Jag öppnade upp min mail en kväll i slutet av februari i år. Från Åkes uppfödare Maria & Fredrik Lundberg Linnekullas kennel och Maria Erlandsson Ground Workers kennel fanns en inbjudan till viltspårkurs. Åke var då 8 månader och i mina ögon en liten valp fortfarande. Men jag kollade med min fru, som rynkade på näsan – Nja det vet jag inte sa hon. Nu skulle inte anmälan vara inne förrän den 20: e mars, och som vanligt lades detta till sidan. Men Åkes uppfödare gjorde inte det, vid varje kontakt fick jag alltid frågan om vi skulle vara med. Mitt svar var – Jag vet inte, du vet barnen skall ha sin tid också osv… Men även jag och Åke behöver ju mer tid tillsammans, min fru går på brukshundsklubben, min dotter går med Åke på utställningar tillsammans med min fru, min son gosar med han.
Beslutet togs och jag anmälde mig till detta nya sätt att vara med sin hund. Första dagen samlades vi ute och hade en enorm tur med vädret. Först hade vi den vanliga lära känna varandra proceduren och därefter fick vi teoretisk utbildning av uppfödarna, nu undrade jag vad jag hade här att göra. Men att backa nu var inte att tänka på. Nu skulle spår läggas och för min och Åkes del var det ett kort spår på 50 meter. Blod i droppflaska plockades fram samt en viltklöv och snitslar, jag och Fredrik lade Åkes första spår han droppade blodet samt snitslade, jag drog viltkloven efter mig. När jag drog klöven efter mig undrade jag fortfarande om jag var på en annan planet, hur skulle min Åke klara detta? Spåret fick ligga några timmar och under tiden var det hundsnack och grillning, hm det här är ju faktiskt trevligt tänkte jag. Men nu var det dags spåret skulle gås och Åke fick en spårsele på sig samt en spårlina som jag skulle hålla i. Vi kom till upp sparket, Åke nosade och nosade, sen var det kommando som sök spår DET GICK! Tro det eller ej han fick upp spåret och drog iväg med mig efter i spårlinan. Väl framme vid klöven var han lite främmande för denna enligt Åkes blick äckliga klöv. Men HAN TOG DEN, jag glömde bort att direkt berömma honom, vilket jag direkt fick höra. Åke fick beröm självklart men nu stod vi här i skogen och Åke hade lyckats med sitt första viltspår.
Stolta gick vi tillbaka till samlingsplatsen Åke bar på klöven och ville inte släppa den. När alla var klara fick vi berätta hur det hade gått samt lite mer hundsnack och kaffe. Sen var det dags för hemfärd glad i hågen ringde jag direkt hem och berättade denna glada nyhet. Nästkommande kurser så ökades svårigheten gradvis och det blev bara roligare för varje gång, det gick inte alltid bra men Åke klarade sluten till sist. Under tiden provade jag själv hemma han, klarade detta också. Vilken hund jag har tänkte jag, han kan allt! Sista träffen med alla var den 5: e juni, det blev lite muckar känsla när vi skiljdes men Maria Lundberg påtalade att alla som nu var intresserade av att gå ett anlagsprov kunde anmäla sig till henne. Nu börjas det igen, vadå anlagsprov? Men Maria förklarade och nästan alla anmälde sig, det blev en lördag i juni kvällen innan stärkte jag mig med en rökig whiskey och kaffe. Morgonen kom, upp med tuppen, långrunda med Åke och iväg mot Sösdala och provet. Tikarna löpte Åke var vild men jag fick gå som första ekipage. Första sträckan var han helvild, jag borde hållit tillbaka honom, men han tog vinklarna som jag inte såg. Men sen bestämde jag mig snabbt att lita på Åke, här fanns ju inga snitslar att följa. Han drog iväg genom skogen, jag som vanligt efter i spårlinan, domaren bakom och ibland vid sidan. Så kom vi då till slutet, NEJ han missar klöven, men han började att ringa och PANG HAN TOG DEN. Ivrigt frågade jag domaren klarade han sig? – Ja men det var på håret, sa han.
Nu är jag biten på viltspår och skall gå prov i öppen klass med Åke. Att få ha en Borderterrier och samtidigt få uppfödare som verkligen bryr sig och engagerar sig är en gåva som tyvärr man kanske bara får uppleva en gång i livet.
Ett stort tack till Maria & Fredrik Lundberg Linnekullas Kennel och till Maria Erlandsson Ground Workers Kennel. Ni är stora föredömen som uppfödare.
