Erland Lagerroths hemsida

Från närläsning av romaner till begrundan av

vetenskap-världsbild-sätt att tänka.

erland.lagerroth@telia.com  

 

SVENSK VERSION

 

    

               English version

”Sökandet är vårt största äventyr”, konstaterade Rolf Edberg. Följ med på ett sådant äventyr och upplev något av samma glädje, klarhet och insikt som en sådan upptäcktsresa under 50 år har gett mig! Resan, vägen, berättelsen börjar med ”närläsning” av romaner samt med hermeneutik och går via begrundanden av litteraturvetenskap, humaniora och naturvetenskap till upptäckten av en ”humanistisk” naturvetenskap, en ”världsfilosofi”, en ”passion” i det västerländska tänkandet, en möjlig lösning på mänsklighetens ödesfråga, en biologi bortom Darwin och DNA, ”ett nytt slags vetenskap” och en vetenskap om emergens och självorganisation, ”där målet att förstå naturen genom att bryta ner den i allt mindre beståndsdelar ersätts av målet att förstå hur naturen organiserar sig själv”. Men resan innebär samtidigt upptäckten av nya tankeformer, andra sätt att tänka (och se, förstå och forska): relationer, helhet, process, system, växelspel, dialektik, feed back, kretslopp, självorganisation, självöverskridande, finalitet. Det hela resulterar i ett överskridande av den traditionella (natur)vetenskapen, en ny världsbild och ett nytt evangelium, Samt ett återupplivande av vårt förhållande till det levande landskapet.

 

Vad som följer är alltså en personlig upptäcktsfärd genom humaniora och naturvetenskap med en sådans spänning och aha-upplevelser, inte något försök till historisk eller systematisk översikt över det genomkorsade området. Jag ska berätta om en process, inte beskriva ett tillstånd. Vad som bjuds är forskningsprocessens liv och rörlighet, inte en frusen bild av landskapet självt med en sådans illusion av objektivitet och slutgiltighet. Samt en slutlig klarhet om vad jag sysslat med och vad det hela gått ut på.

 

Men dessförinnan länkar till några speciella områden:

 

      Personliga öden och äventyr    Böcker och föredrag    Separata studier    Länkar utåt    Nyckelord

 

                                 Erland Lagerroth.            Foto Michael Högberg 2004, Ystads Allehanda 11 jan 2005

 

   E-post: erland.lagerroth@telia.com

 

Litteraturforskning

Att läsa romaner; hermeneutik

Under 50 års tid har min forskning utvecklats ”vertikalt”, mot allt större och vidare perspektiv. Genom en doktorsavhandling Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson (1958) upptäckte jag, att en beståndsdel i ett diktverk alltid måste betraktas i sina relationer till andra delar av verket. I mitt fall landskapets och naturens relation till människor och händelser - både episka relationer på orsaksplanet och lyriska på likhetsplanet (”kontrapunktiska kompositioner”). När brukspatron Sinclaire i släde far för att hämta hem sin dotter Marianne, är han på ”strålande humör”, och ”det var heller [!] ingen måtta med den glans, som från den klara himlen strömmade ned över februaridagen”. Effekten av en sådan samverkan mellan människa och landskap i en roman kan vara större än av en metafor eller symbol i en dikt, men den har sällan uppmärksammats.  Lagerlöf är en mästare i att skapa sådana samband, och, vid sidan av några romaner av Thomas Hardy, är Gösta Berlings saga den kanske tätast vävda romanen ”of character and environment” (Hardys uttryck) i världslitteraturen. Därmed har hon också gett landskapen i dessa två böcker en estetisk verkningskraft, en emotionell klangbotten, som har få motsvarigheter och som framkallar en stark känsla av närvaro hos läsaren. Det blir inte längre fråga om abstrakt uppfattning utan om åskådlig upplevelse, en upplevelse som verkar tillbaka på läsaren i form av ett berikande av jaget självt.

 

Som en konsekvens försökte jag i Svensk berättarkonst (”läsningar” av Röda rummet, Karolinerna, Onda sagor, Sibyllan; 1968) gripa över, inte delar eller fragment av de fiktiva världar, som kallas romaner, utan hela verket som en fungerande helhet.Detta forskningsprogram visade sig emellertid innebära en rad komplikationer, som den analytiska vetenskapen inte hade ägnat mycken uppmärksamhet. Vad är egentligen en roman och hur tillägnar man sig den? De vanliga tankemodellerna: diktverket som efterbildning (mimesis), uttryck, struktur och symtom, räckte dåligt till. Men en dag stod för mig en ny och annan möjlighet: romanen som process, en episk process. Med ett sådant betraktelsesätt kan man begrunda inte vad romanen är utan vad den gör, man kan studera hur verket fungerar för att realisera sin innebörd. Det sker något i romanen, en utveckling från en position till en annan. Den söker sig fram mot något som ej finns från början, ett jämviktstillstånd, en klarhet, en insikt. Från första sidan till sista opererar verket i princip som en funktionell helhet.

 

Detta sätt att tänka har sedan visat sig fruktbart och har stimulerat till ”läsning” (”close reading”, ”criticism”) av en lång rad romaner (jag säger inte ”analys”, för det gäller att hålla samman det som fungerar samman, att överskåda det, inte att sönderdela det i separata fragment). Sålunda, förutom de fyra läsningarna i Svensk berättarkonst, tre mindre monografier om Lagerlöfs Jerusalem, Martinsons Aniara och Dostojevskijs Bröderna Karamazov samt smärre studier av En herrgårdssägen, Gösta Berlings saga, Myten om Wu Tao-tzu och Singoalla. Därtill en volym om sägner och berättelser: Selma Lagerlöf och Bohuslän (1963). Samt till sist ännu en samlingsvolym: Den klarnade erfarenhetens förvärv (Brott och straff, Processen, Stäppvargen, Varulven, Hans nådes tid) (1996). På detta sätt upptäckte jag att romaner och noveller är överlägsna instrument för att förstå vad det är att leva som människa i denna värld.

 

Men hur går det då till att förstå eller tolka en roman? Detta begrundas närmare i Romanen i din hand (1976). Titeln låter förstå att boken handlar om den individuella romanen ”i din hand”, inte om romanens formvärld i allmänhet. Syftet är att möjliggöra en optimal läsning, en läsning som ger dig ”romanen i din hand”.  Att denna inriktning på helhet och process i en enskild roman var originell, ja främmande för vetenskapen, d v s för den vetenskap som växte fram under 1600-talet och som sökte allmängiltiga lagar, gick upp för mig riktigt först den 15 november 2006. Mitt forskningsföremål, min riktpunkt, vad jag sökte klarhet om, var ju individen, inte något generellt fenomen, något allmänbegrepp. Den som söker förstå en individ genom att splittra upp den efter ett på förhand uppställt mönster av synpunkter har redan våldfört sig på forskningsobjektet. För in-divid betyder odelbar. I stället fordras ett fantasisprång på basis av fri överblick över verkets alla sidor, över helheten, för att individualiteten skall framträda. Ett fantasisprång som ständigt måste kontrolleras och korrigeras genom ett återvändande till texten. Allt detta är så mycket viktigare som den moderna vetenskapen från 1600-talet blivit mönsterbildande också för humaniora.

I samband därmed upptäckte jag också att begrepp som genrer eller former eller typer av roman inte är några fasta storheter. Ur historisk synpunkt är de approximationer, ur systematisk tendenser och ur den enskilda romanens synpunkt är de hjälpbegrepp till praktisk orientering (32).

Fastän jag inte förstod det fullt ut förrän en sommarnatt 2008, efter en märklig dröm om att hoppa fallskärm utan fallskärm, stod jag här med humanioras egenart i handen: att som yttersta forskningsobjekt ha individuella mänskliga skapelser och som forskningens mål att förstå dessa individer. Skulle humaniora kunna leva upp till detta? Inte, som det visade sig, i varje fall i Sverige, kanske för att landet är för litet eller för konservativt eller för trögt för en sådan omsvängning. Den nygamla analytiska reduktionismens dragningskraft är alltför stark. Positionerna har återgått till de gamla.

 

Det fanns dock en gammal vetenskap, för vilken en sådan riktpunkt inte var främmande, nämligen hermeneutiken, läran om tolkning. Vid denna tid hade hermeneutiken upplevt en pånyttfödelse och erbjöd ny kunskap,. Också tolkningen är en process, en process som går från del till helhet och tillbaka till delen i ett ständigt kretslopp mellan tillägnelse, upptäckt, kontroll och korrigering, ett kretslopp som i princip kan fortgå hur länge som helst och som därför inte har formen av en cirkel utan av en spiral (fast jag inte lyckats rita en sådan här):

 

                                                                                           Fortsatt läsning, varvid

                                                                                           denna uppfattning

                                                                                                                prövas mot textens fortsättning

   

 

          Läsning av texten från början                     En uppfattning om

                                                                                            verkets karaktär,

                                                                                    helhet, mening uppstår

        

                             

                                                  Uppfattningen av verkets karaktär,

                                                  helhet, mening korrigeras i enlighet

                                                  med de nya intrycken

 

Eftersom upptäckterna – av verkets sammanhang, helhet, egenart, ”mening” – sker språngvis, som en skapande akt, är det en heuristisk process (”heureka” – ”jag har funnit det”); den har formen av en spiraltrappa. Och eftersom processen sker i ett ständigt växelspel mellan del och helhet, där resultaten matas in på det redan lästa och förändrar förståelsen av det (feed back), och eftersom varje upptäckt omedelbart överskrider den närmast föregående förståelsen, är det också en dialektisk process. Med en sådans komplexitet och rörlighet. Det finns ingen sann tolkning, bara sådana tolkningar som är adekvata i förhållande till texten och giltiga i förhållande till vad som är känt. Resultatet måste alltid kontrolleras mot texten, som är det yttersta korrektivet.

 

Relation, helhet, process, funktion, växelspel, system; heuristisk och dialektisk process med återkoppling och överskridande av tidigare resultat i en momentant skapande akt - det var upplevelser, erfarenheter, insikter, som konstituerade ett nytt och skapande sätt att tänka. Nytt i förhållande till vardagsvetenskapens analytiska reduktionism och vardagstänkandets slappa syn på världen som en samling ting eller en anhopning materia. En helhet, en process, ett system - ja t o m en relation eller ett växelspel - kan aldrig förstås utifrån en analys av delarna, därför att det ju är fråga om ett samspel mellan delarna. Den som försöker något sådant är helt enkelt inkompetent. Sättet att tänka är samtidigt sättet att se på verkligheten och att forska.

 

Motsättningen mellan det gamla och det nya sättet att tänka kan konkretiseras i synen på mitt eget speciella forskningsobjekt romanen. Enligt det positivistiska sättet att se är forskningsobjektet något givet, som sinnesdata (”data” betyder just det ”givna”). En roman är också mycket riktigt given på detta sätt, nämligen som papper och trycksvärta. Men det intresserar bara boktryckaren och i någon mån förläggaren. Romanen som intresserar läsaren och forskaren är, som receptionsestetiken konstaterat, något helt annat: den skapas av varje läsare vid varje läsning utifrån trycksvärtan på papperet, uppfattad som tecken i enlighet med sociala konventioner och läsarens kompetens.

 

Den yttersta konsekvensen blir att forskningsobjektet skapas i forskningsprocessen själv, skapas i en heuristisk-dialektisk akt, som i princip inte har något slut och som därför aldrig kan nå vare sig uttömmande eller slutgiltiga resultat. Bara resultat som är adekvata i förhållande till texten och giltiga i förhållande till vad som vid tolkningstillfället är känt. Någon absolut sanning finns inte, bara det som är sant för den läsaren av den romanen i den situationen. Vilket dock inte innebär någon absolut relativism, eftersom fasen av kontroll gentemot texten ständigt återstår och förbjuder varje anspråk på absoluta resultat, också påståendet om absolut relativism.

 

Litteraturvetenskap och vetenskap

Med detta bagage torde det vara lätt att förstå, att det var naturligt för mig att gå vidare och begrunda både litteraturvetenskapen och vetenskapen. I själva verket hade jag i mitt tänkande passerat fackvetenskapernas nivå och börjat arbeta på en nivå, som rätteligen bör kallas filosofisk. Det senare lärde jag mig av den förträffliga brittiska filosofen Mary Midgley i hennes bok Science and Poetry (2001 och senare). För dem som stannar inom fackvetenskaperna kan denna nivå upplevas som störande och förvillande. I Litteraturvetenskapen vid en korsväg (1980) visas begränsningarna i positivistiska, marxistiska och strukturalistiska framgångssätt och förordas - delvis under intryck av Sartres Critique de la raison dialectique - dialektiska, humanistiska och finala (ändamålsorienterade).

 

Och vidare: hur arbeta i vetenskap överhuvud: Mot en ny vetenskap (1986). Här introduceras och används en paradigmteori, som är mer sofistikerad än Thomas Kuhns, en teori utarbetad av Håkan Törnebohm, professor i vetenskapsteori i Göteborg (I:8). Fjorton böcker på väg mot ett nytt paradigm presenteras och diskuteras, bland dem Joachim Israels Språkets dialektik och dialektikens språk  och Om konsten att blåsa upp en ballong inifrån, vidare Karel Kosíks  Det konkretas dialektik, Raymond Williams’ Marx och kulturen (Marxism and Literature), Fritiof Capras The Turning Point, Richard Matz’ Sams med Jorden och Erich Jantschs The Self-Organizing Universe (II:6-10, 12-13). Nyckelord i dessa är dialektik, helhet, relation, feed back, process, system, självorganisation. 

 

Ett begrepp som först förbryllade mig i Joachim Israels Språkets dialektik och dialektikens språk var interna relationer. Men där ligger den tydligaste skiljelinjen gentemot traditionell empirisk vetenskap. När denna skall undersöka verkligheten gör den det genom analys, sönderdelning av objektet, ofta(st?) också genom att reducera delarna till någon mer elementär nivå. Betecknande är att ”analys” sedan långt tid tillbaka blivit synonymt med ”vetenskap”. Helheten förbigås därmed från början, den blir försummad, förnekad, förintad. När delarna sedan klarlagts, kan de relateras till varann i externa relationer, fastän de från början ingått i en eller flera helheter. Men en holistisk-dialektisk forskning söker från början få grepp om de helheter som världen består av och urskiljer inom dem relationer, interna relationer, relationer som är betingade av den helhet de ingår i. Och allt detta är i rörelse, befinner sig i en fortgående process. Vilket inte utesluter begrepp som struktur och ordning: de är tillfälliga egenskaper hos processen, en genomskärning så att säga vid en viss tidpunkt.

 

I Mot en ny vetenskap begrundas och belyses också situationen i vetenskapssamhället för den som talar för ett nytt paradigm (I:17, 19-21). Att situationen för litteraturen i skolan likaledes är problematisk framgår av två gymnasieinspektörsrapporter (I:6). Här slås också ett slag för forskning som existentiellt sökande: att förstå den värld vi lever i och det liv vi lever (I:17). Ytterst gäller det treenigheten vetenskap-världsbild-sätt att tänka och vad den betyder för vårt sätt att leva:

 

                                        Vetenskap                               Världsbild

          

                            

                                                 Sätt att tänka, se, (upp)leva

 

 

En humanist söker förstå den värld han lever i

Naturvetenskap

 

På mestadels empirisk väg, genom egna studier, hade jag alltså kommit fram till ett nytt sätt att tänka. Min stora lycka som forskare och som människa var att jag sedan återfann detta sätt att tänka och se på världen i en ny naturvetenskap som växt fram under samma tid som jag vann min klarhet. (Till historien hör att jag har en gammal kärlek till naturvetenskapen – tog studenten på reallinjen med fysik, kemi och specialmatematik. Mina två intressen kunde alltså förenas, och både min värld och jag själv blev hela igen.) Upptäckten kom 1985 genom Erich Jantschs storartade bok The Self-Organizing Universe från 1980 och ledde direkt till Ilya Prigogine (se nedan). Också här var nyckelbegreppen helhet och process, system och funktion, men självorganiserande sådana. Mina sex följande böcker handlar i huvudsak om detta nya paradigm: Världen och vetandet sjunger på nytt (1994), Nya tankar, nya världar (1999), Sökandet är vårt största äventyr (2003), Bortom Darwin och DNA (2004),  Världen underbarare än vi tror (2006) och Humanist bland naturvetare (2008).

 

Denna nya naturvetenskap kan sägas vara ”humanistisk” på så sätt att den visar oss en värld som existerar på samma sätt som vi människor (eller snarare vi som den). Med hjälp av den energi som går genom världen kan materien organisera sig själv till fungerande helheter, processer och system som virveln och ljuslågan, komplicerade kemiska strukturer och solenergins kretslopp på Jorden inklusive vädret, klimatet och växternas och bakteriernas fotosyntes. Vidare alla ekologiska system upp till Gaia och därtill alla former av liv, inklusive människan. System som tack vare feed-back-funktionen också uppehåller och reglerar sig själva. De kallas självorganiserande system eller dissipativa strukturer (av latinets ”dis-sipare”, kasta omkring, förskingra; det som förskingras är den energi som krävs för funktionen). Vi har dem runtom oss och vi är själva sådana system, och så är alla system i våra kroppar, ner till den enskilda cellen. Naturen, liksom människan (och i kristendomen Gud), kan skapa. Men inte på samma medvetna och ”rationella” sätt (jfr nedan om metabolisk funktion).

 

Nyckelord för dessa system är långt från statisk jämvikt, öppen för genomströmning av materia och energi i en fortlöpande process, som genom feed back organiserar sig själv. Vidare fluktuationer (störningar) utifrån eller inifrån som via en stöt med stor gradient kan driva systemet över en instabilitetströskel till att överskrida och omskapa sig själv. Livet kännetecknas därutöver av autopoiesis, det producerar också, såsom har klarlagts av Maturana och Varela, sina egna beståndsdelar (fostret!). Det hela är en universell existensform, men ingen tycks ha förstått den före Prigogine.

 

Felet med materialismen var inte att den var en lära om materien, utan att den inte förstod sig på materien. För vad kan väl vara mer självklart än att naturen organiserar och organiserat sig själv – när man väl övergivit tanken på Gud som ingenjör och mekaniker och förstått att det minsann inte är vi människor som sitter och pular med virvlar i vatten och luft. Materien är – med hjälp av energin – själv skapande och inte bara passivt, menlöst ”material” för mänskliga aktiviteter, inklusive naturvetenskapen. Det vill säga efter Einsteins likställande av energi och massa enligt formeln E = mc2  bör det väl heta att världen kan organisera sig själv. – Att sedan denna värld, som skapar sig själv, en gång måste ha blivit skapad, är en omständighet som aldrig har oroat mig, därför att jag inte har instrument för att förstå hur det har gått till och därför att jag älskar denna världen som den är. Men jag är medveten om att andra anser sig ha sådana instrument och därmed ser mig som en som vänder ryggen mot ”mysteriets port”.

 

När störningar inträffar kan dessa system alltså överskrida och reorganisera sig själva till alltmer komplicerade existensformer (så länge energi finns att tillgå). På detta sätt har naturen själv skapat den oerhörda mångfald, som vi haft privilegiet att födas in i. Och vi är själva den senaste skapelsen av denna stora evolution som, i motsats till Darwins, omfattar allt på denna jord, inte bara den biologiska nivån. Darwin hade inte fel, men darwinismen är inte hela sanningen.

 

Vi är vana vid att tänka på skapande och organisation som rationella, medvetna verksamheter, men detta är bara en möjlighet. Den ”agent” som styr systemet behöver inte ha sitt säte i hjärnan (eller hos Gud) utan kan lika väl vara metabolisk, höra hemma i ämnesomsättningen (vi behöver bara tänka på våra egna kroppssystem och inälvor, som reglerar sig själva på detta sätt. Fysiologen Lewis Thomas deklarerade att han hellre skulle bli satt att flyga en jumbojet än att styra sin egen lever.). I själva verket är system styrda av sin egen metabolism det vanliga i naturen och evolutionen. Och det har gått förträffligt. Rationaliteten är en mer problematisk agent. Som vi vet i dag i den ekologiska krisens tid. Rationalitet är en förmåga med stor genomslagskraft men bristande kringsyn, begränsad kapacitet.

 

En central personlighet i detta nya paradigm är Ilya Prigogine (1917-2003), som var professor i Bryssel och Austin, Texas, och som 1977 fick Nobelpriset i kemi för sin teori just om ”dissipativa strukturer”. Från ett tidigt intresse för humaniora gick han mot en karriär i naturvetenskap som gjorde honom till vår tids Newton. Men i motsats till Newton har han skapat en världsbild som innefattar både naturen och människan (inklusive forskaren själv) och kan därmed sägas vara större än Newton. Genom att förstå en existensform som är gemensam för natur och människa har han skapat förutsättningar för en ny vetenskap. Min väg till Prigogine gick via den ovan nämnda boken The Self-Organizing Universe (1980, på tyska 1979) av hans uttolkare och fullföljare, det österrikisk-amerikanska universalgeniet Erich Jantsch, en mästare att tänka i processer, system, feed back, utveckling. På baksidan av hans bok heter det:

 

This book views the evolution of the universe - ranging from cosmic and biological to sociocultural evolution - in terms of the unifying paradigm of self-organization. The contours of this paradigm emerge from the synthesis of a number of important recently developed concepts, and provide a scientific foundation to a new world-view which emphasizes process over structure, nonequilibrium over equilibrium, evolution over permanency, and individual creativity over collective stabilization. From an understanding of non-dualistic, creative sharing in evolution arises a new sense of meaning. This book, therefore, provides a comprehensive framework for a deeper understanding of human creativity in a time of transition.

 

I en länk en bild av Jantsch själv, kanske första gången en sådan publiceras i Sverige (med tack till Mats Niklasson). Den samordnade utvecklingen på makro- och mikroplanet mot alltmer komplexa existensformer sammanfattar han i en berömd figur:

 

 

   

 

Prigogine själv (och filosofen Isabelle Stengers) mötte jag i Ordning ur kaos. Människans nya dialog med naturen (1984, franska originalet La nouvelle alliance, 1979) och senare i många andra böcker. Om ordningen i den ”moderna” analytisk-reduktionistiska  vetenskapen från 1600-talet sägs det här: ”Naturens förnedring är parallell med glorifieringen av allt som undflyr den, Gud och människan” (53). Nedvärderandet av naturen förenar vetenskap och religion. Men livet är ”den yttersta konsekvensen av förekomsten av självorganiserande förlopp, i stället för att vara något som står utanför naturens ordning” (172). Vi är den senaste skapelsen av den natur vi lärt oss ringakta. ”Den klassiska vetenskapen”, heter det sammanfattande, ”den mytiska vetenskapen om en enkel, passiv värld, tillhör det förflutna, dödad inte av filosofisk kritik eller empirisk resignation utan av vetenskapens egen inre utveckling” (57). 

Prigogines teori omfattar alltså både materia och liv, och genom den kan vi övervinna ensidigheterna i naturvetenskap och humaniora. För naturvetenskap handlar om en värld utan människa, humaniora - och än mer ”humanism” - om människan utan värld. Det första känns torftigt och andefattigt, det andra inskränkt och antropocentriskt. Det beror på att det i båda fallen är fråga om abstraktioner och konstruktioner. För världen är ju hel och en, det är bara vi som envisas med att dela upp den i två: människa och natur, själ och kropp, medvetande och materia. Det blir därför angeläget att begrunda relationerna mellan de båda sidorna, något jag alltså började med redan i min doktorsavhandling. Och den som en gång förstått att fokusera helhet och process hos en stor roman och på så sätt lyckats få grepp om en fiktiv världs sätt att fungera har också fått förutsättningar att förstå stora och små system i den faktiska världen, från virveln och ljuslågan till Jorden som geologisk-biologisk organisation, ”Gaia”. Sättet att tänka är detsamma. Och utvecklingen löper från materia till människa:

 

Peter Östman, illustration till mitt inlägg i debatten ”Tro och vetande – igen” i Svenska Dagbladet  år 2002: ”Vetenskap mellan tro och vetande” (17 nov).

Ekologi, filosofi, biologi; världen som process

Det nya paradigmet är nödvändigt om den ”moderna” vetenskapen från 1600-talet och den teknik och ekonomi, som följt med den, inte skall ödelägga Jorden, vårt härliga hem i universum. Böcker med ekologiskt budskap av Fritiof Capra, Laszlo, Skolimowski, Alf Hornborg, Goldsmith och Roszak introduceras och diskuteras i Nya tankar, nya världar.

En ny station på denna utvecklingsgång har våren 2000 blivit den lärde amerikanske nytänkaren Ken Wilber, speciellt hans stora verk Sex, Ecology, Spirituality (1995). Wilber tar sin utgångspunkt i den nya vetenskap, som skapats av Prigogine och andra, men han menar att inte bara Newtons utan också Prigogines vetenskap enbart sysslar med den yttre sidan av verkligheten och därmed utelämnar hälften. Wilber vill gå vidare till det inre, till förnimmelser, medvetandet, tanken, själen, det andliga. För att visa hur världen är beskaffad ritar han upp en kvadrat och delar in den i fyra kvadranter, två till höger för det yttre och två till vänster för det inre. I båda fallen två, därför att här skiljs också mellan det individuella och det allmänna (övre och nedre kvadranter). I varje kvadrant ritar han sedan en diagonal ut från centrum och avsätter på den de nivåer  som han urskiljer i världen, i det yttre från atomen till hjärnbarken (SF 1-3 = strukturella funktioner i hjärnan för medvetandets högsta nivåer), i det inre från atomens förmåga att reagera till den ”visionslogik”, som förmår urskilja relationer, helheter, sammanhang:

 

 

Världen är alltså inte ett ”plattland” utan den är vertikalt strukturerad i enlighet med den gamla tanken på ”Varats stora kedja”. Efter Arthur Koestler kallar Wilber detta för en ”holarki” (av holon = en helhet som samtidigt är del av annan, högre helhet). För människans del har den inre holarkin vidareutvecklats av bl a Don Beck till en ”Spiral Dynamics” i nio nivåer betecknade med olika färger, ett betraktelsesätt som Wilber anslutit sig till (A Theory of Everything, 2000, s 7 f).

 

Med detta har Wilber skapat förutsättningar för vad han kallar ”en världsfilosofi, en integral filosofi”, d v s en filosofi som relaterar sig till alla kvadranter och alla nivåer och gör det i form av ”orienterande generaliseringar”; därmed bryts världen inte sönder och reduceras i enlighet med den traditionella vetenskapens sätt att gå fram. En filosofi som därtill förenar denna nya vetenskap med hela den klassiska filosofin och religionen i väst och öst till en stor, allomfattande världsbild. En studie över Sex, Ecology, Spirituality: ”Lever vi i ett plattland? Världsbild, utvecklingslära och idéhistoria i Ken Wilbers magnum opus”, har publicerats i Vetenskapssocietetens i Lund årsbok 1999-2000 (senare också i min Sökandet är vårt största äventyr). På svenska föreligger av Wilber En kortfattad historia om allting (2003; bilden av kvadranterna med svensk text därifrån). En välorienterad bok om Wilber av Frank Visser introduceras här. Ett föredrag jag höll om Wilbers filosofi på Filosoficirkeln i Lund 2004 kan ses och höras, om man laddar ner RealVideo G2 genom länk nederst på den sida som följer här. Klicka därefter på föredrag den 18 maj.

 

I oktober 2006 kom Wilber med en ny bok, Integral Spirituality. Han kompletterar här kvadranterna med perspektiv, inifrån och utifrån. En mediterande upplever sig själv inifrån och kan inte se sig utifrån, kan inte se att han är verksam på en viss nivå i den övre vänstra kvadranten, och att han inget vet om de andra tre. De gamla visdomstraditionerna från hinduism, buddhism, kristendom, islam etc. kan därför inte motstå kritiken från moderniteten, som kräver dem på objektiva bevis, och från postmoderniteten, som visar att deras ”tidlösa sanningar” till dels är formade av den kultur, där de skapats. Men just den överblicksbild, som kvadranterna erbjuder, gör det möjligt att erkänna och inkorporera det bästa av det premoderna, moderna och postmoderna. Dock utan metafysiken, för Wilber ersätter nu varseblivningar med det som går före, nämligen perspektiv, och menar att fenomenen bara existerar inom ramen för det perspektiv, som en iakttagare förmår anlägga. På det sättet finns det också ”olika nivåer av Gud”. Men just därför kan religionen bli ”ett transportband” från primitiva nivåer till de mest utvecklade. Förutsatt att både vetenskapen och religionen upphör med sin fixering vid den mytiska nivån, vid ”Herren Sebaot” etc. För det andliga, religionen, Gud finns på alla nivåer. Wilber solidariserar sig nu med postmoderniteten, men därmed hotar total relativism. Han tycks inte inse att, liksom texten är korrektiv vid litterära tolkningar, så är den fysiska världen ett korrektiv mot total relativism vid tolkningen av världen.

 

En senare upptäckt (än Wilber) är Richard Tarnas, The Passion of the Western Mind (1991, pocket 1993) som introduceras i Sökandet är vårt största äventyr. Med beundransvärd överblick, stringens och verbal intuition berättar Tarnas det västerländska tänkandets historia fram till våra dagar och visar på så sätt hur vår världsbild har växt fram, den världsbild där människan har tillägnat sig all medveten intelligens, medan kosmos blivit blint och mekaniskt och Gud är död. Därmed har människan blivit en främling i sin egen värld. Men detta har fött en längtan efter den gemenskap som gått förlorad. Den djupaste passionen i Västerlandet är, menar Tarnas, att överskrida denna världsbild genom att åter förenas med den natur som en gång skapat människan. ”Telos, den inre riktningen i och målet för den västerländska tanken, har varit att återförenas med kosmos i en mogen participation mystique, att överlämna sig frivilligt och medvetet i famntaget av en större enhet som bevarar mänsklig autonomi samtidigt som den överskrider mänsklig alienation”. Detta är, kan man säga, samma tanke och känsla som i Selma Lagerlöfs kompositioner över människa och natur och som i Prigogines påvisande av att hela världen inklusive människan fungerar som självorganiserande system.

 

Liknande tankar genomsyrar biologen Elisabet Sahtouris’ Earthdance. Living Systems in Evolution (1999 och senare), men utvecklas nu till en möjlig lösning för mänsklighetens ödesfråga: hur skall vi undgå att förstöra det ekosystem, som vi lever i och av och på, och därmed själva gå under? Svaret hon finner är att vi skall lära av naturen, av livet, av Jorden. Som en ung art befinner vi oss ännu i adolescensen, tonårsåldern, och förstår inte att blicka utöver vår egen kris och se att livet tidigare har löst sådana kriser genom att vända strid och konkurrens till samarbete och genom att ständigt återanvända Jordens materia. För det är den enda vi har tillgång till; det finns bara ett jordklot, Jorden är en ö. Kruxet är bara, måste man tillägga, att vi, i motsats till cellerna i vår kropp som samarbetar så perfekt, inte är klonade och, i motsats till andra levande varelser, är självmedvetna och kan motsätta oss sådana lösningar. Den mänskliga aggressiviteten, maktlystnaden, erövringslusten är hinder på vägen. Vad man kan hoppas på är att kraften, ”momentet”, i livets, i ”Gaias”, utveckling mot samarbete skall riva även oss med sig till ny gemenskap. (Introduceras i Sökandet är vårt största äventyr.)

 

Andra forskare och (ny)tänkare som introduceras och diskuteras i mina tre böcker från 1994, 1999 och 2003 är bl a Gregory Bateson, Susan Oyama, Anthony Wilden, Nicholas Maxwell, E F Schumacher, Stuart Kauffman, Amit Goswami, Beverly Rubik, Rolf Edberg, Elisabet Hermodsson och Bo Ahrenfelt.

 

Alltmer har jag kommit att se att den moderna naturvetenskapen från 1600-talet är en ideologi, behärskad av ”den djupt naturvetenskapliga tanken” (Uddenberg) att utvecklingen slumpmässigt styrs av kemiska och fysiska processer. Biologin är den senaste vetenskap som har satsat på denna ideologi - och vunnit. Men är allt verkligen bara slump och DNA? I den tankeväckande boken How the Leopard Changed Its Spots visar Brian Goodwin att de viktigaste processerna i naturen förlöper ”bortom Darwin och DNA”.  Goodwin har också skrivit tänkvärt om en ny vetenskap som kan lära oss leva. Detta jämte studier över verk av Lynn Margulis och Dorion Sagan, Rupert Sheldrake, Susan Oyama, samt Nils Uddenberg och Åke Hedberg ingår i min fjortonde bok: Bortom Darwin och DNA. En icke-mekanistisk biologi (2004).

 

Efter den har jag arbetat ett halvår med Stephen Wolframs gigantiska bok A New Kind of Science från år 2002. Det är verkligen ett nytt slags vetenskap, så till vida som Wolfram genom att i datorn ”köra” olika slag av enkla program för ”cellautomater” funnit ett sätt att förutsättningslöst undersöka världen, inte som tillstånd (i enlighet med den traditionella vetenskapens matematiska ekvationer och formler) utan som process.  På det sättet kan han driva dessa cellautomater framåt, inte tio eller hundra steg utan tusentals, med resultatet att han kan iaktta att åtskilliga av dem, trots de enklaste regler och utgångslägen, utvecklas till total komplexitet och oregelbundenhet. Här ett exempel (700 steg enligt regel 110 (s 33), fortsättning på följande sidor, sammanlagt 3200 steg):

 

 

 

 

Det är en komplexitet, som kanske inte överträffas någon annanstans, och den kan inte reduceras till någon enkel formel eller lag. Icke förty drömmer Wolfram om att genom insiktsfullt sökande finna en bakomliggande, enkel regel, som ytterst styr hela världen i all dess mångfald. Också han är alltså, trots allt, besatt av tanken om en teori för allt, blott att den inte skall ha formen av en lag för tillstånd utan av en regel för utveckling. Inte heller han vill nöja sig med en värld som utvecklar sig fritt efter eget skön mot självförverkligande. Däri delar han den gamla vetenskapens begränsning, för att inte säga dess lust till förmynderskap. Mycket mer om detta i min ”Tillstånd eller process – två sätt att förstå världen”. Hur mycket visare är inte Erich Jantsch, när han skriver: ”Evolutionens syfte, liksom dess riktning, är inte föreskrivna; de utvecklas tillsammans med systemen som bär evolutionen.” ”Resultatet är en alltigenom öppen evolution […].” ”Evolutionen ger mening först i efterhand.”

 

Emergens och självorganisation

Under våren 2005 funderade jag över vilket begrepp som var det mest grundläggande eller heltäckande av dem som de nya vetenskaperna lanserat och stannade inför emergens, framkomsten av något kvalitativt nytt utan att detta kunnat förutses utifrån egenskaperna hos de delar som deltagit i tillkomstprocessen (helheten är mer än summan av delarna). Det ledde till en ny bok: Världen underbarare än vi tror. Emergens, självorganisation, synkronisering, icke-reducerbarhet (2006). Här introduceras och diskuteras böcker av Mario Bunge, Robert B Laughlin, Harold J Morowitz, Steven Johnson, Steven Strogatz, Stephen Wolfram och Steven Rose samt sajter på nätet av Alder Stone Fuller och M Alan Kazlev. Som en förnyelse i tanken av samma dignitet som den Jantsch/Prigogine gav mig, upplevde jag Laughlins konstaterande att vetenskapens mål ”att förstå naturen genom att bryta ner den i allt mindre delar [i dag] ersätts av målet att förstå hur naturen organiserar sig själv” (Laughlin fick Nobelpriset i fysik 1998). 

 

Men jag försöker också bestämma min egen position mellan en ortodox reduktionistisk vetenskap och en självtillräcklig andlighet. Fem bidrag kan läsas här: Inledning, Från reduktionism till emergens, Darwin hade inte fel, Ett omöjligt äktenskap? och Att segla mellan Skylla och Charybdis. Fyra följdskrifter är  De lärda och Galileis kikare – i dag,  Utbrott och uppbrott – en formel för paradigmskifte, Den höga muren, Empiri och metafysik.

 

Varför är emergens och självorganisation så främmande för den etablerade vetenskapen? Grundfelet tycks vara att den analytisk-reduktionistiska metoden av sig själv har lett till en atomistisk-mekanistisk-deterministisk världsbild; den ligger så att säga implicit i själva tillvägagångssättet, i ansatsen. Därmed finns det inget utrymme för naturens egen verksamhet och skapande, för emergens och självorganisation. Det är som förhållandet mellan läkare och patient: den ”tålmodiga” (patienten) tänks inte ha någon egen förmåga att handla. Likadant med förhållandet mellan erövrare och kolonisatörer å ena sidan och ”infödingar” å den andra.

Naturen kan inte agera, sägs det, därför att en handling ”förutsätter en intention som i sin tur förutsätter en medvetenhet som i sin tur förutsätter en aktör” (Mats Bengtsson). Det erbjuder onekligen svårigheter att tillämpa sådana begrepp på naturen. Men det beror på att de är myntade på människan, betecknar egenskaper hos henne. Varför skulle de passa lika bra för naturen? Där gäller i stället vad Ken Wilber kallat ”Kosmos självtranscenderande drivkraft”. Och att en sådan strävan existerar är lika självklart som dess fortlöpande resultat av ständiga överskridanden: från Big Bang till galaxer, stjärnor, planeter och liv; från celler till växter, djur, människor och medvetande. Vad gäller liv kan man med Stuart Kauffman se biosfären och dess utveckling som ”subjekt” för nyskapelser.

Och Wilber fortsätter med väl avvägda ord: ”Det är kreativitet, inte slump, som bygger upp Kosmos. Men därav följer inte att man kan likställa kreativitet med sin speciella favoritgud. […] Men fundamentalisterna, kreationisterna, tar fasta på de här tomma utrymmena i vetenskapens hotell för att fylla konferensen med sina delegater. […] Det finns utrymme för något andligt i Kosmos, men vi bör vara försiktiga med vad vi fyller det med. Det […] är något obestämbart, men det är inte inaktivt och livlöst eftersom det ger upphov till tillblivandet i sig.” (En kortfattad historia om allting, 44 f)

Att den analytiska metod som lett till så många välsignelser för mänskligheten, tillika har genererat en verklighetsfrämmande, steril världsbild, som hindrar oss att se att denna värld är sådan att den har kunnat skapa inte bara sig själv utan också oss, är en av tankelivets stora tragedier. Detta utvecklas vidare i Naturvetenskapens blinda fläck.

 

Ett nytt perspektiv på vad som här avhandlats upprättades 2006 i en avhandling i Linköping av Emma Eldelin: ”De två kulturerna” flyttar hemifrån. C.P. Snows begrepp i svensk idédebatt 1959-2005. Genom att tillämpa Snows ”de två kulturerna” på svenska förhållanden kan författaren få ett övergripande perspektiv på debatten i Sverige mellan naturvetenskap och humaniora. I detta perspektiv får också mina försök att granska naturvetenskapen ur ett mer humanistiskt perpektiv sin legitima plats (även om författaren tenderar att bedöma dem utifrån naturvetenskapliga kriterier). Detta utvecklas vidare i Att överskrida gränser.  

 

Goethe och Gaia

 Henri Bortofts mäktiga bok The Wholeness of Nature. Goethes Way of Science från 1996 är dräktig med idéer:

1.       Goethe hoppades bli ihågkommen mer som vetenskapsman än som diktare (år 1987 hade det också kommit 10.000 skrifter om honom som forskare).

2.       Goethes ”way of science”, hans sätt att se och tänka, är ett alternativ, en avsiktlig motinstans, till Galileis, Descartes och Newtons vetenskap.

3.       Goethe tvingar inte naturen att svara på frågor vi ställer, utan han låter fenomenen framträda som de själva visar sig. Han är inte domare utan deltagare.

4.       Detta gör han genom att inte undersöka fenomenen sådana de föreligger ”färdiga” utan i stället begrunda hur de kommer till, växer fram, vidareutvecklas.

5.       På det sättet kan han nå fram till t ex den växande växtens ”autentiska helhet”, som inte är summan av dess delar utan tvärtom en ”mångfald i enhet”, där växten av egen kraft förmår blomma ut i stam, blad, blomma, frukt. Allt detta kan han inte iaktta i stunden utan han ser det för sitt ”inre öga”.  Men han ser växtens hela projekt, och avvisar därför varje tanke på att det finns en annan värld gömd bakom sinnevärlden. Vad han ser är en annan dimension av samma fenomen, helhetens dimension. Helheten är inte blott en abstraktion (nominalism/empirism), men heller inte en egen, separat verklighet (platonism).

6.       På det sättet är Goethe empirist mer än de flesta, men samtidigt är han klar över att all iakttagelse innehåller något som går utöver sinnenas vittnesbörd, nämligen fenomenets enhet. Det är den han når fram till i sin ”exakt sinnliga fantasi” (inre begrundan). I vetenskapens historia kallar Bortoft detta för ”den organiserande idén”, och menar att sådana idéer, gärna härrörande från kulturhistorien, varit viktigare för vetenskapens utveckling än konkreta experiment.

Detta är bara ett axplock ur denna rika bok, se vidare min introduktion ”Domare eller deltagare – två hållningar i vetenskapen”.

 

”En vild, komplex, dynamisk varelse”, så kallar Stephan Harding Jorden i boken Animate Earth. Science, Intuition and Gaia (2006). Där samlar han den visdom han som ”Resident Ecologist” utminuterar på Schumacher College i Devon, England. Sommaren 1999 demonstrerade han också för miljöpartiet i Skåne hur jordens ekologiska system fungerar som feed back-processer inom ramen för solenergins oändligt komplicerade kretslopp på jorden. Så med kolets, kalciums och svavlets, syrets och fosforns ”resor” över land och hav, genom atmosfär och underjord. Viktiga är molnen, som med sin vita ovansida reflekterar bort det solljus, som skulle gjort jorden för varm. Över havet bildas molnen genom kondensationskärnor från alger. På sådana sätt reglerar livet temperaturen i sin egen livsmiljö och är överallt delaktigt i vad som sker. Ekologins mirakel är att den ena varelsens avfallsprodukter blir ”mat” för den andra, så med syret som driver oss (och djuren), samtidigt som vi avger koldioxid, som ”förtärs” av växterna, vilka i sin tur avger syre. Så är planeten en symbios av materia och liv: Gaia.

      I vår tid är Jorden desperat, menar Harding, den vacklar mellan istider och kortare varma perioder som en snurra, som håller på att tappa farten. Med sitt rätlinjiga förnuft är människan inte kompetent att handskas med detta. I stället behöver vi känna att vi lever våra liv i symbiotisk relation med en planetarisk varelse så mycket större än vi själva, ungefär som mitokondrierna i cellen. Gaia är förvisso mer lik en levande organism än en död stenklump, men levande i vanlig mening är hon kanske inte. Men Jorden är något mycket större och märkligare än vad vi vanligen föreställer oss.

 

Den jordiska verkligheten

      Den konkreta jordiska verklighetens höga visa sjungs av David Abram i The Spell of the Sensuous från 1996. Grunden läggs genom en demonstration av att fenomenologin inte som hos Husserl behöver reducera upplevelsen av omvärlden till något rent subjektivt (solipsism). Den kan också, som hos Merleau-Ponty, låta förstå att varseblivningen är en dialog mellan kroppen och det landskap den bebor, en dans för två, ett öppet kretslopp som fullbordas först i den konkreta omgivningen. Traditionell naturvetenskap fokuserar sinnevärlden med bortseende från upplevelser av den, medan New Age ofta hävdar att den materiella verkligheten är en illusion  orsakad av ett immateriellt medvetande. De tycks motsatta, men båda ser naturen som något passivt, att manipuleras av människan. Båda synsätten är instabila, men genom att studsa från vetenskaplig determinism till spirituell idealism och tillbaka undviker den samtida diskursen lätt möjligheten att iakttagaren och det iakttagna är av samma slag, på en gång förnimmande och känsliga. Merleau-Ponty menar att språket har en första sinnlig nivå av betydelser genom ton, rytm och resonans och att senare nivåer bygger på detta ”språkets kött”. Vårt tal inskriver oss i det ljudande, levande landskapet.

 

Men hur har vi hamnat i den tröga, deterministiska värld, som vi nu tycks ha omkring oss? En grund är de judiska och kristna traditionerna med en Gud som inte är av denna världen; en annan den filosofiska traditionen från Sokrates och Platon med förringande av världens sinnliga former till förmån för en osynlig värld av eviga idéer. Och gemensamt för båda är deras beroende av skriften, den mäktiga teknologi som vi kallar alfabetet. Abram målar upp en väldig bild av alfabetets historia, där den springande punkten är grekernas övertagande av den semitiska skriften. Hos semiterna bevarade alfabetet ännu ett samband med den fysiska verkligheten: Aleph betydde oxe, och ”A” hade formen av ett oxhuvud, ”O” av ett öga o s v. Men när grekerna tog över blev alfabetet ett helt abstrakt, inommänskligt system av tecken.

 

Abram strövar i det muntliga ”språkets landskap”, närmare bestämt hos indianer och aboriginer. I aboriginernas ”Drömtid” finner han en total symbios mellan landskap och språk. Från de mytiska ”Förfädernas” vandringar genom landet är varje drag i landskapet laddat med berättelser, tal och sång. Det är som hos Selma Lagerlöf i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson.

 

Abram begrundar särskilt rum och tid, jord och luft, och de mest slående iakttagelserna gör han om luften. För oss är luften föga mer än ett tomrum – vi glömmer hur luften genom den livsviktiga andningen förbinder minsta cell inom oss med hela den jordiska verkligheten. Luften är nära förbunden med själen, vilket framgår av att ord som ”psyke”, ”pneuma”, ”spiritus”, ”anima”, ”atma” tillika har betytt luft, andedräkt, vind. Luften tycks en gång ha uppfattats som det stoff som bildar medvetandet, som själens subtila kropp.

 

För ursprungsfolk med muntlig tradition är den gräns, som upprättas av deras språk, lik ett genomträngligt membran, som binder folken till deras landskap. Men efter etableringen av den fonetiska skriften blev språket en ogenomtränglig barriär, en spegelsal: från en rent inre zon ser språkbrukaren ut på en rent yttre natur. Men människans medvetande är inte något väsen från en annan värld, som bosätter sig i vår kropp, utan snarare är det frambringat av spänningar och gemenskap mellan den inre världen och den yttre.

 

Någonting är fruktansvärt fel, menar Abram. För att nå fram till bilden av Jorden snurrande i rymdens mörker tycks människan ha måst överge något lika värdefullt: ”ödmjukheten och nåden som kommer av att helt vara en del av denna roterande värld. […] om vi helt enkelt framhärdar i vår reflekterande kokong, då kommer alla våra abstrakta ideal och aspirationer för en enhetlig värld visa sig vara en förskräckande desillusion. Om vi inte snart besinnar oss på våra sinnliga omgivningar, om vi inte återvinner vår solidaritet med de andra känsliga varelser [sensibilities], som bebor och utgör dessa omgivningar, då kan kostnaden för vår mänskliga gemenskap bli vår egen utplåning.” 

 

Natur och kultur mer samhöriga än vi trott.

Den empiriska, ”jordiska” linjen hos Goethe-Bortoft, Harding och Abram återfinns också i tre böcker från 2007, 2008 och 2009. Från 2007 är Brian Goodwins nästan sensationella Nature’s Due. Healing Our Fragmented Culture. Titeln är en vits: den betyder både Nu är det naturens tur och Vår skuld till naturen. Goodwin visar att natur och kultur är mer samhöriga än vi trott. På samma sätt som en läsare tolkar en skriven text, skapar organismer mening av sina genetiska texter ”genom att uttrycka dem i en form (morfologi och beteende) i enlighet med deras livsmiljö och historia” (99). ”Natur och kultur förstås som en fortlöpande och enhetlig skapelseprocess, inte två domäner som är skilda åt av unika mänskliga attribut” ( kurs. här, 12). Meningsbegreppet hör hemma också i naturen, i en ”biologisk hermeneutik”.

   Den stora gåtan är ”vem” som skapar, och Goodwin betonar att det inte är en ”byggmästare” i form av någon separat enhet i en cell utan i stället processen själv på basis av ett morfogenetiskt fält i form av ”de mönster av relationsförhållanden som existerar vid olika organisationsnivåer” (127). Därmed tycks självorganisationens gåta lösas på så sätt att det på varje nivå finns en ”huvudman” för organisationen, allra först det befruktade ägget och sedan olika cellkombinationer, som detta ger upphov till. Samtidigt som det i universum tycks finnas en skapande kraft som driver det hela framåt.- Tillsammans med Stephan Harding leder Goodwin en helårskurs i Holistisk vetenskap för Master of Science vid Schumacher College i Devon i England. Se vidare min studie. Dessvärre dog denne framstående forskare och tänkare den 15 juli 2009, 78 år gammal.

 

Att återupptäcka det heliga

Ytterligare en studie på samma linje är Stuart Kauffmans Reinventing the Sacred. A New View of Science, Reson and Religion från 2008. Ett klargörande av bokens titel finner man redan på bokomslagets insida: ”Begrunda den sammanflätade, integrerade komplexiteten hos en levande cell efter 3.8 miljoner års evolution. Är det mer vördnadsbjudande att anta att en transcendent Gud formade cellen med ett enda drag, eller att inse sanningen: den levande cellen utvecklade sig utan någon Skapare, utan någon Allsmäktig Hand; i stället uppstod den själv, skapad av biosfären under dess utveckling? Sanningen är mycket mer magnifik, mycket mer förtjänt av vördnad och av att ses som ett under, än våra gamla skapelsemyter.” Det gäller, heter det ett stycke in i boken, att ”finna en ’tredje väg’ mellan en meningslös reduktionism och en transcendent Skapargud, en väg som bevarar fruktan, vördnad och andlighet – och uppnår mycket mer” (31).

   Detta innebär att Kauffman bryter mot reduktionismen och determinismen och deras utarmade värld och i stället satsar på självorganisation, emergens och kreativitet. Vi lever våra liv framlänges in i mysteriet. Livet, biosfären, människan och hennes vardagsvärld och historia är verkliga och inte reducerbara till fysik. Handlingar, värden, mening, etik är verkliga delar av universums möblemang. Dikt och poetisk visdom är riktiga och verkliga och visar oss sanningen. Konsten och humaniora, som utforskar vår väg in i det okända, är därför lika viktiga som naturvetenskapen, skriver denne naturvetare. Men vi är en del av världen, inte den av oss. Och naturen är Guden som vi inte behöver tro på, för den är odisputabelt verklig.

     En längre studie över denna storartade bok under rubriken Att uppfinna det heliga på nytt eller Guden som vi inte behöver tro på återfinns här.

 

Arvet från Prigogine

Ilya Prigogine fick Nobelpriset i kemi 1977 ”för sina bidrag till den irreversibla termodynamiken, särskilt teorin för dissipativa strukturer”. Han avled i maj 2003, och 2004 utdelades för första gången ”Prigogine-medaljen”. Den var instiftad av Wessex tekniska institut utanför Southampton och universitetet i Siena för att hedra minnet av Ilya Prigogine, som genom sina idéer ”lade grunden för forskning i ekologiska system”.

Vinnaren av medaljen 2005 Enzo Tiezzi i Siena har betecknat Prigogine som ”1900-talets störste naturforskare”.[1] Newton skapade en teori för materien och Darwin för livet, men Prigogine skapade en teori som omfattar både materia och liv och på så sätt gör världen enhetligare. Därför skulle han kunna ses som större än båda. Han har upptäckt och utforskat en existensform, ”dissipativa strukturer” eller självorganiserande system, som ingen tycks ha förstått före honom men som är gemensam för materien och livet och som därmed gör avståndet mellan dem mindre. Hans upptäckt har alltså relevans också för humaniora. Världen är inte (bara) en anhopning av trög materia, en uppsättning föremål utspridda i rummet, ett passivt objekt för människans aktivitet, utan (också) aktiva processer, självorganiserande system, verkande helheter: små och stora virvlar i luft och vatten, vädret och klimatet, kemiska reaktioner inklusive eldslågor, ekologiska system, växter, djur och människor och alla deras organ ner till cellen, livet självt. I min bok Världen och vetandet sjunger på nytt från 1994 görs ett försök att närmare teckna denna teori och värld.

Här skall nu introduceras de som fick medaljen 2004 och 2007.

 

Att förena Prigogine och Darwin

eller

Att kvantifiera evolutionen med hjälp av termodynamik

 

Den förste som fick ta emot Prigogine-medaljen var en dansk, kemisten och ekologisten professor Sven Erik Jørgensen (född 1934). År 2006 gav han ut Evolutionary Essays. A Thermodynamic Interpretation of the Evolution, som bygger på hans tidigare omfattande forskning. På sidan 3 från slutet avger författaren en avsiktsdeklaration: ”Syftet med den här boken är att kvantifiera evolutionen genom att översätta Darwins teori till termodynamik.”

Ett grundläggande moment i denna kvantifiering är beräkningen av ”eko-exergin” för växter och djur under utvecklingens gång. Exergi är ett mått på energins kvalitet, dess förmåga att utföra arbete. Detta projekt genomförs via en serie formler och ekvationer, närmare bestämt 32 stycken, en operation som ställer stora krav på läsaren. Det är dock inte fråga om några absoluta tal utan i stället om eko-exergin i förhållande till vad som finns i död organisk materia, detritus. Virus sägs då ha värdet 1.01, människan däremot 2173. (I absoluta tal anges värdet för detritus vara 18.7 kilojoule per gram.) (24, 21)

På vägen mot finalen görs ett otal resonemang och beräkningar, hela tiden är det dock fråga om skattningar, närmevärden. Men Jørgensen menar sig till sist kunna ange siffror för vad som skett under evolutionens gång. I ett typiskt ekosystem sägs eko-exergin ha ökat 6000 gånger, och organismernas förmåga att inverka på och använda sig av omgivningen sägs ha ökat mer än 430.000 gånger. (192)

Det är talande siffror. Jørgensen har förvisso visat att livet har ökat sin förmåga att bruka Jorden! Det har byggt upp ett ofantligt system av aktörer och processer, som har gjort Jorden grön och levande, till ett paradis så långt ett sådant är möjligt i vårt universum. Men sedan har också människan tillkommit med tidigare aldrig skådade förmågor och maktmedel, maktlust, girighet och oförmåga att begränsa sig.

Det är det som är den stora faran i dag.

 

Kvanitifieringen är dock inte det enda syftet med boken utan, som framgår av underrubriken, gäller det en generell termodynamisk tolkning av evolutionen. Grunden är insikten från Prigogine att ekologiska system är dissipativa strukturer, självorganiserande system, långt från jämvikt (varvid jämvikt innebär stillastående, overksamhet, död). Kostnaden för ”driften” beror både på mellanhavanden med omgivningen och på processer inom systemet som diffusion, hetta, överföringar och kemiska reaktioner. I ekosystem kommer det yttersta inflödet av energi från solstrålningen; den ordning som skapas är till exempel biokemisk molekylär ordning och det yttersta avloppet är värmestrålning från Jorden ut i rymden med dess temperatur nära den absoluta nollpunkten.

   Jørgensen lanserar en termodynamikens fjärde lag: ”Ekosystem kommer i alla faser att röra sig bort från termodynamisk jämvikt och utvälja  de komponenter och den organisation som ger störst flöde av användbar energi genom systemet och mest exergi lagrad i systemet.” (38) Han urskiljer också tre olika tillväxtformer för ekosystem:

I.                     ”Tillväxt i den fysiska strukturen (biomassan), som kan fånga mer av den inkommande energin i form av solstrålning men också fordrar mer energi för underhållet (andning och avdunstning).

II.                   Tillväxt av nätverket, vilket betyder fler kretslopp (more cycling) för energi och materia.

III.                  Tillväxt av information (mer utvecklade växter och djur med mer gener) (…).”

Tillväxtform I dominerar i en första fas, men när infångandet av solstrålningen nått 80 % är det inte möjligt att stegra den mer. Tillväxtformerna II och III blir nu dominerande. De behöver inte mer exergi för underhållet och kan därför vidareutvecklas. ”Evolutionen har därför i hög grad spelat på […] tillväxtform III (fler och fler komplexa organismer) och tillväxtform II (fler och mer olikartade organismer är länkade i ett mer och mer komplext nätverk)” (36 ff).

 

Ett intressant begrepp är constraints, begränsningar, hinder, problem. ”Constraints innebär både problem och utmaningar.” Men om problemen löses, skapas förbättringar och nya möjligheter. Det stora hindret i början av evolutionen var att det som organismen hade lärt sig under livet försvann med döden. Det problemet löstes av generna, men dessa skapar också nya begränsningar. Mutationer och så småningom sexuella kombinationer skapar ytterligare nya möjligheter men också nya begränsningar. ”Evolutionen kan betraktas som (nästan) oändliga växlingar mellan problem (constraints) följda av lösningar som skapar nya möjligheter men också nya problem som ropar efter nya lösningar […] och så vidare – en trappa mot en mer och mer komplex värld.”

Jørgensen jämför med språket och sedan med skriften, men jag skulle vilja gå ett steg längre, till dikten och poesin. Rim och rytm är förvisso hinder för den som skriver poesi, men de är samtidigt utmaningar, som ger möjlighet till nya effekter och kvaliteter. Än mer så naturligtvis i bundna versformer som sonetten.

Så formas evolutionen av hindren såsom utmaningar i en ständigt föränderlig värld. ”Det har därför troligen varit en fördel för evolutionen att Jorden har bevittnat åtskilliga enorma naturkatastrofer […]. Evolutionen är beroende av katastrofer från tid till annan […]” (47 f ).

 

Exergi är inte bara en fråga om kemi och biologi utan också om information, förvärvad kunskap. Alla organismer är fulla av information, både i generna och genom erfarenhet. Levande system har hög nivå av exergi, därför att det fordras mängder av information för att fortplanta sig och för att metabolisera, d v s omsätta ämnen från omvärlden till den egna livsprocessen. En groda t ex, innehåller 84 miljoner aminosyror, var och en med 20 olika möjligheter. All denna information förloras dock med döden. (19 f, 27)

   ”Ingen överföring av energi […] är möjlig utan materia och information, och ingen materia kan överföras utan energi och information. Ju högre nivåer av information, desto högre utnyttjandet av materia och energi  för ytterligare utveckling av ekosystem bort från termodynamisk jämvikt.” (55) I dessa avseenden överträffar ekosystem rent fysiska system, som oftast kan beskrivas enbart i termer av energi och materia. ”Av de tre kvaliteter som karakteriserar livet – massa, energi och information – är det information som definierar livet.” (55)

Den icke-biologiska informationen väger dock inte så tungt, och Jørgensen excellerar med att räkna ut energiinnehållet i en bok. Formeln för detta innehåller Boltzmanns konstant, som är ytterligt liten: 1.38 x 10-23, så resultatet blir inte så imponerande. Och stort bättre blir det inte, när författaren på sitt vanliga svepande sätt gör ett approximativt överslag över alla böcker, filmer, foton, TV-program, telefonsamtal etc. Som eko-exergi är all denna information försumbar, skriver han, jämfört med informationen hos levande organismer, som ju finns i alla deras otaliga molekyler (DNA!). (185)

Annorlunda blir det då Jørgensen kommer till den kulturella evolutionen. Om informationsteknologin kommer att utvecklas med samma hastighet som nu, 10 gånger snabbare och 10 gånger större lagringskapacitet var 3-årsperiod, kan den bli jämförbar med den biologiska takten (rate) om ungefär 30 år. Och enligt Moores lag, heter det, har datorkapaciteten fördubblats var 18 månad, så att datorerna nu är 1 miljard gånger snabbare än för 50 år sedan. Det får Jørgensen att blicka framåt mot ”den ultimata datorn”, som skulle kunna nås om cirka 200 år och innehålla 2 miljoner gånger så mycket eko-exergi som människan. (187)

 

”Är livet ett mirakel?” frågar Jörgensen och svarar själv på basis av sina många klarlägganden av livsprocessen: ”Livet är inte ett mirakel utan resultatet av naturliga processer.” Javisst, kan man tillägga, men resultatet är så fantastiskt att det ändå kan framstå som ett under. Eller med Stuart A Kauffman på skyddsomslaget till hans bok Reinventing the Sacred från 2008, (den naturvetenskapliga) ”sanningen är mycket mer förtjänt av vördnad och av att ses som ett under än våra gamla skapelsemyter”.

Det finns fyra system för att ärva egenskaper. För det första genom generna, vilket dock inte är så enkelt som man föreställt sig, därför att generna kan ändras på flera olika sätt: genom mutationer och sexuella kombinationer, genom enzymer, som kan röra om i dem, och genom ”hoppande” gener. Därtill också genom symbios mellan encelliga organismer och genom att bakterier kan byta gener med varann: ”conjugation”.

Men därutöver finns det också tre andra arvsystem: ”epigenetiska” system som tillkommer under fostrets utveckling, beteende: lejonungar lär sig jaga av mamman, och symboliska arvsystem genom tecken, språk, skrift. ”Conjugation” mellan bakterier och sexuella rekombinationen av gener ”har gett en enorm stegring av variationsrikedomen som har varit av yttersta betydelse för alla evolutionära processer”. (81 ff)

Hur har livet kunnat uppkomma och fortleva i så extrema omgivningar som i djuphavets mörker, i djupa grottor utan ljus etc.? Jørgensen tänker sig två möjligheter:

  1. Livet kommer oundvikligen att framträda (emerge) överallt där villkoren är sådana att det är möjligt.
  2. Liv under svåra villkor är möjligt bara om livet har haft tillräckligt med tid att forma många olika former, av vilka någon kan modifieras till att möta dessa villkor. (87 f)

 

Jörgensen har nya, märkliga synpunkter på ”värmedöden”, det slutliga stillestånd i världen, när all energi är förbrukad, som i mer än hundra år har skrämt dem som känt till detta framtidsscenario. Den utvecklingen kompenseras nämligen, menar han, av universums häpnadsväckande utvidgning, rörelsen hos galaxerna bort från varandra (97 f). Den rörelsen skulle tillföra universum en exergi, som vida överträffar vad nya stjärnor kan ge. Men samtidigt utstrålar ju stjärnor ständigt energi och detta i en takt som närmar sig vinsten genom utvidgningen.

Här känner man sig först ställd: varför skulle utvidgningen tillföra exergi? Men man kan tänka på ett gummiband: det fordras ju energi för att sträcka detta, och denna energi har då överförts till gummibandet, vilket blir tydligt nog, om man släpper det. I galaxernas fall är det övervinnandet av gravitationskraften som skapar spänningen. Så förhoppningsvis har Jørgensen rätt.

Jørgensen resonerar också om huruvida det finns liv på andra håll i universum. I solsystemet pekar han på Mars och på Jupiters och Saturnus månar, men det liv som möjligen skulle finnas där är naturligtvis ytterligt primitivt. Vad gäller Vintergatan och andra galaxer blir resultatet än mindre uppmuntrande. Om man tar hänsyn till en mycket lång rad av tänkbara omständigheter, stannar han vid att det i Vintergatan kanske finns två teknologiska civilisationer men att avståndet till dem sannolikt är sådant att det utesluter varje kontakt, i varje fall fysisk sådan. För andra galaxer är läget naturligtvis ännu långt sämre. ”Om det finns en galax med en planet med avancerat liv så nära som 1 miljon ljusår, så skulle det ta 2 miljoner år att starta en dialog genom radiovågor – och vid den tiden har vår civilisation högst sannolikt försvunnit” (102). Allt detta är naturligtvis allmänna resonemang, kvalificerade gissningar. Men de har mer för sig, tycks det mig, när resultatet som här blir negativt.

Den kambriska explosionen ger anledning till en distinktion mellan vertikal evolution, som leder till mer och mer komplexa organismer, och horisontell, som på grund av den enorma variationen i livsvillkoren i tid och rum, leder till en lika enorm variation i livsformer.

I en serie av 22 allt större figurer visas hur de ekologiska nätverken blir alltmer komplexa under utvecklingens gång (162 ff). De har ökat i komplexitet och effektivitet genom att nya feedback-funktioner (cycling) tillkommit, så att samma mängd energi kan bära upp alltmer biomassa och eko-exergi. ”Evolutionen av de ekologiska nätverken har blivit möjlig tack vare den horisontella evolutionen – evolutionen av artrikedom.” (179)  Det är emellertid fråga om två serier, en baserad på energiflöden och en på flöden av eko-exergi. I den senare serien begagnar sig författaren av de värden för eko-exergi hos olika organismer, som omnämnts ovan. Det visar sig att dessa höga värden slår igenom i siffrorna för de senare nätverken, så att de blir långt högre än för de de förra.  Och därmed är vägen öppen för den slutliga kvantifiering av evolutionen, som refererats ovan. En längre framställning av denna bok finns här.

 

I begynnelsen var processen

Den fjärde som fick ta emot Prigogine-medaljen (1907) är Robert E Ulanowicz, professor I teoretisk ekologi vid University of Maryland. Här skall nu introduceras en bok av honom från 2009 A Third Window. Natural Life Beyond Newton and Darwin. Redan ämnesvalet har något att säga om hans tänkande. För ekologi handlar inte om fasta föremål och fixa objekt utan om relationer och processer, helheter och system. Ulanowicz är därför kritisk mot den traditionella vetenskapen, och efter Newton och Darwin men i efterföljd av Ilya Prigogine och Gregory Bateson vill han öppna ett tredje fönster mot världen. En stötesten på vägen är att livets egen vetenskap, biologin i form av molekylärbiologi, hänger fast vid atomism och reduktionism och på den vägen nått stor framgång. Men Ulanowicz visar att DNA-molekylen, som fascinerat en hel värld, inte dirigerar utvecklingen. Det gör i stället de enzymatiska processer som tolkar denna kodiferade information och omsätter den i kroppslig form.

   Svårigheten med den gamla statiska världsbilden är: hur kan världen förändras? En väsentlig förklaring är slumpen. Slumpen är inte bara en illusion på grund av bristande information, utan universum är full av unika slumphändelser. Världen är inte kausalt sluten utan öppen och uppvisar därmed den flexibilitet som är väsentlig, om evolutionen skall kunna fortsätta. För den nya världsbilden är problemet i stället: hur kan världen bestå? Frågan blir då vilken process som kan skapa ordnad form från ett kaotiskt underlag? Och svaret finner Ulanowicz hos Gregory Bateson: ”I princip kommer ett kausalt kretslopp att frambringa en icke-slumpmässig reaktion på en slumphändelse.” Sådana kretslopp kan uthärda, därför att de med sin feedback kan reagera icke-slumpmässigt på slumpmässiga stimuli. De styr kort sagt sig själva. Positiv feedback och självkatalys skapar sedan system som är så stabila, att de kan stå emot de flesta störningar.

   Process-ekologin är naturligtvis "materialistisk", men det är en ”mjuk” materialism, inte skeptikernas hårda, alltomfattande. Vad Aristoteles kallade ”materiella orsaker” spelar en relativt passiv roll. Process-ekologin visar också att ”vi har läst naturens text baklänges”. De materiella föremålen är slutpunkterna på en utvecklingsprocess, ändstationer av jämvikt. Vi har tagit dessa slutstadier som startpunkter för vetenskaplig förklaring. Vi har spänt vagnen framför hästen. Materien har alltså uppkommit genom en serie processer från Big Bang och framåt, och i princip har livet uppkommit på samma sätt, menar Ulanowicz. Processtänkandet gör dess uppkomst mindre gåtfull. I begynnelsen var processen.

   Vad man kan sakna i Ulanowicz bok är en stor exposition av den existensform, gemensam för liv och icke-liv, som Bateson anade, Prigogine upptäckte och Erich Jantsch vidareutvecklade: ”dissipativa strukturer” eller självorganiserande system. Den avsaknaden beror på att författaren genom sitt tredje fönster bara fokuserar livet och inte de processer och system som går före. Men han behöver inte sörja för det. Som den fjärde fick han 2007 motta Prigogine-medaljen, ett pris som  instiftades 2004, året efter Prigogines död, av Wessex Instutue of Technology och universitetet i Siena. Det kan bli en samlingspunkt för oss som i vårt tänkande i processens och helhetens tecken nått bortom Newton och Darwin och bortom analytisk reduktionism i humaniora.

   Ulanowicz deklarerar sig som teist, d v s han tror på Gud och på dennes möjligheter att ingripa i vad som händer på jorden. Nyckeln för detta är de öppningar i orsaksmönstret som låter sig förstås av Gödels ofullständighetsteorem, Heisenbergs osäkerhetsprincip, Paulis uteslutningsprincip och Elsassers unika händelser. Han finner här också ett slags lösning på teodicéproblemet. Störningar är väsentliga, om system skall kunna utvecklas. Men sådana kan innebära både lidande och ondska. Utan en viss tolerans för detta kan mänskligheten inte gå framåt. Utan misstag finns ingen kreativitet. Se vidare en längre studie om denna bok.

           

 

                Klarhet om min väg som forskare

De skrifter efter Världen underbarare än vi tror, som hänvisats till här ovan, kan läsas i min 16:e bok  Humanist bland naturvetare eller Vetenskap-världsbild-sätt att tänka (2008). Under arbetet med kapitel 15 om naturvetenskap och humaniora kom tankarna i rörelse och plötsligt såg jag inte bara vad boken skulle heta utan också vad jag egentligen sysslat med under mitt liv som forskare. Det ledde till följande baksidestext (återgiven i dess helhet nedan):

”En humanist bland naturvetare, det måste väl bli en katt bland hermelinerna. Javisst, om det gäller naturvetenskap. Men naturvetenskap är inte allt, inte heller humaniora. De har båda sina förutsättningar i vad man menar med vetenskap, hur man ser på världen och sättet man tänker på, alla inbördes relaterade. Denna ”treenighet” är ingalunda given och självklar utan den är väl värd att begrunda, därför att den ytterst avgör vad som sker inom fackvetenskaperna. Men samtidigt ligger den på en filosofisk nivå ovanför deras synfält och har därför sällan blivit sedd, i varje fall i Sverige. Den som med hjälp av insikter från egen forskning och utländska tänkare velat utforska denna nivå har därför bemötts med ovilja och aggressivitet, i synnerhet av naturvetare.”

 

     Av den framstående brittiska filosofen Mary Midgley (Science and Poetry 2001) lärde jag att detta just är en filosofisk nivå och att naturvetare där inte har något försteg. Men det är en nivå som är irriterande för alla dem för vilka vetenskap, världsbild, sätt att tänka är oproblematiska storheter, givna och självklara. En längre artikel om Mary Midgleys radikala filosofi: kritik av dualistisk filosofi och atomistisk (natur)vetenskap samt bejakande av Gaia-teorin och tanken på människans samhörighet med djuren och Jorden, kan läsas här: ”Marys rakkniv”.

 

Kan man summera det föregående?

Kanske, men vägen till målet är alltid mer än målet självt. Några resultat framstår dock som centrala.

För det första sättet att tänka. Inte analys ner till minsta smådelar utan i stället begrundande av relationer,helheter, processer, system, allt det som fungerar samman i världen och verkligheten. Leder till en ny världsbild.

 

För det andra vetenskapen. Den traditionella vetenskapen – Descartes och Newtons, Darwins och Einsteins vetenskap – har inte fel i att naturen och världen låter sig betraktas som passivt objekt, låter sig analyseras och reduceras. Men att göra detta till det hela leder till en världsbild, som inte bara är ensidig och därmed falsk utan som också är förödande för människan själv, kan leda till cynism, pessimism, depression. Och till förstörelse av hennes livsmiljö.

 

Vetenskapens mål ”att förstå naturen genom att bryta ner den i allt mindre delar ersätts [i dag förhoppningsvis] av målet att förstå hur naturen organiserar sig själv” (Laughlin). Det krävs en förståelse för hur självorganisation  skapar fungerande processer, helheter och system. Och en fungerande helhet är alltid mer än summan av delarna. Hela evolutionen från Big Bang – om en sådan nu var begynnelsen – över galaxer, stjärnor och planeter till celler, växter, djur, människor och medvetande visar ju ostridigt att världen har förmåga att utveckla och förkovra sig själv. Eller som Wilber säger: Kosmos drivs av en självöverskridande kraft.

Vad som ligger bakom denna kraft – om någon sådan instans nu känns behövlig – kan man ju spekulera om, men någon lösning lär inte finnas i sikte. Däremot kan förståelsen av världen som aktiv och skapande bli till ett nytt evangelium för mänskligheten. För de bästa formuleringarna för detta står det första och största geniet på min upptäcktsresa, Erich Jantsch:

 

"Skapande är evolutionens kärna, inte anpassning; livsglädje och inte bara säkrandet av överlevnad".  Evolutionen framträder "i all slags kreativ dynamik, alltifrån de processer som frambringar partiklar och atomer lika väl som galaxer och stjärnor hela vägen fram till mänsklig kreativitet i konst och vetenskap, teknologi och samhällsplanering" Och vidare det av mig ofta citerade: ”Evolutionens syfte, liksom dess riktning, är inte föreskrivna; de utvecklas tillsammans med systemen som bär evolutionen.” ”Resultatet är en alltigenom öppen evolution […].” ”Evolutionen ger mening först i efterhand”.

Ett längre försök till sammanfattning finns här i länk.

 

Den som vill vidga sitt perspektiv utöver det i Sverige knäsatta kan med fördel gå till Scientific and Medical Network, ”What is Enlightment” och http://www.integralworld.net/soos9.html samt till complexityforum, paradigmdialog.com, http://hem.bredband.net/b124876/INDEXdrag.htm och http://www.edris-ide.se/index.html. Se också http://en.wikipedia.org/wiki/Integral_movement, inte minst fliken ”Discussion” .

 

 

Böcker och föredrag

Följande böcker kan beställas genom att avisera önskan på e-post erland.lagerroth@telia.com . Skriv namn och adress och antal ex., så skickar jag boken. Summan kan lämpligen sättas in på mitt konto på Handelsbanken 6892 121 981 002. Porto inom Sverige är inkluderat. Svensk berättarkonst (Vetenskaps-societeten i Lund, 1968, 338 ss; 150 kr). Litteraturvetenskapen vid en korsväg (traditionell forskning, marxism, strukturalism, hermeneutik, humanism, finalism) (Rabén & Sjögren, 1980, 281 ss; 120 kr. Världen och vetandet sjunger på nytt. Från en mekanisk värld till ett skapande universum (Korpen 1994, 248 s; 150 kr). Den klarnade erfarenhetens förvärv ( Brott och straff, Processen, Stäppvargen, Varulven, Hans nådes tid) (Korpen 1996, 166 s; 150 kr). Lovsång till livet och förnuftets filosofier. En läsning av Bröderna Karamazov (Artos, 1996, 112 s; 70 kronor). Nya tankar, nya världar (Korpen, 1999, 256 s, 150 kr). Sökandet är vårt största äventyr (Mareld, 2003, 320 s, 50 kr). Bortom Darwin och DNA. En icke-mekanistisk biologi (Mareld 2004, 136 s, 120 kr). Världen underbarare än vi tror (Veje 2006, 160 s. 100 kr.), Humanist bland naturvetare. Vetenskap-världsbild-sätt att tänka (Books-on-Demand, 2008, 220 s, 125 kr).

 

 

               

 

Världen underbarare än vi tror. Emergens, självorganisation, synkronisering, icke-reducerbarhet (Veje International, 2006, 160 s, 100 kr).

 

 

 

HUMANIST BLAND NATURVETARE eller Vetenskap-världsbild-sätt att tänka  

Omslagsbild: se ovan Peter Östmans ”evolutionsvirvel”, från materia till människa!

Baksidestext:

En humanist bland naturvetare, det måste väl bli en katt bland hermelinerna. Javisst, om det gäller naturvetenskap. Men naturvetenskap är inte allt, inte heller humaniora. De har båda sina förutsättningar i vad man menar med vetenskap, hur man ser på världen och sättet man tänker på, alla inbördes relaterade. Denna ”treenighet” är väl värd att begrunda, därför att den ytterst avgör vad som sker inom fackvetenskaperna. Men samtidigt ligger den på en filosofisk nivå, ovanför deras synfält, och har därför sällan blivit sedd, i varje fall i Sverige. Den som med hjälp av insikter från egen forskning och utländska tänkare velat utforska området har därför bemötts med ovilja och aggressivitet, i synnerhet av naturvetare.

Men Erland Lagerroth, litteraturvetare från Lund, har ägnat sig åt detta i tjugo år och sju böcker. Därom kan man läsa på websidan www.lagerroth.com. I denna bok kommer han bland annat fram till att humaniora och naturvetenskap behöver varann. För naturvetenskap handlar om en värld utan människa, humaniora om människan utan värld. Men världen är ju hel och en, det är bara vi som envisas med att dela upp den i två: människa och natur, själ och kropp, medvetande och materia.

Det behövs också ett ”mer övergripande och kraftfullt slag av förklaring” (s. 200, 204) än naturvetenskapens traditionella. Inte längre bara analys i separata delar, reducerade till lägsta nivå, utan också ett sammanhållet betraktelsesätt, en förståelse för hur självorganisation skapar fungerande helheter, processer och system. Ett sådant sätt att tänka och arbeta leder till en annan vetenskap och en ny världsbild.   

                                   

   ”Men speciellt vill jag nämna mina kollegiala kontakter [i Lund] med litteraturvetaren Erland Lagerroth. Vi fann snart att vi hade likartade intressen, även om vi politiskt sett inte hade samma värderingar. Vi ordnade spännande doktorandkurser, gemensamma för samhällsvetenskap och humaniora. Jag lärde mig mycket nytt genom Erlands stora och breda kunskaper och hans ovanliga lärdom som överskred traditionella ämnesgränser. Utöver sina idérika litteraturanalyser och diskussioner om ämnets metodologi sysslade han på ett originellt sätt med vetenskapsfilosofiska frågor. Han trängde djupt in i problemen och hans kritik av den mekanistiska världsbild som dominerat även humaniora är nyskapande. Erland är en eldsjäl och förnyare som inte räds att överskrida trånga ämnesgränser, som andra mindre begåvade och fantasifulla forskare vanligtvis ängsligt håller fast vid. Denna rädsla är tyvärr inbyggd i svenska universitets struktur. Erland fick betala priset för det som små själar upplevde som dumdristighet. Den professur för vilken han i ett annat land än Sverige skulle ha varit självskriven fick han aldrig.”

Professor Joachim Israel, Ett upproriskt liv. Memoarer. (1998, s 293 f.)

 

 

Under årens lopp har jag hållit ett stort antal föredrag över hela Sverige och i Tyskland, Österrike, USA, Norge, Island och Färöarna. Oftast har det gällt ”Världen och vetandet sjunger på nytt” men också Ken Wilbers filosofi, ”Landskapet hos Selma Lagerlöf”, ”Selma Lagerlöf och Bohuslän”, ”Vad händer i Gösta Berlings saga?”, ”Till Nils Holgerssons lov”, ”Aniara - en dikt av sin tid” m m. Jag ställer gärna upp på nytt, särskilt med det stora och engagerande ämnet ”Världen och vetandet sjunger på nytt” (nya tankar om vetenskap-världsbild-sätt att tänka; 1-3 timmar) men också om Wilbers filosofi: ”Lever vi i ett plattland?” Skriv till – erland.lagerroth@telia.com - eller ring 046 – 211 87 66.

 

 

           Länkar till separata studier

      Den analytiska reduktionismens vetenskap för säkerhet och makt:

Naturens hemlighet. Vetenskapskritik på 1800-talet i form av en saga av Topelius

Forskaren och hans/hennes känslor. Hommage à Richard Matz

Ljusets riddarvakt slår vakt om mörkret.  Ordningen i vetenskapssamhället

Kan man förstå vetenskapen? Några betraktelser med anledning av Sven Öhmans Svindlande perspektiv.

Dialoger med Georg Klein.

Rationalitetens dårskap Tankar med anledning av Pol Pots skräckvälde i Kambodja.

Den problematiska vetenskapen    

Rationalitet och den levande livsprocessen

Den tredje utvägen

 

Nya tankar, nya världar (”Ju känsligare och kunnigare vi blir, desto rikare och större blir vår verklighet.” Henryk Skolimowski.)

Den första artikeln – om  Jantsch i DN 1985

Ett nytt evangelium. Från en mekanisk värld till ett skapande universum.

Lagbundenhet och överraskningar

Framtiden kräver tankens växelbruk. Om Fritiof Capra, The Web of Life.

Descartes - Saussures - Sartre: dualism och dialektik.

Värld och spel, lag och frihet. Bland annat om Manfred Eigen & Ruth Winkler, Das Spiel.

Vetenskap - vad är det?

Humaniora och naturvetenskap. Nya synpunkter på Snows De två kulturerna.

Från slavsändare till fyrbåk. Om humanioras beroende av naturvetenskapen och dess möjlighet att bli ledstjärna.

En vettig vetenskap. Om G H von Wrights Vetenskapen och förnuftet.

Hänryckning i Hannover. Om ”världskonferensen Geist und Natur, Mind and Nature” i Hannover 1988.

Synvända. Om Elisabet Hermodssons vetenskapskritik och helhetsupplevelse i …där världen blir till.

Sökandet är vårt största äventyr. En ”dialog” med Rolf Edberg

Mellan det vidmakthållande och det nydanande. Stig Lindholm om vetenskapsfilosofi.

Förändring som tillstånd. En bok av Bo Ahrenfelt.

Landets röster. Alf Hornborg och Pernille Gooch.

Vetenskap mellan tro och vetande (bidrag till en diskussion i SvD hösten 2002).

 

Politiskt mellanspel: Trosartikel med illusionsnummer. Ett genmäle till Sven-Eric Liedman 1978 som i dag fått nytt intresse som tidigt exempel på uppgörelse med marxismens totalitetsanspråk.

 

Humanistiskt mellanspel: Humanismen - människans hybris?

 

Logiska mellanspel: Människan och materien. Tankar utifrån en avhandling om determinism och materialism av Jan Adrianson.
En logikers väg till Gud. Jan Adrianson, Världen som varseblivning.

 

Tidigare underströmmar av helhets-, process- och systemtänkande:

Livet, världen och vetenskapsmannen som växande. Goethe var Newtons störste vedersakare. Hans tankar om ”växandet” förs här vidare till andra    områden.

Romantiken och dagens uppbrott från 1600-talsvetenskapen.

 

Teologi: Vi behöver en vision. Ett originellt bidrag av Karl-Erik Edris.

 

Språk: Hur blir språket logiskt? Joachim Israel, Sprache und Erkenntnis. Zur logischen Tiefenstruktur der Alltagssprache. (Senare svensk utgåva: Språk och kunskap.)

 

Hjärnfysiologi: I hjärnan finns människan. Matti Bergströms tolkning av hjärnans sätt att arbeta.

 

Konst: Konsten som kunskapsväg.

 

Tal: Tal vid invigningen av University for Global Well-Being

 

[ Guestbook ]

 

 

Nyckelord

 

Selma Lagerlöf, Strindberg, Heidenstam, Lagerkvist, Martinson, Dostojevskij, Sven Lindqvist, Kafka, Sandemose, Eyvind Johnson.

 

Roman, literary criticism, närläsning, relation, helhet, enhet, process, system, växelspel, kretslopp, skapande, hermeneutik, paradigm, sätt att se och tänka, dialektik, feed back, finalt inriktat studium, självorganiserande system, självöverskridande, ekologi, metabolism, emergens, synkronisering, icke-reducerbarhet, Gaia, organiserande idé.

 

Jean-Paul Sartre, Ilya Prigogine, Erich Jantsch, Joachim Israel, Fritiof Capra, Gregory Bateson, E F Schumacher, Henryk Skolimowski, Ken Wilber, Richard Tarnas, Elisabet Sahtouris, Lynn Margulis, Rupert Sheldrake, Brian Goodwin, Susan Oyama; Mario Bunge, Robert Laughlin, Harold Morowitz, Steven Johnson, Steven Strogatz, Steven Rose, Stephen Wolfram, Albert-László Barabási, Henri Bortoft, Goethe, Stephan Harding.

 

Humaniora → naturvetenskap;  människa↔natur;  vetenskap↔världsbild↔sätt att tänka↔vetenskap;  ontologi – epistemologi.                                

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Free counter and web stats

Free counter and web stats


[1] http://www.eoht.info/page/Prigogine+Medal samt http://www.wessex.ac.uk/07-conferences/ecosud-2007.html, s 1 f . Se också http://www.unisi.it/eventi/prigogine/winners.htm .