med ovilja och
aggressivitet, i synnerhet av naturvetare.
Men Erland Lagerroth, litteraturvetare från Lund, har ägnat sig åt
detta i tjugo år och sju böcker. Därom kan man läsa på websidan www.lagerroth.com. I denna bok kommer han
bland annat fram till att humaniora och naturvetenskap behöver varann. För
naturvetenskap handlar om en värld utan människa, humaniora om människan utan
värld. Men världen är ju hel och en, det är bara vi som envisas med att
dela upp den i två: människa och natur, själ och kropp, medvetande och materia.
Det behövs också ett
”mer övergripande och kraftfullt slag av förklaring” (s. 200, 204) än
naturvetenskapens traditionella. Inte längre bara analys i separata delar,
reducerade till lägsta nivå, utan också ett sammanhållet betraktelsesätt, en
förståelse för hur självorganisation skapar fungerande helheter, processer och system.
Ett sådant sätt att tänka och arbeta leder till en annan vetenskap och en ny
världsbild.
”Men speciellt vill jag
nämna mina kollegiala kontakter [i Lund] med litteraturvetaren Erland
Lagerroth. Vi fann snart att vi hade likartade intressen, även om vi politiskt
sett inte hade samma värderingar. Vi ordnade spännande doktorandkurser,
gemensamma för samhällsvetenskap och humaniora. Jag lärde mig mycket nytt genom
Erlands stora och breda kunskaper och hans ovanliga lärdom som överskred
traditionella ämnesgränser. Utöver sina idérika litteraturanalyser och
diskussioner om ämnets metodologi sysslade han på ett originellt sätt med
vetenskapsfilosofiska frågor. Han trängde djupt in i problemen och hans kritik
av den mekanistiska världsbild som dominerat även humaniora är nyskapande.
Erland är en eldsjäl och förnyare som inte räds att överskrida trånga
ämnesgränser, som andra mindre begåvade och fantasifulla forskare vanligtvis
ängsligt håller fast vid. Denna rädsla är tyvärr inbyggd i svenska universitets
struktur. Erland fick betala priset för det som små själar upplevde som
dumdristighet. Den professur för vilken han i ett annat land än Sverige skulle
ha varit självskriven fick han aldrig.”
Professor Joachim Israel, Ett upproriskt liv. Memoarer.
(1998, s 293 f.)
Under årens lopp har jag
hållit ett stort antal föredrag över hela Sverige och i Tyskland, Österrike,
USA, Norge, Island och Färöarna. Oftast har det gällt ”Världen och vetandet
sjunger på nytt” men också Ken Wilbers filosofi, ”Landskapet hos Selma
Lagerlöf”, ”Selma Lagerlöf och Bohuslän”, ”Vad händer i Gösta Berlings saga?”,
”Till Nils Holgerssons lov”, ”Aniara - en dikt av sin tid” m m. Jag ställer
gärna upp på nytt, särskilt med det stora och engagerande ämnet ”Världen och vetandet sjunger på nytt”
(nya tankar om vetenskap-världsbild-sätt att tänka; 1-3 timmar) men också om
Wilbers filosofi: ”Lever vi i ett plattland?” Skriv till – erland.lagerroth@telia.com
- eller ring 046 – 211 87 66.
Den
analytiska reduktionismens vetenskap för säkerhet och makt:
Naturens hemlighet.
Vetenskapskritik på 1800-talet i form av en saga av Topelius
Forskaren och hans/hennes känslor.
Hommage à Richard Matz
Ljusets riddarvakt slår vakt om mörkret. Ordningen
i vetenskapssamhället
Kan man förstå vetenskapen?
Några betraktelser med anledning av Sven Öhmans Svindlande
perspektiv.
Rationalitetens
dårskap Tankar med anledning av Pol Pots skräckvälde i Kambodja.
Rationalitet och den levande
livsprocessen
Nya tankar, nya världar
(”Ju känsligare och kunnigare vi blir, desto rikare och större blir vår
verklighet.” Henryk Skolimowski.)
Den första artikeln – om Jantsch i DN 1985
Ett nytt evangelium. Från en
mekanisk värld till ett skapande universum.
Lagbundenhet och överraskningar
Framtiden kräver tankens växelbruk. Om Fritiof
Capra, The Web of Life.
Descartes - Saussures - Sartre: dualism och
dialektik.
Värld och spel, lag och frihet.
Bland annat om Manfred Eigen & Ruth Winkler, Das
Spiel.
Humaniora och naturvetenskap.
Nya synpunkter på Snows De två kulturerna.
Från slavsändare till fyrbåk.
Om humanioras beroende av naturvetenskapen och dess
möjlighet att bli ledstjärna.
En vettig vetenskap.
Om G H von Wrights Vetenskapen och förnuftet.
Hänryckning i Hannover.
Om ”världskonferensen Geist und Natur, Mind and Nature” i
Hannover 1988.
Synvända. Om
Elisabet Hermodssons vetenskapskritik och helhetsupplevelse i …där världen
blir till.
Sökandet är vårt största äventyr.
En ”dialog” med Rolf Edberg
Mellan det vidmakthållande och det nydanande.
Stig Lindholm om vetenskapsfilosofi.
Förändring som tillstånd. En bok av
Bo Ahrenfelt.
Landets röster.
Alf Hornborg och Pernille Gooch.
Vetenskap mellan tro och vetande (bidrag
till en diskussion i SvD hösten 2002).
Politiskt
mellanspel:
Trosartikel med illusionsnummer.
Ett genmäle till Sven-Eric Liedman 1978 som i dag fått nytt
intresse som tidigt exempel på uppgörelse med marxismens totalitetsanspråk.
Humanistiskt
mellanspel:
Humanismen - människans hybris?
Logiska mellanspel:
Människan och materien.
Tankar utifrån en avhandling om determinism och materialism
av Jan Adrianson.
En logikers väg till Gud. Jan
Adrianson, Världen som varseblivning.
Tidigare
underströmmar av helhets-, process- och systemtänkande:
Livet, världen och vetenskapsmannen som växande.
Goethe var Newtons störste vedersakare. Hans tankar om
”växandet” förs här vidare till andra
områden.
Romantiken och dagens uppbrott från 1600-talsvetenskapen.
Teologi:
Vi behöver en vision.
Ett originellt bidrag av Karl-Erik Edris.
Språk:
Hur blir språket logiskt? Joachim Israel, Sprache und Erkenntnis. Zur logischen
Tiefenstruktur der Alltagssprache. (Senare svensk utgåva:
Språk och kunskap.)
Hjärnfysiologi:
I hjärnan finns människan.
Matti Bergströms tolkning av hjärnans sätt att arbeta.
Konst:
Konsten som kunskapsväg.
Tal: Tal vid invigningen av
University for Global Well-Being
[ Guestbook ]
Selma Lagerlöf, Strindberg,
Heidenstam, Lagerkvist, Martinson, Dostojevskij, Sven Lindqvist, Kafka,
Sandemose, Eyvind Johnson.
Roman, literary criticism,
närläsning, relation, helhet, enhet, process, system, växelspel, kretslopp, skapande,
hermeneutik, paradigm, sätt att se och tänka, dialektik, feed back, finalt
inriktat studium, självorganiserande system, självöverskridande, ekologi,
metabolism, emergens, synkronisering, icke-reducerbarhet, Gaia, organiserande
idé.
Jean-Paul Sartre, Ilya Prigogine,
Erich Jantsch, Joachim Israel, Fritiof Capra, Gregory Bateson, E F Schumacher,
Henryk Skolimowski, Ken Wilber, Richard Tarnas, Elisabet Sahtouris, Lynn
Margulis, Rupert Sheldrake, Brian Goodwin, Susan Oyama; Mario Bunge, Robert
Laughlin, Harold Morowitz, Steven Johnson, Steven Strogatz, Steven Rose,
Stephen Wolfram, Albert-László Barabási, Henri Bortoft, Goethe, Stephan
Harding.
Humaniora →
naturvetenskap; människa↔natur; vetenskap↔världsbild↔sätt att
tänka↔vetenskap; ontologi – epistemologi.
