Min förlossning var beräknad till den 5 oktober 1997. Tisdagen den 7 oktober, på kvällen satte mina värkar igång. Jag vandrade fram och tillbaka i hallen under natten, och på morgonkvisten väckte jag min man och sa att jag inte stod ut mer. Vi åt frukost och åkte sen hem till svärföräldrarna för att lämna av hunden. När vi kom in på sjukhuset var jag öppen 3 centimeter, men värkarna hade upphört.
Klockan 16.00 på eftermiddagen hade fortfarande ingenting hänt och vi blev hemskickade för att sen komma tillbaka drygt en timme senare. Värkarna hade tilltagit i styrka och jag hade väldigt ont. Klockan 23.00 var jag fullt öppen och krystvärkarna satte igång. 26 minuter senare var lille Max ute.
Han var 51 cm lång och vägde 3740 g och han var väldigt lik sin far. Eftersom att jag var den enda som födde den natten, blev vi inte ivägskickade till patienthotellet utan vi fick stanna kvar i vårt rum. Någon gång runt 02.00 tog barnmorskorna ut Max till sig så att vi kunde få lite sömn. Jag sov inte särskilt länge. Inte speciellt djupt heller, för jag hörde hur han skrek och skrek och jag fick gå ut och hämta in honom till mig igen. Morgonen efter blev han undersökt av en läkare, och vi fick sedan åka hem.
Hela dagen var det full rulle i vår lägenhet. Min mor, syster och bror kom på besök. Även mina svärföräldrar kom, min svägerska och min mans morbror. Telefonen ringde i ett. Alla ville gratulera. Så mot kvällen lugnade allt ner sig. Kvar var bara jag, min man och hans morbror.
Klockan var nog runt 22.00 när Max slutade andas. I väntan på ambulansen gjorde min man första hjälpen, medan jag hysteriskt sprang runt i lägenheten och skrek och grät. Så efter några ohyggligt långa minuter kom ambulans och läkarbilen. Snabbt tog de Max från min mans famn och kopplade på en massa apparater. Jag kunde höra dem säga att hjärtfrekvensen var väldigt låg och att han andades svagt. De bad mig om en handduk som vi kunde svepa runt honom. Jag sprang snabbt för att hämta en.
Sen tog de honom och sprang ner till ambulansbilen, och vi sprang efter. Min man åkte i ambulansbilen med Max, medan jag åkte i läkar-bilen. Föraren och jag sade inte mycket till varandra under tiden. Allt kändes så fruktansvärt hemskt. Föraren körde fort och sirenerna var på.
Inne på sjukhuset
När vi kom fram till barnkliniken stod det redan ett läkarteam och väntade på oss. De tog Max på en bår och sprang iväg med honom. De kopplade honom till en massa apparater och gav honom sprutor. Allt var kaos. Matti och jag satt och höll varandras händer. Vi kände oss så ensamma och utelämnade.
Sen tog de återigen Max och sprang iväg med honom under kulvertarna. En sköterska sprang med mig och Matti och visade vägen. På avdelning 94 som vi nu hade hamnat på lades Max i respirator och doktorn tittade på honom.
Senare fick vi ett samtal med doktorn. Han berättade att som det såg ut så var chansen minimal att Max skulle klara sig och frågade oss om vi ville ha ett nöddop om det skulle bli aktuellt. Vi svarade ja. Vi hade ju bestämt tidigare att Max skulle döpas, men att det skulle bli under sådana här former, hade vi ju aldrig kunnat tänka oss. Han sa också att de hade gjort en del tester, men ännu inte funnit någon anledning till varför han hade slutat andas. Han berättade också att de skulle göra mer ingående och noggrannare undersökningar dagen därpå.
Matti och jag gick in till Max igen. Nu var det inte lika mycket folk omkring honom. Jag gick fram till honom och tog hans lilla hand i min. Hans kinder var röda av febern han nu hade fått. Klockan var mycket och vi var trötta
Den ena sjuksköterskan ordnade ett rum till oss så att vi kunde vila. Jag låg en liten stund i sängen, men reste mig sen igen och gick tillbaks till Max. När jag hade förvissat mig om att allt såg stabilt ut, kunde jag återvända till rummet. Jag sov en stund, men sömnen var inte skön. Jag vaknade och kände mig fullständigt utmattad och tom. Jag hade en obehaglig känsla i kroppen som jag inte kan klä i ord. Jag väckte Matti och sa att jag skulle gå tillbaka till Max.
Svärfar ringde under tiden och vi pratade kort. Vi bestämde att han och min mor skulle komma in till blocket. Matti och jag vandrade ditåt och satte oss i cafeterian. Vi beställde något att äta, men vi satt mest och tittade på maten. Det var som om all ork och lust runnit ifrån oss. Vi kände oss tomma och apatiska.
Så kom Mattis far och min mor. Vi gick än en gång igenom händelseförloppet, och än en gång strömmade tårarna längs våra kinder. Mitt hjärta brast om och om igen. Så reste vi oss upp alla fyra och gick tillbaka till avdelningen. Först gick Matti och hans far in till Max, och därefter jag och min mor. Läkaren kom och sa att vi skulle ha ett möte klockan 16.00 och att våra närmst anhöriga också fick vara med. Våra föräldrar åkte hem igen för att hämta de andra.
Beskedet
Lite innan 16.00 var vi samlade. Matti, jag, hans föräldrar, mina föräldrar och min syster. Så kom läkarna in. De såg sammanbitna ut. Den ene läkaren börja prata. Han berättade att under morgonen hade Max ögon blivit ljusstela, vilket innebär att det inte längre kommer upp något syre till hjärnan. Undersökningar hade gjorts under dagen, men de hade inte hittat något fel. Vi fick benämningen plötslig spädbarnsdöd.
Jag, Matti och alla de andra i rummet grät. Världen omkring mig var som i dimmor. Jag orkade inte koncentrera mig på vad som hände runt omkring mig. Jag var helt omsluten av mina tårar och min sorg.
Efter det att vi hade fått beskedet om att Max inte skulle klara sig blev han förflyttad till ett eget rum. Tidigare hade han legat i en sal tillsammans med andra bebisar, och för vår del kändes det tungt då de andra mödrarna kom in och ammade sina barn. Det var till och med ett par som hämtade hem sitt barn den dagen. Just då unnade jag dem ingen lycka, då jag själv precis blivit bortrövad min.
Vi fick två sköterskor som hela tiden skulle sköta om Max hans sista timmar och de tog verkligen fint hand om honom och oss. Jag vet att de i sitt yrke helst inte ska bli personligt engagerade i patienten, men dessa sköterskorna led och grät med oss.
På kvällen klockan 19.00 hade resten av släkten kommit och vi hade dop. Därefter lämnade vi Max på sjukhuset under natten och åkte hem till Mattis föräldrar.
Sista dagen med Max
Vi bestämde oss för att koppla ur respiratorn den 11:e oktober. Vi drog ut på det hela tiden. Vi ville inte lämna honom riktigt än. Jag höll honom länge i min famn. Fann det obegripligt att förstå att vi redan skulle ta avsked. Jag grät. Kunde inte förstå att han var död, när han såg så levande ut. Det var bara maskinerna som höll honom igång. Vi tog fotografier, fot- och handavtryck och klippte av en bit av hans hår. Vi ville bevara alla minnen vi kunde få. Så stängde de av respiratorn. Matti och jag höll Max när han tog sitt sista andetag.
Tiden efter
I början var smärtan outhärdlig. I början trodde jag att jag skulle bli galen. När jag inte grät och skrek, så var jag alldeles frusen. Allting var nattsvart. Jag saknade Max något otroligt. Jag saknade honom i min famn. Hela jag hade ju varit inställd på att ta hand om honom, men ingenting blev som jag hade tänkt.
Jag tyckte det var skönt den dagen då jag insåg att jag inte tänkte på Max varenda sekund, varenda minut. Jag såg det som ett sundhetstecken. Att livet fortfarande pågick och att jag var på väg framåt. Ibland levde jag för dagarna, ibland för timmarna och ibland tog jag bara en minut i taget för att orka, men det viktigaste av allt var att jag tillät mig att leva. Somliga dagar var bättre än andra och så är det fortfarande. Tyvärr, så är det så med sorgen att man inte kan hålla den i tyglar och kontrollera den. Den kommer och går, som om den lever ett eget liv.
Det är först senare som vi har landat i någon slags trygghet igen. Åren som har gått har gett mig ett nytt perspektiv. Inte att jag förstår, det kommer jag aldrig att göra, men jag har lärt mig att leva med sorgen. Jag har änglar omkring. Tröstens ängel sluter mig i sin famn, när jag är ledsen och torkar bort mina tårar. Hoppets ängel spelar för mig och skänker glädje i vardagen och ljusets ängel lyser också i min mörka dal.
