av Niclas Muller-Hansen Jag läste nyligen en intressant krönika från New York Times. Chuck Klosterman, mannen som gav oss "Fargo Rock City", skrev om Dee Dee Ramone och Robbin Crosby. Båda herrar lämnade jordelivet med en dags mellanrum förra året, men det skrevs nästan uteslutande bara om Dee Dee. Man kan ju undra varför? Fast egentligen vet vi väl alla svaret. Ramones kom från en tid, som numera ses tillbaka på med nostalgi och tjusning, 70-talet. Ratt härjade på Sunset strip under mitten av 80-talet, ett decennium som anses vara det mest patetiska hittills. Musiken var hemsk, kläderna likaså och många anser att det inte fanns något bra med denna tid överhuvudtaget. Jag kan inte riktigt hålla med. Jag älskade Ratt och gör det fortfarande. Klosterman skriver att det är helt ok att påstå att Ramones "I wanna be sedated" förändrade ens liv, men helt fel att säga att Ratt´s "I want a woman" var din favoritlåt under 80-talet. Jag tillhör den senare kategorin. Visst uppskattar jag Ramones precis som alla andra musikälskare, men Ratt hade en oerhört mycket större betydelse för mig. Jag vet inte hur många gånger jag plockat fram luftgitarren till "Lay it down", "Round and round" och "You think you´re tough". Robin Crosby dog av aids, efter att ha blivit smittad av hiv genom sitt långa och tunga heroinberoende. Dee Dee Ramone dog av en överdos på en soffa i sitt hem. Likheterna finns där, men de skulle ändå kunna komma från två helt olika världar. Ratt hade fyra platinaskivor i USA under 80-talet. Jag tvivlar på att Ramones sålt så mycket, vilket också Klosterman hävdar. Men givetvis medför ju inte bra försäljningssiffror bra smak. Det är bara att titta på dagens musikscen för att inse det. Dock anser jag att Ratt´s musik var bra, mycket bra och ofantligt mer intressant än exempelvis dagens nu metal. Fast det är ju bara vad jag tycker! Ramones var och är kultur och Ratt ses inte som något annat än en liten parentes i musikhistorien. Tyvärr! Men det är väl bara så det är. Vissa glöms, vissa lever kvar. Själv lyssnar jag på "Out of the cellar" och minns mitt pojkrum med sina posterklädda väggar. "Round and round, what goes around comes around"
|
|